Part 3

Snart syntes en af de förföljande framom de andra, men ännu på afstånd. Nu ljöd en susning, nu flög en skugga öfver fältet, och tumlande rullade häst och ryttare i sanden. Den andre ryttarn flög förbi honom, men redan trängde Saliks andra spjut i hästens bröst. Den stegrade sig frustande och föll med sin ryttare till marken. Nu hade också den tredje hunnit närmare; han lossade ett skott, men felade i farten och låg i detsamma sjelf för Saliks skott blodig i sanden, och hans häst flög med ohejdad fart tillbaka öfver fältet. Salik fattade sin andra pistol, den fjerde förföljaren tvekade ett ögonblick, Saliks säkra skott skulle träffa honom långt innan han kunde hoppas att träffa Salik med sitt. Han tvekade, men se, likt en brusande flod störtade en hop krigare med vilda rop ur bergen. Jublande omgåfvo de Sardar Khan och hans brud, och snart försvunno de alla ur de förföljandes åsyn.

Ben Hamouns slafvar hade åt olika håll förföljt de flyende, men de återvände utan Alhejdi. Och Ben Hamoun kastade sig på golfvet i sitt hus och ref sitt hår och sitt skägg, och ropade den ena gången efter den andra: "Allah hafver tillåtit att röfvare bortfört mitt lifs ära, mitt sköna smycke. Och redan i nästa nymånad skulle hon blifvit intagen i Schachens, min herres, harem. Hvilken mäktig man skulle jag ej varit genom henne, huru ärad hade jag icke blifvit. Den skönaste hade hon varit af alla min herres qvinnor. Och nu är hon borta, borta utan hjelp".

Stilla nalkades nu Alhejdis gamla amma till Ben Hamoun och sade: "Herre, ville du höra mitt ringa råd, så kunde du ännu återfå din dotter".

"Du skulle hafva vaktat henne", röt Ben Hamoun, "det hade varit bättre än att råda nu".

"Åh!" sade amman med sådan ton, som gamla tjenare bruka: "Allah bevare Ben Hamouns förstånd. Måste jag icke på er egen befallning lyda henne som om hon varit Schachens mor, och bad hon mig icke alltid gå till moskéen för att göra min aftonbön. Huru skulle jag då just i dag glömma den. Men vore Ben Hamoun klok, så skulle han nu genast sända mig till sin slägtinge, den sköna Zayda, för att genom henne förmå Schachen, Allah låte aldrig hans skugga bli mindre, att han sänder folk för att förfölja röfvarene".

Detta råd behagade Ben Hamoun. Amman sändes med tvenne slafvar, som buro dyrbara skänker bort till den sköna Zayda, en af Schachens favoritsultaninnor, och inom hela harem upphäfdes ett stort sorgeskri vid underrättelsen om, att Alhejdi blifvit bortröfvad, och det just invid murarna af sjelfva hufvudstaden. Men när Schachen en stund derefter inträdde, störtade den sköna Zayda emot honom med utslaget hår, gråtande och ropande: "O, att jag skulle upplefva den dag, då jag skulle se en sådan skymf öfvergå min herre, hvars ära kringstrålar hela verlden".

Schachen frågade, hvad henne fattades, och hon svarade under häftiga tårar: "Skall det icke fylla mitt hjertas bägare med smärtans bittraste dryck, att se huru min herre och konung skymfas. Se dessa röfvare, som genomströfva vildmarken, hafva i dag vågat sig ända till portarne af din heliga stad, och hafva bortröfvat en af mina slägtingar, den sköna Alhejdi. Konung, kan du förlåta en sådan skymf, så låt aldrig mer ditt anlete lysa inom harems portar, ty dina qvinnor skola icke se dess ljus för tårar". Och åter utgjöt hon en flod af gråt.

På Schachens befallning inträdde uppsyningsmannen öfver harem, Hojar Baschi.

"Hvem var denna Alhejdi, som blifvit bortröfvad?" frågade Konungen.

"O herre, den skönaste klenod. Din tjenare hade lyckats att finna denna juvel ibland qvinnor, och hon var redan bestämd för den höga lyckan att få pryda ditt harem. Hon var skön som den glänsande fullmånen, som den lysande morgonrodnaden. Hennes fader skulle blott behålla henne till nästa nymånad, för att bereda henne att värdigt mottaga sin lycka".

Emellertid anlände Storviziren, som Schachen låtit kalla; "Sadrazam", tilltalade honom Schachen strängt: "oduglige tjenare, hvarföre underrättar du mig icke om, huru man skymfar min hufvudstad? Röfvare våga sig ända till dess portar".

Sadrazam kastade sig med pannan mot jorden och sade: "Allah är stor, konungens makt varar evinnerligen. Hvilken skulle väl i vishet och skarpsynthet kunna mäta sig med honom. Konungen täcktes låta sin nåd skina öfver sin ringaste slaf, som ätit stoft och sofvit med uppmärksamhetens öga, så att han försummat sin pligt".

"Välan, jag vill gifva dig nåd, om du, innan morgonbönen förkunnas, har återhemtat flickan och förgjort den djerfve röfvaren och hela hans anhang. Endast hans hufvud kan friköpa ditt".

På en sammetslik gräsmatta invid en källa hvilade Alhejdi. På litet afstånd slumrade en dunkel krigaretropp, knappt synlig i natten, hvar och en invid sin sadlade häst. Salik ensam vakade af männen.

"Alhejdi, älskade, i morgon hinna vi de mina. En stunds rast måste jag unna männen och äfven hästarne, de skulle ej uthärda eljest; huru skulle då du, ljufva, icke uttröttas. Hvarföre vill du icke slumra? Och jag nänns dock knappt be dig derom, jag finge ej då se dina ögons glans och höra din rösts ljufhet".

"Jag kan ej, jag är så underlig i mitt sinne, så många tankar tränga sig in på mig, och jag kan dock blott tänka ett -- att jag funnit dig".

"Du saknar dina veka kuddar i ditt hem".

"Aldrig har jag hvilat på kuddar så veka som detta gräs!"

Hastigt spratt en af de sofvande männen upp, lade sitt öra tätt till jorden och lyssnade ett ögonblick. Salik blef uppmärksam.

Mannen steg fram till honom. "Salik Sardar Khan, hör du ej hästarnes hofvar? Har också du blifvit bedårad af en qvinna".

Saliks öga sköt en blixt i natten. "Abbas! dock på dig vill jag icke vredgas".

Nu lutade sig äfven Salik till marken. "Dessa hästar äro många, det är visserligen Schachens utskickade, som förfölja oss. Vi få ej blottställa Alhejdi".

Han hvisslade, i ett ögonblick suto männen till häst. "Till öknen, tyst försigtigt som den lurande tigern, men snabbt som vingade fogeln".

Ett susande for genom bergen, snabba skuggor skiftade öfver marken, -- var det lätta moln, som skuggande flögo öfver fältet? var det en sakta nattvind som fläktade? Men fästet är klart som en dunkelblå azur, intet blad röres på de trän, som omgifva källan, der Alhejdi hvilat; och nu äro skuggorna försvunna och allt är stilla och tyst och dunkelt kring lilla källan.

Men längre skrider natten, och den späda blomman, van blott vid lek och ljuf hvila efter leken, domnar och bleknar. Alhejdi vill icke, att Salik skall varsna hennes trötthet, hon håller sig ännu uppe, men hon vacklar. Snabb som blixten är Salik af hästen. "Flygen, söken om det är möjligt finna en källa. Vi rasta, om än tusenden förföljde oss. Alhejdi, den minsta fläkt af blekhet på din kind, det minsta dunkel i ditt strålande öga sårar mitt hjerta värre, än någon af Schachens dolkar kan göra det".

En källa var funnen i nejden. Salik bar Alhejdi dit på sina armar och, knäböjande invid henne, uppfriskade han henne med det svala vattnet.

Men förföljarena hade icke förlorat spåret. Vid synranden märktes en rad af blanka spjut.

"Bäfva icke Alhejdi, vi skola segra för dig".

"Till häst, till häst, stridom för Alhejdi. Död åt enhvar, som vill nalkas att störa hennes ro".

Snabbt ilade ryttareskaran öfver fältet. Alhejdi qvarblef i bäfvan ensam vid källan. Tystnad rådde i öknen, men hastigt afbröts den af de stridandes gälla skri. Snart såg Alhejdi skaror flyende bortåt, men mot källan nalkades några få män i sagta ridt. Hvem föra de emellan sig? Det är Salik Sardar Khan, som de föra sårad ur striden.

"Alhejdi du är vår, vi hafva drifvit dem på flykten. Innan de hinna utsända nya förföljare, äro vi säkra bland våra berg hos de mina".

Ännu en dags morgon grydde, och Salik låg på sitt smyckade läger i sitt eget tält. Hans sår mörknade, febern brände hans blod. Tigande och bekymrade vandrade hans män omkring, ty de sågo att såren voro dödliga.

Då trädde en gammal qvinna till tältets dörr. "Gifven rum för den visa, som mycket vet och förmår". Hon stannade framför Alhejdi, som satt sörjande hos den sjuke. Den gamla sade långsamt med knappt hörbar röst: "I öknen, två timmars vandring härifrån, växer ett träd. Den balsam, som droppar, när en skön qvinna, vid middagens stund, bryter dess qvistar, helar genast jernets sår, men hon måste gå ensam den senare timmans väg". Alhejdi reste sig hastigt. Hon smög sig sakta ur tältet. Den gamla följde henne.

"Följer du mig den första timman, visar du mig vägen?"

"Rädes icke den unga späda rankan från de blomstrande trädgårdarna att ensam sväfva i öknen?

"Moder, Salik är sjuk! skyndom att jag må hinna till middagen uträtta mitt värf".

Följande dagens morgon var inne, och i glädje helsade Alhejdi solen, ty Salik kände ingen smärta mer, och hans sår var nära heladt.

"O Alhejdi, min själ bäfvar vid tanken på, att du vågat dig ensam i öknen. Du som är mig mera än lifvet, du hade kunnat råka ut för vilddjur".

Månader voro förflutna, då trädde en dag Abbas in till Salik, rustad såsom till en längre färd.

"Nå Abbas", sade Salik vänligt, "hvart ärnar du dig utan att jag hört deraf, du, min trogne följeslagare, som ännu aldrig lemnat mig".

"Jag går till Ispahan".

"Du går i lejonets kula; blodet af Schachens män, som föllo i öknen, har knappt upphört att röka".

"Lejonet skulle väl föga väntat till dess vi sjelfva infinna oss i hans kula, om icke hans krigares anförare berättat, det du ju vet, att de nedgjort oss alla, sedan vi förut hade dödat flickan, stridens orsak. Han älskade sitt hufvud, derföre flydde han ock för oss. Men om också ej så blifvit sagdt, icke var Salik Sardar Khan alltid så rädd att trotsa lejonet, om ock i hans kula".

"Nå hvad ernar du i Ispahan?"

"Handla".

"Vid profeten, det skulle jag aldrig gissat. Du har alltid mera älskat spjutets än penningens handel. Men kanske vill du ock handla för mig. Jag har öfverflöd af hjordar och annat, som jag icke behöfver".

"Jag har ernat be dig att få sälja allehanda onyttigt".

"Säg hvad du vill, du skall ega valet".

"Din stridshingst, ditt spjut och din dolk".

Salik drog ögonbrynen ett ögonblick tillsamman, men snart klarnade åter hans blick och han sade: "Abbas, du är missnöjd med denna ovanliga ro af några månader? Men tro ej, att jag derföre glömt att strida. Låtom oss göra ett ströftåg snart, jag vill ordna allt".

Abbas jublade högt, men tvärtystnade hastigt, lade händerna i kors öfver bröstet och bugade sig sägande: "I den barmhertige och milde Gudens namn, ära vare verldens beherrskare. Jag är beredd att följa dig hvart du vill, mina tjenare kunna försälja mina hjordars öfverflöd".

Alhejdi, varsnar du dammolnet der vid öknens rand, vet du hvad det bådar? Det är Salik och hans män, som återkomma från ströftåget. Alhejdi, som sutit på kullen och skådat utåt, stiger opp, hennes slöja fladdrar för vinden, handen skuggar de dunkelsvarta ögonen, blicken spejar. "Det är han! Jag kan redan igenkänna färgen på hans turban. Men hvarföre så långsamt? Längtar ej ditt hjerta efter Alhejdi. Har du förvärfvat skatter, och är deras vård dig kärare än att möta din älskade? Eller kanske sårad? Ha, balsamträdet i öknen, Salik, Salik, skynda dig, eld förtär mitt hjerta. Späda äro mina fötter, men de skola dock bära mig till ditt möte".

Nu störtade qvinnor och barn med vilda rop mot de kommande. Alhejdi ryste och stannade ett ögonblick. Fram flög nu ryttarskaran åtföljd af qvinnorna och barnen, under jubelskri, förbi stället der Alhejdi stod. Salik varsnade henne icke, och se, framför honom på hästen satt en qvinna. Så hade äfven Alhejdi en gång sutit, och hvem var denna? Lågande glöd brann i Alhejdis anlete. Hon följde långsamt efter tåget och gick in i sin boning. Men der mötte hennes blick en sällsam syn. På en divan satt den unga qvinnan, som Salik nyss hemfört. Hon var hvit som dalens lilja, endast på hennes kind låg ett matt sken af rosen. Hennes ljusa hår hade i lockar nedfallit kring de elfenhvita skuldrorna, och i hennes milda ögon, blå som himmelen, summo tårar. En sådan hade Persiens svartögda dotter icke skådat.

Salik trädde mot Alhejdi. "Alhejdi, jag bringar dig en syster, vårda henne väl. Jag har tagit henne af köpmän, som förde henne att säljas. De hade köpt henne af Turkar, som röfvat henne långt, långt härifrån. Ser du hon är skön, hennes fägring är lik månens i silfverklar natt. Du har ofta sagt, att du icke älskade våra qvinnor, att de voro vilda. Nå väl, denna är mild och ljuf. Dyrbara smycken och kosteliga tyger hemtar jag dig dessutom".

"Salik, endast du återhemtar din kärlek, så är den mig öfver alla verldens skatter".

Den fremmande steg upp, gick mot Alhejdi och sade några ord på ett obekant språk, fattade hennes hand, tryckte den hjertligt och såg med sina milda blå ögon innerligt på Alhejdi. Alhejdi omfamnade henne vänligt i det hon sade: "icke kan jag vredgas på dig, du dufva".

Med hvarje dag slöt sig den sköna fremmande allt mer till Alhejdi, och Alhejdi älskade henne; men hennes hjerta led allt djupare, ty hon såg huru Saliks blickar brunno allt varmare, då han såg på den fremmande, så sköna, men alltid sorgsna flickan. Men Alhejdi dolde sin smärta i djupet af sitt bröst.

Då trädde en dag Salik till henne. "Alhejdi, min häst, min älskling, är sårad; gå Alhejdi i öknen att hemta balsam för såret, att det må läkas".

Alhejdi såg ett ögonblick på Salik: "Salik Sardar Khan, tigrar bo i öknen. Älskar du din häst mera än mig".

"Är Alhejdi barnsligt rädd? Vill du ej göra mig en glädje, icke rädda min häst, den som burit äfven dig hit". Alhejdi gick.

Åter en dag inträdde Salik hos Alhejdi. På divanen lågo tvenne blommor, en ros och en lilja. Sardar lekte med blommorna och fägnade sig åt deras doft. Han lade sedan bort rosen och behöll liljan i handen.

"O Salik förstör rosen, men kasta den icke ifrån dig att ensam vissna; mindre tungt är att dö, än att lefva förgäten".

Salik återtog rosen i sin hand, och höll den tillsamman med liljan. "Alhejdi, mannens hjerta är en rosengård, har rum för många blommor. Huru skulle du kunna begära, att jag ensam skall älska en alltid. Äfven kärleken är en blomma, begär ej att blomman skall vara oförgänglig som stenen, hon vore ej skön då. Men äfven Alhejdi är kär för Salik".

Salik gick bort. I Alhejdis hjerta bodde natt.

Åter några dagar förflöto, och nu kallade ett bud Alhejdi till Salik Sardar Khan. Hon gick.

Alhejdi, min älsklingshund blef sårad farligt af ett spjut under jagten. Intet annat än den balsam, hvars källa du känner, kan rädda den. Gå, att du må hinna dit innan middagens timme och vara hemma vid den tid, då jag med mina män återkommer från jagten".

"O Salik, jag hörde rytandet af en tiger, då jag hemtade balsam för din häst".

Salik svarade intet. Ännu stod hon ett ögonblick dröjande. "Salik Sardar Khan gifver icke _en_ befallning _två_ gånger", sade Salik långsamt. Alhejdi gick.

Hon hade ännu ej gått långt, då stod framför henne den gamla visa, som bar i sin hand en liten, knappt ett finger lång dolk. "Min själs dotter, den gamle kan ej ledsaga dig på färden. Salik Sardar Khan har bjudit mig komma för att pryda hans nya, ljusa brud. Här vill jag gifva äfven dig något att skänka henne. Alhejdi, tre dödar ligga på denna udd. Se dess tre kanter äro hvassa, vidrör dem icke, minsta vidrörande sårar, och minsta sår ger död på ögonblicket!" Sakta som hon kommit, smög sig den gamla bort.

Alhejdis öga lågade, hon betraktade stålet. "Tre dödar! ha! Alhejdi, ville du väl döda henne, den fromma, som gråter öfver Saliks makt, den hon ej kan emotstå? Ljusa fremmande flicka, icke hatar Alhejdi dig".

Men redan gick hennes vandring i öknen. Het sken solen på sanden, glödande brände den Alhejdis fötter. Tänkte hon väl på svedan i sina fötter, tänkte hon på tigern som lurande genomsmög öknen, eller tänkte hon på Salik Sardar Khans sköna brud, som nu stod i smyckad fägring, lik fullmånen mellan silfverglänsande skyar, och på Saliks brinnande blickar, hvilka, glömmande henne, nu blott berusade sig af den nya brudens skönhet.

Men på Alhejdi skåda blixtrande ögon, icke Saliks kärleksdruckna, nej brinnande klot, som hvälfva i vilddjurets hufvud. Alhejdi, ser du ej öknarnes herre, hur han smyger sakta i dina fjät. Redan spänner han de krökta klorna, glänsande böja sig hans fläckiga sidor, han störtar på rofvet, och krossad och blödande ligger Alhejdi skälfvande i sanden. Men hvem slog den starke, hvarföre rullar sig öknarnes herre i sanden? En ryckning ännu och tigern ligger död vid sitt rof. Alhejdi hade icke glömt sin dolk.

Rop höras i öknen, lätt störtar en skara fram, det är Salik Sardar Khan, som återvänder hemåt med sina män för att hemta sin sköna brud.

"Ha, en nyss dödad tiger. Alhejdi, det var värdigt Salik Sardar Khans maka. Men hon är sårad. Tagen vård om henne, jag rider hemåt. Jag vill sända slafvar att bära henne hem".

Redan lyfte Saliks häst foten till språng, då bad Alhejdi med sakta röst: "Salik, innan du far, stig ned af din häst och gif mig din hand, om ej för annat", tillade hon med ett besynnerligt leende, då Salik tycktes tveka, "så för att tacka mig för tigerns hud".

"Nå, hvarföre skulle jag icke ega tid dertill", sade Salik, kastade sig af hästen och räckte henne handen, den hon fattade och förde till sitt hjerta, i det hon sade: "Lef väl Salik! Välsignad vare Allah och Profeten, jag får dö hos dig. Ännu en bön, den är den sista. O Salik, tag ännu en gång min hand mellan dina båda och tryck den vänligt, som du brukade förr".

Salik tog Alhejdis slutna hand och sade förströdd: "Icke äro dina sår väl så farliga. Snart skall du åter uppblomstra. Jag rider nu hem förut".

Redan satt Salik på sin häst, Alhejdis hufvud sjönk tillbaka mot sanden, en enda droppe blod smög sig fram mellan den slutna handens lena fingrar, och då hästen for, snabb som vinden bort öfver sanden, låg redan Salik Sardar Khans sköna maka död vid sidan af öknarnes herre.

Hvilka äro de, som nalkas qvinnornas boning, hvad bära de? Bära de prydnader eller blommor, eller skänker åt den sköna bruden på hennes bröllopsdag? Men hvarföre äro deras steg långsamma, deras blickar dystra, hvarföre glädjas de icke? Ack icke prydnader, icke skänker, icke blommor åt bruden föra de, de bära blott en vissnad blomma, den blomman, som var den skönaste af alla.

Men se ur qvinnornas boning störtar den ljusa fremmande flickan. Rika prydnader lysa i hennes hår, men i hennes ögon glänsa tårar. Hon tyckes fly med fasa. Hon möter det sorgliga tåget. Hon stadnar, hon bäfvar. "Alhejdi död? Du älskliga, du mitt enda värn! Men se, hvad glimmar i din halfslutna hand, tack Alhejdi".

Sakta löste hon dolken ur Alhejdis kalla hand; men hon dröjer ännu, hon tyckes tveka. Se hon knäböjer, hennes händer omsluta dolken, hon ber. På hennes fäders språk gå orden öfver hennes läppar: "Fader, o fader, styrk ditt svigtande barn, att hon må tåligt lida, hvad du ålägger henne. Detta lilla vapen skulle befria den svaga. O min Gud, o min Gud, styrk mig, att jag må tåligt och undergifvet säga: icke min vilja utan din". Kämpande i bön knöt hon ångestfullt sina händer omkring det förrädiska jernet, och mildt, såsom blomman om aftonen sluter sin kalk och sänker sitt hufvud, nedsjönk den ljusa tärnan bleknad på gräsets bädd.

Salik Sardar Khan, störta ej så vild till rosens och liljans, de vissnades, läger. Rasa ej så. Hvi stöter du det lilla jernet i ditt bröst, det intränger ju knappt djupare än till hullet. Icke bortflyter en mans lif med några droppar blod, och endast _tre_ dödar lågo ju dolda på dolkens udd.

En saga om Vreden.

Vet du hvad vrede är? Jo det är en hel knippe dolkar och svärd, fina, skarpa, hvassa och osynliga. De finnas just invid menniskohjertat, vid somliga hjertan flere, vid somliga färre, hos somliga stora, hvassa och skarpa mera än om de vore smidda af det finaste stål, hos andra likna de blott små knappnålar, ja hos några till och med endast agnar. De ligga helt tätt tillsamman, lika bladen i en pennknif med många bett och inrättningar, och äro så konstfullt sammanfogade att de upptaga blott ett helt litet rum, och der sammanhållas de af en stark klämmare från hjertat. Men när hjertat kommer i _sådan_ svallning att klämmarn rubbas, då springa fjädrar opp och alla de fina skarpa vapnen spridas omkring till tungans spets, till ögat, till handen, ja till hvarje kroppens del, och derifrån ut i verlden.

De såra, de sticka, de mörda blindt hvad de träffa, men vi som utsända dem, vi märka dem vanligen ej, ty de äro osynliga. Sedan de rasat så länge att de spända nerffjädrarne slaknat, då falla de åter småningom tillbaka, hvar på sin plats och den starka klämmarn griper åter fast öfver dem.

Men, ser du, det händer ändå att mången stackars qvinna märker sprittningen när fjädrarne slå opp. Förskräckt öfver att de hvassa vapnen äro lössläppta vill hon samla dem åter, men hvad förmår hon, den svaga, hvad förstår hon, den olärda, af deras konstiga mekanik. Men hon sträfvar och bjuder till och trycker dem så rakt ned i sitt bröst, in i hjertat, våldsamt, våldsamt, de måste ned, och slutligen, sedan hon länge arbetat med dem, måste de jemka sig in på sina bestämda rum och klämmarn griper om dem; men hjertat är söndersargadt och det är så sjukt innan det helnar igen. Dock öga och tunga kasta inga dolkar mera, och hon känner då åtminstone åter sig vara qvinna.

Sök dock icke för ro skull att lösa hennes vrede, du vet icke hur den kan ge smärta. Och så är det slut med min saga.

Liljekonvaljen.

Har du sett den största och skönaste bro, som leder öfver ett vatten? Har du kunnat stå deruppe, högt på den ej mycket mindre än en mil långa bron, upprätt och djerf och utan att svindla sett ned i djupet å ömse sidor, i det kristallklara vattnet; eller har du svindlande gripit fast omkring en stödjande vän, starkare än du, för att icke åt någondera sidan nedstörta i den skimrande grafven?

När i fordomtimma Den Gamle hade sjungit fram det vida Suomensaari, hade utstrött dess tusen sjöar och sjungit fägring öfver hela landet, och de vida Saimavattnen med uddar och sund lågo speglande för hans blick, då log den gamle gladt; men han sade: "Långsamt röres redan den gamle, långsamt röras ock Suomis män, de springa ej som haren, de skutta ej som ikorrn, lång är vägen rundt om sjön, bro behöfves", och se: nu sjöng han Pungaharju det sköna, öfver Puruvesis vatten det klara.

Har du sett björkarna och granarna som vexa öfver hvarandra på brons båda sidor? Icke vexa de dock på hvarandras toppar, fast det ser nära så ut, der de stå i branten öfver hvarandra. Har du, bedragen af vattnets klarhet, velat plocka de blänkande hvita stenarna och musslorna i sjöns botten, der de ligga på flere alnars djup under vattenytan?

Nära midten af näset står en björk, den står der så glad och blickar öfver den vida sjön. En sakta vind far öfver åsen; den lyfter björkens mjuka, behagfulla grenar; behagsjukt böjer sig den smidiga ljusgröna björken och strör sitt blomstoft än på ena än på andra sidan af höjden, ned i det glittrande vattnet, der små silfvermoln segla på det blå djupet, en himmel nere, spegelbild af himmeln ofvan.

Och konvaljerna vid björkens fot de blomma och glädja sig, men deras systrar, som vuxit upp några få steg längre bort mellan hjulspåren på vägen, de dofta ock, men deras hvita drägt höljes af dam och de längta och tråna och veta ej sjelfva hvarföre.

Vägens trånande blomma frågar: "Syskon, hvita, doftande konvaljer, huru kunnen j blomma och dofta så friskt och hvarföre tråna vi?" Och konvaljerna svara: "Vi blomma och dofta i björkens skydd, vi veta ej annat. Men fråga rosorna se huru rika de blomstra".

Rosor vexa tätt i sluttningen, konvaljerna fråga: "Rosor röda, glödande, huru kunnen j blomstra så rikt, så yppigt, hvad gläder så edert hjerta, hvarföre måste vi arma tråna".