# Svarta fanor: Sedeskildringar från sekelskiftet

## Part 12

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/svarta-fanor-sedeskildringar-fran-sekelskiftet-48071/index.md

Den som hyr en våning och skall möblera den, han går omkring och diktar med skapande fantasi. Han projicierar sitt inre i former och färger. Och när han fått det i ordning, kan han se hur han ser ut inuti, och även andra med öppna ögon kunna se det. Om han nu hemför en maka, och där födes ett barn, då blir detta ett heligt rum och det kallas hemmet. De tre, maken, makan och barnet äga det; icke tillsammans, och icke så att en var äger en tredjedel, utan en var är ägare till det hela, utan att kunna avyttra det; och det finns intet räknesätt som kan klargöra detta förhållande; det går icke med bolagsräkning, ty här existerar intet bolag. Det är familjens outgrundliga hemlighet, det är treenighetens problem. När det därför brister, då blir det oreda i universum och hela naturen ropar »ve»!

Hemmet är en sådan känslig ting att varje flyttning av en möbel medför en rubbning, en magnetisk störing i samlivet. Möblerna själva få lynnen, och fordra den vårdande handen. Så länge kärlek och ordning härska, så skina de som leenden. Matbordets skiva, blank som en sköld, är husets ära; men när första ringen syns efter det otorkade glaset, då skall man ta sig i akt, ty snart följer flera; och en vacker dag har man en krogdisk att samlas vid till firandet av det dagliga brödet, mödornas lön och vilans bästa stunder.

Kommer hat och kiv i huset in, då ryker salslampan, då brinner brasan ojämn, så att man icke får skjuta spjället, då mörknar mässingen, då blir pianot ostämt och salsklockan slår på olaga tider. Uret är känsligt som ett levande väsen; det mäter ut tiden och knäpper sina sextio slag i minuten som människohjärtat; det ställer in sig efter ditt hjärta och sinne, och det råder över husets ordning. Det har satt sig i rapport med de kosmiska krafterna, och dess hjul ha lika många kuggar som stjärnorna behöva timmar att välva sig kring jorden, som solen behöver minuter för att rycka fram en grad. Uret står i förbindelse med världsalltet och evigheten, med människohjärtat och timligheten.

Kommer hat i huset, då kan uret slå sju för tu, då kan det stanna mitt i veckan, och det bådar ont; det kan mucka och skråla mitt emellan slagen, då det eljes blott ger en suck fem minuter före; och det kan slå tretton slag, som betyder en varning. Salsuret hänger över pianot och älskar takt, rytm och harmoni; när det får höra vacker musik, så aktar det sig att störa; då slår det slaget så diskret som om det lade band på sig; men när det får höra ful omusikalisk musik, då kan det slå mitt i ett pianissimo och på ett sådant utmanande sätt som om det ägde förstånd. Får det höra Beethoven, då kan det hända att dess slaghammare börjar spela med på en viss ton i basen, det kan icke hålla sig, utan vill vara med i jublet och sorgen.

Pianot är urets vän och frände, men pianot är ändå mera känslofullt och kinkigt. Pianot är kinkigt på människor, både på den spelande och på åhöraren. Det tål inte hårda händer, och det gör sig dövt och stumt under den elakes fingrar. Det blir förstämt i vissa åhörares närvaro som det icke tål, ty det känner var antipatier och sympatier finnas. Under den mjuka och rena handen kan det sjunga och gråta, och vid gott lynne härmar det alla instrumenter. En svag hand med en stark själ kan få det att dundra som åskan, och det är icke den grova handen som tar fram de starkaste ljuden.

Det finns pianostämmare som förstämma pianot. Strängarne äro på vanligt sätt uppskruvade i normalton, ingen förändring är vidtagen, men instrumentet klingar icke; det lider av beklämning; en främmande hand har gripit in och rört om i alla dessa stämningar som magasinerats under ägarens eller ägarinnans händer, i sorg och glädje, i goda och onda dagar. Pianot har förlorat något; man kan icke förklara't, men det är så. Efter en tid är det inspelat igen, dess ackumulator är laddad med fysisk kraft, det hårda träet, som en gång var levande växt, har samlat dina känslor och ger dem nu tillbaka förstärkta. Det är nog samma förhållande med gamla fioler; icke träets ålder eller instrumentets konstruktion gör fiolen; det skall ha vilat mot en mänsklig bröstkorg, mot ett struphuvud i århundraden, burits på en arm, smekts av en hand. Den skall ha varit med och uppfostrat fiolister, från barndomens första skalor med tårar till artistens triumfer med applåd för öppen ridå; den skall ha suttit i kapell och givit mästerverk. Samma fiol under andra öden, på bondens loge eller på marknadstorget skall icke bli något utmärkt instrument. Därför kan man icke göra en cremonesare, men man kan älska upp den, uppfostra den, ge den en historia, traditioner. Då blir den en personlighet, får något av levande väsen, blir förmänskligad, förandligad, så att hästtaglet och fårtarmen förlora sitt animala, och växtfibern sitt vegetativa; sargen blir till ett människobröst, en lunga, en strupe, och när den sjunger, skola röster höras från seklernas djup. Kanske det är hemligheten med stora konstverk från äldre tider? I sig självt kanske målningen icke var så mycket värd, men när generationer stått i beundran framför denna tavla, så hava de befruktat, kanske ruvat detta embryo; tiden och människorna hava givit patinan.

När man under sommarvistelsen på landet har utackorderat sina krukväxter hos en trädgårdsmästare, så väntade man ju att återfinna dem frodigare, då de haft tre månader att växa på under en fackmans vårdande hand. Men så är icke förhållandet. De ha tacklat av, se bortkomna ut, fastän de haft bättre vård. Kanske de lidit av saknaden efter husbonden eller matmodren; kanske de tvinat av hemlängtan, till den vanda bostaden, den vårdande handen, de talandes röster, hemmets musiknöjen, barnens pjoller. Varför icke, då de äro levande väsen, som födas, älska, växa, föröka sig och dö? De äro ju skapade som djurkroppen, hava lika vävnader. Deras bastfibrer äro komplett lika »glatta» muskelfibrer; deras streckade kärl likna arterer och deras punkterade likna vener; silrören äro analoga med de högst utvecklade nerverna; de föra lymfkärl understundom, och på roten ha de tarmludd; snittet av ett valnötskal är komplett likt snittet av ett benstycke. Fruktämnet är ju en livmoder med äggstockar och frömjölet är sperma. Vari består då olikheten? Däri att växterna reagera långsammare än djuren, och därför äro svårare att observera. En avskuren röd ros, bleknar icke av harm, och en vit ros rodnar icke av vrede; men om där är hat i huset så tvina de innan sol går ned. Rosen ler och skiner hos förlovade och nygifta, så länge kärlek råder, kan till och med tåla tobaksrök och dåligt vatten, bara kärleken råder; men kommer hat, då svartnar den röda och då gulnar den vita. Under en ond människas hand trivs inga rosor och inga andra blommor heller. Det finns människor som icke tåla blommor utan pina dem, ge dem för lite vatten så att de halvdö, och rädda dem sedan i sista stunden. Sådana människor äro vanligen djurvänner som stjäla de bästa bitarne från barnen och kasta dem för hundarne.

Tulpaner äro ett lustigt folk som älska ljus, glädje och musik. Om man spelar för dem, så gapskratta de, sträcka sig ut över vasens kant som om de ville vara med; i ett glatt lag kunna de vaka en hel natt med vidöppna munnar som om de ville dricka vinångor, men när lamporna släckas så sluta de sig, draga sig tillsammans likt en fågelkull och sova ut framåt förmiddagen. Ha de fått för mycket vin och tobak så äro de illamående dagen efter, men de repa sig bara de fått sova ut. De äro vänner med påsk- och pingstliljor så att de trivas i samma glas. Rosen däremot tål ingen blomma i sin närhet; hon älskar endast människan, och en avskuren ros kan hålla sig en halv dag, vid en älskande kvinnas barm, där hon till och med fortfar att växa och slå ut.

Det finns en tämligen ny och allmänt bekant husväxt som heter Aspidistra. Det är en japansk lilja, dyster och ful, med osynliga blommor som ligga nere i jordbrynet. Eljes komma blommor fram på bladstängelns översta del för att nå upp till ljuset. Men Aspidistras blommor skjuta från roten, och ha därför något underjordiskt i sin natur; de se ut som klippta ur kött. Växten är osympatisk, emedan han hatar ljuset, men han äger en förtjänst; han är tålig; tål mörker, damm, rök och matos. Mat synes han älska och därför finns han i alla källarlokaler och på matvaruhandlarens disk. En Aspidistra stod i fem år på ett skåp i ett halvmörkt rum.

-- Blommar aldrig den där växten? frågade en gång ägaren sin tjänare som skötte den.

-- Jo, den har blommat fem gånger på dessa fem år.

Detta smygande, hemlighetsfulla i Aspidistran kommer den att likna en kryptogam; men bladen kunna även göra rörelser som reptilen; skruvande sig i luften, skevande, buktande sig, ärggröna, ibland rostande, ibland vitstrimmiga. Den är inte något gott väsen, men den har som sagt en förtjänst; den tål allt för att få nöjet att leva.

* * * * *

Två Fenixpalmer kommo in i ett hus när stormen gick; de skulle bara fylla två avgåendes platser. De sågo något knutna ut, men voro eljes kraftiga, något vresiga kanske. I två år, medan stormen pågick stodo de i knut, sköto intet nytt blad; de gamla bladen blevo träiga, vassa som taggar; och när man kom dem nära stack man sig; de hade en förmåga stå i vägen överallt, och slängdes därför hit och dit, men som två järnris syntes de var de kommo. Så började den ena torka och överfölls av mask och svamp samt avgick med döden.

När slutligen stormen gått över och det blivit lugnt i huset, insåg ägaren att den överlevande måste ha en större kruka och ny jord om den skulle kunna räddas. Då han lyfte upp den stackars fången ur krukan och såg hur de vita rötterna trängts ihop och slingrat sig om varandra som i tarmvred, nästan utan jord, då förstod han vad den lidit och hur den andra pinats till döds. Så fick den sträcka på sig; och den svarta sammetslena myllan slöt sig om de blottade inälvorna sårläkande, närande. Som fågeln Fenix steg palmen Fenix ur sin aska, löste knuten, sköt bladen ur hjärtat, sträckte på de stora gröna vingfjädrarne till flykt. Järnriset grönskade igen, ljust med mjuka småblad, tycktes njuta av tillvaron; och den som kan njuta, kan väl också lida, och därför skall man icke pina växter.

Men när ägaren såg i almanackan, fann han att dagen bar en kär persons vackra namn. Och han sade sig: Jag har lösgivit en fånge på din dag, till din välgång, till din befrielse, älskade! Och till min!

Men det var en annan palm, en liten solfjäderspalm från ön Bourbon. Den fick sin plats i ett solgult rum på klädskåpet vid sängfoten. Och han sträckte ut sina händer välsignande om afton och morgon, och när huset blev välsignat med ett litet barn, fick palmen ett nytt friskt blad. Det kom till som en hopfälld solfjäder, men hade snart brett ut sig som en hand, sträckte sig över vaggan, skyddande, vinkande frid. Men det bråkiga livet ger ingen frid, och det lilla barnet syntes icke trivas i ofrid, utan hotade gå sin väg igen.

Palmen som älskade det lilla barnet trivdes icke mer i solrummet, utan reste sig ur jorden så man såg rötterna; den kröp upp ur krukan som den ville gå sin väg, flyga bort. Det hjälpte inte att man mokade myllan omkring dess fötter, den ville bestämt upp ur jorden, bort, långt bort. Och när det lilla barnet gick sin väg igen, så sörjde palmen, hela sorgåret ut, blev ful och åldrades, kom ut i kökskammarn och dog utan att någon frågade efter dess sista öden.

* * * * *

Falkenström, som efter fjorton dagars stilla liv bland renlivsmänniskor, hade gjort upp sitt förflutna och börjat uppfostra sig under Max' personliga inflytande, bad nu att få läsa sin första dialog, som egentligen var en tvekamp mot honom själv, och innehöll en bekännelse.

* * * * *

-- Mina vänner, började han, det har alltid i mitt författeri varit ett missförstånd mellan mig och mina läsare. De ha nämligen trott att jag bara straffat dem när jag reagerat mot det dåliga hos mig själv. För att få skriva mina samlade har jag offrat min biografi, min person. Det har nämligen förefallit mig, redan tidigt, att mitt liv var satt i scen för mig, för att jag skulle få se det från alla facer. Detta försonade mig med olyckorna, och det lärde mig att fatta mig själv som objekt. När jag nu i min lilla diatrib går lös mot de irreligiösa, så inbegriper jag mig själv, mest mig själv. -- Får jag börja?

-- Börja!

* * * * *

Första höstmorgon man kommer ut och ser träden nakna erfar man en känsla av ödslighet, saknad och beklämning; men dagen efter upptäcker man nya horisonter; man ser igenom, ser längre bort och blir befriad, finner det luftigare och vidare. Därpå upphör man att erfara något, förrän rimfrosten en vacker morgon har lövat träden med något metalliskt i rosenrött och silver. Då är landskapet stämmande, beslöjat; de svarta skeletten äro idel ljus; det är icke löv, men kristalliserade knoppar, hängen, blomax. Och så blir det tö igen, allt är som förr, och man ser ingenting mer, saknar ingenting; det är som det skall vara.

Men det har hänt mig i vintern att jag kommit ut en morgon, och i ett ögonblick varseblivit trädens nakenhet, saknat lövverket, förvånats över att det icke fanns där, liksom om jag väntat finna det på sin plats. Därpå har jag frågat mig varför jag väntat mig grönskan. Om jag under förflutna natten så livligt hade drömt mig i gröna landskap att jag på den grunden _sett_ tomheten, då vore saken förklarad, men när fallet icke varit sådant har jag undrat vidare: om jag verkligen haft drömmen, men glömt den. Om jag glömt den, visar det ju att jag icke drömt livligt nog för att märka kontrasten efteråt. Jag har då undrat om jag varit någonstans med min själ medan kroppen sov. Och när jag på morgonen efter en genomsoven natt vaknar med ont samvete och med ett bestämt intryck att jag begått en dålig handling, frågar jag mig återigen var jag har varit. När jag om natten »drömt» om ett brev och dess innehåll, och då jag på morgonen mottager detta brev, frågar jag mig om jag varit på posten och läst det.

Dessa frågor förbli nog tills vidare obesvarade och vi få nöja oss med att samla iakttagelser och delgiva våra iakttagelser att andra må jämföra dem med sina.

-- Tror du på andar?

-- Ja visst gör jag det; gör inte du?

-- Nej, inte kan jag tro på det som inte synes.

-- Nu talar du icke sanning, ty du tror på det som icke synes.

-- Gör jag?

-- Ja visserligen. Du ser träden röras, men du ser icke vinden som rör dem. Är det rätt?

-- Det är rätt.

-- Du tror således på det som icke synes. Nu ser du min kropp röras, handla med avsikt, besöka arbetsrummet på bestämda tider, och du ser honom avhålla sig från dåliga ställen, undvika brottsliga handlingar o. s. v.; tror du att det är kroppen, köttet, »sånt där man köper i slaktarbon», som tänker, väljer, handlar? Det kan du icke tro, ty då skulle din döda kropp fortsätta gå omkring och besöka ämbetsrummet o. s. v.

-- Vad menas med död kropp?

-- En kropp vilken anden har lämnat.

-- Vad menas med ande?

-- Kroppens energi, livgivande princip, medvetandet, tanken, viljan, med ett ord det osynliga som gav kroppen liv.

-- Och det kan inte dö?

-- Nej, liv är ju liv, och kan icke vara sin motsättning död. För övrigt tror du på energiens oförstörbarhet?

-- Ja! Ehuruväl det här med radium börjar tala emot.

-- Gör det det? Jag tycker tvärtom. Radium _liksom alla fosforescerande ämnen_, alstrar ljus i oändlighet utan att minska volym. Därav synes ju energien vara outtömlig och oförstörbar, och således skall energien som ger kroppen liv och rörelse vara oförstörbar, det vill säga själen eller anden vara odödlig. Och om anden är odödlig och förer ett självständigt liv så tror jag på anden, alltså andar. Och det gör jag med större skäl än du tror på kroppar som ruttna och försvinna bara de komma i jorden.

-- Vad menas med tro på?

-- Vet du inte det? Eller skall jag behöva ge en definition, som bara är en omskrivning? Men, om du så vill: jag tror på tillvaron av andar eftersom de existera. Men det gör du också, eftersom du tror på kroppens livgivande princip som är anden. Trodde du bara på kroppar, så skulle du kunna ha ditt umgänge på körgården. Vi äro således ense, och vi tro på anden, följaktligen på andar, efter som det finnes flera. Men därför behöva vi icke tro oss vara andeskådare, ty anden var ju osynlig, och kan därför icke skådas; vi tro icke heller på knackande bord och psykografer. Men vi tro att två starka andar under vissa omständigheter kunna förnimma varandra på avstånd, sända tankeströmmar, starkare än Teslas strömmar, till varandra, utöva inflytande på varandra.

-- De strömmarne känna vi inte!

-- Det existerar många ting utan att du känner dem. För övrigt känner du dem.

-- Jag har aldrig sett dem, hört dem, smakat eller luktat dem.

-- Har du sett värmet eller vinden? Nej; men du har stått under föreläsarens, talarens, artistens inflytande. Du har applåderat dumheter såsom kvickheter, du har beundrat det fula såsom skönhet, du har dyrkat det onda såsom gott. Det kallas att förvända synen, och du har stått under andras inflytande. Inflytande på avstånd har du också känt, fastän du kanske har illa observerat det. Du har säkert känt andras ogillande av ditt uppförande, utan att dessa andra yttrar sitt ogillande; du har erfarit ett stilla välbehag i ensamheten utan att ha gjort dig reda varför, men det har varit någon fjärran som tänkt gott om dig, talat väl om dig. En berättigad, ogillande opinion kan krossa en offentlig person, under det den rättsinnige och skuldlöse icke nås av pöbelns hån, den okunniges förakt, eller skurkens intriger. -- »Om du vill lära känna det osynliga så observera ytterst noga det synliga» säger Talmud. Vardagslivet är fullt med mystik, men du observerar så illa; och du skall vara naturalist för att kunna bli mystiker. Men det är inte bara att stava, man skall »lägga ihop», annars kan du inte läsa.

-- Ja, men då kommer vi in på religionen. Vad är religion?

-- Vet du inte det? Eller vill du ha en omskrivning på den; men varför omskriva, då man kan skriva? -- Du vet vad en religiös människa är, och du kan skilja honom från en irreligiös, då vet du nog vad religion är, utan att man behöver säga det. Eller kan du säga mig vad tanken är? Nej, men du vet det ändå! Alltså till religionen! Du vet att religiösa tala mest om andliga ting, alltså icke om kroppsliga. Köttet, »sånt där man köper i slaktarbon», är ju icke andligt, alltså handlar religionen icke om sådant utan om något andligt, följaktligen osynligt, och därför svårt att bestämma. Man kallar det subjektivt, och det borde därför icke diskuteras, lika litet som man diskuterar sin hustru eller sitt tycke för en kvinna. Nu finns det som bekant många religioner, och det synes som var och en hade efter sin fattningsgåva sin bildningsgrad eller sin plats i kosmos.

-- Då kommer vi in på det översinnliga, och det förstår jag inte.

-- Gör du inte det? -- Jag har nyss uttalat flera tankar som du förstått, och tankarne äro ju icke sinnliga, icke heller undersinnliga, utan måste vara översinnliga, alltså förstår du det översinnliga mycket väl. Och det du nu påstod, var osant, liksom det mesta du ger ifrån dig, icke därför att du är en lögnare, utan därför att du inte kan tänka. Nej, du kan inte tänka då du ljuger på dig själv och påstår att du inte förstår det översinnliga, när du faktiskt förstår det. Religionen är alltså något subjektivt som man icke borde diskutera ...

-- Men dogmerna kan man diskutera.

-- Vilka dogmer?

-- Till exempel den värsta eller den om helvetesläran. Tror du att det finns något helvete?

-- Efter som det finns, så måste jag väl tro att det finns, annars blir jag som bonden vilken säger i öppen diskussion: Jag förnekar faktum. Nu blir en annan sak: vad menas med helvete? En människa som kommit ner i förödmjukelser, motgångar, nöd, smuts, laster och brott, brukar säga: det är ett helvete! även om han inte tror på ett helvete. Jag har hört dig begagna uttrycket när du befann dig i ett orolighetstillstånd som du knappt kunde hålla ut. Du som har varit i helvetet, du förnekar faktum, när du förnekar det, ty helvetet är ingen ort, utan ett sinnets tillstånd, vilket förvandlar allt omkring sig till ett inferno. Jag minns när du misslyckades i allt vad du företog dig, när du icke fick betalt för ditt arbete, när du förlorade hustru och barn, när du irrade sömnlös omkring till bekanta, emedan du fruktade nattens fasor, då var du efter egen utsago i helvetet. Och när du då i smyg grep till vår heliga bok, och i den fann beskrivningen på ditt sinnes tillstånd, och fick läsa om orsakerna till detsamma, då ändrade du uppförande; och med ändrat uppförande råkade du i en annan sinnesförfattning, och därmed ändrade sig verkligheten, fick en ljusare färg, lite glädje återkom, motgångarne upphörde och du kunde le igen. Det läkemedel du då begagnade, ser du det är religionen, så att den behöver vi inte definiera mer. Men orsaken till ditt helvetiska tillstånd, den fann du hos dig själv, och icke i någon helvetesdogm. Du vet således att helvetet finns, efter du varit i det, och du vet att du kom dit oberoende av dogmer. Alltså har du återigen pratat smörja, men du gör nu aldrig annat.

-- Kan du förklara försoningsläran för mig, då?

-- Gjorde inte din lärare det i skolan?

-- Det var ingen förklaring.

-- Nå, så skall jag göra det i två ord. -- Om du har ådragit dig en skuld som du icke kan betala, så lider du alldeles fasligt av det; räntorna växa, omsättningarna fordra ny borgen, och du ser konkursen nalkas. Då kommer en rik man i din väg och betalar din skuld för dig. Det är satisfactio vicaria. Men för att du nu skall kunna njuta av skuldfriheten fordras ju två saker. Först att du vet om eller tror på den rikes välvilliga handling, ty om du inte tror på hans ord, så går du naturligtvis på med dina omsättningar och ditt borgenskrångel, och då är ju hans välvilja förgäves. Det andra villkoret för att du skall kunna njuta av befrielsen är den; att du inte går och syltar in dig igen i nya skulder. Är det klart?

-- Nå, men hedningarne och deras religioner?

-- Varje religion äger en subjektiv kraft för dem som tro. Om fem hundra tusen vildar börja i dag att dyrka ett träd till exempel, så skall om hundra år detta träd ha samlat psykisk och emotionell kraft så att det kan vid åkallan giva ifrån sig kraft likt en ackumulator. Tror du icke det? Tror du icke att samma eller enahanda lagar gälla för det psykiska som för det fysiska? Borde det icke vara så, då eljes i alltet råder en harmonisk lagbundenhet?

-- Det syns utgöra konsekvensen av våra nu gällande åsikter i vetenskapen.

-- Nåväl, tror du icke att om millioner civiliserade människor i tusen år göra sin andakt framför en bild som föreställer gudamodren, eller gudasonen, tror du icke att den bilden blir en ackumulator som samlar fromma känslors väldiga kraft, och att den _under vissa omständigheter_ kan meddela kraft åt den som är försedd med mottagningsbatteriet _Tron_?

-- Det vill säga göra underverk?

-- Jaha, just underverk; det vill säga meddela okänd kraft på okänt sätt. Det vore ju icke märkvärdigare än Leydnerflaskan som ger känd kraft på känt sätt, och vilken betraktades som ett underverk på sin tid så länge elektricitetens natur var okänd.

-- Din logik är nog bindande ...

-- Men du ryggar för konsekvenserna. Då är det endast din feghet som skiljer oss ... lägg bort den, och vi äro ense!

-- Jag är inte feg!

-- Då är du dum då! Ty dumhet är att icke kunna draga en riktig slutsats av riktiga premisser. Addio!

* * * * *