# Teckningar och drömmar

## Part 13

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/teckningar-och-drommar-27875/index.md

"Rör mig icke min herres tjenst? Ginge jag ut att söka guld eller min egen fromma, då borde du tillropa mig: gå icke! Men, moder, jag vill gå för att med mitt lif besegla den lära jag förkunnar. Om jag än skall blöda och under marter sluta mitt lif genom dem, för hvilka jag går att predika kärlekens lära, tror du icke, moder, att jag så, om än jag är långt, långt borta, skall äfven för mitt fäderneslands folk vara en lärare, som skall verka mera, än om jag stode hos det i kroppslig närvaro och predikade hvarje söndag i Guds hus? Tyngre är mig att lemna dig, min moder, så ensam. Men se, du skall icke sörja, då du vet, att din son går i sitt kall, att lefva eller att dö, för hvad han anser rätt och sannt".

"Min son, min Henrik, hvilka feberdrömmar! Ditt bröd, om än torftigt, bjuder dig ju ditt eget land. Verka i stillhet det goda du kan, om det än är ringa. Var lugn, sansa dig, dröm icke. Låt en tid gå om och du skall glömma dessa underliga fantasier".

"Nej, det är icke ett ögonblicks fantastiska hugskott. Det har varit min barndoms och min ungdoms dröm, att lefva för min tro och sprida sanningens ljus till menniskorna. Men jag tänkte: dertill behöfs ej att gå ut bland hedningarna; jag vill predika evangelium i mitt eget land, och sprida tro, ljus och sanning der. Men ack, jag kan här intet verka! Engång svarade mig en af denna församlings medlemmar: "nog är det lätt för pastorn att prata; icke tror ni i hjertat mer än jag, hvad ni säger". Då uppvaknade med ny styrka hos mig den tanken: bevisa din tro med dina gerningar".

"Ack, min son, om du ej tror dig kunna fylla ditt kall som prest, så blif om ej annat så en bonde. Du arbetar ju äfven då för vårt land, om än blott för att skaffa bröd åt några menniskor der".

"Menniskan lefver icke endast af bröd; och brister hos oss än ofta bröd, så brister oss än mera den ande som fordras, för att förädla brödets bruk".

"Har du betänkt, hvilka lidanden dig kunna förestå, hvilket lif af försakelse du skall lefva? Du är icke stark, ditt bröst tål icke stora ansträngningar. Eller är det martyrkronan, som glänser i dina ögon? O, min son, denna fåfänga är usel som all annan fåfänga, och äfven den kronan kan ju så lätt undgå dig. Huru få missionärer äro dock icke de, som vinna äran af en lysande död!"

"Död eller lif, sjukdom eller helsa, o moder, äro frågor, stora visserligen för en hvar, och för en mindre stark man, som jag, i hög grad vigtiga. Men det finnes dock något, inför hvilket tanken på dem måste försvinna, och det är öfvertygelsen om, hvad som är sannt och rätt. Och derföre måste jag offra hem, vänner, fädernesland, helsa, ja, om så fordras, lifvet, allt, allt hvad som är menniskan kärt och dyrt".

Ännu länge samtalade moder och son, men den unge mannen stod fast i sin föresats, och han gick att vidtaga mått och steg för att sätta den i verket.

Det var tre år sednare. På sin dödsbädd låg den unge presten Henrik. Han slumrade. Ansigtet syntes tärdt. Var det sjukdomen ensam, som hade plöjt dessa fåror?

Sakta lemnade den åldrige läkaren sin plats vid sängen. Henriks mor smög sig efter honom, och när båda hunnit i det yttre rummet sade hon: "O min Gud, jag kan ej mer. Doktor! är det ännu något hopp, eller måste han dö? O, bedrag mig ej, säg sanningen, huru hård den än må vara".

"Min fru, jag brukar aldrig dessa småsöta, förbannade, välmenta lögner. Ja, det är hårdt att beröfva er hoppet; men föga vunne ni på, att några timmar längre lefva i ovisshetens qval. Ni måste bjuda till att med ödmjukhet underkasta er; inom några timmar är kampen slutad. En inre sorg har synbarligen tärt honom, så att denna häftiga bröståkomma fann lätt arbete att göra slut".

I bitter smärta sjönk Henriks mor tillsamman; men hon sprang åter upp och grep med vildhet i läkarens arm: "Doktor, doktor, ni måste rädda honom, ni måste! Hu, ni vet ej, hvad jag lidit, ni vet ej, hvad jag kämpat, hvad jag underkastat mig för att rädda honom, för att få behålla honom".

"Min fru, menniskohjelp kan här intet".

"Och det säger ni så lugnt, så kallt. Ni vet ej, hvad han kostat mig, denne son. Se han ville, gripen af en sällsam yrsel, gå ut i verlden, för att söka förverkliga drömmar, inbillningar. Vänners öfvertalande, mina böner, fosterlandet, som kallade sin son, intet förmådde återhålla honom. Jag egde endast ett medel att hindra hans olycka. Ni har sett mig tvenne års tid, en usel krympling, ligga på min säng. Blott en moder, som vill rädda sitt barn, kan ha mod till en sådan försakelse. Doktor, kan ni förstå det, jag var icke sjuk, jag underkastade mig allt detta elände, dessa pinsamma kurer, dessa upprepade bränningar af mitt friska kött, detta försökande af alla dessa plågsamma läkemedel, blott för att qvarhålla min son, ty den usla lama modren kunde han ej lemna. Det var först, när han sjelf blef en sjukling, som jag lemnade mitt läger".

Doktorn steg tillbaka. "Qvinna, ni har lefvat i idel lögn och ingripit i Guds råd!"

"En lögn, nej, men en helig, en skön uppoffring, sådan blott en mor kan göra".

"Nej, nej, endast sanningen är skön, lögn är lögn och blir aldrig skön, om än Guds englar bedrifvit den; och lögnens följder bli aldrig annat än ve och elände, om den än bjuder till att försköna sig på det fagraste".

Ut genom dörren störtade läkaren. Han mötte vid porten en ung man, Henriks vän, och prest som han. Gripande häftigt hans hand, sade läkaren: "Ha, vi mästra, vi dömma, vi ställa efter vårt hufvud, vi ljuga och grina sockersöta ädla lögner. Gå och vårda henne der, om du kan: jag kan ej, ty jag skulle ej kunna låta bli att säga henne: ""Qvinna, du har mördat din son. Han trånade bort, ty han kände att hans lif var förfeladt!""

Kamtschadalens Hustru.

Eitel är rik. Han bor i hus af träd. Gästabud firas. Björnköttet kokas. De unga dansa björndansen. Allt flera sälla sig till de dansande. Med krokig rygg och böjda knän, härma de björnens tassande gång och oviga famlande. Flickorna skratta. De gamla lifvas. Gubbarne motstå ej längre frestelsen, äfven de förena sig med dansarne. Det lider mot natt, hettan blir qväfvande, tranlampan osar, allt ifrigare fortfar dansen.

Björnköttet är kokadt. Dansen upphör. Eitel delar fettet åt gästerne. Köttet ätes sedan. Eitel sjunger för björnens hufvud. Han smeker det, han talar till det med vänliga ord: "Du vackre, du skogens gyllne bär! Se huru väl vi hålla dig! Gå, säg åt dina kamrater, dina slägtingar huru vi älska dig. Bjud dem komma till grannskapet af våra jurter. Bed dem gerna lemna sig i våra händer. Tro alldrig att det äro vi som dödat dig. Ånej, Kamtschadalen älskar dig, han vill fästa blommor i dina lockar. Nej, Kossakerne, de der fremlingarne som kommit och hålla på att inrota sig hos oss och blifva oss öfvermäktige, det äro de som döda björnen. Till dem skall du icke gå vänligt. Det äro de, som tvinga oss att döda dig. De vilja hafva ditt skinn".

Hvarföre sitter den unge Reka så alfvarlig. Hvarföre synes han ej höra på hvad Eitel sjunger. Hvad söker Rekas blick? Söker den ett mål för skottet? Nej då skulle han gå ut i marken. Söker den laxens blänkande fjäll? Nej, då ginge han ned till stranden. Söker den flickan, hvars drägt siras af filfrasens skinn? Amulamela är skön, hon är präktigt prydd. Filfrastassarne på hennes hufvud glänsa hvita som snö.

Två nätter förgå. Till Eitel kommer Reka. "Husbonde, jag är här för att tjena dig".

Qvinnorna se på hvarandra, de taga Amulamela emellan sig. De omsvepa henne med kläder, att blott hennes anlete synes. "Stå på dig, Amulamela, du är skön, du är stark. Icke skall du säljas för ringa tjenst. Akta väl, låt ej friarn vidröra dig. Vi skola vakta dig noga".

Året gick, isen smalt, gräset växte, vissnade och drifvan lade sig åter. Ännu tjenade Reka. Ännu hade han ej lyckats få vidröra flickan. Om blott en fingerspets syntes undan kläderna, stodo qvinnorna vakt. Ville då Reka nalkas, funnos sex händer färdiga att slå honom, trettio fingrar att klösa honom.

För Rekas spjut faller björnen, zoblarnes skinn hemtar han knipptals. Eitel glädjes öfver sin tjenare. Skall han ej snart hafva tjenat nog för att vinna en hustru? Amulamela är stark, hon kan göra mycken nytta. Hon orkar bära bränsle och vatten, utan att snart förtröttas. Hon förstår att hitta skogsråttans bo, och att derur hemta rötter för vintern. Hvarföre skulle väl Eitel gifva henne åt en fremmande man, utan tillräcklig ersättning? Har du inöfvat en god hund att draga slädan raskt, icke skänker du den åt en fremling.

Eitel ernar fara till skogen efter jagtbyte. Släden står förespänd med fem raska hundar. De tjuta. Amulamela delar mellan dem en fisk som hon hittat vid stranden. De gläffsa argt, men tystna när de bli varse den unga. Ovänliga, vilda mot alla andra, äro de dock spaka mot Amulamela.

Glädtigt hoppar hon opp i slädan, hundarne rycka sig löst, hon hinner ej ens fatta styrkäppen, innan de störta utför branten och inom ett ögonblick ligger slädan upp och nedvänd och flickans hufvud slaget emot en sten. Reka har skidor på fötterna och är redan vid hennes sida. Han öppnar knäppet på hennes pels, lägger sin arm kring hennes hals och bär in den afsvimmade.

Reka har vidrört Amulamelas hull. Han har vunnit henne. Bröllop drickes.

Åter har gräset vuxit och vissnat, åter en gång har is och snö höljt vatten och land, och åter har drifvan smultit. Barnet hvilar på Amulamelas arm, hon sjunger för barnet: "sof sött, sof godt. Väl sitter Balakitg i molnen och skakar sina långa, krusiga lockar, så att stormen dånar i träden; men barnet hvilar i moders famn, icke behöfver det rädas för vinden. Nej, nej, snart blir det lugnt och träden stå still, ty han tröttnar att skaka sina lockar. Snart väntar Savina maken hem, så glad, så glad. Hon smyckar sitt hår med blommor så röda. Deraf skimrar himlen i aftonglöd. Sof, sof, du lille. Balakitg kommer, han kommer i afton hem. Savina blir glad och luften blir ljus och skön hela morgondag, och barnet får leka i gräset".

Reka tar sitt spjut från väggen och säger: "Tummes dotter är fager".

"Hon är så", svarade Amulamela.

"Det säges vara orätt att taga tvenne hustrur, många hafva dock gjort så" sade Reka likasom vid sig sjelf.

Amulamela fortfar att sjunga för barnet: "Men kommer ej Balakitg hem till qväll, Savina väntar natten om, och gråter och gråter den hela dag, och regnet faller i skurar stridt, då Savinas tårar falla på jord".

En lång stund stod Reka tyst, och vägde spjutet i handen. Slutligen sade han: "Jag vill tjena för Shachi, Tummes dotter".

Amulamelas kind blef hvit som nyfallen snö. Hon sade intet.

"I morgon går jag dit".

Amulamela teg. Hennes händer fortforo att sköta om barnet. Allt färglösare blef hennes blekhet. Hennes öga syntes slocknat.

Reka gick. Han återkom när solen sjönk i hafvet och Savinas rosor lyste på fästet. Men Amulamela såg dem ej. Hon satt allt ännu orörlig qvar på samma plats. Reka inträdde, hon reste sig för att bära in ved och vatten, och göra sina sysslor för qvällen.

Det blef morgon. Reka stod upp. Han klädde sig för att gå bort. Amulamela gick fram till honom. "Reka, haf tack. Du har varit god emot mig, mer än någon man varit mot sin qvinna. Du har icke föraktat mig, ehuru jag blott varit din hustru, ja, du har till och med stundom gett mig plats på björnhuden vid din sida. Du kunde, som så mången, medtaga din hustru för att göra det tyngsta arbetet i tjensten. Du är god, Reka, tack. Så lycklig som jag har ännu ingen qvinna varit".

Reka gick.

Icke många gånger hade månan vexlat sitt sken, då syntes Amulamela nalkas till Tummes sommarboning. Reka hade just varit till bergen för att hemta is, nu stod han sysselsatt att hugga bränsle.

"Reka, barnet sofver. Det vaknar icke mera".

Reka högg några hugg tätt efter hvarandra i det redan klufna trädet. Efter en stund sade Amulamela: "Din tjenstetid blir lång. Shachi är skön, hennes fader är rik. Det blir tungt för Reka att tjena länge. Amulamelas famn är tom, barnet saknar henne icke".

Ännu har ej ett år förflutit och redan drickes Rekas bröllop med Shachi. Fodrade Tumme icke längre tids tjenst för sin dotter? Var hon så föga värd? Nej, men Tumme kunde icke fordra lång tids tjenst, ty han hade tjenats af tvenne. Amulamela hade jemte Reka tjenat för Shachi.

Odalisken.

Bergens bländande snötoppar flamma i eldröd glans. Mäktiga, stolta stå vaktarne mellan tvenne verldsdelar. Men på bergens sidor blomstra i fria grupper kransar af gula azaléer, lilasfärgade alprosor och röda geranier. Icke gängliga, som fönstrens tvinande krukvexter, nej, de vexa fritt, derföre blomstra de rikt och skönt.

Hvarföre skallar vapenklang genom nejden? Strider Kaukasiens son emot sin mäktige fiende, mot örnen? Nej i dag strider icke Kaukasiern, men han leker krig. De tappre, de stolte unge männen, de jaga lika blixten på sina snabba fålar. Hör huru svärden flyga med klang emot hvarandra. Leken blir ifrigare, der kämpa tvenne. Den ene bär sin spetssydda bindel öfver den långulliga mössan, fastbunden ned om lifvet. Han afkastar den, han afkastar sin skyddande burka, de hindra hans rörelser. Nu bära båda kämparne blott sina smidiga rockar, patronrummen på bröstet blänka af sammet och guld. Men ännu stå gevären orörda, nu lekes endast med klingan. Nu hasta alla mot ett mål. Kastspjuten hvina, svärden drabba och klinga. Var det en vind som for öfver fältet och kringspridde agnar, eller var det män på eldiga hästar som ilade bort -- allt är tomt.

Brusande, stormande ila alla åter tillsamman. Klangfulla rop ljuda. Skott knalla. Ryttarne hänga blott med fotens yttersta spets i stigbygeln. Bakåt, från sidan, under hästen, i tusende olika ställningar lossas skotten, men Tscherkessens kula förfelar ej målet, alla kulorna drabba tillsamman på samma fläck, och åter klinga svärden i liflig lek och hästarne springa fria, frustande omkring; ty snabbfotade, nästan som hästarne, kämpa nu männen till fots mot hvarandra och förfölja hvarandra.

Hvarföre leker Kaukasiern blodiga lekar? Hvad vilja dessa manligt herrliga krigareskepnader, stolta, som Kaukasiens berg? De vilja lefva, de vilja dö för ett ädelt mål, de vilja lefva, de vilja dö för sitt fädernesland.

Vid bäcken i dalen står en koja, dess yttre är ringa, hvem bor derinne?

Midt på hyddans golf står Vali. Då du varsnar henne, synes hyddan för din blick stråla af guld och juveler och Persiens rosor tyckas dig dofta derinne. Har du sett snön på bergets topp, som rodnar för den första solstrålen? den är ej så ren som hennes panna. Har du sett den fylligaste ros? den är dock tarflig emot hennes kind. Har du sett blixten halfdold af molnets slöja? Den är matt mot elden, som döljes af de djupa svarta fransarna, som skugga Valis öga.

"Vali, min blomma, min älskade, låt ej störa dig af dessa vilda ljud. Se huru inbjudande din bädd kallar dig. Jag har skakat opp kuddarne. Eller kanske vill min dufva äta en smula? Se här, du borde visst ha det finaste och raraste som i landet finnes, men i dag har jag ej bättre att ge dig. Smaka nu ändå litet. Vänta, vänta mitt fina lam! Ja, ja, bara du väl kommit i en förnäm och rik paschas harem, det blir andra dagar. Hvem vet, kanske köper dig sjelfve Padischah!"

"Min mor, icke kan jag sofva. Icke orkar jag äta. Hvad klingar derute?"

"Åh du mitt gyllne äpple. Det äro männen som lådsa krig. Sådant rör icke qvinnorna. Bry dig icke derom. Mitt silfvermoln, min gyllne fullmåne, ät dock denna sköna frukt. Lägg dig ned. Se jag skall berätta för dig. Inom några solhvarf kommer mannen som skall föra dig till din herrlighet. Du får ej vara blek och mager, då när du skall göra din lycka. Nå barn, se ej ut som om du skulle vilja gråta. Hvarföre skulle du sörja ditt fattiga hem? Du som far till idel dans och fröjd och juveler och glans".

Vali lade smekande sin arm om den gamlas hals och sade: "Moder, säg mig, är då allt detta en så stor lycka?"

Den gamla släppte af förvåning fatet som hon höll i sin hand. "Vali, mitt hjerta, må Allah bevara dig, hvad skulle då vara lycka! Se, se, din gamla fattiga mor som trälar, din far som måste arbeta, din bror som går ut i kriget och kanske dödas der -- och du, du behöfver, redan här i vårt fattiga hem, intet annat göra än sofva och göra dig goda dagar. Nå se, sitter icke gördeln om ditt lif, smärt och smidigt, att man kan omfatta det med handen? Är du ej fin och mjuk som det spänstigaste dun? Är du ej skön som fullmånen, ack du mitt barn, mitt öga! Huru skulle du väl tveka att icke blifva lycklig! Skall väl en mindre rik man kunna köpa dig? Nej, en drottning skall du blifva i det harem dit du kommer. Tror du din fattiga gamla moder skulle bära den sorgen att mista dig, sin ögonsten, för de penningars skull, som för dig skall betalas, nej alldrig, om icke det vore för den lycka som väntar dig. Min själ nedtynges dock af att du måste resa så sent på hösten".

"Moder, minnes du den unge fången som hade blifvit tagen i strid och sedan utvexlades ur fångenskapen. Han var hemma långt, långt härifrån, i ett land som jag alldrig hört omtalas; der det större delen af året är vinter och endast en kort tid grön mark. Der folket är så fattigt att det stundom äter trädens bark och der man är glad, att inne i kammarn få en liten stjelk att trifvas af vexter som här blomstra i hvarje skrefva. Och ändå tycktes han förakta ett lif, sådant du omtalar".

"Ack, du oförståndiga barn! En otrogen, en son af en hund! Och jag nekade dig ej att sitta om aftnarna vid brunnen och höra honom tala och berätta för barnen. Ja till och med hindrade ej när han lärde dig skrifva på papper. Och det är nu tre år sedan och du är nu fjorton år gammal och fullvuxna menniskan och borde ju förstå att ej tänka på en otrogens ord. Lägg dig nu bara ned och sof. En ung flicka skall alldrig tänka på annat, än att vara vacker".

Stormen for hvinande öfver svarta hafvets våg. Det sjudande vattnet reser sig till berg, topparna piskas sönder till yrande skum. Som ett spån kastas den lilla värnlösa farkost, som kämpar mot hafvets raseri. Finnes då intet menniskolif ombord? Hvilken last är så värdelös, att den vågas på svarta hafvets bölja, då vinterstormarna rasa och töcknen draga öfver sjön.

Fartyget är lastadt med rosor.

Sköna rosor. Tjuguåtta af Georgiens och Tscherkessiens skönaste rosor. Purpurrosor nyss, men nu liknande den hvita rosen från Damascus, som synes blott äga qvar ett återsken af morgonrodnaden, dröjande mellan bladen.

Men mannen, rosornas ägare, han är icke blek som lifvet, han är blek som döden. Mellan de sammanpressade läpparne framtränger en ed; det är hans egendom, som hotas af undergång.

Ensam på det vida hafvet strider den lilla Kaiken med stormen. Ingen seglare vågar sig denna årstid ut. Men just derföre är det lilla fartyget ute på färd, ty nu ligga äfven de ryska kryssarne i hamn, hvilka eljest jaga hvarje köl som, lastad med menniskovaror, hastar öfver vågen.

Derföre måste de sköna rosorna utsättas för svarta hafvets vinterstormar -- om många förgås betalas de öfriga desto bättre. Hvad mer om de alla måste lida af resan, de som qvarlefva vinna ju ett lif af glans; det lif man från barndomen lärt dem att anse för en qvinnas högsta lycka.

Men se, vid horizonten dyker opp ett segel. Det skymmes åter af vågorna, det dyker åter opp, det synes klarare, ehuru ännu omsvept af vintertöcknet. Det närmar sig, det flyger på stormens vingar, det nalkas allt mer. Kaiken utbreder alla sina segel, vattnet brusar kring bogen. Våg på våg slår öfver däcket. Den aflägsne kryssarn kämpar lik en sjöfågel mot vågen. Vinden griper våldsamt i seglen, framåt, framåt i vildt kapplopp. Allt närmare Kaiken nalkas förföljarn. Redan urskiljes färgerna på flaggan som svajar på dess topp, redan synes kanonmynningarne vid dess bog. I vildt raseri stormar Ibrahim, renegaten, de unga rosornas ägare. Han utöser oqvädins ord öfver skepparn och matroserne, han hädar och förbannar.

Men närmare, allt närmare synes förföljarn.

Ett ögonblick står Ibrahim stilla, tyst med natt i blicken. Hastigt springer han opp. "Djefvul, du skall åtminstone ej vinna på min undergång". Han går ned i rummet der de unga tärnorna bäfvande slutit sig tillsamman, utan att rätt veta hvad som föregår.

"Sköna tärnor, hvart vi resa, det veten J alla. J veten hvad som väntar eder i Stambul. Hafven i hört sagorna ur tusen och en natt, hafven J hört omtalas det herrliga lif den sköna förer i en mäktig mans harem? Ett lif som är en väfnad af nöjen, af dans, af smycken och juveler. Vill herrskarinnan sofva, hennes slafvinnor fläkta svalka öfver hennes kind. Vill hon glädjas: de herrligaste danser uppföras på hennes vink. Vill hon prydas, hon säger blott ett ord och smycken, perlor och juveler hopas ikring henne, och indiens utsöktaste dofter stå henne till tjenst. I badet bland unga sköna tärnor leker hon bort dagen. Mellan doftande rosenhäckar, omgifven af springbrunnarnes strålar, njuter den hulda aftonens behag, och gömda sångerskors herrliga toner, täfla med näktergalarnes melodier, att nedkalla ljuf slummer öfver hourin i denna paradisets lustgård, der hon hvilar på svällande gräsdivaner vid den sakta sorlande bassinen. Intet arbete besudlar hennes mjella fingrars hennafärgade spetsar; endast silke, guld och perlor bjuda sig för henne, om hon någon gång skulle vilja virka en prydnad eller en blomma. Med skönhetens allmakt herrskar hon öfver sin omgifning och den stolte pascha, som hon säges tillhöra, är hennes förste slaf. Se till sådan herrlighet har jag velat föra eder, veten J detta?"

På mången kind uppflammade en hastig rodnad, de svarta ögonen strålade bakom silkesfransarne. De flestas blickar utvisade, att man för österlandets dotter målat en bländande bild af qvinnans lif i det präktiga Stambul. Endast Vali nedslog ögat och drog en djup suck.

"Välan" fortfor Ibrahim, "arma tärnor, ljufva blommor från de vilda bergen, hvilka jag velat omflytta i herrliga trädgårdar, följen mig".

Uppå däcket hastade Ibrahim, följd af tärnornas hela skara. "Der se! Veten J hvad detta fartyg är, se huru det redan nalkas nära. Det är en rysk krigsbrigg, som kommer för att rycka er undan mina händer, att rycka er från all den lycka som väntade eder. Ni kunde misstro mig, men J hafven hört edra fäder, edra mödrar, edra bröder säga detsamma. J veten att moscoviternes kryssare passa på, för att uppsnappa de tärnor, som föras till Stambuls herrlighet. Ha, se, de komma allt närmare. Innan kort skola dessa hundsöner gripa eder med sina oheliga händer, de skola afslita edra slöjor. De skola föra eder till sitt land, och i stället för att bli herrskarinnor hos mäktiga paschar, skolen J lemnas till slafvinnor åt svarta, orena kossacker. I stället för dans och musik skolen J drifvas till tungt arbete, med piskslag till nöje och trasor till prydnad. Ha, viljen J lemna eder i våld åt vilda horder. Edra mödrar skola förbanna sina grå hår".

Skälfvande af ångest slöto sig de unga tillsamman, lika blommorna i hortensians kronor.

Nu ljöd från briggen ett skott, kulan hven och nedstörtade kaikens segel från splittrad mast.

En storm af eder ljöd från Ibrahims läppar. "Välan, Tscherkessiens och Georgiens tärnor, tappre, frie krigares systrar och döttrar, -- viljen J blifva Kossackernes slafvinnor, eller viljen J hellre dö".

Bäfvande, med bleka läppar, hviskade de unga: "hellre dö!"

Och främst i spetsen för flickorna steg Vali. Hon kastade opp sin slöja och blickade mot himlen, men ingen stjerna syntes der, att besvara hennes blick.

"Fri är Vali, fria äro vi alla, blott vi vilja. Låtom oss följas åt i döden". Vali vände sitt anlete mot öster.

Ännu en kula från briggen slog ned i Kaikens tackling, den lade sig ned på sidan. Hvad skymtar mot vattnet? Var det stöten af fartyget som uppdref mjellhvitt skum, var det vågen som brusade öfver däcket? Lätta drägter fladdra, en tätt sluten krans af rosor, gungar ett ögonblick på vågorna. Ett rop, ett enda, ett skri af bäfvan ljuder, och vågorna sluka Kaukasiens och Georgiens skönaste tärnor.