Part 13

Julbordet väntade med enkla traditionella anrättningar; och en gran fanns även, klädd och tänd. Varje gäst hade en liten karaffin rött vin framför sig, ungefär rymmande ett stort glas, eller så mycket som en benediktinermunk får om dagen. Det fanns intet reglemente för detta kloster, men »husets vanor» iakttogos, mest därför att man kände på sig hur värden på stället önskade ha det; och som han sökte måtta och besinning, skönhet i liv och leverne, så tryckte han sin prägel på omgivningen, utan att de kände tvång.

Bordsamtalet gick med dämpade röster.

-- Varför de hata oss? »Emedan I icke ären av denna världen, därför hatar världen Eder.»

-- Julgranen är ju offerträdet i vilket slaktade djurs och människors kroppar upphängdes. Jag skulle vilja se våra renässanshedningar och sista atenarn dansa omkring ett julträd med upphängda blodiga kroppar av får och svin, och människor, stänkande blodet på altaret, där guden Frey satt i mitten med sin phallus. De vilja ju så ha det. Barrabas i stället för Kristus, Lingam i stället för korset!

-- Vadan detta onaturliga Kristushat i våra dagar? Är det hedningars avkomma som dyka upp? Har Kristus upphört att förlossa och verka? Swedenborg säger någonting om en yttersta dom som skulle ha fallit ungefär i hans sista tider, och att släktet dädanefter vore hemfallet åt fördömelsen, utan hopp.

-- Ja, nog synes Swedenborgs skildring av helvetet på pricken likna jordelivet.

-- Teosoferna anse att en cykel nu går ut och en ny börjar.

-- Sekelslutet påminner verkligen om tiden för Kristi första återkomst. »I den tiden stod Petrus upp med de ellova, och hov upp sin röst och talade till dem: I judiske män, och alle I som bon i Jerusalem, detta skall eder vetterligt vara, och lyssnen till mina ord. Desse äro icke druckne såsom I menen, ty det är tredje stunden på dagen, utan detta är det som sagt är genom profeten Joel: Det skall ske i de yttersta dagarne, säger Herren, att jag skall utgjuta av min anda över allt kött; och edra söner och döttrar skola profetera, och edra ynglingar skola se syner, och edra äldsta skola drömma drömmar ... Och jag skall giva under ovan i himmelen och tecken neder på jorden, blod och eld, ånga och rök.»

-- Eget är att på hospitalen en sjukdomsform uppträder oftare än eljest. Formen är icke okänd, men den är vanligare nu än förr. Det är nämligen en stor mängd sjuka som känna sig vara fördömda. Vad betyder det, om icke att dessa äro förtvivlade över sitt tillstånd.

-- Den gruppen känna vi från pietismen och Frälsningsarmén, där de inträda utan hopp, men gå ut förhoppningsfulla ...

Greve Max hade fattats av en synbar beklämning.

-- Go vänner, jag känner det som om vår ovän Zachrisson hade det ont i detta ögonblick. Han förföljer oss visserligen som Saulus, men vid denna försoningsfest i afton, låtom oss sända honom en välvillig tanke, såsom den människa vilken har det gott är skyldig den lidande brodern. Kanske han känner det och får hugsvalelse. Vill ni?

Det blev tyst ett par sekunder; därpå tog Falkenström ordet:

-- Jag kan inte hyckla; jag kan icke älska det onda; och om en ond människa lider, så är lidandet både honom och andra till gagn. Hur många gånger har jag icke tagit upp honom ur rännstenen, ur förnedringen; men var gång han kommit upp, har han trampat ner mig. Jag är icke hämndgirig, men det är uppbyggligt få se att rättvisa existerar i världsordningen. Om Zachris lider nu, så är orsaken till hans lidande att han icke kan få göra ont, ty ond är hans natur och han lever endast när han får göra ont. Jag förnimmer honom i detta ögonblick såsom om han grävde mullvadsgångar under detta hus, och som om han anlitade hjälp av underjordiska makter. Som lojal fiende och den orättvist angripne önskar jag fiendens undergång; när jag ser honom slagen, skall jag lova Gud, och förlåta den fallne, men icke förr! Jag har talat.

-- Hur vet du att han icke är slagen? invände nu Max. Och har du sett att någon kan skada oss så länge vi vårda våra själar. Låt dem ta taket från oss, värmen, dagliga brödet, vad gör det? Dina tankar kunna de icke stjäla, dina känslor icke orena. Försök, jag ber dig, att tänka likgiltigt åtminstone om honom, underhåll icke förbindelsen medelst hatet, ty du spänner en tråd mellan er, och han når dig på din egen ström du sänder ut.

-- Nej, jag neutraliserar hans ström med min motström! Om jag icke hatar det onda kan jag icke älska det goda!

Kilo bad att få tala:

-- Varför rörde ni vid denna döda massa och gav honom liv? Varför drog ni in honom i våra tankar? Känner ni inte att han är i rummet och förgiftar oss. Max, spela för oss, vackert och stort. _Hans_ ande hatar harmonier, och den skall fly som djävulen för korset. Max, spela på flygeln, för Guds skull; låt luften och etern vibrera i sköna linjer! Klangfigurerna likna blommor, och jag _ser_ din musik; för det sköna flyr det fula, och det onda är fult. Låt honom lida av välljuden, kanske det kan väcka saknad hos honom, längtan efter det han saknar; spela David, så flyr den onde anden, kanske även från honom ...

Max satte sig vid flygeln.

FJORTONDE KAPITLET.

När Zachris steg ur på sin station, såg han straxt att det var mörkt i stugan -- villan. Att gissa på en allmän utvandring, föll honom icke in; dels var han för högfärdig att tro sig kunna nås av en sådan olycka, dels menade han sig ha Jenny infångad för hela livet. Vart skulle hon ta vägen utan honom, ett sådant stöd? Vem ville ta emot henne, sjuk, kinkig, oregerlig? Att någon man enleverat henne var omöjligt, så ful och försupen som han fått henne.

-- De är väl ute på visiter, tänkte han.

När han kom upp framför porten, såg han ett brev i brevlådan.

Han gick in och slog eld. Hade svårt att tända en lampa, ty han brukade icke göra någonting själv. Han tillhörde de människor som tycker om att besvära folk, kommendera och låta sig betjänas. Det var en ny diamantbrännare och mekaniken var honom okänd. När den slutligen tog sig för att lysa, så rökte den. Där satt tre skruvar, och det kunde han inte fatta. Den tredje skruven lyfte en hylsa som släckte det man nyss tänt. Han skallrade i hela kroppen av ilska över idiotiska pigor. Slutligen fick han en liten låga till stånd, och läste brevet från Jenny. Det var ett slutbrev i mycket kortfattad och banal form.

-- Slut!

Därpå tände han alla ljus; lamporna voro dels ofyllda, dels fruktade han dem för sina nerver.

Saknaden uppträdde nu, icke som längtan efter ett älskat föremål, utan bara som tomrum. -- Först erfor han verkligen en lättnad, friheten från Jennys tryck. Han hade icke känt sig som herre i huset sedan han gifte sig, utan vuxit som en maskros under en tegelsten. Hon hade med sin säkra instinkt vädrat upp allt vad som misshagade och plågade honom, därför blev hans första expansion att flytta möblerna, och ställa dem där han ville ha dem. Det blev fulare i rummen, men han fick sin vilja fram, och det kom hans lilla person att svälla ut.

Flyttningen höll honom varm, men när den var färdig, kände han det var kallt i rummen.

Som han aldrig eldat, visste han icke hur det gick till; men det måste ske. Maja hade _hon_ väl tagit med sig, liksom pojkarne och hundrackan. Hundrackan längtade han nästan efter, ty den var hans avbild, och stod hans hjärta närmare än de andra. Den kröp för husbonden, slickade hans skor och skällde på hans vänner -- det var idealet. Den hade under årens lopp anpassat sig efter sin ägare, och i dess hundansikte syntes alla herrens laster avspeglade, varför någon hade anmärkt att man såg på hunden det han hette Zachris.

Emellertid, värmd av brasan började han tina, och dagens händelser bröto in på honom. Det fanns små ord som fastnat i huden med hullingar. Klostret, Zukunft, Revue des deux Mondes, de nya tankarne som skulle avlösa och döda de gamla. Trots det att han var en utvecklingsman som predikat utveckling, kunde han icke utveckla sig, ty han saknade grobart frö. Nu skulle han kanske gå som en gammal åsna, tvingas bekämpa ungdomen, och kastas på sophögen.

Han reste sig för att känna sig uppe, tog fram whiskyn för att få styrka, och började trava i rummen. På salsbordet fann han skämttidningarne, och trogen sin vana att leta upp elakheter om vännerna, snokade han sida ut och sida in. Men han fann bara sig själv överallt, och som tidningarne syntes lästa, förstod han att hustrun och barnen hade sett honom i alla dessa situationer.

Brasan brann dåligt och kylde mer än den värmde; den usla belysningen verkade icke muntrande; whiskyn värmer icke förrän dagen efter, och det var en hel natt dit. Tomrummet kunde icke fyllas med bara tobaksrök och spritångor, och nu saknade han Maja, som förstod elda, tända lampor och sätta fram mat.

När han sutit en stund, måste han för köldens skull upp att vandra.

Nu trädde främlingens bild fram av sig själv; han såg honom på rutan och sin hustru inne i rummet. Varför gick hon då? Icke kunde örfilen verka efteråt så långt? Det måste ha varit något mellan henne och operasångarn också, efter som det ansiktet skrämt henne! Vart hade hon gått! Att Hanna lockat henne i flera år, det visste han, men hon kunde icke ta emot henne med två barn.

Faktum var emellertid obehagligt, att hustrun gått ifrån honom. Det var skammen; och han hade triumferat för tidigt över fienden, då han trott henne tillräckligt förfallen för att bli liggande.

Att telefonera och forska efter henne, vågade han icke, ty det vore att röja sig; och om han frågade sig huruvida han önskade henne tillbaka eljes, som vän, som sällskap, måste han svara nej. Någon känsla som oreflekterad tillgivenhet, vänskap, kärlek, fanns ej hos honom. Allt var nytta och fåfänga; vartill kom en total brist på samvete. För att ha samvete måste man känna sig själv och vara ett själv, men Zachris var ett självlöst gélée, en oorganiserad materia som levde likt en tryffel på andras rötter. Han hade alltid levat andras liv, aldrig sitt eget, han hade stötvis identifierat sig med en hel rad personer, givit roler, gjort typer av sig själv; därför mäktade han icke hysa skuldkänsla. Han var för övrigt som en kvinna, idel receptivitet, kunde ta emot så mycket som hälst utan att säga tack, men ställde ändå alltid givaren i skuld; klagade alltid över otacksamhet.

Om han icke varit feg, skulle han varit en stor brottsling; nu njöt han bara av andras dåliga handlingar, som han slapp utföra, och hade alltid haft till sport att härska över män genom deras kvinnor, att förgöra män, genom att locka deras hustrur att rymma.

Nu satt han där; men han tycktes för dum att kunna se ett kausalsammanhang, och för högfärdig för att känna sig träffad av ödet.

Bara det inte varit så kallt! Termometern utanför visade 25 grader. Det knakade i stugan och började bli kusligt. Att stiga upp för trapporna och lägga sig, lockade honom icke, ty däruppe fanns minnen av ömtålig art, och mörkret i vinden var otrevligt. Vindar äro i allmänhet otrevliga; där syns husets inälvor blottade, där bo spindlar, kattor och råttor, och de sista höstflugorna samlas visst däroppe för att begå självmord.

Då föll han ner på chäslongen och drog ett par mattor över sig. Han slumrade, men sov icke, ty sömnen hade genom missbruket av sömnmedel blivit en sällsynt gäst.

Sörjde något förlorat gjorde han icke, men han blev ond därför att man vågat lämna honom ensam med skammen. Att gå ner på hotellet vågade han icke, resa till stan icke heller, det skulle bara röja skandalen. Han var bokstavligen i bur, fången, bakbunden. Och nu svartnade allt förgånget; där fanns inte en ljus punkt; vämjelse vid allt så att han ville kräkas ut sig själv och sitt liv i en kloak och lägga luckan på.

Så blev han liggande till juldagsmorgonen, halvvaken, mörkrädd, så att han icke vågade vända sig av fruktan för de ljud som soffan gjorde vid varje hans rörelse. Med likkyla i kroppen och kallsvett om pannan, kände han sig död och väntade på obduktionen, nedgrävningen, upplösningen. Längre kunde inte hans tankar gå.

* * * * *

När han vaknade till medvetande om juldagsmorgonen, kunde han icke genast räta ut sin kropp, ty han hade legat på en bog hela natten. Han var låst i korsryggen och gick som en apa, vilken söker gå upprätt. Maja var icke hemkommen, kölden var olidlig.

Han sjönk ner i en stol och tänkte på nattens upplevelser. Det var ett helt nytt liv han genomlevat under de sista tolv timmarne. Förgätna scener ur hans förflutna hade spelats för honom men i en ny belysning, och Jenny hade mest varit huvudpersonen. Men allt som förefallit oskyldigt förut, antog nu en ful färg; miner vid det och det tillfället, gester då, och ord då visade sig nu hava en annan betydelse. -- Han ser till exempel Kilo vid första gossens döpelse, och han hör honom säga: det är _min_ pojke, den är bra! -- Detta hade han förr tolkat så som en enkel artighet: nu betydde det något annat. -- Falkenström vid frukosten i salongen fick också av det nya ljuset en otäck skuggbild på väggen, där han såg deras händer mötas ovan bordet och deras fötter under bordet. -- Han erinrade nu en scen från första giftastiden. Det fanns en husvän som han och Jenny älskade tillsammans i all oskuld förstås.

En dag kommer Zachris hem och finner vännen med Jenny på knät. De båda syntes icke överraskade utan spelade ut komedin, och tolkade den så: att de velat pröva hans förtroende. Nu i natten hade den scenen blivit omskriven och utförd i detaljer, på ett annat sätt.

Det var som om en osynlig sprutat ett gift i hans kropp, och han brann i de heta kläderna som han sovit i. Han brann och han frös!

Den starkaste känslan var raseriet: att hon kommit levande ur hans händer. Och han ångrade att han icke dödat henne. Det fanns ju så många oskyldiga sätt att döda; han kunde ha supit ihjäl henne, pinat henne till vansinne eller självmord.

Nu fanns bara ett sätt att bli fri från giftet: att skriva henne ur sig; att på papperet sätta ner allt, och så bränna manuskriptet, sedan det blivit läst av hans närmaste, eller om nöd trängde, trycka det i Tyskland. Denna tanke upprättade honom. Att en gång få tala ut allt detta som i åratal tryckt och pinat honom; att samtidigt få utreda hela detta konto som bara lupit utan uppsummeringar; att få försvara sig, och varför icke? hämnas!

Det vore att börja ett nytt liv, strykande allt det gamla.

Gripen av en väckt energi, gick han ut i köket efter ved, eldade hela våningen, kokade kaffe, och stärkt av något mat satte han sig till skrivbordet.

Pennan gick; han levde igen, och så intensivt att han icke märkte att tre timmar gått, när pennan började tröttna. Den saktade av, och stannade så tvärt.

Det var bara tio sidor, och det skulle bli femhundra. Han kände sig tom i huvut; intresset var försvagat, och nu förnam han tydligt att hennes närvaro var nödvändig. Bara hon fanns i huset, skulle han återfå all den kraft han deponerat hos henne, och utan vilken han icke kunde dräpa henne. Han kände sig redo till vilka skamliga kompromisser som hälst, bara hon kom igen. Med henne skulle han döda henne; hon skulle bestå krutet, hon skulle dra slipstenen medan han slipade knivarne.

Men han måste veta var hon fanns för att kunna öppna underhandlingar. Fråga efter sin hustru utan att röja sig, det var problemet.

Hanna Paj visste var hon fanns, det var säkert. Om han nu ställde sig som om han också visste det, så fick han veta det. Men han fick icke uppträda varken som angelägen att få henne igen, icke heller som glad att han var av med henne; icke cyniskt triumferande, utan människovänlig, litet ångerfull, deltagande i öm omtanke om hennes välbefinnande.

Men hur skulle den frågan framställas? Därpå grubblade han till middagen.

Då kom Maja hem. Det blev ett uppsving, att höra en känd röst och småbuller från köket, vattenledningskran och kastrullerna.

Maja frågade efter frun:

-- Hon jular i stan!

-- Ja, hon sa så, men skulle inte herrn med?

-- Nej, jag har arbete.

-- Hå kors! Ja ... då sätter jag på maten.

-- Vänta lite, Maja. Vill du inte fara in med fruns vinterpäls, det har blivit så kallt?

-- Ja, var bor hon då?

Bom! Zachris satt fast, men som räven kunde han bita av sig svansen.

-- Ja, det får vara så länge, jag ska fara in själv.

Men Maja tyckte om att fara på tåg:

-- Nej, jag ska nog fara jag, det felar inte, får jag bara adressen.

-- Vad har du till middan, Maja?

-- Å, jag kommer med hare och surkål på juldagen ...

-- Det är bra, skynda dig då.

Pälsen var borttrollad och Maja gick.

Efter en stark middag gick Zachris att sova.

När han vaknade vid sjutiden, kände han sig så stärkt att han trodde sig kunna umbära Jenny. Och i denna maktkänsla satte han sig för att skriva. Men pennan stod still och orden uteblevo.

Alltså: hon måste komma och sitta för honom, sedan skulle hon få gå, om hon kunde. Men han måste sova på saken.

Han sov till annandags morgon, och vaknade med beslutet att vänta ett dygn njutande av sin frihet.

Dagen blev något lång; Maja var slö och såg misstänksam ut; försummade städningen och var nästan aktningslös, framkastande tvivel om fruns återkomst. En gång hörde han henne vid telefon mottaga ett meddelande. När han frågade henne vem som telefonerat, svarade hon snäsigt att det var ingen.

På tredjedagen vaknade han igen vid tiotiden och gick direkt till telefon att göra ett djärvt försök.

Han ringde upp Hanna Paj:

-- Det är Zachris. -- Vill du fråga Jenny om hon önskar sin pälskappa, så skall jag skicka in den.

Hanna svarade:

-- Det tror jag säkert hon vill. -- Hur mår du Zachris lilla? God jul!

Detta var sagt med en mild röst som ville vinna honom; och han hörde några biljud i telefonen, som han igenkände vara Jennys röst inne i rummet.

Försöket hade lyckats. Jenny var där; Hanna hade ledsnat på henne, och Jenny var ångerköpt.

Nu gällde bara att ha tålamod, så skulle hon komma krypande.

Därpå for han till stan och gick upp i redaktionen. Han darrade något i knävecken och såg efter i ögonen om de visste något.

Ingen sade något och det var mycket taktfullt i alla fall.

När Jenny inträdde ensam hos Hanna på julaftonen, mottogs hon med öppen famn:

-- Välkommen i mitt hus; här har du en fristad så länge du vill, och mitt är ditt!

Jenny infördes i ett mycket litet rum, utan säng, utan toalett, men med en kort och smal liggsoffa, kallad av okänd anledning turkisk divan.

-- Här skall du bo, mitt barn, och ingen skall våga träda innanför dessa dörrar.

När Jenny genomsökt rummet med mörknande blickar, fortfor Hanna:

-- Ja, det är litet, men det är ditt. Friheten är dyrköpt, den kostar små offer. Nu lämnar jag dig ensam ett ögonblick, så får du installera dig medan jag går ut i köket.

Hon gick och stängde dörrn om Jenny.

Det var något strävt och trångt i det lilla rummet. Hotellrum eller jungfrukammare. Ingen spegel; och den där soffan som hon skulle ligga på. Hon hatade liggsoffan, för där var alltid en slå inåt väggen som skar i armbågen; och precis en sådan soffa hade gamla Lovisa därhemma.

Klädskåp syntes ej, och när hon undersökte byrån, fann hon den full med saker. Hon lade sina kläder på stolarne och soffan, och satte sig på en ledig stol. Det var en vanlig hotellstol, med karmen av falsk mahogny, limmad i flera bitar, färdiga att falla ifrån varann. Man måste sitta alldeles käpprak på den och hålla händerna i knä.

Och så satt Jenny, stirrande framför sig, trött och färdig att digna.

När hon suttit i fem minuter, ändlöst långa, föll hon i gråt. Efter fem minuter till frågade hon sig: Vad skulle jag här att göra?

Efter fem minuter till kom Hanna tillbaka:

-- Snälla Hanna, du har väl inte en spegel? frågade Jenny så undergivet som möjligt.

-- Spegel? Nej, mitt barn, jag hatar speglar.

Därmed blev Hannas tur att mönstra rummet. När hon såg kläder, handskar och halsdukar kastade runt omkring, blev hon något litet nervös och förde ihop de kringströdda sakerna.

-- Vi ska röja en byrålåda, min lilla vän, och ytterplaggen ska vi hänga i tamburen.

Hanna gick ut med ytterplaggen, och Jenny som icke tålde förebråelser i någon form, röjde ur soffan, kastade sig framstupa och storgrät.

Men Hanna gick ut och in, det var hennes vana, och när hon kom in och fick se Jenny ligga på soffan, kunde hon inte hålla sig:

-- Mitt lilla barn. Du ska inte ligga på dagen, för då får du inte sova om natten.

Och så städade hon igen, utan att låtsa hon såg tårarne.

Därpå gick hon ut igen, ty nu ringde det på dörrn. Det var Brunte och Pirre som anlände med hyndan.

Hanna hade glömt pojkarne, och hundar voro hennes fasa. För att icke falla ur rolen, bad hon dem välkomna, och de båda ungherrarne klevo in med snöiga stövlar, lupo omkring och fingrade på allting samt slogo sig slutligen ner i soffan med händerna i byxfickorna.

Hyndan hoppade upp och lade sig bredvid dem, samt somnade genast. Men den som sover är icke ansvarig för sina handlingar, och hyndan begick handlingar under sömnen, som voro oförsvarliga.

Hanna kom in igen:

-- Små gossar ska inte sitta i soffan; den är för stora personer. Hunden ska ligga i tamburen.

Gossarne rörde sig icke, ty de trodde det var skämt.

-- Hörde inte gossarne vad tanten sa? Stig opp och locka på den stygga hunden! -- Men det var fasligt ... jag tror ... är det möjligt? Det är inte möjligt ...

Hon höll sig för näsan med ena handen, med den andra grep hon i hyndans halsband, men släppte det genast då djuret visade tänderna och gav skall. Jenny kom ut och lockade hunden ut i tamburen. Men då började ett krafsande på dörrn och ett tjutande.

-- Ni får jaga ut hunden, sade tanten med en bestämd ton. Det är ju det enklaste.

Brunte som inte älskade hunden, gick ut i tamburen, och med tantens paraply jagade han djuret verkligen i farstun, men paraplyn blev vid manövern något vingbruten, vilket föreföll Brunte så löjligt att han måste kalla på Pirre för att njuta av skådespelet.

Hanna såg inte strax deras skadeglädje, utan tänkte bara på den lyckade utkastningen:

-- Så enkelt var det.

Men det var icke enkelt. Hundar äro icke födda att lyda, utan att befalla; och hyndan gav nu till ett ståndskall så att det rungade i farstun.

-- Låt'en skälla, han tröttnar snart, sade tanten upplysningsvis, som om hon i botten kände hundarnes naturalhistoria.

Men hundar tröttna aldrig att skälla, förrän de blivit åtlydda.

Brunte hade emellertid utvecklat leken med det vingbrutna paraplyet och ville nu »rista blodörn» på det. Därvid råkade gossarne i ett sådant fnissande, att tanten måste se vad de gjorde.

Då slog hon ihop händerna som om hon ämnade mota höns och med tårad röst:

-- Mitt paraply, mitt kypert-paraply, det var yllekypert ... Nej Jenny, du måste hålla reda på dina pojkar ...

Det kunde Jenny icke, och ingen annan hade kunnat det. Därvid fick det bero.

Men nu ringde det på dörrklockan och en mansröst hördes dundra ikapp med hundens ursinniga skällande.

Det var husvärden som genast anhöll att hunden skulle avlägsnas eller nedtystas, eljes måste polis efterskickas.

-- Ge'n ett rapp av käppen, föreslog tanten.

-- Nej, då bits han.

-- Brunte, gå ner på gatan och driv bort hunden!

-- Å, vad tjänar det till, han är strax här igen.

-- Det var högst märkvärdigt, kan man inte jaga bort en hund.

-- Nej, en hund kan dödas, men han kan icke jagas bort.

-- Döda honom då, skrek tanten.

-- Hanna! utropade Jenny; du älskar icke djur? Du som älskar allt levande.

-- Ja, men icke hundar.

-- Släpp in honom i köket, då!

-- Nej, då äter han opp maten, och så stinker han.

-- Han, sa hon! Det är ju en hynda som har valpat så många gånger! Det kan man ju se! upplyste Pirre.

-- Tag bort hunden! skrek värden. Tag in honom till er igen, annars skickar jag efter polis.

Hunden hade segrat. Han släpptes först på försök in i tamburen, men sedan han tjutit och krafsat, kom han in i våningen, och gick genast opp i soffan.

Djurets herravälde över människan var konstaterat, och därvid blev det. Tyst var han, men stank gjorde han, och i soffan skulle han ligga.