Part 5

-- Jag tackar eder, vördige fader, svarade drottningen, likaledes på latin, med den intagande värdighet, som var henne medfödd. -- Länge har jag önskat att betyga den svenska kyrkans grundfasta pelare min vördnad och beklagar allenast, att jag finner den man i ohälsa, hvilken allaredan utfört så märkeliga ting för kyrkan och riket och än vidare, där Gud så vill, skall förelysa oss andra i gagnelig verksamhet.

-- _Pulvis et cinis_, stoft och aska, min nådiga drottning! återtog biskopen, som snart med sitt lifliga lynne slog an en friare ton och öfvergick till det svenska tungomålet. -- Det finnes ingen bättre bot för ålderdomen, än att fägna de skumma gamla ögon med åsynen af en blomstrande ungdom. När jag ser framför mig Sveriges drottning, så kosteligt beprydd med sin ålders fägring och alla höga dygder, känner jag mig själf ung på nytt med mitt gamla Sverige. Därtill har ock Gud förunnat mig söner och döttrar, som i sin tid skola tjena eders majestät bättre än jag. Lena, haf hit barnen, att de må minnas den välsignade fröken Kristina, så länge de lefva.

Barnen framfördes, nio närvarande af hela antalet elfva.

-- Värdigas se på dem, nådig fröken! Är det icke byggnadstimmer i dem till Guds och rikets tjenst? ... Här är den äldste, Nils, tjugutre år, eloqventie lektor i Vesterås; han talar latin som en Qvintilianus, och han skall en dag blifva min efterträdare[1] ... Här är Jonas, tjugutvå år, student; han skall blifva professor.[2] Här är Petrus, tjugu år, student. Nå, hvad skall du blifva, min son?

-- Biskop, svarade ynglingen flinkt.[3]

-- I hören det väl, nådig fröken -- smålog den gamle -- att äpplet intet vill falla långt från trädet. Här är den yngste, Olof, skolaris i Vesterås, femton år. Han är predestinerad till stora värf: salig konungen har värdigats bära pilten till dopet ... _Heus puer!_ Förstår du inte, Olof storhufvud, att skrapa foten för landsens öfverhet?

Gossen rodnade upp till öronen, stirrade i golfvet och gjorde en klumpig bugning.

-- Undskyll, nådig fröken! Pilten skådar så långt in i framfarna och kommande tider, att han intet vet hvad för ögonen är. Fann intet mor honom här om dagen efterletande hvad där var invärtes i en död räf? Han är min Josef; Herren behålle honom i sin fruktan, ty där Gud så täckes, skola sädeskärfvarna buga en dag för detta embryot[4] ... Här äro döttrarna ... Räkna dem på fingrarna, Lena, att vår nådiga öfverhet må beskåda svensk ull och svenska hjärtan ... Så ... betygen eder skyldiga vördnad för den förnämligaste af alla jungfrur, eder föresyn i kristeliga dygder, fröken Kristina!

[Fotnot 1: Nils Rudbeckius blef 1670 biskop i Vesterås.]

[Fotnot 2: Teologie professor i Upsala 1654.]

[Fotnot 3: Petrus Rudbeckius blef biskop i Skara 1693.]

I denna stund hade den gamle biskopen platt förgätit alla sina många och långa strider, alla kyrkans värf och alla ögonblickets krämpor för fadersglädjen att kunna för sin drottning framvisa denna rad af starkt byggda, kraftiga, högt begåfvade och löftesrika barn. Ännu där han satt upprätt på plågornas läger, stödd mot kuddarna bakom hans skuldror, igenkände man i honom en högvuxen man, som tycktes enkom byggd att beherska kyrkan under ett religionskrig och bringa ordning i en rå samtids vilda förbistring. Det långa hvita håret var slätt nedkammadt i bena öfver axlarna och den släta, breda kammardukskragen; det lika hvita helskägget nedföll tudeladt öfver bröstet. Det svarta sammetslifstycket var broderadt, den högkragade kaftanen öppen framtill. Bekymren hade fårat den höga pannan, men uttrycket i blicken var oväntadt mildt. Målaren, som förvarat åt eftervärlden dragen af denne väldige prelat, måste, lyckligt nog, hafva gripit hans bild i familjekretsen, icke i domkapitlet eller vid läsförhöret.

Sedan samtliga afkomman gjort sin reverens och drottningen tålmodigt åhört deras personalier, behagade hon nådigt tillförsäkra sönerne Jonas och Petrus ett reseunderstöd ur sin handkassa, på det att dem måtte beredas tillfälle att vid utländska akademier förkofra sina studier till rikets tjenst. Hvarefter hela skaran, jämte domherrarne, fick afträda, hugnad med all kunglig ynnest, och Kristina lämnades i enrum med biskopinnan och sin faders gamle trotjenare.

[Fotnot 4: Olof Rudbeck, »storhufvudet», professor i Upsala, blef sedan den världsberömde anatomen, botanisten och häfdatecknaren, hvars _Atlantica_ beherskade ett helt tidehvarf.]

-- Där som jag icke för mycket uttröttar eders högvördighet i den nuvarande svagheten, vore mig kärt att höra eder mening i rikets angelägenheter, yttrade drottningen.

-- Såsom hälsan stadigt stått till min öfverhets tjenst, står ock krankheten, genmälde biskopen.

Med detsamma erinrade honom en blinkning af hans trogna Lena, att hans krämpor ej tilläto ett längre samtal utan en ostörd mellantid.

-- Törhända får Nils den nåden att visa nådig fröken mitt bibliotek eller mina förbättrade kyrkoböcker. Jag skall om fem minuter vara redo igen ... Eller, Lena, törhända nådig fröken skulle vara så nedrig att vilja bese din mjölkkammare ...

-- Nej, för allt i världen, kära fru mor, gören eder intet omak, genmälde drottningen, som redan tyckte sig känna lukten af filbunke. -- Jag har en stor åstundan att se den nya ordning ers högvördighet infört i rikets kyrkoböcker, och edert bibliotek måste vara outtömmeligt, efter I därifrån förärat mer än hundra volymer till Vesterås skola.

-- Förty kan där ej finnas mycket kvar för ett så lärdt och hugnesamt besök; men en rar upplaga är till finnandes af Augustinus och därtill den äldsta mässan från Braskens tryckeri i Linköping ... Undskyll ... om fem minuter! ...

Och drottning Kristina gick tålmodigt, väl icke till mjölkkammaren, men till biblioteket och kyrkoböckerna, där hon gjorde sig så noga underrättad om gamla upplagor och ny bokföring, att en rund timme förgick, innan hon åter visade sig hos den sjuke biskopen.

-- Eders högvördighet -- sade drottningen rakt på sak, när de åter voro i enrum och kära fru mor förstått, att hon var öfverflödig i statsangelägenheter -- hvad sägen I om början af min regering?

-- Nådig fröken, den Mästaren, som är för oss alla en förebild, sade till Johannes' lärjungar, när de kommo att fråga om honom och hans rike: vänden tillbaka och förtäljen hvad I sett! Jag svarar min drottning med hvad jag förnummit, sedan hon för sju månader sedan tillträdde styrelsen af sitt rike: de blinde se, de halte gå, de döde väckas upp, och dem fattigom varder predikadt evangelium. Icke så, att något människoverk är att förlikna vid den gudomlige Mästarens; dock mänskligt att tala, skingras det andeliga mörkret, de late och ovillige skynda till, de andeligen döde uppväckas, och evangelium varder predikadt ända till de lappars och kajaners landsändar. Sveriges drottning har det fuller icke allena uträttat, men hon går i spetsen för alla som tjena Gud och sitt land, med en kraft, en vilja och en förmåga, som näppeligen i vår tid står till att skåda på någon tron i Europa. Världen är allaredan uppfylld af hennes berömmelse och blir det med hvarje dag mera; dock tänker jag, ringe tjenare, att hon aktar sin berömmelse inför Gud högre än allt människors pris. Så har jag nu intet annat att säga om början af min drottnings regering, än att hon börjat till Guds namns lof och Sveriges rikes ära och lycka. Hvad här vidare följa skall, står i Guds och icke i människors makt att utrannsaka; men jag tör väl säga, att där det så fortfar, som det börjat hafver, står intet bättre till att önska, vare sig i fred eller örlog. Gud förläne min nådiga fröken sin hjälp att så sluta med ära, som detta regementet tagit med ära sin början.

-- Jag säger därtill amen. Ständerna hafva visat all beredvillighet vid mitt tillträde till regeringen, och fienderne äro nederlagde så till lands som sjöss. Dock är här intet allt guld som glimmar. Bönderne börja knota.

-- Hvad skall där annat tal vara, där herrarne råda öfver åker och gård? Det är intet stort att spörja ännu mot hvad det varder en dag, när riket får fred. Det, som nu tasslas i förstugan, tör då ropas med full hals på torget.

-- Det är onda tider ers högvördighet spår. Jag tänker, att freden vore för alla en lisa.

-- _Det_ är ondt, som tasslar i löndom. Haf busen fram ur den mörka vrån, och räds ej hans skråpuk, nådig fröken! Den tid kommer och är allaredan, att herrarne börja utsträcka handen efter drottningens krona, prästens kyrkotukt, borgarens skinnpung och bondens ko. Haf det i ljuset, sök där en bot för, skona intet! Stöden eder, som de framfarne fromme konungar, på Gud och Sveriges allmoge! Fören intet polskt regemente, nådig fröken! Illa likar oss herrestyrelse. En skall råda i himmelen och en på jorden.

-- Ridderskapet är dock i krigstid rikets förnämliga stöd, ers högvördighet.

-- Visserligen, och därtill rikets förnämliga svamp. Slut fred, Guds utkorade, slut fred!

-- Detta är ock min mening. Jag bjuder kung Kristian drägliga villkor där borta vid Brömsån. Något skall han sota, dock intet till döds. Mig synes bättre att hafva juten klippt, men vid lif, än att där skall ligga mellan oss och Tyskland en herrelös bakgård. Min farfader ville förgöra moskoviten genom att klyfva honom i stycken; min fader ansåg rådligare att klippa hans klor och låta honom lefva, men lägga där en bäck och en mur i vägen för honom. Juten tränger oss på, men han är för oss både bäck och mur. Hvad synes eders högvördighet? Hvilket är bättre: att behålla en trätosam portvakt eller att öppna förstugan på vid gafvel för nästa Wallenstein?

-- Fred, fred, nådig fröken! I skåden längre än jag i tidernas skiften. Si, den store kung Gustaf har efterlämnat en dotter!

-- Men rikskanslern vill inte.

-- Vill han inte? Är det ej nog, att hans drottning vill?

Kristina höjde på axlarna. Det var dit hon ville komma.

-- Har ers högvördighet hört hvad där nu för tiden pågår i England och Skotland?

-- Ändock de reformerte fara ville i tron, har jag med bedröfvelse hört, att den episkopala kyrkan i dessa länder är i stort trångmål för sekter och villomeningar. Där måste vara _auctoritas_ i kyrkostyrelsen; annars få de falske profeter och allt själfsvåld öfverhanden.

-- Det står fast värre till med den världsliga öfverheten där på öarna. Maktlystne lorder och predikosjuke landtjunkare framlägga sina beslut till konungens underskrift. Går det så fort, är där intet annat att vänta än republiken. Om nu något dödeligt skulle tillstöta mig, hvad tror ers högvördighet om Sveriges rike?

Biskop Johannes uppreste sig häftigt i sängen.

-- Så länge Gud och Sveriges kyrka hafva något att säga i detta landet, skall aldrig ett mångvälde komma vid rikets krona.

-- Den som det kunde spå! fortfor Kristina med en ansats af gäckeri, som hon ej förmådde beherska ens när det kunde såra ett så betydelsefullt stöd för konungamakten. -- Jag vill minnas, att ärkebiskop Jöns Bengtsson af- och tillsatte konungar för tvåhundra år sedan. Men -- tillade hon, mån att åter godtgöra denna förnärmande anspelning -- det var papismens tider, när vi mottogo dekreter från Rom. De evangeliske biskoparne hafva alltid varit kronans säkraste stöd. Ingen af dem skall följa papisternes föredöme, icke ens om han heter Jöns Bengtsson _Oxenstjerna_.

Tonvikten på tillnamnet röjde, måhända ofrivilligt, den djupt rotade misstro, som Kristina under alla yttre ärebetygelser dolde i djupet af sitt bröst mot rikets främste tjenare, rikskanslern. Ändamålet med hennes besök framträdde i en anhållan att biskopen ville i en rundskrifvelse till Vesterås stifts prästerskap anbefalla förböner i kyrkorna för fredens _snara_ afslutande. Hon behöfde ej tillägga, hon visste själffallet, att förbönen skulle åtföljas af loftal öfver hennes eget fredälskande tänkesätt och motsvarande klander öfver dem, som för egennyttiga syften fördröjde fredsslutet. Lika själffallet var, att cirkuläret från Vesterås skulle efterföljas af dylika inom rikets alla stift.

Sedan biskopen villigt samtyckt härtill, uppstod drottningen för att med ett nådigt afsked sluta besöket. Men den gamle kyrkofursten hade ännu ett ord osagdt.

-- Värdigas, nådig fröken, förunna ännu några få minuter af eder kostbara tid åt en gammal tjenare, som för sista gången har den hugnaden att se sin drottnings blida anlete! Misstyck intet, jag hade i natt en dröm, och ändock drömmar mestadels intet annat äro än inbillningens lekverk, händer ibland, såsom Josefs och andre helige mäns historia utvisar, att Gud kan därmed hafva en särskild mening ...

-- Förtäljen mig drömmen! sade Kristina och satte sig åter.

-- Jag drömde, att jag var död och upptagen i Guds paradis under förväntan på domedag. Under mig låg stjärnhimmelen utspänd såsom en tapet, och många sköna, blänkande himlakroppar lofsjöngo där i de omätliga djupen sin skapares allmakt. Då syntes mig, att en besynnerligt lysande stjärna utsände en stråle till de öfra rymderna, där jag var, och gick för en stund in i mig, så att jag kunde höra henne tala. Och hon sade till mig: jag är drottning Kristinas stjärna ...

-- Ja, jag vet! utropade drottningen, ett ögonblick öfverraskad, men strax åter kall. Hon ihågkom Gripsholm.

-- Jag är drottning Kristinas stjärna -- sade den lysande strålen -- och jag går nu mot zenit. Tre år ännu skall jag stiga, därefter står jag i tre år högst på himmelen, och därefter börjar jag sjunka.

-- Däremot lära de stjärnkunnige intet hafva att invända, ers högvördighet.

Den gamle betraktade henne forskande.

-- Jag såg något mer. Jag stod bortom tiden, och åren syntes mig intet längre än en människas suck behöfver att stiga upp till himmelen. Jag såg stjärnan stiga högt öfver alla andra stjärnor och därefter skenbart stå stilla i höjden. Men hon stod intet stilla, hon gjorde en båge. Därefter sjönk hon, först långsamt, sedan i brådstupa fall och försvann i mörker.

-- Det se vi ju alla kvällar, att stjärnor falla. Jag kan intet uttyda drömmar, men en skriftlärd man torde den konsten bättre förstå. Tyder eders högvördighet denna drömmen på mig?

-- Nådig fröken, jag är en fåkunnig man i Guds förborgade råd. Men det märker jag grant, att min drottnings stjärna stiger och skall än vidare stiga, intill dess hennes like ej finnes på himmelens fäste. Att från en så stor höjd nederfalla, det kan intet vara Guds skickelse, ty det är fastmer oss förelagdt att gå från klarhet till klarhet. Sådant fallande kommer af invärtes högmod från våra första föräldrars tid och kan intet tydas på en så gudfruktig drottning, som gifver Herren allena äran. Denna drömmen har jag dristat mig omtala fördenskull, att ju örontasslare, bakdantare och lismare i alla tider drifva sitt spel kring de mäktigas tron, viljandes bringa de klaraste stjärnor till fall. Herren vet det: jag tänker han sändt denna synen hela riket till förmaning, intet till profetia. Hållen hårdt vid ödmjukheten, nådiga fröken, och eder skall väl stor och mångfaldig frestelse förestå, men I skolen det allt med Guds kraft öfvervinna. Faren nu väl, tack för den hugnad I mig beredt! Eder ringe tjenare går före eder dit, där ingen frestelse mer är, och därsom hans fattiga bön något förmår, skall han se eder stjärna lysa, icke allenast i tideböckerna, men i Kristi rike i evighet.

* * * * *

Freden i Brömsebro slöts den 13 Augusti 1645 med landvinning för Sverige: Jämtland med Härjedalen, Gotland, Ösel och Halland som pant på trettio år för tullfriheten i Öresund och på Elben. Drottningen hade velat efterskänka Halland, Härjedalen och mera därtill; rikskanslern höll hennes order hemliga, danskarne gåfvo efter, nöjde att denna gång rädda Skåne och Blekinge, hvilka sannolikt gått förlorade, om Oxenstjerna haft fria händer. Grannsämjan var tillsvidare återställd, men ännu skulle två långa sekler förgå under inbördes afund, hemliga ränker och öppna krig, innan Sverige och Danmark förstodo Kristinas stora framtidstanke, förstodo, att de behöfde hvarandra.

7. Andra och tredje skyddslingen.

Du är mitt verk: vill du vara mig trogen?

Fältmarskalken Lennart Torstenson hade, bruten af gikt och fälttjenst, återvändt till Sverige i Oktober 1646 för att söka hvila och lugn. Utan att vara partiman, ansågs han tillhöra anhängarne af drottningens själfstyrelse, hvilket i hennes ögon icke förminskade hans lysande krigsära. Han stod i hög gunst och övferhopades, enligt Kristinas vana, med vedermälen däraf; upphöjdes på samma dag till friherre och grefve, fick gods och äreställen mer än han själf fann förenligt med behofvet af hvila. Vid hofvet hade han och hans grefvinna blifvit mottagna på det mest lysande sätt, och emedan han kvarstannade i Stockholm för att i rådet motväga rikskanslerns öfvermakt, kallades han ofta till slottet för enskilda förtroliga öfverläggningar om rikets angelägenheter.

Underhandlingarna i Osnabrück mellan kejsaren, Sverige och Frankrike hade kommit så långt, att enda hindret för freden numera tycktes vara Sveriges anspråk på landvinning i Tyskland som krigsskadestånd. Detta hinder satt hårdt; de svenske underhandlarne, Johan Oxenstjerna, som vidhöll rikskanslerns fordringar, och Adler Salvius, som brefväxlade med drottningen, lågo i hemlig fejd med hvarandra. Franska sändebudet Chanut, ett smidigt verktyg för Mazarins statskonst, hade vunnit drottningens öra och gjorde allt för att nedpruta Sveriges fordringar. På dessa sköra trådar, insnärjda i ränker af alla slag, hängde Europas fred och folkens öde.

En dag i början af 1647 hade drottningen åter kallat till sig grefve Torstenson för att hos honom söka ett nytt stöd mot den alltför öfvermäktige rikskanslern. Hon hade låtit honom framlägga en karta öfver härarnas ställning i Tyskland under Wrangel och Königsmark, frågat om utsikterna för årets fälttåg och beklagat sig öfver Oxenstjernornas omåttliga anspråk, hvilka fördröjde freden. Sverige, anmärkte hon, underhandlade med Bajern om stillestånd; kejsaren erbjöd enskild fred. Hon visste väl hvad där vore att bygga på kejsar Ferdinands anbud; men en sådan konjunktur borde man ej låta fara. Hvarför så envist fordra Hinter-Pommern, som skulle göra Brandenburg till Sveriges fiende? Hvarför hålla på dessa tjugu millioner i krigsskadestånd, som Sverige begärt och som Tyskland ej kunde betala i dess nuvarande utblottade tillstånd? Hon, Kristina, var ingen köpman, som sålde fred för penningar. Sverige hade fått byte nog och skulle få landvinning därtill. Skulle det ännu fordra betaldt för sin ära?

Hon blef varm vid dessa ord. Folkens välfärd, som berodde af freden, syntes henne vara ett högre mål än tillfällig vinst. Likasom hon icke ville tillintetgöra Danmark, emedan hon i dess fall såg ett oersättligt tomrum i de nordiska folkens framtida solidaritet, ville hon ej drifva kejsaren till det yttersta för att ej i framtiden omöjliggöra hvarje förbund. Denna Kristinas framsynthet har ej blifvit fullt uppskattad, men framstår tydligare, om man jämför hennes statskonst med efterträdarnes, tionde och tolfte Carls. Historien har hakat sig fast vid Kristinas personliga motiver; icke med orätt, men man skulle ej glömma, att äfven i hennes själfviskhet låg någonting storartadt: det att vilja själf vara allt, tänka allt, kunna allt och -- slösa allt.

Torstenson hade med sin vanliga försiktighet varnat för ett förhastadt eftergifvande af Sveriges fordringar, när drottningen begynte tala om fiendskapen mellan rikets två fredsunderhandlare i Osnabrück, Johan Oxenstjerna, som representerade sin fader rikskanslern, och Adler Salvius, som mottog hemliga, ej sällan motsatta instruktioner från Kristina själf. Här kom en ömtålig sträng i dallring; här framträdde åter det djupaste, mest skorrande, men ännu fördolda missljud, som genomgick Kristinas regering. Denne Axel Oxenstjerna, denne undersåte, som ville styra riket med eller mot sin drottnings vilja, denne redan förut alltför mäktige magnat, som hon för föga mer än ett år sedan upphöjt i grefligt stånd och öfverhopat med gods och ärebetygelser, hvad åsyftade han med sina högt drifna fordringar, som fördröjde freden? Hon trodde sig genomskåda honom och dolde ej sina misstankar. Rikskanslern ville kriget, emedan det tillförde adeln makt, ära och rikedomar; han fördröjde freden, emedan han icke ville låta sin drottning och svenska folket komma till en besinning, ett lugn, som vore en fara för högadelns öfvermakt. Sveriges aristokrati hade skelat förut på Polen, där adeln betydde allt, konung och folk intet. Nu skelade samme herrar på England, där konungamakten nedsjunkit till en skugga. Polen var redan en republik, England skulle snart blifva det. Hvarför skulle ej Sverige följa så frestande föredömen?

-- Har ni glömt, min grefve -- fortsatte drottningen, utom sig vid tanken på sin svaghet att några dagar förut hafva utbrustit i tårar vid rådets sammanträde -- har ni glömt, att våra svenske lorder nu också börjat predika om trosfrågorna i kapp med de engelske?

-- Det har jag ej kunnat förmärka, svarade Torstenson lugnt.

-- Var ni inte i rådet i torsdags? Minns ni inte, huru rikskanslern företog sig att mästra Johannes Matthiæ för hans _Idea boni ordinis in ecclesia Christi_?

-- Jag har hört, att prästerskapet funnit något anstöteligt i denna _idean_. Undskyll, nådig fröken, att jag aldrig blandar mig i tvister om tron.

-- Ni? Det tror jag. Men hvarje stor eller liten rådsherre menar sig nu vara mera förfaren i sådana spörsmål, än rikets biskopar. Johannes Matthiæ utlägger, att Calvins anhängare äro hardt när så goda kristna som vi och att hvad där skiljer oss är mera ordalag än ordaförstånd. När jag dristar mig intet finna något förgripeligt i bispens bok, svarar mig rikskanslern, att jag det intet förstår och att jag bringar ofärd i riket. Där jag nu hade tid, skulle jag bevisa honom med skriftens språk, att biskop Johannes intet far vill, ändock trätosamme präster och inbilske rådsherrar bruka munnen om sådant. Hade jag en, som kunde det sätta på papper, ville jag gifva en gård därför. Men ingen klerk törs därmed befatta sig, när prästerskapet står så hårdt emot, och mina skrifvare gapa på slikt som son på väderkvarnen.

-- Ja, här är mycket tal nu för tiden om biskop Johannes' _Idea_, svarade Torstenson. Min hustru ville nyligen veta huru därmed hängde samman, och då lade en ung person i mitt hus denna bokens oförgripliga mening så tydeligt fram, att jag intet vet hvad ärkebiskop Lenæus kunnat invända däremot.

-- Var det eder huspredikant, må han ej tänka på pastorat i Sveriges rike, om ej törhända i Strengnäs stift; men där sitter biskop Johannes själf inte säker vid styret.

-- Min huspredikant är för god klerk för att stöta sig med det högvördiga ståndet. _Idea_ försvarades af en annan, som intet är rädder. Nådig fröken tör känna jungfru Ryning.

-- Hvad? Hagar Ryning? Hagar Ring? Henne tror jag om hvad som helst. Hon bevisade mig solklart, att calvinisterne fara betänkligt ville; hon skall lika solklart bevisa, att de äro pelare för den rätta tron. Jag visste inte, att grefven bevärdigat denna unga person med någon uppmärksamhet.

-- Hon följde för två år sedan min hustru i fält och har varit henne till stort bistånd i fältlifvets trångmål. Klart hufvud, aldrig rådlös, aldrig försagd.

-- Grefven blir vältalig. Jag trodde ej, att den lilla trasungen, som jag upptog från landsvägen, skulle vinna så höga vitsord. Godt hufvud, åja, men egensinnig, fallen för hugskott ... Skicka henne till mig: jag vill se, om jag ännu kan använda henne. Vet ni väl, grefve, att jag gjorde tösen till adelig jungfru för att förarga fru Beata Oxenstjerna? Det var gudomligt! Grefven skulle hafva sett den dryga släkten, när de nödgades sällskapa med judeafkomman vid mitt hof.

-- Nådig fröken undskyller, om jag inte haft tid att rannsaka släktregister. Det vill synas, som skulle jungfru Ryning hafva hittat förnäma anförvanter i Tyskland. Hon har med min lejd gjort resor till Wittenberg, Regensburg och Wien. Där tima stundom förunderliga ting i ett stort krig. Min hustru förtäljer om en förvantskap med grefliga ätten Götz.