Part 12

Jag hade en bror. Han var sjuklig och kunde ej studera. Äfven han hade musikanlag. Sedan jag nu hade dragit mig från nöjen och sällskapslif och började önska att kunna göra någon nytta, så undervisade jag honom så godt jag kunde. Gamle orgelnisten var död, den nye okunnig och förstod ej att undervisa. Min far dog och vi sjönko i fattigdom. Nu blef orgelnisttjensten ledig och min bror erhöll den. Han var ofta sjuk, och då ingen annan dertill kunnig person fanns att tillgå, skötte jag orgorna i hans ställe. Slutligen hade han på nära tvenne års tid ej mera orkat gå opp till kyrkan, när han dog. Ingen tänkte mera på att en qvinna spelte orgorna, min plats syntes ej nere ifrån kyrkan. Svårigheten att få någon vikarie gjorde att jag äfven fick fortfara att spela hvarje söndag, till dess ny orgelnist hann anskaffas, ehuru det skedde med mycken tvekan. För det arfvode jag erhöll skulle ingen karl åtagit sig mödan, för en qvinna var det en riklig inkomst.

Sedan min musiktid har jag lefvat, som de flesta gamla ogifta, utan mål, utan glädje, ett ödsligt lif. Smågycklet, åtlöjet har förbittrat mitt lynne och gjort mig gnatig. En ädel och stor skald råder qvinnan att icke vilja vara annat än vacker och älskvärd, det är ju dock qvinnans högsta välde. Orden minnes jag ej noga, men sådan är meningen, och med hvilket besannande bifall citeras den icke! Jag tror de flesta gerna ville lyda det berömda rådet, men -- det har sig ej så lätt, att göra sig vacker och älskvärd.

Att lefva endast för sig sjelf, att ej kunna göra någon nytta i lifvet för andra, detta ensamt är nog att nedtynga en qvinnas sinne och hjerta. Men är detta ett fel, är det en löjlighet? Är det icke en olycka? Hvarföre skrattar man då åt henne, hvarför ger man henne icke en möjlighet att kunna verka något för andra, äfven hon?"

"Och likväl Elise", sade Helene allvarligt, "har du dock något qvar. Du har nödvändigheten att sy ytterst flitigt för att kunna lefva och är sålunda dock nyttig på ditt sätt. Men det der hotande jernspöket, som vandrar sin väg kring jorden, symaschinen, låt uppfinningen hinna sin högsta fulländning och låt den bli allmän, hvad återstår sedan för qvinnan? Måtte man bygga färdigt ofantliga fattighus, för att inrymma alla de qvinnor som bli brödlösa, när detta enda och sista dem medgifna arbete ej mera ger ens det knappaste bröd. Spånad och strumpstickning hafva redan förut blifvit brödlösa arbeten. Och för en enka med några barn är det redan nära en omöjlighet att med handarbete lifnära sig".

"Men, min söta Helene", inföll Amelie, "nog gör du dig då bra onödiga bekymmer. Om än din man skulle dö före dig, så har du ju en god pension. Hvad jag tycker det är underligt att så der alltid knota och sörja i onödighet. Jag för min del tycker att allt går rätt bra som det går".

* * * * *

Några år hafva förgått sedan detta samtal upptecknades. Ett och annat förhållande har sedan dess något förändrats, men glasmästarfrun har gått bort utan att hinna få veta det hon snart kunnat oantastad få insätta sina rutor och att verlden ändå torde stå. Monne den ej äfven kommer att stå i en framtid, då mången facett visserligen fått en mindre skef form?

Jasminen.

Du lär väl tro, att du är lika grann som jag, för att du har en ny och glänsande klädning på dig, och en fin broderad krage fäst kring halsen med en guldbroche, och ditt hår kammadt så nätt för spegeln? Men se, så grann som jag är du ändå inte, ty min klädning är så hvit och skär, som om den vore väfd af liljedoft och huru fin din krage än är, så är min af ännu finare väfnad och hel och hållen af gullstrån.

Vill du höra min historia?

Jag stod helt glad och vexte bland mina syskon och tänkte allsicke på den stora vida verlden. Då ropade gossarne: "Blommorna skola få fara på lustparti på sjön, som stora systrarna häromda'n", och så plockade de oss och satte oss i båten; och den var klädd med guldpapper och det var grannt, och ett grässtrå hade vi till vimpel".

"De måste ha herrar med, icke kunna de komma tillrätta annars", skrek Ludvig; och så plockade gossarne små glänsande skalbaggar och lade dem ock i båten.

"Ja, men komma herrar med, så måste de ha förkläde med sig", sade Elin småförnuftigt och tog en utblommad smörblomma, som nu var klädd i en präktig, stor och grann, skir negligé, och jemkade den ned i båten. Men pionen hade så bred krinolin, att hon ej rymdes med, och så slängde gossarne henne på stranden, och der blef hon sittande på sin krinolin.

Båten sköts ut i diket, vi började resa utföre med god fart och snart kommo vi ur sigte för barnen. Men våra kavaljerer började trafva omkring och bullrade och brydde sig ej om damerna, utan sprungo omkull dem, så att alla föllo om hvarandra. Det var oartiga herrar.

På stranden stod en höna och skrek, och hon tyckte visst så med, att de voro oartiga, ty hon blängde med ögonen, böjde hufvudet på sned och såg sensibel ut. Harörat, som satt bak i båten, påstod, att hon hörde henne säga: "ack, ack"; men icke vet jag om det var sannt.

Men allt mer och mer nalkades båten ett vattenfall, och allt oroligare och oroligare blefvo skalbaggarne, och den största af dem gick opp på ena relingen och vände på sina trefvare, och så gick den öfver till andra relingen och gjorde der på samma sätt, och så gick den ned i båten igen och funderade; men icke blef det dess märkvärdigare af.

Men emellertid dref båten framåt, vi kommo slutligen till vattenfallet; der strömmade och brusade må ni tro; det var visst så högt som från toppen af en stickelbärsbuske. Vi måste stjelpa, det kunde ej hjelpas.

En liten flicka gick på ängen. Hon plockade ängsblommor och band dem tillsamman. Slutligen knäföll hon, knäppte ihop händerna och bad: "Gode Gud, låt mig finna vackra blommor, att jag får sälja dem och köpa mat åt min mamma. Jag är så liten och kan ej arbeta; och mamma är så sjuk". I detsamma flöto vi skeppsbrutna blommor förbi.

Med ett glädjerop sprang den lilla flickan ut på stenarna i diket, plockade upp oss, band oss samman och bar oss till torget. En ung man köpte oss och förde oss i en vacker kammare. Der satt hans unga hustru med sitt lilla barn.

Då sade mannen: "Alida, lilla Emmy skulle ge dig blommor ombundna med ett gyllene armband på din födelsedag. Mångfaldt rikare, sällsyntare och vackrare hade jag kunnat hemta dem för din räkning; men i dessa blommor bo barnslig kärlek och from barnatro; de skola blifva vår dotters englar. Men det gyllene bandet? Vill du med hvad det skulle kostat löna plockerskan?"

Och de satte mig under en glasklocka i en blomsterkruka, och jag slår rot och börjar vexa, och ser dagligen de små flickornas klara ögon, då blomsterplockerskan från ängen leker med det blomstrande barnet i vaggan.

De vackra orden.

Det var i Åbo. Isen låg nattgammal öfver Aurajoki. Skolgossar sprungo kring stränderna och kastade ut stenar och käppar för att pröfva, huru stark den var. En och annan af de djerfvaste försökte att fot för fot jemka sig ut några steg på isen, men drog sig åter tillbaka, då han märkte att den sänkte sig under hans fötter.

"Kung den som springer öfver ån" skrek en 10- à 12-årig gosse ur hopen och började bege sig utåt det farliga glänsande fältet. Förgäfves tillropade honom kamraterna att icke våga försöket, dess snabbare sprang han framåt och -- då han hunnit midten af ån, brast isen och han sjönk, men syntes snart åter i vaken, högt skrikande på hjelp.

En ofantlig menniskomassa samlades inom ett ögonblick på stranden; men ingen vågade ett försök att rädda den drunknande. Det syntes nära omöjligt att kunna lyckas. Främst i ett öppnadt fönster vid stranden stod en spenslig ung man, med högsta deltagande talande om olyckan. "O min Gud, hvilken förfärlig händelse. Arma föräldrar, som så skola mista sitt barn. Ack jag gåfve mitt lif, för att se honom räddad".

"Detta är förfärligt!" Hans ögon tårades, han talade allt mera rörande, och en mängd fruntimmer samlades omkring honom för att höra den menniskoälskande mannen. Man beundrade den ädle och vältaliga tungor prisade honom.

Men nu bröt sig genom hopen en tung, undersättsig man, med en stege under hvardera armen, och åtföljd af en annan karl, som hjelpte till med stegarnes fortskaffande. Hastigt sköt han ut stegarne på isen, mumlande härunder för sig sjelf med arg röst: "förbannade pojke, för sådana der dumma upptågs skull, måste folk våga lif och lefverne. Sådan hundsvott". Herrskapet i fönstret, som hörde orden, ryste för den undersättsiges hårdhjertenhet, att kunna så tala om ett barn, som höll på att förgås.

Nu hade han sina ställningar i ordning och sade hastigt åt kamraten: "Nog tror jag det går; men stryker jag med, så må vår Herre förlåta mig att jag förspillt mitt lif och säg då du åt Maria, att nog tänkte jag på henne och barnen, men icke kunde jag se pojken der drunkna utan att försöka ta upp honom". Derpå kröp han på händer och fötter långs stegarna, jemkade den ena stegen framåt under det han kröp utefter den andra, och så turvis till dess han kom fram till gossen, som han fick tag uti, just som denne höll på att sjunka. Återvägen, då han skulle framforsla gossen jemte sig, var ännu besvärligare än framvägen, men gick ändå lättare, emedan ej så stor skyndsamhet var af nöden. Äntligen återkommen på stranden, var det mannens första manöver, att klappa opp gossen, under just ej de finaste ord och bannor öfver hans okynne, att sätta eget och andras lif på spel.

Pojken sprang gråtande hem med stor brådska, och den undersättsige vandrade bort med sina stegar helt lugn. Herrskapet i fönstret såg med harm efter den hårdhjertade, grymme mannen: men den spensliges vackra beteende var länge i allas minne.

Tvenne barn hade fått namnam. Anette stod med sitt i handen och sade allt efter en stunds mellanskof: "det skall jag ge åt lilla syster". "Hvilken söt, vänlig pia", prisade husets gäster. Petter stod också med sitt namnam, såg högst begärligt derpå, stoppade en karamell i munnen, det öfriga i fickan och smög sig ut. Men han sprang till barnkammaren och gaf resten åt lilla syster. Anette åt i tysthet upp sin andel, när ingen mera gaf akt på henne. Men se, Anette, hon var en söt och snäll flicka och öfverhopades med mera namnam och beröm. Petter var en snål unge, det sade mer än en i sällskapet sedan. Endast en gammal knarrig gubbe tog ur sin ficka en näfve karameller, som han kramade i Petters hand, utan att säga ett ord.

Är det då verkligen ordet som är allt? Jag tror vi bibehållit något af våra förfäders vördnad för ordet, troende liksom de, att vi kunna göra allt, blott vi funnit det!

Detta goda, söta, menniskovänliga sätt i orden, mig synes det endast vara en sockrad lögn. Ack de hvitmenade grifterna! Kommer nu en menniska och nyttjar just de ord, som svara emot, hvad hon tänker, och tror sig hafva sagt någonting helt godt och vänligt, så har hon varit nära ohöflig; ty hvem ville väl, till exempel, nöja sig med att heta vacker, god, när i dagligt tal det medelmåttiga benämnes vackert, godt, och det vackra nämnes skönt, det sköna hänryckande o. s. v. hela vägen.

Men för det högsta, det skönaste finnes ock derför knappt ett ord, hvars uttryck ej förlorats genom missbruket. Detta kan ock vara mera likgiltigt; den goda tonen tillåter ingen hänryckning; nej man finner Bethowens musik nätt, det stormupprörda hafvets dån mot klippan charmante och Shakespeares tragedier rätt söta.

Men den, som ej kunnat eller velat vänja sig att begagna något blomsterspråk, den är och förblir en tvärvigg, en hårdhjertad, ovänlig menniska, ehvad godt han än må uträtta. Se, så mycket gälla de vackra orden!

Den opp- och nedvända verlden.

Har du varit i Australien? Der allt är fatt tvärtom mot hvad det är hos oss. Der äro svanorna svarta och korparna hvita, och fiskarna flyga och foglarna simma, och folket har sina hufvun ditåt, som vi ha fötterna, och fötterna som vi ha hufvudena. De gå således opp och nedvända, och så är mycket annat hos dem med.

En europeisk qvinna landade der på en ö. Ja den ön finns väl ej på nå'n karta, men den låg mellan Otaheiti, der en qvinna var kung, och Owaihi, der en qvinna var premierminister. Öboerne mottogo henne vänligt, men hon hade svårt att förstå dem. Deras språk begrep hon snart, men deras seder voro som svarta svanor och hvita korpar.

En dag då den fremmande inträdde i ett sällskap, fann hon alla lifvade af ett samtal, som syntes föras med ifver. En af öns qvinnor tilltalade den främmande: "Se vi tala om en dårskap, som en och annan hos oss börjat påyrka, den nemligen att man påstår mannen ega lika rätt som qvinnan, att ösa ur vetandets källor och söka bildning".

"Ja", sade en annan qvinna, "man börjar drifva den satsen, att alla äro lika berättigade efter alla ega lika förmåga, att skaparn aldrig slösar, aldrig ens bortkastar vackra färger på en fjäder i fogelns vinge, der den skymmes af en annan fjäder; hur skulle han då så slösat i stort, säger man, att han skulle meddelat andens gåfvor, för att de icke skulle odlas".

"Men, min goda vän, äro då anlagen verkligen lika? Huru ofta ser man just någon utmärkt lärd bland dessa, som man påstår, så förfördelade karlar? Och bevare oss gud dessutom för dessa lärde, de äro ju vanligen mera underdjur än menniskor".

"Verkligen", utbrast en ung man, "är det då så besynnerligt, att få bli dugliga timmermän af dem, som knappt sett hyfvel och såg, och åtminstone aldrig fått lära sig att handtera dem, och att den blir underlig, som mot sed, mot allmänna opinionen, och under tadel och hån går en väg, der han måste beständigt rifvas och såras i sina bästa känslor. Men låt oss antaga tillochmed, att vi icke bli några utmärkta stjernor på vetenskapens himmel; hvad mer? Det kunna vi alltför gerna umbära, men vi vilja bilda oss, på det vi må kunna blifva dugliga, äfven vi, i vårt kall, ingalunda för att gå _ifrån_ hvad oss tillhör".

"Ja, jag tycker just, mina herrar, hvad det skall bli trefligt, när ni får er önskan uppfylld! När jag hädanefter kommer till min man och begär pengar till hushållet, så svarar han mig: Kära du, sök då, kanske finns ännu någon slant i nån vrå. Jag har visst ej tid att förtjena pengar, jag uträknar som bäst stjernornas banor. Ber jag min kusk spänna för min vagn, säger han: omöjligt nådig fru, jag måste först sluta denna filosofiska afhandling; och husdrängen har ej tid att hugga ved till matlagningen för en matematisk kalkyl.

Tjufvarne få fritt stjäla bort hvad man eger, ty gudbevars, polismästaren håller på att skrifva vers, och den döende får gå utan sakrament ur verlden, ty presten skrifver en afhandling om verldens skapelse, eller predikar på grekiska eller hebraiska för bönderna, och domarn talar nu minst latin om ej något ännu lärdare språk med parterna. Ja det blefve en hygglig verld! Betänka då ej karlarne sjelfva, att de endast skulle förlora på rättigheten att idka studier. Hvad är mannens skönaste utmärkelse? Är det icke hans kraft, hans styrka! Nåväl, vill man göra honom till en blek bokmal, en usling. Det lär, väl då vara meningen, att vi qvinnor i stället skola bli soldater efter männen vilja bli qvinnor. Vi måste väl då sjelfva försvara oss, plöja våra åkrar, tröska och så vidare, sannerligen jag eljest ser, hvem som skall göra det, när karlarne skola studera. De lära väl då ock erna komma och sköta barnen och ta sömmen i hand, som äkta qvinnokarlar anstår!"

"Ja", utbrast ett annat fruntimmer, "obegripligt är det visst, att ej männerna förstå, att de skulle bortgifva sin skönaste arfvedel, sin styrka, sin herrliga mannakraft, då de vilja göra sig till qvinnor; och annat än halfqvinnor kunna de ändå aldrig bli; qvinnans mildhet och gratie vinna de ju ändå aldrig. Roligt vore ock att veta, huru de goda herrarne tro, att det, till exempel, skall bära sig för en sån der läsande herre, att sköta ett stort jordbruk med en mängd drängar och underhafvande (förlästa naturligtvis de också)".

Den fremmande qvinnan satt förbryllad. Hon tyckte sig väl ha funnit, att det jemkade sig allt bra nog ihop i hennes hemland, och att hon ej märkt alla de der svårigheterna, ehuru dock karlarne der egde rätt att veta just jemt så mycket, som de kunde förskaffa sig af vetande; men öboerne förutsade med sådan säkerhet all den villa, som skulle uppkomma af en sådan rättighet, att hon blef alldeles öfverflyglad och nästan osäker om hon mindes förhållandena rätt. Hon kunde ej hitta på att säga ett ord. Slutligen utbrast hon: "Är det då hos er qvinnan, som har uteslutande rättighet till bildning och vetande? Hos oss är det just tvertom".

Nu uppstod en förundran och ett skratt ibland öqvinnorna, så att det aldrig ville ta slut. "Nå det var lustigt; nyttja då karlarne kjortlar också, eller huru gå de klädda? är det de, som sköta edra barn, eller hur i verlden kan ni berga er vid att uppfostra dem, då ni sjelfva ingenting veten. Ni lär väl då ha karlar till lärare för edra unga döttrar ock? Det är dock för befängdt".

En ung fru lutade sig till sin man och sade: "Min egen vän, börja för all del icke studera, jag kan omöjligt hålla rätt af dig, om du blir en sån der befängd "lärd i byxor", som är det fatalaste jag vet. Ack när en stackars hustru dagen om, och ofta natten med, bråkat med hushåll och tjenstefolk och kanske sjuka, otåliga barn och allt nedtyngande och svårt, som förstämmer lynne och sinne, och när hon just då gläder sig åt, att mannen skall komma hem, glad och vänlig, och hon få fira en liten högtidsstund med honom; då kommer han i stället sur och tvär och förläsen och har tid hvarken med hustru eller barn, utan går till sin penna eller bok. Hvar vore all hemmets frid och glädje sedan. Men du måtte visst narras, fremmande vän, så tokiga kunna väl ej menniskorna vara".

"Men", sade den fremmande, "hos oss anser man, att qvinnorna ha vigtigare och angelägnare göromål än att läsa".

Nu skrattade åter öboerna, så att det klang bland palmerna. "Kors äro edra karlar så artiga, att de anse qvinnans tid och hennes arbeten dyrbarare och vigtigare än mannens; hos oss anses de just tvärtom, och just derför har ej mannen tid att idka studier. Hos oss anser man statens värf och det allmänna för ändå vigtigare, än att sticka strumpor eller sy; derför _hinner_ hos oss qvinnan studera, men ej mannen. Kan man ens tveka om, hvem som är mera skapad för studiernas stilla verld, mannen eller qvinnan; det säger sig ju sjelf. Icke är det den trotsande, väldiga kraften, mannens stolta, djerfva, präktiga mod, som fordras till tankens stilla värf, ej heller kan det ens stå tillsamman dermed. Den vida verlden är mannens lifsluft, eljest blir han ju en sjuklig vext; men just qvinnans verld är hemmets, den stilla verksamheten, den tysta, den sega uthålligheten att kunna utföra det otaliga i smått, som så ofta just utgör vetenskapens storhet. Men jag märker, att ni har bra roliga funderingar och att er verld är den opp- och nedvända verlden".

Aminas Dröm.

På gräsets bädd, under ett tak af löfrika grenar, lutade tvenne unga qvinnor sina hufvuden tillsamman i förtroligt samspråk, och den tillernade slummern glömdes. "Ja", sade den ena i det hon reste sig upp halft sittande, "kanske har du rätt, kanske är kärlek rätta namnet på hvad jag för honom känner. Hvad mer om så är? Må vara, att han är bunden, hvad vill ett sådant band säga? Kan hon vara hans själs maka, kan hon göra honom lycklig, denna för småsinnets sorger och omsorger lefvande qvinna? Ack, hvad ville jag icke göra för att kunna gifva någon trefnad åt hans ödsliga lif! Ack, huru många gånger har jag icke, som en vän, visat honom, att hon icke är honom värd! Huru har jag icke med ångest vakat öfver henne, som en mor vakar öfver sitt mot förderfvet hastande barn, och med blödande hjerta, med deltagande vänskap visat honom hennes brister, visat honom huru litet hon svarar mot, hvad han ägde rätt att fordra!"

"O Gud, Amina", afbröt henne den andra unga qvinnan, "talar du sanning, är det möjligt? Då är det ju du, som varit ormen i deras paradis".

"Jag", svarade åter Amina, "jag skulle vara ormen i hans paradis? Huru kan du ens tala så. Jag, som med glädje gåfve mitt lif för honom, för hvad annat lefver jag, än för hoppet att kunna gifva honom någon glädje, någon trefnad i ersättning för hvad han i hemmet umbär? Ack jag ville vara en engel blott för att rätt kunna vara hans själs glädje".

"Amina, jag älskar icke dina ord, då du talar så. Låt oss hellre sofva".

"Äfven du förstår icke att älska", sade halft bittert Amina, "jag trodde det dock".

Begge tego nu, och Amina fortsatte tyst gången af sina tankar, hvilka småningom öfvergingo till drömmar; och hon tyckte sig stå inför en engel, som sade: "Jag är bönens engel, den som frambär inför Guds thron hvarje i hjertat buren önskan. Hvad är din bön?"

"Jag ville vara en engel som du", svarade Amina, "för att rätt kunna vara min älskade en ersättning för bristerna hos den, som borde vara honom allt".

"Besinna dig ett ögonblick", sade bönens engel, "tror du, att du som engel ännu skall hysa samma önskan?"

"Ja, ja", svarade Amina, "just då mest, när min förmåga och min vilja skola stämma öfverens?"

Och Aminas bön hördes, och hon kände huru hennes väsende skärades till ljus och renhet, och som en ljus men osynlig ande sväfvade hon nu till den älskades hem.

Men nu, huru annorlunda syntes henne icke allt det bekanta der! Hon såg sin väns maka i omsorger, dem hon förr tyckte vara oädla, hon såg henne otålig och ofördragsam i mången ledsam stund, hon såg hennes fordna fel alla; men hon såg ock, att i djupet af hennes hjerta brann en varm och stilla låga af helig kärlek, väntande blott att beröras af en varm ande af återkärlek för att uppflamma och rena hela hennes varelse. Hon såg sin älskade inträda, och i hennes inre höjde sig en röst, som sade: "Heligt är mannens och qvinnans förbund, helgerånande hvarje annans ingripande deri".

Mildt lutande sig mot den förr försmådda, kastade engeln Amina en stråle af försonande ljus öfver henne, och mannen, seende för första gången sin hustru i hennes sanna inres dager, log vänligt och kärleksfullt mot henne igen. Då såg Amina, huru doftande blommor omslöto de båda makarnes hjertan, och tusende små brustna band återknötos.

Och Amina log i glädje, ty hon var en engel; men hon vaknade i detsamma, och en tår rullade långsamt ur ögat.

Missionären.

"Moder, sörj dock icke, fast jag måste lemna dig. Då min broder gick bort för att vid Kaukasiens gräns förvärfva ett rikare bröd, än det fosterlandet bjöd honom, då lofvade jag i min själ att bli din ålders stöd och en för mitt fädernesland nyttig, om än ringa, man. Jag egnade mig åt Herrans tjenst, jag invigdes till Hans heliga embete; men ack -- jag finner, att min predikan är fåfäng; jag kan intet uträtta. Jag känner, att jag måste bättre tjena den Herre, åt hvilken jag helgat mitt lif. Finland har ännu aldrig lemnat sin skärf åt det stora missionsverket, och dock hafva äfven vi der en skuld att betala. Jag vill bli den förste från Finland utgående missionär. Tvenne års beredelse vid ett af de tyska missionsverken, och jag är färdig att gå ut bland hedningarna. Jag har länge burit denna tanke inom mig. Jag har genomtänkt allt och går nu med öfvertygelse att jag gör rätt, att söka utföra mitt beslut".

"Henrik, min Henrik, hvilka fantasier! Lemna dessa villor! är det vårt lilla land, som kan uppoffra sina söner till ett sådant verk? Vårt fattiga land behöfver alla sina barn. Bry dig icke om, hvad dig ej rör!"