Part 1

Produced by Matti Järvinen and PG Distributed Proofreaders.

TECKNINGAR OCH DRÖMMAR

af

--a --g [Fredrika Runeberg].

Först publicerad av Theodor Söderholms förlag 1861.

Imprimatur: _C. R. Lindberg_.

Innehåll:

Sid. Aikyn.................................. 1. Simrith................................ 9. Manala Jungfrun........................ 18. En Dröm................................ 27. Salik Sardar Khans maka................ 32. En saga om Vreden...................... 52. Liljekonvaljen......................... 54. Qvinnan på Tongatabu................... 57. Oleandern.............................. 67. Strålbarnen............................ 71. Rankvexten............................. 74. Myggdansen............................. 77. Miriam................................. 81. Tre som flyttade till Sverige.......... 87. Rosen.................................. 93. Indianens qvinna....................... 95. Elas frågor............................ 99. Lilla Isgumman......................... 102. Hvad skall den gamla?.................. 107. Det skönaste smycket................... 108. Allt hur man tar det................... 114. Kuhinanuis dotter...................... 116. Puppan................................. 117. Vid insjöns strand..................... 119. Fläktarnes lek......................... 125. Danserskan............................. 129. Glasörat............................... 136. De vackraste händerna.................. 171. Suomiqvinnan på Saimaudden............. 180. Blommornas nytta....................... 186. Harpspelerskans Dotter................. 187. Facetter af qvinnans lif............... 192. Jasminen............................... 212. De vackra orden........................ 215. Den opp- och nedvända verlden.......... 219. Aminas dröm............................ 225. Missionären............................ 228. Kamtschadalens hustru.................. 233. Odalisken.............................. 238. Hildred................................ 260.

Aikyn.

Sakta sjöng aftonvinden "sof i ro" för vågen, som vaggade till hvila. Mellan björkarne syntes, huru solen lekte med en lång guldstrimma öfver sjön. Rundt omkring stodo blommorna med daggperlor på bladen. Hvilan sänkte sig öfver jorden med ett sagta sus.

Slumrade qvinnan på stranden? Det visste hon icke, men hon drömde.

En engel stod vid hennes sida; hon reste sig upp för att bjuda engeln en blomma, som hon bar i sin hand. Det var en ros, en djupt glödande; dess doft var rik, men på bladen sågos blott några få droppar dagg; så syntes det.

Engelns anlete tog ett strängt uttryck: "Känner du mig? det är jag, som afhemtar hvarje tår, gjuten ur djupet af qvinnans hjerta. Deraf blir perlor, med hvilka himmelens salar prydas. Andra englar hemta ock prydnader, rubiner af hjertblod, gjutet för fäderneslandet; smycken af modersvakor och fadersomsorger och mångahanda dyrbarheter för himmelen, hvar och en efter sin art. Men, qvinna, du betalar trögt din gärd. Se huru få droppar synas på rosen. Tider hafva funnits, då äfven du erlade fullt ditt mått, men redan länge har du icke så gjort. Jag har haft tålamod med dig. Qvinna, tror du, att du ensam må undandraga dig? Skynda att fylla äfven ditt mått af tårar."

I en skål af demant föllo nu dropparna från rosen, men ack, de nästan försvunno i botten, så ringa syntes de.

Qvinnan knäföll i bäfvan. "Himmelens ljusa dotter, var skonsam mot jordens svaga barn; fordra ej strängt din gärd. Skall jag med tårar gälda, att mitt hjerta varit så rikt, att det varit fattigt på tårar, ack då svigtar min själ".

"Se", sade engeln, "måttet måste fyllas, ännu felas mycket".

Än en gång bäfvade qvinnan: "Ljusa engel, låt mig vandra genom tiden, för att söka; låt mig vandra till solens land, till polens is; låt mig söka, kanske finner jag någon tår, som fallit obemärkt, hvarmed jag kan fylla något af måttet. För litet deraf har jag ännu skattat, för att jag ensam skulle förmå att fylla skålen". Hon blickade upp, för att läsa engelns svar i dess anlete, men då föll solens sista stråle darrande öfver vattnet och nådde hennes öga, och engeln var försvunnen.

Men se, hennes hjerta har sökt de gömda tårarna, de obemärkt till jorden fallna. Vill du se en af dem, en stelnad droppe från landet vid polen? Kanske vill du ock sedan se någon af de brännande heta från solens land?

Snöstorm rasar öfver tundran. Ej kan ett menniskoöga öppna sig, att se dess brusande hvirfvel. Lättare går båtens väg genom ishafvets vilda våg; då stormen kastar isstyckena som skum, än renens väg nu går fram genom snöns vågiga afgrund. Främlingen skall resa öfver tundran. Det går ej framåt. Hans ren stannar, främlingen stannar, vägvisarn stannar. Hvar skall främlingen och hans vägvisare finna skydd? Skola de begrafvas af snöstormen? Skola de uppätas af vargarne?

Litet rök synes på snöhafvets yta, på en drifvas spets. Derunder finnes en menniskoboning. Främlingen och vägvisarn bana väg, stormen kullkastar dem, de hjelpa upp hvarandra, de hinna småningom tälten.

Der är ljus och der är högtid. Tranlampan lyser, bröllop firas. Det är den unga fjortonåriga Aikyn, som hennes fader sållt åt den vinde Mirgán.

Främlingen inträder. Inne är varmt. Imman bryter som en ström ut genom dörren, men försvinner i snöyran. Får främlingen härberge?

Hvad vill främlingen på tundran? Främlingen är en stor herre, har många papper, är väl zarens närmaste man? Skall han räkna renarna för att lägga skatt på Samojeden? Främlingen säger, att han vill lära Samojedens språk. Vill han trolla renarne från tundran?

Aikyn stiger fram på golfvet. Hon bugar sig djupt till jorden gång efter gång. Hon sjunger med ödmjukt nedslagen blick.

"Hvart skall den arma föras, måste hon bort, måste hon bort till ett fremmande hem? Måste hon bort från det gyllne hemmet, från fader och moder?"

"O min fader, hvi sålde du henne, din hvita ren? Hon hade velat arbeta för dig om dagen, om natten. Hon skulle ju dock varit värd, hvad hennes lif kostade dig".

"Farväl min fader, som varit mig huld; farväl min moder, sörj dock ej öfver droppen ur ditt hjerta! Farväl broder, ack, hvi skyddade du ej den värnlösa? Farväl syster, ack, du arma vexer ock till qvinna!"

"Så fostrades jag i hemmet, som om jag varit en son, och jag var ju dock blott en arm flicka. Nu måste jag bort, att bli tjenarinna åt en man! Farväl du ljufva hem".

Åter bugade sig Aikyn djupt för den vinde Samojeden, så att pannan vidrörde golfvet.

"Du, min herre, som råder öfver Aikyn, krossa dock icke den arma, som din makt vore. Förakta icke din tjenarinna. Låt henne i ditt anlete se en mild herres. Var ej sträng mot Aikyn, tala ej till henne som snöstormen talar till drifvan. Så vis är ingen, att hon ej felar; men Aikyn vill göra det bästa hon förstår. Vredgas icke, då hon felar".

Dagar gingo. Främlingen följde med till Mirgáns by och dröjde qvar bland de många tälten. Han lärde sig Samojedens språk, och han hörde, huru mannen talade till Aikyn som snöstormen till drifvan. Han såg huru hon arbetade mera än trälinnans arbete, men aldrig erhöll ens så mycken vänlighet som trälen.

Främlingen talade till mannen: "Var mild mot din hustru. Öfverhopa icke den späda med det arbete, som vore dig sjelf för tungt. Bemöt henne vänligt, hon är menniska som du".

"Skulle jag tagit mig hustru och betalt henne dyrt med trettio renar, om icke för att ha någon, som hemtar mig ved och vatten och gör mina sysslor?" Derpå slängde han till Aikyn ett afgnaget ben. "Se der, efter herrn ber för dig, eljest hade du fått vara utan mat en dag till. -- Menniska, qvinnan? Åh, ett orent djur!"

Främlingen talade till Aikyn på drifvan: "Mitt hjerta lider af, att se dig så ung, så fager, misshandlas värre än trälen".

Mildt slog Aikyn upp ögat och såg på den fremmande. "Främling, är du af qvinna född, finns i ditt land icke qvinnor, efter du ömkar mig? Icke har jag ju värre än andra qvinnor, det är så vårt öde".

"I mitt land finnas qvinnor, men de äro dock menniskor. Aikyn kom, följ mig. Jag för dig till mitt land, du skall lära mig rätt Samojedens språk, och om du än der måste tjena för ditt uppehälle, så blir du dock åtminstone ej misshandlad".

Allvarligt svarade Aikyn: "Svårt är att bära misshandling. Den svaga qvinnans mjuka hull bäfvar för att ristas med spjutspetsen. Hennes själ bäfvar för det alltid skarpa ordet. Men det kommer deraf, att hon är svag, att hon är dålig. Num har gjort henne så. Icke får renen klaga, att menniskan misshandlar honom; icke får ripan klaga, att hon fångas i snaran; icke får qvinnan klaga, att hon är en trälinna. Det är så bestämdt. Mirgán har ju köpt mig dyrt. Kan han ej slakta sin ren, kan han ej slå sin hund, har han ej rätt att göra, hvad han vill, med sin köpta egendom. Aikyn är icke tjuf, skall icke bedraga Mirgán och föra bort den han köpt".

"Vill främlingen medföra en, som lär honom att tala med Samojedens tunga? I Aikyns hem finns en gosse, bjud honom komma. Han kommer gerna, ty för honom vore det stoltaste öde nu blott fjellråttans på drifvan. Han går hvart du vill, han är en död man. Sedan Aikyn såldes, är det honom lika, huru eländigt hans lif blir; men han skall gå med dig, som varit vänlig mot Aikyn".

Tvenne gånger hade tälten flyttats och till Mirgáns by återkom främlingen. Han skulle nu fara hem till sitt land, och med honom följde den unge Samojeden.

Åter svällde främlingens hjerta, då han såg huru Aikyn led. Han såg den späda gestalten öfverallt fårad af ärr efter spjutet, såg den bleka infallna kinden, den lutade gången. Han hade sett qvinnan vara träl öfverallt, der han färdats; men dock rörde honom Aikyns öde mest.

Hans renar stodo förespända, han skulle resa. Mirgán var på jagt. "Aikyn kom, jag betalar Mirgán trettio renar för dig, dermed är du löst. Du är blott hans köpta trälinna, icke hans maka. Kom, Aikyns yngling följer, i mitt land lär du känna Gud; der blir du ynglingens maka, der blir du menniska".

Aikyns öga strålade, intet sade hon.

Ynglingen sade: "jag bad Tadibén, att han skulle fråga andarne, jag sade: man har tagit min hvita ren och sålt den åt en annan, som ej vill lemna den. Jag betalar honom, hvad han betalt, och röfvar ej min hvita ren".

"Tadibén frågade andarne, han slog på sin trumma, han lyssnade till andarnes svar. De svarade:"

"Bed ynglingen lemna i tältet lösen för renen och bortföra den, så är den åter hans".

Än klarare strålade Aikyns öga, men hon sänkte åter blicken och sade: "Främling, så säga våra sägner; Fordom lefde en Tadibé, han hette Urier. Han var den högste af alla Tadibéer, en spåman öfver alla, vis öfver alla. Men han fann jorden dålig, han längtade till himmelen. Så befallte han sina båda hustrur göra nya kläder åt dem alla och nya körredskap åt renarne, och intet gammalt finge blandas deruti. Han steg i sin släde, och hustrurna stego i hvar sin släde, och renarne drogo dem upp mot himlen. Men Urier såg, huru hans unga hustrus ren icke mäktade stiga uppåt, utan huru hennes släde allt mer sänkte sig mot jorden. Han frågade henne, och hon sade: i min klädnad sydde jag ett band, som jag tog ur barnets linda. Det drager mig till jorden. Låt mig återvända".

"Och Urier tillät henne att vända om, men den andra hustrun delade med honom himmelens herrlighet, åkte med dess starka renar, hade aldrig brist på villebråd eller annat godt".

"Främling, du är vis som Urier; vän, hos dig vore himmelen; men i Aikyns drägt sitter ett band ur barnets linda: hon kan ej följa dig".

Simrith.

Den mäktige konungen Arthahsasta hvilade, under en resa, en dag öfver i Ninive, och hans undersåter firade fröjdefester öfver att konungen dröjde inom deras murar.

Nu framträdde åtta af landets skönaste döttrar, prydda med guld och dyrbara stenar, och lysande lika af skönhet som af prakt, och de dansade inför konungen.

Då de slutat vinkade konungen åt den skönaste af dem alla, att hon skulle framträda till hans konungsliga stol. Hon gjorde så och böjde knä under det hon vördnadsfullt sänkte pannan emot handen. "Hvem är du, landets skönaste dotter?" frågade konungen. "Måtte konungens lefnad vara lyckosam!" svarade tärnan, "din tjenarinna är enda barnet af Moabiten Bosnai, den hängångne".

Konungen talade vidare: "Rikedomar äger du mera än ditt hjerta kan önska, ty hans ägodelar äro vida omtalade för deras storleks skull; hvad vill du begära för en nåd af mig?"

"Konungens sällhet vare evinnerlig! Vågar din tjenarinna hoppas att konungen vill höra hennes bön?"

"Dig vare din bön beviljad innan du utsäger den, du nejdens skönaste prydnad! Vill du välja dig en make af de ädlaste i landet, jag svär dig, vore det än konungens egen son, du skall blifva hans. Eller åtrår du makt och ära? Arthahsastas makt är vidsträckt som solens, han skall gifva dig hvad du fordrar, ty du har funnit nåd inför hans ögon".

"Ära och pris vare konungen, och seger och makt omgifve honom alltid! Ringa är den lott din tjenarinna begär. Gif henne, o konung, till äkta, Bani den Israeliten, som tjenar i ditt förmak".

Konungen sammandrog sina ögonbryn och sade: "Bosnais dotter, konungens godhet är helig! Skall din fägring och dina rikedomar gifvas åt en af fängelsets barn, en af dessa, som konungens nåd tillåtit att draga hem för att uppbygga sin förstörda stad. _Du_, landets ädlaste dotter, din faders slägt skulle förskjuta dig".

"Vågar din tjenarinna tala?"

"Tala".

"Denne Bani är uppvuxen i min faders hus; dottrens själ har fäst sig vid hans, som vinrankan vid trädet. Ho kan skilja dem åt utan att förstöra! Din tjenarinnas slägt vill icke gifva henne åt en af fängelsets barn, men se, o konung! din vilja är deras lag, och din lag är helig. Din tjenarinna vet att ditt ord är ett fast berg!"

Konungen befallte att Moabiten Bosnais broder skulle inkallas; han infann sig genast och nedkastade sig inför konungen.

Arthahsasta befaller, att du gifver den Israeliten Bani din broders dotter till äkta, och att du ända till sista penningen utbetalar hennes arf till honom, och att henne icke förmenas att följa honom i hans land, dit konungen lofvat honom att tåga till de sina.

"Höra är lyda", svarade mannen och gick för att fullgöra konungens befallning.

Men Bosnais dotter gick hem och stängde in sig i sin kammare, der hon kastade sig neder och tackade Israels gud, som bistått henne.

Men hennes gamla amma, som följt henne hem, hade redan på vägen hunnit få veta hvad som händt hos konungen, och hon sprang nu att uppsöka Bani, för att förkunna honom hans lycka. "Nu", ropade den gamla i jubel, "nu få vi föra mitt hjertas dotter till våra fäders land, och alla hennes rikedomar blifva dina, min själs son! Gläd dig, Bani, gläd dig du lyckans utkorade!" När Bani förnam hennes mening, bad han henne bedja Simrith, att han finge ett samtal med henne.

Då de nu möttes, sade Bani: "Simrith, o Simrith, skall jag väl tro hvad amman sagt mig, skulle väl du, din faders dotter, vilja följa med den fattige och föraktade fången?"

Simrith rodnade och räckte honom handen och sade: "Bani, jag har talat för oss, jag visste att du ville äga mig, men intet hopp hade, nu är jag din."

Bani tog hennes hand mellan sina händer, men teg. Sluteligen sade han: "Tack, o Simrith, för denna ljufliga stund! Men se, icke skall jag derföre missbruka din godhet. Jag reser i morgon till mitt land, der skall jag arbeta för mitt folks väl, du Simrith får icke följa mig, här är du aktad, här har du vänner. Landets furstar skola täfla om dig. Ack, hos oss vore du en främling, derföre skulle du _der_ förskjutas och _här_ äro fängelsets barn föraktade! Blif här i ära och rikedom".

Nu såg Simrith opp, lyfte högt sitt hufvud och sade: "Nej, Bani, med dig vill jag följa, hos dig är mitt hem, här ar jag främmande. Din Gud har jag länge tillbett, han skall bli min Gud, ditt folk skall blifva mitt folk. Hälften af mina ägodelar skola vi helga åt din Guds hus, och du skall vara min herre".

Ett år hade Bani och Simrith bott i en stad, en timmas väg från Jerusalem, och Bani var en af sitt folks öfversta, och Simrith hade suttit i kammaren och spunnit och väfvit kosteliga tyger, men nu satt hon nästan hela dagen blott hos sitt barn och gladde sig öfver dess fägring. "Bani, o min herre!" sade hon ofta till sin man, "mycket godt hafver Herren gifvit mig, huru skall mitt hjerta tillfyllest lofsjunga och prisa?" Och när de andra qvinnorna, af de Moabiters och de Cananiters och andra fremmande folkslags döttrar, prydde sig med gyllene klenodier och smyckade sitt hår och gingo prydda inför allt folk eller dansade inför sina afgudar, då sade de till henne: "Simrith, hvarföre skall du ensam stänga dig inne, se, vi hafva nog mycket uppoffrat, som lemnat hem och vänner för att följa med fängelsets barn till deras förstörda stad, icke skola vi dock neka oss alla nöjen". Men då sade Simrith: "Låter oss vara glada, hvar efter sin håg, jag har glädje mer än mången". Men de andra qvinnorna vredgades dock icke på henne, ty hon var mild och ödmjuk af hjertat, och klandrade icke de andra, ehuru hon ej följde dem.

Men se, då utgick ett påbud i Juda och Jerusalem till all fängelsets barn, att de skulle församla sig i Jerusalem, och hvilken som icke komme inom tre dagar, hans egodelar skulle gifvas till spillo, och han afskiljas från menigheten.

Och Bani välsignade sin son och sade till sin hustru: "Herren vare med dig Simrith, jag går till Jerusalem".

Men Simrith svarade: "Herren gifve dig en lycklig hemkomst; mitt hjerta är tungt!"

Och Bani gick upp i staden och satte sig jemte allt folket inför Guds hus.

[1] Och Esra, presten, stod upp och sade till dem: "J hafven förtagit eder i det att J hafven tagit främmande hustrur, på det J skullen ännu föröka Israels skuld".

[1] 1:sta Esra boks 10 kap. 10 vers.

"Så bekänner nu Herren edra fäders Gud, och görer det honom ljuft är och skiljer eder ifrå landsens folk och ifrå de främmande hustrur."

"Då svarade hela menigheten och sade med höga röst: ske såsom du oss sagt hafver".

"Men folket är mycket, och regnväder, och kan icke stå ute: så är det icke heller ens eller två dagars gerning: ty vi hafve sådane öfverträdelse mycken gjort".

"Låt oss beställa våra öfverstar i hela menighetene, att alle de i våra städer, som främmande hustrur tagit hafva, komma på bestämd tid, och de äldste i hvar stad, och deras domare med: till dess vår Guds vrede må från oss vänd varda i denna saken".

Men Bani satt stilla såsom slagen af åskan, och rörde hvarken hand eller mun. Men när folket begynte skingras, då steg han opp. Han var till utseende som en eldslåga, och hans drägt fladdrade för stormen, men hans långa lockiga hår nedföll nu raknadt kring hufvudet och vattnet strömmade der utföre. Så trädde han fram för presterna och de äldste och sade: "Håll, utöfven icke orättvisa i Herrans Israels Guds namn! Skall väl den oskyldiga lida med den skyldiga? Må de som bedrifvit afguderi och otillbörligt väsende, må de fördrifvas; men se, äfven jag har en moabitisk qvinna till hustru, hvem känner icke hennes fromhet och gudsfruktan; skall det oskyldiga lammet förjagas med rofdjuret".

Men då ropade allt folket: "Hvarföre skulle Bani ensam blifva undantagen, på det Herrans vrede må drabba oss för hans skuld". Och de ropade och bullrade så att Bani icke fick tala mera, och slutligen stormade han rasande bort och hem.

"Simrith" ropade han genast då han inträdde. "Låtom oss draga hädan. Lägg in dina och barnets saker och nödigt husgeråd; åsnor och kameler skola snart vara tillreds, vi resa".

"Bani, o min herre, hvi vredgas du så, hvad har händt?"

Bani berättade nu för henne, huru de främmande hustrurna och barnen skulle frånskiljas och sade sedan: "Dig lemnar jag aldrig. Jag vill öfvergifva fader och moder och blifva när mina hustru, vi skola vandra till främmande land".

Simrith knäböjde gråtande och bad till Israels Gud om styrka, derpå steg hon opp och sade: "Ingalunda, o Bani, skall du öfvergifva ditt folk och blifva en främling ibland hedningar för din qvinnas skuld. Se! du är en af ditt folks öfversta, hurudant exempel vill du gifva, att du skulle vara den förste att öfverträda Herrans bud. Se, jag går, gif mig något att jag må kunna lefva och uppföda din son, och jag vill söka mig en tillflykt vid ditt lands gränsor, på det jag må se röken af offren inför Herranom och känna doften af blommorna på ditt lands ängar. Du skall taga dig till hustru en af Israels döttrar och du skall snart glömma Simrith. Se, icke bör jag klaga, jag har ju ägt så mycket. Herren gaf och Herren tog, välsignadt vare Herrans namn".

På första dagen i tionde månaden satte sig Esra presten och de ypperste fäderne och de som beställde voro, och afskiljde alla de främmande qvinnor och deras barn.

Och Bani rasade af ångest, och de satte vakt om honom, och Simrith och hennes son och hennes tjenarinnor blefvo satta på kameler och fingo en vägvisare, som skulle föra henne till hennes slägt.

Men hon sade: "Ingalunda till min slägt, ty de hafva förskjutit mig, emedan jag omvändt mig till Israels Gud, och följt hit med Bani".

Då sade de som tillsatte voro att bortföra henne, att hon skulle uppgifva hvart hon ville föras. Men hon visste det icke, utan bad dem föra henne hvart de ville, Herren skulle väl gifva henne ett hem.

Och då de satte henne på kamelen och började tåget, då lemnade krafterna henne, och hon sjönk ned afsvimmad. Då kom Esra gående den samma vägen och sade: "hvem är denna unga qvinna?"

Och folket, som stod omkring, svarade gråtande att det var Moabitiskan Simrith, Banis hustru, som hade gifvit sina ägodelar åt Herrans hus, och nu skulle gå i landsflykt med sitt barn.

Och Esra frågade vidare, då svarade honom Simriths gamla amma, som gret omkring sin matmoder: "Herre, när furstar och konungar ville qvarhålla denna mitt hjertas dotter i hennes land, ja, då sjelfva den man, hon ville följa, bad henne qvarstadna i ära och rikedom, då sade hon lik Ruth: din Gud skall blifva min Gud och ditt land skall blifva mitt land, och så sade hon: hälften af mina rikedomar vill jag gifva din Guds hus, och så har hon gjort, och från barndomen har jag, din tjenarinna, lärt henne att dyrka Israels Gud, och nu bortjagas hon, lik en missdåderska, och fråga alla dessa här hurudan hon varit".

Då ropade allt folket med hög röst: "Du Guds man, låt icke förjaga henne. Se hon har varit en mor för våra barn, hennes visthus har varit den fattiges, och hennes gudsfruktan har varit vår lykta". Då bad Esra att hon skulle återföras i sitt hus för att vederfås, och så gick han åter upp till Jerusalem, dit mycket folk följde honom och der de äldstas råd ännu var.

Och han gick upp i templet och bad inför Herran om insigt i denna saken, och så samlade han åter de äldsta och dem som voro beställda häri, och berättade dem om Banis hustru, och de sade alla med en mun: "Herren varder henne upptagande för hennes fromhets skuld".

När folket hörde domen, vandrade det åter till Banis stad och togo honom af vakten och prydde honom med kransar och buro honom omkring med jubel och lust och sjöngo och ropade: "Herren låter sina nåd väldiga vara öfver dem, som frukta honom".

Men Simrith låg hemma på knä invid sitt barns bädd och prisade Herren för den stora nåd henne vederfarits: "Lofvad vare Herren, att han mig en underlig godhet bevisat hafver, i enom fastom stad; ty jag sade i min häpenhet: jag är bortdrifven ifrå dina ögon: likväl hörde du min böns röst, då jag till dig ropade".

"Glädjens Herranom all verlden, sjunger, priser och lofver!"

Manala[1] Jungfrun.

[1] Underjorden.

"Lif är kärlek".

Vill du höra sagan om Kalmas[1] dotter?

[1] Förgängelsen.

Dunkel framrinner Tuoniströmmen[1]. Hvem skymtar i dimman på dess strand? Hvem nalkas mörka Manala hemmet?

[1] Underjordens flod.

Kalma står på andra stranden. Hon kallar Manalas jungfrur: "Kalmas döttrar, Tuoni[1] nalkas det dunkla hemmet, den starke mannen, jordens herre, nalkas med byte. Stolt är bytet som han för. Kalmas dotter, du den yngsta af dina systrar, fatta årorna, flytta båten till strömmens andra strand".

[1] Döden.