Part 15

"Ja, jag är dödlig, ja, och efter mig skall kanske en annan blifva Corallins maka. En annan skall äga hans hjerta, en annan skall vara hans barns mor. Han skall glömma Hildred; och en annan skall dela hans ära och sitta vid hans sida. Ha, och min Eakin, min späde, han skall ingen moder äga, och en styfmoders öga skall afundsamt se Corallins förstfödde. Dock, vare det än så, blott icke denna Edith, denna Sachsarnes docka, detta svaga strå som brytes vid blotta ljudet af svärdens klang. Höglandshöfdingens maka skall icke vara svag, hon skall tåla höra vapnens gny och icke bäfva att se blod. Solen får ej finna henne i sin säng, vårdarinnan af det stora huset, hundrades matutdelerska. Sachsarnes flicka hvilar förvekligad på sina dynor och tjenarinnorna förstöra det rika förråd jag sammanlagt. Blef någonsin tartanet slut i Hildreds kamrar, om än femtio af männen behöfde drägter? Sachsarnes flicka har lärt sig läsa i bok, i stället för att spinna, att skrifva med penna, i stället för att väfva. Norna, lär mig häfva den förtrollning som fängslar Corallin".

"I morgon skall Norna komma till höfdingens gård".

Norna kastade tillsamman några bränder, som glödde i ett hörn af hålan och påkastade nytt ris som uppflammade. Röken hvirflade opp mot hålans hvälfning och försvann genom osynliga remnor.

"Elden är varm i Nornas håla som i höfdingens sal. Gå icke än, hör stormen, hör regnet. Norna fruktar dem icke, hon bor i regnet, hon bäres af stormen; men dessa makter ödmjuka sig icke inför jordens väldige. Gå icke än, kinden är blek, handen darrar".

"I morgon", sade Hildred, utan att svara på Nornas inbjudning att dröja.

"I morgon, om än vind och våg och sky lägga sig deremot".

Och Norna kom; men i feber och yrsel låg Hildred. Hon talade: "Norna, jag skall dö, det ropade stormen åt mig, det susade regnet för mig, då det trängde tvert igenom min kropp och lade is i min blod, det dånade vågen mot båtens kant. Jag skall dö, men hon måste följa mig, hon måste ock dö. Gif mig dolken der, fort. Hon måste dö".

Brådskande grep Hildred dolken, men slängde den långt ifrån sig. "Nej, dock icke dö. Hon är så späd. Icke vill jag förtrampa den svaga. Hon må lefva, blott hon icke griper efter hvad som är mitt, mitt in i evigheten. Må hon lösa den förtrollning hvari hon snärjer honom".

Tyst låg Hildred en stund, men talade åter med låg dämpad röst: "Norna, jag skall dö, men jag kan det icke, om jag icke vet, att denna sachsiska flicka alldrig blir Corallins maka, alldrig mitt barns mor". Opp reste sig den bleka, stirrande gestalten af Hildred och sade doft: "blir Edith Corallins maka, så måste jag hämnas. Det brinner i min själ, det är hatets låga, den kan ej slockna! Vid din makt, Norna, vid alla de krafter som regera elden och vattnet besvär jag dig, gif mig medel att hämnas".

Norna bäfvade tillsammans, liksom kufvad af besvärjelsen. Hon svarade med våldsam ansträngning: "Ha, jag måste lyda, den döende beherrskar mig; icke menska mera, icke ande än!"

"Skynda, Norna, snart är det för sent. Hvad kan den dödas hat, som lefver ännu i grafven?"

Upp reste sig Norna, blek som en död. Hennes ögon stirrade, hennes hår syntes resa sig och med utsträckt hand stod hon talande liksom i bäfvan, liksom hon varit tvungen att uttala orden: "tre gånger efter det Edith blifvit Corallins maka är hon i ditt våld, ett ögonblick hvarje gång. En gång hvarje vår, när dagen gryr just som månan nått sitt fylle, sedan dag och natt jemnats om våren. Lyckas du detta ögonblick finna henne sofvande, då äger du makt öfver henne. Men andens lagar brytas ej strafflöst, är ej värfvet utfördt då, så finnes icke mera någon räddning ur det otillfredsställda hatets förtärande eld. Hildred, Hildred, välj kärlek, välj icke hat! Det förtär, det bränner för evigt! Låt hatet slockna i kärlek".

Klagoskrän ljuda öfver Loch Lomonds vatten. Gråt och skri återskalla från Ben Lomonds klyftor. Hvarföre gråta stammens gamla qvinnor, hvarföre ljuda klagoskrän? Corallins stolta maka är död, ännu en gång skall hon hedras förrän hennes lik gömmes i mullen. Dödsvaka hålles, gråterskorna höja dödsklagan.

* * * * *

Länge sjunga barderne en sång om Hildred den stolta och Edith den fagra. Och Höglandets flickor sjunga sången, och huru kärlek dock är starkare än hat.

Barderne sjunga, och Höglandets tärnor de sjunga, att Hildred den stolta icke fann ro i sin graf, hatet dref henne att irra som höstens sky för vinden.

"Det första året", så sjunga de, "då första gången månan fyllde sig, när gryningens första stråle skimrade vid himlaranden; då fann Hildreds irrande ande Edith arbetande i spetsen för flitiga tärnor, och i fördubbladt hat hastade hon bort att irra ännu ett år".

"Det andra året", så sjunga de, "vid samma stund, fann Hildred Corallins unga maka i bön vid den sofvande makens bädd och i fördubblad vrede måste hon åter hasta bort att irra omkring".

"Och det tredje årets stund kom", så sjunga de ännu, "och vild i stormhvirfveln kom Hildreds irrande ande för att fatta den nu slumrande Edith. Men på den unga styfmodrens arm, med det lockiga hufvudet lutadt mot hennes bröst, slumrar den späde gossen, Hildreds son. Den första stund den feberglödande gossen fått ro, den första stund Ediths ögon slutit sig af trötthet sedan de många dagar och nätter vakat öfver det klagande barnet i hennes famn".

"Allt stillare blef stormen", så sjunga barderne, så sjunga flickorna, "allt mera ljusnar skyn, östern smyckar sig med glödande rosor, solens öga strålar öfver verlden, och glad slår den unga Edith opp sitt öga, ty så ljufligt stilla slumrar den lille på hennes arm".

"Och icke mera", så sjunges med glada toner, "icke mera irrar Hildreds ande omkring; ty hat lefver öfver grafven, men kärlek är starkare än hat, och Hildreds hat har slocknat i kärlek".

End of Project Gutenberg's Teckningar och drömmar, by Fredrika Runeberg