Part 7

Fiken bedyrade vid lif och salighet, att hon icke hade minsta aning huru detta papper inkommit i drottningens sängkammare. Upptäckten var icke angenäm. Okända händer, okända steg i slottets innersta voro alltid en fara, åtminstone alltid en misstanke, och drottning Kristina var misstänksam. Ebba Sparre invigdes i förtroendet och tillstyrkte att undvika uppseende, men i tysthet öfvervaka betjeningen. Fiken Lång, hvars trohet härtills bestått alla prof, åtvarnades att hålla saken tyst; men hände slikt engång till, gällde det hennes tjenst, om ej något värre.

-- Hvad kan jungfru Ryning bära på halsen? frågade Ebba, som aldrig rätt kunnat fördraga denna medtäflarinna i sin höga väninnas gunst.

-- Förmodligen ett hårstrå af Lucifer; jag ämnar ej fråga henne, svarade drottningen likgiltigt och ref sönder biljetten.

Amiralen och riksrådet Erik Ryning bodde vid denna tid med sin familj i Stockholm. Hagar hade återtagit sin plats som dotter i huset och icke förgäfves anlitat sin så ofta pröfvade konst att vinna de hjärtan hon ville vinna. Den redlige gamle sjömannen och hans förträffliga maka förläto, på grefvinnan Torstensons förbön, sin adoptivdotter hennes äfventyrliga resor i fält och funno sig smickrade af drottningens nådiga förtroende att två eller tre gånger i veckan låta tillkalla Hagar som lektris eller hellre biträde vid studiet af klassiska författare, teologi, filosofi och matematik. Samma morgon, när den anonyma biljetten fanns på nattduksbordet, var Hagar kallad till slottet klockan sex att föreläsa Cartesius, men denna gång ej hans filosofi, utan hans mindre bekanta dioptrik. Kristina hade mer och mer intagits af denne författare, som så snillrikt hänvisade en forskande tanke att tvifla på allt, utom på sin egen tillvaro.

Samma studerkammare, som så ofta förr varit vittne till de två lärda rivalernas förtrogna forskningar, såg dem äfven nu fördjupade i den nya, af Snellius år 1620 uppfunna läran om ljusets brytning, hvilken Cartesius 1639 sökt närmare utreda, mera genom spekulation än genom empiriska rön. Drottningen var nådig, nästan förekommande, men märkbart förströdd. Hennes lysande förmåga att i ögonblicket kasta sig från en tankegång in i en annan och med samma förvånande klarhet vara hemma i allt tycktes ej hålla profvet i dag. Hon ertappade sig skrattande på ovanliga distraktioner, missförstod boken, missförstod föreläserskan och tillät sig anmärka, att den berömde författaren visste ej alltid själf hvad han sade.

-- Han är klar från sin synpunkt, invände Hagar; men i stället att föreskrifva ljusstrålen den väg han bör taga, hade författaren bort kasta sin ring i hafvet på en famns vatten och försöka finna honom på det ställe, där guldet glimmar på bottnen. Tanken låter smida och tänja sig som guldtråd, men naturlagarna äro obevekliga: man kan icke fånga dem utan att följa och utspionera dem.

-- Har du hört -- inföll Kristina, bytande hastigt samtalsämne -- att en italienare vid namn Torricelli har uppfunnit _vacuum_? Näst konsten att finna _allt_, är intet beundransvärdare än konsten att finna _intet_.

-- Jag såg i jesuiterkollegium i Wien ett instrument, som var konstrueradt efter denna nya uppfinning och kallades _barometer_. Med dess tillhjälp mätte man luftens tryck.

-- Det är nöjsamt; jag vill införskrifva denna tingest ifrån Paris. Luftens tryck? Således kan man i ett segel mäta vindens tryck och stormens styrka. Vår tid är frågvis: den tränger in i naturens innersta. Hvad skall man upplefva om hundrade år? Barometer, säger du? Jag vill ihågkomma denna term.

-- För att mäta luftens tryck återstår ännu att anbringa ett tomrum i seglet, anmärkte Hagar.

Hon hade kunnat spara denna lilla tillrättavisning. Drottningen låtsade icke höra den och fortfor på sitt lifliga sätt:

-- Cartesius beherskar ljuset, Torricelli beherskar luften, De Geer har redan i tjugu år beherskat jordens innandöme. Våra murare, skorstensfejare och brandsprutor ha länge beherskat elden: gif mig ännu en titan, som beherskar vattnet, och vi skola omskapa världen ... Huru kom du till jesuiterkollegium?

-- Jag medförde rekommendation till generalvikarien pater Malines, som lofvade insinuera min sak hos grefve Trauttmannsdorff. Malines införde mig i lärda sällskap och i jesuiterkollegium.

-- Bekänn, att du lyste med din lärdom bland de fromme fäderne!

-- Å, nådig fröken; vid sidan af de lärdaste män i Europa var jag en vilde!

-- Fraser! Du slog dem på fingrarna, såsom du slagit Luther och Calvin. Jag antager, att de varit förtjuste i dig och att du i hemlighet är jesuit. På det där svarta bandet kring din hals bär du en relik från det allrakristligaste kollegium till minne af din lyckliga omvändelse. Hvad är det? Är det den helige Loyolas ben eller sex hårstrån af påfvens skägg?

-- Nej, så from är jag icke, genmälde Hagar leende, men drottningens skarpa blick upptäckte strax, att löjet dolde en öfverraskning.

-- Sade jag dig inte, att du ej duger till ärkebisp i Upsala? Betänk, att du är skäligen misstänkt för lönligt tassel med vår kyrkas fiender och att blott en uppriktig bekännelse kan rädda dig från vår lutherska inkvisition! Kom ihåg hvad biskop Johannes fått lida för sina välmenta idéer! Fram med sanningen: hvad bär du på bandet?

-- Ett oskyldigt souvenir, som inte kommer något samvete för när, hvarken lutherskt eller katolskt.

-- Det måste vara en hjärtesak, som man bevarar så nära sitt hjärta. Får jag se tingesten? Jag skall inte förråda dig, om det också vore Sankt Britas oxeltand.

-- Nådig fröken ... Jag är hvarken jesuit eller lutheran. Jag har den äran bekänna min drottnings tro: jag är cartesian.

-- Min Gud, hvilka omsvep för en bagatell! utropade Kristina skrattande, fattade sidenbandet och framdrog en liten medaljong af guld, hvilken hon genast öppnade. I medaljongen låg en svart hårlock.

Hon höll den mot dagen. Löjet blef osäkert, blicken förändrades, en hög rodnad uppsteg på hennes kinder. Äfven Hagars kinder färgades purpurröda.

-- Är det Gustaf Kurcks hår? frågade drottningen, själf angelägen att finna en förklaring, som tycktes vara den enklaste och naturligaste.

-- Nej, svarade Hagar, för stolt att begagna denna lätta utväg att undgå faran. -- Det är hans furstliga nådes pfalzgrefvens hår från Jankowitz. En kula hade rubbat hans lockar vid örat; han bad mig jämna sitt hår, och jag behöll med hans tillåtelse denna lock till minne af en tapper man och ett ärorikt fältslag i drottningens tjenst.

Kristinas vrede var alltid snabb och hänsynslös. Hon kastade hårlocken till golfvet, trampade honom, fattade Hagars båda händer hårdt i sina och genomborrade henne med en blick, som få andra förmått uthärda. Det var nu tredje gången dessa två stodo som stridande örnar mot hvarandra, och denna gång tycktes förolämpningen vara dödlig.

-- Du ... du ... hans sköka, du! utbrast drottningen i korta, afbrutna ord, af hvilka hvarje stafvelse var ett dolkstygn. -- Jag dödar dig icke, eländiga ... jag föraktar dig!

Och hon stötte henne häftigt tillbaka.

Hagar hade blifvit lika blek som hon nyss var röd. Hon mötte den gnistrande blicken utan att blinka, tog två steg tillbaka och svarade:

-- Återtag detta ord! Det är ovärdigt en drottning.

-- Gå, gå! utropade Kristina, ytterligt uppbragt, och famlade efter ringklockan.

Hagar såg rörelsen, fattade ringklockan och höll henne ljudlös inom sin slutna hand.

-- Af nåd, hör mig! Ett ögonblick af lugn, och jag skall förklara allt, såsom jag förklarade förräderiet den 12 Maj.

Kristina stod med handen på dörrvredet för att ropa på vakt, men beherskade sig. Var det hågkomsten af ett tidigare förhastande eller blygseln att bringas ur fattningen af en underordnad? Hon satte sig, mörk och sträng, vid studerbordet, denna gång ett domarebord, och tecknade med handen, att hon ville höra den brottsliga. Ringklockan återställdes till hennes disposition.

Hagar förtäljde sin bekantskap med pfalzgrefven, hans frågor om drottningen och sina försiktiga svar. En ung öfverstes försök till förtrolighet ansåg hon sig kunna med tystnad förbigå. Förhållandet mellan dem hade varit tadelfritt och fru Beata De la Gardie vaksam. Hagar dolde icke sitt skämt, när hon upptog hårlocken, och pfalzgrefvens svar, som röjde tillbörlig vördnad för drottningens person. Detta obetydliga möte vid Jankowitz hade tilldragit sig vid den halföppna dörren till en stuga, uppfylld af folk. Den, som aktat nödigt framföra ett skvaller härom, borde också kunna intyga, att berättarinnan nu talade sanning.

-- Är detta allt? frågade drottningen kallt. Hon hade fått tid att svalna.

-- Allt, nådig fröken.

-- Hvad betydde det då, att du förutspådde åt hans furstliga nåde Sveriges krona?

-- Nådig fröken skall näppeligen finna en bland sina undersåtar, som icke hört omtalas en väntad hög förbindelse och däråt af hjärtat gläder sig.

-- Det kommer dig intet vid. Öfver mig skall aldrig en man råda, långt mindre en konung. Men ingen vet hvad här sker, om jag dör. Behåll din usla hårlock! Han kan möjligen inbringa dig ett riddaregods.

Hagar upptog hårlocken.

-- Intet kan vara för mig så dyrbart som min drottnings förtroende till min heder. Värdigas förvissa mig därom, och jag begär ingen furstegunst.

Det var kallt i studerkammaren. Kristina teg några ögonblick, stod upp och värmde sig vid en brasa i den stora öppna kaminen.

-- Bed mig om förlåtelse! sade hon slutligen.

-- För hvad, nådig fröken?

-- För ett ord, som kunnat kosta en annan hufvudet. Man säger ej till sin drottning, att hon talat sig själf ovärdigt.

-- Och hvem skall då gifva en ärbar jungfru upprättelse för att hon kallats en sköka?

Åter började den knappt förkolnade vreden att flamma till låga i ett lätt retadt herskarelynne. Det finns knappt exempel därpå, att Sveriges Kristina någonsin erkänt sig hafva ångrat ett ord eller en handling, men det finns många bevis att hennes ädlare känslor fått makt öfver vreden.

-- Bokråtta, du i din förlegade lärdom -- utbrast Kristina, ånyo uppbrusande, i det hon häftigt rörde om bränderna i kaminen -- du usla lilla glödkol, som inbillar dig upplysa världen och af hvilket i morgon intet annat är kvar än ett fingersmått aska, vill du gå till rätta med _mig_? Är det inte nåd nog, att jag ännu slösar ett ord på dig? Skall jag ännu därtill gifva en knäracka socker för att jag tillåtit henne gläfsa? Förstår inte du, som förstår allt, att mina ord äro ingen skolkria, som du gunstbenäget skall mästra och korrigera? Vill du rita en krux i marginalet, så öfverkorsar jag hela sidan och skickar dig med alla dina gåspennor tillbaka till det vargbo i Finland, som du aldrig bort öfvergifva. Bed mig om förlåtelse, eller gå din väg!

-- Får jag svara nådig fröken?

-- Nej, det är öfverflödigt. Svarar du ännu ett ord, så är du i morgon ej mera i Stockholm.

-- Eders majestät -- svarade Hagar med en kall bugning -- jag skall i morgon icke mer vara i Stockholm och icke mer vara eders majestäts undersåte. Mina rättigheter som medlem af familjen Götz äro erkända af kejsaren i Wien. Jag hoppas finna ett land, där ingen förgäfves begär upprättelse för ett orättvist skymford. Huru ringa jag än må vara, aktar jag min ära lika högt, som eders majestät aktar sin, och protesterar mot oförskyld vanfrejd. Jag må kallas en bokråtta, men som en knäracka låter jag icke trampa mig. Något har jag lärt mig i eders majestäts skola, och därför skall jag vara tacksam, så länge jag lefver: »de, som Gud adlat, få icke förnedra sig.» Hvad angår det obetydliga minne, som så oförmodligen misshagat eders majestät, aktar jag det mindre än intet, sedan jag haft olyckan att mista det som mycket kostbarare är, min nådiga drottnings ynnest och tillit.

Vid dessa ord kastade Hagar hårlocken i den slocknande glöden. Han ringlade sig som en orm, jäste upp i ett lätt, brunt skum, förkolnade, glimmade ännu en half sekund och försvann.

Så hade ännu ingen undersåte talat till den mäktigaste drottning på sin tid och till en som höll så strängt på sin kungliga värdighet. Men antingen Hagar väntat ett nytt vredens ord eller möjligen en hastig omkastning till nåd, som efter den 12 Maj, bedrog hon sig i denna förväntan. Kristina förblef tyst, orörlig och sluten, drottning i hvarje tum, och vinkade endast lätt med handen, att den djärfva rebellen kunde gå utan hinder. En kort, djup reverens från den afträdandes sida, och dörren slöts än en gång till mellan dessa två så högt begåfvade, i själarnas grunddrag så nära besläktade skapelsens gunstlingar, hvilka voro för lika hvarandra för att icke ständigt stöta kant emot kant, ständigt känna sig dragna till hvarandra och likväl aldrig kunna fördraga hvarandra.

Drottning Kristina var klartänkt och högtänkt nog att i rebellens snarstickna ord igenkänna någonting af sig själf, som hon kunde förlåta, om också ej tillåta. Men hennes tankar hade redan hunnit taga en annan riktning, för hvilken en liten föreläserskas myteri försvann till en obetydlighet. Hon satt en stund försjunken i hjärtefrågor.

-- Upprättelse! Hvem ger då mig upprättelse? ... Nej ... min gemål skall han icke blifva, men törhända ... konung af Sverige.

9. Ett lejonmöte.

Ebba, har du någonsin ridit på ett lejon?

Drottningen satt i sitt stora mottagningsrum den 15 Maj 1648 på aftonen. Där var en ceremoniös väntan, likasom vid mottagandet af en utländsk ambassad. Statsfruarna hade fått företräde och gått, hofjungfrurna hade fått sina befallningar. Dörrarna voro omsorgsfullt bevakade. Förutom tre särskildt kallade, fick ingen tillträde. Gunstlingen grefve Magnus inträdde med varsamma steg och underrättade sig, för att sondera stämningen, om hennes majestäts hälsa. Kristina lyfte flyktigt sina ögon från en uppslagen bok och svarade:

-- Jag mår alltid väl, när jag slutit fred med mig själf. Det är inte sant, att allt ondt kommer från magen. Allt ondt kommer från inbördes krig i kropp eller själ.

Hon växlade ofta uttryck, och grefven hade studerat dem alla, såsom en entomolog undersöker en fjärils spröten i mikroskopet, men i dag var där någonting mer än vanligt bestämdt, nästan hotande. Hon förekom honom som en vaktande lejoninna, hvilken man icke vågar närma sig eller vidröra, oaktadt hennes skenbara lugn.

Grefvens nyfikenhet var i hög grad spänd, men han vågade icke fråga mer. Han visste något, men icke allt. Kristina gaf sig aldrig helt, icke ens i de förtrognaste ögonblick åt den mest förklarade gunstling. Någonting skulle ske denna kväll -- hvad? Grefve Magnus växlade en blick med de uppvaktande hofjungfrurna; de visste mindre än han och drogo sig snart tillbaka. Han förblef stum, drottningen likaså.

Om en stund inträdde biskop Johannes Matthiæ, mottogs med nådig uppmärksamhet och erbjöds en plats vid drottningens _högra_ sida. Han hade åldrats i tidens trätor; han hade icke fått fullt rätt, men icke heller fullt orätt i tvisten om _Idea boni ordinis_. Han hade utarbetat och underskrifvit Hagar Rynings bevis att allt missförstånd berodde af ordtolkningar, och därmed hade prästerskapet låtit sig nöja, under förbehåll att _Formula concordiæ_ infördes bland svenska kyrkans bekännelseskrifter. Det var en järnhård ortodoxi man där ville påtruga alla farlige fritänkare, och för den fromme biskopen stod dock kärlekens lag öfver alla andra.

Kristina förstod hans bekymmer, räckte honom sin hand och sade:

-- Ännu har denna hand inte undertecknat _Formula concordiæ_ och lärer ej heller göra't.

-- Jag tackar min nådiga öfverhet, svarade biskopen, synbart tillfredsställd. -- Man måste hafva fördrag med de svaga i tron.

-- Och med de svaga i kärleken, inföll Kristina småleende.

-- Nådigaste fröken, kärleken är af en fast annan natur; han är stark som döden. Där han råder, fördrager han allting, tror allting, hoppas allting, lider allting.

-- Undskyll, vördige fader, jag har ej varit nog lyckosam att hitta i denna skröpliga världen en kärlek som lider allt och fördrager allt; men väl har jag mycket omak med en kärlek som tror allt och hoppas allt. Jag tänker vi skulle litet klippa den blinde gudens flaxande vingar.

-- Jag talar icke om köttsliga människors ostadiga begärelser, rättade biskopen mildt.

-- Nej, jag förstår. Men statt mig nu bi i afton, vördige fader. Ty där ser jag en komma, som tror allting och hoppas allting ... med hvad skäl, lämnar jag osagdt. Visst är, att han inte lider allting.

Det var pfalzgrefven Carl Gustaf, som inträdde i en hofdräkt, hvilken tillika var krigarens. Ingen mörknad blodfläck, intet stoftkorn från slagfältets sand fläckade nu hans vackra gula kyller eller hans fina spetskrage. Det långa svarta håret föll, omsorgsfullt benadt, öfver hans breda skuldror, detta hår, hvaraf Kristina så nyss sett ett prof. Den tunna mustaschen slingrade sig ormlik kring den beslutsamma öfverläppen; växten hade blifvit fylligare och antydde inga försakelser af en hopplös kärlek. Hållningen var fortfarande obesvärad, såsom det anstod en pröfvad krigare; men i blicken och kring läpparna låg ett drag af spanande ovisshet, likasom kände han sig mindre säker här än på de blodiga slagfälten. Under ett undfallande yttre gömde sig det stolta medvetandet af kraft inom denne man, hvilken kunde böja sig som en fjäder, men skulle resa sig, när hans tid var kommen. Hvad var han nu? Ett lejon, som gick med förbundna ögon.

Han kysste ceremoniöst drottningens hand och afbidade hennes tilltal. Grefve Magnus, som stod beredd att uppfånga hvarje hviskning, iakttog, att hon bjöd honom plats vid sin _vänstra_ sida. Höger och vänster ha alltid haft en märklig betydelse, men aldrig så som i detta tidehvarf.

Efter några likgiltiga frågor om resan till Stockholm tog Kristina utan omsvep till ordet i den viktiga fråga, som i dag skulle få ett svar.

-- Eders kärlighet -- sade hon -- har låtit förmärka genom doktor Johannes och grefve Magnus sin _intention_ att ändteligen få min kategoriska resolution om den sak oss så nära rör, nämligen mitt val af gemål. Därför torde eders kärlighet intet misstycka, att jag låtit hitkalla desse värdige män för att i deras närvaro gifva eders kärlighet min mening tillkänna, såsom jag ock vill i Guds åsyn densamma säga, utan allt fagert snack eller _compliment_.

Pfalzgrefven bugade tigande.

-- Jag förklarar alltså, att jag intet vill betaga eders kärlighet något hopp att taga mig till äkta; ej heller gifver jag något hopp, att sådant ske skall.

Tystnad. Drottningen fortfor.

-- Därest jag träder i gifte, försäkrar och lofvar jag, att ingen annan i världen taga till äkta, än eders kärlighets person.

Stum bugning.

-- Där som jag intet vill gifta mig, vill jag för rikets bästa och säkerhet söka _declarera_ eders kärlighet till _successor_ och arffurste till riket.

Åter en paus. Pfalzgrefven Carl Gustaf var väl förfaren i många vetenskaper, men icke en vältalare, som Gustaf II Adolf och dennes dotter Kristina. Han afbidade stum och ej utan förlägenhet en vidare utläggning af dessa lysande löften, som inneburo på samma gång så mycket och så litet.

Kristina blef otålig. Hon hade med en för sin tid högst sällsynt korthet sammanträngt i få afmätta och noga öfverlagda ord allt hvad hon ville säga och väntade svar.

-- Högre -- tillade hon -- kan jag ej lofva. Är eders kärlighet intet därmed tillfreds, kan jag ej gifva en annan resolution.

-- Så många nådiga löften tillförene hafva låtit mig fast annat förmoda om eders majestäts tankar för min ringa person, yttrade nu pfalzgrefven i en ton af svikna förhoppningar.

-- Doktor Johannes kan fuller intyga, att ett barns löften hafva ingenting att betyda, där de intet vid vuxen ålder få sin _consummation_ och stadfästelse, inföll Kristina.

Biskopen nickade, med tillägg, att där ju intet stod i vägen för att hennes majestät ännu torde fatta sitt beslut till alla trogne undersåtars hjärteliga förnöjelse.

-- Jag säger ju eders kärlighet -- återtog drottningen lifligt -- att jag ännu intet beslutit hvarken till eller ifrån. Men det vill jag _insistera_, att jag intet besluter af _consideration_ hvarken för eders kärlighets eller för min person, utan af _égard_ till _publicum bonum_ och fäderneslandets säkerhet. Det jag nu tänker öfverlåta armén i Tyskland till eders kärlighets _direction_ som generalissimus, det sker allenast för den tjenst, som jag förhoppas eders kärlighet skall göra riket, och för att detta må vara betryggadt, om mig något dödeligt hända skulle.

-- Jag tackar ödmjukeligen för den nåd mig vederfares, genmälde pfalzgrefven, och måste därmed vara tillfreds. Men min _intention_ har allenast varit till eders majestäts person och till ingenting annat.

-- Ja, ja, jag vet väl det talesättet, afbröt honom Kristina, allt mera otålig. -- Jag talar om riket, och eders kärlighet talar om sig och mig. Hvad skall jag då mera säga därtill? Skall jag åstunda betänketid, som sed är, när en jungfru intet vill strax svara en enträgen friare? Skall jag lofva hvad ingen annan piga lofvar, att eders kärlighet skall få min resolution, när jag är fem och tjugu år gammal? Ja, så lofvar jag ock det; är det _satisfaction_ nog? Är eders kärlighet nu förnöjder?

-- Jag tackar underdånigast och är förnöjder med allt som behagar eders majestät. Mitt _facit_ har intet annat varit, än den lyckan att äga eders majestäts person, och kan jag väl nöja mig med ett stycke bröd, när det betages mig, som min högsta åstundan är. Men får jag intet den uppfylld, vill jag aldrig se Sverige mer.

Nu tog Kristina eld.

-- Och det säger mig en, som här och där låtit sig nöjas med andra än mig! Hvad är detta för fanfaronader? Är jag en Chloë, som leder får i rosende band, och eders kärlighet en suckande Damon, som sköter hjordarna på sin faders gård? Jag känner min Damon: därmed skall han aldrig i tiden vara _content_. Den Gud hafver satt till något högre i världen skall intet låta sig nöja med fåreklippande.

-- Jag vet det fullväl, och eders majestät hafver sagt mig det själf vid min kära systers bröllop förlidet år, att eders majestät ingen _affection_ hafver till min person, så att jag därom _desperera_ måste. Jag har därför ock bedt Gud afvända mitt sinne från detta uppsåtet för att ej därmed bekomma eders majestäts onåd och min egen största skada; men si, jag har intet varit därtill _capable_. Fastmer har jag däraf dagligen kvalts och min åstundan till eders majestäts person dagligen förökats, så att jag själf intet mer är mig mäktig och måste ådraga mig dens misshag, som jag mest ville behaga.

Ett fint, elakt löje, som hon knappt vårdade sig om att dölja, förrådde Kristinas tvifvel om uppriktigheten af denna förklaring. Hon beherskade sig, tackade för så mycken _affection_ och försäkrade, att hon kände hans trohet, men hade sina skäl hvarför hon ännu ej ville besluta.

-- Eders kärlighet har ju att välja mellan ring eller krona och skall göra sig värdig båda genom sitt _comportement_ i kriget.

-- Där som eders majestät aktar mig värdig ringen, vill jag om kronan intet annat tänka, än att ingen är att jämföra med den henne nu bär. Jag har kommit till Sverige på eders majestäts löften i första ungdomen, och där det ej kan ske, som mig då utlofvades, täckes eders majestät bruka mig så länge nådigst behagas, men därefter _dimittera_ mig ur tjensten, intet komma min ära vid och intet fordra mig till Sverige, dit jag aldrig skall återvända. Min enda åstundan är då att sitta i ro.

Åter afbröt honom denna mörknande blick, som så snabbt kunde omskifta.