Part 3

O tänk, att bilda i en lycklig stund den bägare, som anstår var mans mund, 30 som fylls vid tidens djupa brunn en gång för tusenden, som törsta efter sång!

ALBERT ULRIK BÅÅTH.

_Bååths_ första diktsamling, som utkom 1879, betecknar en epok i Sverges litteratur. Tillsammans med Strindbergs "Röda rummet" och fru Edgrens "Bilder ur livet" kännetecknar denna samling den rent realistiska diktningens inbrytande i Sverige. Bååth är dess förste lyriker. Helt naturligt väckte hans debut uppmärksamhet. I stället för det gamla, slentrianmässigt vordna versspråket, vilket utnötts och förslöats, så att det mistat sin förmåga att göra intryck eller framkalla en bild, fann man här en hel mängd nya ord, uttryck och former, som genom sin nyhet gåvo dikterna relief. Personer och landskap, som ansetts bannlysta från diktens värld, framställdes med innerlig sympati och äkta konstnärlig uppfattning. Bååth kan skriva en betagande vacker dikt över sådana motiv som en piga i ett kök, den blinde spelmannen, som trampar landsvägen fram, ett slättlandskap i våtkall kvällsdimma och höstrusk. Sådan hans skaldeindividualitet visade sig i hans första dikter, bibehöll den sig alltjämt i de sex följande samlingar, han utgivit. Möjligen mjuknade hans form något, men i det stora hela bibehöll den sina ursprungliga drag av manlig kraft och kärvhet.--Bååth har också utgivit arbeten om fornnordisk litteratur och odling och mästerligt tolkat flera isländska sagor.

A. U. Bååth föddes 1853 i Skåne, där fadern var kyrkoherde. Efter avslutade universitetsstudier i Lund promoverades han till filosofie doktor 1886. Under studieåren hade han 1874--1879 varit anställd som lärare vid folkhögskolan Vilan och gav senare ofta i sin diktning uttryck för de stämningar, som fyllde den fosterländska folkhögskolerörelsen. Han verkade några år som föreläsare vid Göteborgs undervisningsfond samt blev 1891 intendent vid Göteborgs museum och samma år docent vid Göteborgs högskola. Han avled 1912.

VINTERSTÄMNING.

Så tyst kan det vara i julens tid, då snön ligger mjuk över frusen mark och skiner på alla taken i byn, på kyrkotorn och på prästgårdspark.

Men när det lackar hän emot kväll 5 och rutan en stund i strålar stått och helgmålsringningen stannat av och ringaren ned ifrån tornet gått,

då spörjes det liv. Kring kyrkotorn det flaxar och kraxar ett snacksällt lag: 10 nog har man lov att ha glad sin kväll, då rätt man haft sig en arbetsdag.

Från arla i morse, då snön låg röd, man strävat för kallaste husmanskost. Man snattat kring hus och grävt i snö 15 kring mark och by i bitande frost.

Från parken det svarar med samma fröjd, där har man sitt samvete lugnt också. Det kraxar belåtet i kronorna runt, det knäcker i grenarna då och då. 20

Så blir det igen så juletyst. Det väntas i kyrkglugg och prästgårdspark på vikande vinter, på vår med mask längs rykande fåror i solig mark.

EN PINGSTDAGSMORGON.

_Motiv efter en tavla_.

Sin symaskin hon trampar, hon märker ej det dagas, hur lampans ljus i kammarn allt mer och mer försvagas.

Ej rast har henne unnats 5 de sista dygnen långa, och sinnet tröttna hunnit vid styng--de många, många.

Men färdig skall hon få den. den sista ljusblå dräkten. 10 Och gott blir så att somna i sena morgonväkten.

Och sedan få för vacker och dyrköpt silverpenning av ymnig pingstdagsglädje, 15 hon ock, en smula känning.

Det rör sig ren på gatan och dagern in sig bryter allt mer, i gyllne strimmor den snart i kammarn flyter. 20

Ah, hur det dock kan suga i ådror och i leder-- om blott en stund hon finge på bädd sig kasta neder!

Men färdig skall den bliva, 25 den sista fina dräkten, och sedan skall hon sova så gott i morgonväkten.

Hon griper till, men händerna darra, och de slakna, 30 och bröst och huvud sjunka, och tunga tankar vakna.

Vi vart åt hennes ungdom blott hårda slitet givet? och äger hon som andra 35 ej rätt till fröjd i livet?

Vi skall ur varma blodet dess friska kraft försina? Vi skall för andras glädje ur hennes kind det tvina? 40

Vi lät hon sig ej falla för arm, som fräckt tog taget? Vi lät hon gråten strömma, som viste hjärtelaget?

Nog skulle hon i glittrande 45 pärlglans bättre stråla än den, som snart sig väntar i ljusblå dräkt få pråla.

Och ögat stirrar, tills det ej mer sitt mål kan finna, 50 tills tankarna, de mörka, förblekna och försvinna.

Mot väggens gyllne skimmer det bleka huvut lutas, och matta ögonlocken 55 tillsamman sakta slutas.

Mån unga sinnet åter av tankarna bestormas? Ha de blott flyktat hädan För att till drömmar formas? 60

Kanske de lätt ha ljusnat, allt medan hon fått somna, och äro nu som vänliga syner återkomna.

Det ljusblå klänningsstycket 65 kanske det färdigt sitter om hennes egen midja bland grönt och solskensglitter;

och hon om livet känner sig hult och höviskt tagen 70 och ser den drömde vännen, de kära anletsdragen;

och goda, djupa ögon hon ser emot sig glimma, och allt hon ser omkring sig 75 i sol och jubel simma.--

Kanske, att intet--intet i domnat sinne rör sig, att blicken blott ser mattgrå, oändlig tomhet för sig. 80

Så lika gott--från sorger i solig stund hon dignat, och grytt har helig morgon, om någonsin, välsignat.

BRIST.

Och hade min själ en annan, som vid den sig fäste, som kände dess krafter, de sämsta och de bäste--

en kvinnoande, en av de varma bara, som känna så djupt, att ögonen skåda klara--

då skulle min kalla och strida sång måhända 5 varmare, mjukare toner i dagen sända.

Såg jag av världen en vrå, som dugde att måla, av livet en syn, som kunde i färger stråla,

och sökte dess mening jag, då skulle vi båda i skuggornas sorg, i dagrarnas glädje skåda. 10

Där skummast det var, kanske hon mig viste en gnista, som kämpande låg--ett hopp, som tog liv i det sista.

Och där jag blott ljuset såg, som för stråligt blänkte, hon dämpade skenet och livande värma det skänkte.

Nu låter sången mest som ur ängars dimma 15 en vipas vårskri i marskvällens dunkla timma.

Kanske att den då som lärksång stiga finge hän över ljusa fält och med ljus på vinge,

och sjunga den kunde varmt, vad den dejligt såge, där sol över gröna, vida bygder låge, 20

och fram då tonade rent ur de starka slagen all bygdens lycka och sorg i den klara dagen.

OSKAR IVAR LEVERTIN.

_Oskar Levertin_ föddes 1862. Föräldrarna, som härstammade från en gammal från Holland i slutet av sjuttonhundratalet inflyttad judesläkt, [according to David Edström, the sculptor, related to Levertin by marriage, the family were originally Spanish Jews.] voro bosatta i Stockholm, där fadern innehade en konsthandel. Gossen erhöll en vårdad uppfostran såväl i det fint bildade hemmet som i det gamla ansedda Klara elementarläroverk, där han år 1881 avlade studentexamen. I skolan hade han särskilt utmärkt sig för sin stilistiska förmåga. Vid universitetet studerade han förnämligast litteraturhistoria, grekiska och romanska språk. Sin filosofie doktorsgrad förvärvade han sig 1887, och två år därefter utnämndes han till docent i litteraturhistoria. År 1899 kallades han till professor vid Stockholms högskola, en befattning som han innehade till sin död 1906.

Dessa data bilda ramen till ett liv, som mer än de flestas är fyllt av starka motsatser mellan sorg och glädje, ångest och hopp. Hans väg låg icke så jämn och fri, som man vore benägen att tro, när man blott tänker på hans regelbundna befordran och på den hyllning, som kom honom såsom skald till del. Tidigt yppade sig hos honom ett svårt bröstlidande, och åtminstone två gånger var han av läkarna dödsdömd. En brådstörtad sejour ena gången vid Rivieran (1881--82), andra gången vid alpkurorten Davos (1889--90) synes hava varit det enda, som räddade hans liv. Hans ungdoms älskade, med vilken han 1887 ingått giftermål, bortrycktes hastigt och oväntat efter endast två års äktenskap av sällspord lycka.--Döden kastade sålunda tidigt sin skugga över hans väg, och ensamhetskänslan omfamnade honom tidtals i hela sitt mörker.--Därtill kommo väl också slitningar av annan art. Genast vid sitt första framträdande såsom författare (1883) hade han helt och odelat anslutit sig till "det unga Sverge", som den realistiska diktningens anhängare kallades; han drogs dit både av sin frihetskänsla och av sin pessimism. Men hans i grunden romantiska sinne, hans känsloglöd och mystiska läggning och icke minst hans av omfattande historiska studier fostrade hänförelse för svunna tider drev honom så småningom allt längre bort från det litterära parti, i vars främsta led han en gång ställt sig--en utveckling för vilken han fick lida mycken bitter och oförstående kritik.

Ej underligt då, att Levertin har blivit företrädesvis de trånsjuka drömmarnas, vemodets, dödsångestens och den heta lidelsens skald. Såsom sådan har han skapat sig en helt ny stil, smidig, glänsande och färgrik, och "drömt in sina stämningar i en rikt smyckad form, som bländade och fängslade med sin konstnärliga och insiktsfulla bearbetning."

Utom såsom diktare har Levertin gjort sig ett namn som grundlig vetenskaplig forskare och som briljant essayist på litteraturhistoriens och konsthistoriens område.

EN GAMMAL NYÅRSVISA.

Staffan, Staffan stalledräng vattnar sina hästar fem, klar är nyårsnatten. Jesus ställt dem i hans vård, låtit kvälla på hans gård 5 brunn med livets vatten.

Just då klockorna slå tolv, träda de från stallets golv ut i gårdens driva. Himmelen är hög och blå, 10 klart bland alla stjärnor små lyser månens skiva.

Där går älskogs unga hingst, ljus och grann som sol i pingst, prydd med bröllopstömmar. 15 Betslet är en blomsterrad, sadeln vävd av rosenblad, silverskir till sömmar.

Lustigt gnäggar lyckans sto, guldsmidd sele, guldsmidd sko, 20 van vid vilda ritter. Längtar ut mot drömda land, röda aftonhimlars brand, gyllne solars glitter.

Långsamt haltar fram därnäst 25 nödens gula, blacka häst. Matta släpa stegen. Ögat, glåmigt utav svält, letar hackelse och spält på den frusna vägen. 30

Men vid pilens nakna stam som en svart och spöklik ham sorgens fåle dröjer. Blicken stel mot rymden går, huvut med dess dunkla hår 35 han mot marken böjer.

Sist med man och mule grå som den sista dagen på ålderdomens himmel, hovens slag mot sten och stock 40 dovt som mull mot kistelock dödens isgrå skimmel.

Staffan, Staffan stalledräng vattnar sina hästar fem. Ljuft är livsens vatten. 45 Festlikt blänka himmelns bloss. Jesus huldrik hjälpe oss uti nyårsnatten.

FLOREZ OCH BLANZEFLOR.

När aftonrodnan sin rosenkorg tömde i den flyende dagens spår, och maj i sitt vårliga töcken gömde all hagtornens blomstersnår, om blommas och vitblommas kärlek jag drömde, 5 om Florez och Blanzeflor.

Det var två konungabarn, som lekte med spiror och äpplen av gull, varandra som bi och blomma smekte, då våren av doft stod full, 10 och äppelblommornas snöfall blekte all örtagårdens mull.

Det var två konungabarn, som redo till bröllop en sommardag, när lekarne nyckelharporna vredo, 15 och burgundern rann röd över lag, och fälten klöverångorna spredo i starka, kryddade drag.

Det var ett konungapar, som i gamman vid härden i högsätet satt, 20 njöt de tunga tårarnas sorgdryck samman och samman festernas skratt, tills döden slog aska på spiselflamman och tog dem en kärleksnatt....

När aftonrodnadens facklor blänkte 25 vid den döende dagens bår, och maj i sin skymningsslöja sänkte min ensamma vandrings spår, på blommas och vitblommas kärlek jag tänkte, på Florez och Blanzeflor. 30

ITHAKA.

Jag drömt som främling på en främmad strand Gud vet hur många år. Nu vill jag hem. Jag redan lagt från land, i silkesseglet stormen slår. Framåt mot obefarna vattendrag 5 förbi Herakles' stoder mot fjärran ö i blå arkipelag jag vridit skeppets roder.

Där ligger solskenslyst i havets mitt mitt Ithaka, den ö, 10 där fruktträdsvalven evigt lysa vitt och dyningarna dö i säven som en mattad aftonsång från kärleksdomnad lyra, dit, vore färden än så hård och lång, 15 vill jag min farkost styra.

Där stå det vita, marmorsvala hus, i vilket jag vill bo. Där silverpoppeln har det högtidssus, som hägnar med sin ro. 20 Ack, världens vägar, jag är trött på dem! Jag hör det dunkla kravet mot längtans Ithaka, mitt hjärtats hem, min vita ö i havet.

På hemfärd stadd jag lyssnar så förstrött 25 på livets lust och larm som på en man, som av en slump mig mött och håller fast min arm. I bröder, än jag går som en bland er, men ren mot slag som smekning 30 med avskedsstundens gåtfullhet jag ler. Jag har gjort upp min räkning.

Blott starkare förnimmer jag var dag den manande musik, som eko är av kvällens böljeslag 35 emot min hemös vik. Jag drömmer lutad över skeppets toft. I skum delfiner skalkas, än syns ej ön, men luftens mandeldoft förtäljer, att jag nalkas. 40

Så vill jag bära allt, vad än en man kan bära utav ve, ty ett jag vet, ej evigt räcka kan mitt hjärtas odyssé. Min sorgs, min glädjes skiljemynt--allt glöms 45 som mull i mull begravet, när skeppet når sitt Ithaka, sin dröms vårvita ö i havet.

MODERSPRÅKET.

Sagoförtäljerska, när jag var barn, drömmens ande du väckte, Fantasos' tömmar av purpurgarn gossen vid elden räckte, visor sjöng från min moders mun, 5 tanke gav leken vid bordet. Också för mig från begynnelsens stund skapades världen av ordet.

Följeslagerska vart du mig sen, hur sig än vände mitt roder. 10 Mer för mitt hjärta än någon vän, närmre än fader och moder, närmre än bruden tryckt mot mitt bröst ständigt var du mitt sinne, bikterska, trösterska, du vilkens röst 15 diktade rastlöst därinne.

Reskamrat, du i fjärran land under främmande himmel log mot min längtan, tryckte min hand, ledsven i Babylons vimmel. 20 Ensamhetssorgen som David du sjöng från min själ med din stämma.-- Var du mitt sällskap, endast du, hjärtat kände sig hemma.

Så har du följt mig från barndomens dar, 25 växlande skepnad med åren. Innerst dock alltid densamma du var, bliver väl också till båren, drömmerska, älskande tankens stål, men i din tonvärld fången, 30 svärmande svenska modersmål med ditt kvällsus i sången.

Dig jag tjänar som tacksam son, allt vad jag äger du skänkte. Smedens konst är ju eldens lån. 35 Allt jag drömde och tänkte kommer från dig, som jag dyrka skall, tills mer ej livstråden spinnes. Bönhör mig, så när läppen är kall, man i ditt tempel mig minnes. 40

* * * * *

Moderspråk, du trädets sus, städse nytt och oändligt, annat i morgon- än aftonljus, men dock ett och beständigt. Tusende bladen från topp till fot 45 kan till en kör du kalla, låta dem känna, att samma rot fostrar och bärer dem alla.

Folkets levande andedräkt, het av hopp och av strider, 50 arvked bindande släkt vid släkt ända mot bortersta tider. Alla stora hjärtan i dig klappa, än när de domnat. Lyssna, och ekot mångdubblar sig 55 ändlöst från tider, som somnat.

Landets ungdomsbrunn med våg speglande dåd och dygder, vinterlynne och sommarhåg runt över Sverges bygder! 60 Hemlighetsfulla navelsträng djupt emot jordens sköte, sång vid vaggan samt vid den säng, där oss döden stämt möte.

Guldtråd, på vilken vi våra liv 65 träda med skiftande dagar, ring, som fäster oss vän och viv, tolk för stjärnor och lagar! Högsta tankar, dyraste namn, drömmen skimrande skärast-- 70 moderspråk, du bär i din famn allt oss i världen är kärast.

GUSTAV FRÖDING.

_Gustav Fröding_ föddes den 22 augusti 1860 på Alsters bruk i Värmland. Hemmet var musikaliskt och vittert men fördystrades genom sjukdom. Fadern var till lynnet mycket melankolisk och led av lungsjukdom, och när Gustav föddes, hade modern redan angripits av en så svår sinnessjukdom, att hon måste söka vård på en anstalt under den närmast följande tiden. Redan under sin skoltid hade Fröding hunnit att göra sig i ovanligt hög grad förtrogen med äldre och yngre svensk vitterhet. Och intresset för skönlitteratur--inländsk såväl som utländsk--lämnade ej mycket håg och tid kvar för öfriga studier vid universitetet i Uppsala, där Fröding år 1880 inskrevs som student. Han förde aldrig sina studier fram till någon examen, och efter fyra år övergav han Uppsala och återvände till Värmland. Han blev efterhand mer och mer reguljär medarbetare i Karlstadstidningen, där han 1886 erhöll fast anställning som litteraturanmälare, kåsör och referent. Med undantag av de perioder, då han på grund av tilltagande nervsjuklighet måste söka sanatorievård, tillhörde Fröding Karlstadstidningens redaktion till 1896. År 1891 utgav han--med mycken tvekan--sin första diktsamling "_Guitarr och dragharmonika_", som emellertid vann en snabb och ovanligt vidsträckt popularitet. Den följdes 1894 av "_Nya dikter_" och 1896 av "_Stänk och flikar_". Till dessa kommo ytterligare ett par små dikthäften, innan den länge lurande nerv- och sinnessjukdomen 1899 bröt ut och kom hans lyras strängar att brista. Han blev, tack vare omsorgsfull vård, småningom bättre, men fullt återställd blev han aldrig. Han var och förblev en bruten man, och som sådan framlevde han i stillhet och tillbakadragenhet sina sista år på lantstället "Gröndal" ute på Djurgården i Stockholm. Där slog den 8 februari 1911 befrielsens timme för hans flämtande ande.

Under oerhörd tillslutning och allmänt deltagande firades hans begravning. Blommor hade sänts till båren av Sverges konung och drottning, av Uppsala och Lunds universitet, av svenska akademien och ett nära nog oräkneligt antal korporationer och enskilda. Jordfästningen förrättades i Klara kyrka av numera ärkebiskopen Söderblom i närvaro av så många, som denna huvudstadens största kyrka kunde rymma. Tusentals stodo utanför, och i hundratusen räknades de, som kantade gatorna, där liktåget skred fram. På extratåg fördes sedan skaldens stoft till Uppsala. Och på dess gamla minnesrika kyrkogård lades det till vila vid facklors fladdrande sken och under det studentfanorna sänktes till en sista, stum hyllning.

Frödings tidigare dikter uppenbara en rik humor, en sällsynt iakttagelseförmåga och gestaltningskraft och en förbluffande teknisk skicklighet, som med det skälmskaste behag övervinner alla svårigheter. Senare--kanske delvis på grund av sin sjuklighet--drogs han alltmera till det bisarra och tungsinta, och hans dikt omfattar de mest skiftande sinnestillstånd: sorgslös ungdomsglädje, stolt patos, grubblande allvar, svårmod, hån och satir. Hans skaldskap är ett av dem, som mest bidragit till den svenska diktkonstens psykologiska fördjupning.

I formellt hänseende har Fröding en alldeles särskild betydelse. En fenomenal virtuositet i det språkliga uttrycket har låtit honom uppnå de största verkningar genom suggestivt ordval och en nära nog enastående rytmisk fulländning. Han ägde absolut suveränitet över rimmens ostyriga skara, och hans öra var särskilt känsligt för ordens välljud och klang. Trots ett outtröttligt medvetet arbete på formen och trots alla nybildningar både i fråga om ord och versmått, förlorar hans stil aldrig sin enkelhet och naturlighet.

VALLARELÅT.

Hör du ej bjällrorna? Hör du, hur sången vallar och går och går vilse i vall? Korna de råma och påskynda gången, följa i lunk efter jäntans trall.

Hör, hur det ljuder kring myr och mo: 5 "Lilja--mi Lilja--mi Lilja--mi ko!" Eko vaknar i bergigt bo, svarar ur hällarna: Lilja--mi Lilja--mi ko!

Bjällklangen dallrar och faller och stiger, 10 suset är stilla och vilar i ro, skogen är kvälltung och sömnig och tiger. Endast den vallande låten går kallande fram genom nejden kring myr och mö. 15

Natten är nära, och solskenet rymmer; ser du på tjärnet, hur töcknet står? Skuggan förlänges, förtätas och skymmer, snart över skogarna mörkret rår.

Mörk sover tallen, mörk sover granen, 20 dovare sorlar en bergbäcks fall. Fjärmare klingar den höga sopranen, vallar och går och går vilse i vall.

JONTE OCH BRUNTE.

De kommo från ängen, och Brunte var hästen, och Jonte var drängen, som tjänte hos prästen, och gammal var Jonte 5 och gammal var Brunte och stocklat för resten.

"Hå ja, gamle Brunte, för jämnan det tölas, att vi två", sa Jonte, 10 "bli sist med vårt hölass, --när vägen är krokig, vem raggen kan hjälpa, att litet det sölas?"

Och Jonte han runkade 15 sävligt på nacken, och Brunte han lunkade sävligt i backen. "Och jämt få vi ovett för mödan", sa Jonte, 20 --"skall det vara tacken?"

Men Brunte han vände den åldriga mulen tillbaka och sände försiktigt förstulen 25 en blick under lasset att se, om det ännu gick runtom med hjulen.

Och lugnad han svängde med svansen åt Jonten. 30 Men Jonten han blängde blott sömnigt åt Brunten. Han hör ej, han ser ej, han glömmer snart allting, den utgamle strunten. 35

"Ja, nu är han utgammal bliven hos prästen, och jag är väl skjutgammal själv", tänkte hästen, "men gott är att sova 40 och få sig till kvällen en hötapp i västen!"

Och Jonte han fumlade drumligt med tömmen, och Brunte han drumlade 45 framåt i drömmen, han stötte, han stracklade, --hölasset vacklade fram utmed strömmen.

UR STRÖVTÅG I HEMBYGDEN.

I.

Det är skimmer i molnen och glitter i sjön, det är ljus över stränder och näs, och omkring står den härliga skogen grön bakom ängarnas gungande gräs.