# Teckningar och drömmar

## Part 14

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/teckningar-och-drommar-27875/index.md

Ett häftigt larm uppstår på briggen. En julle utsättes och bemannas i ett ögonblick. En ung officer och tvenne man i jullen vilja kämpa mot storm och våg. Jullen välter opp och ned. Matroserne fatta tag i dess kant. Officeren simmar ännu några tag, en flik af en hvit drägt synes nära honom på vattnet. Han lyckas gripa den. Han strider mot den brusande vågen och når slutligen jullen, hvars kant äfven han med ena handen lyckas omfatta; den andra handen griper hårdt fast det hvita tyget. Krafterna börja svika, snart skall han ej mera förmå fasthålla sig vid båtkanten. Men räddarne äro nära. Från briggen har en större båt hunnit utsättas, och innan kort äro alla der ombord, jullens tre män och en afsvimmad flicka.

Vakna Vali, du skulle ej sofva om du visste hvem som bemödar sig att återkalla dig till lifvet. Minnes ej Vali mera sin barndomsvän, den fångne ynglingen från fjerran land? Han har redan igenkänt den han frälsat ur djupets graf, och snart helsar äfven hennes öga sin räddare.

Stormen lugnas, töcknen skingras. Solen lyser åter. Några dagar kryssar ännu briggen på hafvet. Ändteligen skall den återgå till hamn, men åter resa sig storm och våg, åter tätna töcknen kring skeppet, åter visar det ogästvänliga hafvet sin vildhet, och ett redlöst vrak kastas slutligen briggen mot turkiska kusten och sönderslås i spillror.

Folk samlas på stranden, de lösa Ibrahim och sina fångna landsmän, som legat bundne i skeppsrummet, och uppretade af dem misshandla de skeppets folk. I Ibrahims våld återlemnas hans egendom, hans slafvinna.

* * * * *

Dörrarna stå öppna till slafbazarens rum. Utan slöjor sitta qvinnorna, ty köparne gå från rum till rum och bese de utbjudna varorna. Ser du dessa Abyssinska qvinnor, stolta, sköna, behagfulla. Sorgligt men mildt se de på de kringvandrande köparne. De gråta icke, de tala icke, blott blicken talar om sorg.

Och dessa qvinnor, svarta som ebenholtz, med bländande hvita tänder. Raska arbeterskor, om än mindre sköna än de hvita qvinnorna. De äro ock mindre dyrköpta.

Denna stolta, svartögda qvinna med sitt barn, som hon med förtviflan i blicken sluter till sitt bröst, skall hon säljas? Hon tror så, hennes man har hitsändt henne till straff. Han befallte henne i går att knäböjande räcka honom pipan, och hon lydde endast motvilligt. Hon skall derföre lära sig ödmjukhet. Vill än någon köpa henne, så säljes hon icke. Hennes make är god, han vill ej förskjuta henne; han vet att hon dock i grunden är foglig och lydig och älskar honom mer än sitt lif.

Nu inträder en ståtlig man. Hans pels utvisar hög rang. Säljarene buga vördnadsfullt för honom och visa sina skönaste varor; men den nye köparn skakar blott på hufvudet, i det han blickar in i det ena rummet efter det andra. Säljarne omgifva honom vördnadsfullt. De rosa sina varor, de öppna andra dörrar som förut varit halft tillslutna. Der synes i hvarje rum blott en enda flicka, vaktad af en gammal slafvinna.

En båt, förande sköna qvinnor från Gurien, hade lyckats smyga sig oupptäckt fram öfver hafvet. Det är dessa sköna tärnor, som sålunda visas. De äro prydda med lysande drägter, perlor och smycken. Stolta, likgiltiga se de flesta bort från den uppmärksamme köparn. Nej, ännu är han icke nöjd. Skönare för Padischas harem!

Nu tränger sig en ny säljare fram. "Herre, vill du behaga att kasta en blick på den herrliga, som din tjenare har att sälja, så skall du ej längre finna dig missnöjd". Han öppnar en dörr och visar triumferande den sköna.

Vali, hvarföre tyder din blick smärta, hvarföre darrar en tår i de långa ögonhåren, ser du ej huru hänförd den inkomne stirrar på dig.

"30,000 piaster, herre, icke en para mindre. Hon kostar mig vida mer. Jag förlorade många, denna enda återstår, den skönaste af dem alla!"

"De äro dina", svarade köparn.

"Herre, kostar hon er mycket pengar, så skall ni ock äga den skönaste qvinna inom Stambuls murar".

"Allah, allah, en sådan qvinna är icke för en ringa man. Nej, jag behöfver en stege, att klifva upp till nådens solsken. Hon skall blifva min gåfva till Padischah, den segerrike Schehinschah, den lysande sultaners sultan. Måtte hans skugga alldrig blifva mindre".

* * * * *

På sin divan sitter Murad Pascha njutande sin kef. Från chibouken stiga lätta rökmoln af den finaste doftande tobak. Ett behagligt lugn hvilar öfver hela hans varelse. Det synes att han drömmer, ehuru han icke sofver.

En slaf inträder. "Herre, din slaf, franken som du lofvat förunna lyckan af att få nedfalla inför ditt anlete, beder om din nåd".

Med någon motvilja såg Murad sig störd i sin kef, men stod upp och mötte fremlingen med ett vänligt: "Måtte tiden vara lycklig", i det han lade handen med dess uppåt pekande tumme på sitt bröst.

Sedan fremlingen helsat och emottagit en pipa, hvars ambra munstycke glänste af juveler, blifvit bestänkt med rosenvatten och fått på sina knän utbredd en guldbroderad handduk, samt börjat dricka en kopp väl omsqvalpadt kaffe som bjudits honom, började Murad samtalet, sedan man förut vexlat några artigheter.

"Jag var i går gäst hos er ambassadör och såg huru ni sjelfva gjorde eder besvär att dansa, i stället för att låta edra qvinnor dansa för eder. Underbart! Underbart! Så många obeslöjade qvinnor, så mycken fägring! Allah, allah, det är för mycket för en rättrogen att åse. Hvilka ismenniskor J måtten vara, som tillåten edra qvinnor så visa sig för allas ögon. Jag talade med några af dem. Afundsvärda ären J i sanning. De äro sköna som Houris och visa som Mollahs! Sådana qvinnor vore angenäma att äga. Huru tråkiga äro icke våra qvinnor deremot! Sköna som fullmånen, kinder som rosor, ögon som eld; men själlösa, dumma som bildstoder. Allah, allah, man ledsnar vid dessa enfaldiga varelser".

"Kan ni väl begära att de skola vara annorlunda", sade fremlingen, i det han ställde bort sin kaffekopp på det lilla med ädla stenar sirade théfatet. "Från slägte till slägte hemfallna åt slafveriet, utan undervisning, hvad kan ni väl vänta af dem? Ni kanske knappt låter edra fruntimmer lära sig läsa och skrifva?"

"Läsa och skrifva! Bosch! hvad skulle de dermed. Intet annat än ställa till intriger. Läsa och skrifva kärleksbref. Nej, vid profeten, kunskaper angå ej fruntimmer. Vara vacker och pryda sig för att behaga sin herre, det är hvad hon behöfver förstå. Och hvad talen J om slafveri? Idel skräp. Göra de väl annat än äta och sofva, kläda sig granna och besöka baden. Mannen måste sträfva och arbeta för att tillfredsställa deras nycker. Han är den som är slaf, och icke de. Listiga äro de som ormar!"

"List är slafvens vapen, ni tvingar edra qvinnor att bruka det. De tillgripa list, emedan dem nekas frihet och rätt".

Paschans läkare anmältes, och nu inträdde den ännu unge Hekim Muhammed Effendi. Den förtrogne inträdde ödmjukt, men Paschan vinkade honom genast närmare och sade: "Muhammed Effendi, hör huru Franken talar! Sådant har jag ock förut hört af Nazarenerne. Deras qvinnor kunna kanske vara förståndiga, ja man säger till och med dygdiga. Olika äro österlandets flickor. Gud är Gud, och Mahomet är hans profet. Godt är allt såsom det är". Nu vände han sig åter till den fremmande och frågade: "Har ni icke hört omtalas den nya firmanen emot qvinnornas tilltagande sjelfsvåld? Behöflig i sanning! Ser man dem icke dra ned sin jasmak så att halfva kinden synes? Är ej den feredsche, hvari de insvepa sig, ofta af så smidigt tyg, att man nästan kan gissa om personen är ung eller gammal? Gå de ej ofta med svarta kängor i stället för sina anständiga gula halfstöflor? Dessa och många andra dylika oskick äro nu sträng näpst underkastade".

Den fremmande skakade lätt på hufvudet. "Ni värderade ju dock våra qvinnors högre själsförmåga. Unna äfven edra någon frihet. Låt dem blifva edra hustrur i stället för edra slafvinnor, och ni skall se dem bli menniskor i stället för bilder, som äga förmåga endast till list".

Den unge Hekim steg upp, tog ett steg framåt och sade: "Ack, visste ni huru dumma våra qvinnor äro, ni skulle ej tala så. De skulle icke tåla frihet. De skulle bli dåliga, sedeslösa, otrogna. Nej, nej, ni må besegra oss, göra oss till slafvar, sönderslita oss, men qvinnorna frigifva vi alldrig".

"Visserligen, visserligen, Gud är stor! Så är det. Annorlunda kan det icke ske. Till deras herrar har Allah gjordt oss", sade Paschan bifallande, i det han blåste röken ur pipan.

"Och dock kommer jag i dag enkom för att begära en qvinnas frigifvande. Ers excellens känner händelsen med det plundrade ryska fartyget, och att er regering, på vår ambassadörs anfodran, befallte folkets frigifvande och egendomens återställande. En person har dock icke blifvit frigifven, en ung tscherkessisk flicka. Man har påstått att hon tillhörde en af hans höghet sultanens undersåter. Nåväl, vår minister önskade helst att ej vidare behöfva besvära höga Porten med denna sak. Slafvinnan säges vara köpt af ers excellens. Gif henne fri, köpesumman skall blifva eder återbetald".

"Backalum, vi få väl se", sade Paschan betänksamt, blåsande röken ur sin pipa. Efter en kort tystnad tillade han: "Gerna ville jag göra eder till viljes, det är dock denna gången icke möjligt. Flickan är redan, för flere dagar sedan, sänd till hans höghet Sultanens harem, och emottagen af Kislar Agha och Kehaja Khadunna. Rätt ledsamt, rätt ledsamt! Derifrån kan ni icke få henne".

Den fremmande spände en misstrogen blick i Paschan, som satt godmodigt rökande sin pipa och ej ens tycktes märka sin gästs mörka min.

"Stackars gosse", sade den fremmande vid sig sjelf. "Det sade jag honom genast, att det alldrig lyckas med att fatta en stor passion för en turkisk qvinna".

Efter åtskilliga ömsesidiga artighetsbetygelser bortgick den fremmande, och Paschan vände sig genast derefter till läkarn sägande: "Otrogne hund! Kommer Giaourn och begär en af paradisets houri's; skapad blott för att förljufva en rättrogens lif".

"Herre, men icke har du ju ännu bortsändt henne?" anmärkte Muhamed.

"Bosch, bosch! skulle jag gifva perlan sanning åt ett orent djur! må han storkna i lögnen. I morgon skall hon föras. Jag vill låta Fatme derom underrätta henne, på det hon må vara beredd och pryda sig på det bästa".

Fröjdas icke Vali då hon hör att den stolta dagen nalkas. Tänker hon icke på den glädje hennes moder skulle känna, om hon visste att hennes dotter skall uppnå den högsta jordiska lycka hon för henne kunnat drömma. Nej, Vali sitter dyster, tyst som en marmorbild. Omkring den sorgsna röres den gamla negrinnan Fatme. Hon pratar och vill roa den bedröfvade sköna. Hon prisar hennes fägring, hennes lycka. "Åh håh, herren öfver alla herrar, trons ljus, verldens beherrskare; ja, du kan väl ha skäl att vara alfvarsam och tänka på hur du skall rätt förstå att skicka dig i den stora ära som väntar dig. Men var glad, sköna Vali. Ingen skönare blomma än du har ännu bestrålats af den lysande solen. Allah bevare dem, Kasseki Sultana, månan, och dertill alla stjernorna i Seraillen, de äro säkerligen alla strålande af fägring, Allah bevare mig ifrån att vilja skymfa dem, men jag har ju icke haft lyckan att se dem, och din fägring ser jag med dessa mina båda gamla ögon. -- Åh håh, en otrogen, en oren kafir skulle visst du vara ernad före! Han trängde sig in till hans nåde paschan, (Allah göre hans lefnad lyckosam), och ville köpa dig. Tvi sådan hund".

Hastigt blef Vali uppmärksam. "Ville han köpa mig, säger du?" frågade hon ifrigt.

"Ja barn, ja, sådan dåre! Han sade att det vore en frank från det strandade skeppet som ville ha dig. Jo kan man tro! Jag hörde det alltihop berättas af slafvarne derinne".

Valis anlete liknade en sjö, som bestrålas af solen och återstrålar glans från hvarje våg, men hastigt skymmes solen af moln, och dystra, mörka, svalla sjöns böljor.

"Så ja, så der skall du stråla, nu är du skön! Ånej, barn, tag nu icke det der sorgsna utseendet igen. I morgon när du föres till Seraillen, skall du ta den der vackra minen på dig".

"I morgon, i morgon redan?"

"Ja hans nåde, Paschan bad mig derom underrätta dig, och bad mig pryda dig på det skönaste. Nå nå, ge dig nu då inte så förskräckligt. Lägg dig nu att sofva, att du må vara blomstrande i morgon".

Men Valis öga sökte icke ny glans i sömnen, det läskades icke ens af tårar. Ångestfullt kastade sig den unga på divanen, der hon skulle hvila. "_Han_ bad mig bedja; men ack, profeten sjelf har ju befallt, skulle hans lag väl brytas för en qvinnas skull, hon är ju skapt blott för mannens nöje, _hennes_ väl eller ve är ju ett intet! Min fader, min fader, kan du ej höra din dotters rop -- ack nej, min fader har ju sålt mig för penningar. Moder, du älskade ju din lilla flicka; ack nej, ack nej, äfven hon ville ej befria mig om hon kunde, hon skulle glädjas åt min lycka. Broder, du stolte, unge broder, du krigare som kämpar för friheten, hjelp den arma Vali. Ack nej, nej. -- Du är en ädel krigare, Vali blott en stackars flicka. Hon måste dö, ack, men får dock ej dö!"

"Hvarföre fick Vali fägring? Icke till glädje för sig sjelf, genom det hon kunnat glädja den hon älskar. Dock fägringen är ju hennes, kan hon icke kasta bort den? Men ack -- _han_ skall icke bry sig om den fula. Hon skickas till bazaren, hon säljes till slafvinna åt en fattig man, hon får träla och släpa med tungt arbete. Dock -- hvem vet -- _han_ söker henne ju; han skall icke _älska_ den fula Vali, men han skall ha medlidande med henne, han skall kanske köpa henne till slafvinna åt en skön qvinna, som han väljer till maka; han, som ej vill ha mera än en att älska. Vali skulle få tjena henne, få pryda henne, få göra hennes sinne gladt med sin vänliga, uppmärksamma tjenst, och han skulle fägnas deraf".

Det var morgon, Fatme skulle ledsaga Vali till badet.

"Fatme, mins du den der starka vätskan hvarmed du skurade messingsbeslagen der borta, och som brände sår på mitt finger, när en droppe föll derpå, så att du sade det jag för alltid skulle få ärr deraf. Kan du skaffa mig sådan?"

"Hvad skall Vali dermed?" frågade Fatme förvånad.

"Jag förstår att, genom användande af sådan i badet, göra huden fin. Du har prisat min hys sammetslikhet, nu vet du hemligheten att göra den sådan. Men du får ej för någon omtala detta".

"Herre, din sköna slafvinna är svart", sade slafven som inträdde till Murad Pascha.

"Svart? -- hvad pratar du, son af en hund?"

"Hon har tvättat sig med den starka oljan, hvarmed vi skura metall". Här tystnade slafven, men när han märkte sin herres vrede börja gäsa, så starkt, att han räddes att genast erhålla bastonad för sitt budskap, så tillade han: "Men Hekim Muhammed Effendi säger, att det kan tvättas bort".

"Hund, hvad ljuger du?"

"Må jag förgås om jag ljuger. Hekimen mötte den gamla Fatme när hon kom med oljan och, vis som han är, gissade han att slafvinnan hade något ondt i sinnet, och förbytte den till en blott färgande olja, som väl svider dugtigt i skinnet, men som han kan tvätta bort med en annan vätska".

Paschan satte sig åter ned på soffan, derifrån han i förskräckelsen uppstigit. "Allah, allah! sådan ilsken stygga! Tror hon man betaler 30,000 piaster för att hon skall få förstöra sin skönhet. Sådan bedragerska! Vilja frånstjäla mig sin skönhet som jag så dyrt betalat. Bedraga mig på min egendom. Som jag säger: äro icke qvinnorna mera djur än menniskor? Hafva de ringaste begrepp om rätt och orätt? Nej, djur äro de, värre än djur. Vid min herres, Sultanens, skägg, man kan bli rasande med mindre. Men hvad kan jag göra åt henne? Låter jag straffa henne, så gråter hon och skämmer sina ögons glans. Den otacksamma! Har jag ej låtit hemta åt henne kläder, så ståtliga att de skulle anstått sjelfva sultana Validé. Har jag ej låtit ge henne både sylter och sockerbakelse? Men sådana äro de, jag känner dem, illistiga och otacksamma".

Tio år hafva förflutit. Dagen ligger varm och klar öfver Stambul. Gyllne Hornet strålar, luften fylles af dofter från tusende blommor. En betäckt slup ligger vid Seraillens strand. Smärre båtar fara omkring för att undanjaga hvarje annan farkost. En del af Seraillens damer skola flyttas till sommarslottet Kadiköi.

Från Seraillens port, ned till stranden, stå svarta slafvar och spänna tygstycken å ömse sidor om vägen, för att ingen må få se ens en skymt af de beslöjade damer, som nu utträda ur palatset, åtföljda af Kislar Agha och en mängd svarta slafvar. De flesta fruntimmerna prata lifligt. Det är en stor tilldragelse att för några veckor förflyttas till ett annat palats. Detta lifvar dem.

Nyfiket titta damerna omkring sig, men kunna ej se annat än himlen och de skymmande tygväggarne. Några personer hafva närmat sig, de bortjagas. En Frank med ett fruntimmer vid armen nalkas helt nära. En vind lyfter en flik af tygväggen, häftigt skriker Kislar Agha åt slafvarne att bättre ge akt. Ett litet buller uppstår, en af damerna ger ett qväft rop. Franken och hans dam draga sig tillbaka.

Några dagar sednare lemnade en gammal qvinna i ryska minister-hôtellet ett bref jemte en vext i en blomstervas. Derifrån tillställdes det sin ägare, en resande. Brefvet lydde:

"Valis fordne vän och räddare, frid vare med dig!

Jag såg dig för få dagar sedan, du kunde icke känna igen mig. Du är densamme som du var; din maka, hell och säll vare hon, lik morgonrodnan stod hon vid solens sida. Vali är gammal, ögats glans är slocknad, kindens rosor äro fallna bort.

Vali har känt glädje: hon ägde en dotter. Fyra månhvarf gammal trolofvades hon åt Mustapha Pascha, den gamle blodätarn. Fem månhvarf gammal vissnade den späda knoppen. Modren prisade Allahs nåd.

Vali egde en fågel i bur: den sjöng och tröstade hennes hjerta. Men hon förstod tvång och fängelse! Hon lät föra sin vän till en lund vid Bosphorens strand.

När den sålda flickan fördes från sitt hem, såg hon ett frö falla från den gräsbundt, vid hvilken hennes broders häst stod betande. Hon plockade opp fröet och gömde det vid sin barm. Fröet har vuxit opp till ett litet träd i Valis kammare. Men det tvinar, det längtar till bergens fria verld. Valis fordne vän, för trädet till sitt hemlands luft, sätt det i sitt hemlands jord. Gör detta för Valis skull, hon har intet mera att önska.

Du lärde Vali att hon ej har lof att taga sitt lif: hon lefver. Du bad henne bedja: hon ber.

Frid vare med dig, med henne som gläder ditt hjerta och med dina barn. Frihet och lifvets fullhet vare eder".

Hildred.

"Sångernas Clenmor sjung, låt tonerna ljuda från harpans strängar. Sjung en sång om mannabragd, om krigets blodiga rusande lek. Låt tonerna skalla som svärdsklang mot sköldar; men sjung ock skönhetens pris, lät sången smälta som det milda echot om qvällen när lugnet hvilar öfver Loch Lomonds vatten; då sjelfva gnyet af korsade vapen återstudsar från Ben Lomonds klippa mildt och smekande som vågsvallets röst".

Villigt grep Clenmor harpans strängar vid höfdingens ord, och tonerna brusade fram likt bergforsens vatten. Men hastigt höjde sig en man från sin plats nära höfdingen, der han sutit högt ofvan vasallerne, än högre från tjenarene vid bordets nedra rand. Det var Dougal, Hildreds fosterfader, mannen med den dubbla synen. Fram steg han till sångarn, ryckte ur slidan sin dolk och for med den öfver strängarne, som klagande med ett skarpt ljud föllo, tvers afskurna, från hvarandra. Lik blixten ur nattens moln flög blicken ur höfdingens öga. "Dougal, tidigare bragd nöts ut, räcker ej för alltid till sköld för stundens dåd -- ögonblickets svärd afskär lätt framtids blick. Gå!"

Högt reste Dougal sitt gråa hufvud och sade: "Alldrig skall Eakins dotter höra sång, som prisar skönheten hos den, som en dag skall sitta efter henne vid Corallins sida, på den plats som tillhör höfdingens maka. Må Corallins svärd drabba den gamle Dougal, han vet att dö!"

Han qvarstod ett ögonblick och lemnade sedan långsamt salen.

Blek och stel som en bildstod satt den stolta Hildred, Corallins maka, endast de nattsvarta ögonen lågade.

Men höfdingen sjelf satte sig åter ned, fattade en silfverpokal bräddad med vin och tömde den häftigt i ett drag, fyllde den åter och räckte den åt sångarn sägande: "Drick, Clenmor, drick, låt vinet elda sångens eld; göm bägarn, låt dess silfver trösta strängens silfver".

Sångarns mulna blick klarnade, men ingen sång öfver värdens frikostighet kunde nu höjas enligt sångaresed, ty brustna lågo harpans strängar. Och nu reste sig Corallin och sade: "Opp, pilar och bågar! Skyndom! Ett ypperligt jagthorn för den, som genomskjuter skölden der på pelarn".

Opp rusade männen alla och grepo till sina vapen. Skrämd af blicken ur Corallins öga hade den unga Edith dragit sig tätt intill Hildred, liksom sökande skydd. Den sachsiska flickan fattade ej ännu rätt höglandets mål. Hon hade blott sett, men ej förstått hvad som föregått. Nu blickade hon opp mot Hildred och såg dennas stela blick fästad på sig, och hemsk i sitt sinne, utan att rätt veta hvarföre, drog hon sig åter längre ifrån henne, och bjöd till att fästa sin uppmärksamhet vid männens vapenlekar.

Ännu länge satt Hildred blek, bildstodlik, men änteligen sade hon doft: "Ha, jag visste det länge, jag kände att så var, dock ville jag ej tro rösten i mitt inre. Men framtiden går dock igen i siarns ord. Hans öga ser ännu fosterdottren i högsätet vid Corallins sida; men den inre synen ser der redan sachsarnes flicka. Ha -- jag vill finna bot".

Ben Lomonds topp strålar ännu i ljus, i dalen är natt. Öfver Loch Lomonds yta far susande storm och kastar skummande vågor mot öde klippa, som brant höjer sig ur vattnet. Nej, icke öde, i klippstalpet bor Norna den gamla, vattnets och eldens och luftens mäktiga kufvarinna.

En ensam liten båt kämpar mot sjöns vredgade vågor. Hvem är den djerfva, som trotsar storm och natt. Höfdingens maka, är det väl hon som, med håret fladdrande för vinden och drägten sliten af ilen, kämpar mot stormen och regnet som nu börjar strömma ned!

"Norna, låt upp, låt upp för Hildred, höfdingens maka".

Dörren af obarkade furustammar skjöts undan och ut trädde Norna i hålans yttre hvälfning. Det sprakande blosset i hennes hand brann klart och kastade gnistor vida omkring i mörkret, som nu föll likt en mantel kring nejden. Endast svagt aftecknade sig numera den brända furan på Ben Lomonds topp, mot den molnhöljda himmeln. Men af blosset upplystes klart Nornas gestalt der hon stod högrest, och med en vink af sin hand helsade sin stamhöfdings maka och bjöd henne inträda.

Hildred inträdde, vattnet strömmade från hennes hår och från hennes drägt, hon märkte det ej.

"Norna du är mäktig, din höfdings maka anropar dig om bistånd".

Norna log ett underligt vildt löje. "Älskade Corallins maka regnet och stormen, efter hon icke befallte dem vara stilla när hon ville färdas".

"Storm, regn, lappri! Norna, besvärj stormen i ett menniskobröst, det är mera".

"Stolt är Hildred. Mäktar hon icke besvärja stormen på en så liten sjö, som bloden i ett menniskohjerta? Hvad begär Hildred af Norna?"

"Norna, hör mig. En af stammens barn, en anförvandt till Corallin, gifte sig med en låglandets son, en sachsare, och flyttade med honom till hans hem, der hon äfven födde ett barn. Fader och moder dogo ej längesedan och Corallin tog vård om den värnlösa flickan, i hvars ådror stammens blod rinner. Han hemtade henne till sitt hus, och hon har vistats der sedan. Låglandsflickans gyllne lockar, hennes smil och hennes månskensögon hafva förtrollat Corallin. Sachsarnes veka flicka, som endast förstår att i kammarn leka med nålen, har förhexat den starke. Norna är mäktig, du råder öfver naturens krafter. Häf denna förtrollning som binder Corallin, jaga bort sachsarnes flicka".

"Har Hildred läst i sin makes själ?"

"Länge har jag fruktat den lismande, veka flickans smil, i dag är jag säker. Dougal, med den dubbla synen, har sett henne som Corallins maka".

"Är Hildred icke dödlig?"