Part 4

Tid efter annan växlade drottningen ett ord med denne ståtlige kavaljer, hvilken då böjde sig så djupt ned ur sadeln, som hade han velat uppfånga sin kungliga herskarinnas andedräkt. Men denna gång fick grefve Magnus nöja sig med flyktiga afbrott i ett lifligt samtal mellan drottningen och furstinnan inom täckslädens väggar.

Slädföret var ännu godt, ehuru på öppna platser angripet af dagmejan. Torg, gator, palatser, rimfrostiga parker, tjusande landskap och bländande hvita isar ilade förbi vid hästarnas snabba traf, utan att tillvinna sig någon uppmärksamhet. Hade ej stundom en frisk fläkt af marsluften inträngt genom slädfönstren, kunde man tro, att dessa höga personer företagit en utfärd blott för att finna en plats, där de voro säkra för lyssnare.

-- Han där, rider han icke bra? började drottningen. Jag såg i min barndom Sveriges berömdaste ryttare Åke Tott rida. Å ja, hans skola var troligen mönstergiltig, när en skvadron hugger in på en infanterikolonn, men hvilken elefant vid sidan af honom där! Hur behagar dig grefve Magnus? Har du sett en svensk kavaljer, som kan mäta sig med honom på rännarebanan?

-- Jag känner honom så litet, svarade Marie Eufrosyne undvikande.

-- Marie, om du vore några år yngre och jag vore din mor, skulle jag gifva dig ris för osanning. Skulle två så vackra ögon ha varit blinda för en riddare, som egnat dig sin beundran ända sedan han stafvade Cornelius Nepos i Upsala? Eller skulle du ännu förvara en skolflickas ömma låga för den lille uppnäste grefven af Nassau? Marie, jag tillstår, att jag tviflar på din uppriktighet, men ännu mer på din smak.

-- Minns du, Kristine, hvad du lofvade mig en afton vid Gripsholm?

-- Du bad mig tro på din brors känslor, rätt som en bonde tror på katekesen. Nå, har jag icke trott, att en hök är så menlös som en kuttrande turturdufva? Hvad har detta att skaffa med en tysk trubbnäsa?

-- Du lofvade mig, att ej vara emot grefven af Nassau.

-- Jag lofvade, tror jag, att tålmodigt höra en suckande Chloë. Det är ju fjolgammal snö, det där. Nu smälter snön, guldvifvan väntas, kålfjäriln skall innan kort krypa ur puppan. Hvad säger du, Marie, om en ny friare ... den ypperste unge ädling i Sverige?

-- Förlåt mig, jag hade trott, att Carl Gustaf förtjenade denna hederstitel af drottningen.

-- Nå, näst Carl Gustaf, låt oss ej träta därom. Kort sagdt, hvad säger du om ett parti med en ung grefve, som kan träda lille Nassau genom ett synålsöga?

Marie Eufrosynes rodnad tog färgen af drottningens röda bandrosett, när hon frågade, om isarna voro att lita på, ty man åkte just nu öfver Brunnsviken. Kristina skrattade.

-- Torstenson skulle törhända betänka sig, innan han riskerade sitt artilleri på viken, men hvad äro hans kanoner mot dina fruktansvärda ögon, min blyga kusin? Du har nedskjutit en af rikets hufvudfästningar; han stryker sin flagg på nåd och onåd. Hvilken lycka, att vi ej explodera på isen! _Enfin_ ... grefve Magnus begär din hand.

-- Jag trodde ej, att du skulle akta ditt kungliga blod i pfalziska huset så lågt, svarade förtrytsamt den unga furstinnan efter en förlägen paus. -- Du afslår en suverän furste och bjuder mig en af dina knektar.

Åter skrattade Kristina och såg ut genom fönstret.

-- Sakta farten, öfverste! Vi köra i galopp utför backen, och här är en stjälpa.

Farten saktades, men icke drottningens ohejdade munterhet, för hvilken hennes kusiner voro de närmaste offren.

-- Mitt kungliga blod! utropade hon. Min farfars mor hette Leijonhufvud, hans stjufmor Stenbock. Konung Johan gifte sig med en Bjelke och konung Erik med en piga. Mesallianser äro ärftliga i vår släkt. Behöfver du flera föredömen? Nåväl, för att göra dig ett nöje, skall jag gifta mig med ... låt se, med Apollo! Han är visserligen en gud, men detroniserad ... Ingen skomakare skulle gifva honom kredit på ett par nya koturner. Är det nog? Anstår nu en svensk adelsman ditt kungliga blod?

-- Jag bönfaller, Kristine, tala icke mera därom!

-- Men det är just därom vi skulle tala. Vet du hvad Ebba hört af kammarpigorna? Ja, jag medgifver, det är inte tillständigt att lyssna på pigskvaller, men det är därmed som med de stora snäckorna. Man lägger örat till, och man hör luften bikta. Folket undrar hvarför jag är så blid emot grefve Magnus. Det faller ingen i hågen, att han ju kunde förtjena det ... att han är äldste son till en af rikets högst förtjente män och min faders ungdomskäresta ... att han själf är det svenska ridderskapets ära och prydnad, eller att jag, hans drottning, vill i hans person hedra både ärfda och förvärfda utmärkta egenskaper. Allt detta går inte i vår svenske Per Jönsson. Det måste finnas ett annat skäl, och hvad kan detta annat vara, än att jag vill gifta mig med honom ... med den samme grefve Magnus, som min nådiga fränka anser alltför nedrigt boren för hennes kungliga blod! Nå, Marie, hvad säger du om denna sedelärande fabel?

-- Enfaldigt skvaller!

-- Tror du? Men om jag i min hjärtekammare skulle tänka därpå? _Vox populi vox Dei._ Folkets röst Guds röst. Grefven är en vacker karl ... så nobel, så elegant, så ridderlig i sina tänkesätt och hela sin hållning. Tror du inte, att han skulle blifva en värdig gemål åt Sveriges drottning? Och är jag inte suverän öfver min hand såväl som öfver mitt hjärta?

-- Kristine, du förskräcker mig. Den värdigaste, den trognaste, den tappraste af alla furstar blöder för dig på slagfälten. Du ser honom förtäras af ett svikande hopp, och du skulle föredraga en lycksökare, hvars mod aldrig blifvit pröfvadt utom rännarebanan.

-- _Oratio panegyrica pro domo!_ Ett loftal för husets bästa. Skada, att du ej talar latin; ditt tal borde tryckas. Mitt tal är kortare. En De la Gardie är inte nog högättad för dig. Således är jag tvungen att förbättra hans franska blod och upphöja honom till min sida ... Grefve Magnus! Vi blifva sittande i sanden. Låt hålla i backen!

Slädmedarna gnisslade mot grus och stenar, där de körde upp från isen till gatan vid Nybroviken. Drottningen steg ur och vadade i slask uppför backen, gycklande öfver sina kavaljerers förvåning och Marie Eufrosynes rädda steg mellan vattengölarna. När de höga damerna ånyo befunno sig i släden, återtogs samtalsämnet. Den unga furstinnan betraktade häpen sin kungliga kusin, oviss om hon borde taga hennes nyss yttrade hot för skämt eller allvar. Slutligen brast hon i tårar. Grefven af Nassau satt icke sadelfastare i hennes hjärta, än att en välriktad lans kunde kasta honom ur sadeln. En rik De la Gardie kunde möjligen täfla med honom om en fattig furstinna. Och att med Carl Gustafs utsikter sätta hela pfalziska husets framtid på spel, detta var mer än en syster och dotter kunde taga på sitt samvete. Under tårarna framsipprade slutligen en förklaring, att hon, den tillgifna vännen, ville i allt foga sig efter sin nådiga kusins önskan och vilja.

-- Och detta säger du mig med en ton, som ville du gå i kloster för min skull, fortfor drottningen, utan att synas det minsta rörd af en så stor uppoffring. -- Jag erbjuder dig det mest lysande parti i Sverige; jag afstår åt dig en hand, som mången tysk furstinna skall afundas dig; jag öppnar för dig den mest glänsande framtid vid sidan af min tron, och du underkastar dig detta hårda öde med en botfärdig Magdalenas tårar. Nåväl, Marie, folkets röst skall denna gång lika litet vara Guds röst, som när den samma rösten förlofvade mig med Erik Oxenstjerna. Jag skall inte lyda mina pigor, jag skall inte gifta mig med öfverste De la Gardie, jag skall afstå honom åt hans suckande Chloë, med förbehåll att hon mottager honom med solsken, inte med takdropp. Marie, vet du hvad kärlek är?

-- Det är att kunna gifva sig åt en annan med hela sitt hjärta, svarade furstinnan oskyldigt.

Hon glömde i detta ögonblick, att hennes första ungdomsflamma så lätt blåstes ut, som hade den blifvit åberopad endast för den lilla kvinnliga fåfängan att icke låta bortskänka sig utan motstånd åt en ny friare.

-- Du misstager dig, inföll Kristina, till hälften spotskt, till hälften öfvertygande. -- Man skall aldrig gifva sig _helt_ bort, man skall behålla sig själf. Äro vi födda till träldom, vi? Skall en man råda öfver oss till kropp och själ, så att intet annat af oss återstår än pigan, som sköter hans hushåll, smekungen, som gör honom nöje på lediga stunder, barnsköterskan, som föder, ammar och kläder hans afkomma, såframt hon ej dör för den? Jag har tänkt mera därpå än du, Marie; jag har mina skäl. Kärleken i din mening är ett oting och en förnedring. Kärleken, såsom jag förstår honom, är ett kontrakt mellan två, hvilka ömsom gifva och få, med villkor att behålla sig själfva. Så och så mycket gifver du mig, så och så mycket gifver jag dig. Därutöfver intet. Bryter du, är jag fri; bryter jag, är du fri. Lägg så därtill i bästa fall vänskap, beundran, aktning, tålamod, kort sagdt, alla älskvärda egenskaper, som göra att människor kunna fördraga hvarandra. Det är mycket nog, det, Marie; begär intet mer, om du vill blifva lycklig!

-- Ja, lycklig, Kristine! Att vara och göra lycklig. Det andra förstår jag ju icke.

-- Det kan vara godt, att du och många dina likar inte förstå det. Huru skulle skapelsen utan eder äga bestånd? Famla efter en drömbild, bortskänka sig för ett smekord, träla i herretjenst, dö för att gifva lifvet åt nya trälinnor, detta är hvad I kallen kärlek. Jag föredrager ett fritt förbund eller intet. Jag tillhör mig själf och ingen annan.

-- Men din mor och min mor tillhörde icke sig själfva ...

-- De förstodo ej bättre. De sutto inte ensamma på en tron.

-- Ja, du är drottning, du. Förlåt mig; jag trodde, att också en drottning känner sitt hjärta klappa.

-- Hvarför skulle hon ej känna ett hjärta klappa för sitt folk, för äran, för allt stort och sant i detta lif? Men kärleken består ej uti att värpa ägg. Man får inte, man vill inte, man kan inte försaka sig själf ...

-- Carl Gustaf är beredd att försaka allt för din lycka, din ära ...

-- Talesätt. Carl Gustaf vill blifva konung af Sverige. Och ändå, Marie, jag håller honom så kär, som jag kan hålla en man. Honom eller ingen. Men tager jag honom, så binder jag honom, som man binder ett lejon. Skall han underkasta sig detta?

-- Allt, Kristine, allt; ty du vill lika litet binda hans riddareära, som du kan binda hans kärlek.

-- Nåväl, jag är skyldig dig en belöning för din tillgifvenhet och din lydnad. Vet då, att min irrande riddare ej skall vänta i evighet, om han ingår på mina villkor och om han ännu ett par eller tre år förblifver mig trogen. Jag är inte nog förmäten att förlikna mig vid världarnas styresman, men i ett afseende är jag lik Gud: jag tål ingen rival!

-- O, Kristine, hvem skulle äga dig och slösa en blick på en annan kvinna! Låt mig kyssa din hand!

-- Är jag inte en toka, som stafvar kärlekens abc för en liten Doxa, hvilken i morgon säljer sin frihet för ett smekord och sitt hjärta för ett par vackra mustascher? Hvad? Redan vid slottet? Marie, du är då beredd att underkasta dig din förskräckliga lott och mottaga en afskyvärd tillbedjares hyllning?

-- Jag säger nej i brudstolen, skämtade den unga furstinnan, i det grefven af Nassau sjönk under horisonten, som hade han aldrig höjt sitt välfriserade hufvud däröfver.

-- Gör det, svarade Kristina i samma ton, i det hon steg ur. -- Öfverste De la Gardie -- fortfor hon till grefven, som räckte henne sin hand -- jag frikallar er från er skyldighet som min riddare och tillåter er att bjuda min fränka armen. Tacka mig för att vi inte stjälpte i backen. Jag väntar er klockan sex för en tidning af vikt.

Och hon skyndade uppför slottstrapporna med sina vanliga hastiga steg, utan att bevärdiga sina bugande kavaljerer med en blick. Hon var upptagen af en tanke, som för ögonblicket trängde alla andra åt sidan.

-- Jag binder De la Gardierne vid min tron som motvikt mot Oxenstjernorna. Jag nedtystar skvallret, behåller min frihet och vinner ett lydigt redskap. Pfalzarne våga inte vägra. De skulle försöka! ... Carl Gustaf? Han kunde falla på det orådet att blifva jaloux ... Också detta är förekommet. Allt är förekommet ... också möjligheten att en drottning kan vara kvinna ... att _jag_ kan förgapa mig i en vacker karl. Min Gud, det finns ögonblick, när den klokaste kan vara en narr. Hvarifrån fick jag denna lyckliga tanke att skjuta Marie framför mig? Kom den från stjärnorna? Utan tvifvel. Om den ej kom från senaste åderlåtningen. Fiken ... mina skor!

-- Hjärtandes -- utropade Fiken Lång, hvars språksamhet vuxit med åren och hoftjensten -- är inte fröken som en sylta om fötterna! Hvad skall doktorn säga? En knapp borta ur lifpälsen, ett band afrifvet i hufvan. Det är en Guds lycka, att inte fru Beata Oxenstjerna mera för regementet.

-- Jag förmärker, att du gått i skola hos fru Beata, genmälde drottningen, som nu var i sitt goda lynne och roade sig att på samma gång utlägga en snara. -- Fiken -- tillade hon med låtsadt allvar -- jag råder dig att lägga band på din tunga, när grefve Magnus uppvaktar mig klockan sex.

-- Grefve Mag ... stammade Fiken med oförställd nyfikenhet och en kammarpigas naiva påflugenhet. -- Jag trodde inte, att _han_ är herre i detta huset.

-- Håll din mun! Man vet ju inte hvad som kan hända, smålog Kristina, som nu hade funnit ett medel att trotsa pigskvallret.

Grefven kom, och några dagar därefter var förlofningen eklaterad. Tilldragelsen firades vid hofvet med en tre dagars fest och två år senare, i Mars 1647, med ett fem dagars bröllop i kunglig ståt. Förbindelsen blef så lycklig som lyckans ostadighet tillät. Furstinnan Marie Eufrosyne, den svaga, den eftergifvande, den så föga begåfvade, hon visste likväl något, som den snillrika drottningen, hennes syskonebarn, icke visste. Hennes definition på kärleken öfverlefde Kristinas och Kristina själf.

6. Freden i Brömsebro och Johannes Rudbeckius.

Tre år ännu skall jag stiga; därefter står jag högst på himmelen.

Danmark låg slaget, kringhvärfdt af fiender, blödande, utmattadt, nästan förkrossadt. Än en gång och med ära hade det stridt för herraväldet i norden. Där hade stått hårdt mot hårdt. De två bältespännarne hade gripit hvarandra om lifvet och växelvis nedkastat hvarandra, än i Bältens vågor, än i Jutlands sand, än på Skånes gungande sädesfält, än åter i Norges och Jämtlands gamla ättestupor. Ryttaren på den röda hästen hade sin lust att än en gång få bloda vintersnö. Kriget var öfverallt, i vredgade bröst ej mindre än i tagna och åter eröfrade gränsmarker. Endast bönderne vid den norska gränsen tyckte det vara synd och skam att skjuta på grannar. Framgång och motgång växlade om. Hvartdera rikets tappraste män, bästa härar och stoltaste flottor drogo ut att nedgöra hvarandra -- de som, förenade, skulle kufvat Europa. Ännu går genom alla danska hjärtan den välkända folksången:

Kong Kristian stod ved höjen mast i rög og damp; hans værge hamrede saa fast, at götens hjelm og hjærne brast ...

Vid Femern var det, 1644 den 11 Juli. Danakungen hade trettionio skepp, hans värdige motståndare Klas Fleming fyrtiosex. Tio timmar varade slaget; tre gånger skildes de stridande åt, tre gånger anföllo de åter. Fjärde gången, när Fleming signalerade anfall, sågs ej signalen mer; natten utbredde sig öfver de blodiga vågorna. Kung Kristian hade stått på sitt amiralskepp Trefaldigheten, omringad af fiender. »Mina underbefälhafvare, sade han, bruka mig som stormskärm.» Han hade fått några lätta sår, när en svensk kula, springande själf i stycken, splittrade en kanonlavett vid hans sida. En skur af järn- och träspillror yrde kring däcket; tolf man dödades eller sårades. Den döende Eiler Ulfeld ryckte i fallet kung Kristian med sig. De kringstående trodde konungen vara död och ropade, att man skulle stryka flagg för att elden måtte upphöra. »Nej, sade en slesvigare, kungen är endast _en_ man, och vi återstå många nog att försvara oss.» En matros sändes till toppen att stryka dannebrogen, men detta blef den ärlige gossen för tungt; han invecklade duken i tågvirket, så att flaggan ej kunde blåsa ut. Kung Kristian uppreste sig, höljd af blod, med tjugutre större och mindre sår: en spillra hade utslagit högra ögat, en annan två tänder; en järnskärfva hade inträngt i pannan.

-- Ännu -- sade han -- har Gud gifvit mig kraft att strida för mitt folk!

Och svartblå i ansiktet fortsatte han, stödd på sitt svärd, att föra befälet, tills striden var slut. Båda flottorna hade lidit stora förluster, båda tillskrefvo sig segern, som firades med lika fröjdebetygelser af danskar och svenskar.

Få veckor därefter, den 5 Augusti, bortryckte en dansk kula Klas Fleming, den tappraste hjälte, som Finland skickat till sjöss, i en obetydlig skärmytsling vid Kristianspris i Kielerbukten.

-- Gråt icke, min son, sade den döende hjälten till sin son Herman Fleming, som stod vid hans sida. -- Jag dör som Danmarks fiende; låt se, att du dör som jag har dött!

Ett motstycke därtill voro kung Kristians ord, när han, året efter freden, bar sin lille sonson till dopet:

-- Måtte du engång tynga svenskarne så, som du i dag har tyngt mina gamla armar!

Det fanns likväl en, som i denna förbittrade kamp mellan två arffiender såg längre framåt i tidernas skiften än konungar, statsmän, krigare eller i inbördes vrede, afund och hämndlystnad kämpande folk. Det var Sveriges unga drottning, som under alla sina oberäkneliga nycker dock hade ärft något af sin faders långsynta blick och förmådde se bort till en annan tid, när Sverige och Danmark kunde behöfva hvarandra. Kristinas öde har varit att än uppskattas för högt, än åter för lågt. Och till den låga uppskattningen höra motiverna för hennes handlingssätt vid de stora, för Sverige så betydelsefulla fredssluten 1645 och 1648.

Krigslyckan, hvilken år 1644 fördelat sin gunst nästan lika mellan båda de stridande makterna, hade år 1645 begynt afgjordt småle åt svenska vapnen. Det endräktiga Sverige beherskade hafvet, hela Jutland, största delen af Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän; hade tagit Gotland och Ösel, hade med sin välrustade krigsmakt trängt det oeniga Danmark på lifvet, hotande rikets kärna på Seland och Fyen. Den gamle kung Kristian stod öfvergifven af sitt råd och sin adel, utan flotta, utan härar, utan penningar. Hans trogne borgare, hans raske matroser ville bistå honom, men förmådde det icke; riket vacklade under honom som ett sjunkande skepp. Då började man tala om fred, och redan i Februari 1645 sammanträdde fredsombuden vid den lilla Brömsån, som uppritade riksgränsen mellan Småland och Blekinge. På en holme i ån var ett tält uppslaget för de franske och holländske fredsmäklarne. En bro, Brömsebro, gick öfver holmen till åns båda stränder. Vid småländska änden af bron bodde Sveriges ombud, Axel Oxenstjerna och Johan Skytte, hvilken sistnämnde dock snart gick att utbyta lifvets strider mot en lugn graf under Mars månads smältande drifvor. På Blekingesidan logerade danska sändebuden Corfitz Ulfeld och Kristen Sehested. Den ömsesidiga förbittringen var så stor, att danskar och svenskar ej kunde med något hopp om framgång öfverlägga direkt med hvarandra, hvarför de öfverenskommo att låta allt gå genom fredsmäklarne i tältet på holmen. Så framställdes fordringarna, på båda sidor i stark prutmån. Danskarne fordrade allt tillbaka och därtill skadestånd; svenskarne fordrade tullfrihet i Sundet för alla nationer, allt hvad de tagit och mera därtill. Vintern gick, våren gick, större delen af sommaren gick; steg för steg hade danskarne gifvit efter, men att afträda land, detta var gamle kung Kristian, Sveriges besegrare 1613, för starkt. Danska rådet röstade för fred, »sådan Gud ville gifva den», och lät konungen förstå, att rådet ännu icke hade valt hans son till efterträdare. Förgäfves; kung Kristian gaf icke vika. Då uppstod ett sorl bland allt hvad svensk hette och gick från rikskanslerns hemliga råd, från Jakob De la Gardies öppenhjärtiga krigareläppar ut i bygderna. Hvarför dröja vi? Är icke vår flotta öfverlägsen? Äro ej våra härar omotståndliga? Hvarför ligga de overksamma? Hvarför gå vi ej rakt på Köpenhamn, visa juten riset och taga tillbaka allt hvad han fordom röfvat från oss?

Hvarför? Därför att drottningen ej ville bringa Danmark till det yttersta. Redan i April hade hon varnat för att spänna bågen för högt. Och i Juni skref hon till Oxenstjerna följande bref, hvilket må anföras som prof på det svenska språkets misshandling före Stjernhjelm, äfven af den högst begåfvade och lärdaste svenska drottning:

Högt ärade Herr Riks-Canceller!

Därtil med at jag dageligen finner så stora _difficulteter_ i fortsättande af kriget, så at det vil falla svårt med så ringa medel et så stort väsende, at _continuera_, hvilket icke utan _hazard_, at taga de _conditiones_, som nu bjudas, skal afgå; derhos med måste ock besinnas, huru svårt det vil falla, at _supportera_ den _calumnien_ som Oss påkommande varder, både hos de Svenska sjelfve, så väl som hos främmande, hvilka alla, där Freden ginge i sär, skulle _imputera_ skulden til allas vår outsläckeliga _ambition_, den der sig på sjelfva orättvisan _funderade_, och ingen annan _finem_ hade, än en begärlighet, at _dominera_. Och såsom jag icke håller mig rätt försäkrad om Holländarens _cooperation_, altså frugtar jag, at, där desse föreslagne _conditiones_ icke blefve _accepterade_ skulle de söka at blifva _arbitri belli & pacis_, så at deras _jalousie_, något oförmodeligt hos dem _causera_ kunde; oansedt jag förtiger hvad af Polacken _practiseras_ kan. Sedan det sista och förnämsta är, at _contentera_ sin egen _conscientie_, så at man må kunna för Gud och al verlden betyga, at man sig til alla skäliga Fredsmedel _accomoderat_ hafver.

Upsala d. 24 Juni 1645.

Eder

välbenägen _Christina_.

Vid denna tid lefde ännu, bruten af ålder, mödor och strider, den lärde, energiske, ständigt stridsrustade biskopen i Vesterås Johannes Rudbeckius, svenska kyrkans mäktigaste och mest högkyrklige prelat, han, hvars stift var i sträng ordning ett föredöme för alla öfriga och hvars skola hade uppnått ett sådant anseende, att hon täflade med Upsala akademi. Kristina hade, icke första gången, men i en af de viktigaste politiska frågor, dikterat sin vilja för Axel Oxenstjerna och kände sig vara mera drottning än förr, men kände också behofvet af stöd. Per Brahe var det närmaste, men ock det farligaste stöd emot rikskanslern. Hvarför utbyta en tuktomästare mot en annan? Gamle Johan Skytte fanns icke mer; hans son, kammarrådet Bengt Skytte, en uppstigande gunstling, var för ung och för litet ansedd. Kristina såg sig om. Efter att hafva bevistat de lärda öfningarna i Upsala, företog hon en af sina vanliga lustresor sjöledes till Vesterås. Biskop Johannes var den ende man i riket, som öppet vågat motsäga den mäktige rikskanslern; därför hade han ock blifvit förbigången vid besättandet af ärkebiskopsstolen i Upsala.

Den gamla biskopsgården var för drottningens mottagande festligt möjad med löf, rosor och blåklint. Domkapitlets ledamöter, jämte biskopinnan, fru Magdalena Hising, med söner och döttrar, voro till möte vid porten, undskyllande att biskopen själf för ålder och sjuklighet ej kunde visa majestätet denna tillbörliga vördnad. Han hade dock, sängliggande, låtit ikläda sig full biskoplig ornat och mottog drottningen i sitt rum med ett skriftens språk, hvartill de vördige fäderne af domkapitlet sade ett ljudeligt amen.

-- Var hälsad, du Herrens utkorade Deborah, som är kallad att lägga alla sanningens fiender dig till en fotapall! började kyrkans åldrige herde på latin med en i början svag stämma, som snart växte i kraft med den själens utomordentliga spänstighet, som öfvervinner en bräcklig stofthyddas krämpor. -- Var hälsad af kyrkans och din ringaste tjenare, som du värdes hugna med ett så nådigt besök i hans skröpliga ålderdom! Välsignad vare din ingång och utgång, hvar du i världen går, till seger för Guds folk och till efterdöme för hans församling.