Part 16

-- Vet du jag har en telefon här, så att jag hör allt vad jag vill. De sitter på operakafét och talar om oss. De kallar dig för cinnober och mig för litteraturludret, vad är det för slag? Och nu säger de att polisen ska komma; varför säger de cinnober? Är det Zachris? Gudda på dig! Är du fylax som vanligt?

Därpå halvsjungande:

-- Som du sår får du skörda! Nu ska du höra: Dina pojkar springa efter jäntor; och skolrådet har gjort anmärkning på att de slå dank. De är inte mer sjuka än jag, det var bara ditt påhitt för att dölja deras lättja och dumhet. Skicka dom i smedlära, eller till Gålön, annars kommer de på Långholmen. Fyfan ett sånt liv vi har fört; och pojkarne har du förstört själv. Brunte, fjorton år, kom i dag och berättade att frun bredvid fått en liten och att de måste ta ut den med en tång. Pirre kom hem och kräktes, för han hade druckit för mycket punsch i stan; de går på krogen redan! Sätt dem på Gålön!

Hon slumrade till; men vaknade straxt:

-- Jag talte vid Kilo nyss! Det är en annan värld han lever i, och han har givit mig hemlängtan dit. Vi skriver inte, så du behöver icke spana efter brev; vi talar bara, i tankarne! -- Du har allt många brott du på dig; när du stal hans fästmö, och lockade Falkenströms hustru ifrån honom -- Max' Esther kopplade du med löjtnanten ... Bakom alla Lögnroths och Smartmans brott stod du såsom den osynlige som inspirerade ... de talade så mycket om hypnotism och suggestion för tio år sedan, men nu när det är tyst, förefaller det så mycket farligare: du är en hypnotisör, men Kilo säger att du är en larv, vad är det? Du kan spöka också, och hur jag kommit i dina händer det fattar jag inte. En så kroppsligen och andligen avskyvärd människa som du! Men Kilo har väckt mig nu! Gå din väg! Rör mig inte med händerna! Du Satan, jag känner din onda vilja, men ... Gud hjälp mig! Jesus Kristus hjälp mig! Vad gör du med mig? Jag ropar, om du inte går. Mördare! det kallas du redan härute! Och pojken på fönsterrutan ... hu! Allt gammalt ruttet dyker opp! Jesus fräls mig!

Hon slumrade igen.

Zachris smög ner. Han var nu mest ond, ty det hade ingen vågat säga honom så hur han såg ut ini. Detta besvärliga vittne som läst alla hans tankar måste snart gå bort, och långt kunde det icke vara kvar efter som hon yrade. Detta önskade han så livligt att han trodde det. Och nedsjunkande på sin schäslong började han utarbeta motivet. -- Skulle han sälja stugan straxt eller sitta kvar änkeåret? Vad kostar en grav? Måste han föra henne till staden eller kunde hon ligga här på landet? Och så vidare.

Därpå erinrade han sig att hon nyss däruppe sagt några »bra saker» med pittoreska uttryck, och han gick till skrivbordet för att anteckna dem till sin roman. Hon fick döende ligga modell och diktera till protokollet. Att en mor kunde se på sina egna barn med så oförvillade blickar det var nytt och storartat. Hon hatade pojkarne, emedan de voro hans barn, ett bevis åtminstone att de voro hans. Alltid något! Men de hade även kommit till utan hennes vilja, alltså frukterna av en våldtäkt. Födda i bedrägeri, löftesbrott och hat, kunde de icke vara annorlunda. Uppfostra dem i hem eller skola var omöjligt, följaktligen måste de ut i livet! De började nämligen utöva en besvärlig kritik på föräldrarne, och inga hemligheter funnos för dem. Men det där med polisen var otrevligt; dock, där bevis saknades vore ingenting att göra. Lögnroth och Smartman voro dessutom sluga karlar ...

Det ringde! Zachris gick själv och öppnade, och han stod ansikte mot ansikte med Smartman, bakom vilken syntes Lögnroth och Harald, landsprofeten. Smartman såg yrande och glad ut, och själva Lögnroth sken, mot sin vana.

-- Få vi komma in, vi ska gå så tyst, efter du har sjukt! började Smartman. Vi ville bara tala om att vi äro såverade!

-- Tidningen är såld, fördelaktigt! viskade Lögnroth. Du ska bara skriva ditt namn!

Zachris andades först, sedan skrattade han med magen och gomseglet.

-- Gå tyst! sade han. Till vänster in i matsalen, så hörs vi inte!

På tå tassade sällskapet in i matsalen, där glas och buteljer genast kommo fram.

Zachris granskade papperen. Man hade funnit en hederlig karl, som låtit lura sig. Bolagets böcker hade blivit företedda; prenumeranternas antal hade konstaterats ...

-- Hade vi så många prenumeranter i landsorten? frågade Zachris naivt.

-- Ja, efter som jag själv prenumererat, så kan jag svära på't, svarade Smartman.

-- Det var din missionsresa alltså? invände Zachris. Riktigt fint är det ju inte ...

-- Men när konkurrenterna göra detsamma ...

-- Skriv bara, och prata inte! avklippte Lögnroth, som ville bevara den yttre anständigheten ...

Det skrevs och det pratades, först viskande sedan med crescendo.

Brunte hade kommit in. För att lätta lite på stämningen frågade Zachris:

-- Hur är det nu med mamma?

-- Jo vars, det är ingenting; hon är oppe och har klätt sig.

Pojken hade själv varit skolsjuk halva sin ungdom, så han trodde inte på sjukdomar.

Zachris trodde allt som var angenämt och fördelaktigt, därför trodde han straxt att de skulle kunna supera här hemma. Det var så länge sen det var några vänner här; Jenny skulle ta sin morfin just vid den här tiden och sen sov hon som en död.

Supén beställdes från hotellet och en festin i den gamla stora stilen tog sin början. Allting skulle då ske medelst mat och dryck, och så skedde även nu.

Samtalet rörde sig om bolagsidén och dess revolutionerande inflytande på handel och industri. Man erkände villigt att lagstiftningen var bristfällig, då den icke erbjöd garantier för att kapitalet var inbetalt i reda pängar.

-- Men det är lagstiftningens fel, och icke vårt!

-- Naturligtvis, vad kan vi göra åt lagstiftningen?

-- Bolagets kapital _skall_ utgöra så och så mycket, står det i sanktionen. Det skulle naturligtvis stå: Bolagets kapital utgör så och så mycket och hava vi -- Kungliga Majestät -- godkänt valutorna.

-- Så skulle det stå! Men hast du mir gesehen? Bolaget är bildat, och därmed öppnas krediten, växlarne gå, aktierna noteras och cirkulera som enskilda bankernas sedlar nästan ...

-- Det är ju inte riktigt fint, men vilka affärer äro fina?

-- Säg det!

Sedan man rentvått sig på Kungl. Majestät, och samvetena lättat sig på lagstiftningen, stodo ostron och champagne på bordet, och man kastade sig in på lättare samtalsämnen. Det taltes mest om andras fruar, om teatrar och varietéer. Zachris berättade anekdoter om sina vänner och deras fruar; om berömda män som han sett och vilkas namn kastade glans över honom. Han presiderade åter vid ett bord som var hans, och han betraktade gästerna som publik. Han växte ut och svällde. Rösterna höjdes, minnena grävdes opp, det var som i forna dar och man hade glömt vem som sov däroppe.

Då öppnades dörren till tamburen. Jenny trädde in, soaréklädd med en blomma i håret. Hon såg ut som vaken, men hade ett underligt beslöjat uttryck över blickarne likt en sömngångares. Första intrycket var fasans, ty vännerna hade icke sett henne på mycket länge, och transfigurationen från den unga smidiga kvinnan till den feta röda matronan hade undgått dem. Men i ett ögonblick, liksom bleknade hon vid åsynen av deras fasa, föll hennes uppblåsta ansikte ihop, och blev till det från fordom. Föryngrad och leende tilltalade hon det gamla gardet:

-- Har ni champis, gossar, och bjuder inte mig!

Förtrollningen hade skett, alla reste sig, välkomnade, fägnade, lämnade plats och drucko Jennys skål! Hurra!

Jenny levde opp, blev yster, slog över och talade oavbrutet.

-- Kom och sitt i knä hos mig, Smartman, du var alltid min favorit, för du hade så stiligt hår!

Harald slog sig lös ur sin frossarhypnos, och när tonen var given, tog han upp.

-- Har ni hört att Smartmans fru har blivit prostituerad av polisen?

Det skallade en skrattsalva och man såg tandrader och gap öppna ända till tungspenen.

-- Ja, svarade Jenny, men jag har hört att Smarten själv hetsat polisen på henne. Och i samma veva skulle Ada ha blivit huggen av misstag och förd på besiktningen.

Zachris grät av skratt, då han hörde att en av hans fiender blivit malträterad.

-- Ada -- besiktigad?

Harald måste lyfta honom under armarne och bulta honom i ryggen att han icke måtte kikna bort av skratthostan.

-- Nå, var äro dina pojkdjävlar i kväll? frågade Smartman för att hämnas.

Jenny mörknade:

-- Fy! att säga så ... Nu ska jag sjunga för er. Lögnroth ackompagnerar!

-- Nej, då dansar vi i stället!

-- Bravo! ropade Jenny. Vi ska dansa! Det var inte i går jag dansade!

Jenny dansade ett varv med Smartman och satte sig sedan ner. Tömde ett glas och talade. Men nu var hon förvandlad igen. Ögonen sågo, men blickarne voro borta.

-- Tyst, jag har en telefon! Det är han!

Nu föll hon i ett slags extas och blev elegisk. Hela hennes person syntes upplöst, och hon blev som ett medium besatt av andra, främmande, frånvarande, vilka intogo henne i tur och ordning.

-- Ni, här, nej jag vill inte sitta till bords med er!

Hon reste sig! Smartman som trodde hon spelade lady Macbeth, ropade ett skämtsamt bravo!

-- Jag ser er, fastän mina ögon icke se. Ni äro så långt borta och så små som dockor i ett butikfönster; ni äro blåa i ansiktet som döda människor; men det är därför att ni äro döda; ni har begått självmord -- säger _han_ -- och en av er har mördat! Där sitter han! -- Om jag skall få leva länge ... såvida detta kan kallas att leva ... nej, jag är död ... om tre dagar bli ni bjudna på min begravning ... och då ska ni komma med blommor, jag skall ha min blåa klädning på mig, och då ska ni sörja Jenny, såsom jag sörjt henne, hennes ungdom och hennes förgångna skönhet.

Hennes ansikte förvandlades återigen och blev en lång oval med dödens blekhet:

-- Nu säger jag godnatt! Sitt kvar ni, mig skall intet störa, när jag väl har somnat in! God natt; förtvivlade människor!

Hon hade dragit sig mot dörren, och med en sista återstod av behagsjuka, skred hon baklänges ut för att icke visa ryggen som var en gummas!

Gästerna som trott det var en scen, hade omväxlande lett, och nu efter sortien, utbröto de i en applåd.

Men Zachris ensam hade förstått.

-- Hon är sjuk! sade han, förlåt att jag gör uppbrottet.

Och man bröt upp, men i misstämning, ty man visste icke var man var hemma, och förstod icke vad man sett och hört.

NITTONDE KAPITLET.

Revisorn demonstrerade i laboratoriet: -- Fysikalisk kemi? Har kemien någonsin arbetat utan de fysiska krafterna? Har kemi någonsin övats utan tillämpning av lagarne för rörelse, attraktion, i fasta kroppar, vätskor och gaser; har man gjort en kemisk analys utan värme och elektricitet? Har icke kemien alltid rört sig om specifik vikt, kokpunkt, smältpunkt, gasers spänstighet? Kan man tänka sig kemin utan fysiken? Detta tanklösa tal, detta nonsens applåderades av vetenskapsakademien och alla lärda samfund, magistrarne sade efter, och nu säges samma absurditet från alla folkskolors katedrar. Det visar ju ett förfall i tankeverksamheten, men som troligen existerat i alla tider av dekadans.

Och den store pristagaren, vet ni vad han har gjort? Ingenting! Ty den som gör gjord gärning han har gjort ingenting. Han har med elektrolys bestämt kända ämnens kända sammansättning. Hade han däremot följt mästaren Crookes' anvisningar, och till exempel givit oss en analys av silvret i dess i vatten lösliga form, då hade hela rådande kemien störtat, ett Amerika varit upptäckt och han hälsats som Columbus! Ty i samma stund silvrets sammansättning var bevisad, kunde man göra silver, och följaktligen guld. Nu återvänder jag till guldet!

Ur alla svavelkiser kan man få guld; men guldet kan icke påvisas i svaveljärnet såsom guld; det kan icke ses i mikroskop, icke avskiljas på mekanisk väg. Men kommer reaktionsmedel till, sedan svavlet avlägsnats, då framträder guldet. Har man då icke rättighet sluta att guldextraktionen är en syntes, eller att man alltid gjort guld? Ett par siffror giva stöd åt antagandet. Kungsvattnet som begagnas att »lösa» guldet har till molekularvikt 196, som är guldets atomvikt. Järnvitriolen, som begagnas att fälla guldet, har samma ovanliga tal till molekularvikt eller 196 enligt Berzelius. Men även järnkloruren, som ju skall bildas när järnsvavelmalmen löses i kungsvatten har talet 196. Synes icke härav kunna framgå att en metall kan frambringas av dess lösningsmedel och dess fällningsmedel, om dessa båda nämligen äga metallens molekular-(atom-)vikt. Kopparn med dess atomvikt 63 löses bäst i salpetersyra av vikt 63 ...

Nu kom jag inte längre i dag, men nästa gång skall jag längre ... jag skall gräva mig fram, spränga mig fram ... Nu går vi in till »mänsklighetens representanter» och höra på Kilos nyare forskningar i Swedenborg.

* * * * *

Petrus portvakt satt i sin kammare och skrev i hushållsboken, då det ringde. Han öppnade luckan, lät pincenez'n falla medelst en knyck på näsan:

-- Vem är där?

Ett visitkort lades fram, pincenez'n kom på igen, och där lästes:

-- Bruno Zachrisson, Stud.

Pincenez'n kom av igen, och med ett allvar som liknade ett rysligt skämt frågade dörravårdaren:

-- När blev _du_ student?

-- Jag är studerande.

-- Hmhm! I vilken folkskola studerar du?

-- Det hör inte hit, jag vill tala med greve Max.

-- Vill du? Tror du att du får det?

-- Låt mig bara komma in, ska jag nog klara det där.

-- Om du torkar av fötterna, min gosse, och snyter dig om näsan, så ska du få komma hit in i förstugan ... Men snyt dig riktigt ...

Bruno fick komma in.

-- Du är svartklädd, har du sorg?

-- Ja, morsan är dö.

-- Vem sa du var dö?

-- Min mor!

-- Då beklagar jag dig djupt!

-- Äh vars, det är ju ingenting att tala om.

Gubben kastade en fruktansvärd blick över pincenez'n och grep om den lilla käppen.

-- Hör du min gosse, voro hennes sista stunder svåra?

-- Nä! Hon snarkade bara, så fönsterna skakade, och så låg hon så här med tassarne som en hund simmar ...

Gubben reste sig, och som en åskstråle föll han över pojken som fick ett slag av käppen tvärs över halsröstet, så att huvudet skakade en liten stund. När ynglingen återfått målet, sluddrade han:

-- Nej nu går det för långt, va i h--e menar han för slag?

Nu följde ett åskregn av käpprapp, med påföljd att pojken försvann utom dörrn.

Pincenez'n kom av, och Petrus gick att rapportera.

-- Sannolikt kom han att kalla till begravningen.

* * * * *

Två dagar senare gingo klostermännen på bergsplatån, där de inrättat en filosofallé under tallarne.

Det var en blid vinterdag som luktar vår; och marken var bar, man tittade nästan efter blåsippor. Och nu filosoferades.

-- Mänskorna tro sig tänka, när de bara reminiscera eller säga efter. För hundra år sen eller tusen upptäckte ett dumhuvud att kvinnan behärskade världen. I går läste jag i vår tidning samma upptäckt serverad som ny.

Tänken er nu: Vem behärskar världen? Försynen, den allsmäktige, alltså kvinnan icke. I förrgår åter läste jag att penningen eller kapitalet behärskar världen; alltså kvinnan icke. I förra veckan läste jag att tidningspressen behärskar världen: alltså kvinnan icke. Förra månaden läste jag att England härskar på jordens hav: alltså kvinnan icke. Samtidigt läste jag att huset Rotschild behärskade börserna: alltså kvinnan icke. Om vi nu tänker oss pågående japanska krig. Nog är det väl de regerande monarkerna, parlamenten och generalerna som avgöra de stridförande nationernas öden, och icke sjuksköterskorna? Vilkas tankar äro nu de härskande i världen? Darwins, Hartmanns, Nietzsches, alltså ingen kvinnas. Vilka regera litteraturen i världen? _Peladan_, _Mæterlinck_, _Kipling_, _Gorki_! alltså ingen kvinna. Men Björnson fortsätter pratet om kvinnan som behärskar världen, därför att han behärskas av sin sköterska. Mänskorna prata i stället för att tänka, och pratet har blivit en last.

Nu stannade vandrarne vid ett tecken av greve Max, som upptäckt något rörligt nere på sjön. Där kom en ångbåt på fjärden, med flaggor på halv stång, klädd med granris. På fördäck stod en likkista av ek, beströdd med kransar och blommor; akterdäcket myllrade av svartklädda:

-- Vet ni vem som kommer där?

-- Nej! Låt oss se!

-- Det är Jenny!

-- Zachris gör bäst teater utanför scenen!

-- Zachris tror att _hans_ hustru behärskade litteraturen, och han ser i henne ett tidevarv som går i graven.

-- Och han har efter hennes död hängt upp hennes röda toffel ovanför sin säng.

-- Har Zachris blivit symbolist?

-- Och så har han rest ett minnets tempel åt den stackars obetydliga Jenny, det vill säga åt sin egenkärlek, ty glömmen ej: det var _hans_ hustru! Hans!

Vad säger Kilo?

-- Det vackra som fanns hos Jenny, utplånade han. Såg ni ej hur hon blev lik honom?

-- Lika rå!

-- Aldrig var hon så mot mig.

-- Kilo säger artigheter åt sig själv.

-- Det var visst icke min avsikt, jag ville endast lägga en blomma ... på hennes svepning, som en gång var min brud ...

-- Som Zachris stal. Allt vad han ägde hade han stulit; han stal människor och tankar, ord och uttryck, han kunde stjäla utseendet av en person han beundrade; han kunde stjäla en annans ryktbarhet och talang, substituera sig i en annans liv ...

-- Tyst! Tyst! Tyst! Falkenström!

-- Ja, om den döda kvinnan skall jag tiga, men om Zachris skall jag tala.

-- Skriv i stället!

-- Det förtjänar han icke! -- -- -- I tjugo år flydde jag denna varelse, men han förföljde mig, och begagnade Jenny som limspö. Ni vet ju själva hur han åt ut mig ur mitt hem, och lockade min hustru utan att själv få henne; ni vet hur han stal mina vänner, i vilkas krets jag infört honom, och så, att när jag kom hem ifrån utlandet satt han med mina vänner, mina förläggare, mina teaterdirektörer. Jag utrotade honom ur mitt minne, men han gjorde sig påmind. När mitt namn förekom i en tidning, stod alltid hans namn invid, hälst förut; trycktes ett upprop, alltid Zachris först och jag efter. Detta erfor jag som ett obehag, ett orenande sökande, och jag trodde mig ibland vara förföljd av honom som en man kan vara förföljd av en kvinna, och med samma äckel mottog jag hans påtrugade vänskap. Ibland tyckte jag mig i hans blickar läsa en olovlig böjelse, så att jag rodnade inom mig och skämdes över mina misstankar, men när jag slutligen fick halv bevisning, så flydde jag. Det förefaller mig nu som om denna sterila själ ville suga mannakraft ur mig; och var gång jag avbröt kontakten med honom, så sinade han. Men hans instinkt ledde honom som en blind mullvad att gräva sig fram till mina fiender, och allt det hat jag lyckats väcka, ompolariserades och blev till sympati för honom. Ni vet ju hur han alltid bekämpade och förstörde mina idéer, samtidigt med att han uppträdde som min vän och lärare; sade jag rött, så sade han blått, när blått var modefärgen, men när det knep, gjorde han mig till ansvarig för den blå färgen. När jag i »Sömngångarne» bestred ap-teologien, ty det blev teologi, så reste han på turné med apan -- och positivet, men när han då fick på skallen, så förfalskade han situationen och gjorde mig till ap-kungen, som han straxt därpå avsatte från den tron jag aldrig sutit på.

-- Förlåt honom!

-- Att förlåta är att taga till baks, och jag förlåter honom därför aldrig. Varje gång jag dödades, så kröp denna likmask fram; och jag stryker honom ur mitt sinne och minne som representanten för den perversa tid som kallade sig nydaningens, därför att den var förfallets, nämnde sig sanningens, därför att den var lögnens, det vederhäftigas, efter den var humbugens, de falska profeternas, reklamens och de stulna reputationernas. Skriva om honom? Det har Hoffmann gjort så bra i sin Zacherle eller Cinnober, denna djupsinniga saga som Zachris aldrig förstod, förrän han fick sin Cinnober i der Kleinpaul, vilken för närvarande sitter som en trämask i Zachris' ruttna stubbe och äter honom invärtes så att han snart ligger som lite maskmjöl i mossan.

Ångbåten hade kommit under bergsbranten, och stenkolsröken hade stigit upp driven framför av medvinden.

-- Fyfan vad det luktar vätesvavla! sade revisorn, och tog fram sin kikare: Där står de allihop, och Zachris håller riddarvakt vid kistan ...

-- Säg inte så hårda ord, bad Kilo.

-- Och där står din f. d. Tekla med sin prins.

-- Hur det är med prinsskapet, vete den, men han lär vara skolmagister! sade Falkenström, som utanför klostermurarne återföll i sina vilda tag glömmande all andlig gymnastik.

-- Frid över dem! sade revisorn.

-- Frid över alla! Frid, frid! bjöd Kilo! Det förra är förgånget!

-- Det förra har luktat i tio år och hotar förgifta det kommande växande! Vi äro främlingar i vårt eget land, men vi voro nog födda främlingar här i gropen.

-- Vi voro en gång barn av vår tid, men den tiden är förbi, och vi äro blivna den nya tidens barn.

-- Vi äro vordna män, och det höves icke män skrika på gatorna, fastän det kan kläda pojkar.

-- Det förra är förgånget! Frid över det!

TJUGONDE KAPITLET.

När Zachris blivit ensam om natten efter gästabudet med dödsdansen föllo hans tankar in i en ny riktning.

Hans ekonomi var genom tidningsköpet bliven god, ty den gamla redaktionen bibehölls med ökade löner; detta gav honom lust att leva, börja om ett nytt friskt liv med en frisk människa. Varför skulle han vara sjukskötare och liksvepare? Jenny var ju slut, det såg han i kväll. Hon hade förlorat all charme för herrarne, och det var dit han ville, ty nu skulle han äntligen få ro. Nu kunde han köpa sig en ny kvinna som skulle vara hans förnöjelse, hans ålderdoms fröjd och varför icke hans sjuksköterska ...

Här reste han sig och erinrande scenen som Jenny givit i afton, antecknade han den ...

Därpå fortsatte han framåt. Gossarne skulle genast sättas ut i ... ja vad? De kunde icke skriva och räkna, de visste icke uppföra sig bland människor. Deras fria uppfostran var kanske ett misstag; att de fått deltaga i backanalerna var nog icke så klokt; att de utpuffats som snillen, att de fått springa i teaterlogerna, interviewats och biograferats i tidningarne hade nog ingivit dem alltför höga tankar om sig själva; men vad skulle de bli? Studentexamen fordrades till allting, och de här hade icke folkskolebildning ...

Nu hördes skrik uppifrån. Zachris sprang upp för trappan ... Jenny hade rest sig i sängen och tycktes betrakta något som ingav henne skräck ...

-- Skaffa en läkare och sköterska, genast, men visa dig icke mer! Jag kan icke se dig!

Zachris var icke heller angelägen om ett närmande, utan mottog med nöje ordern, och gick ner att utföra befallningen ...

Och så började dödskampen ... Den var icke skön och icke uppbygglig. Gossarne voro absolut känslolösa, anställde observationer och gjorde reflexioner som vivisektörer. De voro födda i våldtäkt, och modren hade förbannat dem i moderlivet redan.

Zachris gick fram och åter på golvet nere i våningen och hörde hela förloppet. Det lät som om man sågade ved däruppe. Ibland grät han av medlidande, när han föreställde sig själv i samma belägenhet; ibland åter, när minnet av allt varmed hon pinat honom, dök opp, erfor han en viss tillfredsställelse: »Känn på du, hur det känns att pinas,» tänkte han. »Det ingen vågat, det vågar han, döden!»

Därpå grät han igen, minnandes några vackra scener ur det fula samlivet.

Ibland läto hennes rop som en barnsängskvinnas, och då erinrade han den första förlossningen. Det var ett stort ögonblick. Och modrens sista kvidande innan barnet kom liknade så ett litet barns, att han trodde detta vara fött. När slutligen den nyfödda skrek till, trodde han återigen det var modren.

Fram på nästa förmiddag blev det tyst. Då kom sköterskan ner och förkunnade slutet.

Därpå blev det kav lugnt utom honom och inom, och han föll i en djup sömn som varade till eftermiddagen. Sorgen infann sig; denna blandning av tomhet, förtvivlan, ånger över allt brutet och allt underlåtet, av befrielse, egen och hennes, av något intressant, ovanligt, försonande, som tillsammans kändes som en vällustig smärta.