# Svensk diktning II Selections from Swedish Poets with Brief Monographies ## Part 1 Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/svensk-diktning-ii-selections-from-swedish-poets-with-brief-mon-530167e7/index.md Produced by Juliet Sutherland, Tapio Riikonen and PG Distributed Proofreaders SVENSK DIKTNING II Selections from Swedish Poets with Brief Monographies BY JULES MAURITZSON NOTES AND VOCABULARY BY ERNST W. OLSON VOL. II College and High School Series of Swedish Authors AUGUSTANA BOOK CONCERN MALMSTRÖM--KARLFELDT AUGUSTANA BOOK CONCERN, ROCK ISLAND, ILLINOIS, 1918. INDEX: PAGE BERNHARD ELIS MALMSTRÖM 3 VI SUCKAR DET SÅ TUNGT UTI SKOGEN? 4 ÖDMJUKER ER! 6 KARL VILHELM AUGUST STRANDBERG 7 BARRIKADER 9 MANING 9 MITT DÖDA BARN 10 TACK FÖR GOD VAKT! 12 VIKTOR RYDBERG 15 DENIPPOS 18 I KLOSTERCELLEN 23 SNÖFRID 24 TOMTEN 27 I NATTEN 30 KARL GUSTAV JOHAN SNOILSKY 31 Ur INLEDNINGSSÅNG 33 GAMMALT PORSLIN 34 DEN TJÄNANDE BRODERN 35 I PORSLINSFABRIKEN 36 ALBERT ULRIK BÅÅTH 38 VINTERSTÄMNING 39 EN PINGSTMORGON 40 BRIST 41 OSKAR IVAR LEVERTIN 43 EN GAMMAL NYÅRSVISA 45 FLOREZ OCH BLANZEFLOR 46 ITHAKA 47 MODERSPRÅKET 48 GUSTAV FRÖDING 51 VALLARELÅT 53 JONTE OCH BRUNTE 54 Ur STRÖVTÅG I HEMBYGDEN 54 Ur BIBLISKA FANTASIER. HOSIANNA 56 MIN STJÄRNAS SÅNGER 56 VERNER VON HEIDENSTAM 59 DJUFARS VISA 60 Ur ENSAMHETENS TANKAR 62 PILGRIMENS JULSÅNG 63 ÅKALLAN OCH LÖFTE 67 ERIK AXEL KARLFELDT 69 INTET ÄR SOM VÄNTANSTIDER 71 UPPBROTT 71 JUNGFRU MARIA 72 VINTERHÄLSNING 73 NOTES 75-87 VOCABULARY 89-195 SVENSK DIKTNING. BERNHARD ELIS MALMSTRÖM föddes i Närke år 1816. Vid Uppsala universitet studerade han först till präst, men de humanistiska studierna, särskilt historia, filosofi och Greklands klassiska litteratur, lade snart beslag på hans intresse. Efter avlagd filosofie doktorsgrad blev han docent i ästetik och slutligen, efter lång väntan, år 1859 professor i ästetik, litteratur- och konsthistoria. Han framträdde tidigt som skald och vann livligt bifall--blott 34 år gammal invaldes han i svenska akademien. Men denna vackra, löftesrika vår följdes ej av någon rik sommar. I slutet av 1840-talet förstummades hans sång nästan helt och hållet; blott undantagsvis ljöd den vid någon väns eller lärares grav. Men från hans lyra ha klingat några av de mest smekande, smältande toner, som ljudit i svensk sång. Det är dock ej alltid, innehållet motsvarar den betagande vackra formen; hans kanske mest berömda dikt "_Angelika_" är i sitt musikaliska välljud vacker som sommarvindens sus i grantopparna och--lika enformigt tröttande i sin innehållslöshet. Men Malmström hör alltjämt till Sverges mest folkkära och helst lästa skalder, och varhelst svensk tunga ljuder, skall helt säkert hans "_Vi suckar det så tungt uti skogen_?" aldrig förlora sin förmåga att smeka örat och röra sinnet. Sluten till lynnet och svårtillgänglig, levde Malmström i ensamhet och tillbakadragenhet ett föga lyckligt liv, alltmera främmande för den ungdom, vars uppburne talman han en gång varit och för vilken hans hjärta alltjämt klappade varmt bakom det slutna skalet.--Efter blott några dagars sjukdom avled han år 1865. VI SUCKAR DET SÅ TUNGT UTI SKOGEN? Och liten pilt han sitter en kulen höstekväll och leker tyst inunder gula linden. Han ser, hur ljusen brinna uti Gud Faders tjäll, och hör, hur löven prassla under vinden. Men huru länge pilten i sina drömmar satt, 5 allt mörkare blev skogen uti septembernatt. Då suckar det så tungt uti skogen. Och liten pilt han lyssnade, blev hemsk uti sitt mod och började att springa utåt leden. Han tänkte stygga tankar och skrämde upp sitt blod 10 och vilsegick på ljungbevuxna heden. Han tänkte uppå fader, på mor och syskon kär: "Gud nåde mig, som liten är! Om väl jag vore där!" Då suckar det så tungt uti skogen. Men månen träder stilla ur sönderbrusten sky 15 och kastar silvertäcket över jorden. Och skuggorna förskräckta till bergens fötter fly, och trollena de flyga uppåt norden. Och bergens toppar glimma, men skogen han är mörk, och uven sjunger sorgesång i regnbegjuten björk. 20 Då suckar det så tungt uti skogen. Och liten pilt han löpte utöver vidan hed och tänkte på så mången gammal sägen. Och himlens stjärnor skredo, och natten led och led, men ej så träffade han rätta vägen. 25 "I blida stjärnor alla uppå den höga stig, I vissnade små blommor, o, sägen, sägen mig: vem suckade så tungt uti skogen?" Men alla stjärnor tego, och liten blomma teg, och pilten många bittra tårar fällde. 30 Så kom han till små älvors tjäll. Med vingesnabba steg han mitt i deras lätta ring sig ställde. "O I, som träden dansen på ljungbevuxen stig, I skönaste små syskon, o, sägen, sägen mig: vem suckade så tungt uti skogen?" 35 Och liten älvadrottning med fagra läppar log och smekte liten pilt på röda kinden: "Gråt icke, vackra gosse, fastän du vilse drog, fastän du blef så hemsk inunder linden! Men sätt dig här på tuvan å ljungbevuxen stig, 40 och torka dina tårar, så skall jag säga dig, vem suckade så tungt uti skogen. När natten sakta stiger utöver land och sjö och dagens sorl begynner att försvinna och vågen går till vila inunder grönan ö 45 och alla vackra stjärnor börja brinna, då bliver himlens båge så ren och spegelklar, en här av goda änglar så tyst därunder far och gråter silvertårar över jorden. Då ser i himlens spegel sin bild den arma jord 50 och finner sig så dyster och förkastad; hon täljer alla synder, all lögn och flärd och mord, varmed hon är sen tusen år belastad. Då far en dödens rysning igenom hennes märg, då bedja alla dalar, då bikta alla berg, 55 då suckar det så tungt uti skogen." "Hav tack, du älvadrottning! Det glömmer jag ej mer, ej heller fruktar jag att hemåt vandra. Se, där i månens strimma min rätta stig jag ser! Farväl! Vi glömma icke brått varandra. 60 Väl är jag mycket ringa, ej har jag gods och gull, men Herren vill jag lova, att aldrig för min skull det sucka skall så tungt uti skogen." ÖDMJUKER ER! _Ödmjuker_ er, när världen vill upphöja till himlens rand er ära och ert mod! _Ödmjuker_ er, när dårars knän sig böja med rökelser omkring er ärestod! Vad är det lov, varmed de eder hölja? 5 Vad är ert rykte, o, vad är ert namn? Ett stoftgrand mer, som tidens vågor skölja till glömska bort i evighetens famn. _Ödmjuker_ er, när sann beundran sätter kring edra tinningar sin ärekrans! 10 _Ödmjuker_ er, när frälsta mänskoätter omgiva edra namn med evig glans! _Ödmjuker_ er, och lägger kransen neder uppå hans altar, som er kraften gav! Till himlen blicker, och ödmjuker eder! 15 Sen, vad är världen? Glömda hjältars grav. _Ödmjuker_ er, när kärleken vill flyga från tusen skilda håll er famn emot! _Ödmjuker_ er, när vana händer smyga en blomstermatta under eder fot! 20 _Ödmjuker_ er, när i en krets av vänner på hjärtats tungomål ert lov I sport! _Ödmjuker_ er, när edert hjärta känner, att det var gott och ädelt, vad I gjort! _Ödmjuker_ er, när livets glädje rymmer, 25 när ärans lusteld en gång slocknar ut! _Ödmjuker_ er, när levnadsdagen skymmer och sista blomman dör för er till slut! _Ödmjuker_ er, när ungdomshoppet sviker, när himlens tuktan drabbar mer och mer! 30 När sista stjärnan från er himmel viker, så varer glade, och _ödmjuker_ er! KARL VILHELM AUGUST STRANDBERG. Den frisinnade, fosterländska stämning, vilken som en varm våg gick genom Sverges folk, dess samhällsliv och vitterhet, på 1840-talet, fick sin ädlaste och yppersta tolk i _K. V. A. Strandberg (Talis Qualis)_. Född 1818 i Södermanland, där fadern var präst, kom han som student till Lunds universitet. Bland sina kamrater där blev han snart känd och värderad som skald. I djärva dikter, burna av en lidelse, som skapade sig en ursprunglig och klangfull form, gav han uttryck åt tidens unga känslor, däribland ock åt den sympati för de förtryckta folken, såsom t. ex. det danska och det finska, vilken då kom så många svenska hjärtan att klappa i raskare takt. Han ryggade ej ens tillbaka för att vid en studentfest tämligen obehärskat angripa Tegnér, som ju i motsats till Geijer allt mer utvecklat sig till en liberalismens motståndare. Ett sådant angrepp måste naturligtvis i Lund betraktas som högmålsbrott och blev måhända ej utan betydelse för Strandbergs akademiska bana. Åtminstone inskränkte sig resultatet av hans studier till en obetydlig juridisk examen, när han 1847 lämnade Lund. Han bosatte sig nu i Stockholm, där han hade att kämpa mot ekonomiska svårigheter och nära nog slet ut sig i arbetet för sitt och de sinas uppehälle. En tryggad ställning erhöll han dock 1865, då han efter inval i svenska akademien av denna utsågs till redaktör för Post- och inrikes tidningar. Hans diktning utvecklade sig, sedan han lämnat Lund, till allt mera mognad. Den ungdomliga, brusande häftigheten lade sig, tonen blev mindre lidelsefullt utmanande, och behärskningen fördjupade hans känsla till mera stilla innerlighet. Hans språk utmärker sig för ursprunglighet och käckhet, där är malmklang i hans rytmer och hans ordskatt är av en sällspord, stark och smidig, fägring. Hans sista år fördystrades av sjuklighet, men döden kom plötsligt för honom. Den 5 febr. 1877 fanns han sittande död vid sitt skrivbord. BARRIKADER. Hur ondskan Herrens helga rätt försvagar, hur våld och väld all ädel hug förstöra och sanningen i neslig landsflykt köra, du ser, fördrager, på sin höjd beklagar. Men skriften nämner, huru i de dagar, 5 då ingen vill Guds namn kring världen föra, han skall den döda stenens tunga röra, att den predika må hans namn och lagar. Så äro dock ej alla tungor fala, ännu där givas röster, vilka hinna 10 från gatan upp till slottens balustrader; och stenarna ha redan börjat tala, på det rättfärdigheten skulle finna på sistone en tolk i--barrikader. MANING. Vad? Äro alla våra männer döda? Och äta harar våra fäders bröd? Ett ädelt folk i fara är och nöd, och vi--se på, hur tappra män förblöda. Fördrager politiken än med möda 5 den blå och gula rocken hos en röd, än sen? Ha vi ej blod i överflöd att färga våra svenska rockar röda? Eho, som ärvt ett uns av Karlars blod, skall, innan ögonblicket än försvinner, 10 i pipan genast lägga ned sitt lod. Vårt blod är gott, när det på bröstet rinner; men knappt en kvinna ser med tålamod, att det av skam på våra kinder brinner. MITT DÖDA BARN. Lugnt jag min lyckas summa vägde mot lyckan under högre tak, fastän den rikedom jag ägde var sammanförd i små gemak. Och som jag ej var med i ringen 5 kring statens fullbesatta bord, så slapp jag trängas, och med ingen behövde jag att byta ord. Så bjöd jag världens ävlan spetsen och gladdes åt den dag, som var; 10 men så bröt döden in i kretsen, och då först blev jag fattig karl. Ty tar du blommorna från tuvan, så står hon skövlad snart och tom, och tar du ungarna från duvan, 15 så har hon ingen egendom. Det blåste ingen fläkt av oro, du ljuva barn, de ögonblick, då dessa mina armar voro den vagga, där du slumra fick. 20 Jag var, när du om halsen höll mig, en gammal kvist, som gått i knopp; och såg du opp, det föreföll mig, som ett juvelskrin sprungit opp. Det finns ej sinne, så förslitet, 25 som ej har barnaögat kärt; det finns ej barn, om än så litet, som ej är millioner värt. Så skred min dag förutan strider och i ett jämnmått utan namn, 30 liksom ett skepp, som sakta glider med fulla laddningen i hamn. En kväll vi väcktes--och vid sidan stod hålögd sjukdomens gestalt: du låg i ryckningar och kvidan 35 och sökte lindring överallt. Där lade vi oss ned att vyssa till stilla ro de lemmar små; där böjde vi oss för att kyssa till sömns de vilsna ögon blå. 40 Men all vår kärlek litet hjälpte, och ingen vänlig vila kom, förrän den bleka döden stjälpte i gryningen sin fackla om. Och se, från dina skuldror sköto 45 små vita vingar ut med hast, som alla hinder genombröto, i samma stund ditt öga brast! Jag såg dem lyfta dig i kretsar, en lärka lik, från jordens bryn, 50 till dess till slut de fina spetsar försvunno, glänsande i skyn. Och det vart dager i detsamma, men skymning, skymning för min själ; jag tyckte jag såg ljusen flamma, 55 men mörker, mörker likaväl. Du var mitt yngsta hopp, mitt sista, och redan står din vagga tom, och under locket på din kista, där ligger nu min rikedom. 60 Men vad mitt öde tar för kosor, skall du som fjäril vila på en bädd av röda, röda rosor uti mitt hjärtas bästa vrå. TACK FÖR GOD VAKT! Farväl, farväl! Tack för god vakt! Jag hör en stilla röst, som länge viskat sitt "giv akt" i djupet av mitt bröst. Min afton skrider fram med fart; 5 det gäller kanske uppbrott snart. Men innan detta bröst är kallt och handen domnat av, ännu ett öppet tack för allt, vad livet vänligt gav! 10 Vad sår jag fått, jag ensam vet, och det må bli min hemlighet. Tack för det landet, ert och mitt, som tänt mitt hjärtas brand och som allt hittills stått så fritt 15 som intet annat land, med stor och allvarsam natur i vinterur och sommarskur! Tack för det folket, dit jag hört och som min fostran gjort, 20 för allt, vad därifrån berört min hug i sant och stort, för vad av minne eller hopp det för mitt inre rullat opp! Tack för det kära tungomål, 25 vari jag del har haft, en härlig skatt, musik och stål, behag, försmält med kraft, i tusen år vårt väsens borg i väl och ve, i fröjd och sorg! 30 Tack för den strängalek jämväl, som en och annan gång med flyktigt välljud fyllt min själ! Tack för evärdlig sång från Stiernhielm, Spegel och än fler 35 till Kellgren, Lenngren och Tegnér! Tack för det hem, vars väggar gett mig hägn från dag till dag, där viv och barn jag kring mig sett med namnlöst välbehag, 40 där mången morgon grytt och flytt, då jag stått upp som ung på nytt! Tack för att ej ett sparsamt bröd förhölls oss någonsin! Tack för att ej den bleka nöd 45 hann över tröskeln in! Tack för vart ord, som styrkt mitt mod! Tack för var själ, som min förstod! Tack för allt lyckosamt och gott, som blivit mig beskärt! 50 Tack för det kors jag bära fått, kanske långt mera värt! Tack för att smärtan skärpt min syn för livets utsikt bortom skyn! Tack för det mål, dit jag blev ledd 55 vid kvällens matta sken! Tack för den grav, som varder redd en dag åt mina ben, och att de få den ängd bebo, där snart min samtid gått till ro! 60 Hur skönt att, när så blir bestämt, få lösas från sin rot och lyftas uppåt, uppåt jämt, förklaringen emot, att sista gången hava sagt: 65 Farväl, farväl! Tack för god vakt! VIKTOR RYDBERG. Måhända har ingen svensk skriftställare så haft allas öra och ägt en sådan allmän auktoritet som _Viktor Rydberg_ under de senare åren av sitt liv. Han var erkänt den svenska odlingens främste och för hans personlighet med dess rika mångsidighet, nobla försynthet och varma humanitet böjde sig gärna även andar och viljor, vilka ej egentligen hörde till hans undersåtar. Det var emellertid först efter många år av betydande verksamhet på flera områden, som han nådde fram till detta allmänna erkännande. Lång och hård var vägen, som ledde upp till tronen i andens rike. _Abraham Viktor Rydberg_ föddes i Jönköping den 18 dec. 1828. Fadern, som tillhört arméen och deltagit i 1809 års krig i Norrland, innehade där tjänst som fängelsedirektör. Outplånliga intryck mottog gossen av sin moder, och när skalden sedermera i den djupsinniga dikten "_Vadan och varthän_?" säger: "----i min moders blick jag in i det eviga skåda fick", så är detta ej blott en vacker poetisk fras. Odödlighetstanken, evighetshoppet, som är det centrala i Rydbergs livsåskådning, hade tidigt plantats i hans sinne av henne, "som lärde honom Guds namn och böner". Snart skulle dock hemmets lycka skövlas. Viktor var ej mer än sex år gammal, när hans moder och en hans syster bortrycktes av koleran, faderns förstånd omtöcknades av sorg, så att han ej längre kunde inneha sin befattning, och syskonen skingrades åt olika håll. Under ekonomiskt mycket brydsamma förhållanden fick Viktor Rydberg nu kämpa sig fram till en uppfostran. Först år 1851 blev han student vid Lunds universitet, och endast ett par år kunde han uppehålla sig vid akademien. Han nödgades söka sin utkomst som privatlärare, under det han på egen hand fortsatte sina studier i tanke att bliva ingenjör och sedan möjligen utvandra till Amerika, där redan tvenne av hans systrar befunno sig. Till all lycka för Viktor Rydberg och Sverge--och antagligen utan alltför stor förlust för järnvägarna i Förenta staterna--erbjöd sig då tillfälle till stadig och lönande verksamhet i hemlandet. Från och med 1855 fästes Rydberg vid Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, vars redaktion han sedan tillhörde i tjuguett år. Hans bidrag till tidningen utom de rent skönlitterära utgjordes av politiska artiklar, resebrev, litterära granskningar, uppsatser i religiösa och filosofiska ämnen, och helt säkert har hans arbete i den liberala tidningens tjänst i hög grad påverkat hans utpräglat frisinnade åskådning samtidigt med att det varit av betydelse för mångsidigheten i hans intressen. På 1860-talet blev det hittills föga nämnda namnet Viktor Rydberg ett fejdenamn, kring vilket en förbittrad strid uppblossade. Med sitt arbete "_Bibelns lära om Kristus_" kastade sig då Rydberg in i en pågående lärostrid. Han blev med ens känd över hela landet och vann både fiender och meningsfränder i stort antal. Striden, som väl egentligen bar Rydbergs försynta natur emot, verkade emellertid nedstämmande på honom och hämmade ej så litet hans litterära verksamhet. Den hade dock det goda med sig, att hans ryktbarhet kom även hans romaner, främst bland dem mästerverket "_Den siste atenaren_", till godo, vilka först nu började spridas i vidare kretsar. Småningom fördes hans intresse över till språkliga frågor. Han sysslade ivrigt med språkrensning och utförde på detta område ett synnerligen betydelsefullt arbete, på samma gång som han utbildade sitt eget språk till sällsynt renhet och skönhet. Sedan han 1876 anställts som föreläsare i filosofiska och kulturhistoriska ämnen i Göteborg, ägnade han sig odelat åt vetenskapliga studier och diktning. Härifrån kallades han 1884 till Stockholms högskola som professor först i kultur-, sedermera i konsthistoria. Rydberg är alltigenom _idé-diktare_ med mycket litet av lyriskt känsloutbrott. Allt vad han ser varsnar han mot evighetens guldgrund, under oändlighetens höga stjärnhimmel. Helst lägger han därför sina tankar i munnen på gestalter, vilka kunna tjäna som typer för vad som rör sig innerst i mänsklighetens bröst, såsom Prometeus, för den okuvliga ståndaktigheten, Ahasverus, för det mänskliga missmodet, Faust, för den osläckliga kunskapstörsten, och den flygande Holländaren, för den bittra, evigt jagande oron. Hans sanningsträngtan och hans lågande hat till allt förtryck, allt tvång, varhelst han än mötte det, drevo honom i härnad mot övergrepp och orättvisa. Han var städse en kämpe för humanitet och bildning, för den fria forskningens rätt. Men den eld, som värmde hans ord, brast sällan ut i lågor. Särskilt under senare år var hans stridssätt stilla, och känslan av att skärvor av sanningen, som av en söndersprungen ädelsten, letat sig väg till alla läger, gjorde hans hand mild och varsam. Därför blev hans ord gärna det avgörande, och det för vilket alla böjde sig. Vid hans död den 21 september 1895 vart det kungssorg i Sverges land, och efter honom kännes ännu saknaden kring ett högsäte, som blivit lämnat tomt. DEXIPPOS. (_I Aten år 267 efter Kristus_.) Nyss på löddrig häst ett ilbud sprängde in i Pallas' stad, och ett rop av ångest genljöd under kolonnaders rad: "Goten kommer, goten kommer! I går afton stod han ren knappt en dagsled--ve oss, ve oss!--knappt en dagsled från Aten." Nu av män och barn och kvinnor vimlar tempelsmyckat torg; 5 alla vrida sina händer i förtvivlans vilda sorg: "Roma, du, som tog vår frihet för att ge oss skygd och värn, o, var äro dina örnar, dina legioners järn?" Träda så på talarstolen stadens råd och fäder opp; ack, men deras bleka läppar äga ej ett ord af hopp. 10 Ingen maning hörs till vapen, ty på gotens segerled lägga kungar sina kronor, städer sina tinnar ned. Och så vart till sist beslutet att i templen denna dag under offer, bön och suckan bida ödets hårda slag. Tystnad råder över torget, alla bröst av bävan slå, 15 när Dexippos, hävdatecknarn, stiger fram och talar så: "Finns ett hopp i vapenskifte? Alla här ha svarat nej; gotens lynne tål ej mothugg, därför reta honom ej! Hem och tempel skall han skövla värre, trefalt värre än, om han ser hellener vara, liksom goter, tappre män. 20 Tron dock ej, att I med feghet kunnen köpa edra liv! Björnjakt är en bragd för goten, harjakt är hans tidsfördriv. Allt för tungt det är att bida under suckan sådan gäst; nej, gör livets dag, den sista, till en korybantisk fest! Folk, som ej vill lyfta svärdet, höj då bägarn i din hand! 25 När ej dygd kan elda hjärtat, tänd det i backantisk brand! Hos befriarn Dionysos glöm en stund din skam och nöd, du, som skyr befriarn Striden och befriarn Ädel död! Stirren rusige på döden, I, som levat utan mod! Raglen under vinlövskransen ned i Stygens svarta flod! 30 Detta är mitt råd till eder. Gån med det, atenske män! Men här finnas gossar även, och jag har ett råd igen.