Part 9

-- Kunskap är makt. Jag förstår och gillar din önskan. Nåväl, du skall åtfölja Benjamin. Han skall vara din hand, och du skall vara hans hufvud. Jag har offrat en son och dotter förr, jag vill än en gång utsända Isak till bränneoffer, men Herre, sänd din ängel till altaret och afväpna mördarens hand! ... Gör dig redo, min dotter! Glöm ej att medföra tolf af mina dufvor! Du behöfver äfven en tjenarinna.

-- Jag medför en från Sverige ... Sabina från Riseberga. Fader, om du älskar din dotter, så visa någon huldhet mot dem, som varit goda mot mig. Du känner presidenten Kurck, du har sändt hans gemål en frikostig gåfva. Men du känner icke riksrådet Ryning och hans husfru. Alla dessa har jag gjort sorg, jag har bedragit dem på ett hopp, jag har två gånger öfvergifvit dem. När jag skildes från riksrådinnan Ryning, sade hon till mig: »Hvar du i världen går, skall jag bedja för dig» ... _Hon_ kan bedja, _hon_ kan älska. Och hon tillade: »Jag gifver dig två ting till gagn och till minne: Davids psaltare och min trotjenarinna Sabina» ... Fader, Rynings äro för sitt stånd icke rika. Gif dem ett furstendöme!

-- Davids psaltare gaf hon dig? Hon skall få ett furstendöme. Tiden skyndar; red dig till afresan!

11. Budskap till österlandet.

De hade varit intet; de ville blifva allt.

Galeren Levant gled med den förenade kraften af segel, åror och strömdrag snabbt utför Donau. Seglatsen var farlig i dessa slingrande vatten, hvilka än delade sig i smala, strida rännor kring de många öarna, än åter förenade sig i en djupare bädd, som ännu var smal, men snart skulle vidgas. Många försåt lurade under flodens lugna yta: än klippor, än grund, än vraket af ett förolyckadt fartyg, än grofva stockar af ek och furu, som sjunkit med nedra änden och stodo med den öfra upprätt i vattnet. Lotsen, en klipsk genuesare, som kände Donau bättre än Medelhafvet, lämnade under seglatsen aldrig sin post. Om dagen måste Levant med snabbaste rodd passera de smala strömfårorna, där en pil eller en kula så ofta sökte från öarna hejda galerens lopp. Vid mörkningen sökte galeren sin ankarplats i den bredaste strömfåran, ty vid stränderna vågade ingen ankra. Här lågo beständigt röfvare på lur och äntrade i sina lätta båtar de oförsiktige seglare, som lagt sig för nära dessa ogästvänliga kuster.

Icke ens midten af floden var fullt säker. Två gånger hade misstänkta små farkoster smugit sig ut på de tysta vattnen i nattens mörker och ljudlöst närmat sig fartygets bog. Men de hade funnit besättningen på sin vakt; några skarpa, välriktade skott hade förmått dem att skyndsamt försvinna i mörkret. Galeren förde åtta kanoner; han kunde trotsa alla otrefliga nattspöken.

Så hade Ruben Zevis beskickning lyckligt passerat Straubing, Passau, Linz och den ännu ogrumlade Donaus öfra lopp, utan att landa. I Wien tog sig Levant tre dagars rast att proviantera. Staden var nästan öfvergifven i sommargrönskan af fruktan för Wrangel och svenskarne. Hagar besökte jesuiterkollegiet, som spann kring världen trådar af finare spånad än Ruben Zevis, och fick nyttiga anvisningar på Konstantinopel. Hvar hade icke desse fromme fäder sin hand i tidens intriger?

Färden gick vidare. Efter Wien begynte floden visa ett lätt grummel vid stränderna, medan midten var blank. Bergen drogo sig bortåt horisonten, de vida ungerska slätterna med sina betande boskapshjordar sträckte sig ända till flodstranden. Floden krökte sig åt söder, man passerade Pressburg, Komorn och Buda-Pest. Hvarje kväll, när man ankrade, infunno sig Ruben Zevis agenter, som kände flaggan, och inhämtade order. O, dessa stilla, tysta, varma sommarnätter med sina tindrande stjärnor, sina dofter från ändlösa, blommande betesmarker och näktergalarnas drillar, afbrutna stundom af fårhjordarnas ensliga bjällerklang och herdarnes anrop!

De båda utskickade, broder och syster, sutto ofta långt in på natten i förtroliga samtal om de underbara öden, som fört dem så långt från Kaskas torp. Hvarför skulle de icke tro på stjärnorna? Kristina hade haft rätt: på något måste de tro. Ingen af dem hade funnit ett fäste, hvarken hos Israels Gud eller de kristnes frälsare. De voro ense att underkasta sig denna hemlighetsfulla ledning, som de ej kunde motstå och som hittills fört dem till en så oväntad höjd. Hagar, den öfverlägsna och högre begåfvade, hade klart fattat sitt mål och använde hela sin vältalighet för att höja sin flyktige broder upp till sig. Dem kunde ingen döda och ingen emotstå före stjärnornas stund. De måste beständigt stiga i makt, tilldess att världen låg för deras fötter och människorna kysste i stoftet deras klädningsfållar. De hade varit intet; de ville blifva allt.

-- Men Rachel får mig till hvad _hon_ vill, invände Benjamin oskyldigt.

-- Rachel är en af dem, till hvilka Moses' Gud sade: föröken eder och uppfyllen jorden! Man skall vara god mot de svaga, men man skall ej nedsjunka till deras svaghet. När de säga dig: fall! så svara dem: stig! Ty när de förökats och uppfyllt jorden, ha de fyllt sin bestämmelse, som plantan och djuret. Vi tre -- du känner den tredje -- ha fått en annan lott i skapelsen. Vi skola lyfta till oss det som kan upplyftas; det öfriga låta vi ligga, om vi ej nedtrampa det.

Krökande sig åter åt öster, hade Donau efter Theiss' inflöde blifvit betydligt bredare och liknade nu ett sund mellan hafskuster. Levant passerade Belgrad, Orsova, Palanka, Viddin. De resande hade inkommit på turkiskt område: till höger Bulgarien, till vänster Valakiet. På båda stränderna vilda, grymma folk, hårdt trälande under roflystne paschar. Gång efter gång stängdes floden af fästen eller väpnade stora galerer. Tull utkräfdes vid hvarje fäste, hvarje af paschan utsänd galer. Därpå var Ruben Zevis beskickning förberedd, strödde ut guld och kom lyckligt igenom. Nattvakterna måste fördubblas. Åter två gånger angreps Levant i mörkret af lätta båtar. Här aflöpte det icke med skrämskott. Benjamin Zevi fick åter pröfva Urban Niemands förrostade huggvärja. Anfallen tillbakaslogos, de djärfvaste korsarerne störtades med blodig panna i floden. Levant uppnådde lyckligt, efter tre veckors resa, Svarta hafvets vida hafsspegel genom Sulinamynningen.

-- Hagar -- sade Benjamin en dag, när de, styrande söderut, befunno sig på öppna hafvet -- läser du italienska? Jag har glömt allt hvad jag engång lärde af konstberidarne.

Hagar mottog ett afgnaget fårben, hvilket Sabina funnit bland lämningarna af morgonens måltid, och hopstafvade några i benet inristade italienska ord: _I natt klockan 2_. Den, för hvilka dessa ord voro ämnade, hade sannolikt icke märkt dem och bortkastat benet.

Assar Kaba rådfrågades. Hans folk var höjdt öfver alla misstankar, men bland roddarne och besättningen funnos åtta italienare, sexton tyskar och två spaniorer. Man lät ingenting märka, vakten gäspade på sin post, natten kom, allt syntes hvila i ro. Men man var förberedd. På det utsatta klockslaget höjde sig i mörkret först ett, så åter ett och åter ett hufvud öfver luckan till roddarnes fördäck. Tre skuggor smögo sig varsamt fram och begynte lösgöra storbåten. Samtidigt förmärktes en röklukt från lastrummet.

Assar Kaba hade inväntat detta ögonblick. Innan de tre skuggorna vid båten anade oråd, grepos de bakifrån och kastades i hafvet. Samtidigt inträngde eskorten under fördäcket, fann sex af roddarne sysselsatte att binda sina sofvande kamrater och vräkte, efter en kort strid, äfven de sex i hafvet. En sjunde, som anlagt eld i lastrummet, förpassades samma väg. Elden släcktes. Det var en af dessa korta processer, som voro så vanliga denna tid, när hvarje hand sökte byte och en fiendes lif icke ens aktades värdt en krigsrätt.

En man, den tionde af de sammansvurne och troligen anstiftaren till detta försåt att bränna Levant, hade undkommit genom att själf hoppa i hafvet och, försedd med en korkdyna, söka uppnå stranden. Det var den genuesiske lotsen. Han hade i brådskan glömt sin lifgördel, och i denna fanns en påbörjad rapport till tiomannarådet i Venedig. Detta råd var ett märkeligt kugghjul i sextonhundratalets inre urverk. Det kände allt, dess spejare funnos öfverallt. Det visste Levants afgång och destination; det skulle ej underlåta att anlägga sina kontraminor mot Ruben Zevi.

Lyckligtvis blåste vinden god, man hade blott tre dagsresor till Konstantinopel. När Levant efter nya tullar, prejerier och mutor en dag i början af Juli ankrade vid gjaurernes hamnbrygga utanför Gyllene hornet och första dufvan från Regensburg försvann i den blå sommarluften, hade galeren varit fyra veckor på vägen, en ovanligt snabb resa i dessa krångliga tider och farvatten. Dessa fyra veckor hade Hagar användt att med tolkens tillhjälp lära sig turkiska språket och göra sig underrättad om ställningen. Hon inträngde i allt med tankens snabbhet.

Forntidens Byzanz, grekernes Konstantinopel, nu mera osmanernes Stambul, var vid denna tid en stad af ruiner och kojor, mellan hvilka här och där sågs ett sällsamt prålande palats i urartad arabisk byggnadsstil eller det spetsiga tornet af en förgylld minaret. Ärevördig och jättestor, reste ännu den till moské förvandlade Sofiakyrkan -- Aja Sofia -- sin förfallna kupol öfver spåren af barbarernes ödeläggelser. Stora kvarter af staden lågo i aska efter den senaste blodiga striden om Muhamed IV:s tron, men i de kvarstående, trångt byggda stadsdelarna vimlade täta folkhopar af alla Västasiens och Europas tungomål. Trotsande alla ödeläggelser och alla oblida skiften, fortfor denna geografins underbara pärla ännu att vara sin världsdels förnämsta handelsstad, ett oumbärligt marknadstorg för öster- och västerland. Sultanerne voro inga föraktare af det snöda guldet; de öppnade villigt sin hamn för alla länders köpenskap, under förbehåll att taga åt sig hvad de funno för godt. Och sultanerne växlade om, men finanserna förblefvo alltid de samma, alltid lika bekväma. Pascharne sögo ut och urkramades som svampar.

Denna berättelse har icke antecknat alla de mutor, hemliga smygvägar och eunukers förord, hvarmed det slutligen lyckades Benjamin Zevi att bana sig väg till storvesiren Kuprili paschas mottagningsrum och, åtföljd af tolken, öfverlämna i hans egen hand det viktiga brefvet. Men när budbäraren kommit så långt, såg det ut som skulle han ej komma längre.

Kuprili var en man om mer än sextio år med långt silfverhvitt skägg och bar den gröna turban, som utmärkte hans höga rang. Den mäktige sonen af en fransk renegat låg utsträckt på sin divan. Österlänning till börd och seder, lät han sällan märka, att han af sin fader, fransmannen, fått en till hälften europeisk uppfostran och talade flytande franska. Denne man, hvilken hans samtid prisade som en rättskaffens muselman, kunde efter behof förskapa sig till en orm eller en tiger, han kunde vara lika smidig, som han en annan gång var brutal -- än listig och grym, än öppen och ädelmodig, nästan ridderlig, alltid klok, alltid beräknande, kort sagdt en glänsande förening af europén och asiaten under samma turban.

Sedan sändebudet tre gånger bugat sin panna mot golfvet, nedlät sig storvesiren att genomläsa brefvet och därpå afgifva turkiskt besked.

-- Hvad? Son af en skabbig hund, hur vågar du komma till mig med ett så oförskämdt tillbud? Vet du icke, att min herre sultanen värdigas för närvarande tillåta republiken Venedig lefva i fred på hans utmarker? Och hvad är det för en usel bakschisch (drickspenning) du bjuder min herre för ett fredsbrott med gjaurerne? Bjud detta åt slafven, som tillreder min sorbet, och tacka min nåd, att jag ej skickar dig hem med afskurna öron.

-- Min herre, den stormäktige fursten öfver västerlandet Ruben Zevi tillbjuder profetens utkorade kalif, hvars lif den Allsmäktige bevare i tusen år, ön Kandia, med alla dess skatter, uppläste Benjamin oförskräckt sin inlärda läxa genom tolken.

Kuprili reste sig till hälften upp i divanen.

-- Och detta bjuder den gamle kamelen, på hvilken alla människor spotta! Är då Kandia hans, efter han skänker det som en allmosa åt de trognes beherskare? Säger han icke, att vi skola eröfra det med moslims blod? Kan icke min herre taga denna usla ö, den stund han finner för godt, och behålla den, utan att fråga en oren gjaur om hans lof därtill? Bort med dig! Hälsa din herre, att jag hvarken hängt eller spetsat hans fattiga valp. Gå, det är nåd nog. Hassan, drif ut pojken; han må krypa ut helskinnad!

Med detta besked återvände Benjamin till den otåligt väntande Hagar.

-- Allt förgäfves! Intet att göra! Han har intet annat än skymford till svar. Hade jag detta turkiska nöt engång på Levants däck och en ärlig dagg i min lytta hand!

Hagar eftersinnade.

-- Venedig har hunnit före oss. Men ingenting är förloradt; storvesiren vill endast afpreja oss mera penningar. Vi skola tysta bandhunden med ett nytt köttstycke. Du skall utverka ett nytt företräde.

-- Och återvända med afskurna öron! utbrast den förolämpade brodern.

-- Nej. Skaffa mig en karldräkt med lösskägg; jag har gjort mig underrättad om allt; jag skall följa dig som din tolk.

Dagen därefter hade guldets klang och böneskriftmästarens girighet åter banat en väg till den förtörnade storvesirens gemak. Besöket tycktes ej vara oväntadt och utföll mindre onådigt.

Efter de föreskrifna vördnadsbetygelserna täcktes sultanens förtroendeman fråga, om budbäraren var trött vid lifvet, när han än en gång vågade besvära de trognes beherskare.

Benjamin svarade, bugande pannan till golfvet, på svenska:

-- Jag önskar i djupaste underdånighet, att de trognes beherskare och besynnerligen hans höge trotjenare måtte bekomma femtio goda rapp af ett bamburör under fotsulorna, efter jag hör, att det skall brukas så här i österlandet.

Tolken framträdde och uttydde denna underdåniga önskan på turkiska:

-- Den stormäktige Ruben Zevis budbärare säger sig vilja öfverlämna åt eders excellens' vishet att själf bestämma de villkor, som kunna göra förevarande ärende behagligt för de trognes beherskare.

-- Hvad bjuder mig då den gamle kamelen där i sitt råtthål?

-- Han bjuder, utom Kandia, kvitto på hela sin fordran hos framlidne sultan Ibrahim.

Storvesiren höjde föraktligt på axlarna.

-- Hvad angå sultan Ibrahims skulder hans efterträdare?

-- Han bjuder -- fortfor tolken -- därutöfver femhundratusen genuesiska dukater i fullviktigt mynt.

-- Femhundratusen? ... Det är ändtligen något förnuft i ett sådant anbud. Men det kostar mig mer att utrusta en flotta mot Kandia.

-- Är det tillåtet att yppa för eders excellens en sak af vikt utan vittnen? fortfor den till tolk förklädda Hagar, plötsligt utbytande turkiskan mot fransyskan.

Storvesiren Kuprili studsade, fixerade ett ögonblick den spenslige tolken, som ej såg vådlig ut för hans säkerhet, och gaf därpå böneskriftmästaren en vink att aflägsna sig.

-- Hvem är du? frågade vesiren på samma språk.

-- Jag är den, som kan bjuda ers excellens allt hvad edert snille ej kan hoppas att vinna utan guld, svarade Hagar djärft. Jag har Ruben Zevis fullmakt _in blanco_. Tillåt mig att erinra om hvad eder vishet känner bättre än jag, men som är nödigt för att uppfatta betydelsen af mitt anbud! Alltsedan den store sultan Suleimans död för sjuttio år sedan hafva janitscharerne uppsatt sultaner på kalifernes tron och åter afsatt dem. För trettio år sedan afsatte de sultanen Mustafa, tillsatte Osman II, mördade honom, uppsatte åter Mustafa och mördade honom året därpå. Mustafas förste son Murad regerade kraftigt och blodigt, men dog i sin halfva ålder. Andre sonen, Ibrahim, omgjordades med profetens sabel. Han älskade prakt, kvinnor, pälsverk och ambra, förslösade rikets skatter, gaf en armenisk jättinna Damaskus och lät henne styra. Ibrahim afsattes, dränktes i ett bad af rosenvatten och begrofs i ambra. Hans moder validé Kösem uppsatte efter ett blodbad Ibrahims son Muhamed på tronen och styrde riket, tilldess att hon nattetid stryptes af ulemas, sofis och spahis med ett gardinsnöre. Sju storvesirer hafva inom få år tillsatts, afsatts, strypts, spetsats eller sönderslitits af vilda hästar. Eders excellens, den åttonde, afbidar samma öde, om ej alla tigrar och schakaler tystas med guld. Men alla tillgångar äro uttömda: tronbestigningen har ensamt kostat 4,080 pungar, hvarje pung räknad till 500 piaster, hvilket gör 1,958,400 dukater. Hären och flottan uppsluka än mera; minns, att en kristen flotta redan stängt Dardanellerna och att fyrtio fästen förlorats i Bosnien! Icke ens eders excellens' oförlikneliga snille skall utan penningar lyckas bevara den unge sultanen på kalifernas tron.[5]

-- Unge man -- inföll storvesiren med rynkade ögonbryn -- huru många lif har du att förlora, när du vågar tala till mig ett sådant språk?

-- Eder underdånige tjenare har endast ett, men det kan blifva eders excellens nyttigt, genmälde Hagar oförfäradt. Må eder vishet urskulda min dristighet: jag hade icke vågat tala så till den mäktige förvaltaren af profetens arf, om icke eders excellens' företrädare Achmed pascha blifvit söndersliten af hundar och stycken af hans fett blifvit sålda för tio asper som botemedel mot gikt. Minns, att det gäller återupprättelsen af osmanernes herravälde öfver världen. Eders excellens är den man, som profeten utkorat till detta höga värf, och den ende som förmår utföra det. Men äfven ett lejon kan kämpa förgäfves utan en droppe lifgifvande vatten, och eders excellens behöfver penningar, mycket penningar. Värdigas inse hvad det innebär att i hvarje fara kunna anlita Ruben Zevis outtömliga tillgångar, att med hans guld kunna tämja de grymmaste motståndare och att med detta samma guld kunna uppställa ständigt nya härar till tronens försvar eller till utvidgandet af halfmånens makt. Det hemliga och viktiga anbud, som jag sist velat tillägga å Ruben Zevis vägnar, är, att han bjuder eders excellens öppet kreditiv på sin agent i Konstantinopel, grekiska bankirhuset Argyropulos, mot pant af tullinkomsterna i Smyrna, Aleppo och Alexandria.

[Fotnot 5: Sistnämnda fakta tillhöra hvälfningarna i Konstantinopel under åtta år, från 1648 till 1656, då Kuprili blef storvesir.]

Kuprili pascha var den störste statsman som de barbariske osmanerne dittills frambragt. Han öfverlade och fann skälen bindande. Så mycket hade Venedig ej kunnat bjuda honom. Han antog tillbudet.

När kreditiv och pantförskrifning utväxlats, lade storvesiren sin hand på den frimodige tolkens skuldra, såg honom skarpt i ögat och sade:

-- Du är icke en man, du är en kvinna!

-- Eders excellens säger det, svarade Hagar, aftagande lösskägget. -- Jag är Ruben Zevis dotterdotter och syster till denne hans budbärare.

Hon kunde ej undgå att rodna. Hennes för en muselmans ögon alltför smärta, men behagfulla gestalt röjde sig under karldräkten. Hennes österländska drag med de mörka, blixtrande ögonen framträdde som genom en förvandling, när hon bortlagt lösskägget. Storvesiren betraktade henne, lika förvånad öfver hennes skönhet, som nyss öfver hennes klokhet.

-- När du ombytt dräkt, sade han, vill jag föreställa dig för min son Achmed.[6]

Hagar gjorde en djup vördnadsbetygelse, utan att svara. Hon kände ingen håg att blifva slafvinna i ett turkiskt harem.

[Fotnot 6: Achmed pascha blef 1661 storvesir efter sin fader. Desse två store statsmän lyckades för en tid återupprätta sultanernes sjunkande makt.]

12. Slafvens slafvinna.

Hvad skulle drottning Kristina säga?

Två dagar därefter visade sig en trupp af femtio spahis, medförande två rikt sadlade arabiska hästar, vid hamnbryggan, där Levant låg förtöjd. Agan Mustafa frambar en inbjudning för Ruben Zevis båda sändebud till storvesiren Kuprilis palats.

En vägran var icke möjlig. Tätt beslöjad, tog Hagar plats i den ena sadeln med dess guldstickade schabrak, hennes bror i den andra. De infördes i palatset vid olika trappor, Benjamin till storvesirens gästrum, Hagar till »den lycksaliga trappan», som ledde till harem. Nu bar hon sin kvinnliga europeiska hofdräkt och föreställdes för storvesirens främsta gemåler. Hennes hjärta klappade; skulle hon instängas i detta praktfulla fängelse, bland dessa pärlsmyckade gamla och unga kvinnor, som plockade i hvarje band af hennes klädning, utdrogo nålarna i hennes hår och profvade i utbyte sina smycken på henne? Hvilket stoj, hvilket sladder! De tröttnade icke att ömsom beundra, ömsom begabba denna underligt styfva, snäft kostymerade nya varelse, så olik alla andra i hållning och dräkt. Hvarför införas i ett harem, trodde de, om ej för att blifva dess invånarinna? Kände de svartsjukan? När har en medtäflarinna undgått dess pilar? Dessa okunniga, viljelösa, instängda naturbarn hade dock frihet att skratta, gråta, prata, undra, älska, hata, förtala -- allt, utom att tänka. De fjortonåriga undrade, om ej den nya favoriten var några år äldre än de. Och Hagar förstod turkiska.

Slafvinnor kringbjödo dadlar och syltade rosor. De pärlsmyckade kastade sig öfver sötsakerna som snåla barn. Odaliskerna väntade befallning att utföra en dans, men de bedrogo sig. Icke i dag.

Harems tjocka sidenförhängen drogos åt sidan, och in trädde mellan raden af eunuker, icke den unge Achmed, som Hagar fruktade, men en bildskön gosse om sju år, vid hvars åsyn alla harems invånarinnor kastade sig med ansiktet mot golfmattorna. En vink, och främlingen måste betyga samma vördnad. En annan vink, och alla uppreste sig. Men nu behöfde ej förhatliga slöjor täcka alla dessa behag för manliga blickar. Inför denne gosse föllo alla slöjor till marken. Han, som var allas herre, skulle se allt.

Hvilket sällsamt barn! Österlandets piltar kunna leka som andra, rasa i pojkstreck, glömma allt för ett namnam eller ett muntert äfventyr, men denne gosse tycktes upphöjd öfver sin ålders lättsinne. Så ung, tycktes han redan förutbestämd till strider och sorger. I hans djupa, drömmande blick låg ett underbart allvar. Han var dock märkbart förlägen. Han hade underkastat sig en ceremoni och var dresserad att utföra den värdigt. Hagar förstod, att detta sköna, blomstrande, sorgsna barn i svafvelgult siden och guldvirkad turban, där ädelstenarne gnistrade, ej kunde vara någon annan än kalifernes efterträdare, padischan, den unge sultanen Muhamed IV. Kuprili följde honom; svit och eskort hade stannat utanför detta, för alla andra än harems herre fridlysta rum.

Den höge gästen skred långsamt och brydd genom salen, utan att hälsa. Blott när han stannade framför den äldsta af Kuprilis många gemåler, Fatme, som hade kunnat vara den yngstas mormor, hörde man honom framsäga en inlärd läxa af höflighet. Fatme åhörde honom knäböjande med armarna korsade öfver bröstet. En vink af storvesiren, och Hagar måste nedfalla i samma ödmjuka ställning. Det kokade inom henne, men där fanns intet val. Afundsvärda lycka! Padischan hade åter stannat och nu midt framför henne.

Den sjuårige sultanen, föremålet för allas beundran och allas skräck, förunnade främlingen från västerlandet en kort, likgiltig blick, vände sig frågande till sin storvesir, mottog af honom en narciss och räckte narcissen åt Hagar. Det var _selam_, blomsterspråk. Därpå vände han henne ryggen, påskyndade sina steg, nöjd att undkomma, och försvann samma väg, där han inträdt, åtföljd af storvesiren.

När i vår tid ett godståg stannar, lastadt med boskap, får man bevittna mångahanda ljud, då alla tungors band i ett nu blifvit lösta. Kuprilis harem erbjöd en liknande konsert, när den sista fliken af förhänget fallit och det fruktade barnet var borta, han, som blott behöfde rynka ett ögonbryn för att låta insy alla dessa stackars skrattande varelser i säckar och dränka dem i Bosporen. Ett berg hade fallit från alla bröst; där uppstod ett skrik, ett skratt, ett döfvande sorl af utrop och frågor. Hvad sade han? Hvad ville han? Hafva vi funnit behag inför profetens skugga? Och hvad betydde hans selam?