Part 7

-- Vad har Zachris som jag kunde avundas? Talang är det väl inte?

-- Lögnroth menar det; därför att han är liten tycker han om de små, men han tycker framför allt om sin tidning, det är hans tron och hans armé. Du har icke velat böja dig, därför skall han bryta dig ner, under den understa.

-- Det är intressant att höra detta! Jag har alltid erfarit det som om Lögnroth ville, figurligt talat, bugra mig genom Zachris, och därför har jag flytt. Skall jag nu tvingas gå dit?

-- Tänk på dina barn!

-- Ja, jag tänker på dem, endast på dem!

-- Då gå vi!

De gingo.

-- Men, återtog Smartman. Du måste tillbringa en halv timme på egen hand, medan jag förbereder ärendet. Gå och spatsera här, i staden mellan broarne, men inte in på någon krog, förstår du?

-- Var lugn du!

Så skildes de.

Falkenström gick upp i brinkarne och kom till Tyska kyrkan; såg på gamla portaler, glömmande nutid och följaktligen sina sorger. Han vankade genom gamla trånga gator, tittade i bodfönstren, läste årtal, erinrade sig sin ungdom då han sprang med korrekturen på dessa små tryckerier här funnos. Fängslades av ett historiskt minne, Göran Perssons, Erik XIV:s, Kristian Tyranns ... Stortorget och Storkyrkan släckte totalt ut det närvarande, så att han nästan glad vandrade ner för Storkyrkobrinken med den gemytlige Gustav Vasa och det ljusa Riddarhuset framför sig.

Han vek av från brinken lockad av ett bodfönster och kastade sig in i en tvärgata, där en stor täckvagn stannat. Inklämd mellan denna och väggen började han granska ett hus av åldrigt utseende. En stor skyltram stack ut från motsatta hörnet och en tunnbindares emblemer dolde ett par fönster i det där huset som ådrog sig hans uppmärksamhet. Men just dessa fönster ville han se, måste han se, utan att veta varför. Han flyttade sig några steg, och nu -- bakom kuskens skinnkrage såg han -- i ena fönstret stående med ansiktena mot rutan -- sina två barn.

De kände på glasrutan med fingrarna som om de ville ut, likt småfåglar instängda, flaxande, stötande sig mot det genomskinliga okända.

Han överfölls av en darrning i hela kroppen, och dolde sig bakom vagnen för att skona barnen för återseendet. Men när han flyttat sig, fick han det andra fönstret i sikte. Och där stod -- det rysligaste i människohamn han någonsin sett. Med rött hår, svullna ögon, och en mun såsom uppskuren med en rakkniv, läppar som alltid föreföllo blodiga och gav honom den föreställningen att hon sög blod. Denna kvinna hade en gång bekänt sin kärlek för honom, och när han tillbakavisat henne, hade hon kastat sitt hat över honom, och sin perversa inslagna kärlek på hans hustru. Därpå hade båda blodsugarne öppnat krig mot honom, och vampyren hade skiljt honom från hans barn. När han nu såg detta avskyvärda ansikte med dess grönvita färg som en drunknads, och tänkte på att hon, monstret, fick vara i samma rum som hans barn, vilka han icke fick träffa, och när han övervägde faran de små voro utsatta för, gick han helt lugnt över gatan, i det fasta beslutet att slå henne lytt med sin käpp, för att sedan inför domstol få sak och därigenom tillfälle att avlägsna henne, men med risk av några månaders fängelse.

I några steg var han uppför trappan, steg in utan att knacka.

Vampyren som sett honom och trodde han kom för att taga barnen med sig, låste dörren till barnens rum och ställde sig framför densamma i en teaterattityd. I nästa ögonblick syntes ett rött blodigt korstecken i hennes ansikte. Käppen, en spansk rotting, hade drabbat två slag snett över näsan, från öga till käke.

Damens anskri gjorde endast gott i själen på honom, ty det var en överflyttning av hans ändlösa smärta, en befrielse från eget lidande genom överföring, men när han hörde barnens uppskrik från andra sidan dörren, då flydde han som en mördare.

Nere på gatan blev han kav lugn, och erinrande sig mötet med Lögnroth, gick han direkt till redaktionslokalen, något vit i ansiktet, men med fasta steg.

Uppkommen i redaktionen mottogs han av Smartman, som såg tvetydig ut.

-- Det har kommit smolk i mjölken, sade denne.

-- Vad då?

-- Får väl höra!

Lögnroth satt, emot förväntan, hög, sluten, likgiltig.

-- Sitt ner, bjöd han, markerande en tillämnad gäspning.

Falkenström satte sig.

-- Ja, började Lögnroth, Smartman har för några dagar sedan föredragit ditt ärende -- -- -- och -- jag hade redan vidtagit åtgärder -- -- -- talat vid myndigheterna, enskilt förstås. Man var icke obenägen hjälpa dina barn -- -- -- var till och med hågad vidtaga extra judiciella mått och steg -- -- -- men vi stannade vid det, att du skulle enlevera barnen, resa långt bort med dem -- lovande myndigheterna icke vidtaga några åtgärder för att hämta dem tillbaka till modren ... Vänta lite nu! -- Allt detta under förutsättning att dina uppgifter voro sanna, och att inga andra motiv än omsorg för barnen lett dina handlingar. -- Vänta lite nu! -- Sedan dess har något nytt inträffat. -- Din hustru har varit här.

-- Nåå?

-- Ja, hon har sökt göra troligt att du var förälskad i damen, och då denna refuserat dig, har du ledd av svartsjuka sökt hämnas på detta sätt.

-- Vad tror du då?

-- Tja, vad skall man tro!

-- Det vill säga du tror lögnen. Så här förhåller sig emellertid saken, på heder och samvete, vid mina barns liv; om jag trodde på Gud skulle jag svära vid hans heliga namn. -- Min hustru var den första som röjde damens känslor gentemot mig, och av vilka jag endast kände mig orenad. Hustrun och jag logo tillsammans åt dårskapen, varpå följde, att damen kastade sina känslor på min hustru ... och så besvarades dessa. Där har du hela saken.

-- Har du vittnen?

-- Ja, jag hade i går, men du vet hur det är med vittnen; när de dras fram ha de ingenting att vittna, eller vilja icke ...

-- I så fall kan ingenting göras.

-- Då går jag till myndigheterna själv.

-- Gör inte det! _Hon_ har varit där förut!

-- Nåå?

-- Ja, han fann ett charmant fruntimmer, och ...

-- Då skjuter jag damen!

-- Så, gör det då! Men det gör du inte.

Falkenström steg upp, rev sitt hår och hädade:

-- Att tjyvarne ha en egen gud har jag läst, men nu tror jag bugrarna också ha en!

Och därmed gick han ut.

I förmaket satt professor Stenkåhl och läste i statskalendern, väntande på entré.

-- Nej, si ...

Han blev skenbart (icke synbarligen) glad att få råka Falkenström, och frågade vart han skulle hän.

-- Jag skall opp i polisen! svarade Falkenström, som befann sig i en naiv stämning för ögonblicket. Vid ordet polisen koagulerade Stenkåhls lättflytande känslor, och han rullade in sig som ett vått ålskinn framför eld.

Det retade Falkenström och han beslöt rulla opp honom igen.

-- Du känner visst fröken X?

-- Jo, jag är släkt med henne.

-- Nå då så ... kanske du kunde förmå hennes släktingar att rappellera henne ...

-- Varför skulle jag det?

-- Kan du inte gissa? Du vet ju att hon är tribad.

-- Nej, det vet jag inte ...

-- Ja, men jag vet det, och det är mig tillfyllest för att få henne avlägsnad ur mina barns hem! Inför mig behöver jag icke ditt vittnesmål ...

Stenkåhl drog öronen åt sig ...

-- Hör du, gå icke till ytterligheter ... följ mitt råd, sök Hanna Paj, hon ställer saken till rätta i godo.

Detta sades med en trovärdighet i tonen att Falken fick recidiv på sin naivitet, tackade med ett handslag, och gick ut att söka Smartman, som väntade honom.

Smartman satt och skrev en artikel, han tittade upp åt vänster, och frågade förströdd:

-- Vad var det om?

-- Om -- mina barn.

-- Det har jag inte tid med!

Det vida hjärtat hade krympt samman, hade glömt hela historien. Men Falkenström förstod icke:

-- Vad gick åt Lögnroth idag?

-- Han var trött på ditt spring ... och för övrigt tyckte han bara det var roligt se dig på redaktionen som du svurit aldrig besöka.

Nu förstod Falkenström, men han ville avvrida honom ett råd innan han gick:

-- Tycker du jag skall gå till Hanna Paj?

-- Jag s--r i Hanna Paj, gå vart f--n du vill.

-- Skulle inte vi äta frukost tillsammans?

-- Frukost? Den har jag ätit medan du badade!

-- Men du lovade att följa mig till myndigheterna.

-- Jag? Då var jag väl full! Ajö med dig, nu måste jag skriva. Ett råd ska du få: rör inte i den saken; ty »de där herrarna» råkar du i alla samhällslager, även där du intet tror. De utgöra ett frimureri och äro kosmopoliter. De äro hemma över hela världen, känna varann allihop, ha klubbar i Paris, London, Berlin och Wien. Rör inte vid dem, ty då blir du bojkottad. Hur du skall känna igen en -- -- -- Jo, om du i ett sällskap tar opp ämnet, och uttrycker ditt ogillande, så svarar straxt den träffade med artikeln »småflickor». Det är uttytt, den som rört vid dem, beskylla de alltid för brott mot minderåriga. De ha ju beskyllt dig också, fastän _hon_ var en fullvuxen piga, som hade affärer med gårdsdrängarna. -- Hanna Paj kan du gärna söka; hon tycker om att beskydda, och om hon får binda dig med en tjänst, så gör hon det, för att få binda --

Audiensen var slut och Falkenström grep det sista halmstrået -- Hanna Paj.

* * * * *

Med något dröjande steg vandrade han uppåt Johannis, dröjande, ty han hade i dag sett hur ostadigt allting var. Ingenting höll att ta uti; kärlek och hat, sorg och glädje, passioner och intressen, allt var murket, glidande.

När han övervägde möjligheterna att vinna fröken Paj, räknade han mest med hennes hat mot Zachris. Hon höll nämligen på att dra ihop trupper mot honom, isolera honom och få honom ner. Falkenström var ett gott kort, och hon behövde honom, för ögonblicket. Men vid nästa frontförändring skulle hon slunga honom, det visste han. Dessa äregirighetens galärslavar, som spela om inbillade kronor och spiror, spelade partiet som man spelar whist: två med två nu, men vid nästa given byta de plats och måste nu vara vän med motspelaren. Nu vänner, nu fiender, och så vänner igen! Men krigföringen var icke heller den noblaste; alla medel voro tillåtna, uppsåtliga lögner, brutna löften, falska brev, trolösa vänskapsförsäkringar.

Emellertid, Falkenström ringde, och blev insläppt. Likt alla som öva vältalighet talade fröken Paj mycket gärna och om vad ämne som hälst; och hon hade riktiga mottagningar, höll klinik, där vem som hälst fick tala om sina intimaste hemligheter, vilka Hanna sedan begagnade för sina ändamål. Och genom att äga allas hemligheter föreföll hon nästan allvetande kunde skilja makar med en antydan, söndra vänner med ett ord, men själv alltid hålla en armé på benen, som vid behov kastade in en artikel om henne i tidningarna.

Hon visste nästan Falkenströms ärende, men var ännu icke bestämd för partitagandet.

-- Sitt ner snälla Karl Gustav, vi råkades hos Zachris senast, ja det är lite bråkigt där, men ni vet inte orsaken, det finns en hemlighet i det äktenskapet också, liksom i alla andra, och -- den -- känner -- inte -- ni!

För att inte törna med detsamma ville Falkenström icke säga att han kände båda makarnes hemligheter, utan försökte se okunnig ut.

-- För övrigt, fortsatte Hanna, är deras äktenskap ganska lyckligt. Zachris är ingen skön man, och Jenny är något bedagad, men där råder sympati och det är huvudsaken. Hör du, vad var det du ville mig? Ja, jag vet det förut, det är att avlägsna den där damen. Du är svartsjuk på ett fruntimmer, det är rätt originellt.

Och nu skrattade hon som en furie. Men när hon såg Falkenströms ansikte lysa av harm över denna cynism, vände hon strax, klappade honom på armen och sade med en deltagande ton:

-- Stackars vän, du har det svårt, och du håller av dina barn. Men jag skall lugna dig, det går ingen nöd på barnen, jag har sett de voro välklädda, tvättade och lär vara flitiga i skolan.

-- Ja, svarade Falkenström, det vet jag också, men det är inte frågan om kläder och föda, utan om farorna för deras personer när de ha en pervers kvinna samboende med deras mor. Ja, hon är pervers, jag har läst kärleksbrev från henne till min hustru, och min hustru har förklarat inför mig att hon älskade damen. För övrigt vet du, att min hustru antastat våra vänners fruar ...

-- Hör du, parerade Hanna, som icke tyckte om rena ord utan »älskade det fina», hör du, hur gammal är damen?

-- Tjugotvå år.

-- Ser hon bra ut?

-- I mina ögon är hon så faslig att jag bara får medlidande med henne ...

-- Jaså, jaså ... Hör du, man har sagt mig att du är brutal ...

-- Ja, mot alla lömska personer; jag tar inte emot giftbägaren utan att spotta, och ormar trampar jag på huvet; den som ljuger mig i ansiktet slår jag ...

-- Det skulle du inte göra.

-- Hör du, mina fel känner vi, och dem ha vi icke att rätta nu, men vi skulle rädda några barn från uselheten, och de förtjäna medlidande, fastän de händelsevis bara äro mina.

-- Vad kan jag göra åt det, du vet väl hur förföljd och smädad jag är, och om jag uppträdde som dygdens försvarare blev jag löjlig. För övrigt, det du talar om är mig nästan obegripligt, vad menar du med perversa damer, finns det sådana?

-- Ja, visst finns det. Du möter dem på gatorna, vanligen en lång mörk och en liten blond, eller tvärtom ...

-- Det är oskyldigt, du misstar dig ...

-- Nå, men om en kvinna blottar en annan kvinnas kropp ...

-- Det kan vara hennes skönhetsbegär ... jag nekar icke till att jag gärna ser en vacker kvinnokropp, och gärna kysser en ung flicka ...

Nu hörde Falkenström var landet låg, och att här ingenting var att förlora, därför unnade han sig nöjet att bränna av:

-- Jag tycker mig ha hört något sådant.

Nu öppnade hon gapet som var garnerat med hästskosöm och hon såg ut som hon ville bita honom, men under det hon tuggade tyst, funderade hon blixtsnabbt på, vilken ståndpunkt hon skulle intaga, och för att vinna tid svarade hon som vanligt med en fråga:

-- Har du varit hos Stenkåhl?

-- Nej, men jag träffade honom.

-- Nåå!

-- Han var sig lik. Han som du får alla sina meningar genom passioner och intressen; för närvarande tänker han med tarmen, liksom du med gallblåsan. -- Men säg mig, varför står du alltid på det orättas sida, varför är du alltid redo att försvara uselheten?

-- Vet du vad det rätta är?

-- I detta fall, ja! Finns det några tvivel?

-- Vet du icke att mänskorna äro skapade somliga så, andra så? Vet du icke att alla äro danade till lyckan, och att lyckan endast består i att få växa fritt, slå ut alla blad hur taggiga de än äro; att friheten från band och tryck är sällheten ...

-- Almqvist sa så om havresoppan också.

-- Almqvist? Vågar du nämna det namnet, vågar du nalkas den store anden med fordran att förstå honom -- du har aldrig förstått honom; endast den som fått en ängels vita kyss på pannan kan nalkas honom.

-- Den svarta ängelns vita arsenikkyss! Tack ska du ha för din rapakalja, gamla Hanna! En åsna är du, och under denna åsnefest som pågår sedan tio år ha alla åsnor samlat sig kring dig, när du skriar, falla de på knä, alldeles som vid Blåkullafesten där häxorna kyssa bocken i ändan. Nu känner jag dig; du var lite svår att komma på, och även jag har ett ögonblick varit dyperad, därför att du var kvinna ...

Det ringde i telefon. Hanna, lycklig att slippa svara, ty att svara var det värsta hon visste, reste sig med en mine, som om hon velat säga: jag skulle nog ha svarat dig på tal, om inte denna förargliga telefon kommit. Hon kunde nämligen ljuga med miner också.

Falkenström hörde Zachris' snattrande röst, och för att vara taktfull gick han in i rummet bredvid.

Efter två minuter syntes Hanna i dörren, nu var hon hög, nedlåtande som om hon bar en dålig underrättelse med vilken hon kunde krossa honom. Men Falkenström tyckte inte om konstpauser och uppskjutna avrättningar, därför högg han in:

-- Vad sa min vän Zachris?

-- Din vän?

-- Ja, vet du inte att vi alltid varit falska vänner ... Nå, han tar damernas parti?

-- De förfördelades! Du har slagit en kvinna!

-- För det första, det var ingen kvinna, _det_ var ett l--r!

-- Emellertid söks du av polisen!

-- Och Zachris som är intim vän med detektiven hjälper dem! Ja, han stod alltid på brottets och brottslingens sida, därför älskade han polisen. Han har nyss skrivit en roman till försvar för det ruskigaste brott som är begånget i Sverige. Stenkåhl och Björnson uttryckte sitt gillande, antingen därför att de behövde Zachris till några manövrer, eller därför att de kände hemliga sympatier med brottslingen. Fina pojkar! Emellertid: Ajö med dig! Nu går jag till polisen, och pliktar 30 kronor för blodvite, det var det ärligen värt. Måtte inte denna detalj skymma huvudfrågan, mina barns räddning från ett sodomithem!

-- Från din smutsiga fantasi, menar du!

-- Si där, den andra konstanten, som jag glömde nyss. Två konstanter röja bugern: småflickor och smutsig fantasi! Nu fick jag fatt dig.

Han gick hastigt ut, ner för trapporna och stod på gatan, icke vetande vart han skulle gå.

Han såg sig omkring efter något som kunde ge honom en impuls, efter ett ansikte som sade någonting, en skylt som med ett namn gav en anknytning. I detsamma kom en mjölkvagn med stor skylt bakpå, och han läste i hastigheten Henrik borg, men där stod Henriksborg, Mejeri. Pang! -- Henrik Borg, vår gode doktor, den kan vara mannen just nu!

Han vinkade en droska och åkte direkt till doktor Borg.

* * * * *

Doktorn satt vid sitt mikroskop när Falkenström trädde in.

Som denne egentligen uppgivit allt hopp rörande sitt ärende, kom han hit för att få tala vid en förnuftig människa, hämta mod och glömma.

-- Vad söker du, vandrare? frågade doktorn.

-- En människa!

-- Ecce homo! -- Sitt ner!

-- Vad söker du i fjärrglaset?

-- Jag söker framtiden, som synes mig hotande. Naturen har gjort uppror, och släktet utrotar sig själv sedan gudarne slagit det med blindhet. Du vet jag var fruntimrens läkare en tid, men förlorade dem, emedan jag icke ville orättvisan. Nu har jag fått en ny egendomlig praktik som visst är ny ... I denna helvetiska strid mellan könen som pågår, ha kvinnorna hittat på ett sätt att mörda sina män, och jag har nödgats uppfinna ett sätt att rädda dem. Det är motbjudande, men varför skall en man låta mörda sig av bara artighet? -- Här komma män till mig med revolvern i fickan. Deras fruar ha anklagat dem för att icke vara män, trots det att de ha barn tillsammans. Vad sägs om det? En contradictio in adjecto, ty en man som har barn med en kvinna, måste ju vara man. Männens svar är ju detta: Säger du att jag icke är en man, då är ditt barn en h--unge och du en h--a. -- Det är logiskt, men därför fattar kvinnan det icke; utan hon går på. Som könslivet är fortfarande fullt av hemligheter, så blir mannen förtvivlad och söker läkaren. Han har ju intet annat göra än »se efter» -- i mikroskopet. Det är full bevisning, men det hjälper knappast! -- Vet du vad som ligger bakom allt detta? Jo, när kvinnorna gjorde uppror mot naturen och ville bli likställda med mannen, upptäckte de att han hade större momentan glädje än de, och då blevo de avundsjuka. De kunde icke fatta att kvinnan fått modersglädjen i rikligt vederlag; de ville vara lika med mannen! Då börjar detta fälttåg, som ruinerat så många av våra vänner. När de av oförståndigt ädelmod sökte dela med sig, så råkade de in på en orimlig strävan, och gingo under. Mannen som den aktiva, är eldig, och kvinnan den passiva är flegmatisk och _skall_ vara det för att kunna ta emot. Mannen, som den positiva är måttgivande, och kvinnan som den negativa äger förmågan anpassa sig. Hon äger därför ingen rätt till kritik! Det är ju handen som bestämmer handskens nummer, och det är icke handsken som skall säga till handen: du är för stor, du är för liten. Men nu ha handskarne gjort uppror ... Jag har nyss läst i en medicinsk tidskrift att den kvinna som fordrar mannaglädjen är pervers; hon har endast rätt att fordra kvinnoglädjen som är grossess; den som begär annat är född till glädjehuset. -- Nu är det rätt bakvänt i världen vordet, ty de flesta hustrurna anklaga sina män att de äro för eldiga! Kan man anklaga elden att den är för varm? Det är vanvettet! -- Du minns som pojkar hur flickorna fasade för flegmatiska herrar, och det var sunt, ty en flegmatisk herre är kvinnlig efter som flegma är kvinnans natur. Och nu klaga de på de eldiga! När Zeus lyckliggjorde en dödlig kvinna, slog han ner som en blixt! Jag älskar alltid tänka mig konceptionen som ett åskslag, och icke som ett arbete; som en kyss och icke som massage; som fåglarnes lätta lek i en ögonblicksbild och icke grodornas dagsverken på träskbotten. Men de ha blivit grodor de forna fåglarne, och livet är ett träsk som gör mig leda.

Han tummade mikroskopet och fortsatte:

-- Emellertid, här är ett nytt mord i faggorna! Tilda K. har hittat på en falsk prins, vill bli prinsessa, men måste först göra av med sin nuvarande. Hon har begärt skilsmässa och anklagar sin man, för -- köld, försummelse i äktenskapet och det där! Nu vet jag att det är hon som är kölden, och på hans manlighet har jag här full bevisning, här! Men denna bevisning kan icke läggas på domarbordet, alltså måste mannen dö. Vet du vem som är hennes försvarare?

-- Zachris, förstås!

-- Ja, denna brottets och lasternas försvarare ...

-- Han skjuter sig troligen.

-- Varför gifter han inte om sig genast, med en ung flicka, mycket ung, och skaffar sig genast ett barn? Det är upprättelse, det är nobel hämnd.

-- Ja, ser du, vår vän är icke född med rovtänder; han känner det som en plikt bli biten, att lida oförskylt, att gå under.

-- Är han teosof?

-- Nej! Men apropos, vet du att Max och Kilo studera teosofi och att de bo i ett slags kloster på Siklaön, som Max har ärvt av en faster.

-- Kloster?

-- Ja, de kallar't för det! Och där ha de öppnat en fristad för trötta män -- inga kvinnor!

Falkenström ljusnade och lyssnade. Doktorn fortfor:

-- En asyl om man så vill, där bekanta och deras bekanta kunna uppehålla sig, vila ut, och samla sig till stridens fortsättande ute i livet. Det är naturligtvis konfessionslöst, med en anstrykning dock av religiositet utan former. Jag har nyss skickat dit ett par som min veterinärvetenskap inte bet på!

-- Prisad vare den stund jag mötte en mjölkkärra på gatan, och väl mig att jag trädde över din tröskel. Vad heter klostret?

-- Stället heter?

Doktorn viskade ett namn i örat.

-- Det skall vara hemligt, ser du, sade han! Gå i frid, och hälsa bröderna att om jag icke vore här, vore jag hos dem!

TIONDE KAPITLET.

På Siklaöns bergås med utsikt över Stockholm, Djurgården, Värtan och Segelleden låg en liten fyrsidig stenbyggnad med högt tak och vindskupor. Den liknade en skånsk (frankisk) bondgård; men omsorgsfullt byggd av gråsten med vit puts och rena sandstensfattningar kunde den även gå för ett kloster, hälst den bar en takryttare med klocka.

Byggnaden var sluten på de tre längorna, men på den fjärde öppnades den med en inkörsport, flankerad av portvaktarrum med klocka och brevlåda.

Byggnadens äldsta historia var okänd, men på 1700-talet hade där varit svavelsyrefabrik först, sedan kakelugns- och slutligen tapetfabrik. Portvaktarlängan vette åt söder, alltså inåt land, och till densamma förde en allé med två stenmurar vilka skyddade en trädgård. Norra längan vette åt sjön, men var byggd på branten av berget, som stod nästan lodrätt och icke lämnade någon väg öppen ner till stranden.

De fyra sidorna i kvadraten inneslöto en gård, apterad till trädgård, med en fontän mitt i korset av två varandra skärande lövgångar av klängväxter på spaljé. Insidorna öppnade sig med verandan av trä, härmande klostrets korsgångar, och voro om vintern stängda med fönster och glasdörrar.