Part 2

Redan flyter båten sagta fram på det dunkla vattnet. Tuonelas[1] flicka ror med tysta åratag, hennes blick hvilar i fjerran der Tuoni nalkas. Hvem medför den starke, den alltförödande? Bleke yngling, din vext bådar styrka i hvarje muskel; huru har du låtit besegra dig? Dina lockar falla trotsande ned på ömse sidor om en stolt panna, din knutna hand omfattar ett stort svärd och ännu thronar vreden öfver dina ögon, röd brusar bloden ur såret i ditt bröst. Din var styrkan, din var skönheten, hvarföre låter du Tuoni bortföra dig?

[1] Dödens hem.

Men nu hördes en ton från harpans strängar, en sakta flägt krusade det matta vattnet, en sång hördes, orden hördes, Kalmatars båt stannade. Tuoni stannade ej, han skyndade framåt sin gång.

"Det är för sent, du gamla sångare" ropade Kalma på stranden. "Tuoni återger ej det rof han fattat. Skynda med färjan, från Manala återvänder ingen".

Men fullare ljöd sången, kraftigare klingade orden, ordets makt besegrade jernets. Maktlös fällde Tuoni den mot rofvet sträckta handen. Ynglingen slog upp sin blick.

Hotande ljöd Kalmas stämma i dunklet: "Ha du gamle deroppe, öfvar du ännu dina trollrunor? Din makt skall dock snart se sitt slut".

Men i båten satt Kalmatar. Hennes blick hvilade på ynglingen, den ljusnade småningom vid tonerna, en tår föll ur hennes öga, den första som der uppstigit.

Åter ljöd Kalmas stämma hotande i dunklet: "Kalmatar, du din moders yngsta, gå, följ det flydda rofvet ut i verlden; fäst dig vid hans sida, sug blodet ur hans sår, kraften ur hans senor; återhemta till din moders hem hvad henne blifvit frånröfvadt. Icke må lifvet vinna seger öfver döden! -- Kalmatar gå!"

Vid den vaknande ynglingens sida stod Kalmatar, liknande nattens dimma på ängen. Nu reste den unge krigarn opp sitt hufvud och famnande honom stod Kalmatar, glad att föra honom hem till sin boning, men då utbrast han: "Vik hädan spöke, vik under jorden om du dädan kommit, eller till luften om ditt leda hem är der, eller i vattnet, om du är fiskens syster eller äfjans dotter; eller sök dig ett hem i luftens alla fyra väder, du troll". Kalmatars blick föll hemsk på ynglingen, men vid hans åsyn smög åter en tår i hennes öga och hon sjönk undan, som en fallande dimma, en skymtande skugga.

Men i sitt eget hem på det stolta Hamila låg den bleke ynglingen på en bädd. Vid hans sida satt hans moder och beströk sakta den sårade med undergörande salfva, och band deröfver fina bindlar.

På afstånd stod den rika flickan, hon som lofvat blifva den sårades brud; men hon talade intet, utan stod blott i dörren och blickade inåt rummet. Då susade en kylig fläkt genom dörren invid henne och Kalmatar stod vid den sårades hufvud. Förfärad for den unga bruden tillbaka, och störtade sanslös ned på gården; och den sjuke ville opp för att hjelpa henne, men hans moder lade honom åter varsamt ned och den starke ynglingen låg der som ett barn, då modren hastade att hjelpa den afsvimmade.

Men Kalmatar hviskade sagta: "En kyss på dina läppar och du vore min; men ack, i min moders gårdar, der förstöring och tillintetgörelse bo. Kärlek är lif. Hvarföre skulle dödens jungfru älska? Unna mig blott att stundom stå vid ditt läger, att stundom se dig lycklig vid hennes sida, hennes, hvars hjerta hyser varm blod och kanske varm kärlek, men som dock ej kan älska dig som jag! Förskjut ej den arma från lifvet, från ljuset, från dig". Och Kalmatar böjde sin bleka panna mot sina sammanknäppta händer inför ynglingen, som betraktade henne med fasa och bjöd henne gå.

Åter skymtade Kalmatar bort, endast vid den sanslösa flickan stannade hon, strök mildt med sina kalla händer den afsvimmades gyllne lockar och lade sin hand på hennes panna; men då hon slog opp ögonen smög sig den arma bort med en suck.

Men vid bäckens strand satt Kalmatar och sjöng tyst vid sig sjelf:

"Kalmatar, du långt bort burna, Hvarför vill du söka värma? Hvarför värma, hvarför glädje? Ägde väl din moder glädje Der i Manala, det dunkla? Ägde dina systrar glädje Uti mörka maskars hemvist? Ack ej glädje jag ju söker; Söker blott en droppe värma, Liten, som i svalans hjerta, I än mindre fågels inre, Som i minsta blommas fibrer Som i minsta stoftkorns gömma. Söker blott af ljus en stråle, Ej så rik som lysmask skenet, Mindre än ett fjäril ögas. Men hos honom blott finns värme, Men blott han är ljus och glädje, Han som, arma, dig förskjuter! Domna, domna, Tuoni jungfru! Domna, dröm ej falska drömmar".

Natt och dag vakade Kalmatar vid ynglingens läger då han sof. På hans slutna öga hvilade i kärlek hennes blick och en skymt af en blek rosenfärg spriddes på hennes bleka kind; men han vaknade och bort som fläkten försvann den arma. Och hon sjöng:

"Om jag dock den siska vore Till hvars röst han villigt lyssnar. Om jag helst den blomma vore Som hans hand så vänligt bryter. Om med fläkten jag fick byta Som förfriskar mildt hans kinder, Ljust och rikt mitt öde vore. Milde skapare mig unna Till en flinga snö att bytas, Som får smälta på hans lockar; Eller till en liten bubbla, Som försvinner vid hans händer; Eller blott till stoft på marken Som utaf hans fot får krossas".

Tiden gick framåt och den sjuke tillfrisknade, och gick så en dag till sin bruds föräldrar och sade: "gif mig jungfrun att jag må föra henne hem till maka". Men jungfruns moder svarade: "Den som vill betsla den snabba elgen skall ej dröja, den som vill gripa det ilande forsfallets vatten skall ej bida. Jungfruns sinne är snabbare än elgen, flyktigare än forssens vatten! Den som dröjer att taga ungarna finner boet tomt. Jungfruns sinne älskar den raske, icke den bleke sjuklingen och bort for hon med den rike friaren från södern".

Ynglingen teg, men den gyllne brudgåfvan som låg i hans hand krossades till smulor, som trängde in i handen i det han trädde ut genom dörren för att återvända hem. Han märkte det ej.

Vid ynglingens sida gick Kalmatar den bleka jungfrun. Hon svalkade den glödande kinden, hon lade handen på hans hjerta och lugnade dess hvassa, brännande slag. Ynglingen kastade sig ned i gräset; ännu dröjde vid hans sida Kalmatar. Hon följde den arme med glädje, ty han jagade icke bort henne; men ack, det var emedan han ej blef henne varse.

Stillare svallade den svalkade bloden genom ynglingens ådror, mindre het brände smärtan i hjertat, mindre brinnande glödde vreden i ögat vid Tuonijungfruns vård, men nu vaknade ock ynglingens medvetande om det yttre, och vredgad utbrast han: "Vik hädan, troll, hvi förföljer du mig?" Och som en dimma sjönk jungfruns gestalt undan.

Men i dystra tallskogen i midnattens storm sjöng Kalmatar:

"Tjockna natt kring Kalma dottren Att ej någon henne skönjer. Brusa storm med vilda vingar, Att ej någon hör min stämma. Skog, du dystra, drag dig samman Att en fot ditt djup ej hinner. Dölj den arma i din gömma, Mig, förutan hopp den enda! Uti lifvet, än i döden Gafs hvar varelse att hoppas; Blott den arma Tuoni dottren Gafs ej ens att hoppas döden".

Men från vestern kommo skaror af folk öfver hafvet, de härjade med eld och svärd, förstörde gudarnes altaren och lunder; och som _en_ man stodo Suomis ynglingar opp och i spetsen för dem stod Kalmatars älskling. Men mäktigt frambrusade främlingarnes flod emot Suomis skaror, och längre och längre trängde främlingarne fram, och Suomis ynglingar störtade som tallar för yxan, ty deras gudars makt var krossad och Den Starke stred för främlingarne.

Kalmatars yngling stod ännu ensam bland en fallen skara, men nu flög en pil, bevingad, i ynglingens hjerta. Han föll, svärdens klang tystnade, stridsfältet lemnades. Men vid den fallnes sida stod Kalmatar; dödens flicka kunde icke lifva den fallne.

Se, då stod der en hög gestalt i natten. Högt bar han sitt kraftfulla hufvud, från hvilket i rika vågor nedföll de hvita lockarnes flod. Sakta sväfvade mantelns rika veck för den nattliga vinden, alfvar thronade på den höga pannan, men mild, ehuru allvarsam, syntes den skönt formade munnen öfver det rika skägget.

Fram gick Kalmatar emot den höge och sade: "Fader, se ynglingen, Suomis stolthet! Skall Tuoni få äga honom, skall han föras till det öde Manala. Skola maskarne föröda denna kropp, den skaparn gjort så fast som berget, så skön som dagens sken?"

"Jungfru" sade den höge, "du är en Manala dotter!"

"Fader" svarade jungfrun ödmjukt sänkande sitt hufvud, "mitt hem var i Manala, men din sång gaf mig i kärleken ett skönare hem. En gång förr har du återgett honom lifvet med din sång, den alltförmående; Fader foga ord vid ord, låt ej Suomis yngling föras till mörka Manala".

Den gamles blick höjdes då han sade: "Tuoni jungfru, äfven min makt viker för den starkare. Den gamle går bort. Sök honom som är starkare än sången, ty han är kärleken; starkare än den som vet ord, ty han är ordet".

Den gamle gick, och i natt och sorg stadnade Kalmatar, ty hon visste icke hvar hon skulle söka honom som kunde hjelpa.

Men ur fjerran hördes en sagta sång, en bön till den högste i himlen. En stjerna blickade klar från fästet och Kalmatar nedsjönk på knä, men hon bad icke, ty hon kände ej bönens ord.

Och i det hon knäböjde, då kom han den Mäktige för hvilken den gamle måste vika.

I bäfvande glädje fattade jungfrun en fåll af hans skimrande hvita klädnad och böjde ned sitt hufvud. Och himmelskt leende utsträckte han sin hand, och på jungfruns skuldror skimrade vingar och i glansen af hans ljus knäböjde med nedsänkt svärd den sårade ynglingen. Men då den himmelske åter bortgick, sjönk ynglingen bleknande tillbaka och jungfrun böjde sig sakta öfver honom, löste med en kyss hans ande och flög med den, ej till Manala mer, men till ett högre hem.

En Dröm.

"Drömmar som strömmar", säger man, och anser det ej löna mödan hvarken att berätta, eller att höra berättas om dem; men jag har alltid älskat dem, och isynnerhet då jag var ung, drömde jag äfven ofta vaken. Att sitta framför den småningom nedfallande eldbrasan, och se in i dess vexlande former, var ett af mina bästa nöjen. Ännu sedan brasan utbrunnit, satt jag ofta försänkt i drömmar med blicken hvilande på den gammalmodiga kakelugnen, de gamla jerndörrarna dertill, eller på den ännu urmodigare, stora, gjutna jernskifva, som var inpassad i golfvet der framföre.

Mina föräldrars hus var ett af dem, som före branden i Åbo, funnos byggda på och af de gamla klosterruinerna. Källrar med göthiska hvalf, andra liknande celler å ömse sidor om en gång, en igenmurad dörr till en källare, allt sådant, i förening med de otaliga spöklika ljud och syner, tjenstefolket beständigt sade sig hört och sett, satte min fantasi i rörelse. Hvad hade jag icke velat ge för att få en tydning af hvad jag såg qvar sedan forntiden, eller af huru man här fordom lefvat och hvilka märkvärdiga händelser här tilldragit sig.

Småningom vande jag mig att se en betydelse i allt, äfven det alldagligaste, det ringaste. Derföre voro mig de vexlande bilderna i den fallande glöden så kära; de gåfvo så många ämnen åt min inbildnings spel.

Dock, ett föremål, som jag ofta hade för mina ögon, men i hvilket jag aldrig kunde se någon betydelse, var kakelugnsdörren! Denna gråsvarta, fyrkantiga figur, den var mig omöjlig att i inbildningen lifva.

Jag läste en gång huru Swift som gosse, tvungen att dagligen för ett par gamla tanter läsa gamla, tråkiga andaktsböcker, en dag gömde i boken en af honom sjelf skrifven uppbyggelig betraktelse öfver en sopqvast, läste upp den, och huru betraktelsen särdeles behagade tanterna, hvilka trodde den vara uppläst ur boken. Ofta kom jag sedan ihåg denna anekdot. En sopqvast, hvarföre icke? Tusen saker kunna ju sägas om den; men denna fatala kakelugnsdörr, finns det väl något olyckligare skapadt än den, så utan grace, så utan poesi?

En afton hade jag särdeles lifligt tänkt härpå, och ännu från sängen kastade jag en blick på den stackars smaklösa dörren. Jag hade för ett litet illamående lagt mig ovanligt tidigt och somnade snart.

Mina tankar förvandlade sig småningom till drömmar, och hastigt stod framför mig en ljus, skimrande varelse, som stundom tycktes mig vara blott en lekande flamma, men stundom åter syntes mig som en den aldrafinaste lilla luftiga flicka.

Detta luftiga ljusa väsende böjde sig emot mig och sade: "Syster, du som i många, långa år bott med mig i denna kammare, och som så ofta sett på mig med medlidande, ser du hvad jag är fin och lätt, och jag är ändå ingen annan än den olyckliga kakelugnsdörren. Men blott i drömmen kan du se mig, ty jag sitter der så fängslad att jag ej eljest kan visa mig för dig. Min fader är den store eldkonungen, den store smeden. Jag var så glad och hoppade omkring på blommorna, en liten flamma som ej brände, en liten flicka, som ej tyngde ens det minsta strå.

En dag tog min fader mig på sin hand och förde mig i sin smedja och sade: "ja visst är du för dålig och klen att gifta dig, men vänta, jag skall väl smida dig en bättre kropp", och så lade han guld i elden och silfver, och började smida. Men när jag såg mig om, såg jag en ful man med rödt hår, som satt och såg på. Jag blef rädd och kröp bakom min far, men han sade: "göm dig icke, flicka, utan låt din fästman se på dig". När jag åter såg på den främmande och såg hans röda hår och krokiga ben och sneda mun, då sade jag: "Fy far, en så'n ful karl, honom tar jag aldrig till man!"

Men då blef det värre af, ty min far blef ond, kastade guldet och silfret ur ässian, och lade dit en bit jern, som han smidde och smidde under det han mumlade: "så skall du väl få försöka, din näsperla, huru godt det smakar att vara ful". Och bäst jag ej visste huru, så kände jag mig vara samma kakelugnsdörr, som du så ömkat, och sedan förde han fram den fula mannen till städet, och smidde endast några tag i hans anlete, och några på hans armar och ben, och mannen stod der så fager och skön, som den vackraste yngling jag sett. "Gå nu och tjena menniskorna", sade min fader, "och lär dig att vara ödmjuk; förr blir du ej fri".

Ack! när jag sett den vackra elden så nära mig alla dagar har jag dubbelt längtat ur mitt fängelse. Men år ha kommit och år ha gått, hundrade och flera, och fåfängt har jag längtat! men nu -- hör du deras röst, hör du min faders och min sköne brudgums röst, de komma, de komma på stormens vingar, men de föröda, de förstöra. Vakna syster, vakna! De komma, de komma, de befria mig, men du skulle förstöras af deras anda. Vakna, vakna!"

Jag vaknade. "Skynda, stig upp, elden är lös, vakna då!" sade min moders röst invid min säng, i det samma jag började reda mig ur sömnen. Brådskande skyndade jag mig upp, redan härjade lågorna i flere hus, snart kastade sig elden öfver ån, inom några timmar stod äfven mitt barndomshem i lågor.

Dagen efter branden besökte vi de rykande ruinerna af vårt hem. Jag skulle just gå ut genom en liten port invid den mur på hvilken kakelugnen i min kammare ännu reste sig bränd och naken. Jag kastade en sorglig blick uppåt, som ett farväl åt detta hem, som varit vittne till min barndoms och ungdoms glädje och sorger; då brakade det hastigt öfver mig, och inför mina fötter nedstörtade den förbrända kakelugnen med sin skorsten. Förskräckt hastade jag undan, men återvände snart till stället, för att nogare betrakta det skedda, och öfverst på stenhögen låg den förbrända kakelugnsdörren, hvilken af elden var till den grad förstörd, att den mera liknade ett nät af ståltråd, än ett sammanhängande stycke.

Salik Sardar Khans Maka.

_Solen går ned!_ Brinnande purpur på molnen, Flytande guld vid Himlens rand, Skimmervågor, viggar af färger, Glödande skyars fria lek, Hvad sägen j väl?

Viljen j väl Herrligt berätta om dagen, Dagen som klar uti vestern bor, Hatar dunklet, forskar i djupet? Viljen j locka längtan dit? Hvad viljen j mig?

Öster du natt! Slumrande rosor på bäddar, Svällande, veka, söfver du. Sakta vaggar dimmiga slöjan, Sagornas tärnors lätta drägt, I aningens land.

Rosornas lund, Öster, du sagornas hembygd, Kulna, sorgsna Suomi-sångens, Rika, varma, blomstrande syster, Dunkelt glödande öster, du, Du lockar mig mer.

Sköna voro Ben Hamouns trädgårdar, sköna voro dess rosor, men skönast trädgårdarnes drottning, Ben Hamouns dotter. Innerst i trädgården stod på lätta pelare hennes palats, af doftande jasminer och fylliga rosor väfdes dess väggar, dess tak var ett hvalf, strålande af guld och purpur och dyrbara stenar. Drottningens statsfruar voro unga sköna tärnor i skära hvita drägter, hennes hofjungfrur voro rosor och liljor och blommor utan tal. När hon hvilade på divanens svällande perlesmyckade dynor, då susade trädgårdens vattenkonster sina mest smekande toner, och näktergalarne slogo sina mildaste slag; men sväfvade hon åter omkring i sitt rike i glädtig lek med sina tärnor, då drillade näktergalarne gällt med tusende tungor, och glänsande fjärilar flögo med skiftande vingar, en ståtlig lifvakt, omkring henne.

Kände Alhejdi glädjen? Ja, ty den var hennes beständiga gäst. Kände Alhejdi sorgen? Ja, ty hon hade sett en af sina leksystrar sjuk och sin käraste näktergal dö. Kände Alhejdi kärleken? Nej, hennes ögon hade aldrig skådat någon annan man, än hennes fader.

En morgon satt Alhejdi ensam i gräset vid en strålande springbrunn. Tankfull höll hon sin hand under en af dess finaste strålar, så att den återstudsade och spriddes omkring i tusende glittrande perlor i gräset, på blomstren, och smyckade hennes hår mer skönt än de demanter, som vanligen fästade hennes dunkla lockar.

Hon hörde ett ovanligt buller, såg hastigt upp, framför henne stod en ung man, hvilken med blixtrande ögon betraktade henne. Hon ville fly, men han qvarhöll henne. "Sköna Alhejdi", sade han, "öknens son har trotsat döden för att se dig, men han ångrar det icke, dröj blott ett ögonblick, och han är mer än belönad".

Alhejdi ville fly, hon ville dröja, hon ville se ned, hon ville blicka i hans ögon. Hon dröjde det ena ögonblicket efter det andra. Snart hördes en af hennes leksystrar komma sjungande. "I morgon vid den tid, då solen går till hvila, sköna Alhejdi", sade fremlingen och försvann, i det han betydelsefullt lade fingret på munnen.

Hvem var den fremmande? Hvad ville han? Hvarifrån kom han, huru hade han sluppit in?

Alhejdi låg hela dagen stum på sin divan. Aftonen kom och ännu stodo middagens doftande frukter orörda, ännu lågo hennes svällande lockar endast löst sammanfästade och utan smycken. Det blef morgon, redan vaknade blommor och fjärilar, men ännu hade icke Alhejdi slumrat. Slutligen tillslöto sig dock hennes ögon behagligt, och solen stod redan högt på himmelen då hon vaknade.

Sköna tärnor, smycken i dag eder herrskarinna med dubbel omsorg. Hvarföre vill hon i dag vara så skön? Hvarföre smyckar hon sig? På hvem tänker hennes hjerta? Är det väl för sin fader hon vill stråla eller är det, emedan den okände fremlingen skall se henne?

Solen sänker sig, den skall snart gå att slumra i vesterns svällande molnbäddar. "Alhejdis väninnor, lemnen mig ensam, jag vill slumra en stund, låten ingen nalkas".

Men Alhejdi slumrade icke. Skall Alhejdi gå till springbrunnen? Kommer han, den herrlige fremlingen? Hon måste dock varna honom, befalla honom att gå bort, han kunde ju eljest vänta henne länge och bli upptäckt. Det vore hans säkra död.

Alhejdi gick med dröjande steg mot brunnen. Der stod redan fremlingen hög och herrlig med den blixtrande blicken.

"Alhejdi, skönaste, ljufvaste sol! Hvar finnes i verlden den, hvars skönhet ens skulle synas en stjerna invid din!"

"Fremling, vet du icke, att Ben Hamouns slafvar skulle döda dig, om de funno dig här. Skynda dig bort, jag ville se dig blott för att varna dig".

"Sköna Alhejdi, om än tusende dödar skulle hota mig, aldrig kan jag lemna dig. Dig måste jag ega, dig måste jag befria, eller ock dö för dig. Alhejdi, du himmelska, hvad är du annat än en fånge, fast dina bojor äro förgylda. Lefver du icke här instängd såsom en fången gazell, dold som en diamant i djupet af grufvan, eller en perla i musslan. Kom Alhejdi, kom, var fri. Blif min brud, blif Salik Sardar Khans brud, han som herrskar öfver de fria i landet vid öknen. Vet du, kan du ens ana, hvad frihet är! Vet du, hur hjertat klappar, då man ilar hastigare än vinden på pilsnabba fålen, som känner ryttarens vilja innan ens ett tecken tydt den för honom. Har du sett män i blodig kamp med öknens vilddjur, har du blifvit hyllad af de gränslösa rymdernas folk, af dem, som ega verlden, ty de ega sin häst, sitt spjut och sin dolk. Vill du ha perlor och kostliga smycken? Ett ord, och du får dem, skulle de än hemtas ur Persiens konungs egen skattkammare. Vill du ha dyrbara oljor och rökelse, Karavanernas fege söner skola skatta dig sådant i mängd. Eller vill du ha sköna slafvinnor? Landets ädlaste döttrar skola bortföras, för att tjena dig. Kom Alhejdi, Salik Sardar Khan är de frias furste, han har försmått alla qvinnor och älskat endast bragder och fejdens ära; men Alhejdi har besegrat den starke. Vill du blifva slafvinna åt någon feg Schach, som knappt ser dig bland hundrade, eller vill du blifva den tappres älskade, hans ögons ljus, hans hjertas blod, hans lifs eld. Kom, Alhejdi, hörde du skottet, det var tecknet, mina trogna som lika blixten slå ned på din faders hus. Blif ej förskräckt, du hulda, de få der intet skada, intet bortföra, endast fängsla uppmärksamheten ditåt, på det ingen må tänka på att vakta dig. Kom Alhejdi, min snabba fåle väntar dig här utanföre, snart äro vi ibland bergen, der en skara af mina tappre väntar oss, ögonblicket är vårt, ej mera. Skynda, kom Alhejdi!"

Hastigt fattade han om den sköna flickans smärta lif och bar henne under skyndsamt språng ur trädgården öfver ett ställe, der muren syntes vara enkom nedrifven, ut öfver fältet. Der stod en frustande häst bunden. Salik kastade sig upp med sin sköna börda framför sig. Hon hade ej hunnit tänka, hon visste ej om hon borde ropa om hjelp. Nu flög det ädla djuret snabbare än en jagad fogel, lättare än gazellen. Det frustade eld ur vidgade näsborrar, det flög allt hastigare, dess hofvar syntes ej vidröra marken. Alhejdis hjerta klappade af tjusning. Salik omfattade henne med den ena handen, den andra höll hästens tyglar. "Alhejdi, älskade, snart äro vi utan fara".

"Salik, jag är trygg hos dig".

Men hvem synes långt borta på fältet? Fyra ryttare synas, de störta framåt med vildt skri, de förfölja de flyende. Den eldiga hästens blixtsnabba fart minskas, den dubbla bördan är ovan, fast Alhejdi är lätt som det unga lammets finaste ull. Förföljarene hinna närmare, Salik omfattar Alhejdi ännu fastare, han tar tyglarna i munnen och sitt spjut i handen. Höljdt af skum biter det ädla djuret i sitt betsel, blod flyter ur dess af sporren sårade sida, men det flyger ej mer som ilen, det frustar, det anstränger sig, allt närmare hinna de förföljande.

"Salik, se mina väktare, de hinna oss, låt ej Alhejdi lefva, för att se dig dödas. Låt mig dö för din dolk, här vid din sida. Icke är det tungt att så dö".