Part 2

Bort med dem, som ständigt glömma, att vad stort, som världen såg, verkats har av späda krafter, spända av en eldig håg! Bort den blick, som, skarp för hindren, är för målets skönhet skum! 35 Hädan, fege män och gubbar! Fjärmen er från heligt rum!

Bort, I vuxne och förvuxne! Kom till mig, du unga släkt! O, jag ser, nu kommer våren, nu jag andas västanfläkt, och bland unga plantor står jag som Dodonas gamla ek, och i kronan siar guden om en hög, en ädel lek. 40

Gossar, låt oss leka kriget, då en värld befriades, då Temistokles och Kimon levde och Miltiades! Hell dig, Zevs, de leva ännu! Hell dig, Zevs, de stå mig när!" Och en hänförd gosseskara svarar rörd: 'De äro här'.

Samlens då på Kerameikos! Fatten svärd och sköld och lans, 45 ty vår lek skall ändas, piltar, med pyrririsk vapendans. Skruda dig i högtidskläder, kransa dig, du glada hop! Snart förnimma berg och dalar evoe och fröjderop."

Och en väldig skog av lansar snart på Kerameikos står. Vilka lockar, vilka kinder, vilken härlig mänskovår! 50 Tusental av lekkamrater, ordnade i flock och tropp, och inunder kransar ögon, glänsande av mod och hopp.

Vill Dexippos endast skåda vårens prakt i sina led? O, låt även sommarns styrka, höstens mognad vara med! Männer komma, gubbar komma, allt till vapen gripit har; 55 skilj ej gossen från hans broder, skilj ej sonen från hans far!

Dagen är en fest för våren, unga krafters offerdag; men de gamle ha föryngrats--tag dem upp i helgat lag! Männen välja sig bland gossar märkesmän för flock och tropp: styrkan följer glad förtröstan. Låt vår skara bryta opp! 60

Och nu tågar ut till leken under rop och blomsterregn, mellan kvinnor, som i tårar kalla ned Olympens hägn, ett panateneiskt festtåg, lysande i vapnens sken bland oliver och plataner ur det bävande Aten.

Varm är dagen, men från havet fläktar vinden frisk och sval. 65 Över bergen stiger tåget, stiger ned mot yppig dal. Passet vidgas--se, en tavla breder sig för häpen syn: eld och rök från tända byar fara virvlande mot skyn.

Ständigt, ständigt nya eldar, och se där, i moln av damm gnägga redan gotens hästar, glimma gotens vapen fram! 70 Än en blick utöver fältet, och till häst Dexippos sprang, och hans stämma, följd av ekon, mäktig över hären klang:

"Lekens glada stund är inne. Sluten leden! Fällen lans!" Leden slutas, lansar fällas, blixtrande i solens glans.-- "Framåt!"--Fram falangen tågar.--"Och nu ljude stark och klar 75 stridens sång, tyrteiska hymnen, från vår frihets stolta dar!"

Sången brusar genom leden, tonande ur fulla bröst; gossars silverstämma blandas skönt med männens djupa röst. Hör, han stiger, krigarhymnen! Hör, han lyfter sig mot sky, svarad dovt av Nordens lurar, gotisk sång och vapengny. 80

ATENARNES SÅNG.

Härlig är döden, när modigt i främsta ledet du dignar, dignar i kamp för ditt land, dör för din stad och ditt hem. Därför med eldhåg upp att värna fädernejorden! Ila att offra med fröjd livet för kommande släkt! Fram, I ynglingar, fram i täta, oryggliga leder! 85 Aldrig en känsla av skräck, aldrig en tanke på flykt!

Skam och nesa drabbar en här, då i fylkingespetsen framom de unge man ser gubben förblöda och dö. Detta höves ju främst en yngling, medan han ännu älskligt i lockarne bär vårliga blommornas krans. 90 Fager för kvinnor, ståtlig för män må han synas i livet; skön är han ännu som död, fallen i slaktningens mitt.

GOTERNAS SÅNG.

I nordanskogen där nickar granen: O, Vodans släkte, 95 du vapenglada, gå ned, där pinjer och palmer sucka bland levnadströtte och veke trälar! 100

Vig dem till vila med svärdets vaggsång! Bär gyllne bytet till norrskensbergen, till kämpens kulle, 105 till kämpens kummel i furors skugga och granars skymning!

Sången tystnar, lansar korsas, rasslande emot varann, svärden blodas, leken yrar sköld mot sköld och man mot man, 110 gotisk fylkning bräcks och spränges, och när stumt är vapnens dån, märka Hellas' söner häpne, att de nu lekt Maraton.

Över likstrött slagfält bryter äntligen ett jubel fram: "Hell Dexippos, hell dig, arving av vår forna hjältestam!" Och i jublet hörs en stämma, ack, så svag och späd och vek: 115 "Hälsa till min mor, Dexippos! Tack för denna glada lek!"

Hjälten står med tårat öga över bleknad gosse böjd, vars i döden väna anlet skimrar än av stridens fröjd. I sin famn han lyfter svennen, och han talar så: "Farväl! Barn, nu på din mun jag fångar i en kyss din hjältesjäl. 120

Må hon sen i ord och toner sväva jublande och glad i de sånger, som jag diktar, och på mina hävders blad! Må hon sen igenom sekler andas ungdomsfrisk och varm, längtande till dåd och lekar, in i millioners barm!

Salig, salig, trefalt salig prisar jag en lott som hans: 125 att få fläta hjältens lager in i gossens rosenkrans, att ur älskad moders armar ila hän med kind i brand, strålande av fröjd och fägring, till att dö för fosterland.

Vad vår värld är kallt förståndig! Vad vår värld är fåvitskt klok! Och hon lönas för sin klokskap med ett blytungt träldomsok: 130 världens klokskap föder henne sorg och feghet, skam och svek. Fyll vårt land, o Zevs, med gossar, mod och tro och lust och lek!

O, hur sorg för morgondagen fostrar lumpenhet och kiv! Hur det fega allvar kastar dödens skugga på vårt liv! Zevs, giv släktet gosselynne, hoppfull håg och fantasi! 135 Då är träldomsoket fallet, då är världen skön och fri.

Ej vid Segerns stolta altar må hon firas, dagens bragd; blygsamt på Barmhärtighetens vare offerkransen lagd, ty din miskund, höge fader, lät oss i en säll minut med en gudingiven barnlek plåna seklers nesa ut." 140

I KLOSTERCELLEN.

Gamle munken putsar lampan, styrker sig ur fyllda kannan. Han kan pränta, han kan dricka fullt så väl som någon annan. För det ena kära värvet har han ej det andra glömt: fyllt har gubben mången kodex, flera bägare han tömt.

Se, nu textar han så flitigt med en gammal bok framför sig, 5 tryggt utöver pergamentet konstförfarna handen rör sig, och av barnslig glädje lyser, då han ser sitt vackra pränt, gubbens panna, själv ett åldrat, skrynkligt, gulnat pergament.

Vad han skriver, vilka tankar, bryr den gamle icke mycket; riktig avskrift och siratlig är för honom huvudstycket. 10 Åt var kapital, som lyckats, ler han glad och hämtar kraft till ett "vidare i texten" ur de milda druvors saft.

Medan så sitt kall han sköter, är den tysta cellen vorden hylsan kring ett frö, som fälldes av ett ädelt träd till jorden, handen kring en liten låga, flämtande för vind och drag, 15 liten låga, som skall varda stor en gång och göra dag.

Om han visste, vad han verkar, kanske skulle då han kasta pennan med ett "hjälp, Maria!" och till bönkapellet hasta. Ej du vet det, dogmens fånge, att du frälst ur glömskans hand formeln, som en dag skall lösa andarna ur dogmens band. 20

Ensam är du ej i cellen: tyst, osynlig, vid din sida dväljs ett sändebud från honom, vid vars fot eoner bida. Det är han, som styr din penna, där hon går så segerrik för att rädda Platos himmel och Perikles' republik.

Drick, du gamle, ljuvt är vinet, och det fröjdar dig i själen, 25 och gör färdig, förrn du somnar, den där nya kapitälen! Över tusenårig avgrund så en bro du stilla slår mellan tusen år bakom dig och framför dig tusen år--

bron för tanken, som skall grusa fängseltorn och krossa bojor. Men i mörker höljas ännu herrars slott och trälars kojor, 30 genom klostergluggen skimrar gamle munkens lampa matt, och utöver världen skrider medeltidens stjärnenatt.

SNÖFRID.

I kvällens mörker och stormens larm han hörde en röst vid sin fönsterkarm: "Gunnar, nu går det böljor över sjö. Kom, jag vill se, om din håg är varm, 5 om mod kan bo i en gossebarm; kom, gunga på våg en huldremö! Och rädes du icke för svek och harm, Gunnar, då styra vi ut till din lyckas ö". 10

Det var Snöfrid. Djupt i skogen stundom såg han henne; älskligare huldra aldrig fanns: skön hon var med blåa ögons glans, gyllne lockar om det vita änne. 15

Han ilade ut, hon tog hans hand; så gingo de ned till sjöastrand. "Snöfrid, hur fager du är i din silverskrud!" Och månen rann upp vid skogens rand 20 och lyste ur moln med rödgul brand å seglet, som spändes på ungmöns bud, och snäckan hon sköt i skum från land. "Snöfrid, vi gunga på våg, mina drömmars brud!" 25

Vid hans sida sitter hon och lyss till vindens saga, skådar drömmande till månens klot; runt omkring dem dånar vågors hot, runt omkring dem stormens röster klaga. 30

Nu vräker en bränning mot stav och stam; där skjuter en berghög udde fram. "Gunnar, vi syna guld i månljus natt". Så locka små troll i dvärgaham; 35 de locka och vinka från bergets kam: "Kom, gosse, tag din lycka fatt! Vi skola dig fria från armods skam. Gunnar, giv oss din själ, då får du vår skatt". 40

Det viner i luft, det skummar på fjärd, där brusar nu fram en rasande färd. "Gunnar, där kommer Utgårds vilda jakt!" De komma med lurar och fanor och svärd 45 och ryta sin dövande hyllningsgärd åt våldet, som Midgård i kedjor lagt. "Giv oss din själ, och i minnets värld, Gunnar, ditt namn skall stråla med ärans prakt". 50

Nu syntes en vik, där månen göt sitt skimmer och böljan domnad flöt. "Gunnar", så lockar en röst, "vänd hit din stäv! Dig väntar en hydda i lundens sköt, 55 en trohet, som aldrig sitt löfte bröt; här drömme du ljuvt vid strandens säv! Den vänaste arm, som ett famntag knöt, Gunnar, skall väva med kärlek din levnads väv". 60

Men Snöfrid reste sig högt i stäven:

"Bättre är kämpens ädla armod än drakens dolska 65 ro på guldet; bättre är hånad död för det goda än namnfrejd, vunnen i självisk ävlan; 70 bättre än fridens är farans famntag.

Väljer du mig, då väljer du stormen; ty de hårda 75 hjältelivets runor lyda: 'Svärd mot snöda jättar draga, modigt blöda 80 för de svaga, glad försaka, aldrig klaga, strida hopplös strid och namnlös dö'. 85

Det är livets sanna hjältesaga. Leta icke efter lyckans ö!" Och i töcken svann hans huldremö. Ensam drev han kring i böljors öken. 90

* * * * *

Gunnar, gosse! Många vägar öppna sig till griften; om bland dem du väljer kämpens stig, genom oro, kval och hårda skiften, genom tvivlets töcken för han dig. 95 Trött och ensam kämpe i sitt blod den man, som lyfte sköld till värn för denna världens små, och ju himlen närmare hans syfte, desto tyngre fjät han måste gå. 100

Dock, du gosse, är du dina bästa drömmar trogen, återser dig huldran någon gång, leker med dig, som I lekt i skogen, sjunger för dig tröstlig runosång, 105 öppnar för dig dina barndomsminnens blomstergårdar, när från strid du längtar dit igen, där på Idavallen nornan vårdar morgonlivets gyllne tavlor än. 110

TOMTEN.

Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Alla sova i enslig gård djupt under midnattstimma. Månen vandrar sin tysta ban, 5 snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr, grå mot den vita driva, 10 tittar, som många vintrar förr, upp emot månens skiva, tittar mot skogen, där gran och fur drar kring gården sin dunkla mur, grubblar, fast ej det lär båta, 15 över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår, skakar huvud och hätta: "Nej, den gåtan är alltför svår, nej, jag gissar ej detta". 20 Slår, som han plägar, inom kort slika spörjande tankar bort, går att ordna och pyssla, går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus, 25 känner på alla låsen. Korna drömma vid månens ljus sommardrömmar i båsen; glömsk av sele och pisk och töm, Polle i stallet har ock en dröm: 30 krubban han lutar över fylls av doftande klöver.

Går till stängslet för lamm och får, ser, hur de sova där inne; går till hönsen, där tuppen står 35 stolt på sin högste pinne; Karo i hundbots halm mår gott, vaknar och viftar svansen smått; Karo sin tomte känner, de äro goda vänner. 40

Tomten smyger till sist att se husbondfolket det kära; länge och väl han märkt, att de hålla hans flit i ära. Barnens kammar han sen på tå 45 nalkas att se de söta små; ingen må det förtycka: det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son, ren genom många leder 50 slumra som barn; men varifrån komma de väl hit neder? Släkte följde på släkte snart, blomstrade, åldrades, gick--men vart? Gåtan, som icke låter 55 gissa sig, kom så åter.

Tomten vandrar till ladans loft; där har han bo och fäste högt på skullen i höets doft nära vid svalans näste. 60 Nu är väl svalans boning tom, men till våren med blad och blom kommer hon nog tillbaka, följd af sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om 65 månget ett färdeminne, intet likväl om gåtan, som rör sig i tomtens sinne. Genom en springa i ladans vägg lyser månen på gubbens skägg; 70 strimman på skägget blänker, tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all: livet där ute är fruset; blott från fjärran af forsens fall 75 höres helt sakta bruset. Tomten lyssnar och halvt i dröm tycker sig höra tidens ström, undrar, varthän den skall fara, undrar, var källan må vara. 80

Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Alla sova i enslig gård gott intill morgontimma. Månen sänker sin tysta ban, 85 snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken.

I NATTEN.

Tyst är lunden, och sjön, som kysst strandens somnade ros, är tyst. Aftonskimret, som milt besken tempelkullen, har bleknat ren stilla, drömmande stilla. 5

Tysta stjärnor ur havet gå, stilla palmernas kronor stå, sen därunder i myrtenskog vinden suckade nyss och dog stilla, drömmande stilla. 10

Tyst najad har på mossig bädd sjunkit ned vid sin urnas brädd, sövd av sorlande källans sus: barmen häves i månens ljus stilla, drömmande stilla, 15

medan hon ser i ljuvlig dröm stelnad, kristallren, tidens ström och all världen från ve och harm somnad in på Allfaders arm stilla, drömmande stilla. 20

KARL GUSTAV JOHAN SNOILSKY.

_Karl Snoilsky_ [The Snoilsky family of Hungarian nobility was naturalized in Sweden as early as 1651.] föddes i Stockholm 1841. Efter avslutade studier inträdde han som tjänsteman i utrikesdepartementet, där han vann snabb befordran. År 1879 tog han avsked, lämnade Sverige och bosatte sig för en lång tid i utlandet. Först 1890 återvände han till fäderneslandet, sedan han utnämnts till överbibliotekarie vid kungliga biblioteket i Stockholm, vilken tjänst han innehade till sin död 1903.

I Snoilskys skaldeutveckling kunna tre perioder särskiljas. Under den första, som inföll på 1860-talet, kännetecknas hans diktning av "jublande livsglädje, optimistisk frihetsentusiasm, parad med varm medkänsla för underkuvade och förtryckta folk, och en skönhetsträngtande kärlek till söderns natur och folkliv".

1870-talet visar honom betydligt förändrad. Den hänförda livsberusningen har efterträtts av ett smått hånfullt betraktande på avstånd av livet, liksom av en som dragit sig tillbaka och ser på från sidan. Och det är företrädesvis i sonettens kyliga, konstnärligt avslipade form han kläder sina tankar.

När han efter ett tiotal års tystnad åter låter sin lyra klinga, är denna stämning av bitterhet och köld borta. Rikare och varmare ljuda tonerna, på samma gång hans dikt röjer en mognare, mera fördjupad livserfarenhet. Det aristokratiska draget hos honom torde vara det starkaste, och i sammanhang härmed står den reservation, den ovilja mot att ge sig hän, som präglar hans lynne. Men på samma gång har han förstående lyssnat till tidens röster och därigenom demokratiserats; hans frihetskärlek har smultit samman med en vek, fin, miskundsam medkänsla med de små och förtryckta.--En särskild rangplats inom Snoilskys produktion intaga hans ypperliga fosterländska dikter: _Svenska bilder_.

Som språkkonstnär står Snoilsky ofantligt högt. Kanske ingen av Sverges skalder har ett så elegant utförande, en så konstnärligt säkert utarbetad form som han.

UR INLEDNINGSSÅNG.

Jag bringar druvor, jag bringar rosor, jag skänker i av mitt unga vin. På alla stigar, på alla kosor jag slår den ljudande tamburin.

Jag tröttar ingen utöver höva 5 med tomma foster från drömmars hem. Jag sjunger endast, vad jag fått pröva med mina sinnen, de sunda fem.

I moget kloke, I översluge, er har jag föga att bjuda på. 10 Du varma hjärta på tre och tjuge, du, vet jag säkert, skall mig förstå.

Kom, du som spritter i varje fiber och ej är vän av att skräda ord, följ mig till Brenta, följ mig till Tiber, 15 om det ibland känns för kallt i nord!

Hesperien heter det paradiset, där aldrig sommarn tar något slut, och ingen knarrig kerub med riset de sälla syndiga jagar ut. 20

* * * * *

Ja, låt oss ila, ja, låt oss springa som yra fålar av idel fröjd! Hör du? Osynliga flöjter klinga ur luft, ur vågor, i dal, på höjd.

O, vad mitt hjärta har våndats, fånget 25 i frack, i flärd och i onatur! Mitt unga lejon, tag nu ut språnget och slå med tassen omkull din bur!

Ja, låt oss svärma, ja, låt oss vandra, där yppig skymning bland rosor rår! 30 I morgon blyges man för varandra, att man var säll som en gud i går.

I dag jag än kan få folk att lyssna, fastän jag blott har en svag tenor; i morgon blir det min lott att tystna 35 för någon röst, som är stark och stor.

I morgon skall man ha glömt det hela, i dag dock lever min lilla dikt och låter fritt små fontäner spela i lust och solljus och tillförsikt. 40

Sitt ner och plocka bland mina rosor, och rör med läpparna vid mitt vin! På alla stigar, på alla kosor jag slår den ljudande tamburin.

GAMMALT PORSLIN.

En kung i Sachsen samlade porslin, men samlingsvurmen blev en riktig sjuka. Han bytte bort till kungen i Berlin sitt garde--tänk--mot en kinesisk kruka.

Femhundra man med sabel och karbin, 5 som preussarn visste att förträffligt bruka, i exercisen smidiga och mjuka, i krig en mur, tänk, mot--en blå terrin!

Femhundra man med hårpung och med puder! Slikt dårhusdåd allt vanvett överbjuder 10 från världens början--ja, så tycker ni.

Sen bytet gjordes, har ett sekel svunnit: femhundra tappra hjärtan brista hunnit, den gamla krukan--hon står ännu bi.

DEN TJÄNANDE BRODERN.

På resan igenom livet är du så trygg och tillfreds. Vid varje station, det är givet, ett dukat bord står tillreds. Du far genom sköna nejder 5 och njuter på dunvarm ejder din rundliga vilas frid. Sov sött--den tjänande brodern han vakar emellertid.

Vem är han? Hos dig i minnet 10 hans drag ej fästat sig in, hans hand med det grova skinnet har knappast ens rört vid din. Som lampans ande allena osynlig han plägar tjäna 15 och visar sig blott som _gagn_, ett månghövdat, mystiskt väsen, ibland ett sorl kring din vagn.

Det hus, som sluter dig inne, ombonat, varmt och bekvämt, 20 din nya rock och ditt linne, som lyser vitt och förnämt, en gata, sopad och putsad, att icke din fot blir smutsad, det färska bröd, som du skär-- 25 allt det är den tjänande brodern, som är i sitt verk dig när.

Han håller i ångans tömmar, han steks i maskinrummets sot och för dig i leende drömmar 30 omkring det rullande klot. När i förtrollning du vankar bland skaldens kolonner av tankar, bland välljud, som aldrig dö, den tjänande brodern, den svarte, 35 har fäst dem på papperets snö.

Så trampar han tyst den bana, som ödet, ej själv han valt. Allt går som av gammal vana; du tänker; jag har betalt. 40 Mer tarvas det ej, du menar. Men tänk, om den ande, dig tjänar, en dag toge annan form, förvildad, förbittrad, förfärlig, ett hav av huvun i storm! 45

Lär se i den tjänande anden personen--en like och vän! Tryck själva den valkiga handen, ej blott en penning i den! Hjälp honom att fritt sig förvandla 50 till en som kan tänka och handla! Se in i hans anlete klart! Lär känna arbetarn, din broder-- men minns: vad du gör, gör snart!

I PORSLINSFABRIKEN.

Jag på fabriken haft min ögonfröjd att se porslinsarbetarn strävsamt böjd att svarva utan rast det mjuka ler, tills än en kanna, än ett fat sig ter.

Mig är du mer än drivet silver dyr, 5 du kanna, skapt för konstlös vit glasyr; mer än en vas, för furstetaffel gjord, min aktning har du, fat för ringa bord.

Jag vördar eder, enkla bohagsting, som inom kort i tusental gå kring 10 till hantverksmannens och till bondens bo, där mödan har sin knappa måltidsro.

På gagnlöst glitter har jag sett mig mätt, dess vackra tomhet umbär folket lätt; men hell den hand, som skapar tyst för dem, 15 de arbetströtte i de låga hem!

Ja, hell och åter hell var okänd hand, som skänkte form åt skålen, till vars rand går varm och brådskande en törstig mund, då nötta verktyg vila för en stund! 20

Ack, denna hand, vars verk vi gå förbi, långt mera oumbärlig är än vi, som blåsa bubblor blott av granna ord till lek vid övermättad bildnings bord.

O, den som kunde skänka dikten så 25 den enkla form, som tusenden förstå, den form som frambär kraftigt vardagsbröd till tjänst för hunger, ej för överflöd!