Part 22

-- Jo, jag har fått allt ... låt mig säga af stjärnorna. Af mig själf är jag intet. Ingen mask i mullen har kommit till världen så eländigt hjälplös och fattig som jag. Och dock har jag fått en sund kropp, en fri ande, rika naturgåfvor, brinnande törst efter allt det högsta och största som tanken fattar. Jag har fått ett okufveligt mod, en stark vilja, en klar blick, människors kärlek, kunskap, makt, ära, riken och höghet. Endast _ett_ har jag icke fått, det har vuxit ut ur mitt innersta ... min kärlek till detta barn.

-- Tag intet undan! Du har fått allt af din Gud; åt honom måste du gifva allt tillbaka.

-- Mäster Petrus ... ni går mig på lifvet; låt oss förstå hvarandra! Det var en tid, när jag för en sådan fordran skulle ha skrattat åt eder eller spärrat eder in i ett dårhus. Men sedan jag förlorat mig själf, sedan jag gifvit mig åt en annan, sedan jag känt alla fästen svikta, har jag lidit och lärt tillräckligt för att nu förstå eder. Välan, jag böjer mig. Tag allt hvad jag _fått_, jag gifver det allt tillbaka, kunskap, höghet, ära, jag kastar det bort, som hade det aldrig varit. Jag är beredd att åter blifva den outsägligt fattiga, ringa, betydelselösa atom, som jag var. Men begär ej min kärlek; den kan jag icke gifva eder, den är det enda som återstår af min tillvaro, den är mitt lif. Jag kan ej slita hjärtat ur mitt bröst och fortfara att lefva.

-- Så dö, du syndens trälinna, dö bort från dig själf, och stå upp som en ny skapelse i din Herre och frälsare! Vill du mäkla med Gud? Vill du säga till honom: så och så mycket gifver jag dig, men min syndiga jordiska kärlek vill jag behålla; den får du icke, den är mitt lif! Gå, mäkla med världen; hon låter pruta med sig, men här gäller allt eller intet. Din Gud nöjes ej med ett halft hjärta, han vill hafva dig hel. Han kan icke mottaga dig, förrän du säger: _Kristus är mitt lif!_

Hon reste sig upp i häftig vrede.

-- Och hvem är då ni, som talar till mig med Guds myndighet? Det är länge sedan jag vuxit ifrån den fromma inbillningen, att prästen är Gud. Ni är lärd, mäster Petrus Luth; det är jag ock. Ni tolkar skriften; det gör jag ock. Ni söker, jag söker; ni tror eder ha funnit, medan jag famlar, och ni har funnit så litet, att ni icke ens vet hvad kärlek är. Ty visste ni det, skulle ni ej vilja plundra en olycklig, fridlös medmänniska på sista återstoden af hennes jordiska tillvaro. Gud är barmhärtigare än ni: om han velat fråntaga mig allt, skulle han ej låtit mig stanna ännu en tid på jordens yta. Ni har sett och lärt något i världen; må vara; jag har sett och lärt mera än ni. Jag känner judar, muhamedaner och kristne af alla bekännelser; ni är icke visare än någon af dem. Juden säger till mig: uppfyll Guds lag, och Abraham öppnar för dig sitt sköte. Muhamedanen säger: lef redligt, gör godt, bed, fasta, strid för din tro, och du är viss om paradiset. Katoliken begär ej ens detta af mig. Läs ditt _pater noster_, säger han, anropa helgonen, bikta, gif allmosor, och Petrus skall för dig upplåta himmelens port. Men ni, en annan Petrus, säger till mig: utrota dig själf, Gud vill hafva dig död för att göra dig lefvande! Hvad skall jag tro om en sådan lära? Jag kan ju icke gå tillbaka till den halmkärfve, där jag är född, och födas på nytt! Där är min stjärna; se huru kärleksfull hon strålar mot mig i den ändlösa rymden! Hellre går jag tillbaka till henne, min enda vän; hon har gifvit mycket och tagit mycket, men hon har dock unnat mig att behålla _ett_. Ni har ingenting gifvit och vill fråntaga mig allt. Så är det, mäster Petrus. Blif lycklig i eder tro, om ni kan; jag kan det icke. Farväl!

Hon gick några steg, men kom icke långt. Den förvånade predikanten såg henne stanna, vackla, försöka gå vidare, men hejdas såsom af en osynlig makt. Hon darrade i alla leder, hon ansträngde hela sin starka vilja för att lösslita sig från detta oemotståndliga, som förlamade hennes fot, men förgäfves. Efter en kort, förtviflad strid sjönk hon, halft vanmäktig, ned vid klippan, där talaren stått ett par timmar förut. I detta ögonblick var hon, midti kvällens skuggor, såsom genomstrålad af ljus. Hon sken i en oförklarlig glans, som belyste klippan, gräset, mossan och aftondaggen närmast omkring henne. Ögonen voro slutna, hennes svarta hår tycktes fosforescera, fållarna af hennes kappa lyste i mörkret, tre diamanter i ringen på hennes finger tindrade som Orions bälte på himlahvalfvet.

Oviss hvad detta månde betyda, närmade sig mäster Petrus och utsträckte handen för att uppresa den vanmäktiga.

-- Vänta! sade hon med låg röst. -- Stjärnan är inom mig ... Hon talar ...

Det varade kanske en minut, kanske ett sekel. Tiden fanns i detta ögonblick icke till. Plötsligt befunno sig båda åter i djupt mörker. Det hemlighetsfulla skenet hade försvunnit lika hastigt och oförklarligt, som det kom. Blott en svag ljusstrimma tycktes ila bort öfver den mörka natthimmelen och förlora sig bland stjärnorna.

Den okända reste sig långsamt, drog djupt efter andan och sade:

-- Undervisa mig! Jag är den eländigaste, den okunnigaste af alla skapade varelser.

Det var den bedjande rösten af ett hjälplöst barn. Den stränge predikanten kände sig rörd.

Välan, sade han, Herren kallar mig, och jag lyder. För mig återstå endast tre dagar på denna orten; dessa dagar tillhöra dig. Hvem skall jag efterfråga? Jag vet ju oj hvem eller hvad du på jorden är.

Fråga i Nyby efter grefvinnan Götz. Ni känner mig sedan långt tillbaka.

De återvände till gården och möttes på vägen af tjänare, som utsändts med facklor. Grefvinnan hade anländt öfver Reval till Ekenäs och ville vidare fortsätta resan till Åbo och Sverige. Hon väntade nu en sömnlös natt, men sof till sin öfverraskning så lugnt, som hon ej sofvit på många år.

Tidigt följande morgon kom mäster Petrus till Nyby och tillbragte alla tre dagarna före sin afresa hos den resande i gårdens rymliga gäststuga. Det var en lång, hård strid, där all hans lärdom kom ohjälpligt till korta. Lärjungen kände skriften och dess utläggningar bättre än mästaren. Men denne kunde, hvad hon icke kunde -- bedja. Och denna brinnande bön blef rebellen öfvermäktig. Hon kunde icke motstå den makt, hvilken böjer människors själar som vattubäckar. Den slog henne till jorden och uppreste henne ny.

När mäster Petrus mot aftonen af den tredje dagen tog farväl, föreslog honom grefvinnan ett sista möte i Kaskas torp. Hon hade kommit för att uppsöka denna låga koja; hon hade där att godtgöra ett helt lifs skuld.

-- Jag skall komma -- svarade han -- för att bevittna ett barns nyfödelse, där det först såg dagen. Vår evangeliska kyrka sörjer sitt jordiska öfverhufvud, den store kung Gustafs dotter. Hon har gått från ljus till mörker. Nu skall vår kyrka förnimma, att en annan har gått från mörker till ljus.

-- Nej, döm icke, mäster Petrus! Bed hellre för alla som famla med ovissa steg mot evigt ljus! Gud allena vet huru mycket mörker ännu är kvar i själarnas botten. Jag vet endast, att jag var död, och se, jag lefver! Jag var fången i stoftets träldom ... min vän, min lärare, låt mig nu vara fri i sanningen! Edra kyrkor strida om bokstafven och glömma, att anden är en. Jag tillhör hvarken eder lutherska eller någon annan synlig kyrka; jag tillhör den osynliga, allmänneliga kyrkan, hvars herre och hufvud är Kristus allena. Nu kan jag gifva mig helt åt honom. Nu kan jag börja ett nytt lif.

* * * * *

Det fattiga, men icke mera bofälliga torpet hade, utom eldskenet från spiseln, bestått sig den ovana lyxen af ett talgljus, instucket i en urhålkad rofva på bordet, till heder för gårdagens predikant, mäster Petrus Luth, som infunnit sig för att sjunga en aftonpsalm med torpets fromme invånare. Golfvet var renskuradt, rya på sängen, barnen uppsnyggade. Där fanns nu, som förr, en talrik afkomma, Tommus barn, sedan sonen öfvertagit torpet efter sin fader och burit tidens bördor med samma tysta lugn, samma tålmodiga flit. I kväll sysslade han med att banda en så, hans hustru delade sin omsorg mellan barnen och aftonmåltiden; hans gifta syster Sigfrida satt med ett dibarn vid bröstet. Dordej, modern, var upptagen af en sträng rannsakning i den yfviga luggen på en rödkindad pilt, som otåligt lutade sitt hufvud mot farmoderns knä.

-- Han skall ha tack, mäster Petrus, för ett godt Guds ord i går, sade den språksamma gamla kvinnan, utan att upphöra med sin rannsakning. -- Blif hos oss! Hvad skall han bort till det stygga kriget?

-- Där allt annat sköflas, finnas själarna kvar, genmälde prästen.

-- Ja, Gud nåde för kriget. Skulle inte vår Mannu med, han ock, innan han rätt fått skägg på hakan, och si, där blef han! Två har jag kvar i knekthopen; det sägs, att de lefva ännu, Gud vet hvar. Sigfridas man togo de ut i våras; därför är hon nu här med barnet sitt, stackare. Tacka Gud, att de lämnade Tommu kvar. Det sägs, att moskoviten illfänas återigen; så skall väl Tommu ut med, kan tro, och då bli vi kvinnor och barn att sköta torpet. Å, sitt still, Bennu! Alla långöron skola nu lystra, när det talas om krig.

-- Låt dem komma, så många som träd i skogen! mumlade pojken hotande, i det han skubbade sig mot farmoderns knä.

-- Håll truten! Skäms du inte för mästaren? Det är ingen skam i pojkarne nu för tiden, sådana äro de, Stålhandsken sitter i dem hvarenda en. Gud signe fröken Kerstin, som gaf oss freden; han blef inte längre än goddag och adjö. Hvarför skulle hon löpa ifrån oss till påfven? Si, den stora lärdomen är nu bara fåfänglighet; jag tror inte där fanns någon riktig botten i'na.

-- Utan Guds kärlek, mor Dordej, är allting bottenlöst.

-- Säg det! Jag har också känt en, som ville med all gevalt lära skriftens rätta förstånd, och hvad blef hon? Bortkollrader blef hon, så att hon till slut inte visste hvem som har skapat världen. Mästaren har kanske inte hört den sannsagan? Det var två tattarebarn ...

-- Ja, jag vet. Lydik Larsson lät mig en tid läsa med barnet Hagar, och henne såg jag sedan som en förnäm jungfru i kriget.

-- Såg han'na? Ja, hvad skulle inte hon gå i krig, hon, som var den förnämsta, näst fröken, i Sveriges rike! Må tro det blef högt till taket, när Lydiken kom från Stockholm och förtäljde oss allting om Hagar. Lydiken är nu ock all världenes väg, och Betty hans fick fulla kistan med silfverdalrarna. Samma väg ha de alla gått -- herr Åke, som tog pojken till sig, och herr Jöns, som tog flickan. Långt före dem gick mäster Sigfrid ur tiden, Gud fröjde själen! Här låg han i denna sängen. Vi ha sett lärdt folk förr, mäster Petrus.

-- Skulle ni gärna återse barnet Hagar, mor Dordej? Jag vill minnas, att ni höll henne kär.

-- Höll jag? Tror nästan. Hennes make fanns inte, och ändå blef hon mitt sorgebarn. Gud förlåte mig, om jag suttit med släden full af barn och vargarna naggat hästen i hasorna, inte hade jag kastat den ungen först åt odjuren.

-- Nej, mor skulle ha hoppat först ut själfver, anmärkte Sigfrida med ett godt smålöje.

-- Å, tyst du; kanske jag kastat ut dig! Men aldrig i världen får jag se min allrakäraste ros och lilja mer. Hon skulle ju ut till folk; hvad skulle en silkeshöna rymmas här i en näfverrifva! Nej, den natten, när mor hennes kom, går visst aldrig ur mig, så länge jag lefver. Så stjärnklart därute och så träffeligt kallt! Och hon, fattiger, kullriden i snön! Här satt jag, där jag nu sitter; där satt Thomas; där låg Sigfrida i vaggan, där stod fatet med rofvorna, och där låg halmen i vrån bakom väfstolen. Thomas, sa' jag, är där inte något på dörren? »Hvad skulle det vara så här dags?», sa' Thomas. Jo, sa' jag, det är likasom skulle något trefva på dörren ...

-- Mor, där är något, som trefvar på dörren! inföll Sigfrida.

-- Å, hvad skulle det vara? upprepade Dordej sina egna ord och visste ej själf hvarför hon ofrivilligt spratt till. -- Hör åt, om där är någon från Nyby!

Tommu öppnade dörren. En ung kvinna i främmande dräkt steg in och stannade stum vid tröskeln.

Dordej stod upp, tog ljuset, gick mot den främmande och grep Tommu hårdt i armen. Hon svimmade ej, hon var ej af den sorten, men rösten svek henne. Hon kunde blott framstamma:

-- Jesus i himmelen! Den döda!

-- Hagar! utropade Sigfrida.

-- Hagar! instämde Tommu.

Det var Hagar. Mer än femton år hade förgått, sedan de sist sågo henne resa barfota med Lydik Larsson till Åbo. Hon hade mycket förändrats; dragen hade hårdnat, blicken och hållningen hade en underlig höghet, men det var dock den länge förlorade, aldrig förgätna. Likheten med den döda modern hade trädt tydligare fram och skrämt Dordej nästan från vettet.

-- Min andra moder, min trognaste vän på jorden! sade den förlorade dottern med böjdt hufvud och nedslagna ögon. -- Jag är icke värd att kallas ert barn. Kan ni förlåta min långa otack?

Hon grät icke, men det var tårar i orden. Hade Dordej följt sin första ingifvelse, skulle hon ha flugit sorgebarnet om halsen. Där fanns ju icke en tanke på otack kvar i modershjärtat, men där fanns en kvinnlig instinkt, som höll henne tillbaka. Den långa gestalten var och var ej hennes kära lilla barn; där var främmande klang i orden, ett främmande, något af »den förnämsta i Sveriges rike».

-- Sigfrida -- sade Dordej, ovant förlägen -- tag emot hennes nåds kappa!

Hagar kände sig själf som en sorgsen främling.

-- Sigfrida, bed för mig! Bed, att mor förlåter sitt ovärdiga barn! Jag har varit så olycklig, så ensam, utan en vän på jorden ... en enda, utom er, men hon är långt borta nu. Jag har kommit mer än hundrade mil för att bedja om mors förlåtelse. Låt mig icke gå ohörd!

Nej, detta stod modershjärtat icke längre emot. Hvad frågade hon efter en okänd höghet! Hvad mindes hon mer sin långa längtan eller ett barns hårdhjärtade glömska! I nästa ögonblick låg sorgebarnet i sin snyftande moders armar.

Isen var bruten; moder, barn och fostersyskon hade återfunnit hvarandra.

-- Se -- sade mäster Petrus Luth, som icke förblef en likgiltig åskådare -- Gud tog ifrån eder nattens barn och gaf eder åter ett ljusets barn!

Vid aftonmåltiden sutto de samlade kring torpets tarfliga hafregröt. Hvilket barndomsminne att utbyta palatsernas prakt mot en träsked, en hålkaka och mjölken af dessa kor, som Hagar Sultan engång hade vallat! Åter blef hon förtrogen med de fattigas lif; det förgångna föll af henne som en fågels aflagda fjäderskrud. Hon bad att denna natt få sofva i sin barndoms halmbädd med kudden af rötofs. Endast denna natt; hon visste, att femton år af ett människolif ändock ej kunna utplånas mer.

Frågor omväxlade med tårar och löjen. Torpets historia var snart berättad. Samma hårda kamp för tillvaron, samma försakelser, samma förnöjsamhet, samma tro; gamla hade gått och nya tillkommit. Desto brokigare var historien om nattens barn. Allt kunde ej sägas, och dock hade trogna vänner rätt att begära ett svar. Hagar förtäljde om Bennu, som kunnat blifva så mycket, men aldrig blef mer än en tapper soldat, och huru han nu låg fallen ung i Jerusalems blodiga sand. Hon själf ...

-- Minns du, Sigfrida, koltrasten, hvilken vi lärde säga: Tätti dum? Han slapp engång lös ...

-- Ja, och då tog katten honom.

-- Tog hon? Jag har hört sägas, att han flög bort öfver hafvet och blef insatt i fröken Kerstins gyllene bur. Där hade han allt godt och fick lära många dägeliga konster, så att Tätti ansågs vara allt annat än dum dåmera. Men han var född fri, trifdes ej länge i buren, bet sönder gallret och flög långt ut i världen. Där såg han många länder och människor; de flesta voro goda mot honom, men Tätti var dum, han var ostadig och högmodig; han trodde sig vara skapad till en paradisfågel och ville flyga ända till himmelen. Så kom han långt härifrån till ett slott af pärlor och guld och sjöng för en gosse, hvilken regerade halfva världen ... Huru gammal är Tommus gosse?

-- Bennu är tolf år.

-- Tolf år! Så var ock Tättis gosse. Se här, du! Tag denna silfvernål till ett minne af den förste Bennu i Kaskas torp! Han bar den i alla strider ända till döden.

Torpets förvånade nye ättling gapade på den konstrika nålen och kände på sina kinder en brännande kyss.

-- Där funnos -- fortfor Hagar -- många kattor, tigerkattor, i pärleslottet. De lurade dag och natt på gossen för Tättis skull. Tätti hade de kunnat få, den skadan hade ej varit stor, men gossen skulle regera halfva världen. Då flög Tätti en natt bort på masttoppen af ett skepp. Fienden tog skeppet med allt dess gods, Tätti sattes i en järnbur och skulle visas som segertecken för folket i en stor stad, som hette Venedig. Men natten förut lyckades Tätti rymma, fattigare och mera vingbruten, än någon af eder. Kom så åter till goda människor, som kände honom, plockade fram sina gamla fjädrar, som han glömt där, och flög hit till Kaskas torp. På vägen mötte han en gammal bekant, som sade till honom vår förra lärdom: Tätti dum! Ja, Tätti lofvade att aldrig mer vara dum, och nu är han här.

-- Men hör -- sade Dordej otåligt -- hvad är detta för barnsagor? Du skulle förtälja huru du blef den förnämsta, näst fröken, i Sveriges rike.

-- Den förnämsta i riket är Sveriges och Finlands tappra, trogna, redliga folk. Fröken Kerstin är högtänkt; hon vet detta nog, men om hon glömt det, så är det därför att hon aldrig lärt älska någon af hela sitt hjärta. Hon har ju ej kunnat älska sin moder; därför har hon varit så ensam i världen.

* * * * *

Följande dag bad Hagar en brinnande bön på sin moder Ruths ensliga graf. Vissnade och förvildade, prydde rosorna från det heliga landet ännu den inhägnade plats, där vinternattens okända, fallna vandrerska väntade på den eviga morgonen. Här ville dottern börja sitt nya lif.

Hon hade blott några få dagar att dröja. Årstiden påskyndade resan till Sverige. En morgon sadlades hästar och förspändes kärror på Nyby gård. Torpets invånare stodo där bland de nyfikne åskådarne. Dordejs modershjärta svällde på engång af saknad, ömhet och den fåfängans svaghet, från hvilken icke ens de bästa bland mödrar äro fullkomligt fritagna.

-- Nå, hvad latas ni där; se ni inte, att hennes nåd har brådt? Sigfrida, hjälp hennes nåd att knyta hufvan! Tommu, spring hem efter Blacken; inte kan hennes nåd rida på deras utkörda krakar ... Hvarför vill du så snart öfvergifva oss, guldhjärtat mitt? fortfor hon till sorgebarnet, som blifvit ett glädjebarn.

Hagar Sultan öfverhöljde den fattiga torpareänkan med kyssar och tårar.

-- Vill Gud, skall jag återse eder. Min tredje moder väntar mig nu på Riseberga i Sverige. Jag är skyldig henne ett furstendöme; jag vill gifva henne en dotter.

-- Och sedan ... hvart?

-- Hvarthelst Guds kärlek kallar mig att tjena hans rike.

* * * * *

Först när grefvinnan Götz lämnat landet, blef det bekant, att Kaskas torp blifvit utlöst från Nyby gård till ett själfständigt skattehemman och alla dess skulder betalda. Från denna tid saknas tillförlitliga underrättelser om grefvinnans senare öden, utom en sägen att hon upptagit och vårdat Ruben Zevis utfattiga ättlingar, hennes broders barn. Desto mera bekanta äro drottning Kristinas skiftande öden på gamla dagar. Man tror sig veta, att drottningen under sin andra resa till Paris år 1657 besökt Vincent de Pauls berömda hospital _La Salpétrière_ och där igenkänt i en af de barmhärtiga systrarna sin förra bokvårderska. Man har också trott sig igenkänna ett gammalt illustreradt exemplar af _vulgata_ såsom den latinska bibel, hvilken drottning Kristina engång, i nådens solsken, förärat sin då så högt gynnade _Doxa_. Men här förlora sig historiens trådar i samma ogenomträngliga dunkel, som läsaren engång såg klarna på isen af Högbensjön. Det enda man vet, blott alltför visst, är, att ryttaren på den röda hästen ännu fortfar att rida. Ännu går, tid efter annan, hans väg genom aska och blod. Ännu är det, ack, så långt, så långt till tidernas ände!

Slut på tredje och sista delen.

Tredje delens innehåll:

1. Före striden 3 2. Slaget vid Jankowitz 14 3. Slagfältet 21 4. En fältflamma och ett fältlasarett 36 5. Hjärta och statskonst 48 6. Freden i Brömsebro och Johannes Rudbeckius 58 7. Andra och tredje skyddslingen 75 8. Gyckel och sidenband 90 9. Ett lejonmöte 105 10. Ruben Zevis sändebud 117 11. Budskap till österlandet 128 12. Slafvens slafvinna 140 13. Westfaliska freden 152 14. Den triumferande Parnassus 163 15. Gunstlingarne 178 16. Mor och dotter 191 17. Hotande förebud 200 18. Carl Gustaf på Öland 210 19. Stjärnan och skyddslingarne 220 20. Det stora budet 236 21. Stambul Sarai 250 22. På tredje trappsteget 264 23. Messias 280 24. Stjärnornas stund 293 25. Sultanens hat-i-sherif 299 26. Makalös 310 27. Ett nytt lif 323

Albert Bonniers förlag.

Från Neros dagar (Quo Vadis?) af HENRYK SIENKIEWICZ. 2 delar. 3: 50; inb. 4 kronor.

»En _enastående god bok_. -- _Atmosfären_ är _ren_, _scenerna af utomordentlig skönhet_.»

(Times.)

»Ett _verkligt genialiskt arbete_, som kommer läsarens själ att vibrera.»

(Pall Mall Gazette.)

»Sienkiewicz har med denna bok häfdat sig som _en af vår tids största andar_.»

(The Graphic.)

»En af _våra dagars främsta böcker_.»

(The Bookman.)

»Ett _öfverlägset, beståndande_ diktverk.»

(New-York Herald.)

»En af de yppersta historiska romaner, som sett dagen under 1800-talets senare hälft.»

(Chicago Evening post.)

»Ett _genialiskt_ arbete, hvars öfverflyttande på svenskt språk utgör en _verklig vinst_ för vår litteratur.»

(Sv. Dagbladet.)

»_Ett konstverk af rang._»

(Dagens Nyheter.)

»En berättelse, som icke står efter någon af _Tolstoys_.»

(S:t James' Gazette.)

Noteringar:

Betoning är kännetecknat med _understreck_.

Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):

[s. 321]: ... A sa jupe courte et légère; ... ... À sa jupe courte et légère; ...