# Svensk litteraturhistoria

## liv. Uppsala domkyrka, som han genom sin rådighet räddade undan lågorna,

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/svensk-litteraturhistoria-49801/index.md

bevarar hans stoft.

[Fotnot 19: Angående indo-europeernas urhem torde förtjäna påpekas, att vetenskapliga forskare i våra dagar framlagt skäl för att detta värkligen skulle ha varit beläget vid Östersjöns stränder (Nord tyskland, de danska öarna och Sydsverge).]

Frihetstiden (1718-1772).

I vissa avseenden är frihetstiden ett av de mest glänsande tidevarven i vår historia. Visserligen upphörde Sverge under Karl den tolvtes regering att vara en stormakt i politiskt hänseende, men sedan den stora ofredens dagar voro slut, nådde vetenskapen, konsten och litteraturen en blomstring, som dittills icke skådats i vårt land. Frihetstidens ledande män intogo i allmänhet en välvillig hållning gentemot den andliga odlingen, och många av dem understödde med pänningar litteraturens, konstens och vetenskapens främsta utövare. Av stor betydelse blevo de lärda samfund eller _akademier_, som under denna tid inrättades. Den älsta av dessa är _Vetenskapsakademien_, som bildades 1739, och bland vars stiftare märkas Linné, Höpken och Alströmer. Denna akademi främjar isynnerhet den naturvetenskapliga forskningen. Den för konst och litteratur varmt intresserade drottning Lovisa Ulrika grundade några år senare _Vitterhetsakademien_, men dess inflytande på Sverges litteratur blev ej synnerligen stort, alldenstund den snart av politiska skäl måste nedlägga sin värksamhet. I annan form blev den emellertid sedan återupprättad. De bildande konsterna uppmuntrades av _Målar- och bildhuggarakademien_ (= Fria konsternas akademi), musiken av _Musikaliska akademien_.

Ett utmärkande drag för hela detta tidevarv är en strävan efter att framför allt främja det nyttiga. Denna strävan visar sig även inom _vitterheten_. Lärodikter äro under denna tid mycket vanliga. Det ledande landet i Europa var Frankrike, och detta var orsak till att den franska smaken vann insteg även hos folk av andra nationer. De franska diktarna, tragediförfattarna _Corneille_ och _Racine_, komediförfattaren _Molière_ m. fl., togos till mönster, och flertalet av tidens skalder använde versformer, som voro lämpade efter det franska språkets lagar, men som icke alltid voro till fördel i andra tungomål.

Under detta tidevarv framträdde de första romanförfattarna i vårt land.

_Historieskrivningen_ bedrevs av Olov von Dalin och Sven Lagerbring. Under frihetstiden fullbordades också vår ännu gällande lagbok, den s. k. _1734 års lag_, vilken dock sedermera undergått vissa förändringar.

_Språkforskningen_ gick framåt med stora steg under ledning av Johan Ihre (född 1707, död 1780), och under denna tid erhöll vårt modersmål den form, som det i huvudsak ännu har. Dalins tidning »_Then Swänska Argus_» bidrog kraftigt till nysvenskans utveckling, och detsamma var fallet med den nyss nämnda lagboken.

Det mest utmärkande för frihetstiden är emellertid den lysande rad vetenskapsmän, som Sverge då hade att framvisa. Det var nu som _Linné_ gjorde sitt namn berömt inom botanikens område, och på kemiens fält värkade Torbern Bergman samt Karl Vilh. Scheele. En naturvetenskapsman, vilkens storhet man först i våra dagar kunnat fullt uppskatta, var den även som »andeskådare» bekante Emanuel Svedenborg, Jäsper Svedbergs son. De resultat, som han kom till, angående hjärnans bark som säte för själens liv, ha nu, över ett sekel efter hans död, bekräftats av vetenskapen och gjort Svedenborgs namn till ett av de mest lysande i vår historia.

* * * * *

Frihetstidens mest betydande författare är

_Olov von Dalin_ (född 1708, död 1763). Han var prästson från Halland. Vid ett års ålder förlorade han sin fader, men styvfadern gav honom en vårdad uppfostran. Tretton år gammal sändes han till Lund, där han blev en flitig lärjunge till den berömde professor Rydelius. Genom hans bemedling erhöll Dalin en lärareplats i Stockholm, där han snart inträdde på ämbetsmannabanan. Redan före sin stockholmsvistelse hade Dalin börjat skriva vers, och därmed sysslade han även, sedan han kommit till huvudstaden. Under ett par års tid utgav han den förut nämnda tidningen »Then Swänska Argus», som blev mycket läst. I Argus skrev Dalin skämtsamma, satiriska artiklar, i vilka han framhöll sin tids lyten. Denna tidning meddelade inga nyheter och var således i viss mån olik våra dagars pressalster. År 1734 upphörde Argus, och »man sörjde över hela riket liksom över ett besynnerligt dödsfall». Allmänheten visste ej, vem som var utgivare av Argus, men rikets ständer uttalade sig för att författaren skulle ihågkommas med befordran, ifall han någon gång skulle bliva känd.

Av Dalins övriga skrifter på prosa märkes särskilt _Sagan om hästen_, i vilken han skildrar svenska folkets och dess konungars öden under nyare tiden t. o. m. Karl den tolvtes död. Denna berättelse skrev Dalin efter hemkomsten från en utländsk resa, och då utgav han även sin förnämsta dikt i bunden form, _Svenska friheten_. Bland hans smärre lyriska dikter märkes den vackra _Ängsövisan_. Han skrev även ett par skådespel och visade på så sätt sitt intresse för den nybildade _Svenska teatern_.

På ständernas förslag fick Dalin i uppdrag att utarbeta _Svea rikes historia_. Utmärkande för detta värk är det lättfattliga språket, som gjorde, att intresset för historiekunskapen blev väckt även hos de bredare samhällslagren.

Dalin försökte att så mycket som möjligt hålla sig utanför partistriderna, men sedan han blivit kronprins Gustavs lärare, drogs han allt mer åt hovpartiet. På grund av sitt förhållande till konungahuset måste han lämna sin plats men tilläts återvända efter en tid av fyra år, varefter han utnämndes till hovkansler, vilket ämbete han innehade till sin död.

* * * * *

En riktning, något avvikande från Dalins, företräder fru

_Hedvig Charlotta Nordenflycht_ (född 1718). Hon är den första person, som i vårt land helt ägnat sig åt litterära värv, ty alla hennes föregångare, såväl manliga som kvinnliga, idkade skriftställeriet mera som en bisyssla. Skillnaden med Dalins och fru Nordenflychts författarskap kan angivas sålunda, att den förres betecknar övergången från gammalt till nytt, under det fru Nordenflycht och den henne närstående kretsen röjde väg för det gustavianska tidevarvets litterära riktning.

Hedvig Charlotta Nordenflycht var född i Stockholm men uppfostrades på landet. Redan som barn visade hon sig mycket vetgirig och sysslade helst med läsning. Föräldrarna motarbetade dock hennes önskan att få studera.

Efter sitt giftermål med en prästman, Jakob Fabricius, bodde fru Nordenflycht en tid i Karlskrona men förlorade där inom kort sin make. Hon flyttade därefter åter till stockholmstrakten och sökte sin tröst i diktning. Hennes mest bemärkta skaldestycken förekomma i diktsamlingarna _Den sörjande turturduvan_ och _Kvinnligt tankespel_. I den förra uttrycker hon sin sorg över makens död.

I fru Nordenflychts hem umgicks en stor del av tidens yngre vitterhetsidkare, bland vilka värdinnan själv utgjorde medelpunkten. Mycket arbetade hon för att vidga kvinnans värksamhetsfält. Under sina sista år bebodde hon ett litet torp i närheten av Skokloster i Uppland, och där slutade hon sina dagar 1763, samma år som Dalin.

* * * * *

_Gustav Filip Creutz_ (född 1731, död 1785) representerar samma riktning som fru Nordenflycht och var en av hennes närmaste umgängesvänner. Han gjorde sig tidigt bemärkt genom sin och Sverges förnämsta herdedikt, _Atis och Camilla_, »en sång så ljuv som lärkornas om våren». I ståtliga verser skildrar han de sorger och lidanden, som lejonjägaren Atis och Dianas prästinna Camilla hade att utstå, innan de blevo förenade.

Creutz innehade flera av fosterlandets högsta ämbeten, vilket torde ha värkat hämmande på hans diktarvärksamhet, som omfattade en period av blott tio år.

* * * * *

_Gustav Fredrik Gyllenborg_ (född 1731, död 1808), »dygdens sångare», var i mycket en motsats till sin ungdomsvän Creutz. Den största skaldebegåvningen av dessa båda sångarbröder ägde onekligen Creutz, men även av Gyllenborg ha vi flera vackra dikter, oftast av en allvarlig satirisk läggning. Mest bekanta äro hans _fabler_[20] samt det stora skaldestycket _Årstiderna_, en »målning i ord».

* * * * *

_Anders Odel_ (född 1718, död 1783) var författare till den över hela landet sjungna, 90 strofer långa visan om den mördade _Malcolm Sinclairs_ ankomst till underjorden, där han träffade bl. a. Karl den tolvte. Denna visa fick politisk betydelse därigenom, att den underblåste krigsstämningen i landet.

[Fotnot 20: Fabel = dikt, i vilken djur, växter eller livlösa föremål uppträda som talande. Fabeln avser ofta att inskärpa någon moralisk lärdom.]

* * * * *

_Jakob Wallenberg_ (född 1746, död 1778), skrev den även i våra dagar gärna lästa humoristiska reseskildringen _Min son på galejan_, skildrande en färd till Ostindien.

* * * * *

Frihetstidens förnämste hävdatecknare var

_Sven Lagerbring_ (född 1707, död 1787), som i _Svea rikes historia_ skildrat vårt lands öden till inpå 1400-talet. I stilens behag överträffas Lagerbring av Dalin men i forskningens djup av ingen samtida.

* * * * *

I den lysande rad vetenskapsmän, som detta tidevarv har att uppvisa, intar

_Karl von Linné_ en av de främsta platserna. Han föddes i Råshults komministerboställe i Småland 1707. Fadern, som var präst, önskade, att även sonen skulle ägna sig åt detta kall. Men det gick trögt i Växjö skola för den unge Linnæus, vilket namn han bar, innan han blev upphöjd i adligt stånd. Endast för naturvetenskaperna, synnerligast botaniken, hyste han något större intresse. Fadern gav till slut efter för hans önskan att få bli läkare, och han fortsatte därefter studierna först i Lund och sedan i Uppsala. Under fattigdom och försakelser arbetade han sig fram och vann världsrykte för sina upptäckter inom botanikens område. Sedan han en tid vistats i Stockholm som praktiserande läkare, kallades han till professor i botanik vid universitetet i Uppsala.

Linné företog en mängd resor inom och utom fäderneslandet, och i sina _resebeskrivningar_ (_Lappländska resan_, _Skånska resan_, _Västgötaresan m. fl._) har han i ett klart, lättfattligt och poetiskt språk redogjort för sina iakttagelser i naturen och bland folket.

Linné avled 1778.

Gustavianska tiden (1772-1809).

Det tidevarv som följde efter frihetstiden, företer i vittert avseende en rik blomstring, större än under någon föregående period. Fortfarande är den franska smaken rådande. I Frankrike förkunnade _Voltaire_, _Rousseau_ m. fl. den s. k. _upplysningstidens_ läror, som till slut mynnade ut i den stora revolutionen. Upplysningstidens förnämste representant i vårt land är _Kellgren_, som i sin tidning _Stockholmsposten_ med iver förfäktade Voltaires åsikter. Upplysningsmännens kamp fördes ofta på ett hänsynslöst sätt, men mycken råhet och vidskepelse ha blivit skingrade tack vare deras värksamhet.

Under den tid som följde efter Gustav III:s död, hade vitterhetens män mycket motstånd att bekämpa. Tryckfriheten inskränktes av Reuterholm, som också i förargelsen över att ej hava blivit invald i Svenska akademien upphävde dess värksamhet. Gustav IV Adolf tillät den visserligen att återupptaga sitt arbete, men någon gynnare av litteraturens män blev den nye konungen aldrig.

I vetenskapligt hänseende står tidevarvet tillbaka för frihetstiden. Knappast något enda nytt stort namn på detta område har gustavianska tiden att uppvisa.

* * * * *

_Gustav III_ (född 1746, död 1792), uppfostrad i enlighet med tidsandan, tog sig an flera av de författare, som under denna tid framträdde, och vitterhet och konst hade alltid i honom en hängiven vän. Alldenstund han själv hyllade den franska smakriktningen, blev det företrädesvis diktare av denna skola, som kommo i åtnjutande av hans beskydd, men även till andra författare sträckte sig hans välvilja. Sitt intresse för litteratur och konst visade konungen även genom återupprättandet av _Svenska teatern_ och instiftandet av _Svenska akademien_. För teaterns räkning skrev han flera skådespel, bland dem det berömda stycket _Siri Brahe och Johan Gyllenstierna_. Ofta hade han dock Kellgren eller någon annan av sina förtrogna till att utarbeta sina alster.

Svenska akademien inrättades 1786 och liknar till sammansättning och ändamål den av kardinal Richelieu stiftade _Franska akademien_. Svenska akademiens mål är att befordra _vältaligheten_ och _skaldekonsten_ samt uppodla _språket_. Medlemmarna äro till antalet aderton, och vid inträffad ledighet välja de kvarvarande efterträdaren. Vitterhetsakademien, som delvis arbetat i samma syfte som Svenska akademien, ombildades till att främja den historiska forskningen och kallades hädanefter _Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien_.

* * * * *

På övergången mellan detta och föregående tidsskede står

_Karl Mikael Bellman_, som föddes älst bland 21 syskon i Stockholm 1740. Föräldrarna gåvo honom en omsorgsfull uppfostran, och enligt faderns önskan inträdde han på ämbetsmannabanan, vilken dock ej passade för en natur sådan som hans. Tidigt visade sig hans vittra anlag. Redan före frihetstidens slut hade han offentliggjort en stor del av de dikter, vilka han på 1790-talet samlade utgav i tryck under namn av _Fredmans epistlar_ och _Fredmans sånger_. I dessa besjunger han Stockholm och stockholmstrakten, framför allt Djurgården, och det glada liv som där fördes. Personerna i hans dikter, de s. k. bellmansfigurerna, tillhöra oftast de urspårades krets, tillbringa sin mesta tid på krogen och föra en eländig tillvaro. På grund av detta ämnesval ha Bellmans person och poesi blivit mycket olika bedömda, men hans stora snille har av alla erkänts. Oftast äro hans dikter av ett humoristiskt skaplynne, men mången gång framlyser vemodsdraget, »sorgen i rosenrött». Många av dem äro tillkomna under ett ögonblicks ingivelse; han spelade melodien på lutan, och samtidigt diktades orden. Ord och musik äro nämligen på det innerligaste förenade hos Bellman. Hans sånger äro skrivna för att sjungas av en röst under ackompanjemang på ett knäppinstrument, helst luta. Endast i sådant sammanhang kan man fullt förstå Bellmans diktning och inse sanningen av Tegnérs ord, att

»det finns ej tid, som dessa toner söver, det finns ej land, som deras like har».

Sedan Bellman lämnat sitt ämbete, togs han om hand av Gustav III, som på flera sätt understödde honom; bl. a. erhöll han en sekreterarebefattning vid nummerlotteriet. Sjukdom och nöd fördystrade hans sista år, och döden kom som en befriare den 11 febr. 1795.

Den 26 juli 1829 avtäcktes vid Bellmansro på Djurgården den store sångarens byst. Denna dag, den s. k. bellmansdagen, har sedan årligen firats som en folkfest av Stockholms invånare.

* * * * *

Tidevarvets övriga författare kunna uppdelas i två grupper. Den ena av dessa, den s. k. _akademiska kretsen_ eller _gustavianerna_, ägde sin främste representant i

_Johan Henrik Kellgren_, »behagens skald», som föddes i Västergötland 1751. Fadern var präst. Efter studier först i Skara och sedan i Åbo, där Kellgren efter avlagda examina kallades till docent, erhöll han anställning som informator i Stockholm. Redan under sin åbovistelse hade han blivit uppmärksammad för de dikter han offentliggjort i pressen. I Stockholm valdes han till medlem i en litterär förening, Utile dulci, samt värkade som medarbetare i och blev sedermera ägare av tidningen Stockholmsposten, i vilken han »slog de stora slagen, de blixtrande, för sanning, rätt och vett». Kellgren förfäktade med iver Voltaires åsikter, och upplysningstidevarvets idéer hade i vårt land ingen varmare förkämpe än han. Med Thorild förde han i sin tidning en stor, uppseendeväckande strid angående den litterära smaken. Denna strid blev betydelsefull för Kellgrens fortsatta värksamhet som kritiker och skald.

Bland hans dikter intaga de _satiriska_ och _lärodikterna_ främsta rummet. Till det förra slaget höra _Ljusets fiender_, i vilken han kvickt gisslar motståndarna till »upplysningen», samt den bekanta _Dumboms leverne_.

Kellgren skrev även många vackra lyriska dikter, bland dem _Den nya skapelsen_, vilket poem de i följande tidevarv framträdande nyromantikerna själva ansågo som ett förebud till sin egen känslofulla diktning. Denna sång är i sitt slag en av de yppersta icke blott i vår vitterhet utan i hela världslitteraturen. Även som _prosaförfattare_ och _dramatiker_ (_Gustav Vasa, Gustav Adolf och Ebba Brahe_ m. fl.) tillhör Kellgren tidevarvets främsta. Han avled blott 44 år gammal 1795.

* * * * *

_Karl Gustav av Leopold_ (född 1756, död 1829) var bland de gustavianska skalderna den som stod konungen närmast och tjänstgjorde som hans sekreterare. Han är bekant genom sina många _lärodikter_ och _idyller_[21] (_Eglé och Anette_) samt för några satiriska poem (_Mina nya rum, Byxorna_). I striden mellan Kellgren och Thorild stod han vid den förres sida. Under hela sin levnad var han en ivrig voltairian, och på grund härav kom han på ålderdomen i ganska skarpa strider med de då framträdande nyromantikerna, vilka voro motståndare till den franska smakriktningen. Efter Gustav III:s död förstod Leopold att vinna hertig Karls och hans gunstling Reuterholms bevågenhet. Annars voro gustavianerna ej synnerligen väl sedda av den nya regeringens män.

* * * * *

_Johan Gabriel Oxenstierna_ (född 1750, död 1818) är bekant som författare till skaldestycket _Skördarna_, i vilket han i enlighet med sin samtids åsikter framhåller lantlivets behag och besjunger lantbrukarens yrke.

* * * * *

Till gustavianerna kan även räknas

_Anna Maria Lenngren_, som var född i Uppsala 1755. Hemmet var fattigt, men fadern, professor M. Malmstedt, gav sin dotter en lärd uppfostran. Sin vittra bana började hon vid omkring 18 års ålder, då hon skrev den satiriska dikten _Tekonseljen_, i vilken hon gisslar småstadsskvallret. Sedermera översatte hon flera _operatexter_.[22] Efter sitt giftermål med sekreteraren Karl Lenngren offentliggjorde hon anonymt i Stockholmsposten, där hennes man var medarbetare, de dikter, som förskaffat henne icke blott samtidens utan även eftervärldens beundran. Bland dessa märkas _Pojkarna_, en skildring av barnaårens sorglösa tid, _Den glada festen_, en idyll från en prästgård på landet, samt de satiriska _Grevinnans besök_, _Fröken Juliana_, _Porträtterna_ m. fl.

[Fotnot 21: Idyll = herdedikt.]

Flertalet av fru Lenngrens dikter äga ett skämtsamt innehåll. Kvickt och oförargligt gisslar hon i sina satirer sin tids lyten och dårskaper. Med få och fyndiga ord skildrar hon de personer och händelser hon valt till föromål för sin sång. Allt detta har bidragit till att hennes dikter med nöje läsas av en stor publik ännu i dag. Jämte Bellman torde fru Lenngren vara den mest bekanta av skalderna från Gustav III:s dagar.

Det lenngrenska hemmet var samlingsplatsen för nästan allt vad huvudstaden den tiden ägde av vitterhetsidkare. Då Svenska akademiens värksamhet för en tid måste upphöra, samlades dess medlemmar ofta hos fru Lenngren, som var en älskvärd värdinna och duglig husmoder, vilken vid sidan av sina litterära värv själv skötte de husliga göromålen. Med stort tålamod bar hon de svåra kroppsliga lidanden, vilka förbittrade de senare åren av hennes liv, och döden kom som en befriare den 8 mars 1817.

* * * * *

De författare som _icke_ tillhörde den akademiska kretsen, yrkade på mera känsla i dikten och på en mindre förståndsmässig poesi. Gustavianerna hyllade Voltaire, under det deras motståndare anslöto sig till Rousseaus åsikter. De förnämste bland dem voro _Thorild_ och _Lidner_.

[Fotnot 22: Opera = sångspel.]

* * * * *

_Tomas Thorild_ (född 1759) var länsmansson från Bohuslän. Han studerade i Göteborg, Lund och Uppsala samt vistades en tid i Stockholm, där han, som förut nämnts, i tidningarna förde en häftig strid med Kellgren. Thorild var en varm beundrare av Rousseau men hade även öppen blick för de nya rörelser, som vid denna tid ägde rum inom Englands och Tysklands litterära värld. Han kämpade med iver för sina idéers framgång, men då det såg ut, som om det ej skulle lyckas för honom, begav han sig till England, varifrån han dock snart återvände. Thorild, vilken var anhängare till många av de åsikter som föddes under franska revolutionens dagar, blev för sin skrift _Ärligheten_ av hertig Karl landsförvisad och erhöll sedan han för alltid lämnat Sverge en professorsplats vid det svenska universitetet i Greifswald.

Det är isynnerhet som _prosaförfattare_ och _kritiker_ Thorild förskaffat sig ett berömt namn. Hans _Kritik över kritiker_ innehåller många sanningar, värda att taga vara på, och det glänsande språket i denna skrift har väckt beundran i vida kretsar. Han avled i Greifswald 1808.

* * * * *

_Benkt Lidner_ (född 1757, död 1793) var en vemodsfull lyriker, som gärna besjöng hemska, upprörande ämnen. Av denna art är hans mest bekanta skaldestycke, den storslagna dikten _Grevinnan Spastaras död_, i vilken han skildrar, hur en ung grevinna kastar sig in i lågorna från ett brinnande hus för att rädda sitt barn, och hur hon därvid omkommer. En värklig händelse, som inträffat vid en jordbävning i Messina, ligger till grund för denna av en sällsynt dramatisk kraft präglade dikt. I hans opera _Medea_ förekommer den bekanta sången »_O yngling, om du hjärta har_». Av Lidners övriga dikter må nämnas _Yttersta domen_, som han själv lär ha ansett vara sitt livs mästervärk.

Få av våra skalder ha varit begåvade med större snille än Lidner, men på grund av en svag karaktär hemföll han åt dryckenskap och blev en i förtid bruten man. Hans vänner och beskyddare drogo sig därför ifrån honom; endast Thorild och Bellman övergåvo honom ej helt. Den sistnämnde sjöng ihop de pänningar, som behövdes till sångarbroderns begravning.

Det nya statsskickets tid.

Tiden 1809-1830.

Med genomförandet av 1809 års statsvälvning, som nödvändiggjordes av det kritiska läge, vari Sverge genom Gustav IV Adolfs maktmissbruk hade råkat, begynner ett nytt tidsskede i vårt lands politiska historia. Men även i kulturellt hänseende inbryter en ny tid. Under den långa fredstid som nu följer, och vartill dessförinnan saknats motstycke i Sverges hävder, gör den andliga odlingen stora framsteg; isynnerhet når den litterära värksamheten en utveckling som aldrig tillförne.

Den franska smakriktningen, som under föregående tidevarv varit den förhärskande över hela Europa, börjar nu övergivas, upplysningstidens läror trängas tillbaka, och nya åskådningssätt göra sig gällande. De nya litterära strömningarna utgingo från Tyskland, där diktningen vid 1700-talets slut nådde en dittills osedd blomstring genom de berömda skalderna _Schiller_ (död 1805) och _Goethe_ (död 1832). Oppositionen mot den franska smaken upptogs av de tyska s. k. _nyromantikerna_ (_Tieck_, _Schlegel_ m. fl.), vilka gent emot upplysningstidens ensidiga _förståndsdiktning_ sökte hävda _fantasiens_ och _känslans_ rätt. Såsom mönster för sin diktning uppställde nyromantikerna dels äldre tiders romanska skalder (italienarna _Dante_, _Tasso_ och spanjorerna _Calderon_, _Cervantes_ m. fl.), dels Englands ypperste dramatiker _Shakspere_ (död 1616) men isynnerhet sitt eget fosterlands medeltida diktning.

I Sverge, där den vittra alstringen under början av 1800-talet befann sig i en avmattningsperiod, hade den äldre, franska smaken sina målsmän bland de akademiska skalderna. Men redan vid tidevarvets början uppträdde några unga män (_Atterbom_, _Hammarsköld_ o. a.), vilka med de tyska nyromantikerna såsom förebilder ville reformera den svenska poesien. Mellan dessa, de s. k. fosforisterna, och den äldre skolans män utspann sig en litterär fejd, som blev både långvarig och häftig. Många av tidens skalder avhöllo sig emellertid från denna strid, ehuru de i sin diktning avgjort närmade sig nyromantikerna. Till dessa »neutrala» hörde bl. a. Tegnér och Wallin.

Under detta tidsskifte värkade flera framstående vetenskapsmän på skilda områden. Ryktbara _teologer_ voro förutom psalmisten och vältalaren J. O. Wallin bl. a. Samuel Ödman (framstående psalmdiktare) och den strängt ortodoxe Henrik Schartau. Såsom _hävda forskare_ står Geijer ännu i dag oupphunnen. På _naturvetenskapernas_ fält arbetade Jöns Jakob Berzelius, den egentlige grundläggaren av kemien såsom vetenskap, och de framstående botanikerna Karl Adolf Agardh och Elias Fries, vilkens värksamhet sträcker sig in i nästa period, samt zoologen Sven Nilsson.

* * * * *

På övergången mellan de båda tidsskiftena stå Franzén och Wallin.

* * * * *

_Frans Mikael Franzén_ (född 1772, död 1847) var född i Finland, men sedan detta land lösslitits från Sverge, flyttade han över till det gamla moderlandet, där han sedan tillbragte sina återstående år. Franzéns diktning utmärkes av en varm känsla, är ofta av ett religiöst innehåll och röjer en sann kärlek till mänskligheten. Den jordiska glädjen har han besjungit i några små fina dikter (_Till en yngling_, _Champagnevinet_ m. fl.). Av hans övriga skaldestycken förtjäna att omnämnas sångerna till _Selma och Fanny_ samt _Den gamle knekten_, en episk-lyrisk dikt, i vilken en gammal soldat förtäljer sina minnen från den stora ofredens dagar. Franzén var även en utmärkt psalmförfattare, och flera av hans psalmer äro intagna i 1819 års psalmbok (n:r 102, 119 och 323). Han var även en framstående predikant. År 1834 blev han biskop i Härnösand, och detta ämbete innehade han till sin död.

* * * * *

_Johan Olov Wallin_ (född 1779, död 1839) skrev redan såsom yngre skaldestycken i den akademiska stilen, varifrån han dock senare frigjorde sig. Wallin var bördig från Dalarne och erhöll undervisning först i Falun och sedan vid Västerås gymnasium. Utgången från ett fattigt hem måste han tidigt bidraga till sitt uppehälle genom att undervisa yngre gossar; likväl nödgades han av brist på medel flera gånger avbryta sin vistelse vid skolan. Slutligen fick han dock fortsätta studierna och blev vid 20 års ålder student i Uppsala samt tre år senare filosofie magister. Länge tvehågsen om vilket levnadskall han skulle välja, ägnade han sig under en tid åt enskild lärarevärksamhet. Med diktningen, för vilken han allt sedan barndomen röjt stora anlag, sysslade han emellertid fortfarande och fäste vid denna tid allmän uppmärksamhet vid sig genom att på en gång hembära icke mindre än tre av Svenska akademiens pris, däribland stora guldmedaljen för lärodikten _Uppfostraren_. Sedan han på inrådan av en gynnare låtit prästviga sig, innehade han några år en teologie adjunktsbefattning vid Karlbergs krigsskola. Men länge kvarblev han ej på denna underordnade plats. Med korta mellanrum utnämndes han till bl. a. kyrkoherde (i Solna, sedan i Stockholm), domprost i Västerås, pastor primarius och två år före sin död till ärkebiskop. Av Svenska akademien var han ledamot sedan år 1810.

Wallins skaldskap omfattar -- förutom en del _tillfällighetsdikter_, varibland må nämnas hans _festsång_ vid avtäckandet av Gustav III:s staty[23] -- huvudsakligen religiös diktning, på vilket område han förvärvat sig ett skaldenamn av första ordningen. Bland hans sånger må särskilt framhållas _Hemsjukan_ och den kort före hans död skrivna _Dödens ängel_, utan tvivel Wallins härligaste diktskapelse.

Sin största ryktbarhet vann emellertid Wallin som _psalmdiktare_ (»Davidsharpan i Norden»). Medlem i den år 1811 tillsatta psalmbokskommittéen ägnade han åtta års träget arbete åt det förslag till ny psalmbok, som erhöll kunglig stadfästelse år 1819. I denna, som med skäl blivit kallad den vallinska psalmboken, äro 126 psalmer av honom själv författade (bl. a. n:r 55, 141, 262, 275, 496), varjämte han översatt eller bearbetat en mängd av de övriga. Wallin var tillika en utmärkt predikant och sin tids störste vältalare. Tegnér giver honom också det vackra erkännandet:

»Du skald som få, du talare som ingen.»

[Fotnot 23: För denna dikt erhöll han i belöning av Sv. akademien 200 dukater = 1,600 kr., det högsta pris akademien någonsin utdelat före Nobelprisets tillkomst.]

* * * * *

Under detta tidevarv värkade också Sverges ända till i våra dagar ryktbaraste sångarsnille

_Esajas Tegnér_, som föddes i By socken i Värmland den 13 nov. 1782 och var son av komministern, sedermera kyrkoherden Esajas Tegnér och Sara Maria Seidelius. Nio år gammal blev han faderlös, och enär modern saknade medel till att låta honom studera, upptogs han av en hans faders ungdomsvän, kronofogden Branting, såsom skrivbiträde på dennes kontor. Då Branting märkte gossens stora läslust och törst efter kunskaper, beredde han honom tillfälle att helt få ägna sig åt studier, i det att han vidtalade en av sina vänner, kapten Löwenhielm, hos vilken Esajas' äldre bror Lars Gustav var informator, att taga gossen till sig och låta honom mottaga undervisning av brodern. Då Lars Gustav någon tid därefter erhöll lärareplats hos bärgsrådet Myhrman på Rämens bruk (nära Filipstad), var Esajas honom följaktig och fortsatte där med utomordentlig flit sina studier, som företrädesvis omfattade språk och utländsk litteratur. Ofta tillbragte han större delen av natten vid boken. Detta ansträngande själsarbete skulle utan tvivel skadat hans hälsa, därest han icke emellanåt blivit dragen med ut till lekar och härdande kroppsövningar. Efter tre års vistelse på Rämen begav han sig hösten 1799 till Lund, där han lika rastlöst som förut bedrev sina studier. Vid magisterpromotionen 1802 tillerkändes han, ännu icke tjuguårig, hedersrummet. Kort därpå utnämndes han till docent vid universitetet och år 1812 till professor. Redan sex år förut hade han hemfört sin unga brud, leksystern från uppväxtåren, Anna Maria Myhrman.

Tidigt röjde sig hos Tegnér skaldeanlagen, och redan som gosse brukade han besjunga händelser ur sitt liv. Sitt rykte som skald grundlade han emellertid först 1808, då han offentliggjorde sin _Krigssång för skånska lantvärnet_, vilken, såsom Böttiger säger, »ljöd som en stormklocka genom alla fosterländska bröst». Hans nästa stora dikt var _Svea_, för vilken han belönades med Svenska akademiens stora pris. Denna storartade sång, vari han klagar över tidens veklighet och manar till upplivandet av gammaldags kraft och enkelhet, gjorde på hans samtid ett överväldigande intryck. Från denna stund befann sig hans skalderykte i ständigt stigande genom de nya dikter, med vilka han tid efter annan framträdde. Bland dem må nämnas: _Prästvigningen_, _Flyttfåglarna_, _Karl XII_, _Nore_, _Sång till solen_. Från första hälften av 1820-talet förskriva sig hans tre större episka skaldestycken: _Nattvardsbarnen_, en idyllisk målning av ungdomens första nattvardsgång i en landskyrka, _Axel_, en kärlekshistoria från den karolinska tiden, samt _Fritjofs saga_ (fullbordad 1825). Den sistnämnda, som är en samling av 24 romanser[24], till vilka ämnet är hämtat från de isländska hjältesagorna (se sid. 6), betecknar höjdpunkten av hans vittra värksamhet och mottogs med stormande bifall icke allenast av det svenska folket utan av hela den bildade världen samt har blivit översatt till nästan alla europeiska tungomål. Diktvärket ansluter sig icke historiskt troget till den fornisländska fritjofssagan utan är en modernisering därav. Mycket i denna, vilket i en tidsålder med finare seder värkar barbariskt och vildsint, har skalden utmönstrat eller mildrat, och han har i stället givit en poetiskt anslående bild av nordiskt hjälteliv. En fjärde större dikt, _Gärda_, vari han ville skildra medeltidssägner om jätten Finn samt om biskop Absalon, blev ej fullbordad. -- Även såsom talare vann Tegnér stor berömmelse. Hans prosa utmärker sig för ett djuptänkt innehåll, klätt i ett formfulländat språk samt rikt på bilder och kvicka infall. Särskilt må ihågkommas hans _skoltal_.

[Fotnot 24: Romans = episk-lyrisk dikt, lämplig att sjunga.]

År 1826 utbytte Tegnér lärostolen vid det sydsvenska universitetet mot biskopsämbetet i Växjö stift. Upptagen av sina nya plikter samt nedstämd av en vacklande hälsa diktade han därefter mindre ofta. Från hans biskopstid finnes endast ett större skaldestycke, _Kronbruden_. Bland hans smärre dikter från denna tid må framhållas: _Vid magisterpromotionen i Lund 1829_ (då den danske skalden _Oehlenschläger_ lagerkröntes av Tegnér) samt den härliga minnessången _Vid Svenska akademiens femtiåra högtid_ (1836), betecknad såsom »ett sant praktvärk av poetisk stil». Mot slutet av sin levnad träffades han av en sinnessjukdom, varifrån han väl tillfrisknade, men som bröt hans kraft. Han avled den 2 nov. 1846. En vid Kyrkeruds komministerboställe till hans minne rest sten bär följande vackra inskrift:

»Här hans vagga, i Växjö hans grav, i sången hans minne.

Nyromantiska skolan.

De tyska nyromantikerna fingo i Sverge sina efterföljare i fosforisterna (så kallade efter deras, tidskrift _Phosphoros_), vilka upptogo den redan av Thorild begynta striden mot den franska smakriktningen. De nya idéernas ivrigaste förkämpe och tillika fosforisternas främste skald var

_Per Daniel Amadeus Atterbom_, som föddes år 1790 i den natursköna Åsbo socken i Östergötland. Hans fader var komminister. Ovanligt tidigt utvecklad försökte han sig redan i barndomen på författarskap och skrev vid åtta års ålder en roman. År 1805 blev han student i Uppsala och ägnade sig där med iver och hänförelse åt studiet av den moderna tyska poesien samt stiftade vid 17 års ålder i förening med några vänner det vittra sällskapet _Auroraförbundet_,[25] med vilket namn man ville antyda inbrottet av en ny »morgonrodnad» för den svenska vitterheten. Auroraförbundet satte nämligen som sin uppgift att reformera den svenska poesien och yrkade bl. a. på en innerligare känsla och en rikare fantasi inom diktningen och därjämte större frihet i formen.

För att nå detta mål krävdes icke blott ett fälttåg mot det bestående utan även utvecklandet av en livlig skönlitterär värksamhet. I de av Atterbom och hans meningsfränder grundade tidskrifterna, skämttidningen _Polyfem_,[26] Phosphoros (ljusbringaren), _Poetisk kalender_ m. fl., gisslades den regelbundna franska förståndspoesien, och i dem införde fosforisterna sina skaldestycken. Till akademisternas försvar uppträdde bl. a. _Per Adam Wallmark_ (kunglig bibliotekarie) samt Leopold, vilken i en bitande satir, _Silvertonen_, fullständigt nedgjorde en av Atterbom värkställd översättning av den italienske skalden _Tasso_. Även Tegnér skiftade någon gång hugg med fosforisterna, som i sin strävan att vara djupsinniga ofta gjorde sig skyldiga till dunkelhet eller meningslöst ordprål (»det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta»). I början av 1820-talet avmattades emellertid striden, och de nyromantiska åsikterna gjorde sig allt mera gällande. Fosforisternas förtjänst är således den, att de banade väg för den nyare vitterheten. Dessutom bidrogo de till att öka kännedomen om utlandets skönlitteratur.

Vid sidan av det vittra reformationsarbetet bedrev Atterbom även sina studier och erhöll 1815 den filosofiska graden. Men överansträngd och nedstämd till lynnet behövde han en tids vila, varför han genom vänners bemedling bereddes tillfälle att göra en resa till Tyskland och Italien. Efter hemkomsten kallades han till lärare för kronprins Oskar och utnämndes tvenne år senare till docent vid Uppsala universitet, där han efter några års förlopp blev professor. Redan i sina ungdomsdikter, som han offentliggjorde i Phosphoros och Poetisk kalender, röjde Atterbom en rik poetisk begåvning, men liksom nyromantikernas alster över huvud lida de av dunkelhet. Till dessa tidigare dikter höra _Blommorna_, det ofullbordade sagospelet _Fågel blå_ och den allbekanta sången »_Vikingasäten, åldriga lundar_».

[Fotnot 25: Aurora, morgonrodnadens gudinna.]

[Fotnot 26: Polyfem var en jätte, som skulle skåda rätt fram och därför hade ett enda cirkelrunt öga i pannan.]

Hans mannaålders diktning utmärker sig för klarare tankeinnehåll, samtidigt som den bibehåller den välljudande form och innerliga känslostämning, som präglar hans tidigare alstring. Hans främsta arbete och ett av vår poesis yppersta värk är sagospelet _Lycksalighetens ö_. Denna dikt framställer sagan om fursten Astolf, vilken förirrat sig till vindarnas boning, varifrån han föres till lycksalighetens ö, där han, glömmande tidens flykt dröjer kvar i tre hundra år. Då han vaknar till besinning och vill begiva sig hem, träffas han av döden. I »Lycksalighetens ö» förekomma flera av skaldens allmännast kända lyriska dikter: _Vindarnas sånger_, _Svanvits sång_ (»Stilla, o stilla!») m. fl. -- Som kritiker och litteraturhistorisk författare var Atterbom livligt värksam. I sitt sista arbete, _Svenska siare och skalder_, skildrar han den svenska vitterhetens utövare till och med Gustav III:s tidevarv. Den ensidighet och bitterhet vartill han förr gjorde sig skyldig, försonar han nu och giver full rättvisa även åt sina förra vedersakare. Atterboms inval i Svenska akademien 1839 var det yttre tecknet på försoningen mellan den »gamla» och den »nya» skolan. Med Atterbom, som avled 1855, bortgick den siste av de stora skalderna från århundradets början.

* * * * *

_Lorenso Hammarsköld_ (född 1785, bibliotekarie, död 1817) deltog värksamt i striden mot den gamla skolan, och det var han som genom sina _Kritiska brev_ rörande Leopolds skrifter öppnade det litterära fälttåget. I »Polyfem» var han en flitig medarbetare och offentliggjorde där flera kvicka _satirer_. Tillsammans med K. F. Dahlgren skrev han en i främsta rummet mot Wallmark riktad löjeväckande satir, kallad _Markalls sömnlösa nätter_. Han har även skrivit ett större litteraturhistoriskt arbete med titeln _Svenska vitterheten, historiskt-kritiska anteckningar_.

* * * * *

_Vilhelm Fredrik Palmblad_ (född 1788, universitetslärare, död 1852) intog en ledande ställning bland fosforisterna. Flitig och mångsidig skriftställare framträdde han i »Poetisk kalender» med flera täcka _noveller_, skrev senare en större historisk roman (_Aurora Königsmark_) samt översatte grekiska skaldevärk. Han har även författat flera _geografiska_ arbeten samt var en flitig medarbetare i det av honom jämte _Peter Wieselgren_ m. fl. redigerade stora värket _Biografiskt lexikon_ (23 band, 1835-1857).

* * * * *

_Karl Fredrik Dahlgren_ (född 1791, komminister i Stockholm, död 1844) deltog även i den vittra striden och kallades av sin samtid »fosforisternas humorist». Sedermera skilde han sig dock från fosforismen, vars grundåskådning föga stämde överens med hans egen realistiska läggning. Han har i flera stämningsfulla lyriska dikter besjungit naturens skönhet. Särskilt må framhållas hans sprittande glada vårvisor (»_Våren är kommen_,» _Vårbäcken_, _Den första lärkan_). Av samma glada humör och friskhet i naturskildringen präglas hans lyriska diktsamling _Mollbergs epistlar_, däri han väl röjer likhet med sin förebild Bellman men ändå uppenbarar sin egenartade skaldenatur. Dahlgren har därjämte skrivit flera romaner och noveller, bland dem den humoristiska berättelsen _Ungdomsfantasier eller Nahum Fredrik Bergströms krönika_, som även äger självbiografiskt intresse.

* * * * *

Nära fosforisterna stod

_Anders Abraham Grafström_ (född 1790, kyrkoherde i Umeå, död 1870), som i flera sånger prisat den storslagna norrländska naturen (t. ex. växelsången »_Jag minns ett land, där tysta stjärnekvällen_»). Andra dikter av honom äro _Harpan_, _Sensitivan_[27] m. fl.

* * * * *

Den vaknande nationalitetskänsla som vid 1800-talets början förmärktes hos Europas folk, gjorde sig även gällande i vårt land. En yttring härav var det s. k. _Götiska förbandet_, vilket år 1811 stiftades i Stockholm av några yngre ämbetsmän och satte såsom sin uppgift att »genom en vetenskaplig och poetisk behandling av fornnordiska minnen liva kärleken till vår forntid och därigenom rena smaken samt i någon mån väcka en slumrande anda till medvetande». För att i vidare kretsar värka för detta mål utgavs av »göterna» en tidskrift, kallad _Iduna_, i vilken infördes vetenskapliga uppsatser i nordisk forn- och historieforskning samt fosterländska skaldestycken. -- Göternas diktning röjer frändskap med fosforisternas i frigörelsen från den gamla skolans regeltvång men präglas av större klarhet och kraft, därtill en varmt fosterländsk grundton.

Götiska förbundet stiftades av Jacob Adlerbeth (död 1844). Dess mest ryktbara medlemmar voro Tegnér och Geijer.

* * * * *

_Erik Gustav Geijer_ var av gammal bärgsmanssläkt och föddes på Ransäters bruk i Värmland den 12 jan. 1783. Hans barndom förflöt under särdeles lyckliga förhållanden. I det burgna och fint bildade hemmet lärde han tidigt älska musik och vitterhet. Den på en gång täcka och storslagna naturen lockade till ett rörligt friluftsliv, varigenom han utvecklades till en frisk och hurtig yngling med en kärlek till manliga idrotter, som följde honom livet igenom. Sexton år gammal blev han student i Uppsala och promoverades år 1806 till filosofie magister. Redan fyra år därförinnan hade han för en till Svenska akademien inlämnad tävlingsskrift, _Äreminne över Sten Sture d. ä._, blivit belönad med akademiens stora pris. -- Efter hemkomsten från en resa till England tillträdde han 1811 en docentbefattning i historia vid Uppsala universitet och utnämndes sex år senare till professor i samma ämne, på vilken post han kvarstod till året före sin död.

[Fotnot 27: Sensitivan är en växt, vars blad sluta sig vid beröring.]

Då Götiska förbundet bildades, blev Geijer en av dess värksammaste medlemmar. De två första häftena av tidskriften Iduna voro till övervägande delen hans värk och upptogo de fosterländska dikterna _Manhem_, _Vikingen_, _Odalbonden_, _Den siste skalden_ m. fl., genom vilka dikter han med ens förvärvade ett skaldenamn av hög rang. Alstren av hans sångmö blevo dock med tiden mera sparsamt förekommande. Till hans senare dikter höra _Kolargossen_ och _Ord till Karl XII:s marsch vid Narva_. Han framlade år 1812 ett _Försök till psalmer_. Åtta av hans psalmer (bl. a. 89, 345) äro intagna i 1819 års psalmbok. Geijer var tillika en framstående musiker och har satt melodi till de allmänt sjungna »_O yngling, om du hjärta har_»; »_Stilla, o stilla_»; »_Stilla skuggor_» o. a.

Sin största ryktbarhet har Geijer emellertid vunnit såsom hävdaforskare och historieskrivare. År 1825 framträdde han med _Svea rikes hävder_, egentligen en inledning till Sverges historia; senare utgav han _Svenska folkets historia_, följande händelsernas utveckling intill Karl X Gustav. Dessa arbeten ha ett mycket högt värde, grundade som de äro på kritisk källforskning och skrivna på ett glänsande språk.

I politiska frågor intog Geijer i början en konservativ ståndpunkt, men genom sina historiska studier kom han i många stycken till ändrade åsikter och övergick (1838) till de »liberalas» led eller riksdagsoppositionen (som bl. a. ivrade för en förändring i representationen och en förbättrad folkundervisning). Han erbjöds nu en plats i statsrådet men föredrog att stanna vid universitetet. För sina nya åsikter, som han offentligt i tal och skrift förfäktade, fick han emellertid uppbära mycket klander av forna meningsfränder. Det är vid denna tid han sjunger:

»Ensam i bräcklig farkost vågar seglaren sig på det vida hav.»

Sin professorsbefattning lämnade Geijer 1846 och avled i Stockholm året därpå.

* * * * *

_Per Henrik Ling_ (född 1776, föreståndare för gymnastiska centralinstitutet, tit. professor, död 1839) ivrade varmt för Götiska förbundets syften och sökte nå det stora målet dels genom att väcka lust till kroppsliga idrotter, dels genom att i dikter framställa det efterföljansvärda ur forntidens guda- och hjältevärld. Han skrev fördenskull flera såväl episka som dramatiska skaldevärk (_Gylfe_, _Åsarna_, _Agne_, _Styrbjörn starke_ m. fl.). Hans dikter rönte emellertid ej den framgång han väntat, och något större poetiskt värde äga de icke. Bättre lycka hade han på ett annat område; såsom skapare av den svenska gymnastiken har han nämligen vunnit världsrykte.

* * * * *

_Arvid August Afzelius_ (född 1785, kyrkoherde, död 1871) ägnade sig bl. a. åt studiet av den fornisländska litteraturen och värkställde förtjänstfulla översättningar av _Sämunds Edda_ och _Hervararsagan_ (se sid 5 o. 6) m. fl. Redan som ung begynte han _uppteckna_ och _samla_ de på allmogens läppar levande _folkvisorna_, varav han (tillsammans med Geijer och _L. F. Rääf_, död 1872), utgav den första större samlingen. Bland hans egna dikter förtjänar framhållas _Näckens polska_, författad till den undersköna melodien med samma namn.

* * * * *

_Bernhard von Beskow_ (född 1796, död 1868) besjöng med förkärlek fosterlandets stora minnen. Några år efter sina första _Vitterhetsförsök_ offentliggjorde han skaldestycket _Sverges anor_, vari han i praktfulla verser skildrar händelser ur vårt lands historia. Dikten belönades med Svenska akademiens stora pris men -- eller kanske just därför -- underkastades av Runeberg en ytterligt skarp kritik. Sedan Beskow år 1834 blivit kallad att övertaga Franzéns plats som Svenska akademiens ständige sekreterare, ägnade han sig helt åt litterär värksamhet och vann som dramatisk författare stor ryktbarhet. Bland hans dramer må nämnas _Torgils Knutsson_, _Erik XIV_, _Gustav Adolf i Tyskland_. Även på prosans område visade sig Beskow genom sina _minnesteckningar_ över historiska personer vara en skriftställare av rang. Förglömmas må icke heller den frikostighet han städse visade mot vitterhetens och konstens utövare.

* * * * *

_Erik Johan Stagnelius_ (född på Öland 1793, död i Stockholm 1823) förvärvade under sin korta skaldebana ett namn vid sidan av våra yppersta diktare. Redan i barndomen röjde han förvånansvärt rika anlag och inhämtade tidigt ett betydande mått av kunskaper. Sedan han i Uppsala avlagt kansliexamen, ingick han på ämbetsmannabanan och befordrades omsider till kanslist i ecklesiastikexpeditionen. Ett svårt hjärtlidande, varmed han allt ifrån späda år varit behäftad, gjorde honom dyster och sluten till sinnet; endast diktningen förmådde skänka honom tröst. För att lindra de kroppsliga smärtorna använde han ett starkt bedövande medel (opium), och detta bidrog att undergräva hans svaga hälsa. Han avled endast tjugunio och ett halvt år gammal.

Stagnelii skaldskap omfattar såväl _episka_ som _lyriska_ och _dramatiska_ arbeten, de flesta offentliggjorda först efter hans död. Skalderykte frågade han föga efter, utan diktningen var för honom ett djupt inre behov; endast en gång framträdde han med sitt eget namn inför allmänheten. Av hans episka skaldestycken är _Vladimir den store_, som utgavs anonymt 1817, det förnämsta. I detta behandlas legenden om den ryske hednafursten, som fattat kärlek till en fången grekisk kejsardotter och av henne förmås att låta döpa sig. -- Till hans lyriska alster höra _Kvinnan i Norden_ (prisbelönad av Svenska akademien) samt den härliga diktcykeln _Liljor i Saron_. I dessa, som äro uttryck för skaldens mystiska[28] världsåskådning, giver han luft åt sin själs trängtan från det jordiskas bojor till frihet och ljus i en översinnlig värld. Denna åskådning framträder i bl. a. sångerna _Fången_ och _Kreaturens suckan_. -- Bland Stagnelii dramatiska arbeten, vilka dock icke voro avsedda att spelas, må nämnas _Backanterna_, vari ämnet är hämtat från den grekiska gudasagan, det fornnordiska sorgespelet _Visbur_ samt _Martyrerna_, i vilket händelsen är förlagd till den kristna kyrkans första tid.

Skaldens samlade dikter utgåvos efter hans död av Hammarsköld och hava sedan utgått i flera upplagor.

* * * * *

_Erik Sjöberg_ (född 1794, död 1828) utgav under skaldenamnet Vitalis flera diktsamlingar, i vilka han väl visar sig vara påvärkad av fosforismen men därjämte ådagalägger stor självständighet i fråga om både tankar och uttryckssätt. I flera kvicka satiriska dikter angriper han och skämtar med såväl fosforisternas som göternas överdrifter. Till denna art av hans skaldestycken höra bl. a. _Fantasterna på sångens ö_ och _Runan Frej_. I andra dikter anslår han en allvarlig, elegisk[29] grundton, såsom i _Enslingens klagan_, _Skaldens tröst_ m. fl. -- Själv hade skalden föga glädje i livet, som för honom var en oavlåtlig kamp mot fattigdom och sjuklighet, vilken i förtid lade honom i graven.

[Fotnot 28: Mystisk = hemlighetsfull, dunkel.]

* * * * *

_Karl August Nicander_ (född 1799, död 1839) röjde tidigt rika skaldeanlag. Redan under sin studenttid i Uppsala framträdde han med den dramatiska dikten _Runesvärdet och den förste riddaren_, skildrande kampen i Norden mellan den döende hedendomen och den framträngande kristna läran. Medlem av Götiska förbundet offentliggjorde han i Iduna sina bekanta _Runor_ (t. ex. _Erik Vasas runa_). Efter avlagda examina anställdes han vid ett ämbetsvärk i Stockholm men ägnade sin mesta tid åt diktarvärksamhet. År 1826 tilldelades han Svenska akademiens stora pris för sitt lyriska praktvärk _Tassos död_, i vilken dikt, liksom i den senare utgivna _Konung Enzio_, han visar sig vara en lyrisk skald av första ordningen. Genom ett understöd av kronprins Oskar blev han i tillfälle att göra en resa till Italien, där han tillbragte några, kanske de lyckligaste månader av sitt liv. Sina intryck från denna färd tolkar han i _Minnen från södern_ samt i _Hesperider_, en samling poem och noveller. Han har därjämte skrivit flera smärre lyriska dikter, t. ex. _Vågen_, _Aftonen_.

[Fotnot 29: Elegi = klagosång.]

Liksom sin vän Vitalis tyngdes Nicander under hela sitt liv av stor fattigdom. För att lindra skaldens armod tilldelades honom under hans sista dagar ett understöd av Svenska akademien. Fyrtio år gammal avled han i Stockholm och jordades vid sidan av Stagnelius.

* * * * *

_Kristian Erik Fahlcrantz_ (född 1790, biskop i Västerås, död 1866) har bl. a. skrivit en större satirisk dikt, _Noaks ark_, vari han förlöjligar missbildningarna inom samtidens vitterhet. Talrika anspelningar på den tidens förhållanden göra emellertid dikten svårfattlig för vår tid. Fahlcrantz är författare till flera festhymner, däribland den ståtliga »_Låt dina portar upp_».

* * * * *

_Hans Järta_ (född 1774, död 1847), en av tidevarvets främsta prosaförfattare, tog vid 1809 års riksdag en framskjuten del i danandet av det nya statsskicket. I egenskap av konstitutionsutskottets sekreterare utarbetade han nämligen ordalydelsen i den nya regeringsformen och skrev (tillsamman med _Johan David Valerius_) den förträffliga motivering, som åtföljde utskottets förslag. I ungdomen en varm vän av politisk frigörelse övergick han sedermera till strängt konservativa grundsatser, som han i talrika tidningsuppsatser ivrigt förfäktade. Vid sidan av sin publicistiska värksamhet bedrev han även historiskt skriftställeri.

Tiden 1830-1879.

Med år 1830, då den s. k. _liberala_ rörelsen vinner många anhängare även i vårt land, inledes ett nytt skede i vår politiska historia. Bäraren av de nya idéerna är framför allt _tidningspressen_, som vid denna tid når en inflytelserik ställning och börjar göra skäl för benämningen »den tredje statsmakten». Den förnämsta bland de många tidningarna är _Aftonbladet_, vars första nummer utkom i december 1830.

Inflytande från de rådande politiska åsikterna spåras även inom litteraturen. Flertalet av detta tidevarvs nya författare hyllade de liberala tänkesätten, och detsamma var förhållandet med en del av de äldre. I litteraturhistoriskt hänseende betecknar denna period en övergång från romantik till _realism_ (värklighetsskildring). Det är isynnerhet de många romanförfattarna, som sätta denna prägel på diktningen.

_Den vetenskapliga forskningen_ omhuldas, och av mera bekanta vetenskapsmän må nämnas filosofen Kristoffer Jakob Boström, språkforskaren Johan Erik Rydqvist samt naturvetenskapsmännen _Elias Fries_, Anders Retzius och Anders Johan Ångström.

Bland _hävdatecknarna_ intager Geijer fortfarande främsta platsen, och av nya namn på detta område är _Fryxell_ det förnämsta. Även litteraturhistorien börjar uppmärksammas (Atterbom, se sid. 46 ff.).

Genom _folkskolans_ inrättande (1842) lades grunden till ett folkbildningsarbete, som sedan trots mycket motstånd från åtskilliga personers sida allt mer och mer framskridit, och som även i hög grad främjats av _folkhögskolorna_ och den i våra dagar mycket utbredda _föreläsningsrörelsen_. Även den högre undervisningen har varit föremål för statsmakternas varma intresse, och genom 1904 års lärovärksstadga ha de _allmänna lärovärken_ reformerats i tidsenlig riktning.

* * * * *

På gränsen mellan denna och föregående period står

_Karl Jonas Love Almquist_, som föddes i Stockholm 1793. Fadern var ämbetsman och lantbrukare, modern en dotter till den framstående historikern och tidskriftsutgivaren _Karl Kristoffer Gjörwell_. Sina litterära anlag hade Almquist ärvt av sin mor; även det veka draget i hans karaktär var ett mödernearv. Det kalla och beräknande i hans natur erinrade däremot om fadern. Ett stort inflytande på honom utövade morfadern, till vilkens berättelser ur historien han i barndomen gärna lyssnade.

Efter en tids studier i Uppsala beslutade Almquist inträda på ämbetsmannabanan. I Stockholm blev han medlem av _Manhemsförbundet_, ett litterärt sällskap, liknande det Götiska. I de skrifter han vid denna tid offentliggjorde, visade han sig vara Rousseaus lärjunge och Thorilds efterföljare. Genom läsning av framför allt tyska författare (Tieck m. fl.) drogs han dock mer och mer åt den nyromantiska skolan. Som nyromantiker framträdde Almquist i sitt första större värk, _Amorina_, ett mellanting av roman och drama, vars utgivande under en längre tid förhindrades av farbrodern, biskop Almquist i Härnösand, vilken ansåg, att ett offentliggörande av boken skulle skada honom som ämbetsman. I Amorina, som Almquist älskade högst av alla sina värk, framlägger han nästan alla de idéer, för vilka han i framtiden skulle bli en så ivrig förkämpe. Boken innehåller bl. a. ett häftigt angrepp på läran om människans fria vilja, och författaren själv ansåg den vara »en vass värjudd, ställd på mänsklighetens ömtåligaste nerv». Ett par år efter Amorinas fullbordande tog Almquist emellertid avsked från sitt ämbete och flyttade till Värmland för att där leva som lantbrukare, ingick äktenskap med en bondflicka och kallade sig nu »dannemannen Love Carlsson». -- Han tröttnade dock snart vid lantlivet och återvände till Stockholm, där han en tid försörjde sig och familjen med bl. a. renskrivning. Genom vänners bemedling erhöll han en lärareplats och började därefter författa läroböcker. Längre fram lät han även prästviga sig.

Sitt vittra skriftställeri hade han emellertid ej övergivit. År 1833 började han utgiva _Törnrosens bok_, som innehåller berättelser, dikter, dramatiska arbeten och avhandlingar av olika slag, allt tillsammans utgörande »fria fantasier, berättade på jaktslottet hos herr Hugo Löwenstierna». Bland berättelserna finnas flera präktiga, värklighetstrogna folklivsbilder (_Kapellet_, _Skällnora kvarn_ m. fl.) samt längre romaner, däribland den av en viss avsiktlig dunkelhet präglade _Drottningens juvelsmycke_, ett av den svenska nyromantikens yppersta värk. Denna roman skildrar bl. a. Gustav III:s mord och tidsandan under rokokons[30] dagar. Från slutet av 1830-talet blev Almquist en sträng värklighetsskildrare, och av hans arbeten från denna tid må nämnas »byhistorien» _Grimstahamns nybygge_ samt novellen _Det går an_, vilken väckte ett oerhört uppseende på grund av de från allmänna meningen avvikande åsikter angående äktenskapet han däri uttalade. Ett annat av Almquists mest betydande värk från senare år är romanen _Tre fruar i Småland_, i vilken han liksom förut i Amorina framhåller, att brottsligheten är en själssjukdom, och att den följaktligen bör behandlas som en sådan.

Av dramerna i Törnrosens bok må nämnas _Ramido Marinesco_ med ämne hämtat från Spanien, det av Atterbom högt beundrade sorgespelet _Signora Luna_, som skildrar en kvinnlig helgongestalt och har händelserna förlagda till Sicilien, och _Svangrottan på Ipsara_ med motiv från antiken.

Bland de många avhandlingarna märkes särskilt den ypperliga skriften _Om svenska fattigdomens betydelse_.

År 1841 lämnade Almquist sin lärarebefattning, som han på sista tiden försummat, och ägnade sin tid åt författarskap av varjehanda art. Många av hans artiklar voro synliga i Aftonbladet, i vilket han sedan 1839 varit medarbetare.

Almquists dåliga ekonomi förorsakade, att han råkade i procentarhänder, och 1851 rymde han från Sverge, misstänkt för växelförfalskning och mordförsök på en gammal ockrare. Den senare anklagelsen förblev dock obevisad. Han styrde kosan först till Amerika, där han som tidningsman levde i små förhållanden, och därefter till Bremen, varest han efter ett års vistelse slutade sitt oroliga liv 1866. Sedermera har hans stoft förts därifrån och jordats på Solna kyrkogård utanför Stockholm.

[Fotnot 30: Rokoko, en fransk dekorationsstil, med förkärlek använd under 1700-talet.]

* * * * *

_Johan Ludvig Runeberg_ föddes i Jakobstad i Finland 1804. Såväl fadern, en sjökapten, som modern voro av svensk släkt. Som barn var Johan Ludvig glad och livlig och älskade redan då att ströva omkring i skog och mark. Längre fram blev han en ivrig jägare och fiskare. Under sitt friluftsliv fördjupade han sig i studier av sitt karga fäderneslands sköna natur, som han sedan så ypperligt skildrat i flera av sina dikter.

År 1822 blev Runeberg student i Åbo. Av fattigdom tvingades han inom kort att för en tid avbryta vistelsen vid universitetet. Han tog därför anställning som informator i Saarijärvi vid sjön Päjäne. Under vistelsen här lärde han i grund känna det finska folket och det strävsamma liv människorna förde här uppe i skogarna. Härifrån hämtade han ämnen till många av de sånger han längre fram i tiden offentliggjorde. Sedan han återvänt till Åbo, tog han 1827 magistergraden och förordnades tre år senare till docent vid universitetet, som nu flyttats till Hälsingfors. Samma år utgav han sin första diktsamling, som rönte ett varmt mottagande. I somliga sånger visar hans diktning en viss likhet med Franzéns. Runeberg skildrar på ett naturligt sätt värkligheten och är mera realistisk än flertalet av denna tids författare. Bland dikterna i hans första samling märkes särskilt andra avdelningen, _Idyll och epigram_, med bl. a. den gripande skildringen av bonden Pavos hårda kamp för brödet. En annan bild ur allmogelivet gav Runeberg i _Älgskyttarna_, till vilken han fann motiv under sin saarijärvivistelse. Före Älgskyttarna hade han offentliggjort _Graven i Perrho_, berättelsen om Tomas Hane och hans sex söner, som gåvo sitt liv för fosterlandet. Under den följande tiden kommo i rask följd _Hanna_, en berättelse från en prästgård på landet, _Nadeschda_, i vilken han skildrar ryska förhållanden, _Julkvällen_ samt _Kung Fjalar_, Runebergs ståtligaste dikt, vari han förtäljer om den nordiske konungen, som till straff för sitt trots mot gudarna fick uppleva sina barns undergång. En del av dessa sånger skrev Runeberg i Borgå, där han 1837 blivit lektor.

Sin största berömmelse har Runeberg emellertid vunnit genom _Fänrik Ståls sägner_, två samlingar mästerliga episk-lyriska dikter, i vilka han besjunger personer och händelser från finska kriget 1808-1809. Det finska folkets fosterlandskärlek och tapperhet torde näppeligen kunna skildras på varmare sätt, än som skett i dessa bilder från den förtvivlade kampen mot den ryska övermakten. Sägnerna tillkommo med långa mellanrum -- första delen utkom 1848, andra 1860 -- men när samlingen var fulltalig, hade skalden givit en skildring av hela Finland, av både natur och folk.

Runeberg var även författare för teatern, och av hans dramatiska arbeten är tragedien _Kungarna på Salamis_ mest bekant. -- Under vistelsen i Hälsingfors var han tillika värksam som tidningsman, och bland hans uppsatser i Hälsingfors morgonblad väckte kritikerna av den samtida svenska litteraturen stort uppseende. Han var också en framstående psalmdiktare, och många av hans psalmer äro intagna i den finska psalmboken.

År 1851 företog Runeberg en resa till Sverge, överallt mottagen på det hjärtligaste. De sista åren av sitt liv nödgades skalden tillbringa på sjukbädden. Ett slaganfall 1863 bröt hans kroppskrafter. Han avled i sitt hem i Borgå den 6 maj 1877.

* * * * *

_Karl Vilhelm Böttiger_ (född 1807, död 1878) framträdde samtidigt som Runeberg med en samling känslofulla, delvis dock något pjunkiga dikter. Av honom är den välkända sången _Kväll och frid_ (»_Stilla skuggor_»), till vilken Geijer satt musiken. Böttiger var även en framstående översättare samt författare till flera levnadsteckningar, bl. a. över Tegnér, med vilkens dotter han var gift.

* * * * *

_Bernhard Elis Malmström_ (född 1816, död 1865) skrev i sin ungdom några av de vackraste lyriska dikter vår litteratur har att uppvisa. Mest känd är den till formen undersköna, till innehållet något dunkla romansen _Vi suckar det så tungt uti skogen?_ En av Malmströms större dikter, _Fiskarflickan på Tynnelsö_, påminner något om Tegnérs Axel. Stor berömmelse förvärvade han för sin elegi _Angelika_ liksom för de smärre skaldestyckena _Ödmjuker er_ och _Brudsmycket_. Han är även bekant som litteraturhistoriker.

* * * * *

_Karl Vilhelm August Strandberg_ (Talis Qvalis, född 1818, död 1877) var i sin ungdom en politisk frihetsskald, som sökte ämnen för sin sång i dagens brännande frågor. Längre fram (efter revolutionsåret 1848) anslog han en lugnare ton och besjöng svenska historiska minnen, varvid hans diktning något kom att påminna om Runebergs. Hans första diktsamling, _Sånger i pansar_, innehåller bl. a. den djärva sången _Vaticinium_,[31] som han först uppläste vid en studentfest i Lund, och i vilken han manar sina landsmän att åter gripa till vapen mot Ryssland. Bland dessa tidigare dikter förekommer även den av Otto Lindblad tonsatta _Kungssängen_. Av Strandbergs övriga dikter må nämnas _Birger Jarl_, _Vasasång_, _Mitt döda barn_, _De små nattvardsbarnen_ m. fl. Under en lång följd av år var han värksam som tidningsman. Han gjorde sig även bemärkt som översättare av den engelske skalden _Byrons_ berättelser på vers. En lång sjukdom fördystrade hans sista år. Han dog, sittande vid sitt skrivbord. Kort förut hade han fullbordat sin svanesång, _Tack för god vakt_.

* * * * *

_Oskar Patrik Sturzen-Becker_ (Orvar Odd, född 1811, död 1869) var en framstående tidningsman, som vann uppmärksamhet för sina »följetonger» (kåserier). Han var även en fin lyriker och utgav ett par diktsamlingar (_Min fattiga sångmö_ m. fl.). Sturzen-Becker var ock känd som en ivrig anhängare av skandinavismen.

* * * * *

_Vilhelm von Braun_ (född 1813, död 1860) var en av de första skildrarna av vardagslivet och en av realisternas föregångsmän. Hans sånger erinra något om Bellmans, äro ofta humoristiska men på samma gång vemodiga, ibland grovkorniga och av självsvåldig form. Bland de bästa äro de allbekanta _Mitt konterfej_, _Kvinnoögat_ och _Hjälten_.

* * * * *

_Elias Sehlstedt_ (född 1808, död 1874) skrev en mängd humoristiska _Sånger och visor_, i vilka han på ett enkelt och älskvärt sätt besjunger naturen och livet.

* * * * *

_Fredrika Bremer_ (född i Finland 1801, död 1865) har i en rad romaner givit värklighetstrogna skildringar ur svenskt vardagsliv. Hennes förnämsta arbete, _Grannarna_, en roman i brevform, innehåller många utmärkta karaktärsteckningar, och hon har i densamma givit en förträfflig skildring av livet på en svensk herrgård vid 1800-talets början. Sina romaner, som blivit spridda över hela världen, utgav hon under titeln _Teckningar ur vardagslivet_. Några av dem äro tendensskrifter,[32] i vilka hon uppträder som en varm kämpe för genomförandet av åtskilliga sociala reformer. Framför allt arbetade hon för att vidga kvinnans värksamhetsfält och grundlade den svenska kvinnorörelsen. Hennes _reseskildringar_ från gamla och nya världen förskaffade henne allmänt erkännande.

[Fotnot 31: Vaticinium = spådom.]

* * * * *

Har Fredrika Bremer företrädesvis givit bilder ur den mera bildade medelklassens liv, skildrar däremot tidevarvets andra stora romanförfattarinna,

_Emelie Flygare-Carlén_ (född i Bohuslän 1807, död 1892), den enklare medelklassen och folket. Redan som barn företog hon i faderns, en sjökapten Smiths sällskap vidsträckta färder i den bohuslänska skärgården och blev härigenom tidigt förtrogen med västkustens förhållanden och den befolkning, som hon sedan i sina romaner på ett så mästerligt sätt tecknat. Hennes första skärgårdsskildring, brottmålsromanen _Rosen på Tistelön_, räknas till det yppersta, som svensk prosadikt hittills åstadkommit. Bland fru Flygare-Carléns övriga västkustberättelser förtjäna att omnämnas _Ett köpmanshus i skärgården_, hennes största arbete, samt _Pål Värning_. I _Skjutsgossen_, som förskriver sig från en något tidigare period än de förut nämnda, förtäljer hon en fattig adelsmans öden. Stort uppseende väckte tendensromanen _En natt vid Bullarsjön_, i vilken hon angriper det religiösa hyckleriet.

[Fotnot 32: Tendensskrift = skrift som avser att inskärpa en viss åsikt.]

Emelie Flygare-Carlén förebådade realismen och var på sin tid Sverges mest lästa författarinna. Ännu i dag utkomma hennes bästa värk i nya upplagor. Flera av dem äro översatta till främmande språk.

* * * * *

_Karl Anton Wetterbergh_ (född 1804, död 1889) skrev under märket Onkel Adam smärre berättelser, _genremålningar_, som han lät införa i tidningarna, och när dessa skildringar vunno bifall, fortsatte han med större tendensromaner, såsom _Pänningar och arbete_, _Samhällets kärna_, _Simon Sellners rikedomar_ m. fl. En varm människokärlek framlyser ur alla hans skrifter, vilka företrädesvis innehålla bilder ur småstadslivet. I barntidningen _Linnéa_, som han under många år utgav, skrev han en mängd sagor, poem och berättelser, vilka väckte de ungas förtjusning, och som skriftställare för barn förtjänar Onkel Adam att nämnas vid sidan av Sakarias Topelius.

* * * * *

_August Blanche_ (född 1811, död 1868) har blivit bekant för sina många humoristiska skådespel, som dock mestadels äro utmärkta bearbetningar av franska komedier. De oftast uppförda lustspelen äro _Ett resande teatersällskap_, _Hittebarnet_, _Herr Dardanell och hans upptåg på landet_ samt det historiska dramat _Engelbrekt och hans dalkarlar_. Blanche skrev även några spännande brottmålsromaner, som dock äga föga litterärt värde, samt flera samlingar ypperliga smärre berättelser, _Bilder ur värkligheten_, i vilka han än humoristiskt, än känsligt skildrar stockholmslivet vid nittonde århundradets mitt, och i vilka han visar sig vara en berättare av rang.

* * * * *

_Gunnar Wennerberg_ (född 1817, död 1901) har i duettsamlingen _Gluntarna_, till vilka han själv satt musiken, givit ypperliga bilder ur studentlivet i Uppsala under 1840-talet. Språket i Gluntarna närmar sig vardagsprosan, och sångerna påminna mycket om Fredmans epistlar. I de fosterländska hymnerna »_Hör oss, Svea!_», »_O Gud, som styrer folkens öden_» äro ävenledes såväl orden som musiken av Wennerberg. I sina _Trollrunor_ har han i versform återgivit gamla sagor och sägner. En lång ämbetsmannabana -- han var lektor, landshövding och statsråd -- hindrade honom att helt ägna sig åt vitterheten och musiken.

* * * * *

_Fredrik August Dahlgren_ (född 1816. död 1895) är författare till vårt lands oftast uppförda teaterstycke, »tal-, sång- och dansspelet» _Värmlänningarna_, som i synnerhet i de humoristiska scenerna är förtjänstfullt. Större litterärt värde äga hans »_Viser på varmlandske tongmåle_» (»_Jänta å ja_», »_Bremsen_» m. fl.).

* * * * *

Ett starkt inflytande från Almquist och nyromantikerna ådagalägger

_Sakarias Topelius_ (född 1818, professor i Hälsingfors), Finlands störste författare näst Runeberg. Uttryck för en varm känsla äro hans dikter i samlingarna _Ljungblommor_, _Nya blad_ och _Ljung_, vilka bl. a. innehålla de vackra sångerna _Vintergatan_, _Min moder_, _En liten pilt_. Flera av hans visor (_Björkens visa_, _Vid Roines strand_ m. fl.) ha blivit tonsatta och sjungas allmänt. Som dramatiker har Topelius gjort sig känd genom bl. a. det historiska skådespelet _Regina von Emmeritz_. Sin största betydelse har Topelius emellertid som berättare, och under sin mer än femtioåriga författarbana utgav han en mängd romaner, noveller, berättelser och sagor, vilka förskaffade honom ett stort antal beundrande vänner på ömse sidor om Bottenhavet. I de högt skattade romancyklerna _Stjärnornas kungabarn_ och _Fältskärns berättelser_ samt den ypperliga berättelsen _Hertiginnan av Finland_, vilken av många anses som Topelius' förnämsta värk, har han givit romantiserade skildringar av händelser från storhets- och frihetstiden, och fantasi- och värklighetsskildring smälta i dem samman i innerlig förening. Genom sina åtta böcker _Läsning för barn_, vilka innehålla berättelser, sagor, visor och små skådespel, har Topelius vunnit barnavärldens beundran, liksom han genom de många romanerna och novellerna erövrat ungdomens hjärtan. Under sina sista år mottog den åldrige skalden många förtroliga brev från finska och svenska barn, vilka ville med egna ord framföra sitt tack till honom för allt vad han under sin långa levnad givit dem. Han avled på sin villa Björkudden utanför Hälsingfors 1898.

* * * * *

_Anders Fryxell_ (född 1795, kyrkoherde i Värmland), Sverges mest läste och näst Geijer mest berömde hävdatecknare, utgav i fyrtiosex delar _Berättelser ur svenska historien_, i vilka han redogör för fosterlandets öden till år 1772. Fryxell utgav sin historia »till ungdomens tjänst», och i synnerhet värkets sex första delar ha blivit en mycket omtyckt ungdomsläsning. De efterföljande äro utförligare, och i dem framlägger han flera nya åsikter, vilka åstadkommo livliga meningsutbyten. Ända till sin död (1881) fortsatte han sitt historiska författarskap, och då hade mer än femtio år förflutit, sedan första delen av hans historia utkom.

* * * * *

Bland vårt lands många framstående tidningsmän intages främsta platsen av

_Lars Johan Hierta_, grundläggaren av Sverges politiska press. Han var född 1801 och inträdde efter avslutade studier på ämbetsmannabanan, som han dock snart lämnade. Tillsammans med Crusenstolpe utgav han därefter en riksdagstidning, och ett par år senare utkom i december 1830 under Hiertas ledning _Aftonbladets_ första nummer. I sin tidning förde Hierta en skarp strid med Karl Johan och regeringen, och följden blev, att hans blad indrogs flera gånger, men det utkom alltid omedelbart efter indragningen under ett något förändrat namn. I Aftonbladets redaktion medvärkade en stor del av 1830-1840-talets mera framstående författare. Hierta kvarstod som tidningens utgivare till år 1851 men var värksam på flera andra områden till sin död 1872.

* * * * *

En bemärkt tidningsman var även den bekante romanförfattaren

_Magnus Jakob Crusenstolpe_ (född 1795, död 1865), vilken med iver deltog i de politiska striderna. I början stod han på regeringens sida men övergick sedan till motståndarna. Crusenstolpes artiklar äro alltid skarpa till innehållet och i språkligt hänseende förträffliga. Av hans romaner, i vilka värkliga händelser och ren dikt äro förvillande sammanblandade med varandra, äro _Morianen eller Holstein-Gottorpska huset i Sverge_ samt _Karl Johan och svenskarna_ mest kända.

* * * * *

Bland de svenska författare som framträdde i mitten av 1800-talet, har ingen blivit mera berömd än

_Viktor Rydberg_, vilken föddes 1828 i Jönköping. Fadern var föreståndare för stadens kronohäkte, och modern, vid vilken sonen var mycket fästad, utövade barnmorskeyrket. Då Viktor var sex år gammal förlorade han henne, i det hon bortrycktes av koleran. Sin mor bevarade han städse i tacksamt minne, och henne har han besjungit i några av sina vackraste dikter (_Träsnittet i psalmboken_ m. fl.). Efter avslutade skolstudier i fädernestaden och i Växjö nödgades Viktor Rydberg av fattigdom att taga anställning som informator och innehade en tid sådan plats på Kållandsö. Där stiftade han bekantskap med utgivaren av _Göteborgs handels- och sjöfartstidning, S. A. Hedlund_, vilken erbjöd honom anställning i tidningens redaktion. Rydberg, som vid denna tid umgicks med tankar på att utvandra till Amerika, slog dessa planer ur hågen och antog Hedlunds erbjudande. Umgänget med Hedlund blev av utomordentlig betydelse för Rydbergs utveckling. I Handelstidningen skrev han en mängd artiklar i olika ämnen, och där lästes i slutet av 1850-talet som följetong flera av hans mest berömda värk, bland dem romanerna _Fribytaren på Östersjön_, i vilken han skildrar sjörövarliv och häxförföljelser under 1600-talet, och _Den siste atenaren_, vari han på ett mästerligt sätt förtäljer om den döende hedendomens kamp mot den alltmer framträngande kristendomen. Kort efter publicerandet i tidningen utkommo dessa romaner i bokform. Från denna tid förskriver sig även den poesifyllda novellen _Singoalla_, en sagodikt från digerdödens dagar, i vilken berättas om kärleken mellan en ung sigenerska och en kristen riddare. Denna berättelse är ett av Rydbergs mest betydande värk. Bokens romantiska stämning samt utsökta skildringar från skogen med dess hemlighetsfullhet ha gjort Singoalla till den mest lästa av Viktor Rydbergs böcker.

Under 1860-talet deltog Rydberg med iver i de då pågående religiösa fejderna, och under denna tid utkom hans bok _Bibelns lära om Kristus_, vilken väckte ett oerhört uppseende och framkallade skarpa meningsutbyten. Genom detta värk och dess följdskrifter har emellertid Rydberg erövrat en av de främsta platserna bland svenska teologiska skriftställare. Från denna tid förskriver sig även det kulturhistoriska arbetet _Medeltidens magi_.

Under det följande årtiondet, 1870-talet, blomstrade åter hans skönlitterära och historiska författarskap. Då tillkom den lilla vackra julberättelsen _Lille Viggs äventyr på julafton_, och efter en resa till Italien utgav han de formfulländade konsthistoriska skildringarna _Romerska dagar_. Samtidigt fullbordade han sin ypperliga översättning av den tyske skalden Goethes berömda värk _Faust_. Efter denna resa tillkom också flertalet av de djuptänkta och formrena _Dikter_, vilka i början av 1880-talet samlade utgåvos i bokform. Bland dem märkas de bekanta skaldestyckena _Dexippos_, _Snöfrid_, _Träsnittet i psalmboken_, _Älvan till flickan_, _Prometeus och Ahasverus_ samt _Kantaten_[33] vid Uppsala universitets jubelfest 1877. I en i början av 1890-talet utgiven andra samling dikter lästes de vackra sångerna _Barndomspoesien_ samt _Den nya grottesången_, i vilken senare skalden med skärpa vänder sig mot barnarbetet i fabriker. Rydbergs sista större skönlitterära värk, _Vapensmeden_, »hägringar från reformationstiden», behandlar ett ämne, erinrande om Den siste atenarens, och skildrar brytningen mellan katolicism och luterdom i Sverge. I denna berättelse förekomma vackra naturskildringar från Vättern och jönköpingstrakten samt de undersköna sångerna _Harpolekaren och hans son_ samt _Betlehems stjärna_.

[Fotnot 33: Kantat = musikstycke; här texten till ett dylikt.]

De senare åren av sitt liv sysslade Rydberg företrädesvis med kultur- och konsthistoriskt samt mytologiskt[34] författarskap, och till ungdomens tjänst hade han redan 1887 utgivit _Fädernas gudasaga_.

Sedan Rydberg i över tjugu år värkat i Handelstidningen, anställdes han som föreläsare, först i Göteborg och sedan i Stockholm, där han 1884 blev professor i kultur- och konsthistoria vid högskolan.

Viktor Rydberg var en orädd kämpe i striden för sanning och människoväl. Under sina senare år var han allmänt erkänd som en av vårt kulturlivs främste, och det inflytande han utövat, är större än flertalet andra svenska diktares. Den ställning han intog, erinrar i hög grad om Geijers, och även mångsidigheten i hans författarskap för tanken hän till denne. Viktor Rydberg avled på sin villa Ekeliden i Djursholm 1895.

* * * * *

_Karl Georg Starbäck_ (född 1828, död 1885) skrev historiska romaner, påminnande om den brittiske författaren _Walter Scotts_ böcker. Mest berömda äro Starbäcks medeltidsskildringar, _Engelbrekt Engelbrektsson_ och _Nils Bosson Sture_. Han är tillika känd som hävdatecknare.

* * * * *

_Frans Hedberg_ (född 1828, död 1908) var en värderad skådespelsförfattare, som bl. a. skrivit det ofta uppförda historiska dramat _Bröllopet på Ulvåsa_ med ämne från Birger jarls dagar. Han har därjämte utgivit lyriska dikter och noveller, en del av dessa skildrande livet i skärgården (_Från skärgården och fastlandet_ m. fl.).

* * * * *

Under 1860-talet fanns i Uppsala en litterär förening, _Namnlösa sällskapet_. Flera av dess medlemmar kommo i framtiden att intaga en bemärkt plats i vår vitterhetshistoria. I synnerhet blev detta fallet med

_Karl Snoilsky_ (född 1841, död 1903), som i nyssnämnda sällskaps skrifter offentliggjorde sina första sånger. Genom dem vann han många beundrare, framför allt bland ungdomen. I hans år 1869 utgivna _Dikter_ förekomma färgrika bilder från södern och varma hyllningssånger till de danska och polska folken, som under 1860-talet kämpade för sin frihet. Därefter följde hans ypperliga _Sonetter_, och i de följande diktsamlingarna kommo efter hand hans berömda _Svenska bilder_, i vilka han besjunger ämnen ur Sverges historia på ett sätt, som för tanken hän till Fänrik Ståls sägner. Djup förståelse för arbetsklassen och dess behov visar han i de sociala dikterna _Den tjänande brodern_, _I porslinsfabriken_ m. fl. Som formkonstnär räknas Snoilsky till våra främsta. Från slutet av 1870-talet vistades han en längre tid i utlandet, företrädesvis i Italien. År 1890 utnämndes han till överbibliotekarie vid kungliga biblioteket och innehade denna befattning till sin död.

[Fotnot 34: Mytologi = gudalära; sammanfattningen av ett folks gudasagor.]

* * * * *

_Karl David af Wirsén_ (född 1842, död 1912) har utgivit flera samlingar vackra dikter (_Toner och sägner_, _Under furor och cypresser_ m. fl.), de flesta med religiöst innehåll. Dessutom har han skrivit levnadsteckningar över bortgångna svenska författare och varit en värksam kritiker.

* * * * *

Av Namnlösa sällskapets övriga medlemmar må nämnas Edvard Bäckström (född 1841, död 1886), av vilken vi äga fina lyriska dikter (_Gossen och bibeln_, _Vid Fredrikshald_, _Vackert språk_ m. fl.) och dramatiska alster (tragedien _Dagvard Frey_); Pontus Vikner (född 1837, död 1888), som är författare till de religiösa novellerna _Min moders testamente_, _Mantegnas ängel_ m. fl.; Ernst Björck (född 1838, död 1868) och K. L. Östergren (»_Fjalar_», född 1842, död 1881), båda framstående lyriker, samt Nils Petrus Ödman (född 1838, död 1912), vilken var sällskapets humorist. Han har utgivit _Reseskildringar_ och _Ungdomsminnen_ samt åtskilliga berättelser, bland dem den dråpliga _Min första kondition_.

Realismen (1879-1890).

De värklighetsskildrare som föregående tidsskede har att uppvisa, voro föregångsmän till den litterära riktning, _realismen_ eller _naturalismen_, som från och med 1870-talets slut under ett tiotal år blev den förhärskande i vårt land. Striden mellan efterromantikens män och »det unga Sverge», den vanliga benämningen på den nya riktningens förkämpar, nådde då sin höjdpunkt, och 1879, då Strindberg utgav sin roman _Röda rummet_, brukar betecknas som den svenska realismens begynnelseår.

Denna periods författare visa en stark påvärkan från den samtida franska (_Hugo_, _Zola_) och dansk-norska (_Brandes_, _Ibsen_, _Björnson_) litteraturen, och i sina skrifter behandla de ofta sociala, religiösa och politiska spörsmål, varvid den bestående samhällsordningen icke sällan blir föremål för en ganska hårdhänt granskning.

Realisterna använde företrädesvis den obundna formen i sin diktning, och de lyriska diktsamlingar som under denna tid utkommo, hade merendels någon av förra tidevarvets män till författare.

* * * * *

Den svenska realismens främste målsman är

_August Strindberg_ (född i Stockholm 1849), vilken vid 1860-talets slut framträdde med några mindre betydande dramatiska alster. År 1872 väckte han uppmärksamhet genom skådespelet _Mäster Olov_, »den svenska litteraturens yppersta historiska drama», i vilket skalden framhåller sin »bitterhet över avfallet inför livet och kompromissen[35] med värkligheten». Skådespelet, som han förgäves hembjöd till kungliga teatern, har händelserna förlagda till reformationstidevarvet men behandlar under 1880-talet på dagordningen stående frågor. Sedan Strindberg fullbordat detta drama, värkade han ett par år som tidningsman och tjänstgjorde därefter en längre tid i kungliga biblioteket. Härunder utgav han sin första novellsamling (_Från Fjärdingen och Svartbäcken_), i vilken kan skildrar sin tids studentliv i Uppsala, där han vistats åren 1867-1872. Härefter följde 1879 den uppseendeväckande romanen _Röda rummet_, bilder ur artist- och författarlivet, »en bitande satir över hela det dåvarande samhället och av en dittills osedd djärvhet i värklighetsskildringen».

Under den följande tioårsperioden företer Strindbergs författarskap en rik blomstring. Förutom kulturhistoriska värk (_Gamla Stockholm_, _Svenska folket_) förskriva sig från denna tid medeltidsdramerna _Gillets hemlighet_ (med ämne från Uppsala domkyrkas byggnadshistoria) och _Herr Bengts hustru_, vidare det satiriska sagospelet _Lycko-Pers resa_ samt sorgespelen _Fröken Julie_ och _Fadren_, vilket sistnämnda anses som den »svenska litteraturens yppersta modärna drama, så stort i sin orimlighet, så överväldigande i sin brustenhet, dystert skönt som en åsknatt, tyngd av blixt och mörker». Den kritik för vilken några av Strindbergs värk blivit utsatta, framkallade hans kvicka satirsamling _Det nya riket_. Från denna tid äro vidare att anteckna de historiska berättelserna _Svenska öden och äventyr_, innehållande flera av hans bästa alster, novellsamlingarna _Utopier i värkligheten_ (med den vackra fredsnovellen _Samvetskval_) och _Giftas_, vari han behandlar äktenskapet och kvinnofrågan. Under denna period utgav han även en samling präktiga _Dikter_, mest satiriska, det självbiografiska arbetet _Tjänstekvinnans son_ (4 delar), de ypperliga skärgårdsbilderna _Hemsöborna_, som av många anses för Strindbergs förnämsta värk, _Skärkarlsliv_ och _I havsbandet_ samt dessutom en mängd smärre dramer, berättelser, reseskildringar m. m.

[Fotnot 35: Kompromissa = pruta av på sina grundsatser eller sin övertygelse.]

Under 1890-talet följde ett avbrott i Strindbergs litterära värksamhet, och han sysslade en tid med naturvetenskapliga studier, företrädesvis inom kemiens område. Under dessa år, som han tillbragte i utlandet (mestadels i Schweiz, dit han flyttat i medlet av 1880-talet), genomgick han en betydelsefull andlig kris, och i de självbiografiska arbeten som han sedan utgav (_Inferno_, _Legender_), ger han skildringar av sitt upprörda själstillstånd under denna period.

Sedan återvände Strindberg till fosterlandet och återupptog sitt avbrutna skönlitterära författarskap. I en mängd dramer har han givit levande bilder ur vår historia allt ifrån folkungatiden ända till det gustavianska tidevarvet. Hans karaktärsteckningar över historiens personligheter avvika dock stundom ganska mycket från såväl hävdatecknarnas som andra författares. På grund härav har man tvistat om några av dessa skådespels värde, på samma gång man erkänt, att andra av dem (såsom t. ex. _Gustav Vasa_, _Erik XIV_) fullt ut torde kunna jämställas med de bästa av hans tidigare historiedramer. I andra skådespel från detta skede har han hämtat motiven dels ur samtidens liv, dels ur sagan (_Brott och brott_, _Påsk_, _Till Damaskus_, _Kronbruden_, _Svanevit_, _Ett drömspel_, _Svarta handsken_ m. fl.).

Flera av Strindbergs prosaberättelser från senare år ha även varit föremål för mycket skarp kritik. Särskilt gäller detta hans samhällsskildringar från sekelskiftet (_Götiska rummen_, _Svarta fanor_). Strindbergs berättarkonst når dock i dessa böcker samma styrka som i hans tidigare värk. Så är även förhållandet med hans _Sagor_, den självbiografiska boken _Ensam_, flera av de historiska berättelserna i samlingen _Nya svenska öden_ och den vackra skärgårdsskildringen _Fagervik och Skamsund_, som dessutom innehåller några dikter (_Trefaldighetsnatten_, _Ordalek och småkonst_), vilka höra till pärlorna i svensk poesi.

Som dramatiker intar Strindberg en plats vid sidan av världslitteraturens främsta (Shakspere, Ibsen), men även som berättare överträffas han näppeligen av någon. Kraftigt och målande har han tecknat situationer och händelser, och i språkligt hänseende är han en nydanare. -- Vid olika tillfällen har han förfäktat de mest olika åskådningar, och dels på grund härav, dels till följd av andra orsaker ha såväl hans diktning som hans person varit utsatta för motståndares häftiga angrepp, vilket i sin ordning bidragit till att även han mången gång i sina skrifter blivit onödigt skarp och bitter.

På sin sista födelsedag, den 22 jan. 1912, blev Strindberg föremål för en storartad hyllning, vari representanter för alla samhällsklasser deltogo, och till honom överlämnades då en större pänningsumma, som insamlats genom en nationalsubskription. Största delen härav anslog han till välgörande ändamål. Några månader därefter (14 maj 1912) avled Strindberg och begrovs under högst ovanliga ärebetygelser.

Strindberg var en revolutionär natur, påminnande om Thorild och Almquist, och hans betydelse för svensk vitterhet kan närmast jämföras med deras.

* * * * *

Ungefär samtidigt med Strindbergs debut[36] framträdde fru

_Anne-Charlotte Edgren-Leffler_ (född 1849, död 1892) med några smärre noveller, som dock offentliggjordes anonymt. Först i början av 1880-talet utgav hon under eget namn berättelsesamlingen _Ur livet_, vilken erhöll en storartad framgång. Samma titel använde hon sedermera för alla sina roman- och novellböcker. Såväl i dessa som i några skådespel (_Hur man gör gott_, _Sanna kvinnor_ m. fl.) nagelfor hon sin tids samhällslyten. I en enkel och klar stil tecknade hon med skarpa linjer livet inom Stockholms borgerliga värld. »Den modärna samhällsmänniskans slitningar och konflikter äro i hennes bästa värk skildrade med en aldrig störd behärskning och med ett allvar, som ofta värkar storslaget och imponerande.»

[Fotnot 36: Debut = första offentliga framträdandet.]

* * * * *

Den svenska realismens lyriker är

_Albert Ulrik Bååth_ (född i Skåne 1853, död 1912) vilkens första samling _Dikter_ utkom samtidigt med Röda rummet, och liksom denna roman vittnade de om en ny tids inbrytande. Bååths vers värkar något kärv och omusikalisk, beroende bl. a. därpå, att den ofta avviker från den i äldre poesi vanliga regelbundenheten i såväl versraderna som i strofens byggnad. Men även innehållet var något nytt. Bååth hämtade sina ämnen ur den värklighet som omgav honom och gav lättfattliga bilder ur folkets liv och ur naturen. En varm medkänsla för samhällets styvbarn ger sig till känna i flera av hans dikter.

Bååth är en av de författare som infört landskapsskildringen i den svenska dikten. Framför någon annan är han den skånska slättens skald, och hans skildringar från Skåne torde hittills vara oöverträffade. I ett av sina senare skaldestycken (_Kärlekssagan på Björkebärga_) har han behandlat Wivallius' kärlekshistoria (se sid. 19). Bååth idkade även kulturhistoriskt författarskap och har till svenska överflyttat fornisländska sagor och dikter (_Nials saga_ m. fl.).

* * * * *

Har Bååth i sin vers företrädesvis skildrat det skånska landet, så har däremot

_Viktoria Benedictsson_ (Ernst Ahlgren, född 1850, död 1888) i sina prosaberättelser tecknat det skånska folket, med vars liv, seder och tänkesätt hon var synnerligen väl förtrogen. Hennes värksamhet som författare omfattade en tidrymd av endast fyra år, och därunder utgav hon förutom berättelsesamlingarna _Från Skåne_ samt _Folkliv och småberättelser_ de större romanerna _Pängar_ och _Fru Marianne_. Samma år hon dog, utkom en ny samling _Berättelser och utkast_. Högst når Ernst Ahlgren, vilken signatur hon alltid använde, i sina skildringar av allmogen, men även hennes teckningar ur andra samhällsklassers liv höra till det bästa av svensk vitterhet. Om en varm kärlek till mänskligheten och allt levande vittna många av hennes skrifter. Under de sista tio åren av sin levnad plågades Viktoria Benedictsson av svåra lidanden, men det oaktat präglar en frisk humor flera av hennes berättelser. Ofta framhåller hon i dem arbetets välsignelse, och i arbetet fann hon själv den lycka som beskärdes henne här i livet. Ernst Ahlgrens efterlämnade utkast och skrifter (romanen _Modern_, novellsamlingen _Efterskörd_ och skådespelet _Den bärgtagna_) fullbordades och utgåvos av hennes förtrogne vän och biograf,[37] skriftställaren Axel Lundegård. Med denne hade hon tidigare samarbetat, och tillsammans hade de utgivit skådespelet _Final_. Den skildring av Viktoria Benedictssons liv och författarvärksamhet, som Lundegård efter hennes död utgav, grundade sig på hennes egna brev och anteckningar och kan därför sägas till stor del vara en självbiografi.

[Fotnot 37: Biograf = författare av levnadsbeskrivningar.]

* * * * *

_August Bondeson_ (född 1854, död 1906) har i några humoristiska berättelser (_Allmogeberättelser_, _I Glimminge och Kröplinge_, _M. V. K._ m. fl.) givit bilder ur allmogelivet i Halland. I den större berättelsen _John Chronschoughs memoarer_, en satirisk tidsbild från 1860-talet, har han dråpligt tecknat en inbilsk och självmedveten bondpojkes vistelse vid seminarium och första år som lärare.

Bondeson var tillika en nitisk upptecknare av sagor och visor, som ännu leva på allmogens läppar, och frukten av detta hans arbete föreligger i de på 1880-talet offentliggjorda _Svenska folksagor_ och _Historiegubbar på Dal_ samt den ett tjugutal år därefter utgivna _August Bondesons visbok_.

* * * * *

En annan på sin tid mycket läst folklivsskildrare var

_Karl Josef Alfred Hedenstierna_ (född 1852, död 1906), som under märket Sigurd skrev muntra veckokrönikor i tidningspressen. Småstädernas medelklass skildrade han i flera berättelser, men oftast hämtade han motiven ur Smålands allmogeliv. Samlade utgåvos dessa berättelser sedermera under titlarna _Livsbilder ur svenska hem_, _Svenskt vardagsliv_ och _Kaleidoskop_. Något egentligt konstvärde äga Sigurds berättelser icke, men de präglas icke sällan av en harmlös kvickhet, ett burleskt[38] skämtlynne och ett öppet sinne för gammaldags kärnfullhet.

[Fotnot 38: Burlesk = putslustig, tokrolig.]

* * * * *

Bland svenska romanförfattare från 1800-talets senare del intager

_Gustav af Geijerstam_ (född 1858, död 1909) en av de främsta platserna. Han började sin författarbana med några allvarliga berättelser ur det dagliga livet (novellsamlingarna _Gråkallt_ och _Fattigt folk_, uppsalaberättelsen _Erik Grane_, romanen _Pastor Hallin_ och allmogeskildringarna _Kronofogdens berättelser_). Efter dessa följde flera skådespel, såsom komedien _Aldrig i livet_ och bondepjäserna _Per Olsson och hans käring_ samt _Lars Anders och Jan Anders_.

Vid mitten av 1890-talet inträdde en viss förändring i Geijerstams författarskap. Han blev från denna tid alltmer en hemmets och familjelivets diktare, och i sina följande värk söker han förklara de intimaste dragen i människosjälens liv. Denna nya riktning inleddes av romanen _Medusas huvud_, vilken följdes av novellsamlingen _Kampen om kärlek_, den dystra brottmålshistorien _Vilse i livet_, ett av Geijerstams bästa värk, skärgårdsberättelsen _Det yttersta skäret_ samt äktenskapsskildringarna _Äktenskapets komedi_, _Lyckliga människor_ och _Boken om lillebror_, vilken sistnämnda gjorde sin författare ryktbar och mottogs med ett bifall, som sällan kommit ett svenskt litterärt värk till del. I såväl denna bok som flera andra, särskilt i den käcka _Mina pojkar_, framstår Geijerstam som en ojämförlig tecknare av barnens liv. Bland hans övriga böcker må nämnas äktenskapshistorien _Kvinnomakt_, den präktiga men hemska värklighetsskildringen _Nils Tuvesson och hans moder_, _Själarnas kamp_, i vilken han ger bilder från den nutida affärsvärlden, och _Farliga makter_, skildringar med det samtida politiska livet som bakgrund. I sina »romaner från gamla dagar» (_Karin Brandts dröm_, _Bröderna Mörk_, _Den gamla herrgårdsallén_) har han tecknat svenskt herrgårdsliv vid förra århundradets mitt.

Den medkänsla för människans fröjder och sorger, som ger sig till känna i de flesta av Geijerstams skrifter, och hans i allmänhet klara och lättfattliga framställningssätt, ha gjort honom till en icke blott i Sverge utan även i utlandet gärna läst författare.

* * * * *

_Karl August Tavaststjerna_ (född i Finland 1860, död 1898) gjorde sig först uppmärksammad genom en samling lyriska dikter (_För morgonbris_). I såväl dessa som flera följande prosaarbeten (_Marin och genre_ m. fl.) tecknar han med förkärlek havet, med vilket hans eget oroliga och trotsiga sinne företedde en viss likhet. Efter några år följde den av en vemodig stämning präglade berättelsen _Barndomsvänner_, varmed realismen gjorde sitt intåg i Finland, skådespelet _Affärer_, samt romanerna _Hårda tider_, med ämne från nödåret 1867, _Kvinnoregemente_ och _En patriot utan fosterland_. Sin egen barndoms historia förtäljer han i boken _Lille Karl_. Främst i formellt hänseende stå hans arbeten från senare år. Bland dem märkes den stora epopén[39] _Laureatus_, i vilken han skildrar ett diktaröde. Ett tungt svårmod framlyser i flera av hans skrifter.

Tavaststjerna var en lyriker med realistisk läggning och räknas som den främste av det yngre Finlands diktare. Näringsbekymmer och andra olyckor förbittrade hans liv, som han mestadels tillbragte på resor. Under sina sista år fann han en knapp bärgning i pressens tjänst.

* * * * *

_Ola Hansson_ (född 1860) började som realist men har sedan anslagit andra toner. I flera samlingar stämningsfulla dikter har hån strävat efter att »säga det osägbara, att återge det djupaste och innerligaste i känslolivet», under det att han i andra skildrat det skånska landskapets natur (diktsamlingen _Notturno_[40], prosaskisserna _Sensitiva amorosa_). I några realistiska noveller (_Fru Ester Bruce_, _Före giftermålet_, _En uppfostrare_) äro även motiven hämtade från Skåne. Tidigt begav sig Ola Hansson till utlandet och har sedan mestadels vistats i Tyskland, där han på tyska offentliggjort en mängd arbeten av skilda slag. Mest bemärkt har han blivit som litterär essayförfattare.[41] De flesta av dessa alster har han sedan även utgivit i hemlandet. Ganska mycken uppmärksamhet väckte de egenartade små prosaskisserna _Ung Ofegs visor_, och i ännu högre grad blev detta fallet med den självbiografiska romanen _Resan hem_, vari han häftigt angriper de litterära förhållandena i Sverge. Efter en i början av 1900-talet genomgången inre kris utgav han diktsamlingen _Det förlovade landet_, i vilken den känslige stämningsdiktaren även visar sig vara en uddig satiriker. Denna samling följdes snart av _Nya visor_ och _På hemmets altare_, i vilka hans gamla diktaråder väller stark och stämningsmättad som förr.

[Fotnot 39: Epopé = hjältedikt; jämför epos.]

Ola Hansson är den mest ingående själsskildraren bland svenska lyriker. I anslutning till innehållet är hans vers mjuk, smidig och melodisk. Formen är konstfull men sällan regelbunden; takten och raderna växla. Bland svenska författare är Ola Hansson den förste som i större utsträckning använt den fria, orimmade versen. Även som prosaist är han berömd. Ofta är hans språk dock ganska mycket bemängt med danska ord och uttryck. -- Den skånska riktning som vid 1900-talets början gjorde sig bemärkt i vår vitterhet, har i Ola Hansson sin lärofader och föregångsman.

[Fotnot 40: Notturno = nattstycke, nattlig kyrksång, musikstycke av drömmande karaktär.]

[Fotnot 41: Essay (eller essä) = uppsats över någon fråga, som står på dagordningen.]

* * * * *

_Axel Lundegård_ (född 1861), en av realismens ivrigaste förkämpar, debuterade med en samling noveller, _I gryningen_, vari han skildrade en del förhållanden i studentlivet. Som förut nämnts, samarbetade han en tid med Ernst Ahlgren, vilkens liv han tecknade i den omtalade biografien _Victoria Benedictsson_. Hennes livshistoria ligger också till grund för Lundegårds roman _Elsa Finne_, vilken väckte ett stort uppseende. Av hans övriga förträffliga teckningar ur nutidslivet må särskilt nämnas romanerna _Titania_, _Prometeus_, _Asra_, _Känslans rätt_.

Lundegårds historiska intresse har emellertid alltmer dragit hans håg åt historisk-romantisk diktning. I den stora romancykeln _Struensee_ har han tecknat den från Danmarks historia bekante äventyraren och statsmannen med samma namn. Från kalmarunionens dagar har han hämtat motiven till de pittoreska[42] medeltidskrönikorna _Drottning Margareta_, _Drottning Filippa_ och _Drottning Cilla_.

* * * * *

_Karl Alfred Melin_ (född 1849) står i litterärt hänseende närmast Namnlösa sällskapets skalder. Han är en fin lyriker, som gärna besjunger ämnen ur sagan, historien och naturen. Melin debuterade med diktcykeln _Humleplockningen_, i vilken han låter flera personer, vilka äro sysselsatta med att plocka humle, under arbetet förtälja var sin berättelse eller föredraga en visa. I diktcykeln förekommer den bekanta sången _Signes visa_. Denna och flera andra av hans dikter ha blivit tonsatta. Högst har Melins diktning likväl nått i de av en frisk humor präglade _Skärgårdsbilder_, vilka ingå i hans båda samlingar _Dikter_, men som även utkommit i en särskild volym. I dessa ger han präktiga teckningar ur kustbefolkningens liv. För övrigt har Melin gjort sig känd som dramatiker (sagospelet _Snövit_, Versdramen _Vid Breitenfeld_), och som en lycklig författare för ungdomen framstår han i äventyrsböckerna _De svarta vikingarnas saga_ och _Tjuvbandet i Dägerö skärgård_.

[Fotnot 42: Pittoresk = målerisk, romantisk.]

* * * * *

_Ernst Josephson_ (född 1851, död 1906) har som målare gjort sig ett berömt namn i vår konsthistoria, men han var även en betydande lyriker, som i ett par samlingar dikter (_Svarta rosor_ och _Gula rosor_, sedan utgivna i en volym under titeln _Svarta rosor och gula_), med färgrikedom, naivitet och ett varmt hjärta besjöng skilda ämnen. Särskilt äro hans bilder från södern och ett par grupper barnvisor, av vilka han i den ena förtäljer sina egna barndomsminnen, utmärkande för Josephsons diktning. Stundom hämtade han motiven från naturen, men vanligen är det människan, som är föremål för hans ibland muntert klingande men oftare sorgsna och svårmodiga sång. En obotlig sjukdom bröt i slutet av 1880-talet hans kraft och stäckte hans konstnärsbana.

* * * * *

Bland övriga författare, som debuterade under 1880-talet, märkas lyrikern Daniel Fallström (född 1858), vilken i flera diktsamlingar (_I gyllenrött_, _Vita syrener_ m. fl.) besjungit naturen (företrädesvis Stockholms och skärgårdens), livsglädjen och kärleken; Alfhild Agrell (född 1849), som utgivit av Ibsen påvärkade dramer (_Räddad_, _Dömd_) och humoristiska berättelser från Norrland (_Hemma i Jockmock_, _Nordanfrån_); Mathilda Roos (född 1853, död 1908), vilkens i början realistiska diktning under senare år blev alltmera religiöst färgad (berättelserna _Höststormar_, _Helgsmåls-klockan_, _Vit ljung_ m. fl.); Hilma Angered-Strandberg (född 1855), som berättat om svensk-amerikanernas liv i den nya världen (_Den nya världen_) och här hemma (_Hemma_); Georg Nordensvan (född 1855), en av vår tids främsta konsthistoriker (_Svensk konst och svenska konstnärer_, _Konsthistoria_ m. fl.), som även i skönlitterära värk (_Figge_) skildrat konstnärernas liv, samt finländaren Jakob Ahrenberg (född 1847, död 1914), vilken utgivit präktiga bilder från östra Finland, bland dem den förträffliga boken _Hihuliter_, som skildrar religiösa rörelser på finska landsbygden, samt novellerna _Från Karelen_ och _Familjen på Haapakoski_, i vilken han visar, hur fosterlandskänslan förslappas hos finländare i rysk tjänst.

Nyidealismen (tiden efter 1890).

Vid 1890-talets början framträdde flera skriftställare, som hyllade bl. a. den åsikten, att realisterna alltför troget skildrade värkligheten, framför allt vardagslivets skuggsidor, och därigenom värkade hämmande på livsglädjen. De nya åsikternas förkunnare ansågo, att i dikten borde fantasien och känslan komma till större rätt, och i denna nya, mera _idealistiska_[43] riktning utvecklades litteraturen under det förra århundradets sista decennium. Flera av de vid sekelskiftet framträdande författarna äro dock direkta arvtagare icke blott av dessa nya idéer utan även av realismen, och ofta märker man i den yngsta diktargenerationens skrifter, huru de båda strömningarna realism och idealism mötas.

[Fotnot 43: Idealism = förskönande av värkligheten.]

Såväl den bundna som den obundna formen är mycket omhuldad, och av prosakonst sättes i allmänhet den korta novellen främst. Först under de allra sista åren ha de stora samhälls- och livsskildringarna åter börjat se dagen.

Tekniken och språkbehandlingen ha utvecklats i samma grad som poesien, och i allmänhet kan sägas, att författarna ha ägnat stor uppmärksamhet åt den yttre formen.

* * * * *

Den som först drog i härnad mot realismen, var

_Verner von Heidenstam_ (född 1859), vilken i ungdomen företog vidsträckta resor i södern och österlandet. Först ämnade han utbilda sig till målare men slog snart dessa tankar ur hågen och utgav kort efter sin återkomst till fosterlandet sin första samling dikter, _Vallfart och vandringsår_, som väckte ett utomordentligt uppseende och inledde det nya skedet i den svenska litteraturens historia. En yster livsglädje och en naiv dyrkan av skönheten äro det utmärkande för dessa dikter. Motiven har han till stor del hämtat från det gamla österlandet, vilket han också praktfullt tecknar i turistromanen _Endymion_ och i det stora eposet _Hans Alienus_, en fantastisk berättelse om en pilgrimsfärd genom olika tider och länder för att finna skönheten i dess högsta tillvaro. Hans andra samling _Dikter_ innehåller flera vackra sånger om och till hembygden (_Tiveden_, _Hemmet_ m. fl.). Heidenstams lyriska alstring under de senaste tjugu åren innefattas i en samling _Nya dikter_, vars inledningssång är den stora, om Tegnérs Svea påminnande diktcykeln _Ett_ _folk_. Till denna cykel har tonsättaren Vilhelm Stenhammar satt en melodi, vilken värdigt sluter sig till orden, och som gjort isynnerhet den ståtliga inledningssången _Sverge_ allmänt bekant och sjungen i vida kretsar.

För sin senare diktning har Heidenstam emellertid företrädesvis valt prosaformen och hämtat motiven ur fäderneslandets historia. Så äro kung Karl och hans gossar blå hjältar i de båda berättelsesamlingarna _Karolinerna_, och i _Heliga Birgittas pilgrimsfärd_ har han givit en levande bild av vår medeltidshistorias märkligaste religiösa personlighet. Denna boks naturskildringar från Vättern och österlandet stå ej efter dem i hans tidigare romaner. Efter ett par samlingar smärre noveller (_Sankt Göran och draken_, _Skogen susar_) följde Heidenstams hittills mest omfattande värk, den stora romancykeln _Folkungaträdet_, av vilken ännu endast föreligga två delar, nämligen _Folke Filbyter_, en storslagen skildring från vår historias gryningstid, då hedendom och kristendom brötos mot varandra, och _Bjälboarvet_, berättelsen om bjälbojarlens söner och det svenska folket under deras tidevarv. För Sverges barn har han skrivit läseboken _Svenskarna och deras hövdingar_.

Dessutom har Heidenstam utgivit _reseskildringar_, och sin uppfattning i litterära, konsthistoriska och andra frågor har han framlagt i en mängd smärre skrifter (_Renässans_, _Tankar och teckningar_ m. fl.), som han vid olika tillfällen offentliggjort.

Heidenstams prosa utmärkes av stor klangfullhet, manlighet och knapphet i ordvalet. Satserna äro vanligen korta men målande. Gärna använder han gamla märgfulla, hittills halvt glömda ord. Som lyriker når han om möjligt ännu högre. Hans vers är bildrik och taktfast. Den regelbundna strofen använder han jämförelsevis sällan utan vanligen en fortlöpande jambisk vers med långa rader. Den har inte samma musikaliska tycke som Frödings och är därför mera sällan sångbar. Hos flera av våra yngre diktare märkes en tydlig påvärkan från Heidenstam.

År 1913 invaldes Heidenstam i Svenska akademien, och 1916 erhöll han nobelpriset i litteratur.

* * * * *

_Oskar Levertin_ (född 1862, professor vid Stockholms högskola, död 1906) började sin författarvärksamhet med några i realistisk riktning skrivna berättelser (_Småmynt_, _Konflikter_) men övergick sedan till Heidenstams ståndpunkt och stod vid hans sida i kampen för den nya riktningen i litteraturen. Övergången betecknas av den vemodsfyllda själsskildringen _Livets fiender_, berättelsen om en sliten, dödsjäktad drömmares kamp och undergång. I såväl denna som flera andra av Levertins böcker förekomma även vackra stämningsbilder från Stockholm. Samtidigt med Livets fiender utkom hans första samling dikter, _Legender och visor_, som innehåller sånger, vilka räknas till det yppersta som hittills formats på svenskt tungomål (_En gammal nyårsvisa_, _Monika_, _Florez och Blanzeflor_ m. fl.), och hans följande diktböcker (_Nya dikter_, _Dikter_, _Kung Salomo och Morolf_) bära ytterligare vittnesbörd om den rangplats han intar bland svenska »diktare och drömmare». Som novellist fortsatte han med en samling _Rokokonoveller_, vilka blivit särskilt berömda för sin trogna tidsfärg, och berättelsen _Magistrarna i Österås_, en skildring från en liten mälarstad.

Levertin var en vemodsfull lyriker, som gärna valde bibliska eller medeltida ämnen för sin diktning. Med förkärlek besjöng han människosjälens aldrig tillfredsställda längtan efter det oändliga, kärlekens slitningar, visdomens fåfänglighet och dödens visshet. Hans vers är klangfull med regelbunden rytm och innehållsrika, välljudande rimord.

Levertin utövade även en betydande värksamhet som litteraturhistoriker och var sin tids mest inflytelserike kritiker. Själv utgav han flera briljanta essaysamlingar (_Diktare och drömmare_, _Svenska gestalter_ m. fl.), och efter hans död har i hans _Samlade skrifter_, vilka utkommit i tjugufyra band, intagits allt det värdefulla han som granskare och kritiker offentliggjort i tidningspressen.

Som litteraturhistoriker var Levertin vårt lands främste kännare av det gustavianska tidevarvet och som vitter essayist tvivelsutan den ypperste vi ägt efter Atterbom.

* * * * *

_Tor Hedberg_ (född 1862) skrev i sin ungdom realistiska berättelser (_Johannes Karr_, _Skisser och berättelser_, _På Torpa gård_ m. fl.) med dyster värklighetsskildring men har i sina senare arbeten visat påvärkan från de modärna strömningarna i litteraturen. Hälst synes han teckna dunkla, svårtydda karaktärer. Så har han i berättelsen _Judas_ (som han sedan dramatiserat) sökt förklara, varför Judas Iskariot förrådde Kristus. Hedberg, vilken även utgivit några samlingar _Dikter_, har emellertid vunnit sin största berömmelse som författare för teatern och är näst Strindberg vårt lands förnämste dramatiker. Av hans sceniska värk må nämnas det kvicka lustspelet _Guld och gröna skogar_, vari han ger bilder från affärsvärlden, samt tragedierna _Johan Ulfstjerna_, ett politiskt sorgespel med ämnet hämtat från de senare årens frihetskamp i Finland, det dystra dramat _Mikael_ samt herrgårdskomedien _På Borga gård_. Hedberg har även värkat som konst- och litteraturkritiker.

* * * * *

_Selma Lagerlöf_ (född 1858 på Mårbacka i Värmland) blev redan genom sitt förstlingsarbete, _Gösta Berlings saga_, en över hela vårt land känd personlighet, och hennes följande böcker ha fört hennes namn långt utanför fäderneslandets gränser. Gösta Berlings saga innehåller en rad fantasifyllda berättelser från det gamla Värmland, skildrande livet på en bruksegendom under 1820-talet. Händelserna äro förlagda till de vackra stränderna av »Lövens långa sjö» (Fryken). Sedermera har Selma Lagerlöf utgivit berättelsesamlingen _Osynliga länkar_ och den stora romanen _Antikrists mirakler_, i vilken hon skildrar sicilianskt folkliv, samt den lilla fina berättelsen _En herrgårdssägen_. Sin största berömmelse har hon likväl vunnit genom dubbelromanen _Jerusalem_, vari hon förtäljer bondesläkten Ingmarssons öden hemma i fädernebygden och i österlandet. Förra delen, _I Dalarna_, betecknar höjdpunkten av Selma Lagerlöfs författarskap; senare delen, _I det heliga landet_, är i det hela svagare. _Jerusalem_ offentliggjordes efter en av författarinnan företagen resa till Palestina, och en frukt av denna färd är även en samling vackra _Kristuslegender_. Läseboken _Nils Holgerssons underbara resa genom Sverge_ innehåller en i sagans form given skildring av vårt lands natur och folk, och med detta arbete har Selma Lagerlöf givit Sverges barn en läsebok, vars like något annat lands litteratur näppeligen har att uppvisa. Av Selma Lagerlöfs övriga berättelser från senare år anknyter sig romanen _Liljecronas hem_ till förstlingsarbetet Gösta Berlings saga och skildrar liksom detta svenskt herrgårds- och prästgårdsliv vid förra seklets början. Hennes sista stora värk, _Kejsarn av Portugallien_, är en bok om faderskärleken med ämne från allmogens liv och tillhör det bästa författarinnan åstadkommit. Till hennes senare alstring höra också _En saga om en saga_, _Körkarlen_, _Troll och människor_.

Selma Lagerlöf äger en utomordentlig berättarförmåga, och språket i hennes böcker är ett slags sagostil, påminnande om Almquists, den norske skalden Björnsons och den danske sagoberättaren Hans Kristian Andersens.

Utan tvivel är Selma Lagerlöf den svenska författare, som erövrat den största läsekretsen. De flesta av hennes skrifter ha nämligen blivit översatta till så gott som alla europeiska språk. År 1909 tilldelades hon nobelpriset i litteratur, den första svensk som erhållit detta. År 1914 invaldes hon i Svenska akademien, där före henne ingen kvinna varit ledamot.

* * * * *

_Gustav Fröding_ föddes på Alsters bruk i närheten av Karlstad 1860, och var således även han ett värmlandsbarn. Sina första dikter offentliggjorde han i Karlstadstidningen, i vilken han under några år var medarbetare. Samtidigt med Gösta Berlings saga utkom Frödings första diktsamling, _Gitarr och dragharmonika_, innehållande dels vemodiga, dels humoristiska och uppsluppet glada »låtar», vilka genast förskaffade honom en beundrande läsekrets. Det vemodsfulla draget i Frödings karaktär framträdde ännu mera i de följande samlingarna, _Nya dikter_ samt _Stänk och flikar_, med vilken sistnämnda hans konstnärskap nådde sin höjdpunkt. Ett par små häften _Räggler och paschaser_ innehålla blandad vers och prosa, mest på värmländskt bygdemål. En svår sjukdom bröt i slutet av 1890-talet Frödings kraft, och förutom ett par smärre dikthäften (_Nytt och gammalt_, _Gralstänk_) utgav han efter denna tid ej några nya arbeten förrän kort före sin död, då han överraskade samtiden med en _Efterskörd_, som dock till största delen innehåller dikter och smärre prosastycken från tidigare år. Efter hans död ha utkommit två band _Efterlämnade skrifter_, vilka så gott som allesammans förskriva sig från hans yngre dagar, under det att dikterna i den ävenledes efter hans död utgivna samlingen _Rekonvalescentia_ samtliga äro tillkomna under skaldens senare levnadsår.

Det som i början mest slog an hos Fröding, var den humoristiska tonen i de värmländska folklivsbilderna och skildringarna ur småstadslivet. Han ansågs först vara företrädesvis livsglädjens sångare, ty de vemodsfyllda dikterna i Gitarr och dragharmonika blevo en tid jämförelsevis mindre beaktade.

I herraväldet över den bundna formen är Fröding den främste i hela vår litteratur. Hans rytm är den mest mångsidiga någon svensk författare ägt. Med många nya ord och versformer har han riktat vårt modersmål. Ordföljden i hans dikter närmar sig ofta vardagsprosans. Av äldre diktare är det endast F. A. Dahlgren, som äger ett med Fröding besläktat kynne.

Flera av Frödings dikter ha blivit tonsatta och sjungas allmänt (»_Jag ville, jag vore_», _Ingalill_, _Vallarelåt_, »_E fin vise_», _Tre trallande jäntor_ m. fl.).

Att Fröding var en hela folkets diktare i högre grad än någon annan svensk lyriker, därom vittnar den framgång hans _Samlade skrifter_ vunnit, i det de blivit spridda till snart sagt varje svenskt hem. Sörjd av hela vårt folk avled Fröding den 8 februari 1911.

* * * * *

_Per Hallström_ (född 1866) framträdde först med ett häfte dikter, _Lyrik och fantasier_, som längre fram följdes av ännu en samling, _Skogslandet_, i vilken han behandlar norrländska folksägner och norrländskt folkliv. Som dramatiker har han vunnit uppmärksamhet genom bl. a. sagodramat _Greven av Antwerpen_ och lustspelen _En veneziansk komedi_ samt _Erotikon_. Det sistnämnda är en tendensdikt, riktad mot en del av den modärna litteraturen.

Hallström har dock vunnit sin egentliga berömmelse som berättare. I den kortare novellen har han funnit sitt rätta uttrycksmedel, och några av hans berättelser (_I blå skogen_, _Den stumma_ m. fl.) tillhöra den svenska novellistikens yppersta alster. Redan de första samlingarna, _Vilsna fåglar_, _Purpur_ och _Briljantsmycket_, visade hans överlägsna berättarförmåga. I _Thanatos_ och _De fyra elementerna_ har han med stor och allvarlig konst tecknat lidandet, döden och skuldkänslan, och högre än i dessa böcker har hans författarskap aldrig nått. Bland hans större berättelser må nämnas den vemodiga kärlekshistorien _En gammal historia_ med motiv från en svensk småstad på 1820-talet och norrlandsromanen _Döda fallet_, en skildring av händelserna vid Ragundasjöns utgrävning i slutet av adertonde seklet. Under senare år har hans vittra alstring varit mera sparsam (_Nya noveller_). Hans senaste värk utgöres av en samling litterära essayer (_Levande dikt_) och en levnadsteckning över Talis Qvalis.

Hallström väljer sina ämnen från både forntid och nutid, från skilda länder och folk. Oftast äga hans värk ett vemodigt innehåll; lidandet och döden har han tecknat som kanske ingen annan i vår litteratur. Samhällets urspårade, de vanlottade och värnlösa skildrar han med varm känsla och djup förståelse.

* * * * *

_Erik Axel Karlfeldt_ (född 1864, Svenska akademiens ständige sekreterare) har i flera samlingar dikter (_Vildmarks- och kärleksvisor_, _Fridolins poesi_, _Flora och Pomona_ samt _Några dikter_) besjungit Dalarnas natur och folkliv. Karlfeldt har trots väsentliga olikheter åtskilliga beröringspunkter med Fröding. Liksom denne är han humorist och stämningsdiktare samt hämtar ofta motiven från allmogelivet. Den av Karlfeldt skapade figuren Fridolin är en studerad karl av bondestam, som efter att ha prövat stadslivet återvänt till fädernas värv, och hos honom återfinnes det väsentliga i dalkarlslynnet. Karlfeldt besjunger gärna naturen, kärleken och livsglädjen. Hans rytmer äro ytterst klang- och taktfulla samt rika på rim, men han är ej så nydanande som Fröding. Han har ett omfattande och egenartat ordförråd, delvis hämtat ur hembygdens folkspråk, bondepraktikan, en gammal bibelöversättning och äldre svensk diktning. Många av Karlfeldts sånger ha blivit tonsatta, såsom de ofta sjungna _Dalmarschen_ (»_Marschen går till Tuna_»), _En spelmansvisa_ m. fl.

* * * * *

_Karl-Erik Forsslund_ (född 1872) är landsbygds- och dalaskald liksom Karlfeldt men dock honom mycket olik. Med stor bildrikedom och varm känsla har han skildrat sin hembygds, bärgslagens, natur i dess olika stämningar. Flera av hans böcker (_Storgården_, _Göran Delling_, _Hemma igen_ m. fl.) innehålla skarpa anfall på stadslivet under framhållande av livet på landet såsom det enda sunda. I berättelsesamlingarna _Djur_, _Skogssagor och djurskisser_ samt _Vingar_ visar Forsslund sig vara en skarp iakttagare av djurens liv i skog och mark, vilket han tecknat målande och stämningsfullt. Som social diktare framträdde han i _Arbetare_, en lyrisk skildring av olika yrken, vilken efterföljts av flera andra diktsamlingar (_Till fjälls_, _Daldikter_ och _vandringsvisor_ m. fl.). Forsslunds äldre dikter äro inflätade mellan prosaskildringarna i de tre böckerna _Jungfru-Jan_, _Storgården_ och _Storgårdsblomster_.

Genom sina skrifter _Hembygdsvård_ och _Fridlysta vildmarker_ har Forsslund kraftigt främjat den rörelse, som under senare år uppstått för att tillvarataga och bevara de rester vilka ännu finnas kvar av gamla allmogebyggnader och andra kulturföremål, samt för att från vandalisering rädda vårt lands naturskönaste trakter.

* * * * *

_Pelle Molin_ (född 1864) har i sina efterlämnade skrifter, _Ådalens poesi_, givit ypperliga skildringar av Norrlands natur och folkliv. Av hans berättelser må nämnas den vackra _Historien om Gunnel_, den målande _En ringdans medan mor väntar_ och den humoristiska _Senjens storbjörn_.

Molins berättelser utmärkas av en utomordentlig poetisk finhet, förenad med en skarp realism i skildringen av allmogelivet och djurvärlden. Naturen målar han trolskt och stämningsfullt i en stil, som stundom påminner om Selma Lagerlöfs och Björnsons men likväl är självständig.

De sista åren av sitt av fattigdom och försakelse fyllda liv framlevde han i nordliga Norges kusttrakter, där han avled i Bodö 1896.

Med Pelle Molin som förebild har sedan en mängd norrlandsskildrare framträtt, men ingen av dem har ens tillnärmelsevis ägt hans förmåga att teckna ödemarksbygdens säregna natur och liv.

* * * * *

_Sofie Elkan_ (född 1853) har med mycken framgång ägnat sig åt historisk romandiktning och i några större tidsskildringar från slutet av 1700- och början av 1800-talet med trogen tidsfärg tecknat flera av det adertonde seklets mera bemärkta personer. Så har hon i romanen _John Hall_ givit en förträfflig skildring av en mycket bekant miljonär, vilken slutade sitt liv som tiggare, och den med stort bifall mottagna boken _Konungen_, ett mellanting av historia och roman, innehåller en sympatisk, vemodsfylld och gripande teckning av Gustav IV Adolfs olycksöde. I sitt senaste värk, _Anckarström_, söker Sofie Elkan förklara, varför den bekante konungamördaren kom att begå sin hemska gärning.

* * * * *

_Gustav Janson_ (född 1866, död 1913) utgav i ungdomen kustromanen _En uppkomling_, i vilken han skildrar en frireligiös predikants bravader i ett litet skärgårdssamhälle. Mera bemärkt blev han dock först genom robinsonaden[44] _Paradiset_, som längre fram följdes av en fortsättning, _De första människorna_. Stort beröm förvärvade han genom _Abrahams offer_, en roman om boerkriget, i vilken den modärna krigföringens fasor och ohyggligheter skildras med en realism som värkar upprörande. Därefter utgav han förutom smärre berättelser den historiska äventyrsromanen _Nils Dobblare_, som har händelserna förlagda till 1500-talets östersjöprovinser, och äktenskapshistorien _Det gamla huset_ med skildringar från Stockholm på 1870-talet. En del av samtidens missförhållanden behandlar han i den mörka nutidsberättelsen _Förlorade söner_, och skärgårdsfolkets mödosamma liv tecknar han i de präktiga böckerna _Ön_ och _Hårda tag_. I den till Attilas dagar förlagda historiska berättelsen _Faran_ har Janson återvänt till krigsskildringen, under det arbetarromanen _I mörkret_ behandlar nutidsförhållanden och skildrar en gruvolyckas fasor med en styrka som erinrar om Zola. Äventyrsromanen _Affären Costa Negra_ är en fantastisk och spännande berättelse med händelserna förlagda till Centralamerika. Berättelsesamlingen _Lögnerna_ är en ny teckning från kriget och står som sådan i jämnhöjd med Abrahams offer. Till Jansons bästa värk hör också den efter författarens död utkomna novellsamlingen _Segrare_, en samling berättelser från skilda tidevarv.

Janson skildrar gärna upprörda tider och förhållanden, och hans livliga framställningssätt samt val av aktuella[45] och spännande ämnen ha gjort honom till en av de mest lästa av våra dagars svenska författare.

[Fotnot 44: Robinsonad = berättelse om skeppsbrutnas öden; äventyrsberättelse.]

* * * * *

_Hjalmar Söderberg_ (född 1869) har i en rad noveller (_Historietter_, _Främlingarna_, _Det mörknar över vägen_ m. fl.), romaner och skådespel (_Gertrud_) visat sig vara en överlägsen skildrare av nutida stockholmsliv. Högst av hans värk står den av en stark vemodsstämning präglade romanen _Martin Bircks ungdom_, i vilken han med utsökt konst skildrar en ung mans bittra erfarenheter av livet, hans svårighet att finna sig till rätta i den modärna tiden. Alla Hjalmar Söderbergs böcker bära prägel av sin författares stora skepsis,[46] hans tvivel på, att det som händer och sker här i världen egentligen har något att betyda. Som konstnär erinrar Hjalmar Söderberg närmast om den franske författaren _Anatole France_, vilkens romaner han tolkat på svenska. I stilistiskt[47] hänseende hör Söderbergs prosa till den renaste och mest välklingande i hela vår vitterhet, och med skäl har det blivit sagt om honom, att han aldrig lämnar från sig något halvfärdigt värk.

* * * * *

_Bo Bergman_ (född 1869) har offentliggjort några samlingar lyriska dikter (_Marionetterna_, _En människa_, _Elden_) och noveller (_Drömmen_, _Skeppet_). Företrädesvis hämtar han sina ämnen från livet i storstaden och tecknar helst dess gråstämning. Bo Bergman är tvivelsutan den svenska litteraturens störste pessimist.[48] Framgångsrikt skildrar han livets köld och tomhet, men i ljusare stämning har han även sjungit betagande vackra sånger om kärleken, hemmet och barnet.

[Fotnot 45: Aktuell = sådant som har intresse för dagen.]

[Fotnot 46: Skepsis = tvivel.]

[Fotnot 47: Stilistisk = som har avseende på skrivsättet; som tillhör ett gott skrivsätt.]

I novellerna äro motiven ofta hämtade från de förolyckades och eländas värld. En stark ensamhetskänsla förnimmes i de flesta. I den senare berättelsesamlingen tima en del av händelserna ute i obygden.

I likhet med den honom i litterärt hänseende närstående Hjalmar Söderberg utsläpper Bo Bergman aldrig något underlägset eller halvfärdigt arbete. Det mesta av hans lyrik och flera av hans noveller intaga därför en rangplats i vår litteratur. Hans prosa tillhör den mest kräsna och ordknappa i vår vitterhet. Som lyriker når han om möjligt ännu högre. Bo Bergmans vers är alltid ledig och lättflytande samt vanligen regelbunden och rimmad. Granna ord brukar han icke men väl utsökt vackra naturbilder och bilder från herdedikten och antiken. Inflytande från Snoilsky och Heidenstam torde kunna spåras hos Bergman, men mest erinrar han om den tyske skalden _Henrik Heine_.

* * * * *

En annan storstadens diktare är

_Henning Berger_ (född 1872), vilken vann uppmärksamhet redan med sin debutbok, _Där ute_, en samling präktiga berättelser ur svensk-amerikanarnas liv. Denna följdes snart av den gripande och medryckande chicagonovellen _Ysaïl_. Efter flera samlingar smärre berättelser, bland vilka märkas många små mästerliga teckningar ur stockholmslivet, utgav Berger sitt omfångsrikaste värk, tre stora romaner, vari han skildrar en ung drömmares utvecklingshistoria. Första delen, _Drömlandet_, är en berättelse från Stockholm i slutet av 1880-talet, den följande, _Bendel & Co_, har händelserna förlagda till våra dagars Chicago, och tredje delen, _Fata morgana_, är en bild ur de senaste årens svenska affärsliv. Bergers senaste alstring utgöres huvudsakligen av mindre noveller och berättelser (_Livets blommor_, _Ur larmet_, _Hörnfeldt_). Högst av dessa står berättelsesamlingen Livets blommor, måhända det mest betydande arbete Berger hittills skapat. Samlingen innehåller fyra berättelser från olika åldrar, av vilka isynnerhet den första (_Anemone_) och den sista (_Vintergröna_) med sin vemodsmättade stämning äro av särskilt stark värkan. Han hämtar för övrigt gärna sina motiv ur nutidslivet (_Gulaschbaronerna_ m. fl. arbeten).

[Fotnot 48: Pessimism = åsikten, att världen över huvud taget är ond och livet utan värde; böjelse att se allt i mörk dager.]

Berger äger en utomordentlig förmåga att fotografiskt teckna det pulserande livet i storstäderna. Hans amerikaskildringar stå i det hänseendet synnerligen högt. Invandrarnas oerhörda mödor och ansträngningar för att slå sig fram i den nya världen har han framhållit mera målande och övertygande än någon annan svensk författare.

* * * * *

_Karl Gustav Ossiannilsson_ (född 1875) debuterade med ett häfte dikter, _Masker_, i vilka han med ungdomlig hänförelse och hänsynslös kraft red till storms mot tidens vekhet och försoffning, mot det han ansåg orätt och förvänt. Samma käckhet och friska humör prägla även hans följande diktböcker (_Hedningar_, _Örnar_, _Svart och vitt_, _Orkester_, _Flygskeppet_, _Lärkan_, _Hemmet och hemlandet_, _Tidsdikter_), av vilka de senaste dock även innehålla många dikter med vekare och innerligare tonfall. Sina ämnen hämtar Ossiannilsson vanligen från svunna större tider och från större land än vårt, såsom från den grekiska och romerska forntiden, från revolutionens och Napoleons Frankrike och från vår tids engelska och amerikanska värld, men han har även skrivit ståtliga fosterlandssånger och bedårande vackra dikter om hemmet och kärleken till maka och barn.

Efter ett par mindre uppmärksammade novellböcker med historiska motiv har Ossiannilsson utsänt tre stora romaner, i vilka han skarpt kritiserat hela det modärna samhället, särskilt industrisamhället och dess försummelser och partiskhet mot de kroppsarbetande och fattigare klasserna samt visat de följder sådana försummelser medföra. I den första av dessa romaner, _Barbarskogen_, skildrar han arbetarnas lott, »deras liv i fabriker, vid hamnar, på hav, deras risker i arbetet till liv, lem och hälsa, deras hemliv och hemlöshet, deras bostäders fattigdom, snusk och hälsofaror, deras hänsynslösa utnyttjning och hänsynslösa avskedande, när de inte längre behövas eller äro till lags», men han riktar även däri skarpa angrepp mot den modärna arbetarrörelsen. Den andra av berättelserna, _Slätten_, innehåller ett galleri utmärkt tecknade typer från landsbygden och visar, hur stor brutaliteten kan vara hos de maktägande i samhället. Seriens tredje bok, _Havet_, skildrar 1909 års storstrejk och är på samma gång en teckning ur det modärna affärslivet. Av Ossiannilssons övriga prosavärk är _Prästgården_ en idyllisk julberättelse, som ger bilder ur livet i vardagslag och helgdagsstämning i en prästgård på landet. I den stora romanen _Ödets man_ berättar han om sitt eget liv under barn- och ungdomsåren fram till mannaåldern. Skildringarna från skolpojkslivet och studentlivet i Lund äro det värdefullaste i denna bok. Högre i konstnärligt hänseende står romanen _Lille Benjamin_, en ny prästgårdsidyll med flera utmärkt tecknade karaktärer. Av Ossiannilssons övriga rika alstring må nämnas de käcka ungdomsböckerna _Kung Karl den unge hjälte_ samt _Gustavus Adolphus Magnus_.

Ossiannilsson har även försökt sig som dramatiker men har som sådan ej vunnit samma framgång som på diktens övriga områden (det indiska skådespelet _Tigerhuden_, dramat _Jörgen Kock_, läsdramat _Fågel Fenix_ m. fl.).

På svenska har Ossiannilsson tolkat några av den engelska poesiens förnämsta värk (_Pippa går förbi_ av _Browning_ och _Atalanta i Kalydon_ av _Swinburne_). Bland engelska skalder (_Kipling_) finner man ock förebilderna till hans egen diktning.

Ehuru Ossiannilssons prosa utmärkes av en stilens kraft och rikedom, som icke är så alldeles vanlig, är det likväl i den bundna formen han når högst. Hans vers är fast och regelbunden med livfulla, ofta nya, krävande rytmer och svår, konstfull rimflätning. Gärna upprepar han ord, rader och strofer samt använder ståtliga, fylligt böljande ord. Allt detta har gjort Ossiannilsson till den näst Fröding och Karlfeldt mest läste av det senaste halvseklets svenska lyriker.

* * * * *

_Bertel Gripenberg_ (född 1878) intar den mest bemärkta platsen bland det yngre Finlands svenskspråkiga skalder. Han debuterade med ett häfte _Dikter_, vilket sedan följts av samlingarna _Vida vägar_, _Gallergrinden_, _Rosenstaden_, _Aftnar i Tavastland_ m. fl.

Gripenberg är i synnerhet en känslolivets hängivne sångare. Kärleksdikten intager ett betydande rum i hans alstring, och den sinnliga njutningen har han besjungit i glansfulla strofer, men även ångern och svårmodet höra hemma i hans dikt. Av finsk natur har han givit vackra bilder, och han har sjungit käcka stridssånger för det svenska språkets och den svenska odlingens bevarande i Finland. Av nutida svenskspråkiga diktare är Gripenberg en av de största formella begåvningarna, och han behärskar de mest krävande versformer. Sedan Snoilskys dagar torde ingen på svenskt tungomål skrivit så klingande sonetter som Gripenberg.

* * * * *

Lyriker är även _Oskar Stjerne_ (född 1873), vilken debuterade med ett litet häfte _Visor och vers_, humoristiska och hållna i folklig ton samt med tydliga spår av Fröding som förebild. I samma riktning gick den följande samlingen _Sol och snö_, som dock är allvarligare med vackra naturstämningar, sagomotiv och kärleksdikter. Om hemmet och hemkänslan har han vackert sjungit i _Sångerna om hemmet_, och i _Hemfolk och hemlåt_ har han liksom i den första diktsamlingen på värmländskt allmogespråk givit både känsliga och humoristiska bilder ur hemprovinsens folkliv.

Icke blott Stjernes diktning utan även hans levnadslopp erinrar om hans store landsman och förebild Fröding. Liksom denne arbetade han flera år i Karlstadstidningen, och liksom Fröding blev han en av sjukdom i förtid bruten man, varigenom hans litterära alstring upphörde, säkerligen innan han hunnit giva sitt bästa. Stjernes vers är välljudande, rimmad och regelbunden, rytmen mjuk och harmonisk, ordval och bildspråk vackra men utan några större säregenheter.

* * * * *

Av vårt lands yngre dramatiska författare är

_Ernst Didring_ (född 1868) den mest bemärkte. Han debuterade med skådespelet _Midnattssol_, en bild ur lapparnas liv, vilket efterföljts av dramerna _Två konungar_, _Högt spel_, _Jefta_ m. fl. Didrings skådespel äro dramatiskt spännande med värkningsfulla och måleriska situationer samt ledig dialog.[49] Även som berättare har Didring skaffat sig ett berömt namn. Förutom novellsamlingar (_Trälar_, _Kronans kaka_ m. fl.) har han utgivit den präktiga romanen _Malm_, i vars förra del han skildrar de oerhörda mödor och offer, som byggandet av järnvägen genom övre Norrland krävt, och i den senare ger han en vederhäftig teckning av livet i gruvsamhällena därstädes.

[Fotnot 49: Dialog = samtal mellan två eller flera personer.]

* * * * *

Av våra dagars yngre, mera bemärkta författare må vidare nämnas de båda skånska lyrikerna _Vilhelm Ekelund_ (född 1880) och _Anders Österling_ (född 1882).

Av dessa båda har den förstnämnde med Ola Hansson till förebild odlat den fria, orimmade versen och i flera samlingar dikter (_Elegier_, _In candidum_, _Havets stjärna_ m. fl.) givit uttryck för sitt eget känsloliv och besjungit hemprovinsens natur vackert och stämningsfullt. Ekelund är även en betydande essayist (_Båge och lyra_, _Böcker och vandringar_, _Nordiskt och klassiskt_ m. fl.).

Österling har i dels högstämda hymner (_Preludier_, _Hälsningar_ m. fl. samlingar), dels enklare visor (_Årets visor_ m. fl.) lovsjungit livets skönhet, människosjälens förhoppningar, naturens och årstidernas växlingar. Österling har även på ett synnerligen lyckligt sätt till svenska översatt flera av den europeiska litteraturens poetiska mästervärk (_Fränder och främlingar_).

* * * * *

Som lyriker debuterade även

_Sven Lidman_ (född 1882), vilken i sin pompösa[50] vers gärna hämtade motiven från antiken (_Källorna_ m. fl. samlingar). På senare tid har han emellertid övergått till den bredare prosaskildringen och i en stor romanserie (_Stensborg_, _Ture Gabriel Silfverstååhl_, _Köpmän och krigare_, _Tvedräktens barn_ m. fl.) tecknat bilder ur en svensk adelsätts utvecklingshistoria.

[Fotnot 50: Pompös = ståtlig, praktfull.]

* * * * *

_Gustav Ullman_ (född 1881) har i några dikthäften (_Västkust_, _Caprifol_, _Sångarbikt_, _Ur livets visor_ m. fl.) kraftigt och målande besjungit Hallands karga natur. I den utmärkta novellsamlingen _Präster_ har han skildrat den svenske prästen, sådan typen utvecklat sig på västkusten.

* * * * *

En varm medkänsla för människorna i all deras skröplighet ådagalägger

_Sigfrid Siwertz_ (född 1882) i den präktiga berättelsesamlingen _De gamla_, och en icke mindre vederhäftig teckning av ungdomens själsliv har han givit i den humoristiska boken _Mälarpirater_, i vilken han skildrar några ynglingars härjningståg i båt runt mälarstränderna. Romanen _En flanör_ är en tankeväckande berättelse ur livet i våra dagars Stockholm, och hans senaste värk, _Eldens återsken_, har inspirerats av det stora världskriget.

* * * * *

Humoristen bland de yngre författarna är

_Ludvig Nordström_ (född 1882), vilken började som lyriker, men som vunnit sin berömmelse genom sina skildringar av norrländskt fiskarliv (_Fiskare_, _Bottenhavsfiskare_). I sina övriga böcker (_Borgare_, _Herrar_, _Idyller från Öbacka_ m. fl.) har han givit ett galleri dråpligt tecknade figurer från en liten norrlandsstad. Högst har han måhända nått i historierna om _Tomas Lack_, i vilka Nordström visar sig vara en barnpsykolog[51] av rang.

* * * * *

_Olov Högberg_ (född 1855) har i sina kulturhistoriska romaner (_Den stora vreden_, _Fribytare_, _Baggbölingar_, _Utbölingar_) skildrat dels livet i Ångermanälvens dalgång under storhetstidens senare år och dels givit bilder ur den svenska skogsskövlingens historia.

* * * * *

En säregen berättarförmåga äger

_Hjalmar Bergman_ (född 1884) som i en rad delvis mycket fantastiska skildringar, vilka stundom erinra om Gösta Berlings saga, tecknat ett galleri originella figurer från bruk och herrgårdar i bärgslagen (_Hans nåds testamente_, _Loewenhistorier_, _Komedier i bärgslagen_, _Dansen på Frötjärn_, _Knutsmässo marknad_ m. fl.).

* * * * *

En framstående samhällsskildrare äga vi i

_Martin Koch_ (född 1882), vilken utgivit dels vederhäftiga berättelser ur industriarbetarnas liv och dels tecknat bilder ur förbrytarvärlden på ett sätt, som för tanken hän till den ryske författaren _Fedor Dostojewski_. Koch gjorde sig först bemärkt genom den sorgmodiga lilla berättelsen _Ellen_. Denna följdes snart av den präktiga romanen _Arbetare_, tvivelsutan jämte Barbarskogen den bästa skönlitterära skildring vi äga av den modärna arbetarrörelsen. Det stora värket _Timmerdalen_ innehåller en på historiska urkunder grundad berättelse om den stora sågvärksstrejken i sundsvallstrakten 1879. »Det är en stark, våldsam, stundom förfärande berättelse om en oerhörd skövling ej blott av skog men framför allt av människoliv och människokraft.»

[Fotnot 51: Psykologi = läran om själslivet.]

* * * * *

En stor och äkta humor men med en underström av djupt allvar äger tecknaren

_Albert Engström_ (född 1869), mest känd genom sin tidning _Strix_. Sedan många år bosatt i Stockholms skärgård har Engström därunder i grund studerat och lärt känna skärgårdsbon, som han icke blott i bild utan även i ord tecknat bättre och vederhäftigare än någon annan svensk författare efter Strindberg. Sina skärgårdsberättelser jämte andra skildringar har han samlat i flera små böcker (_En bok_, _En bok till_, _Genom mina guldbågade glasögon_, _Kryss och landkänning_, _Bläck och saltvatten_, _Hemma och på luffen_ m. fl.). Engström är även en humoristisk reseskildrare, såsom i boken _Åt Häcklefjäll_, i vilken han redogör för en islandsfärd.

* * * * *

_Jane Gernandt-Claines_ (född 1862) böcker innehålla färgrika bilder från utom Europa belägna länder (_I pagodernas land_, _När_ _sjön går hög_).

* * * * *

Vår tids kvinna, särskilt kvinnan i de övre samhällslagren, har fått sin skildrare i

_Marika Stjernstedt_ (född 1875). Av hennes böcker ha i synnerhet novellen _Gena_, romanserien _Vägarna_ och berättelsen _Alma Wittfogels rykte_ vunnit erkännande.

* * * * *

Från motsatta folklager hämtar däremot

_Anna-Lena Elgström_ (född 1884) ofta sina motiv. Kraftigt och målande har hon tecknat bilder från de urspårades och eländas värld, ofta från de allra djupast sjunknas (_Gäster och främlingar_, _Fattigfolk_) och hennes berättelser erinra ganska mycket om den ryske författaren _Maksim Gorkis_ böcker. I sitt senaste värk (_Stjärnan, vars namn är malört_) har hon mestadels hämtat motiven från Italien.

* * * * *

Bland det nutida Sverges mest framstående skriftställare märkes även

_Ellen Key_ (född 1849) vilken började som litteraturhistorisk författare med några förträffliga teckningar av Ernst Ahlgrens, Anne-Charlotte Lefflers och Almquists livsgärning. Det är emellertid som tänkare och författare i religiösa, filosofiska och sociala frågor Ellen Key vunnit berömmelse och förvärvat sig en stor läsekrets, företrädesvis i utlandet. Bland hennes arbeten märkas föredraget _Missbrukad kvinnokraft_, i vilket hon vänder sig mot överdrifter i den modärna kvinnorörelsen, och _Barnets århundrade_, vari hon framlägger sina tankar i uppfostringsfrågor. De stora värken _Tankebilder_ och _Livslinjer_ innehålla Ellen Keys livs- och världsåskådning, hennes åsikter om kärleken och äktenskapet, om religionen och om samhället.

En allvarlig övertygelse och en varm människokärlek prägla alla Ellen Keys böcker, vilka alltid föranlett livliga meningsutbyten och oftast mött mycken motsägelse. De äro skrivna i en bildrik och medryckande stil. Sin högsta värkan når Ellen Key dock i det muntliga föredraget. Hennes böcker ha på främmande språk, särskilt tyska, utgått i stora upplagor, och Ellen Key är i närvarande stund ett av den svenska litteraturens ryktbaraste namn.

* * * * *

Den ökade folkbildningen har medfört, att läslusten hos vårt folk tilltagit, och för att tillfredsställa denna ha på många ställen _folkbibliotek_ blivit inrättade. Dessa understödjas av stat och kommun. Dessutom ha skönlitteraturens förnämsta alster genom utgivandet av prisbilliga upplagor gjorts tillgängliga för en större allmänhet.

Våra dagars mest spridda lektyr är emellertid _tidningarna_, som numera trängt fram till såväl kojan som palatset, och som utöva ett stort inflytande på folket.

PERSONREGISTER.

Adlerbeth, J., 50 Afzelius, A. A., 52 Agard, K. A., 41 Agrell, Alfhild, 85 Ahlgren, Ernst, se Benedictsson. Ahrenberg, J. J., 85 Almquist, K. J. L., 57, 66, 76, 91 Alströmer, J., 27 Andersen, H. K., 91 Andræ, L., 14 Angered-Strandberg, Hilma, 85 Arrhenius, J., 23 Atterbom, P. D. A., 41, 46, 89

Bellman, K. M., 22, 24, 34, 49 Benedictsson, Viktoria, 78 Berger, H., 98 Bergman, B., 97 Bergman, Hj., 105 Bergman, T., 28 Berzelius. J. J., 41 Beskow, B. v., 53 Birgitta, 9 Björck, E., 73 Björnson, Bj., 73, 91, 95 Blanche, A., 65 Bondeson, A., 79 Boström, K. J., 57 Brandes, G., 73 Braun, V. v., 63 Bremer, Fredrika, 63 Browning, R., 101 Byron, G. G., 63 Bååth, A. U., 77 Bäckström, E., 72 Böttiger, K. V., 62

Calderon de la Barca, 41 Carlén, se Flygare-Carlén. Cervantes Saavedra, M. de, 41 Columbus, S., 21, 22 Corneille, P., 28 Creutz, G. F., 31 Crusenstolpe, M. J., 68

Dahlgren, F. A., 65, 92 Dahlgren, K. F., 49 Dahlstierna, G., 24 Dalin, O. v., 28, 29 Dante Alighieri, 41 De la Gardie, M. G., 21 Didring, E., 102 Dostojewski, F., 106

Edgren-Leffler, Anne-Charlotte, 76 Ekelund, V., 102 Elgström, Anna-Lena, 107 Elkan, Sofie, 95 Engström, A., 106 Eurelius, se Dahlstierna.

Fahlcrantz, K. E., 56 Fallström, D., 84 Fjalar, se Östergren. Flygare-Carlén, Emelie, 64 Forsslund, K.-E., 94 France, Anatole, 97 Franzén, F. M., 41 Frese, J., 25 Fries, E., 41, 57 Frode, Are, 6 Fryxell, A., 57, 67 Fröding G., 87, 91, 93, 101, 102

Geijer, E. G., 41, 50, 57 Geijerstam, G. af, 80 Gernandt-Claine, Jane, 106 Gjörwell, K. K., 57 Goethe, J. W. v., 41, 70 Gorki, M., 107 Grafström, A. A., 50 Gripenberg, B., 101 Gustav III, 33 Gyllenborg, G. F., 31

Hallström, P., 92 Hammarsköld, L., 41, 48 Hansson, O., 81, 102 Hedberg, F., 71 Hedberg, T., 89 Hedlund, S. A., 69 Hedenstierna, A., 79 Heidenstam, V. v., 86, 98 Heine, H., 98 Hierta, L. J., 68 Hjärne, U., 18 Hugo, V. M., 73 Högberg, O., 104 Höpken, A. v., 27

Ibsen, H., 73, 76, 85 Ihre, J., 28

Janson, G., 96 Johansson, L., 22 Josephson, E., 84 Järta, H., 56

Karlfeldt, E. A., 93, 94, 101 Kellgren, J. H., 33, 36 Key, Ellen, 107 Kipling, R., 101 Koch, M., 105

Lafontaine, J. de, 25 Lagerbring, S., 28, 32 Lagerlöf, Selma, 89, 95 Lagerlöf, P., 23 Leffler, se Edgren-Leffler. Lenngren, Anna Maria, 37 Leopold, K. G. av, 37, 47 Levertin, O., 88 Lidman, S., 103 Lidner, B., 39 Ling, P. H., 52 Linné, K. T., 27, 28, 32 Lovisa Ulrika, 27 Lucidor, se Johansson. Lundegård, A., 78, 83

Malmström, B. E., 62 Mattias, 10 Melin, K. A., 83 Messenius, J., 13, 16 Molière, 28 Molin, P., 95

Nicander, K. A., 55 Nilsson, S., 41 Nordenflycht, Hedvig Ch., 30 Nordensvan, G., 85 Nordström, L., 104

Odel, A., 31 Oehlenschläger, A., 46 Olai, E., 11 Onkel Adam, se Wetterbergh. Orvar Odd, se Sturzen-Becker. Ossiannilsson, K. G., 99 Oxenstierna, J. G., 37

Palmblad, V. F., 49 Pederson, B., 9 Peringskiöld, J., 18 Petri, L., 15 Petri, O., 13, 14 Polhem, K., 18

Racine, J., 28 Retzius, A., 57 Reuterholm, G. A., 33 Roos, Matilda, 85 Rosenhane, G., 21 Rousseau, J. J., 33 Rudbeck, O., d. ä., 18, 25 Rudbeckius, J., 16 Runeberg, J. L., 60 Runius, J., 24 Rydberg, V., 5, 69 Rydqvist, J. E., 57 Rääf, L. F., 53

Schartau, H., 41 Scheele, K. V. v., 28 Schlegel, Bröderna A. W. och F., 41 Schiller, F. v., 41 Scott, W., 71 Sehlstedt, E., 63 Shakspere, W., 41, 76 Sigurd, se Hedenstierna. Siwertz, S., 104 Sjöberg, E., 54 Skallegrimsson, Egil, 5,6 Skogekär Bergbo, se Rosenhane. Snoilsky, K., 72, 98, 101 Spegel, H., 23 Stagnelius, E. J., 53 Starbäck, K. G., 71 Stenhammar, V., 87 Stiernhielm, G., 18, 20 Stjerne, O., 102 Stjernstedt, Marika, 106 Strandberg, K. V. A., 62, 93 Strandberg, se Angered-Strandberg. Strindberg, A., 74 Sturzen-Becker, O. P., 63 Sturlesson, Snorre, 6 Svart, P., 13 Svedberg, J., 23 Svedenborg, E., 28 Swinburne, 101 Söderberg, Hj., 97, 98

Talis Qvalis, se Strandberg. Tasso, T., 41, 47 Tavaststjerna, K. A., 81 Tegel, E. G., 13 Tegnér, E., 4, 6, 41, 44, 47 Thorild, T., 39, 76 Tieck, L., 41 Tomas, 11 Topelius, S., 65, 66 Triewald, S. v., 25

Ulvsson, J., 8 Ullman, G., 103

Valerius, J. D., 56 Wallenberg, J., 32 Wallin, J. O., 41, 42 Wallmark, P. A., 47 Wennerberg, G., 65 Wetterberg, K. A., 65 Verelius, O., 18 Wieselgren, P., 49 Wikner, P., 73 Wirsén, K. D. av, 72 Vitalis, se Sjöberg. Wivallius, L., 19 Voltaire, M. F., 33

Zola, E., 73, 96

Ångström, A. J., 57

Ödman, N. P., 73 Ödman, S., 41 Östergren, K. L., 73 Österling, A., 102

Albert Bonniers förlag.

Ur Svenska Litteraturen Läsebok för Folkskolan utgiven av Emil Rodhe, Per Thomée och Erik Zimmerdahl.

1. Selma Lagerlöf. 60 öre. 2. Verner v. Heidenstam. 50 öre. 3. a Viktor Rydberg (Lille Vigg). 30 öre 3. b Viktor Rydberg. 50 öre. 4. Gustaf Fröding. 30 öre. 5. Erik Axel Karlfeldt. 30 öre. (Wahlström & Widstrands förlag.) 6. Pelle Molin. 25 öre. (Wahlström & Widstrands förlag.)

7. Karl-Erik Forsslund. 45 öre. (Wahlström & Widstrands förlag.) 8. August Strindberg. 75 öre. 9. Gustaf af Geijerstam. 45 öre. 10. Carl Snoilsky. 60 öre. (Hugo Gebers förlag.) 11. Per Hallström. 35 öre. 12. Oscar Levertin. 50 öre. 13. a Zak. Topelius. 1 kr. 13. b Zak. Topelius. 50 öre. 14. Anna Maria Lenngren. 30 öre. 17. Ernst Ahlgren. 40 öre.

Nyare Svenska författare i upplagor för skolan. Med förklaringar av Hugo Bergstedt.

VIKTOR RYDBERG, Romerska kejsare i marmor. 1 kr. VERNER v. HEIDENSTAM, i urval. 1 kr. AUGUST STRINDBERG, i urval. 1 kr. C. J. L. ALMQVIST, Tre folklivsteckningar. 1 kr.

Moderna Svenska författare utgivna i urval för skolan av Ruben G:son Berg.

Verner v. Heidenstam. 60 öre. Axel Erik Karlfeldt. 60 öre. (Wahlström & Widstrands förlag.)

Selma Lagerlöf. 50 öre. Gustaf Fröding. 40 öre. August Strindberg. 60 öre.

Skrifter utgivna av modersmålslärarnes förening:

AUGUST STRINDBERG: Tre noveller ur Svenska öden och äventyr (Odlad frukt -- En ovälkommen -- Pal och Per) med förklaringar. 50 öre. -- En litteraturvetenskaplig analys över dessa tre Strindbergs noveller av Fredrik Böök. 75 öre.