Part 14

Hanna skallrade i hela kroppen, och den där förebråelsen att hon inte var djurvän retade henne kanske mest, för alla modärna voro djurvänner, alla stora kvinnor: Sarah Bernhardt, Yvette Guilbert voro djurvänner. Hon försökte ett ögonblick att tänka sig in i att vara djurvän; hon ville säga något djupsinnigt och vackert om hundens natur som på samma gång räddade hennes reträtt:

-- Denna skenbara envishet hos en hund är endast baksidan av hans trohet mot människan. Jag har haft orätt, förlåt mig!

Jenny räckte sin hand till tack och till förlåtelse.

-- Nu, sade Hanna, går jag ut och handlar.

-- Du kommer väl hem till middan?

-- Vi äter ingen middag på julafton, lilla barn.

-- Men gossarne äro hungriga.

-- De får vänta, som vi andra; gossar skola tidigt vänja sig vid självbehärskning. Ajö lilla Jenny, ligg inte på soffan nu, för då förstör du nattsömnen.

Jenny fick icke ligga på soffan, men hyndan fick det.

-- Var snälla nu gossar, så får ni lutfisk och gröt till kvälln.

-- Fyffan! sade Brunte till Pirre, jag äter aldrig lutfisk.

Hanna hade hört, men låtsades ej ha hört, när hon gick.

Nu började gossarne en galoppad genom rummen och samlade mattorna i vålmar. Därpå anställde de en genomgående husvisitation; öppnade skåp och lådor. Sedan, i brist på sysselsättning ställde de sig i ressortsoffan och gungade så att hundrackan vaknade och morrade, bitande efter fötterna.

Jenny varken såg eller hörde. Hon satt som en stod, orörlig, hungrig, tänkande med fasa på lutfisken och gröten som hon avskydde. En gång ämnade hon gå ut i köket och begära mat, men hon vågade icke, ty det hade hon fått klart, att om Hanna blev ond en gång till, så måste de ut på gatan.

Men kölden i rummen blev allt värre mot aftonen, och hon stod icke ut längre, utan gick ut i köket och bad om en brasa i salen.

-- En brasa? svarade en sträv röst. En brasa? En brasa?

Jenny flydde. Men brasan kom likafullt. Pojkarne skulle naturligtvis sköta den, och snart lågo vedträden i en rykande mila. Småluckorna öppnades, och om en stund voro de röda, så att man kunde bränna stövelsulorna på dem och se hur det tog eld i lädret -- lite bara! Så sköts spjället igen, och då osade det, men man öppnade straxt, och det var som att kommendera en ångmaskin.

-- Nu är jag kapten och du är maskinist, sade Pirre. Stopp! skrek han, och Brunte sköt, så att eld och rök trängde ut. Framåt! kommenderade han! och nu flammade det igen. Back! Full maskin!

-- Det är ju som en riktig ångbåt!

Slutligen uppfann Brunte, att man kunde tjärna smör med spjället. Det var livat.

Där fanns en symaskin i huset också, och den kunde brukas som lokomotiv; men gungstolen blev en släda, när man stod bak på medarna som lossnade i limningen.

Jenny tillbragte eftermiddagen i en slö fasa. Hon kände sig som en straffånge, vilken måste svälta ända till kvällen och sedan straffas med lutfisk och gröt. Tänk en whisky! Men Hanna hade aldrig något starkt hemma, för att icke ge ett dåligt exempel, och när hon »blitt kall» någon gång, gick hon på konditoriet och fick portvin, vilket hände varje dag.

Kväll blev det i alla fall, och Hanna kom hem, något glad. Hon tillhörde den grupp människor som äro farliga när de äro glada; man blir rädd, när man ser deras skummande humör, som liknar övermodet, man ser deras ögon söka rov och skjuta pilar.

Bordet var dukat, lutfisken kom, ödesdiger, väntad, fruktad. Hanna bjöd icke omkring, hon lade för; det fanns ingen hjälp.

Jenny tittade efter en sup, men där fanns ingen; hon tittade på Hannas röda näsa och undrade var hon fått den ifrån. Därpå skådade hon den smutsgula rätten, det rostiga spjelket och det dallrande gelét. Den vita såsen och den svarta pepparen påminde om en nyöppnad grav i vinterns snö.

-- Nu ska ni lära er äta lutfisk, små barn, började Hanna. Det är min livrätt.

-- Jag tror inte gossarne kan äta lutfisk, svarade Jenny saktmodigt.

-- Just därför sade jag, att de skulle _lära_ sig; det man kan förut, behöver man icke lära sig.

Men gossarne stoppade händerna i byxfickorna och vräkte sig baklänges.

-- Små gossar ska icke sitta med händerna i byxfickorna och inte luta sig bakut på stolarne; när jag var barn fick jag stå vid bordet, och om jag lämnade på tallriken fick jag stryk ...

-- Gillade Hanna en sådan uppfostran då?

-- Nej jag gillade den icke, ty jag var ett oförståndigt barn, men när jag kom längre fram i livet ... hör ni gossar om ni inte äter fisken, får ni ingen gröt!

-- Vi äter aldrig gröt! svarade de två.

-- Hur! Jaså! Ja, då kan jag inte hjälpa er.

Hanna reste sig och gick mot kakelugnen:

-- Det var fasligt vad här är varmt -- jag måste öppna spjället lite ...

-- Nej, snälla Hanna, jag fryser så fasligt ...

-- Fryser du, som ser så röd ut, jag trodde du var en modärn friskluftsmänniska (där fick hon för modärna djurvännerna!) ... Men minsann, de ha rivit ner spjällsnöret ... Och kakelugnen är het, har ni eldat medan jag var borta? Då måste jag öppna fönstret, för annars kan jag inte sova i natt, är det gossarne som rivit ner spjällsnöret?

Intet svar följde.

-- Vi ska inte störa julfriden, för allan del, men varje människa har sina vanor, och vanor äro ett uttryck av ordningssinne, mitt ordningssinne har jag fått utbildat i ungdomen, sitt inte och lek med brödet, gossar, jag har varit lärarinna och haft många små gossar att uppfostra, när det inte gick med godo, gick det med skarpen, jag minns en gång två små stygga gossar som måste skickas till Gålön, vet ni vad Gålön är? Prins Karls inrättning, där vanvårdade barn få en sträng uppfostran, mycket sträng ... Si där är lilla hund som vill ha mat, han ska få bena lilla gossen, när vi ha ätit upp fisken, men vi ska äta opp fisken, ja din lilla stackare. Du ska få mat.

-- Har inte Hanna något kött?

-- Kött, näh, då skulle jag väl äta det själv och bjuda mina gäster. Kött åt hunden?

Hon skrattade.

-- Men ingen hund äter fiskben.

-- Då ska han lära sig! eller får han vara utan.

-- Vi få icke svälta våra djur, allra minst vi som tillhöra djurskyddsföreningen ...

Det var ett kinkigt fall, och att misstänkas vara djurplågare, det vågade icke Hanna såsom modärn världsåskådare.

-- Jag skall se efter några buljongben sedan --

-- Hunden saknar tänder, kära Hanna, och kan inte äta ben ...

Nu exploderade gumman, reste sig med huvudet skallrande, och störtade in i sitt rum med en smäll av dörren så att fönsterrutorna skakade. Men dörren öppnades straxt igen och huvudet talade:

-- Jag har öppnat mitt hem för en värnlös kvinna och hennes förskjutna barn, jag har bjudit på den julkost som mina fäders fäder i generationer ha njutit, men jag har icke bjudit någon hund till mitt julbord.

Dörren small igen, såsom en pukskräll i en symfoni, och så öppnades den för det talande huvudet:

-- Ni har försmått min enkla kost, ni har ratat vad jag bjöd er av gott hjärta, men I ären icke goda människor; goda människor mottaga med öppen hand och glatt hjärta, jag vill icke tala om tacksamhet, jag begär ingen tack, men jag tror mig däremot ha rätt att fordra lite takt!

Dörren small åter igen, alldeles som om hon gått in och läst över sin roll och maskerat om sig. Denna gång dröjde ommaskeringen något längre.

Jenny vände sig till gossarne:

-- Vi få gå ut på gatan barn, vi få gå i sjön.

-- Äh, svarade Brunte, varför far vi inte hem till oss?

-- Till oss? Till honom? aldrig! -- Kläd på er!

Jenny började ta på sig:

-- Vi få gå till ett pensionat och ligga där i natt. Här dröjer jag inte en minut längre.

Dörren öppnades, Hanna syntes i helfigur, totalt ommaskerad. Hon hade hört Jennys beslut; en så oväntad befrielse skulle ha dödat en vanlig människa, men Hanna var bara förklarad och hennes glädje kunde icke döljas, fastän vanlig hövlighet hade fordrat något dylikt.

-- Skall du gå ifrån mig, lilla Jenny, du gör som du vill, förstås, och du kanske gör rätt; sir du två personligheter som vi, starka, självständiga, rymmas icke under samma tak, du gör rätt; men Jenny, aldrig till honom mer, hör du, aldrig! Lova mig det! Du tar in i pensionatet här bredvid, jag skall besöka dig varje dag, flera gånger om dagen, när du vill, ring bara upp mig.

Jenny var stum, men icke av ovilja, utan av trötthet och hunger. Hon var lika glad som Hanna, men kunde icke visa det, och när hon kände sig fri från väninnans tyranni, älskade hon henne igen; och hon behövde hennes stöd i kampen mot _honom_!

De skiljdes därför med omfamningar och många ord som skulle runda till den något brådstörtade avfärden.

FEMTONDE KAPITLET.

Revisorn, eller den »Mördade revisorn» som han kallades, hade börjat i gamla bergskollegium efter slutad bergskola. Han var kemist, men kunde för övrigt alla naturvetenskaperna såsom hans samtida, innan specialisering och materialsamling blev huvudsak. Han var lärjunge av Linné, Berzelius, Bernardin de Saint-Pierre, Elias Fries. När darwinismen kom till världen, skulle ju utvecklingsläran tillämpas på kemien, och enligt Hæckels monism eller teorien materiens enhet, borde ju kemiens 64(?) enkla ämnen falla, liksom en gång alkemisternas 4 element. Mendeljeff försökte ställa opp ett naturligt system, vilket åtminstone väckte tanken på orimligheten av enkla ämnen. Crookes uttalade som sin grundade åsikt i Genesis of the Elements, att alla enkla ämnen voro ett och samma urstoff, antingen nu detta hette väte eller protyl. Därmed väcktes frågan om ämnenas övergång i varandra, och när man bejakat detta, måste man godkänna korollariet: guld kan göras av oädla metaller. Guldmakeriet kom upp, rykten lupo om lyckade försök i gulds framställande ur koppar och silver. Flera enkla ämnen analyserades. Svavlet befanns vara ett fossilt harz, bestående av kol, väte och syre; joden var en manganklorur; fosforn ett vax som kunde transmuteras till arsenik; metallerna voro kolväten o. s. v. Läroböckerna började uppställa den oorganiska kemien i analogi med den organiska; metallerna voro alkoholradikaler (kolväten), oxidhydraterna voro alkoholer, oxiderna voro enkla etrar och salterna voro sammansatta etrar.

Guldmakeriet vid sekelslutet var således utsprunget ur evolutionsläran och monismen, men med darwinisternas vanliga tröghet, stannade de stirrande framför sina egna konsekvenser som de kallade medeltid, vidskepelse och alkemi. De trodde nämligen att allt som låg före 1857 var vidskepelse och att med dem det enda sanna ljuset kommit i världen.

Revisorn hade aldrig läst alkemi, utan hade genom observation på mineralens förekomst i naturen utspekulerat deras uppkomst ur varandra, och genom läsningen av Berzelii ungdomsskrifter fått en fast övertygelse om metalltransmutationernas möjlighet. Berzelius hade nämligen sett att växter som odlats med rent vatten i kiselsyra, efter förbränning företett i askan alla de metaller som växter odlade i jord innehöllo. Därav slöt han riktigt, att elementen kunde övergå i varandra.

Därpå hade revisorn skridit till experimenten, och i klostrets laboratorium haft ostört tillfälle att pröva sina beräkningar. Där glömde han sin vanära, där renade han sig vid eld och vatten från all den uselhet han genom hustrun iråkat, då han dragits in i en krets av förfallna människor, vilkas dåliga inflytande han av böjelse för hustrun ej kunnat undgå.

* * * * *

Emellertid, en vacker vintereftermiddag sutto vännerna i biblioteket hållande tankeövningar. Det var revisorns tur att debutera, och under djup uppmärksamhet åhördes följande dialog om tvenne så alldagliga bekantskaper som kornknarren och göken.

* * * * *

-- Hur gammal är du nu?

-- Jag är bortåt sjuttifyra år, så där.

-- Och har varit liten jordbrukare hela ditt liv?

-- Hela mitt liv. Jag har sen jag var pojke gått vid plogen och lien ...

-- På åker och äng?

-- På åker och äng, morgon, middag och kväll, natten med ibland.

-- Det är alldeles som jag, fastän jag har fyllt åtti år. Nåå du, du känner väl en liten fågel som kallas kornknarren?

-- Hm! Måtte väl det. Hur så?

-- Har du sett den fågeln?

-- Sett? Ge mej si! -- Näh, det har jag inte! Har du?

-- Näh! -- Har någon av dina anhöriga eller bekanta sett den?

-- Näh, inte vad jag vet.

-- Ingen av mina släktingar heller, och ingen av mina bekanta; och jag har ändå frågat dem allihop. Jag har kastat sten efter den fågeln, när jag hörde honom bredvid mig; jag har lossat skott efter honom, jag har hetsat jakthundar in i säden efter honom, men jag har aldrig fått fatt i honom. Det är en konstig fågel.

-- Jo, tyst, jag har sett honom i Riksmuseum uppstoppad.

-- Det är sant, det har jag gjort med. Men hur kan man vara säker att det är samma fågel som säger arp snarp i åker och äng?

-- Det skall väl de lärda veta.

-- Lärd eller olärd, men om jag hör det snarpar i rågen, lägger till med ett skott ditåt, och sedan apporterar en död fågel, så har jag icke full bevisning att det var den fågel som snarpade. Och ser du, i samma stund haglen ha dödat så har fågeln upphört att snarpa.

-- Det är påtagligt!

-- Det givs sålunda en möjlighet att museifågeln Gallinula Crex som räknas till sumphönsen skulle kunna vara en annan än kornknarren? Även därför att sumphönsen leva i sumpar, men kornknarren på åkrar och ängar som i allmänhet äro torra, då vi veta att rördikningen är en fiende till alla vadarefåglar, till den grad att storkarne minskat sedan dikningen blivit mera allmän.

-- Nå, vart vill du komma?

-- Vänta lite! -- Tror du att kornknarren kan flyga?

-- Näh det kan han väl inte, för då skulle han lyfta när jag kommer skramlande med slåttermaskinen. Jag har haft fågeln framför mig på en klövervall, sutit på maskinen högt upp på bocken; jag har skalat av ängen, men någon fågel fick jag inte se, varken löpande eller flygande.

-- Ja, nu säger de lärda att han är en dålig flygare ...

-- Kan de lärda veta det bättre än vi?

-- Antag att de kunna veta det, menar du att en dålig flygare skulle kunna flyga över Öresund eller Engelska kanalen?

-- Nej, det kan icke en dålig flygare, och de årsfödda ungarne till en dålig flygare måste väl öva sig innan de ge sig av ut på sjön.

-- Alldeles, ja! Nu säger de lärda att kornknarren tillhör norra Europa och Asien, men att han flyttar om hösten ända ner till mellersta Afrika; det är väl lögn förstås.

-- Inte vet jag.

-- Men böckerna tillägger att han flyttar mest löpande ...

-- Han kan väl inte gå på vattnet heller ...

-- Nej; och kunde han, skulle man väl se honom i Öresund eller Kanalen. Simma kan han inte, för han saknar simhud mellan tårna.

-- Det är en konstig fågel.

-- Och så allmän ändå! Han finns ju över hela Sverige. Anser du inte man kan säga att det finns en på var hektar?

-- Det är väl för mycket; säg en på sju tunnland odlad jord.

-- Gott vi säger en på 3-1/2 hektar då. Nu äger Sverige 3-1/2 millioner hektar odlad jord; alltså äger Sverige 1 million knarrande kornknarrar; men du vet att vadare leva i par och att vi således få två millioner för en. Dock för att vara frikostiga, så tar vi 50% missräkning och säger en million runt. Nu tillägger böckerna att denna fågel lägger från 7 till 12 ägg. Vi såsom blygsamma hålla oss till 7, lämnande de 5 åt rovfåglarne. Detta gör emellertid 8 millioner kornknarrar på hösten, vilka i flyttningstiden måste ge sig av ur landet, eller dö. Hur skall man nu tänka sig denna utvandring?

-- Antingen flygande eller gående, tertium non datur, i detta fall.

-- Rätt svarat, flygande eller gående. Men nu kunde de inte flyga, eller endast flyga dåligt; alltså måste de gå. Som Sverige (-Norge) blott har landfäste i norr, måste utvandrareströmmen gå över Haparanda och trakten därikring. Men de stora älvarne som skola passeras?

-- Det är ju orimligt, och om för övrigt 8 millioner även successivt, tågade från Skåne till Norrbotten, måste man märka dem på landsvägar och järnvägsbankar liksom fjällemlarne; nej det går inte! De måste flyga!

-- De måste flyga, fastän de inte kan flyga!

-- Ja de _måste_ flyga, ty England har lika många kornknarrar som vi, och England saknar landfäste.

-- Men då måste de engelska kornknarrarne antingen få flygförmågan på hösten, men det är orimligt, ty själva storkarne äro nödgade anställa reguliära flygövningar med sina ungar, innan de våga flytta. Jag anser det vara orimligt att kornknarrarne kunna flyga över Engelska kanalen utan föregående övningar; men även om de kunde flyga, skulle sjöfarande se några flockar av de 8 millionerna; och på franska kusten som är bevakad av tullkarlar, vilka bilda en enda jägarkedja, skulle de vilande fåglarne ha observerats.

-- I sanning, ja; i synnerhet som deras flykt uppgives vara mycket låg; Kolthoff anser också denna låga flykt vara orsaken att så många kornknarrar falla för telegraftrådarne under höstflyttningen.

-- Kornknarren kan alltså flyga?

-- Ja, men bara lite. Brehm, den största auktoriteten säger att han flaxar snarare än flyger; och samme författare påstår att han vandrar om nätterna och flyttar sannolikt till fots.

-- Återstår alltså oförklarat hur han kommer över Öresund och Engelska kanalen.

-- Men Medelhavet återstår, ty han lär vistas i Afrika om vintern. Skulle vi dock stryka Medelhavet, så återstår Alperna. Tror någon att dessa små varelser kunna tåga över Alperna? Åtta millioner svenska kornknarrar tågande årligen över Alperna? -- De åtta millionerna från England oberäknade, de sexton millionerna från Tyskland oberäknade. Det går icke!

-- Vad tror du då?

-- Jag tror att denna vardagliga enkla naturföreteelse är oförklarad; jag tror att naturen har lika många olösta gåtor som förut. Aristoteles och Plinius den yngre grubblade redan de över kornknarren och kallade honom vaktelkungen, emedan de ansågo honom anföra vaktlarnes tåg. Ja det troddes till och med i forntiden att tranorna togo kornknarren på ryggen, så oförklarlig fann man den oflygga fågelns flyttningar.

-- Kanske museifågeln är en annan?

-- Ja, men Brehm har haft honom i fångenskap.

-- Hörde Brehm honom sjunga arp snarp (eller crex crex)?

-- Det vet jag inte.

-- Återstår icke en möjlighet, att efter höstruggningen härstädes fågeln byter hamn och blir oigenkännlig? Du vet ju att kornknarrens ungar födas med svart ull ...

-- Jaså, du tror att göken blir hök på hösten?

-- Nej, inte det, fastän jag verkligen i september har skjutit en gök, troende det vara en sparvhök ... Nu finns det i Himalaya en hökgök som liknar en hök och själv ruvar sina ägg ...

-- Apropås, har du sett gökägg?

-- Ja i samlingar.

-- Hur vet du att det var gökägg då?

-- Han sa så ...

-- Hade han sett ägget läggas i boet?

-- Nej, men han hade sett en gök flyga kring boet.

-- Ja, det är det vanliga; man har sett en gök flyga omkring boet; så tar man boet, men man finner icke ett ägg olikt det andra. Hur vet man då vilket som är gökägget?

-- Det vet jag inte.

-- Hur kan man förklara att gökens ägg äro olika allt efter boet han lägger i?

-- Det kan man inte förklara: då göken väl icke kan måla sina ägg.

-- Hur skulle man få full bevisning på eller konstatera ett gökägg?

-- Om man såg en gökunge krypa ut ur ägget ...

-- Har man sett det?

-- Inte vad jag vet.

-- Vad har man sett då?

-- Man har sett en gök flyga kring ett bo eller besöka ett bo.

-- Har någon sett den värpa?

-- Nej!

-- Hur kan man då veta att det är ett gökägg?

-- Man önskar så livligt tro det.

-- Alldeles rätt! -- Är det likt naturens sätt att gå till väga detta: att en så stor fågel lägger ett så litet ägg och att detta ägg kan antaga vilken form och färg som hälst?

-- Nej, det är alldeles mot naturens vanliga ordning, där allt sker så regelbundet och stadigt återkommande. Dessutom är den nyfödda gökungen alldeles för stor t. ex. för sädesärlans äggskal.

-- Hur skulle man kunna förklara gökens hemlighetsfulla fortplantning? Hur får han sina ungar?

-- Jag har hört en jägare mena att göken behåller ägget i de 21 dagarne och att ungen ligger färdig i ägget när det lägges. Det vill säga: han föder levande ungar.

-- Har man exempel på sådant från någon annan djurklass?

-- Ja, hos ormarne, särskilt hos snoken, som både kan lägga ägg och föda levande ungar.

-- Kan man säga då att gökens fortplantning är säkert känd?

-- Svårligen!

-- Och gökäggen äro samtligen musei-ägg?

-- Sannolikt.

-- Då så många vardagliga naturföreteelser äro okända, vore icke skäl att forska vidare i all blygsamhet?

-- Jo, visserligen! Det är först på de sista åren man kommit underfund med ålens fortplantning, vilken man in på våra dagar trott vara hermafroditisk, emedan man aldrig funnit någon rom i ålen, och romsäckarne saknat utförsgång.

-- Vad tror man nu då?

-- Man tror sig veta att ålen endast fortplantar sig i havet och ger en larv som är olik föräldrarne; kanske också föder levande ungar som tånglaken!

-- I sanning, naturen äger hemligheter!

* * * * *

Greve Max tog ordet:

-- För visso, naturen äger hemligheter. Flyttfåglarnes tåg är också en gåta. Man ser dem innan de ge sig av, man ser dem när de kommit, men man ser dem icke flytta, och man ser dem icke komma: de ha flyttat, de ha kommit. Men man får noga skilja dessa ifrån strykfåglarne, vilka man ser stryka. Vad tror en teosof om detta, du Kilo?

-- Om teosoferna reflekterat över detta, vet jag icke, men Swedenborg talar om okända, högt belägna platser på jorden, där mäktiga väsen bo.

Plato talar om detta i Phaidon, där han säger att vi bo på botten av en skål, där allting är förstört av vatten; men på de höga platserna, däruppe, simma öar av luft på etern. Detta med skålformen är att beakta, ty stiger man i en ballong, ser man den konvexa jorden under sig vara konkav, vilket strider mot fysikens lagar, och ballongfararen lämnar aldrig horisonten, utan den är alltjämt i ballongens nivå. Jag vill nu bekänna att jag tror på tillvaron av de »höga platserna», ty jag har sett dem.

-- Vad säger du?

-- Jag har i horisonten, flera år i rad, observerat några molnbankar, vilka icke kunde vara moln, ty deras former återkommo: jag tecknade av några, som ni kan få se. Hören nu och observeren själva sedan. De likna dels höga skogbevuxna stränder med vikar och dalgångar; dels Rhentraktens landskap med stalp och borgar ... Om det vore moln, skulle de förändras från ena dagen till den andra, men jag har funnit konstanter som jag tecknat ...

-- Men man känner ju hela jorden utom polerna.

-- Är det säkert det?

-- Man har ju seglat runt jorden.

-- Är det säkert det? Man kan ju segla runt på en yta och komma tillbaka till utgångspunkten. Känner ni de loxodromiska linjerna? Om man seglar beständigt i samma streck, så seglar man upp en spiral, som under ett oändligt antal vindlingar närmar sig polerna utan att nå dem. Kanske det är därför man aldrig når polerna, och kanske kompassen är den som leder vandrarn vilse.

-- Men stjärnorna då?

-- Vad veta vi om stjärnorna? Ingenting! Om de äro världskroppar eller lysande punkter! Som ljuskällor äro de högst misstänkta, ty de gå rakt emot fysikens lagar. Ju starkare förstoring, dess mindre synas de, tills de slutligen upplösas i intet. Planeterna däremot reduceras ju till runda skivor.

-- Ja, men om man fotograferar stjärnorna, så får man också runda skivor.

-- Det är tubens runda glas man fotograferar.

-- Men spektralanalysen?

-- Den skulle vi hälst inte tala om. Newton fick aldrig se de Frauenhoferska sollinjerna, emedan han släppte in ljuset genom ett hål. När kollimatorspringan kom, då såg man först springan reflekterad 8 gånger från A till H. Med starkare förstoring upplöste sig dessa linjer i flera finare, som slutligen räknades till 100,000. Tag två visitkort kant mot kant och håll mot en lamplåga, så ser du alla »sollinjerna». Dessa linjer äro interferenslinjer, och ha således ingenting med solen att göra, efter som de framkallas av en lamplåga också. Döm då om värdet av stjärnornas spektra.