# Svensk diktning II Selections from Swedish Poets with Brief Monographies

## Part 4

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/svensk-diktning-ii-selections-from-swedish-poets-with-brief-mon-530167e7/index.md

Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord 5 står min hembygd och hälsar mig glad, var mig hälsad!--Men var är min faders gård, det är tomt bakom lönnarnas rad.

Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt, där den låg, ligger berghällen bar, 10 men däröver går minnet med vinden svalt, och det minnet är allt som är kvar.

Och det är, som jag såge en gavel stå vit och ett fönster stå öppet däri, som piano det ljöd och en munter bit 15 av en visa med käck melodi.

Och det är, som det vore min faders röst, när han ännu var lycklig och ung, innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst och hans levnad blev sorgsen och tung. 20

Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ned invid sjön för att höra hans tal om det gamla, som gått, medan tiden led, om det gamla i Alsterns dal.

Och sitt sorgsna och sorlande svar han slår, 25 men så svagt, som det blott vore drömt: "Det är kastat för vind sedan tjugu år, det är dött och begravet och glömt.

Där du kära gestalter och syner minns, där står tomheten öde och kal, 30 och min eviga vaggsång är allt som finns av det gamla i Alsterns dal."

UR BIBLISKA FANTASIER.

HOSIANNAH!

Görer portarna höga och dörrarna vida och häng slingor av grönt över ringmuren din, dotter Zion, statt upp, att din konung må rida som en ärones konung, en ärones konung, 5 som en ärones konung må draga därin!

Låter harporna ljuda, basunerna stöta och lägg kläden och palmer för konungens fot, låt ditt folk strömma ut att sin härskare möta under glädje och gamman, 10 glädje och gamman, under gamman och fröjd gå sin konung emot!

Bortom skyn är hans rike av vin och av honung, bortom skyn är hans härskarors vapendån, han är kärlekens konung och frihetens konung 15 --klinge högt: Hosiannah! högt: Hosiannah! klinge högt: Hosiannah, Davids son!

MIN STJÄRNAS SÅNGER.

I.

Med vrede du ser från din gyllne stol, hur min stjärna slocknar och fläckas, vi gav du min stjärna så svagt, min sol, av ditt ljus, att det så skall släckas?

Jag är dock din son, och allt frö, jag fått 5 till mitt ljus, är väl fött av din låga, så lider du själv av det ont mot gott, som för mig varit sjukdom och plåga.

Och är ej min fläck av din egen art, men av ont ifrån rymdernas öken, 10 vi stötte du mig med så våldsam fart långt ut, djupt i mörker och töcken?

II.

Du säger: "Kom hem till din faders gård att kyssas av fadersläppar!" Din kärlek är mig för bitter och hård, 15 den smeker och kysser med käppar.

Med slag du renar, med kniven du tvår, mot din kärlek jag hårt vill mig värna, det känns, som du tvådde så fläckar och sår som livskraft och ljus ur min stjärna. 20

Du tvår med din lut min stjärna ren, den varder så ren som ett vatten, då bliver så tomt min stjärnas sken som en vattnets avbild av natten.

III.

Min stjärna var ändå väl något värd, 25 trots fläck och försvagat ljus, en än milt lysande vänlig härd för mig och mitt fattiga hus.

Det lyste av mitt om allt där var, det var gott, fastän ej likt ditt, 30 din brännande stråles eld bortskar allt ljus, som var medfött mitt.

Så brinn och förbränn i mitt fattiga hus, din låga, den hatar jag, till sot den bränner min stjärnas ljus 35 rättfärdighetsfullt enligt lag.

Så bränn då och tro, att du bor i mig, du bor i min utrymda sal, ditt "brinn och tala" är "slockna och tig", du lyser ett utbränt skal. 40

IV.

En sista gnista av stjärna är kvar, den vill jag försöka att rädda och draga en väg, där ingen far, och stigar av ingen beträdda.

Jag hatar din hjälp, och jag tror ej ditt ord, 45 trots ditt skryt, att du lyser för världar, din visdom är ej för stjärnor gjord, den vanvettiggör och förhärdar.

Ditt faderskap är av tvivel höljt, min frändskap med ditt folk är ingen, 50 kanhända en annan sol jag följt som broder i syskonringen,

men kom som en bortbytt till dig och er, där främmande ögon stirra, jag vill icke vara i ditt land mer, 55 i fjärran rymd vill jag irra.

Där vill jag slockna i ensamhet långt bort från din hatade flamma, som bränner med kärlek, tills ingen vet, om ej kärlek och hat är detsamma. 60

VERNER VON HEIDENSTAM.

_Karl Gustav Verner v. Heidenstam_ föddes den 6 juli 1859. Han röjde tidigt livlig fantasi och konstnärliga anlag och idkade redan som sjuttonåring konstnärsstudier i Paris. Ganska snart fann han emellertid, att hans rätta uttrycksmedel icke var färgerna utan orden, och efter att i flera år hava vistats i Italien, Grekland och Orienten återvände han 1887 till Sverge och debuterade följande år med diktsamlingen _Vallfart och vandringsår_. I denna bröt han med den ännu i allmänhet härskande realistiska riktningen, hävdade fantasiens och inbillningens rätt gentemot den exakta verklighetsskildringen och förkunnade en på njutningen av nuet och på en naiv skönhetskult grundad livsglädje, som stod i skarpaste motsats till den rådande pessimismen inom litteraturen. I sin närmast följande produktion: _Från Col di Tenda till Blocksberg_ (1888), _Endymion_ (1889) och _Hans Alienus_ (1892) fortsätter han sitt sökande efter livsglädje och skönhetsnjutning men anslår snart allvarligare och djupare toner, i samma mån som han återvänder till inhemska motiv. Så i sina år 1895 utgivna _Dikter_. Den svenskhet i tonen, som spåras i denna diktsamling, varslar om den riktning mot det nationella, som är det mest framträdande draget i Heidenstams senare författareskap och som fått sitt ståtligaste uttryck i de båda historiska skildringarna _Karolinerna_ (1897--1898) och _Folkungaträdet_ (1905--1907). Bland övriga alster av hans penna märkas _Heliga Birgittas pilgrimsfärd_ (1901), _Skogen susar_ (1904), flera smärre spirituella och stämningsfulla essayer samt _Nya dikter_ (1915). Dessa senare beteckna hittills höjdpunkten av skaldens utveckling; tankeinnehållet har fördjupats, och hans stil fått en klarhet och linjerenhet, som bär klassicitetens adelsmärke.

Heidenstam erhöll 1916 nobelpriset i litteratur.

DJUFARS VISA.

I danserskornas stad, det glada Tanta, där bomullsbuskens ros blir vit och gul och Nilens delta står med gröna majsfält och bufflar draga vattenhissens hjul, i detta Tanta levde gamle Djufar. 5 Han var beryktad för sin tungas makt att dikta långa österländska verser i takt med danserskornas muntra takt. Han sjöng så vackert om sin stad, som låg med hundra duvtorn, torg och minaret, 10 att den som hänryckt ej sprang in i dansen, betäckte ögat med sin hand och grät.

En morgon tidigt satt han på sin tröskel. Fast lågt stod solen, var han redan klädd. Då ropte alla flickorna vid brunnen: 15 "Nu diktar Djufar! Han har glömt sin bädd! I afton kanske, när i haschischrök på nakna fötter och vid flöjters låt vi dansa slöjdans, att han sjunger visan och lockar än vårt skratt och än vår gråt." 20

Då sade Djufar: "Har jag tid till sång? Min tid är kort till ökengravens blund. Jag har ej råd att för min sömn försumma en sådan sval och ljuvlig morgonstund."

Då ropte yngsta flickan med ett skratt 25 och lyfte krukan på sitt svarta hår: "Vår vän är alltför gammal till att dikta. När fyller Djufar sina hundra år?"

Förbittrad steg den krökte gubben upp och strödde trumpen bröd för sina duvor. 30 Men när han såg kupolerna, som välvde på stadens höjder som en klase druvor, och såg kring slätten, klarnade hans min. "Kom, barn! Om jag var hundra år och mer, förmådde än min gamla tunga sjunga, 35 när från min tröskel denna trakt jag ser."

Det blev ett jubel. Folket kom ur staden och satte sig som kring ett lägerbål, och deras trummare bar ut sin puka, en fiskskinnsöverdragen mässingsskål. 40 När musikanterna nu bildat ring med flöjten lyft och lutan på sitt knä och med sin smäckra, strängade rebabe, vars buckla sken av indiskt sandelträ, och när nu danserskorna togo dans, 45 så var kring deras panna fästad slant begynte glindra som en liten gnista; då steg Djufar upp på brunnens låga kant.

Han drog en papersremsa och en penna försiktigt ur en avlång silverslida 50 och knäppte upp sitt bläckhorn, vilket hängde i gula silkessnören vid hans sida. Där låg ett sorglöst lugn på denna trakt, på tystnadens beständigt tysta land, på dvalans land, det tigande Egypten, 55 där själva vattnet ljudlöst slår sin strand. På deltats revlar sov en rad flamingos. Ett fartyg sam på vattnets gula spegel med akterhuset målat grönt och rött och drev med floden utan rodd och segel. 60

Den gamle Djufar tog som en aktör på brunnens kant högtidligt ut sitt steg, och mödrar lyfte sina barn i höjden i väntan på hans sång--men Djufar teg. Hans ögon vidgades och glänste under 65 hans panna, som var brun som mörknat läder, och i den ivrigt lyfta handen sken

mot kornblå luft hans pennas vita fjäder. Han rörde sina läppar tyst, och han, som med sin vers och klangen av sin röst 70 så ofta lockat löjen eller tårar, lät hakan långsamt sjunka mot sitt bröst.

Han vände sig från folket och betäckte sitt huvud med en ärm av sin burnus. Han brast i gråt. Han lät sin penna falla 75 och gick tillbaka till sitt låga hus.

Då ropte närmsta flickan: "Ganska sant blev Djufar spådd, att diktens stora glädje ej mer är hans."--Den andra flickan gick förgrymmad hem från brunnen, men den tredje 80 gav musikanterna en vink och tog hans pappersremsa, som låg våt av gråt. Hon lyfte den och bar den, följd av folket, vid strängarnas och pukans muntra låt. Hon gick till stadens stilla helgedom. 85 Där fästes remsan i en pelargång, och Tantas döttrar kysste den och mindes i långa tider Djufars tysta sång.

Den ögats glädje Österlandet skänker kan ingen skildra i en skriven rad, 90 men gamle Djufar målar denna glädje i sitt av tårar vätta, tomma blad.

UR ENSAMHETENS TANKAR.

IV.

Jag längtar hem sen åtta långa år. I själva sömnen har jag längtan känt. Jag längtar hem. Jag längtar, var jag går --men ej till människor! Jag längtar marken, jag längtar stenarna, där barn jag lekt. 5

XVIII.

Kring halva jorden jag letat har en punkt, som jag vackrast fick kalla. Så vackra voro de alla, att ingen vackrare var.

Tag allt som är mitt och mitt kan bli, 10 men lämna min yppersta gåva att kunna njuta och lova, där en annan går kallt förbi!

PILGRIMENS JULSÅNG.

Höstens slagregn och steppens sol blekte pilgrimsdräkten. Upp jag steg, då hanen gol tidigt i morgonväkten. Hundramilade 5 hän mot Sverige vägarna stego, och först mot kvälln trött jag vilade; natthärbärge bjöds på halmen vid spiselhälln. 10

Korsfararsagor och pilgrimsskrock letade tanken till rätta. Snart i dörren en lantlig flock tyst mig hörde berätta. Kvinnorna lutade 15 tätt sig samman arm i arm i lyssnande led. Gnistorna sprutade högt ur flamman, vilken slickade spiselns ved. 20

Äventyr på villande väg, månget vallfärdsminne sorglöst tolkades, men jag förteg elden, som falnar mitt sinne. Självförpinande 25 helig broder döljs ej under den rock jag bär. Ej den skinande fru Gudsmoder mina aningars drottning är. 30

Genomvandrat jag har allen skuggornas land, de öde. Långt i öknen bland tistlar och ben talade jag med de döde. Sund och levande 35 gick jag dem nära, log och snyftade samman med dem. Följde dem bävande, fick dem kära, sökte i skuggornas hem ett hem. 40

Skuggorna rörde min panna--och skönt steg en fornvärld ur graven. Ninives döttrar virade grönt runt kring pilgrimsstaven. Stjärnorna blossade 45 bibliskt klara. Sakta susade strängaspel. Skuggornas krossade underbara skönhetsrike betog min själ. 50

Lyss jag i kåpans musselskal, brusar Arkipelagen. Ekon av tympanon och cymbal dallra vid böljeslagen. Jungfrur rövande 55 utan ånger frusta centaurer i flyende tramp. Avgrundsbedövande vilda sånger skratta i takt med hovarnas tramp. 60

Trolöst flydde jag skuggornas land, trånade åter till livet, gators vimmel och lampors brand, dock--mitt öde stod skrivet. Livets böljande 65 städer och länder lockad av sorlet jag genomgick, men de förföljande skuggornas händer lades skymmande över min blick. 70

Runt mig hälsa de unga fritt andra vaknande tider. Främmande står jag i deras mitt. Som en vålnad jag skrider. Dagens krigande 75 skara spänner ordets båge av senor och stål; drömsjukt tigande, arm på vänner, vandrar skuggornas son utan mål. 80

Aldrig kan jag som fordom glatt stundens frågor dryfta; tankarna famla dag och natt nederst i skuggornas klyfta, där ej flämtande 85 facklan sänder livets sken, men en underjords. Aldrig bland skämtande bröder och fränder skall jag munter sitta till bords. 90

Skriande tranorna flyktat ren. Vita bolstrar och putor flingorna bädda kring häll och sten. Kojornas trånga rutor glimta immiga. 95 Sparven i hunger letar kärven vid bondens skjul. Djupt ur dimmiga höstkvälln sjunger pilten vid foran om vinter och jul. 100

Röster från barndomens år, till er snöiga stigar mig föra, men ni nå ej mitt hjärta mer, mumla blott i mitt öra. Stilla, saliga, 105 soningsfulla stämmor, fåfängt kallen I. Hotfullt otaliga syner rulla upp ur Hades min blick förbi. 110

Glömska drickes ur Lethes våg, men med ögonen slutna drack jag ur mörka Styx--och såg sedan allen det förflutna. Bleka och krokiga 115 skuggorna locka anden att drömma vid Karons flod, men det brokiga livet vill plocka frukter, som vinkande trås av mitt blod. 120

Kedjad vid livet min stav jag bär. Rolös kring världen jag ledes. Längtar dit, där jag icke är. Främmande allestädes. Hades sig hämnade. 125 Skuggornas like strafflöst av livets frukter ej stjäl. Skuggornas jämnade skönhetsrike vann för eviga tider min själ. 130

ÅKALLAN OCH LÖFTE.

Och ropade trenne grannfolk: Glöm den storhet du bäddat i jorden! Jag svarade: Res dig, vår storhetsdröm om herraväldet i Norden! Den storhetsdrömmen lyster oss än 5 att leka i nya bedrifter. Låt upp våra gravar, nej, giv oss män i forskning, i färger och skrifter.

Ja, giv oss ett folk på ett bråddjups rand, där en dåre sin nacke kan bryta. 10 Mitt folk, det finns annat att bära i hand än en bräddfull egyptisk gryta. Det är bättre, den grytan rämnar itu, än att levande hjärtat förrostar; och intet folk får bli mer än du, 15 det är målet, vad helst det kostar.

Det är bättre av en hämnare nås än till intet se åren förrinna, det är bättre att hela vårt folk förgås och gårdar och städer brinna. 20 Det är stoltare våga sitt tärningskast, än tyna med slocknande låge. Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge.

Jag vaknar om natten, men kring mig är fred. 25 Blott vattnen storma och sjuda. Jag kunde i längtan kasta mig ned som en bedjande stridsman av Juda. Ej vill jag tigga om soliga år, om skördar av guld utan ände. 30 Barmhärtiga öde, tänd blixten, som slår ett folk med år av elände!

Ja, driv oss samman med gisselslag, och blåaste vår skall knoppas. Du ler, mitt folk, men med stela drag, 35 och sjunger, men utan att hoppas. Du dansar hellre i sidenvåd än tyder din egen gåta. Mitt folk, du skall vakna till ynglingadåd den natt, du på nytt kan gråta. 40

ERIK AXEL KARLFELDT.

En svensk litteraturforskare inleder en uppsats om _Karlfeldt_ med följande ord:

"Skulle våra stora hädangångna skalder från Elysiums svenska Parnass lyssna till den sång och den berättelse, som diktas i våra dagars Sverge, och se hän till de män, som här utöva skaldens och siarens kall, för att kora sig var sin gunstling, hur utfölle då deras val? Låt oss gissa! Bellman valde naturligtvis Fröding, Almqvist samlade kring sig Strindberg, Hallström och Selma Lagerlöf, Leopold sökte kanske opp Wirsén, Stagnelius, Levertin. Och mot Karlfeldt sträckte förvisso den gamle Georg Stiernhielm sin famn till välkomma."

Och han tillägger:

"Naturligtvis skulle redan landsmanskapet göra vår skaldekonsts fader benägen för den som förklarat:

Min sångmö är icke av Pinden, hon är av Pungmakarbo,

och som frågat:

Vi kryddas poeter med lager? Har icke all Dalarnas vår en kvist i sin svalare dager till krans för en sångares hår?"

Men det är ej blott landsmanskapet, som förenar de båda. Mer än ett lynnesdrag finna vi för dem gemensamt och liksom Stiernhielms har Karlfeldts dikt sina rötter i Dalarnas jord. I hemgården på Dalälvens strand ha hans förfäder bott i ett par hundra år, han är direkt utgången av bondestam och har i blodet liksom i sitt tal en mängd föreställningssätt och betraktelser, som äro oss andra okända och främmande. Av landskapets skiftande skönhet och stämningsfullhet väcks hans lust att sjunga och skildra. Han har noga reda på väderlekens alla företeelser, årstidernas skiften, örternas namn och egenskaper, höst- och vårstormarnas många olika genljud i vildmarken. Han hyllar gammaldags tro och heder, den trygga och oförfärade manligheten, kraftkänslan och livsglädjen.

Hans manliga, fasta väsen avspeglas i hans dikters strama form. Hans vers är mönstergill, med konstfull strofbyggnad och rimflätning, rik ljudharmoni och mästerligt ordval.

Karlfeldt föddes den 20 juli 1864 i Folkärna socken i sydligaste Dalarna. Efter avslutade skolstudier i Västerås blev han 1885 student i Uppsala och avlade där filosofie licentiatexamen år 1898. Efter att några år hava tjänstgjort vid kungliga biblioteket utnämndes han 1903 till bibliotekarie vid lantbruksakademien. Efter sitt inval i svenska akademien år 1904 har han utsetts till akademiens ständige sekreterare.

Hans utgivna diktsamlingar äro _Vildmarks- och kärleksvisor_ (1895), _Fridolins visor_ (1898), _Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim_ (1901) samt _Flora och Pomona_ (1906).

INTET ÄR SOM VÄNTANSTIDER.

Intet är som väntanstider, vårflodsveckor, knoppningstider, ingen maj en dager sprider som den klarnande april. Kom på stigens sista halka, 5 skogen ger sin dävna svalka och sitt djupa sus därtill. Sommarns vällust vill jag skänka för de första strån, som blänka i en dunkel furusänka, 10 och den första trastens drill.

Intet är som längtanstider, väntansår, trolovningstider. Ingen vår ett skimmer sprider som en hemlig hjärtanskär. 15 Sällan mötas, skiljas snarligt, drömma om allt ljuvt och farligt livet i sitt sköte bär! Gyllne frukt må andra skaka; jag vill dröja och försaka, 20 i min lustgård vill jag vaka, medan träden knoppas där.

UPPBROTT.

De svarta skogarna mumla som psalmsång kring fädernas lutande kors, och dovt som en vakande humla bak åsarna tonar Avesta fors. Än vindspelet knarrar vid gruvan, 5 och släggorna picka på hällarnas järn, men spoven sover på tuvan, och änderna vila på vilande tjärn.

Nu ville jag girigt samla all nejdens drömmande fägring och sång 10 och minnena, unga och gamla, som sjunga i natt liksom livet en gång, nu ville jag dofterna fånga, som välla ur vårnattens jäsande brygd, och föra dig med på min långa, 15 min ovissa väg, du min Folkarebygd.

Jag går mellan lärkors nästen, jag följer din ström, som i saktmod och ro går fram mellan klippornas fästen och sandiga brinkar, där svalorna bo. 20 Frid hägnar de vänliga Dalar, men stenen står hög vid Brunnbäcks älv och stolt i sin stumhet talar om kraft, som i trångmål vet hjälpa sig själv.

JUNGFRU MARIA.

Hon kommer utför ängarna vid Sjugareby. Hon är en liten kulla med mandelblommans hy, ja, som mandelblom och nyponblom långt bort från väg och by, där aldrig det dammar och vandras. Vilka stigar har du vankat, så att solen dig ej bränt? 5 Vad har du drömt, Maria, i ditt unga bröst och känt, att ditt blod icke brinner som de andras? Det skiner så förunderligt ifrån ditt bara hår, och din panna är som bågiga månen, när över Bergsängsbackar han vit och lutad går 10 och lyser genom vårliga slånen.

Nu svalkar aftonvinden i aklejornas lid, och gula liljeklockor ringa helgsmål och frid; knappt gnäggar hagens fåle, knappt bräker fållans kid, knappt piper det i svalbon och lundar. 15 Nu gå Dalarnas ynglingar och flickor par om par: du är utvald framför andra, du är önskad av en var, vad går du så ensam och begrundar? Du är som jungfrun, kommen från sitt första nattvardsbord, som i den tysta pingstnatt vill vaka 20 med all sitt hjärtas bävan och tänka på de ord hon förnummit och de under hon fått smaka.

Vänd om, vänd om, Maria, nu blir aftonen sen. Din moder månde sörja, att du strövar så allen. Du är liten och bräcklig som knäckepilens gren, 25 och i skogen går den slående björnen. Ack, den rosen, som du håller, är ditt tecken och din vård, den är bringad av en ängel från en salig örtagård: du kan trampa på ormar och törnen. Ja, den strålen, som ligger så blänkande och lång 30 ifrån aftonrodnans fäste över Siljan-- du kunde gå till paradis i kväll din brudegång på den smala och skälvande tiljan.

VINTERHÄLSNING.

Möter du nordanvinden, karl, då möter du sång och yra. Nordens Apoll bland tallarna far med snöfjun på sin lyra.

Möter du nordanvinden, karl, 5 då möter du eld och låge. Nordens Cupid bland granarna far med lingonlindad båge.

Vädren blåsa utan ro ur himmelens sexton grindar. 10 Vem kan du lita på och tro av alla de vilda vindar?