# Teckningar och drömmar

## Part 11

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/teckningar-och-drommar-27875/index.md

Allt bittrare blef hans lynne, och allt otrefligare hemmet, i den mån "bönhasarne" inkräktade på hans område. Ordet "qvinnfolk", med en föraktlig betoning på "_qvinn_", var hans enda benämning för allt hvad fruntimmer hette. Jag var nu redan stora flickan och bad i mitt oförstånd att min far ville lära mig sy kläder. Nu blef gubben utom sig: "Du, mitt eget kött och blod, du, bli en af dessa förb. bönhasar! Nehej. Se så pass makt har jag dock att, åtminstone ur mitt eget hus, intet qvinnfolk skall komma och tränga sig i karlagöromål. Håll du dig till qvinnfolks seder och qvinnfolks arbete, snärta. Sy du din slätsöm, ja, du skall slippa till fru Danet i pension, till och med, och lära dig fransyska och schattersöm och hvad sånt der qvinnfolks skräp allt heter, men håll hon sig från karlagöromål, mamsell".

Mycket försagd vågade jag ändå anmärka, att med den der pensionslärdomen skulle jag ej kunna förvärfva mitt bröd.

"Hvasa, förvärfva ditt bröd? Det skall du väl, så för hin, också låta bli. Du skall gifta dig och bli en ärlig hustru och sköta hushåll och barn och inte förvärfva bröd".

"Men min far, tänk om ingen vill ha mig?"

"Låt bli att resonera, mamsell; kan hon ej ställa sig så, att hon får en man som försörjer henne, så är hon lagom att svälta".

Nu var ej vidare att säga. Jag kom i pension, kunde säga "oui madame", och "Dieu vous benisse", sydde hela året, som jag gick der, på en schattersömstafla, der det stod en mamsell som skolfrun sade hette Lotta, och hon gret vid en graf som skulle vara hennes älskares, Werther hade han hetat, och hon torkade sig i ögonen med ett kläde, som visst var ett lakan, ty det räckte ned till hennes fötter, och dessutom stodo på taflan några djur på fyra fötter, men hvad de skulle föreställa vet jag ej.

Kanske hade jag med mina pensionsfullkomligheter och det arf jag hade att vänta, kunnat få mig man, men till min olycka hade far, vid den tid jag slutade min skolgång, med särdeles ifver förföljt tre systrar, hvilka hos damerna i Åbo förvärfvade allt mera förtroende som skrädderskor. Slutligen, för att undgå ledsamheter, hade de lagt in till Senaten och anhållit om, att af gunst och nåde, dem måtte meddelas tillstånd att försörja sig genom förfärdigande af fruntimmerskläder, och de fingo verkligen den begärda tillåtelsen.

Min fars vrede gränsade till raseri. "Skall qvinnfolk tränga ut oss, så skall jag väl ock visa dem att ännu finnes lag och rätt i landet". Jag såg snart hvad han menade härmed. Han köpte sig nemligen en egendom, på det att hans barn skulle ärfva efter landslag och mina tre bröder sålunda af hans förmögenhet få sex delar och jag den sjunde.

Ack, hvad skulle han sagt om han lefvat nu för tiden, när endast fruntimmer besörja fruntimmersskrädderiet och verlden ändå står. Nog skulle han förr trott den förgås, än ett sådant oskick kunna äga bestånd.

Den häftiga vrede, hvari han mest lefvat de sednaste tiderna, förkortade hans lif, han dog snart derefter. Min mor hade länge varit död. Bröderna hade alla studerat och kostat min far mycket stora summor, äfven genom resor, och slutligen bosättning. Mycket fanns derför ej nu mera att ärfva. Bröderna behöfde det ej eller, de voro redan alla tjenstemän, men jag med mina 800 riksdaler kunde svårligen lefva deraf. Mina ögon voro svaga och stodo ej ut med det för ögonen ansträngande arbetet att sy slätsöm, som fordrar en så oupphörlig flit om man skall förtjena något dermed. Med min fransyska och min schattersöm stod ännu mindre att förtjena något. Icke heller hade jag rätt krafter att tjena som piga, ehuru jag nu, i denna egenskap, var hos min förmyndare. Jag var oförnöjsam och fann mig icke i mitt öde och klagade i min själ, och när jag fick en friare så gifte jag mig, fast jag visst inte tyckte om honom. Men jag hade lärt mig att man nödvändigt borde bli gift.

Min man var glasmästare i en af våra minsta städer. Så länge mina 800 riksdaler räckte, för hvilkas skull han ock hade tagit mig, så stodo vi oss bra nog. Min man var ej så svartsjuk om handtverket som far, och snart kunde jag det rätt bra. Jag skötte nu glasmästeriet och ibland satte min man äfven in någon ruta: men småningom öfverlemnade han sig åt sin lust för starka drycker och bredde ej mer kitt på en enda ruta. Jag var då så mycket flitigare och nog hade allt ändå gått, blott han ej så ofta skulle slagit sönder rutor, när han kom hem och var oredig i hufvudet. Detta var mycket svårt. Jag var ej heller så undergifven i mitt sinne som jag bordt vara, jag gret ofta i tysthet, och då såg han att mina ögon voro röda och blef än mera uppretad.

Mitt arf var längesen slut, barnen började vexa opp och deras behofver vexte äfven. Min man låg numera nästan endast i sin säng, men min flicka kunde redan hjelpa mig både i verkstaden och att sköta de mindre barnen, och vi hade allt vårt tarfliga bröd, fast min mans utgifter medtogo en något stor del af vår inkomst. Men han dog, och då först blef det svårt.

Som qvinna kunde jag ej få fortsätta med glasmästeriet utan verkgesäll, och ingen sådan ville åtaga sig verkstaden mot mindre betalning än hvad den nätt och jemnt kunde inbringa i vår lilla stad. Då var jag åter oförståndig och misströstade och hade velat dö, blott jag fått barnen med mig. Men Gud hade ännu ej öfvergifvit mig. En barmhertig menniska gaf mig anvisning på en gammal, liderlig glasmästar-gesäll, som släntrade kring, tiggande på landsbyggden. Honom vidtalte jag, och han var nöjd att stå för verkstaden, blott emot det han fick mat, litet simpla kläder och par supar om dan. Och så fick han gå och släntra och göra ingenting som förr, men han bar namn af verkgesäll och jag fick opåtalt sköta yrket som förr. Så gingo några år.

Men ännu en pröfvotid kom. Gesällen dog, och nu visste jag mig intet råd. Min äldste gosse var ren 12 år gammal och kunde visst sätta bra in rutor, isynnerhet när jag hjelpte honom, men han var ändå inte gesäll. Men, vet fruarna, så genomgoda och rara voro borgmästarn och rådmännerna, att de tilläto honom ändå att få stå för verkstan som verkgesäll, då ingen annan glasmästare fanns i stan som kunnat klaga deröfver, och han var, gud signe gossen, så riktigt beskedlig emot mig och sina syskon, att han lät oss alla lefva på hvad vi förtjenade i verkstan, och nu hade vi så mycket arbete då stan byggdes opp efter branden, så vi alla hade fullt opp att göra.

Som fruarna vet, ärfde jag härom året litet efter min bror, som dog barnlös. En ensam menniska behöfver så litet, barnen äro alla försörjda, och jag jemkar mig bra fram, fast jag ser så illa.

Fruarna hafva varit så goda emot mig, en ringa handtverkarhustru, och jag ville ej neka att visa min erkänsla genom att omtala mina obetydliga öden, efter fruarna så önskade. De ha varit helt enkla och vanliga, som fruarna nu hört, fast det stundom kunnat vara tungt nog, då man ej haft att ge barnen hvad de behöft".

Den gamla frun bugade sig för de närvarande fruntimmerna och beredde sig att gå bort. Efter några vänliga ord, vexlade mellan henne och de andra fruntimren, tog hon afsked och gick.

"Nå Cecilia", sade Helena, värdinnan i huset, "kommer du ihåg att också du lofvade berätta oss något, som du sade äga någon slags slägtskap med glasmästarfruns öde? Nu måste du berätta".

"Det var i hastighet jag kom att säga så; nå må gå, jag skall berätta hvad jag tänkte, ehuru ni väl föga kommer att finna någon likhet mellan våra öden. Emellertid måste jag nu röja en hel hemlighet. Goda vänner, ni hafva ofta undrat öfver att jag, en gammal flicka utan erfarenhet i hushåll och kokkonst, kunnat ge eder, erfarna fruar, goda råd i dessa grenar. Skälet är det att jag studerat chemi, men tyst dermed, jag vill ej bli till ett åtlöje.

Min far var, som ni torde påminna er, en ansedd chemist. Det roade mig obeskrifligt att studera hans vetenskap och att sysselsätta mig jemte honom i hans laboratorium. Och han, som tyckte att det ena köket kunde vara så godt som det andra, antog ganska gerna mitt biträde; ty mina fruntimmersfingrar voro ändå en mån händigare och smidigare än studenternas vid fint handarbete ovana tassar. Emellertid hade jag utfunderat något som jag ej rätt visste om jag skulle våga meddela min far. Jag fruktade att det möjligen vore alldeles dåraktigt, men ändå kunde jag ej underlåta att derpå grubbla hvarje ledig stund, och saken blef mig allt klarare. Slutligen satte jag mina funderingar till papper och gaf det åt min far. Den största glädje jag ägt i lifvet gaf mig den blick som strålade ur gubbens öga, då han läste min uppsatts. Men snart fördunklades blicken, han kysste mig på pannan och tryckte mig till sitt hjerta i det han sade: "ack hvarför är du dock icke en gosse!"

Dessa ord gjorde mig ondt. Jag tror dock nu att jag då missförstod dem. Från den dagen var han om möjligt ännu mera god och öm emot mig än förr. Några dagar sednare sade han: "Cecilia, du behöfver komma i pension, jag kan ej uppfostra dig rätt, sedan din mor gick bort".

I pension kom jag, men icke vet jag om jag just blef så mycket klokare eller bättre der. Sedan kom jag åter hem. Min far afböjde nu hvarje hjelp af mig i sitt laboratorium och sade: "Nu, min flicka måste du lära dig att laga _gröt_". Ja, snart lärde jag mig den talangen att koka mat, som, åtminstone då förtiden ännu, påstods erfordra en hel menniskolefnad för att rätt kunna läras. Men hur god mat jag än lagade, och hur duglig hushållerska jag än bemödade mig att vara, så förblef jag ändå ogift. Min ungdoms roman förde mig icke till lycka, och ett resonnemangsparti kunde jag ej förmå mig att göra.

Jag hade nästan glömt min lilla chemiska uppsatts, då min far dog, och man hittade den ibland hans papper. Man var icke ovan att finna min stil i hans anteckningar, jag hade renskrifvit flera af hans uppsattser, och man ansåg derför äfven denna för hans arbete. Den trycktes, och min upptäckt väckte något uppseende på sin tid, ni mins det kanske".

"Ja, jag minnes det visst", sade Helene. "Den omtaltes såsom gifvande glans åt den saknade chemistens minne. En recensent, erinrar jag mig, beundrade den underbart klara blicken i naturens hjerta, det, liksom af en hemlig sympati med naturens vetenskap, divinerande sinnet, och anmärkte att det måtte varit ett verk af den bortgångnes sednaste dagar, då kanske redan själen kände en närmare frändskap med anden i naturen. Också sjelfva stilen i uppsattsen var olika den aflidnes lugna, manliga framställningssätt, mera inspirerad och mera enthusiastisk, dock mindre jemn än vanligt. Men af det nya arbetet såge man klart att fäderneslandet och vetenskapen gjort en stor förlust genom författarens bortgång".

"Nå ja", fortfor åter Cecilia, "mångahanda sådant sades, och det var bra roligt for mig, att jag dock hade gjort någon nytta med min stora kärlek för chemin. Men jag aktade mig väl för att utsätta mig för åtlöjet och benämningen lärd i stubb; fast jag mången gång haft svårt att emotstå frestelsen att fortsätta mina chemiska studier, med tillhjelp af ett blåsrör eller till och med endast af kakelugnsbrasan, när jag ibland i min ensamhet finner tiden nog lång. Men så tar jag högtidligt ned min kaffepanna, kokar kaffet öfver en liten spritlåga, funderar litet smått öfver perlorna derpå, eller ångdropparna i locket, eller dylikt; dricker min kaffekopp, småningom och med välbehag insupande dess arom, och så glömmer jag åter min längtan efter chemin. Nå, mina vänner, nu har jag biktat. Icke ansen J ju mig sämre för min lilla lärda utsväfning, men tala ej om den för andra, jag är ömtålig för att på gamla dagar bli mål för åtlöjet".

"Kors, Helene, hvad du väl mindes den gamla tidningsartikeln", anmärkte Amelie.

"Jag var redan då bekant med Cecilia, och intresserade mig derföre äfven för hennes far".

"Ja den som har tid att läsa", sade Amelie, "det bär sig ej när man har hushåll och barn".

"Amelie, hur många aftnar var du hemma förra veckan, utan sällskap?"

"Helene, är det din mening att vara elak? Nå, man är väl ingen slafvinna heller. Jag tror att jag sköter mitt hushåll temmeligen bra, men visst har man nu ändå alltid en stund öfrig för sällskapslifvet, bara man inte fjeskar i hvad som ej angår oss. Jag låter inte såsen koka öfver för läsning, och ehuru jag icke delar njuggt åt den fattige, som kommer och begär i mitt kök, så blandar jag mig icke i fattigkommiténs göromål, springer icke i fruntimmersföreningar och dylikt och tror att allt går lika bra ändå".

"Men monne ej allt skulle gå åtminstone lika bra, om, af den tid du använder på nöjen, ena hälften skulle användas i hemmet vid en bok, utan att dertill välja just såskokningstiden, och den besparing dervid skulle kunna göras för toiletten kunde användas i en fruntimmersförening, kanske med mera gagn för den behöfvande än den i köket gifna allmosan. Nå, men Aurora, nu måste du berätta något om dig och dina sträfvanden".

"Ja, hvad kan jag berätta? Mitt hushåll är litet, upptar vanligen knappt ett par timmar af dagen. Min man sitter hela dagen på embetsrummet och jag broderar. Stundom läser jag någon roman en aftonstund, ty att dertill använda Guds klara ljusa dag synes denne mig nästan för god, och någon förståndsläsning kommer naturligtvis ej i fråga för ett fruntimmer. Stundom går jag ut på visiter, men också det är allt litet tomt, och så broderar jag igen; och ni vet ju att jag har rigtigt vackra kragar. Och dermed har jag sagt hvad jag om min lefnad vet. Jag drömde fordom allehanda, men drömmer ej numera".

"Lycklig du som kan låta bli att drömma", sade Augusta. "Ack huru ofta, isynnerhet om morgnarna vid min söm, då allt husets folk ännu sofva, likaså om aftnarna när allt är redan tyst, ja om dagen när jag vaggar den minsta och de äldre barnen derföre ej få stoja alltför högt i rummet invid, huru ofta försjunker jag ej i drömmar så sköna, att jag glömmer alla ögonblickets små ledsamheter och känner mig sedan med stärkta sinnen lifvad och rask att vidtaga mina göromål. Men ack, då blir jag alltid ängslig öfver att jag sålunda låtit mina tankar irra ifrån hvad som ensamt borde sysselsätta dem. Stundom drifver mig liksom ett inre våld att anteckna mina fantasier, det är som jag skulle känna ett behof att med någon annan dela dem, men lyckligtvis har jag dock oftast hos mig funnit styrka att dämpa denna håg. Blott någon enda gång, då sjukdom gjort arbete för mig omöjligt, har jag nedskrifvit en eller annan af mina funderingar, och de få, som sett dem, tyckas hafva ansett att jag ej öfverskattat deras anspråk".

"Men Augusta, äger du rättighet att förqväfva en förmåga sådan som din, äger du rätt att vara en andelig sjelfspilling".

"Helene, tyst, väck ej de fängslade tviflen i min själ. Med ångest och bäfvan i hjertat har jag kastat ut frågor under olika former, ja liksom blott i ödmjukhet begärt lof att lyssna på mitt inres tal; men från alla håll har svaret ljudit till mig: Qvinna, sköt ditt hushåll, koka din mat, en värdinna har ej tid att äflas med poesi. Från vänner och fremmande, i mundtliga ord, i böcker, i tidningar, öfverallt, från man och qvinna har samma svar gifvits mig. Jag hoppas att jag nu öfvervunnit mig sjelf; men fordom syntes mig i allt ett sken af poesi, vare sig i köket, i sömmen, ja i det lägsta, det ringaste göromål, ty jag arbetade ju för min mans, för mina barns trefnad. Jag såg på mitt hem som på vexten derborta i blomkrukan, der hvarje stjelk, ja sjelfva den svarta mullen adlas till behag, genom sitt samband med det hela, sin nödvändighet för blommans fägring. Jag har lyckats mer och mer förjaga denna doft af poesi och att mer och mer gräfva mig ned endast i mullen, utan att se blomman".

"Augusta, monne du ej tar detta för strängt. Att en husmors pligt är vården om sina barn och sitt hus, det torde vi väl alla vara ense om, men huru mycket af hvad vi dagligen uträtta är icke sådant som för en ringa penning, lika väl uträttas af en sömmerska. Det är således denna ringa penning, en daglönerskas dagspenning en och annan gång och utbetalad åt en fattig sömmerska, för hvilken vi offra ett lif för själen; ty det blefve naturligtvis dessa slags arbeten vi skulle åsidosätta, icke _dem_ hvilka fordra vår _egen_ handläggning. Är det verkligen denna penning vi böra göra afseende på? Nå väl, men monne vi ej alla slösa så mycket på bjeffs och grannlåt och andra mera kostsamma nöjen? Låtom oss då hellre umbära sådant".

"Kära Helene", sade Amelie, "tycker du dessa halfkarlar, dessa madamer Staël och dylika, som dock stått på den qvinliga bildningens högsta spets, varit så ljufliga qvinnor att likna".

"Tror du då att det är bildningen som gör qvinnan karlavulen? Jag tror det ej. Hade madame Staël blifvit född i en arbetares koja och följakteligen saknat en bildande uppfostran, så hade väl ej hennes snille framträdt för verlden med steg, som ibland litet låta höra stöflarna knarra, men hon hade kanske blifvit en fiskköperska, en dame de la Halle, som burit ett blödande hufvud på en pik, och hvad qvinnligheten derpå vunnit vet jag ej".

"Visst äro ofta diktens så väl män som qvinnor opraktiskt folk, hvilket ock ådragit skrifvande qvinnor så mycket hån, så många sårande binamn. Men hade dessa skrifställarinnor, som nu varit dåliga husmödrar, blifvit födda i ett stånd der de ej förstått sina anlag, tror du väl att de derföre bättre fyllt sina pligter som husmödrar? Finnas då inga dåliga husmödrar bland de icke litterata? Ja jag tror i proportion fullt ut lika många, som bland dem med odladt sinne. Den med litterära anlag torde visserligen, ofta nog, ej äga anlag att bli en utmärkt husmor, ty naturen delar sällan alla sina gåfvor på ett håll, men att hon bättre förestår sitt hus derigenom att hon dödar de gåfvor naturen gett henne, det kan jag ej tro. Den som blifvit född med ofärdiga händer torde ej lära sig sy bättre derigenom att hon afhugger sina fötter. Tvertom torde just bildningen utveckla äfven hos den, som har mindre anlag derföre, det hushållsförstånd hvaraf hon är mäktig. Likaså tror jag ej heller att den som är fallen för hushållsgöromål, blefve författarinna derföre, att man hindrade henne att utveckla de anlag _hon_ fått af naturen".

Augusta hade med lifvad blick åhört hvad Helena talat. Nu nedlutade hon sitt hufvud och sade: "Helene, du har narrat mina tankar att vara upproriska. Förr låg ofta den drömmen skön för mitt inre, att i kärlek och glädje förena verksamhet för make och barn, med ett lif för själen. Att använda lediga stunder till att läsa, att digta, att lefva i andens och vetandets verld. Men ett andefattigt sällskapslif, intresse för dagens sqvaller, kortspel och dylika nöjen, dem ville jag gerna försaka. Jag har änteligen lärt mig att jag hade orätt. Tala derföre icke frestande ord".

Helene satt en stund tyst försänkt i tankar, men utbrast sedan hastigt: "Sophie, ändå din historie. Du har ännu ej visat oss någon facett af qvinnans lif".

"Hvad kan väl en stackars sjukling berätta er, som kunde äga intresse", sade den bleka Sophie. "Dock, äfven min lefnad är en liten, icke sällsynt, sida af lifvet, sådant det gestaltar sig för qvinnan.

Som ung angreps jag af en af dessa sjukdomar hvilka vi vanligen icke anförtro åt läkarn, åtminstone förr än hjelp är för sen. De första åren tänkte jag mycket på att resa till Amerika, för att få tala vid en qvinnlig läkare, men detta föreföll mig dock alltför bråksamt, för min fattiga lekamens skull. Jag hoppades få dö af min åkomma, men det skedde ej så. Jag släpar, som ni ser, ännu min usla varelse i värk och vedermöda och utan glädje af lifvet. Men hvarföre skulle ock just jag bordt resa till Amerika? Skulle alla de qvinnor resa dit, hvilka i större eller mindre mån lida, emedan de antingen ej kunna förmå sig att derom vidtala en läkare, en man, eller åtminstone uppskjuta dermed till dess hjelp oftast är för sen, så blefve det i sanning en folkvandring.

Mitt lidande har gjort mig bekant med flere andras, hvilkas lif blifvit förödt liksom mitt. Mitt enda mål är numera endast att spara. Jag nekar mig hvarje beqvämlighet, som jag väl i min uselhet kunde behöfva, allt på det jag må kunna samla medel till en fond för att aflöna en qvinna, som vill lära sig att idka läkarekonst".

"Men, min Gud, en sådan befängdhet! Hvad skall det bli för en karlaqvinna? Hvilken karl tror du vill gifta sig med en sådan", inföll Amelie.

"Vore det än så, så torde väl i alla fall en qvinna som ej blifvit gift före tjugufem år, sällan bli det sednare. De egentliga läkare-studierna börjas, äfven för en karl, sällan mycket före den åldern. Jag tycker det kan vara godt nog för en stackars gammal mamsell att få något att lefva af genom mitt testamente".

"Än mer att få något att lefva _för_, något att verka och lefva för", utbrast Elise med lifvad blick. "Jag måste medge, att jag är svag nog för att lida af det myckna hån, det myckna gyckel af ett ingalunda vackert slag, som drabbar den åldriga, ogifta qvinnan. Det är i sanning icke så underligt, om mången gör ett giftermål _endast_ för att undgå ett ödsligt lif utan ändamål och, till råga på allt, spott och spe.

Jag trodde visst icke att jag skulle komma att bli ogift. Jag var vacker, som jag hört, mycket vacker, det väl föga någon vill tro som nu ser mitt förstörda anlete. Glad, lekande och något bortskämd, tänkte jag mig lifvet som en glädtig dans. Inom några veckor skulle jag stå brud, och så af hela min själ jag än var fäst vid min trolofvade, syntes han dock, om möjligt, älska mig än högre. Hvarföre skulle jag numera beskrifva huru han syntes i sanning nära förguda mig? Ännu någon enda gång sliter sig lös den förfärliga i bojor laggda farsoten: kopporna. Jag blef angripen af den, och min skönhet förvandlades till hvad ni nu ser.

Jag förstod ej straxt tillfullo min olycka. Jag begret min skönhet, men min fästman var bortrest, och jag hade ännu ej i hans blick läst mitt öde. I min glada lek med lifvet, hade jag så litet bekymrat mig om hvad som sades om andra, och nästan alls icke läst annat än mina lexor; jag kände ej verlden.

Tillfriskningstiden blef mig stundom lång. Jag fick tag i en bok, en årgång af Åbo tidningar från förra århundradets slut. Den var ej så gammal då som nu, och, af de män som skrifvit i den, voro de flesta ännu vid lif och voro landets ädlaste. De allvarliga historiska uppsattserna läste jag ej, men strövers, små uppsattser i berättande stil, och hvad läste jag? Hån mot den fula under alla former, skönhetens pris såsom qvinnans högsta och enda värde.

Så tänka de ädlaste, de bästa! Detta blef min tanke, min sorg, och slutet af mina strider blef att jag skref till min fästman och återgaf honom sitt löfte. Han skulle, som uttrycket brukar lyda, visserligen varit hederlig karl och stått vid sitt ord, men han såg mig och var glad att jag brutit. Hvad jag led vill jag ej omorda, med detta ansigte skulle ni finna sådana slags sorger löjliga hos mig. År gingo.

Ännu var dock ej mitt lif fullkomligt ödsligt. Jag hade goda anlag för musik, men hade ej haft någon annan lärare än vår gamla orgelnist, emedan ej någon annan fanns på orten. Gubben var en ganska god musiker, men så inkommen i kyrkomusiken, att det var mest sådan han hade lärt äfven mig. När han mellan gudstjensterna eftersåg orgelverket, medtog han alltid mig och lärde mig att spela derpå. Ofta satt jag äfven under gudstjensten nära invid gubben på orgelläktarn, der ingen såg mig.