# Svarta fanor: Sedeskildringar från sekelskiftet ## Part 15 Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/svarta-fanor-sedeskildringar-fran-sekelskiftet-48071/index.md -- Ja, den berömda spektralanalysen har nog sett sina bästa dagar, ty den anger icke vad den skall. Om du håller en kall kropp i en vätgaslåga så får du svavlets spektrum. Svavlet finns där icke, alltså är utslaget falskt. Om du däremot bränner fosfor i en vätgaslåga så får du Bariums spektrum, utan att Barium är närvarande, såvida man ej får antaga att Barium bildas av fyra fosforväten vilka ekvivalera Bariums 137; men då äro vi inne på ett nytt kapitel ... -- Och det är just det nya kapitlet som vår vän revisorn skall demonstrera för oss imorgon, då vi råkas i hans laboratorium. SEXTONDE KAPITLET. Zachris hade dragit sig fram till tredje dag jul alltjämt i den tron att Jenny befann sig hos Hanna. Dennas blida stämma i telefonen hade han förklarat som början till ett återtåg. Men när han på fjärde dagen telefonerade upp Hanna, och i en något intim ton frågade hur det stod till med Jenny, fick han ett ampert kort svar: -- Det vet jag inte. Hon fanns således icke där, och Hannas rörliga känslor hade kastats om. Då blev Zachris orolig, och när Maja visade ett aktningslöst sätt att svara, förstod han att skandalen var ute och gick. Han vågade icke läsa tidningar, icke gå på offentliga ställen. Hemmet förföll, dammet lade sig tjockt; och han stängde av det ena rummet efter det andra, flyende för kölden, ty där inga människor vistas, där kan man icke elda upp. Då han började betrakta Jenny som förlorad, blev hon för honom som död, och därmed inträdde apoteosen. I botten av varje människosjäl finns ju något vackert; och minnet har ju, till människosläktets heder, en förmåga att stryka ut det fula och förvandla det banala till något vackert. Han började minnas henne skönt, och därmed växte saknaden till en gränslös smärta. Han grät i timtal och anklagade sig själv för allt möjligt, till och med för hennes fel, vilka han icke vållat. Att söka henne eller skriva brev, kände han vara hopplöst, och han hade nått förtvivlans yttersta gräns. Han satt en morgon på redaktionen och skrev, något gråtmilt om dåliga människor och deras inflytande på sin omgivning, då dörren öppnades och hans pojkar inträdde, ovanligt fogliga och hyfsade. Då föll han ihop, tog dem i famn och grät. Så fick han veta, att de bodde i pensionat, där de misshandlades, emedan de icke kunde betala i förskott; att modren var sjuk i nerverna, och att hon ville återvända hem. -- Men var ni aldrig hos tant Hanna? frågade Zachris, som repat sig så hastigt, att han tänkte på hämnd. -- Jo, vi var en halv dag, men det gick inte. -- Gick inte? -- Jo, di rök ihop förstås, och så bjöd hon på lutfisk och gröt som ingen kunde äta. Zachris skrattade nere i magen. -- Nu går ni med dessa pängar och betalar pensionatet, sedan reser ni hem med mamma. Pojkarne stucko av. Nu var all smärta förgäten. Hanna hade fått nog av att locka på andras hustrur, och Jenny var slagen. Viktoria över hela fältet! Han purrade upp sig och svällde ut. Bara kontakten med barn och maka hade återgivit honom liv och kraft, och han tänkte sig redan vid skrivbordet med sin roman, övande hämnd, och hämtande styrkan ur henne, som han redan såg fientligt och fult. Han hade segrat, följaktligen hade han haft rätt; ödet höll med honom. Men vid fredsslutet skulle han diktera villkoren och av den slagna fordra fullständig underkastelse. Fullständig! upprepade han för sig själv. Nu fruktade han ingen skandal mer, han fruktade ingenting på hela jorden; han växte ut onaturligt, och segrarens ädelmod var honom en främmande känsla. Han reste sig för att göra sitt återintåg, segertåget genom redaktionen, där han icke vågat intränga under sina sorgedagar. Han skulle visa dem att han var den samme som förr, och hade de hört glunkas något, skulle de nu se att han var oböjd. Som han öppnade dörren till polisreferentens rum, möttes han av en syn ... Främlingen, hans son, stod lutad över skrivbordet och bredvid syntes referenten med sin arm om dennes hals ... Zachris retirerade genast och rusade in till redaktören. Lögnroth var vid sitt kalla humör, härdad och förhärdad i tidningslivets strider. -- Har du anställt en ung man här på byrån? -- Ja, han begärde plats som vaktmästare. Är ni släkt eftersom han bär ditt namn. -- Vaktmästare? Hur kan han då vara intim med vår kollega ***? -- Det rör mig inte, men *** är ju intim med alla unga män. De var på teatern igår tillsammans. -- Och det tillåter du? -- Kan jag förbjuda't i dessa upplysta tider? Du har ju själv skrivit alla lasters försvar, och alla brotts. Zachris kände sig klubbad. Det här var ohjälpligt, och det var det rysligaste han varit med om. Förvisso, han hade icke medhåll av ödet! -- Kan du icke avskeda honom, annars stannar jag icke. Något dylikt måtte Lögnroth ha hemligen önskat ty han svarade: -- Näh, det kan jag inte. Och han säger sig vara din son, är det sant? Intet svar följde. Lögnroth fortfor: -- Om så vore, är du generad se honom på en ringa plats. Du som är demokrat? Intet svar. -- Men vill du icke nöja dig med att vara medarbetare, och trivs du inte, skall jag icke hindra dig att gå. -- Avskedar du mig? Det skall du ångra. -- Inte alls! Ingen skall sakna dig, ty du är utskriven. Lämna mig. Zachris gick! som vanligt i raseri, när olyckan träffade honom. * * * * * När Zachris efter några omvägar nalkades sitt hem, ställde han in sig på en försoningsscen och kände sig trygg i sinnet, när han såg stugan upplyst. Han mottogs av pojkarne och hunden, alldeles som vanligt. -- Var är mamma frågade han? -- Hon ligger däroppe, svarades. Han gick upp, och fann en bred rygg i sängen. -- Välkommen åter! sade han. Ryggen rörde sig ej. -- Låt mig vila, jag är sjuk, sade Jenny. Zachris hörde på tonen att allt var oförändrat. Han förstod att hon längtat efter sitt hem och den sköna sängen, uppvaktning och uppassning. Hela apoteoseringen rök, och Jenny var där i all sin gamla fulhet. Ryggen var fetare än förut och nu hatade han henne därför. Hade han icke råd hålla sig en ung vacker kvinna, och måste dras med denna dock? Och att han själv önskat henne sådan, retade honom än mer. Vad skulle han med denna sjukling, som icke vålade sig tala ens. Han hade räknat på en angenäm kväll i den gamla stilen, och hade för ändamålet skaffat ny rekvisita, som han gömde i garderoben. Han gjorde först några antydningar om det stundande nöjet, talade om ett nytt vin han köpt, och om några kandelabrar. När detta icke gjorde något intryck, blev han brutal, ty han såg att allt var förgäves: -- Om du är sjuk, skall du söka ett sjukhus och en läkare. -- Låt mig vara i fred. -- Ja, du ska få vara i fred! Dörrn small som ett skott, och Zachris gick ner på hotellet att söka några whiskygubbar. Nu kunde han gå upp på krogen igen! ty det kändes så lugnt att ha dem hemma. Äran var räddad. * * * * * Den tid som nu följde var den rysligaste Zachris upplevat. Makarne pinade varann med en utsökt grymhet. Jenny låg bara och fetmade. Som hon ej kunde få morfin mer, tog hon sprit. Zachris satt nere och skrev romanen; gick ibland upp för att se på offret och pina henne. Bara att han fick tala vid henne, gav honom kraft att fortsätta avrättningen. Jenny låg alltjämt, i sängen, på sängen; och när den brände under henne, spatserade hon ut på en balkong, så att folk i natten kunde se en vit gestalt under takskägget, högt över trätopparne. Som hon levde i rus, förlorade hon själsförmögenheterna, ljög, glömde, tog om samma sak, var retlig och slö omväxlande. Ingen besökte dem numera och de bjödo ingen. Ibland hade hon ljusa stunder och var då clairvoyant. -- Vad skriver du på därnere? Är det vackert? När jag slumrar till, så tycker jag mig vara därnere och läser det; men fast jag inte minns vad jag läst, sitter ett intryck kvar, och det är ohyggligt. -- Du är inte den du syns, du Zachris, och om människorna kände dig! -- Du väntar livet ur mig, det vet jag, och jag skall snart dö ... Du skall få leva, det är ditt straff, ty det är helvetet att leva ... -- Vill du se dina barn? brukade Zachris ta till. -- Nej, det vill jag inte; de äro så lika dig ... alltför lika, ty de visa allt vad du döljer, och det är genom dem som hämnden en gång skall drabba dig ... hämnden för allt ont du gjort ... jag minns när du ruinerade Kilo och jag skäms nu att jag icke röjde dig ... Du plundrade Falkenström ... vem har du inte plundrat? Jennys leda vid livet tilltog med varje dag, och hennes avsky för mannen ökades. Hon kände på sig att han förehade något ont därnere vid skrivbordet. Och en dag citerade hon på måfå några uttryck ur hans manuskript. Han trodde naturligtvis i sin enfald att hon varit nere om natten och snokat i hans papper, varför han sedermera alltid höll dem inlåsta. Men när hon en annan gång sade ut hans tankar innan de kommit på papperet, då började han reflektera, men slog snart bort det med att det var en slump. Dock blev han rädd för henne och undvek hennes sällskap. Hon blev slutligen liggande ensam däruppe. Pojkarne gick icke heller dit, dels därför att hon icke ville se dem, dels därför att de tyckte det var olustigt. En natt då Zachris låg vaken i nedre våningen hörde han Jenny stiga upp och flytta på skrivbordsstolen. Därpå blev en lång tystnad, dock avbruten av små knarrande ljud av skorna eller tofflorna, vilka flyttades, som sker när man sitter vid ett bord och skriver. Att hon satt vid skrivbordet, det hörde han, men vad gjorde hon? Skrev hon? Tänk om hon skrev testamente eller sina bekännelser! Han som aldrig ville överlämna sitt öde åt slumpen, smög upp för trappan och tittade i nyckelhålet. Hon skrev verkligen. Utan att vända sig om, sade hon med tydlig röst: -- Du ska inte lyssna vid dörrn; jag skriver bara ett brev, och inte alls några memoarer. Skamsen men icke utan ett drag av medlidande inträdde Zachris i rummet. Lådor voro öppnade, och oreda märktes överallt! Hög, klar och värdig, vände hon sig på stolen. De sista åtta dagarne, under vilka han icke sett henne, hade så förändrat hennes utseende, att han blev slagen, och hans första tanke var: Hon kommer sig, jag är förlorad! -- Var inte rädd, svarade Jenny liksom på hans tanke, jag kommer mig icke. Resten får du tänka dig! Någon skandal skall jag icke göra. Förebrå dig ingenting, men stör mig icke i mitt förehavande. Jag är trött och vill bara sova. Zachris försökte hitta på något passande som invändning, avrådan, filosofisk tröst eller dylikt, men han kunde icke ljuga inför dessa ögon, och han drog sig tillbaka, i det hela belåten med expeditionens utgång. Länge hade han haft klart för sig, att hon måste dö. Det besvärliga vittnet, den enda som kände hans tankar, medbrottslingen, åklagaren, den fruktansvärda som kunde beröva honom äran bara med den lilla manövern att gå ur huset -- hon måste dö! Och lugn somnade han in, lugn i medvetandet att det skedde utan hans synliga förvållande. * * * * * Han hade väntat i åtta dagar och nätter, lyssnat till varje ljud däruppifrån, och själv gått upp; men när han då icke kunde dölja sin otålighet, svarade hon: -- Var lugn, det skall ske, men jag måste bereda mig. Jag ligger nämligen och tänker på allt vidrigt, jag upplevat för att öka livsledan, och jag måste först utrota dig ur min själ och min kropp, annars får jag dig med på andra sidan, och det vill jag inte. Ja, du vet inte vad andra sidan är, därför kommer du att stanna på den här stranden, där du trivs. Jag vet att det finns en andra sida, ty jag har sett den, och där har jag råkat min mor och mina systrar. Det var enkla, men hederliga människor, som levde i plikter och försakelse, men tåliga i hoppet, icke väntande någon sällhet, härnere. Jag däremot, som råkade in i din och de andras trollkrets, jag ville ha det _nu_, här, sedan du och de andra berövat mig hoppet om där! -- Vet du, jag undrar ibland om era böcker äro till nytta eller skada. Ni poeter stå ju utom liv och samhälle, ni äro som fåglar levande i luften, och skådande ner på värld och människor. Kan ni se rätt på tingen? Kan era luftiga läror ha någon tillämpning på det tunga jordelivet? Ert arbete är ju lek och ert liv en fest? Ni föraktar borgare och borgerligt liv. Ni kallar de plikttrogne och laglydige för servila lymlar, de tåliga för fege, de lidande för hycklare. -- Jag förbannar den stund jag råkade in i er zigenarvärld med dess brottslingsmoral, och jag prisar gud som öppnat mina ögon, återgivit mig hoppet och tron på ett bättre ... -- Är det Kilo, som lärt dig sådant där? väste Zachris. -- Ja, det är han, den bäste och därför den mest föraktade. Han skriver till mig och jag till honom, han har återgivit mig åt mänskligheten, sedan jag gått vilse i er djurgård, ty djur voren I och nu skiljas våra vägar. Jag ber dig aldrig se till mig mer, ty jag avskyr dig som det onda, din person stinker för mig, fastän du icke märker det själv; och när du vidrör mig med dina tankar, bränns det som nässlor på min kropp. Farväl! SJUTTONDE KAPITLET. Revisorn demonstrerade i laboratoriet: Monistteorin eller läran om materiens enhet nödgar ju alla sina bekännare tro, att de enkla ämnena bestå av samma stoff, men i olika förtätningar, kopplingar, klyvningar. Men det rådande kemiska systemet, som är dualistiskt, hindrar dem å andra sidan förstå vad som menas med lösning och fällning. De säga sålunda: Svavlet är ett enkelt ämne emedan det icke kan sönderdelas. Vi konsekventa monister svara: Svavlet sönderdelas var gång det påtändes; guldet dekomponeras varje gång det löses i kungsvatten; zink och järn varje gång de lösas i utspädd svavelsyra och lämna kolrester, vilka senare utträtt ur metallerna såsom reaktionsrester, ty metallerna äro kolväten. Svavlet ger alltid kolrester i form av grafit, när det utsättes för ofullständig förbränning, ty svavlet består av kol, syre och väte liksom alla harzer. Vi stå således på samma punkt som Lavoisier när han avlöste flogistonteorien, eller Kopernikus när han vände om det Ptolemeiska systemet. Emellertid, hur skall jag nu få reda på de enkla ämnenas sammansättning? Jag tror vi få beräkna dem i stället för experimentera, tills vidare, och en viktig indikator är lösningsmedlet, följaktligen salterna. Till exempel: kvicksilver löses i salpetersyra, men guld löses icke. Detta anger ju att guld har en annan konstitution än kvicksilver, då ju lösningsmedlet är samma ett. Konstitution är ju sammansättning, och metallerna äro följaktligen konstituerade eller sammansatta, alltså icke enkla. Vidare: kvicksilver i salpetersyra ger ett salpetersyrat kvicksilversalt, men tenn i salpetersyra ger tennsyra. Metallen tenn visar sig således ha en annan konstitution än kvicksilvret, och uppför sig som en negativ metalloid efter som den ger en syra i stället för ett salt. Därifrån springer jag över till den intressantaste av alla metaller: guldet. Denna metall liknar i alla avseenden en metalloid, ty den saknar syresalt, den har intet kolsyrat, intet svavelsyrat, intet salpetersyrat salt, och dess oxider äro syror. Likt metalloiderna ingår han däremot föreningar med saltbildarne och cyan. Metall är således ett svävande begrepp, och guldet är ingen riktig metall. Dess spektrum liknar mest siliciums, eller kvartsens radikal, och i kvartsen förekommer han gedigen. Siliciums atom är 14 och guldets är kvadraten på 14 eller 196. Nu återvänder jag till tennet. Tenn smälter vid 236°, men tennets molekularvikt är 236. Vad innebär detta? Det rår icke min tanke ännu att uträkna, men likvisst synes med varje ökad värmegrad molekularattraktionen minskas med talet 1 ... bom! Men, vidare, framåt i mörkret, jag vet att det skall ljusna. Kopparn angripes ej av kall svavelsyra, men värmer jag syran, så börjar reaktionen vid 128°, vilket tal är kopparns molekularvikt. Skulle man icke ha rätt att tro det kopparn dekomponeras eller dissocieras vid 128°, och att dess beståndsdelar ingå ömsesidigt utbyte och bilda en ny förening med svavelsyrans beståndsdelar (kommutation)? Den bildade Blå-stenen eller kopparvitriolen har ju icke ett spår tycke varken av kopparn eller svavelsyran, och att antaga med rådande kemien att svavelsyran adderats till kopparn är ju för enkelt. Nåväl, detta är vägen ... Det ringde till middag! -- Fortsättning följer i morgon! sade revisorn och man gick till bords. ADERTONDE KAPITLET. Zachris hade icke glada dagar efter sitt besök i redaktionen. Att han liksom fått avsked kom honom ej att glömma smärtan och skammen, som främlingens uppträdande framkallat. Han hade i alla fall burit detta barnet på sina armar, slösat sina första känslor som far, gjort uppoffringar, byggt en framtid. Ett förfalskningsbrott som gick ner genom generationer och icke var straffbart. Nå, detta var ohjälpligt, men han måste rädda sitt namn; att rädda ynglingen från den grop han gått ner i, det var omöjligt, ty i detta fallet syntes en fatalitet råda som icke kunde bekämpas. Han hade haft kamrater som i ungdomen visat konträra drifter, senare gift sig, men återfallit likafullt. Dessa erfarenheter hade narrat honom liksom andra, att i en av sina skrifter söka förklara denna abnormitet, och förklaringen antog formen av en ursäkt, kanske ett försvar för deras otillräknelighet. Men då hade han fått båda lägren över sig. -- Han försvarar lasten! skreko de oförvitliga. Och de försvarade läto förstå att de icke behövde något försvar. De stodo över allt det där småborgerliga betraktelsesättet. Alltså: där hade han intet att få; återstod blott att rädda namnet. Han gick därför till sin advokat och framlade ärendet. -- Du får icke förneka faderskapet, men du kan muta honom att ändra namn. -- Då blir jag utsatt för beständiga penningutpressningar, ty var gång han vill ha penningar, så anlägger han namnet igen. -- Sannolikt! -- Alltså ingenting att göra? -- Ingenting! -- Ni skulle se er för ni män som gifter er! Att avträda frihet, liv, ära och gods åt den förstkommande kvinna, det är lättsinnigt. -- Vem skall man välja, när alla äro lika! Halva nationen bär falsk ursprungsbeteckning. -- Göra? Låt barnen bära modrens namn: vi se redan hur barn instinktivt upptaga modrens namn bredvid fadrens. Det är övergången! -- Men det är matriarkatet tillbaka; det är vildarnes samhälle! -- Tja! Är det icke bättre så, än att mannen går i ständig fara bli vanärad. -- Skall han ärva mig också? -- Javisst! Där har du oäkta barns arvsrätt, som du strävat för! -- Då går stat och samhälle åt h--e! -- Jaa! Men det var ju vårt mål. Rasera, och låta växa nytt! Det var trösten: dö för din lära. Zachris gick ut i staden på krogarne för att få prata, men han tittade i dörrn först, och han såg alltid någon osympatisk person, som han icke kunde vara i rummet med. Sålunda irrade han omkring lik en främling i staden, denna stad som han förr kallat sin, och som nu hade vänt honom ryggen. Av vana, och smak för allt osunt, gick han in i polisen för att söka kommissarien. Denne var inne och syntes överraskad av besöket, men hade eljest anlagt en galghumor. -- Jo, ni är fina pojkar, började han. -- Hur så? -- Tidningsbolaget ... vet du inte det? ... är fallfärdigt, och man fordrar att ni ska ryka in allihop, du med. Ni har ju spelat med falska kort. Ja det stod visserligen att bolagets kapital _skulle_ utgöra högst 200 tusen kronor, men ni har aldrig inbetalt något, utan när bristen skulle betäckas, inlockades små stackare till ny aktieteckning. -- Vad rör det mig? -- Du var ju med och lockade Falkenström, Kilo och flera onämnda. -- Det var på god tro! -- Du är alltid oskyldig, det är din stora hemlighet, men den här gången ryker du in. -- Vet hut! fräste Zachris. -- Vad f--n säger du för slag! Dina kort har jag läst uti för länge sen; din pojke hade vi uppe här i går och den kunde tala om ... -- Vilken pojke? -- Ja, inte dina vanliga Långholmare, utan halvbrodern eller vad han skall kallas; han sa helt enkelt att du håller på att mörda din hustru. -- Va gjorde han här? -- Vi hade en liten affär tillsammans, för han hör till en viss liga ... -- Det är lögn! Det var Zachris' sista resurs. -- Hör du Zachrisson, Lars Petter Zachrisson, när du går ut genom denna dörr, så tänk på mig; tänk att jag går osynlig bakom och bevakar alla dina steg. Ännu är ingen häktad av er, men ni står under uppsikt! Ser du, det finns andra brott än aktieskoj, och ... du vet vad jag menar: människors ära och frid, stulna reputationer, falska lagrar, störtade storheter, penningutpressningar ... vi ha nyss undersökt en viss medarbetares korrespondens till en dam ... köpta knivstygn bakifrån, juveler, diktade brev, falska notiser, med mera. Du förstår att min ringa ställning icke tillåter mig ha så fina bekantskaper, därför säger jag upp, i tid; jag säger upp bekantskapen med herr Zachrisson och ber honom lämna detta rum, fort, som en pil, ut! Zachris fann sig utanför dörren i farstun. Det hade gått så fort att han icke hunnit vakna. Men nu började han ute på gatan. Denne man, kommissarien, hade han hängt sig på, kallat »min snälla vän», ätit med och druckit med. Vännen hade från början hyst motvilja, men genom vanan övervunnit den, eller dolt den åtminstone, och tyckte intressant blicka in i den delen av världen. Zachris, liksom hans flesta medmänniskor levde i den villfarelsen att den han tyckte om också tyckte om honom. Så hade år gått. När nu avslöjningen skedde, så verkade den lik en avrättning. Det var åratals hopade falskheter som på en gång skakades ner över honom. Scener, situationer han haft vid glaset med denne vän döko upp, och ändrade kulör; ord som stungo, blickar som förgiftade. Ofta återkommande förevändningar för att få gå, förstod han som så: vännen ville bli av med honom, som trott sig hedra polismannen med sitt sällskap. Allt ramlade ihop; och på ruinerna satt hela sällskapet av hans inbillade vänner, han som förr prisats som den vänsälle, bland annat. Han blev rädd för livet och mänskorna! Och han flydde, hem. Till hemmet som varit reträtten från krogen, där han kunnat sova ruset av sig i så många ostörda timmar han ville; där han alltid fann någon som ville höra åtminstone. Han längtade till henne, som, trots allt ... Men tåget var han rädd för, och därför tog han ångbåten. På den behövde man inte sitta i en cell och stirra sin fiende i ögonen. Han kom ombord på vinterbåten, men tyckte inte om människornas blickar. Han var ju du med kapten, förstås, men vågade icke upp till honom, ehuruväl han annars stod bredvid på kommandobryggan och gav råd vid manövern. Nu först föll det honom in att kaptenen kanske också bara tolererat honom, men visat artighet för affärens skull och av fruktan för tidningen. Han tyckte sig till och med märka att denne talade om honom med styrmannen och med spefulla blickar. När de foro om Blockhustullen, såg han uppe på Siklaöns ås det vita huset, klostret, där varenda ruta var eklärerad av den nedgående solens strålar. Taket gav byggnaden en likhet med arken som stannat på berget efter syndafloden. Zachris längtade icke dit, men han önskade det borta. Det tryckte och skymde, oroade och generade. Där hade några människor räddat sig från förtvivlan, försakat världen, efterskänkt sina fordringar och föredragit lida i stället för att hämnas. Han hatade dem som han hatat det sköna och goda; han hade förföljt dem med sitt förtal och sina anekdoter; men de hade icke svarat. Dem rådde han icke på! * * * * * När Zachris kom hem, gick han genast upp till Jenny. Han var spak och sökte liksom skydd, men han mötte som vanligt endast en rygg. -- Hur är det med dig, lilla vän? Jenny som låg i halvslummer tycktes yra och svarade halvsjungande: -- Snart är det bra med mig. Därpå fortsatte hon liksom vaken och redig men utan att vara det.