Part 6

När Zachris kom ner såg han anskrämlig ut; näsan hade sjunkit in och låg som en nysatt potatis i fårorna kring mustaschen. I sömnen tycktes alla ondskor ha kokat ihop till sprängämnen, och när han fann Jenny ensam, tände han på ogenerat.

-- Va ä de för ett d--a sätt att duka kokottsupé i förmaket så att jag skall gå som ett åtlöje för pigorna. Ja, jag bjöd honom därför att jag icke kunde säga nej, men jag menade i salen. -- För resten är du för gammal att kokettera för ungherrar. Ja, du är ju trettiofyra år efter vad jag hört från din egen mun, och då skall man åldras med grace ...

-- Är jag för gammal? Det skall du få betala så dyrt som du inte tror ...

-- Det har varit främmande här, vem var det, jag hörde rösten.

-- Det var Hanna ...

-- Och den tar du emot; du tar emot mina fiender i mitt hus, det är vackert.

-- Hon sökte dig, men när man inte får väcka dig ...

Svarslös slog han som vanligt näven i bordet så att glasen hoppade ...

-- Buse! svarade Jenny då hon satte sig ner med det fasta beslutet att söka Hanna Paj, anteckna sig till hennes föreläsningar, och så småningom vinna friheten.

I dag hade hon känt att ungdomstiden var ute, men hon ville återvinna den, hålla den kvar.

-- Tänk att för en sån där har jag offrat min ungdom ... började hon.

-- Jag eller någon annan, någon skulle göra't, och efter som du valde mig ...

-- Det gjorde jag icke, men det är inte för sent att välja om. Jag ser nog du tänker få mig med barn igen för att hålla mig fast, men det skall du lura dig på!

-- Ämnar du gå från dina barn också?

-- Dina lymlar, som du narrat på mig; jag hatar dem, det vet du, därför att de äro födda med lögn och bedrägeri ... Det är ju odågor, ligapojkar som du uppfostrat till fängelsefrön. -- Jag förbannar de stunder jag födde dem och jag råkade dig på min väg.

Här föll hon i gråt, och Zachris, vars vrede återhållit smärtan, upplöstes han också. Och nu sutto de i var sitt hörn av rummet, förtvivlade och utan att kunna trösta varann.

ÅTTONDE KAPITLET.

Kriget hade brutit ut. Zachris anföll först Hanna Paj med en hel krönika; hon svarade med att locka ut Jenny ur hemmet på sina »föreläsningar», vilka alltid slutade med portvin, så att Jenny kom hem kladdig och vresig. Ibland stannade hon borta hela dan, bjuden på middag hos någon av fruarna. Följden blev att huset förföll och barnen vanvårdades.

Innehållet av dessa föreläsningar var ett mixtum compositum av sista tidskriften, sista boken, och sista pratet på krogen. Men antingen det handlade om Sixtinska madonnan, Japan och Kina eller egnahemsfrågan, så framlyste alltid den stående tendensen, kvinnans befrielse från mannens övervälde eller med klarare ord mannens avsättning och underkastelse under kvinnan. Arbetets naturliga och kloka fördelning mellan könen lämnades obeaktat och med lögnfanans devis: hämnd över mannen, drogo furierna fram. Hämnd över mannen som skapat hela kulturen, åkerbruk, handel, industri, konst, vetenskap, hämnd över mannen som delat sitt bröd med kvinnan, skyddat henne och hennes barn, vårdat henne efter förtjänst och oftast över förtjänst. En systematisk hämnd på välgöraren! Huru denna satanist-rörelse kunde få parti? Tiden var pervers och dyrkade lögnen; kvinnans uronda natur som hållits igen, släpptes lös, och man fick se män taga till vapen mot sitt eget kön, förledda mest av sin medfödda vördnad för modren och makan, stundom missledda av en bestämd kvinnas charmerande inflytande, oftast av hämnd mot någon bestämd man. Det var ett billigt sätt att bli riddare utan svärdslag och det var en säker väg till en kvinnas ynnest.

Men kärnpunkten i frågan, vilken dock behandlades som en ordenshemlighet det var läran om den fria kärleken, icke så förstådd, som förhållandet mellan könen skulle vara obundet av lag, utan så att mannen icke ägde rätt att fordra trohet av sin hustru. Mannen skulle endast vara laga skydd för sin kvinnas prostitution, och vigseln skulle rädda kvinnan från polisuppsikten. Mannens egendom och inkomst skulle vara gemensam, men kvinnans egendom och inkomst skulle vara hennes privata. Detta var ju livegenskapens införande i äktenskapet och under kvinnans överherreskap. Att tvivelaktiga barn smugglades in i familjerna och kommo på mannens prästbetyg, det hörde till konsekvenserna. Den man som uppfödde och fostrade en sådan gökunge fick ju hela sitt känsloliv förfalskat, men vad brydde ett sådant urbotabrott den råa kvinnan, vilken saknade alla begrepp om rätt och orätt!

Denna råa och dumma Hanna Paj uppträdde som kopplerska åt fruarne. Ibland rådde hon dem att skiljas, där ett bättre parti erbjöd sig, men oftast gav hon dem vinkar om en liäson, den hon beskyddade. Hela hennes moral -- för kvinnan nämligen, var denna: gör vad dig lyster, så handlar du rätt! Känner du begär, så tillfredsställ dem, och du blir en sann och hel människa.

Zachris, som var rädd för farliga frågor, undvek alltid kvinnofrågan, ehuruväl hans bedrövliga föregåenden hade bort ställa honom i fronten mot furierna.

Han hade nämligen varit gift förut med en liten korist vars näsborrar hade fångat honom. I detta äktenskap hade han fått en son, som han älskade till avguderi. Men efter barnets födelse förklarade frun att hon icke ville ha flera barn, och därmed började helt tvärt ett äkta celibat för mannen. Han tyckte ju det var hårt hålla hus och maka men leva ogift; dock för barnets och hustruns skull led han i tålamod, och sonens kärlek ersatte honom det andra.

När barnet var två år, i änglaåldern, inträffade något alldeles oväntat, som vände opp och ner på Zachris' liv. Frun blev i grossess utan mannens synliga förvållande. Då saken icke kunde bortresonneras begärde han skilsmässa »för oenighet», men anhöll att få behålla barnet hos sig. Då reste modren en armé av mannens fiender för att rycka åt sig barnet. Striden stod skarp och när fadren segrade, fann modren ingen annan utväg än att mörda honom. Hon sade honom helt frankt att gossen icke var hans barn.

Zachris trodde först det var den vanliga manövern, då en kvinna vill mörda en man, men när hon namngav fadren, så bekräftades en del äldre misstankar, och han tyckte sig på en gång läsa de kända anletsdragen.

Därmed skulle saken ha varit slut, när modren drog bort med gossen, men fadrens känslor kunde icke på en gång dödas, utan han gick och sörjde sig sjuk. Hela hans liv stod på huvet; han tvangs att ännu älska det han hatade; hans känsloliv var förgiftat i källan, och han kunde aldrig minnas barnet utan att se henne och honom, den andra, tillsammans. Det var helvetets kval, och han kunde icke beklaga sig, ty då blev han löjlig. Detta, det enda han i livet tagit med heligt allvar, det var löjeväckande; vad skulle det andra vara då? Men när de andra skrattade, så grät han i hemlighet, så att han höll på att bli blind. Men hans inre öga såg alltjämt den rysliga synen, den lilla blonda ängeln med de två mörka djävlarne.

Slutligen torkade hans ögon, och han utgick ur kampen med en världsåskådning så tröstlöst cynisk, att han icke vågade utsäga den, utan lade en godmodig mask för ansiktet. Dock, människorna anade honom, och kände hatet och föraktet bakom den antagna välviljan och tjänstaktigheten.

Så kom Jenny i hans väg, och deras själar råkades just i denna deras syn på liv och människor. Och deras bästa stunder njöto de, hemkomna om natten från en bjudning, då de tillsammans sutto och avklädde sina bekanta. Då firade de häxsabbat, ehuruväl de dagen efter skämdes så att de icke kunde se varann i ögonen. Och det var icke utan att de fruktade och avskydde varann då de sålunda blottat sig. Men efter de träffats i det onda, skulle de avla ett ont och förgöra varandra.

Den trettiåriga kvinnan, revolterad av furien Hanna, började vilja »leva livet» hon kallade, innan det förrann. Hennes självålagda celibat framkallade små svärmerier för studenter, sjökadetter och skolpojkar till och med. Allt ungt var hennes vurm, och hon kunde icke dölja sina känslor, utan var rent av naiv i sina utbrott. Man kunde följa hennes blickar när de i öppet sällskap smögo efter linjerna i en ynglings kropp, och hon hade fått en elak vana att vädra med näsborrarne alldeles som kvinnliga sodomiter.

Men Zachris hade ögonen med sig. Han såg vart det bar, och närde endast ett hopp: att hon skulle fetma och åldras. Han önskade detta så ivrigt, att det nästan lät som han bad böner till mörka okända makter för hennes undergång. När han såg henne i smyg lägga ut kjolarnes linning, då gick han bort i skogen för att gapskratta. Han narrade henne att dricka punsch, och bestod henne vin till maten bara för att få henne fet. Det var som om han »lade på» en kalv till slakt.

Men när hon började ta sig till vara, inställde aftonmaten och drack ättika, då önskade han livet ur henne.

Då fröken Paj mördat broderns minne, tyckte sig Zachris ha förlorat honom för andra gången, och han sörjde honom igen, men på ett annat sätt. Denna bror, vännen som aldrig svek hur illa det bar till, och som han på dödsbädden kysst på munnen, »alldeles som när de voro små», denna steg nu upp ur graven och bröt med honom, förtalande honom, kallande honom ohederlig. Och Zachris kunde icke försvara sig, ty det vore att göra den redan förgudade till lögnare. Han hade brukat den döde som auktoritet, åberopande sig på hans ord i svårare fall, men nu måste han förtiga hans namn, aldrig tala om honom, med ett ord döda honom såsom man dödar en revers när den kommit bort.

Ibland dock, i ensamma stunder, under sömnlösa nätter i numera ungkarlsrummet, fick detta äventyr en annan belysning. Den döde brodern hade stigit upp ur graven och dömt honom. Det var den döde som brutit med sin broder, brutit staven över honom såsom ohederlig. Då började han reagera liksom under sårfeber när en kula skall värka ut. Alla människor voro ju ohederliga nu för tiden; kampen för tillvaron tvang en välja alla medel; skurken var den starkaste och rådde; de naiva voro de svaga och måste förgås; man tog vad som bjöd sig, och den som inte såg opp ...

Likafullt brodern hade talat från andra sidan graven, och han var en auktoritet, emedan Zachris hade gjort honom till auktoritet.

Då blev han stum, och som han icke kunde bli ond på den döde, blev han ond på Hanna Paj, öppnade ett hämndetåg som hon besvarade genom att revoltera Jenny. Denna manöver lyckades en tid, men genom släpet i salonger, på föreläsningar och krogen, började hon tackla av. Hon magrade visserligen något, men åldrades på samma gång, och blev så nervös att hon måste söka läkare. Han ordinerade högre diet, och för nattsömnens återfående måste hon åter införa kvällsmat. När hon nu märkte det sköna lugn som följde på måltiderna, släppte hon hela askesen, alla tankar på ungdom och skönhet, samt drog sig från umgänge och krogar. I hemmet blev hon sittande som i ett snäckskal, åt, drack och sov, mottog endast den lilla kretsen av Kilo, Falkenström och några beundrare till. Ibland, när hon såg hur förfärligt hennes korpulens tilltog, grät hon av ilska, bröt ut mot Zachris, som skövlat hennes ungdom.

-- Nu sitter du och njuter över ditt verk, usling! Nu har du mig fången, tror du.

Och i sitt raseri tog hon till glaset, hela dagen. Hennes vänlighet mot hovherrarne från fordom antog nu en hjärtligare karaktär, som skulle vara systerlig. Hon hälsade dem i Zachris' närvaro med omfamningar och kyssar, först på kinden, sedan på munnen.

Zachris gick med sin femtonöres i mungipan, händerna i byxfickorna, och njöt verkligen i sitt sinne över segern vunnen genom tålamod. Stundom kunde han ju sörja över skönhetens förgänglighet, men tröstade sig straxt med att nu voro de lika fula, och följaktligen jämnspelta.

Förödelseverket gick hastigt, ty efter ett år var denna fina franska lilla luftiga Jenny en rödbrusig matrona. Icke nog därmed, hela typen var vorden en lägre; deklasserad skulle man kunna kalla det, ty artistdamen såg nu ut att vara som en kvinna av folket, från gränderna, från bolagskrogen. Hennes ögons glans var borta, håret grånade, och hennes vackra röst var nattvakans, språket blev simplare, åtbörderna skamlösa. När hon slutat upp att gråta, blev hon bara cynisk.

Zachris njöt och led. Nu önskade han bara livet ur henne. Liket hade han redan visserligen, men det skulle jordas också, och inte gå omkring och skräpa.

Hovherrarne började nu utebliva från bjudningarne, som efterträdde kallelserna, ty under stormaktstiden hade man kallats till tjänstgöring. Den trogne, fromme Kilo kunde icke se sin ungdoms enda kärlek falla ner i dyn utan drog sig tillbaka sörjande.

Slutligen sutto de båda makarne ensamma. Piskade ihop av isoleringen, måste de hålla till godo med varandras sällskap. Vid whiskyn utgöto de sig över de forna vännernas uselhet. Därpå uppförde de små scener för varandra; smickrande varandra:

-- Du är ändå den bästa, du Zachris.

-- Älskade! svarade han med ett tonfall från förlovningstiden.

Och så döko de ner i det förflutna, spelade förälskade och hon måste sjunga de sånger för honom som hon sjungit den tiden.

Då tog han upp champagne, tände kandelabrarne, läste gamla dikter till henne; låg på knä och kysste hennes fot.

Dessa spel kunde ju icke ges varje kväll, utan ibland togs kortleken fram; då talades ett annat språk, och stora stormgräl kunde bryta ut, beledsagade av örfilar. Efter sådant gräto de båda, men lämnade icke rummet, utan sutto som i skamvrån på var sin stol.

-- Det är synd om oss, kved han en gång efter en sådan cyklon.

Men Zachris hade nu vid deras bokslut glidit över på fordringarnes sida ifrån skuldernas, och han hade ur kärleksrusets sömn vaknat upp. Han hade uppfunnit ett försvarssystem: att kvitta post mot post. När Jenny sålunda drog fram med sin skövlade ungdom, så svarade han, numera:

-- Din ungdom, var har du den? Du var ju inte ung, så där var ingenting att skövla, men du har förstört min talang, berövat mig ära och anseende ...

Då svarade Jenny, att han ingen talang hade att förstöra, och att han alltid varit ärelös.

I timmar kunde de sitta och spöa varandra, tills de mot morgonen föllo på sängarne, ofta utan att kläda av sig.

Pojkarne, som ofta bevittnade dessa scener, voro så vana vid eländet och så känslolösa av naturen, att de blundade eller hånade. Ibland togo de parti eller mutades; skickades ut på rövartåg i bekanta familjer, där de uppförde sig som gentlemän, vräkte sig i sofforna, skrävlade och framför allt skvallrade om scener ur hemmet, med påföljd att de blevo utkörda. När de kommo hem till modren och berättade vad familjens vänner hade sagt, då fick stackars Jenny genomskåda modersglädjens baksidor. Då erfor hon vad det vill säga att lida för andra. Pojkarne voro uppfostrade till jakthundar, och nu hetsade de sina föräldrar. När fadren var avritad i en skämttidning, så köptes den av pojkarne genast och bars hem för att »_äckla gubben_»! Fick han en elak kritik så lästes den högt av hans söner. Allt ont de hörde utomhus buro de fram.

När modren tänkte på deras framtid som ingenting ville lära och ingenting ville bli, då fasade hon; och när modet svek henne att gå tillmötes detta hon fruktade mest av allt, då började hon önska sig döden. Hon kunde ju räkna ut hur hennes gossar skulle förfalla, hur hon skulle få se dem, kanske som sjåare eller ändå sämre, dessa sportsnobbar som redan gingo på krogar och snodde efter flickor. Som små hade hon haft dem som smycken att pryda sig med, illustrationer till moderskapets ära; nu skulle de endast bringa vanära. De förmådde icke lära sig en läxa, voro trilskna och högfärdiga, så att de måste byta skola flera gånger. I stället för att avbryta studierna och skicka ut dem i praktiska livet, uppfunnos nödlögner för att rädda högfärden. De föregåvos ha dåligt bröst, och när pojkarne upptäckte denna reträtt, så gjorde de sig skolsjuka hela året om. Då fick Jenny ha dem hemma, och när hon inte stod ut, låste hon in sig på ett vindsrum, där hon drack och sov.

Men om aftonarne när pojkarne gått i säng då ville hon ha fest, och då skulle Zachris komponera orgier.

När han uttömt sina uppfinningar kom en tillfällighet honom till hjälp. Han hade för en tandfistel fått morfin och därmed upptäckt en glädjekälla som gick utanpå vinets gudagåva. Han meddelade upptäckten åt sin kontubernal, och när kvinnan smakat på den frukten blev henne verkligheten omistlig.

Nu gick det utför. Zachris som av naturen var en patologisk lögnare började nu »ljuga som en morfinist», det vill säga att allt som var förmånligt var sant. Han ljög sig till fördelar, ljög sig ifrån obehag, ljög för att hämnas.

Men morfinen medförde även andra rubbningar, i det den upplöste alla hämskor på det naturen utstakat som tillåtligt. Zachris' förflutna äktenskap, som hittills varit begravet i glömska, började nu grävas upp av Jenny, som drevs av en pervers nyfikenhet. Hon återkom så ofta till ämnet, ville veta hur det var, fordrade detaljer, som upprörde henne men på ett särskilt sätt. När han då såg vilket intryck detta gjorde på Jenny, fann han nöje i att återkomma till ämnet.

Den vilda sinnlighet som lyste från hennes ansikte eldade upp honom och tog fram djuret.

Men alltjämt återkom Jenny till »den förra», och Zachris hade nu sjunkit så djupt att han skildrade i tydliga ord den vision som förföljt honom under den första skilsmässotiden ...

Makarne voro mest instängda på en vindskammare, sedan de förlorat alla mänskliga intressen och endast levde som apor i bur.

NIONDE KAPITLET.

Klockan nio en novembermorgon satt Falkenström på en bänk i Hummelgården i den mest undangömda allén. Bakom honom stodo några svarta granar, svartare än vanligt under den tunga vinterhimlen. Alla mannens ansiktsdrag voro liksom utstrukna; och snöreflexerna underifrån förvandlade hans ansikte till en enda vit fläck med några fördjupningar i. Han var orakad och otvättad, hade försummat renovera hårfärgen, så att tinningarne lyste vita; stövlarne voro oborstade och kläderna skrynkliga, allt antydande att han sovit borta påklädd.

Han stirrade slött framför sig med smärta och förtvivlan.

Det började falla snö, täta ulliga flingor, som singlade ner och packade sig. Det märkte han ej utan blev sittande okänslig för kölden och fukten. När han slutligen vaknade upp var han nersnöad så att han måste dra ut fötterna ur snödrivan; därvid rasade snö från hatten och rocken som från ett tak i dagsmejan. Han reste sig för att gå, men paralyserad av obeslutsamheten vände han sig åt alla väderstreck, och sedan satte han sig igen.

Han visste verkligen inte vart han skulle gå, ty han hade ingenstans att gå, ägde intet mål, intet intresse vid livet, som kunde sätta honom i rörelse.

Snön föll alltjämt, och han lät snöa ner sig, nu med en medveten njutning. Han begravdes i något rent vitt, han och hans minnen; han gjordes osynlig för alla förbigående, vilka dock icke voro många.

Plötsligen lades en hand på hans axel --

-- Va? Är det Falkenström?

Denne såg upp och kände igen Smartman.

-- Varför sitter du här? Nå det gissar jag; men nu ska du följa mig. Först ska vi gå och bada, sen ska vi tala, så ska vi handla, och därpå skola vi äta frukost.

Detta var den praktiske Smartmans sätt. Han som kunde ta livet i kaluven och lämnade världsgåtorna åt de andra, han älskade svåra situationer för att få fresta sina krafter. Men en naturlig godmodighet ledde honom även på barmhärtighetens stråt, och dessa poeter som icke kunde tas med livet, dem hade han under sitt särskilda hägn, icke minst dock av nöjet att få beskydda.

Falkenström följde på släp som vagnarne efter lokomotivet, och sedan de fått en släde åkte de ut till en avlägsen stadsdel där en badinrättning fanns, icke alltför mycket besökt. Men Smartman hade en otrolig förmåga att kombinera välgörenhet och enskilda intressen, och utan att vara blodsugare kunde han begagna människor, även de ringaste, till sin fördel och deras egen på samma gång. Han steg ur släden tre gånger på vägen, dels för att telefonera, dels för att söka folk, men han behövde bara två minuter varje gång. När de stannat utanför badhuset som låg inne i en trädgård, mötte de en herre och en dam. Smartman vände ryggen till, och när de båda gått förbi, sade han till Falkenström:

-- Så här tidigt på morgonen! Det var originellt.

-- Var det inte fru X? frågade Falkenström enkelt.

-- Jo, men det var inte herr X.

-- Vad gör de här?

-- Badar förstås; i dubbletten. Men det angår inte oss. Kom nu!

Efter ett bad i kallbassängen hittade Falkenström i rummet rent linne, med kragar, manschetter och näsduk. På bordet fanns en flaska Marienbader, ett glas iskall mjölk och ett äpple.

Smartman kom in och ordinerade som en läkare. Därpå förde han ner patienten på rakstugan, och gick under tiden till telefonen. När han återkom var Falkenström en annan människa, men nu stod en täcksläda utanför.

-- Nu skall du luta dig i hörnet här, sade Smartman. Du ska blunda och inte tala, försöka tänka på ingenting. Om du också inte somnar, så är du ändå återställd på tio minuter. Det är min kur som jag uppfunnit. -- Så där, nu läser jag några brev, och säger inte ett ord åt dig.

Efter femton minuter stannade slädan ner i staden utanför ett snyggt hus i en gränd.

-- Var är vi? frågade Falkenström som trodde sig vakna efter en lång nattsömn.

-- Vi är hos mig.

Smartman hade flera bostäder, icke för några farliga ändamål, utan för sina vidlyftiga affärers skull, dem han icke fick sammanblanda.

En trappa upp fanns ett litet enkelt rum, med ett skrivbord, ett brevskåp, telefoner, en kommod och en soffa. Här drog han sig tillbaka att meditera, vila ut och mottaga enskilda besök, men endast av kallade.

-- Nu är du återställd, började han.

-- Fullkomligt! Jag tycker mig ha sovit en hel natt, och jag drömde också ...

-- Alltså, till saken! -- Din skilsmässa har börjat!

-- Ja!

-- Vad hände så?

-- Detta hände. -- En infernalisk slump lät mig veta att »damen» kommit resande och slagit sig ner i mina barns hem.

-- Gott. Hon måste ut. -- Varifrån kom hon?

-- Från Berlin!

-- Berlin? Var hon ensam?

-- Nej, hon medförde i sitt sällskap en bekant tribad från Hopfenblüthen.

-- Hallå! Nu hade du tur en gång! Tänk en sådan tur!

-- Kallar du det ...

-- Vänta lite! ... Jag var på Rydberg i går afton. Där berättade hovmästarn om två konstiga damer som på sitt rum supit sig fulla och uppfört sig så att de blivit utkörda ... Pass nu skall jag telefonera.

Telefonen arbetade:

-- Vad hette damen? ... Jaså, det stämmer! Jaha! Jaha! -- Tackar! Ja, det var inte annat! Tackar!

Därpå vänd till Falkenström:

-- Nu ska vi gå till Lögnroth; han är inte älskad, förstår du, men han är fruktad, och har fina relationer ända oppåt. Processa vill vi naturligtvis inte för barnens skull och för kvinnans ... men vi ska bara koncentrera oss på en punkt: avlägsna damen ur hemmet. Låt oss gå till Lögnroth.

Falkenström blev betänksam:

-- Lögnroth tror inte vad jag säger därför att jag är diktare, och -- därför är han lögnare, en negativ lögnare, som visserligen icke alltid säger det som är osant, men som fräckt förnekar faktum, när det är besvärligt ...

-- I detta fall tror han icke vad du säger, men han har hört tre fullgoda vittnen, och han har intresse av att hjälpa dig. Ja, han vill vinna dig, enrollera dig ...

-- Vad skall han med mig?

-- Därför att du är någon. En talang är en mer eller mindre stor makt, det tror du inte ...

-- Jag?

-- Ja, har du inte sett hur Lögnroth sökt erövra dig genom Zachris. Han älskar Zachris av okända skäl, kanske därför att deras själar äro släkt, men han hatar dig, och därför skall du böjas under Zachris. Därför har han alltid velat avtvinga dig din beundran för Zachris, få dig under Zachris, som han upphöjt på din bekostnad. Märker du inte att i tidningen Zachris' namn aldrig förekommer utan att ditt namn nämnes bredvid. Och när Lögnroth skaffade dig stipendiet den gången, så gav han en tredjedel åt Zachris ...

-- Var det på det sättet? Jag tyckte pängarne voro så flya ...

-- Så var det! Och Lögnroth säger alltid att du är avundsjuk på Zachris.