Part 11

-- Framtiden tycks ha gått förbi dig, min kära Zachris, och du är på efterkälken. Du lever ännu på 80-talet fastän vi äro inne i nya seklet.

-- Du Prel?

-- Ja, du Prel har med nuvarande vetenskap förklarat allt som du och dina ignoranter kalla vidskepelse, häxor, trolldom, spöken, allt är nöjaktigt förklarat.

Zachris krympte, frös och höll på att kvävas.

Då fick Harald syn på ett nytt gissel, och med en oväntad slughet tog han fatt det:

-- Vänd dig åt höger, skall du se något!

Zachris lydde utan att vilja det. Och när han såg främlingen sitta vid ett bord, så böjde han huvudet mot bröstet.

Han visste inte vad Harald menat eller om han över huvud menat något. Som han icke ville röja sig, förblev han stum, men fruktande tystnaden, kastade han åt sidan:

-- Kan du se om doktor Borg sitter kvar?

-- Han reste sig just nu för att gå.

-- Är han ensam?

-- Ja, han har varit ensam hela tiden.

Detta var ett nytt rapp åt Zachris. Doktorn hade ljugit när han förebar att han väntade sällskap. Han ville icke sitta tillsammans med Zachris.

-- Du skulle se Tekla R. med sin nya man därborta!

-- Nej det vill jag inte. Jag måste fara hem, för jag anar något i olag därhemma.

Han reste sig med möda och kryssade ut. Många bekanta hade han i salen, men han såg blott deras ryggar och han fick det intrycket att de icke ville hälsa på honom.

Sönderpiskad, avslöjad, avdankad kände han sig när han vacklade gatorna framåt.

På Norrbro for en spårvagn förbi, och i den tyckte han sig se gamla Maja, vilket föreföll honom orimligt.

På Skeppsbron rusade en droska framåt, och i den sutto hans båda pojkar, men de sågo honom icke. Detta var konstigare än allting annat.

I vaggongen råkade han sin poliskommissarie, som brukade tratta i honom lögnhistorier. Denne eljes så fogliga och undergivna man, var på tvärn i dag.

Zachris ville ha reda på Falkenström och hans process, längtade få höra något ont om klosterfolket och litande på kommissariens tillmötesgående, som brukade yttra sig i att han undvek törnar, började han med en lömsk fråga:

-- Nåå, Falkenströms process?

-- Den är nerlagd.

-- Vad säger du om det egentligen?

-- Det gläder mig! Falkenström är en regel karl och kvinnfolken voro avskräden.

-- Jasså, jasså; du tycker det?

-- Ja, det tycker alla som inte ha en skruv lös. Du är visst sned i dag, Zachris. Sätt hatten rätt på skulten, annars tror konduktören att du är full.

Aldrig hade han blivit tilltalad så av den lille polismannen; därför blev han högst obehagligt berörd, menande detta var ett uttryck av den nya opinion som blåste emot honom.

Han satte sig i ett hörn och somnade.

TRETTONDE KAPITLET.

Det var julafton i klostret, och i biblioteket sutto greve Max, Kilo, Falkenström och Revisorn. Man höll tankeövningar, och Kilo var nu i tur att läsa sin första dialog, som hade följande lydelse.

* * * * *

-- Vad är sanning?

-- Låt oss tänka! En osann uppgift är den som icke överensstämmer med verkliga förhållandet, alltså är en sann uppgift den som överensstämmer med verkliga förhållandet. I enklare fall kan man övertyga sig om verkliga förhållandet medelst sinnena. Om det nu regnar ute, och du säger att det icke regnar, så talar du osant. En blick ut genom rutan kan lätt utröna verkliga förhållandet; om du då ser att det regnar, men du ändå säger att det icke regnar, så är du en medveten lögnare. Om däremot du ser illa och regnet är fint, kan du vara en omedveten lögnare i detta fall. Däremot, om du säger att det är 2 maj i dag, och vår datumvisare säger detsamma, samt dagens tidning bekräftar det, så är det ju sant. Men det är icke absolut sant, ty i Ryssland är det den 12 maj efter gamla stilen. Dock när ingen av oss är ryss, så ha vi underförstått nya stilen, och skulle någon av oss underförstå gamla stilen eller vilja i oträngt mål föra in talet på Ryssland, så kalla vi det advokatyr eller sofisteri. Ett faktiskt förhållande av enklare art är oberoende av åsikter. Att ett barn icke är en fullvuxen är ett faktiskt förhållande (trots det att underbarn finnas), och blir oberoende av åsikter. Om det nu i dag är införseltull på siden, så är det ett faktum, för vilket man böjer sig, oberoende av åsikterna om tullens berättigande. Ett faktums berättigande eller natur kan bli föremål för åsikter, medan faktum kvarstår oberoende.

Att kvinnan är till för att föda barn och vårda dem är ett faktum. Att George Sand skrivit romaner är ett annat faktum. Detta senare faktum upphäver icke det förra; båda fakta äro sanna och bådas bestånd äro oberoende av åsikter.

Blir däremot frågan om värdet till exempel av Wagnermusiken, så kan det bli tal om åsikter, ty här föreligger ett sammansatt faktum.

Först ställer sig förfrågan: vilken Wagnermusik menar ni? -- Flygande Holländaren är vacker musik, men det är ännu icke Wagners egen, ty i den följer han Meyerbeer. Lohengrin är tråkig och futtig, ty svanmotivet, ehuru fem takter vackert, upprepas så ofta att man känner kompositörens misère. Leitmotiv är icke nytt, ty guvernören i Don Juan har redan sitt leitmotiv som karaktäriserar honom. Meistersinger är ful, banal, barock och efterklangsmusik, men pjäsen går fram på Hans Sachs' populära personlighet, på oppositionspatos mot det föråldrade som vill härska och trycka ner; här skjuter texten fram och verkar med stoffet, utom det att Wagnerianerna finna en apologi för deras mästare och ett hån över motståndarne. Vad nu beträffar Wagners nya uppfinningar i och utveckling av harmonierna, så finns det ingen uppfinning och ingen utveckling. Överflödet på basuner och annan mässing, som överröstar sångaren, är en råhet och smaklöshet, som endast sårar ett musikaliskt sinne; det är krigsmusik för exercisfältet, men icke ackompanjemang till lyriska, erotiska intima utgjutelser. Och vad harmonierna beträffar, äro de antingen gamla, goda, enkla konventionella, eller äro de fula, otillåtna. Det finns i naturen otillåtna saker. I gamla testamentet förbjuds att plöja med oxe och åsna tillsammans, dels därför att åsnan är ett perverst djur; där förbjöds även att så i vingården eller överhuvud utså olika växter tillsammans, emedan det var mot deras natur och kunde ge anledning till dåliga korsningar. Wagner sammanför toner »mot naturen», och därför verkar hans musik på ett ofördärvat sinne som hemsk, naturvidrig, osund, förstörd. Och detta hopvräkande av fientliga toner synes ibland vara gjort på måfå, på elakhet, i övermod, av härsklystnad och av brist på smak, i saknad av skönhetssinne, med ett ord, det synes vara komponerat av en omusikalisk kapellmästare, som ville anföra egen musik.

Vilka äro nu Wagnerianer, eller hur blir man Wagnerian?

Alla tyskar äro Wagnerianer, emedan Wagner firat tyska nationen, och han steg upp först i sin glans efter fransk-tyska kriget. Fransmännen kunde först icke bli Wagnerianer av naturliga skäl; fransmannen älskar välljud och älskar icke Tyskland. Men när de trettitusen tyskar som äro bosatta i Paris framtvingat Wagner och assurerat framgången, så följde de yngre fransmännen med, dels av oppositionslusta mot sina äldre, dels emedan de voro för svaga att motstå det oerhörda suggestionstrycket. De läste dag ut och dag in att det var modärnt, och att det var gammalmodigt att icke förstå Wagner. Wagners mästerskap blev axiomatiskt, och om en person icke tyckte om Wagner påstods han icke »förstå» Wagner. Alldeles som när hundägaren säger att man »är rädd» för hans hund, under det man bara avskyr den.

I allmänhet råkar man Wagnerianer bland omusikaliska personer. När en obetydlig, intetsägande människa icke kan bli något betydande, säger han sig vara Wagnerian; därmed har han adlat sig och är ju något. Men om _du_ också uppger dig vara Wagnerian, så blir du hans efterföljare. Han är Wagnerian, och du är _också_ Wagnerian. Därpå upptäcker han att du icke är riktig Wagnerian, efter som du icke »förstår» den rysliga Götterdämmerung, och då är han över dig, och du är under honom, vilket var huvudsaken för honom. Har du nu till på köpet endast hört Wagner i Berlin eller München, så duger du inte; du måste ha hört honom i Bayreuth, fastän han ges bättre i Berlin.

Här synes således vara svårare att utleta sanningen, då åsikten om Wagnermusikens värde är byggd på så komplicerade motiv; subjektiv maktlystnad, rådande intressen och passioner, nationalitet, masstryck, fåfänga. Annat är förhållandet då man skall bestämma kvinnokönets värde i skapelsekedjan. Där kan lösningen ske med matematik, och när jag löst problemet, kan jag med erfarenheten bevisa att jag löst det rätt. Det kan lösas med en proposition i Euclides som handlar om det gyllene snittet: den mindre (barnet) förhåller sig till den större (kvinnan) som den större (kvinnan) förhåller sig till det hela (mannen) eller: a:b=b:(a+b) som uttryckt med siffror blir: 2:3=3:(2+3); eller 2/3=3/5.

Om man då svarar att kvinnans värde 3 är variabel, och att kvinnan kan genom uppfostran upphinna mannen, så är man i stånd medelst matematik bevisa detta vara falskt.

Mannens (A) hastighet är nu 5 och kvinnans (B) 3. Frågas när skall B upphinna A? Svar aldrig, om nämligen A bibehåller sin initialhastighet. Detta visar erfarenheten att han gör, ty all nydaning på alla områden i vår stora tid har skett genom högt stående män, trots det att kvinnan i två mansåldrar fått samma uppfostran som mannen. Att kvinnan icke kan bibringas denna övertygelse beror på svaghet i förståndet. Mannens medfödda artighet mot könet bidrager också att hålla kvinnan i detta tillstånd av självbedrägeri. Han sätter ju henne alltid skenbart över sig, beundrande hos henne den enda färdighet han saknar: att föda fram barn, trots det han äger den större färdigheten att avla barnet, det vill säga ge det aktuell tillvaro.

I dagliga livet äro människorna mycket benägna att beskylla varann för att vara lögnare, vilket kan bero av åtskilliga orsaker. Det finns nämligen dagens villfarelser, som blivit invoterade som axiom, alltså sanningar så självklara att de varken behöva eller kunna bevisas. Det finns klasslögner. Sålunda anser underklassen alltid att överklassen består av tyranner, obarmhärtiga, blodsugare; och överklassen är alltid övertygad att underklassen är sämre folk, omoraliska, tjuvaktiga, lögnaktiga. Det finns nationella lögner. Sålunda anse finnarne nu för tiden (men icke för tio år sen) att de godmodiga ryssarne äro skurkar och människoätare, under det ryssarne anse finnarne vara falska, baksluga, inbundna, hämndgiriga. Finland som varit ryskt land sedan 1810 (Sverige har sedan dess begråtit sitt förlorade Finland) måste ju styras av en guvernör, såsom erövrat land. Denna guvernör må bära vilket namn som hälst, detta namn blir ifrån nomen proprium ett appellativum eller synonym för bödel. Pöbeln skall alltid med Bobrikoff mena en bödel, Bobrikoff må vara aldrig så hygglig karl. Det är ett pöbelaxiom! Därför kan pöbeln skriva så här: »Professor W. hyllar Bobrikoff», och genast bli förstådd av pöbeln, som tolkar det så: »Professor W. hyllar en skurk, alltså är professor W. också en skurk.» Att först bevisa det generalguvernören över Finland är en skurk, det behövs inte för pöbeln. Det är nog att han utvisat upproriska undersåtar, samt trotsat landets lagar och varit sin herre en trogen tjänare.

Samtidigt har man i »vårt fria land» fängslat två framstående politiska personer för några förlupna ord och i den frisinnade jury som dömt dem, ha sutit män vilka begråta finska folkets tyranniserande av ryssarne. Hos dessa män synes således icke frihetsbegäret såsom sådant vara så stort för de egnas vidkommande; och frihetsträngtan för finnarne kan kallas snobberi, feghet för opinionen och sådant.

Att mot sin övertygelse arbeta för en sak man ogillar, är lögnaktigt; att få visa sig i têten för en rörelse eller att göra sig grön är ett vanligt sätt för sanningens bortkollrande.

Men det finns saker som varit sanna, och icke längre äro det. Filip nödgades för tio år sedan göra ett ackord med sina fordringsägare. Ovännerna kallade det cession, men cedera bonis är att avträda sin egendom till borgenärerna; den som får ackord beviljat, avträder icke sin egendom och har följaktligen icke gjort cession. Ovännerna krängde således på sanningen. Nåväl på sjunde året hade Filip betalat icke allenast ackordets sextio procent utan även resterande fyrtio. Men han underlät att tala om det för ovännerna, och de fortfara än i dag kalla honom en cessionant som icke betalar sina skulder. Att han icke betalat sina skulder var sant för tio år sen, men är lögn numera, sedan betalningen skett.

Det finns oregerliga subjektiva människor, vilkas tankar endast kunna gå på räls som en spårvagn. De förmå därför icke väja för en mötande eller ta av en sidogata. Dessa vilja alltid få sak mot sina vänner, beslå dem, stuka dem; de taga icke skäl, höra icke motskäl, gå på i ullstrumporna oförfärat.

Filip skulle gifta sig, och köpte möblemanget hos den store Levi, som har det bästa. Nåväl hans vän Andreas kommer på besök; skådar och talar.

-- Ja, det här är icke dåligt, men du Filip, du skulle ha köpt hos Levi ...

-- Jag har ju köpt det hos Levi ...

-- För sir du, Levi tar direkt ifrån Paris ...

-- Jag har ju köpt det hos ...

-- Och när man sätter bo nu för tiden skall man icke köpa gammalmodiga saker. Det här är från 70-talet och liknar klädståndsmöbler ... Nej du skulle ha köpt hos Levi!

-- Jag har ju köpt det hos ...

-- Sir du, l'art nouveau, det är ny, absolut ny stil.

-- Det _är_ l'art nouveau ...

-- Men du har alltid haft smak för det gamla ...

-- Det _är_ l'art ...

-- Och du skulle sett min salong ...

-- Jag _har_ sett den ...

-- Varför kom du inte sist när jag bjöd dig? Jag bor på Strandvägen ...

-- Jag var ju hos dig ...

-- Jag vet att du är svår att få ut ur din håla, men till mig tycker jag du kunde komma ändå, vi som ha så mycket gemensamma intressen ... och där ska du få råka Harald Äppelsvan ...

-- Jag har råkat Äppelsvan hos dig, på Strandvägen ...

-- Det är en talang ska du tro, men du känner honom inte ...

-- Jag känner honom sedan tio år tillbaka, och är _du_ med honom ...

-- Det är den hyggligaste karl jag vet, och du skulle bara läsa hans sista bok ...

-- Jag _har_ läst hans sista bok ... så mycket mer ...

-- Det är en bok ska du tro, den stora konsten, breda linjer ...

-- Jag har skrivit recensionen om hans bok i tidningen Brödrafolkets väl ...

-- Jag sätter den högst av all modärn litteratur ... Där finns ett kapitel ...

Nu inträder Filips unga fru. Andreas kastar sig genast över henne, gör henne till sin förtrogna och till mannens avgjorda motståndare, våldtager hennes känslor och med överseende medlidande spårar han in på sina räls med henne inspänd i sin sele.

-- Hör du Laura, _varför_ lät du inte Filip köpa möblerna hos Levi ...

Laura vill inte vara oartig, och då Andreas är deltagande, blir hans röst så sympatisk att han får gå på, under det Filip blir stum emedan han icke vill göra Laura ledsen.

Andreas missbrukar bådas godhet och går på med Laura som medbrottsling:

-- Om Filip hade sett min salongsmöbel, skulle han bränna upp det här skräpet, men han vill ju aldrig komma till mig. Jag talte nyss om att jag bor på Strandvägen, och att Filip skulle få göra bekantskap med Äppelsvan hos mig, och Filip skulle få låna hans sista bok. Det är en bok må du tro ...

-- Jag har läst den, faller Laura in för att få kontakt ...

Men Andreas spelar orrspel och hör inte ...

-- Det är den största bok som är skriven, och den är skriven för dig Laura. Där finns ett kapitel ...

Jungfrun anmäler att herrskapet är serverat.

* * * * *

Det finns folk som ljuger på sig själva och av flera grunder. Som vi alla gjort det någon gång, begagnar jag ordet vi i det följande.

Vi känna oss förintade i ett stortalande sällskap och vi kasta oss opp med att göra oss till hjälte i något tvetydigt äventyr, i nödfall ett brott.

Vi behöva trösta en vanlottad och vi dikta på oss hans lyte för att lätta bördan. Men där ligger faran nära att den tröstade är en spjuver som också har ljugit på sig själv, och då kan en härva av lögner trassla till sig.

Filip är av naturen icke mörkrädd och icke Andreas heller, men under det Andreas berättar en spökhistoria i ett sällskap av damer, får Filip det intryck av damernas leenden att Andreas är mörkrädd. För att hjälpa honom, slänger Filip ut en livboj.

-- Jag, må du tro skulle inte våga gå ensam uppför vindstrappan om jag också hade lykta med mig.

Andreas spetsar öronen och har gott minne för andras svagheter, på vilka han kliver upp.

Ett par timmar senare när gästerna äro utpratade och tomma som utspritade ärtskidor, griper Filip i stora påsen och tar fram en hjältedat om sig själv och en lös häst som han råkade i en mörk skog. Historien gör succes, så att Andreas känner sig under, och vill kravla sig upp på den andras rygg; stryker en smocka på Filips hjältedat, sablar ner honom med hans egen huggare:

-- Det tror jag inte; du som är så mörkrädd att du inte törs gå i vindstrappan med lykta!

Filip som icke var mörkrädd, blir det nu för livstiden i Andreas' och sällskapets ögon. Detta därför att han ljög på sig själv.

Det finns ännu mera invecklade fall av lögn. Så har det hänt att en lögn genom oförutsedda omständigheter blivit sanning. Lille Saul har ljugit att hans dumma pjäs skall spelas på teatern; denna lögn har han lånat pängar på, och går nu med ont samvete. Så blir pjäsen spelad; sagan blev sanning, och lille Saul har så gott som icke ljugit. Den gången hade han tur!

Så mycket lögner på god tro som läses i skolorna och vid universiteten; så många föråldrade teorier och hypoteser som i nästa tidevarv skola anföras som vantro, vidskepelser och villfarelser. Den som anar den kommande sanningen och vaknar upp seende sig omgiven av lögner, andandes lögn, den gripes av förtvivlan och raseri, och vill kvävas. Lögn i lära och leverne, lögn i umgänge, i vänskap och kärlek, i lagstiftning, förvaltning, styrelse, politik och religion.

Sanningen är en jökel som skrider omärkligt fram, blir is från snö, smälter till vatten och blir is igen, men förnyas oupphörligt uppifrån av ren snö, klar som sanningen; när den åkte framåt och nedåt ett stycke blir den smutsig som lögn och rinner bort.

* * * * *

-- Ja, Kilo, upptog nu Max, vi leva i villornas värld, och i sofisternas tidevarv, där Sokrates, tänkaren, alltid skall tömma giftbägaren. Men ni teosofer ha en annan förklaring på lögnens konstanta bestånd.

-- Du menar när Brama lät förföra sig av Maja till fortplantningen. Det var himlens syndafall, för vilket vi få bota. Men det gudomliga urämnets beröring med jordämnet alstrade endast en fantomvärld av halvhet och overklighet. Därför har Plato rätt när han anser våra idéer om tingen vara det sanna, verkliga, och tingen själva endast schematiska skuggbilder, subjektiva uppfattningar av urbilderna. Schopenhauer har bäst sagt det: att materien saknar verklighet. Därför äro våra dagars materialister så långt från sanningen, att de äro på andra sidan. Ni ser ju dessa förtvivlade utan styre driva omkring; de gå i mörkret och stöta sig, de nosa i jorden som tryffelsvin, de vända ryggen åt urbilderna och se bara avbilderna. Därför dyrka de Maja, jordanden, kvinnan, och när de icke vilja tjäna gud i kärlek skola de slava hos Omfale i hat.

-- Rätt har du, men dessa materialister ha dödat själva materien, på samma gång de dödat sig själva. Man kan nämligen icke tvista med dem om själens odödlighet som de förneka. Det är ju möjligt, att deras själar skola dö eller förintas, efter som de känna det så. De kanske ha begått andligt självmord. -- Om ni tillåter, och vinterdagen är lång, skall jag läsa min sista dialog om materien som levande väsen.

Han läste följande.

* * * * *

Man har gjort en kort resa, och kommer hem för att återfinna sitt efterlängtade rum. När man träder därin är det främmande. Ingenting är rubbat, ingen rengöring, ingen skurning har skett, men rummet är förändrat. Något kallt, tomt slår en till mötes; det motsvarar icke den bild man gjort sig under frånvaron, och man känner sin egen person främmande för omgivningen, men denna förnimmelse växlar så hastigt med den förra att man icke vet vari förändringen består, om det är i rummet eller i ens person.

Men om man icke gjort en resa, utan tillbringat natten på en fest, och kommer hem på morgonen vid dagsljus, då får man ett annat intryck. Även om man varit i gott sällskap, haft oskyldig glädje eller lärt nytt, är återseendet av rummet rent av hemskt. Den orörda sängen med sina vita svepdukar står där som en anklagelse; det känns som om ett brott hade blivit begånget, kanske ett brott mot naturens lagar; den heliga sömnen, som förnyar och pånyttföder, är kränkt i sin hälgd; det är mer än en försummad plikt som tynger; det känns som en oersättlig förlust; men man skäms tillika, skäms så att man vill förintas eller förinta sig själv. Kanske man försummat något man icke vet, ett möte i drömmen där man kunnat lära visdom, ja det känns som om man låtit någon vänta på sig förgäves, och det är kanske denne okändes smärta man nu erfar.

Man möter sin utsövda tjänare och ser dess klara blickar, lugna samlade väsen efter en utsövd natt, och man skäms ännu mer; man förödmjukar sig och avundas den ringa arbeterskan som i detta ögonblick är en överlägsen. Och ser man sig nu i spegeln, ser det blodsprängda ögat vars pupill fladdrar som fosfor i luftdrag, så känner man icke igen sitt ansikte. Där sitter kvar reflexer av de personer man samtalat vid under natten, ja man kan vara totalt om-maskerad då man umgåtts med en stark personlighet, efter vars ansikte man inställt sitt eget under de många timmarne.

Ett okänt brott är begånget och man erfar ångesten att bli upptäckt; man väntar sig en dag full av olyckor, och lägger man märke, skall man se att den dagen medför tråkigheter. Det står något förargligt i morgontidningen, man mottager ett dåligt brev, kanske underrättelsen om en olycka. Känslan av skuld är så stark att man tål allt under dagens lopp; man dricker dåligt kaffe utan att våga klaga, man mottager förödmjukelser utan invändning, och man gör sitt arbete med en förtvivlans iver för att liksom gottgöra.

Jag vet en ung man som kom hem i soluppgången, och när han möttes av sin kanariefågels glada morgonsång, så tog han fram sin revolver och sköt fågeln. Långt efteråt, då han sökte reda sina intryck, förklarade han att han först tänkt skjuta sig själv, dock utan att ha begått någon dålig handling under natten; längre fram i tiden ville han minnas att fågeln liksom föreställde hans onda samvete vilket han ville döda. Men när han vaknade på förmiddagen, grät han vid åsynen av den döda fågeln, dock utan att ångra gärningen. »Någonting måste dö!» Mera kunde han icke säga.

[Detta erinrar om rabbinernas tolkning av gamla testamentets offer, särskilt den om syndaoffret (chattat) med blods utgjutande.]

Man kan även vara så länge borta från sitt rum, och i så fula ärenden, att man med fasa flyr det och icke kan återvända. Man mötes av något okänt, som tagit rummet i besittning och som tränger en ut; det sitter någon i ens soffa, som man icke ser, och denna någon är en hamn av ens jag, men hotande; en utbrytning av ens bättre jag, som med förakt och förebråelser jagar ut den förnedrade tvillingbrodern. Dock, man kan även möta främmande väsen, dåliga alster av ens person som i det övergivna tomma rummet tagit livsliknande form, och dessa äro icke goda att möta, ty de äro öknarnes, de brända tomternas, ruinernas, tystnadens och tomrummets barn.