Part 8

-- Ro? Det skall jag förekomma. Blif mig från halsen med detta barnjollret! Ni hör, ers högvördighet, han ställer mig ännu till rätta för den tid, när jag ej hade makt att bortlofva en bondgård, långt mindre mig själf! Hvad skall jag svara en så envis herre, som intet ens har vett att begripa skillnaden mellan mitt stånd och sitt? Jag är intet _obligerad_ af ett barns löften; jag häfver dem upp. Jag tillbjuder hans furstliga nåde öfverbefälet och successionen, jag tillsäger honom att vänta, men han _refuserar_! Hvad är detta för fräcka _discourser_? Ändock han skulle dö i en sådan _espérance_ att varda utsedd till min gemål och aldrig komme därtill, är intet detta anseende nog för hela världen?

Äfven Carl Gustaf kände Vasablodet i sina ådror brusa upp.

-- Erik Oxenstjerna hade ringa ära af att engång vara i folkets mun såsom den där djärfdes lyfta sina förmätna blickar ända upp till en korad drottning, genmälde pfalzgrefven stolt.

-- Är detta en jämförelse? Har jag behandlat eders kärlighet såsom jag _tracterade_ Erik Oxenstjerna? inföll Kristina ytterst vredgad, stod upp, men satte sig åter. -- Den, som ej bättre vet åtskilja personer och anspråk, är intet värd den ära jag tillbjuder honom, ej heller de gåfvor han fått af Gud att densamma bruka.

Carl Gustaf fann rådligt att göra en diversion.

-- Eders majestät -- sade han -- talar om sitt dödliga frånfälle och min succession, likasom skulle jag vilja öfverlefva den dagen! Nej, med herrarne skulle jag aldrig komma till rätta, och Gud bevare mig från att söla mina händer i deras blod.

-- Blod? Hvem talar om blod? Sådane ären I! Men si, det skall jag förekomma! Märk, att jag säger eders furstliga nåde: ingen oreda skall förekomma, alltså intet blod utgjutet varda, om mig något dödeligt tillstöter.

-- Jag förstår det intet. Är ers majestät så _indifferent_ för min person, är ock min succession af ringa värde. Eders majestät kan ju af en _particular affection_ för någon annan _moveras_ från den mig nu gifna förtröstan framdeles.

Paus. Kristina lyckades återvinna sitt öfverlägsna, nästan hotande lugn.

-- Detta säger eders kärlighet för att lura ut mig. En fältherre vill utspionera fiendens position; men märk nu ock först, att jag ingen fiende är, fast mera en ärlig vän, och därnäst, att min _position_ ligger i öppen dag. För mina tankar är jag ingen skyldig att redovisa; ej heller ställer mig någon för dem till räkenskap. Vill eller vill intet eders kärlighet vara förnöjder med dessa tre punkterna, som jag strax i början förelagt? Märk: _primo_: intet ja och intet nej för min person, förrän jag är fem och tjugu år gammal; _secundo_: att jag ingen annan tager än eders kärlighet, _om_ jag gifter mig; _tertio_: _om_ jag intet gifter mig, _declareras_ eders kärlighet till min efterträdare ... Är detta nog? Lägg märke till att jag intet tillbjuder detta två gånger. Det sitter hårdt nog ändå. Jag begär svar.

Detta svar räckte till sent på kvällen. Ingen af de två hufvudpersonerna ville vika från sin position. Vreda ord omväxlade med löjen och hot på ena, yttre underdånighet och hemlig förbittring på andra sidan. Det var ett fältslag mellan ring och krona, sådant där ännu aldrig utkämpats i Stockholms slott och knappt i någon annan konungaborg. Biskop Johannes och grefve Magnus uppträdde som medlare, ytterst varsamt, såsom man ju måste behandla ett lejon och en lejoninna i handgemäng, men törhända icke alltid lika uppriktigt. Slutet blef, att lejonet erkände sig, icke besegradt, icke tillfredsställdt, men resigneradt att lyda och vänta. Man öfverenskom, att det kungliga giftermålet skulle för alla, äfven för drottningens moder, för rikskanslern, rådet och ständerna, framställas som afgjordt och endast uppskjutet för kriget, till hvilket pfalzgrefven skulle afresa som öfverfältherre. I sammanhang härmed skulle Carl Gustafs succession genomdrifvas i rådet och ständerna. Det märkeliga mötet afslutades med ömsesidiga försäkringar om tacksamhet och tillgifvenhet.

Uppvaktande hofjungfrun Ebba Sparre väntade i sofrummet. Kammartärnan bortskickades, drottningen kastade sig oafklädd på sin bädd. Hon var trött, men kunde ej sofva. Hennes tankar voro den af regnet uppsvällda vårfloden; han måste ju strömma ut öfver sina bräddar.

-- Ebba, sade drottningen, har du någonsin ridit på ett lejon?

-- Nej, det aktar jag mig för, svarade väninnan, döljande sin nyfikenhet under en gäspning.

-- Däri gör du rätt. Man kan inte bruka sporrarna; där hjälper intet annat än glödande järn. Något som bränner och något som lyser. Jag har försökt det, jag.

-- Och du har tamt odjuret?

-- Tämjas kan det inte, men spärras i bur. Man får se huru länge. Där måste vara ett stadigt galler.

-- Du förstår rida, du.

-- En gång har jag blifvit kastad ur sadeln. Vid Norrköping var det. Vid Björnsnäs. Den finska trollpackan, du vet. Hon med hårlocken. Tre gånger har hon förhäxat mig, tre gånger har hon fått spö. Grefvinnan Götz! Hon har ju lämnat staden?

-- Hon reste i förgår. Det skall hafva varit mycken uppståndelse i Ryningska huset, men ännu mer i det Kurckska. De höllo af otäckan.

-- Gjorde de? Det är möjligt. Jag har aldrig sett något mera oförskämdt i kjol, men därhos aldrig något mera beundransvärdt. Det fanns ögonblick, när jag velat vara hon.

-- Men ditt lejon är nu beskedligt i bur?

-- Ja, det kostade omak. I fyra timmar redo vi banan rundt. Hvilka kabrioler! Hvilka sidosprång! Stundom ett sakta rytande. Och alltid om igen till samma punkt, där vi redo ut ... min person, som skulle uppslukas; intet annat än min person! Gud bevare för kronan. Hvad skulle ett lejon bry sig om en förgylld spilta? Vi två skulle rida genom världen. Jag skulle lugnt sköta tygeln, nog skulle min sprakfåle skena, mig till behag. Min Gud, sådan hycklare! Han blefve en träffelig rikskansler. Han har varit mig så trogen, att natt och dag har han tänkt endast på mig. Och öfverlefva mig? Otänkbart! Emellertid är det nu klart ... för tre år tillsvidare. Begär ej få veta mer, var nöjd, att jag håller tygeln! Och gift dig ej före de tre åren, Ebba; jag behöfver någon, med hvilken jag i tysthet kan skratta.

-- Jag skall följa min nådiga drottnings föredöme och vänta.

-- Nej, gör inte det, du torde få vänta länge. Gift dig du, som kan det, som vågar det, men inte före de tre åren. Det är törhända ej lyckligt att vara för alltid ensam. Det är för varmt blod i oss, och sedan ... den ensliga storheten kännes stundom så kall. Pygmalion mejslade åt sig Galathea ... jag ville kunna mejsla åt mig en jämlike ... Nej, inte en jämlike, men litet mer än en leksak. Stundom tror jag mig hafva funnit en slik, men när jag drager på tråden, rör dansmästaren armar och ben. Jag kastar honom på elden.

-- Till sist kommer lejonet ut ur sin bur och skenar af med min drottning.

-- Tror du? Nej ... jag fruktar ej mer att blifva dess byte. Där finnas för många hårlockar. Ebba ... hvartill du än må nedlåta dig, dela aldrig din gunst med en annan kvinna! ... Ring på Fiken! Jag vill försöka att sofva.

Drottning Kristina lade sig, men sömnen flydde, tankarnas mästersmeder fortforo att hamra på städet.

-- Han väntar nu ... jag binder honom nu ... men länge skall han ej hafva tålamod ... han kan ju ej bindas för alla tider. Det är dock en konung gömd i hans gula kyller ... Om jag skulle frigöra mig från hans band och alla band? ... Om jag skulle ... Hagar har beundrats i Wien ... hon har sammanträffat med de lärdaste män i Europa ... Hvarför skall jag vara bunden vid detta barbariska land? ... Om jag skulle ... _afsäga mig kronan_?

10. Ruben Zevis sändebud.

Mina penningar föra krig, mina penningar sluta fred.

Vidpass en månad efter det konkordat, som i Maj 1648 afslöts i Stockholm mellan drottning Kristina och hennes designerade efterträdare, nedströmmade regnet en junidag öfver den fria riksstaden Regensburg, sköljde grus och småsten från vallarna, skurade gatorna och rann i strida bäckar ned till den uppsvällda Donau. Dagsljuset inföll så sparsamt genom det enda lilla fönstret i Ruben Zevis inre kontor, att en lampa tändes och kastade sitt bleka sken öfver den gamle bankirens långa, magra, vissnade, men ännu kraftfulla gestalt. Han hade föga åldrats, sedan han för sex år tillbaka uppträdde i Finland och Stockholm. Dessa genomträngande bruna ögon, som tycktes utspeja världens dunklaste vrår, hade måhända sjunkit litet djupare in, som fördolda fjärrglas; dessa knotiga händer, som grepo så mycket guld och kunde utkasta nästan likaså mycket, hade än mera antagit likheten med en örns utsträckta klor; det hvita håret hade glesnat något kring pannan, som dolde så många planer och ständigt rufvade öfver nya, mera omfattande. Men ännu, och kanske mera än någonsin, var han judarnes konung, såsom han var konungarnes jude; ännu tycktes han trotsa tid och mödor; ännu höll han med stadig hand de trådar, hvarmed han omsnärjde Europa och världen.

Det torftiga, trånga inre kontoret var medelpunkten i ett spindelnät, som omspunnit troner och folk. Allt löpte samman som radier mot detta centrum om knappt tio steg i längd, denna stora, nötta pulpet af valnöt, denna järnbeslagna ekkista, hvars innehåll ingen fått skåda, och detta massiva järnskåp, hvari de viktigaste papper med påfvars, kejsares och konungars egenhändiga namnteckningar och sigill funno sitt otillgängliga gömställe. Mellan nämnda tunga möbler återstod ett knappt utrymme för en liten hylla med Gamla testamentets böcker på hebreiska, ett bord med en vattenkaraffin och två skinnklädda, högkarmade stolar, hvaraf den ena var skrifstol. Flera behöfdes icke, ty audienserna här skedde mellan fyra ögon.

Från detta kontor ledde en dörr till sofrummet innanför, en annan till det yttre kontoret. Utsidan af denna senare dörr bevakades natt och dag af en pålitlig vaktpost; en annan stod ständigt väpnad vid det yttre kontorets utgång. Detta sistnämnda var en stor sal och inrymde tolf massiva skrifpulpeter, hvardera med två kontorister, samt ofantliga väggskåp med bref och handlingar. Här arbetade maskineriets drifhjul, som satte många hundrade mindre kugghjul i rörelse. Här kommo och gingo post och kurirer alla tider på dygnet. Tidningspressen var ännu i sin första barndoms linda; telegraf och telefon begrafna långt i framtidens dimmor. All förbindelse skedde direkt och mest med enkom afsända ilbud, emedan posten var osäker och ytterst oregelbunden, men äfven stundom med dufvor. Från inre kontoret till det yttre ledde ett språkrör, hvari chefen meddelade sina befallningar och på bestämda tider mottog rapporter.

Nu satt Ruben Zevi i sitt örnnäste, uppmärksamt granskande två nyss anlända rapporter, den ena från Münster, den andra från Osnabrück. De gällde fredsunderhandlingarna. Van att beherskas, röjde hans uppsyn föga, om dessa nyheter voro honom till behag eller icke. Slutligen drog sig likväl en rynka öfver hans skarpt markerade ögonbryn. Republiken Venedig var fredsmäklare, och Venedig var konkurrent. De penningestarka Nederländerna skulle ha varit farligare medtäflare, men de gingo i Ruben Zevis ledband. Venedig däremot intrigerade och lismade sig fram i tre världsdelar.

-- Benjamin! ljöd chefens röst i språkröret.

Benjamin Zevi inträdde, nästan oigenkännelig för dem, som icke sett denne unge man sedan han låg sårad vid Jankowitz. Numera affärsman, enögd, lytt på sin högra hand, som saknade två fingrar, och vuxen ett hufvud högre än då, skulle den forne gossen förekommit tio år äldre, om icke det bruna ärret på vänstra tinningen och ett eget spelande drag i det mörka ögat, hälften slugt, hälften pojkaktigt, skulle ha erinrat om de tider, när värjan och sadeln voro honom kärare än något annat i världen. Pojkstreckens tid var likväl påtagligen öfverstånden; man såg, att han stått under sträng tukt och småningom vant sig vid det han ej kunde ändra. Han stod som ett tändt ljus inför sin mäktige morfader, beredd att punktligt utföra hvarje uppdrag som ålades honom.

Den gamle betraktade honom med denna oemotståndliga blick, som tycktes tränga in till bottnen af en människosjäl.

-- Benjamin, sade han, du har nu i sex år tjenat för Rachel. Jag hade ämnat invänta det sjunde, men tiden väntar icke på någon af oss. Är du nu man?

-- Pröfva mig, svarade Benjamin, oviss huru han borde upptaga en så oväntad fråga.

-- Jag har pröfvat dig, fortfor bankiren lugnt. Du har under första hälften af din tjenstetid varit en vindflöjel, som svajat för alla väder. De sista åren har du varit mig mera till nöjes. Jakobs Gud, som styr våra öden, har tagit ifrån dig öga och hand för att bevara dig för de filistéers trug och ditt hjärtas ostadighet. Joas, som stod efter ditt lif, är död. Din fader, den blodhunden, kan ej mer göra anspråk på dig. Thamar återstår. Men du är nu vorden din moders son och en af oss. Jag önskade kunna säga detsamma om din syster; hon är kallad till Israels redskap bland gojim, hedningarne, och hon må tillsvidare fylla sitt kall. Nu vill jag förelägga dig mandomens prof. Visa dig pålitlig i ett uppdrag, som fordrar mycket mod, men än mera klokhet, och du skall blifva min kompanjon och Rachels herre.

-- Befall; jag lyder.

-- Freden är nära att afslutas i Westfalen. Må ske; jag tillåter det. Mina penningar föra krig, mina penningar sluta fred. O, min son, jag har låtit gojim i trettio år sönderslita hvarandra för att öfver deras styckade, maktlösa lemmar bereda Israels väg till dess stundande herradöme. Men tiden är kommen, att vi måste taga oss själfva till vara. Mina säkerheter i Tyskland äro till största delen förstörda; nu hotas mina säkerheter i kejsarens arfländer af samma förstörelse. Jag samtycker således till fred, men på vissa villkor. Israel skall engång få borgarerätt i Tyskland, i Österrike, i Frankrike, i Spanien, i Sverige, ja, inom påfvedömet, såsom det redan har denna rätt i Nederländerna. På dessa villkor förskjuter jag krigsskadestånd och andra nödiga medel. De vägra, de otacksamme; de söka på allt sätt öfverlista mig och undgå de medgifvanden jag fordrar af dem. Då kommer republiken Venedig, fredsmäklaren, och erbjuder sig att förskjuta de nödiga summorna. Det får icke ske; desse ockrare frånröfva mig mina segrars frukt. Jag vill hetsa turkarne på dem; de skola få nog att göra vid sina egna portar ...

-- Se här kartan! -- fortfor han, uppvecklande en rulle af den tidens grofva, i träsnitt utförda kartverk, på hvilken man såg en mängd med rödt bläck markerade punkter, där huset Zevis agenter stodo redo att utföra chefens order. -- Här är Regensburg. Du inskeppar dig här på min armerade galer Levant, som alla år går på Smyrna med handelsvaror. Du är för alla andra än mina agenter en köpman, som spekulerar i grosshandel. Du följer Donaus lopp till Sulinamynningen. Därifrån viker du åt höger, seglar öfver Svarta hafvet till Bosporen och anlöper Konstantinopel. Där mutar du storvesiren Muhamed Kuprili paschas kiaja Arnaud, hans böneskriftmästare och hans förste eunuk, skaffar dig företräde och öfverlämnar i storvesirens egen hand medföljande bref. Det innehåller allt hvad han behöfver veta; men för all säkerhet skall du åtföljas af min skickligaste tolk. Det är nödigt att du känner ställningen och är beredd att svara på frågor. Vet då, att det nu är en svår tid och partikrig i osmanernes hufvudstad. Sultan Ibrahim har blifvit afsatt och dödad. Hans son och efterträdare Muhamed IV är ett barn om sju år. Man söker en sultaninna, som är stark nog att uttränga hans hersklystna farmor. Janitscharerne och spahis hafva fört en blodig strid om förmyndareväldet under sultanens minderårighet. Muhamed Kuprili står som storvesir i spetsen för styrelsen. Denne Kuprili är son till en fransk renegat, min personlige vän, och behöfver penningar för att hålla sig uppe mot de mäktige janitscharerne. Han skall få hvad han önskar, mot villkor att han ofördröjligen utsänder turkiska flottan att angripa Kandia. Säg Kuprili, att jag skänker honom denna stora och rika ö. Venedig skall nödgas försvara en så kostbar besittning, Medelhafvets pärla, till det yttersta, och icke en scudo skall återstå republiken för att diktera freden i Tyskland.

Benjamin Zevi bugade, med händerna korsade öfver bröstet, till tecken att han förstått.

-- Vänta! fortfor bankiren. Om du fått en gnista klokhet i arf, torde du fråga hvarför jag utsänder en så ung och oerfaren man till ett så viktigt och svårt värf; hvarför jag ej hellre utsänder min förste kontorist Jerobeam eller någon annan mera förfaren budbärare. Jag vill säga dig det. Jag vill gifva dig ett tillfälle att visa dig värdig den höga ställning som världens beherskare, hvilken du efter mig skall intaga, om du uppfyller måttet. Denna beskickning är en beständig lifsfara. Vid hvarje steg skall du möta fräcke röfvare, lurande på dina skatter. Du skall vara omgifven af janitscharernes blodtörstiga hat, Venedigs spioner, tiomannarådets besoldade banditer, som skola misstänka din resas ändamål. Jag gifver dig en eskort af trettio välbeväpnade män under Assar Kabas befäl, men de skola ej förmå skydda dig, om du icke med ormens smidighet slingrar dig igenom, där ditt mod gagnar till intet. Hvarje ögonblick måste du vara på din vakt, du måste förklädd om natten smyga dig genom Konstantinopels illa beryktade gränder. Och när du lyckats i allt detta, återstår dig ännu att öfverlista pascharnes snikenhet och storvesirens orientaliska roflystnad. Min älskade Ruths son, jag ville hellre behålla dig i säkerhet hos mig, än skicka dig ut till så många faror, men Jakobs Gud kallar dig till ett större värf än detta, och det är därför du måste lära känna de otrogne turkarnes land ...

Ruben Zevi teg en stund, eftersinnande om han borde inviga denne hittills så föga pålitlige unge man i sitt lifs djupaste hemlighet och yttersta mål.

-- Ännu kan du icke bära det, sade han slutligen. Men så mycket vill jag anförtro dig, att de yttersta tiderna nalkas med stora steg, när Israel skall återvända från sin förskingring bland hedningarne och lägga alla jordens folk under Davids spira. Du är kallad att däri taga en lysande andel, och därför, min son, gör dig därtill beredd! Jag vill, att du skall lära turkiska språket, såsom du redan lärt våra fäders språk.

-- Min herre och mästare, frågade Benjamin ödmjukt, kan jag icke medtaga min syster Hagar på resan? Hon är klokare än jag.

-- Hagar är ännu långt borta i de svenske moabiternes land. En kvinna kan icke gå där du går, och hvarför skulle jag sända min Ruths båda barn i så vådelig dödsfara? Om du faller, vill jag spara henne åt Israel.

-- Men hon kan hvad jag icke kan. Hon vet hvad jag icke vet. Hon skall lyckas, där jag icke lyckas. Gif mig Hagar på resan, och allt skall gå väl!

-- Detta förstår du icke, dåraktige pojke. Hagar har sitt värf, som är ett annat än ditt. Hvarför tror du att jag slösat en million för hennes usla grefliga titel, som jag föraktar, om ej för att hon skall verka mitt verk i kejsarens närhet? ... Gå, gör dig redo!

-- Så osjälfständig, så litet mogen ännu att vara en man och besluta själf! sade den gamle missnöjd, när hans dotterson gått. -- Och af en sådan herdepilt vill jag skapa en David. Det går icke; han skall åter icke förstå annat än slåss. Hvad skall jag göra? Måste jag slutligen sända Jerobeam?

Ruben Zevi gick ut i kontoret för att utdela sina order om galeren, som skulle afgå bittida följande morgon. Ännu tvekande om valet af budbärare, mötte han Rachel. Hennes första barndomsfägring hade vuxit upp till en fullt utbildad judisk skönhet. Efter sitt folks sed hade hon redan bort vara förmäld, men väntade lydigt de sju tjensteårens förlopp. Hon sökte sin ersättning i ett omotsagdt matmorsvälde öfver det rikaste hus i världen, allrådande i de husliga omsorger, dem icke ens den mäktigaste magnat kan umbära.

-- Fader -- sade hon lifligt, ty hon och Hagar voro de enda som hade tillåtelse att begagna detta förtroliga tilltal -- här är en resande, som ej velat störa dina viktiga göromål. Hon väntar otåligt att kyssa fållen af din kaftan.

Ruben Zevi gick till de enskilda rummen i borgens öfre våning och fann Hagar, som ödmjukt hälsade honom med den bland judarne brukliga österländska vördnadsbetygelsen.

-- Hvad? utropade juden öfverraskad. Min dotter Hagar har lämnat sin post bland hedningarne?

-- Din dotter har lydt, så länge hon kunde lyda utan vanära. Drottningen af Sverige har skymfat mig och vägrat upprättelse. Bestäm om mig; jag afvaktar dina befallningar.

Juden höjde föraktligt på axlarna.

-- Den lilla Kristina har fått för mycken medvind. Hon vet icke hvem hon vågar förolämpa. Trösta dig, min dotter, din tid skall komma. Nämn mig den skymf, som icke _vi_ underkastat oss! Men vi ha förstått tiga och vänta, och vi vänta icke förgäfves. Jag behöfver dig snart i Wien. Du är klok, modig och ihärdig. Den frisedel du förstod att aflocka hedningen Torstenson har två gånger räddat mitt hus vid de svenske ryttarnes genomtåg. Din bror har intet annat än mod. Jag tvekar om jag i morgon vågar sända honom med viktiga budskap till Konstantinopel. Hvarför är icke du en man?

-- Därför -- svarade Hagar småleende -- därför att en kvinna stundom kan uträtta mer än en man. Fader, låt mig följa Benjamin till Konstantinopel! Jag känner nordlanden, jag känner midten af Europa; jag kan icke vara din dotter utan att känna österlandet. Låt mig åtfölja Benjamin!

Ruben Zevi betänkte sig några ögonblick.

-- Du vet ej hvad du begär; din vettvillige bror har åstundat dig till sin följeslagarinna. Och jag skulle utsända mitt enda hopp, min ålderdoms glädje till Ismaels barns byte! Båda arftagarne till mitt folks stora framtid!

-- Du har Rachel.

Juden log sorgset.

-- Rachel är ett godt barn. Hon låter aldrig sin fars gamle farbror lida brist på kärlek och omvårdnad. Hon skall ock blifva Benjamins hustru och med honom dela mitt arf. Ären I vänner, ni två ... vänner i hjärtat, ej blott i orden?

De båda flickorna hade endast en vecka lärt känna hvarandra, när Hagar för två år sedan besökte Regensburg under sina resor för Götziska arfvet. De kände, att de _kunde_ vara fiender och i kampen om ett omäteligt inflytande _borde_ måhända vara det. Men Rachel var eftergifvande, icke ärelysten; de kände, att de också _kunde_ vara vänner, helst det påtagligen nu var bådas fördel. De omfamnade hvarandra utan skrymtan, om också utan varmare känslor.

-- Det är godt, mina barn, sade den gamle tillfredsställd. Huset Zevi har många ovänner; det får ej sönderslitas af inbördes krig. Framtiden tillhör eder båda, men för att I icke mån kifvas, vill jag dela nutiden mellan eder. Rachel för regementet i mitt hus, Hagar tjenar mitt folks sak ute i världen. Edra olika gåfvor lämna intet tvifvel om valet. Israels Gud, du har gjort mig rik med två sådana döttrar. Gif dem ock värdige män! Rachel vet sin och vet, att han uppväger en konung. Hagar, jag skall utse åt dig en konungs vederlike, om icke mer.

-- Min fader, tillåt mig välja, _om_ jag väljer!

-- Du, som engång valt en adelsglop, icke värd en sikel fullhaltigt mynt! Näst Zevis hus, finnes ingen värdigare än den unge Texeira i Hamburg, sin faders son.

-- Jag beder dig, fader, låt mig välja!

-- Hvad? Vill du icke blifva judinna, du?

-- Min religion gör intet hinder. Jag är cartesian ... upphöjd öfver alla religioner. För ett visst namns skull, som jag icke vill nämna, torde jag vara tvungen att underkasta mig den katolska kyrkan. En annan, en onämnd, har gjort så före mig ...

-- Vare hans minne lika förbannadt, som din moders minne vare välsignadt i tidernas tider! utbrast den gamle med denna blick af ett osläckeligt hat, som så sällsamt motsade hans vanliga lugn. -- Låt oss icke mera tala därom. Du vill resa till österlandet?

-- Jag känner böcker, jag vill nu lära känna länder och människor.