# Stjärnornas kungabarn 3: Makalös En tids- och karaktersstudie från drottning Kristinas dagar

## Part 21

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/stjarnornas-kungabarn-3-makalos-en-tids-och-karaktersstudie-fra-5493db2d/index.md

-- Hvad? Ruben Zevi? Men detta hindrar ju inte mig att bereda samma utmärkelse åt en värdigare.

-- Värdigas än en gång förlåta eders majestäts ringaste tjenare! Ingen har kunnat vara värdigare en sådan ära, än Ruben Zevi, som gifvit sitt lif och hela sin oerhörda förmögenhet för att återvinna Jerusalem. Det var ett dåraktigt företag; jag förutsåg dess utgång och afrådde min vän Zevi. Men eders majestäts vishet inser, att jag efter sådana tilldragelser, som uppskakat hela vår stam, icke kan mottaga titeln af protektor öfver Jerusalem.

Kristina hade upplefvat för mycket under dessa månader för att hinna egna någon uppmärksamhet åt så aflägsna händelser. Nu erfor hon genom Texeira den nye Messias' uppträdande och hans farbroders fall. Hela det konstiga system af världsherravälde, som Ruben Zevi uppbyggt på guldets allmakt, hade brustit med honom i spillror. Hans omätliga rikedomar hade inom mindre än ett år runnit bort som en uttappad sjö i gapet af denna allt uppslukande orientaliska kris, och judar och kristne hade som gamar slagit ned på återstoden af bytet. Texeira förteg, att han själf just nu var i rastlös verksamhet natt och dag för att ärfva sin vän Zevi i två eller tre världsdelar.

-- Nej -- anmärkte Kristina tankfull -- vi skola inte mera tänka på en protektor. Europa har tills vidare nog af en sådan i England. Skada på Ruben Zevi. Det var dock en stor tanke att vilja återupprätta sitt folk i dess stad Jerusalem. Jag hade velat låna honom min krigshär; det hade varit något för Wittenberg eller för Königsmark. Och jag skulle ha gjort Emporagrius till påfve där för att bli honom kvitt ... Jag vill minnas, att Zevi hade en dotterdotter, som blef odalisk hos sultanen.

-- Hon blef hans första gemål. Mina trosförvanter prisa henne som en kraftfull och vis regentinna. Hon styrde Turkiet enväldigt i sex år, men lärer nu blifvit störtad.

-- Och förmodligen strypt?

-- Sannolikt. Hennes öde är obekant.

-- Det var lätt att förutse. Men min bäste Texeira, hvad kan jag göra för en man, som nu blifvit den förste i Israel? Medborgarerätt i det fläskätande och öldrickande Sverige kan jag inte förskaffa eder. Det rinner mig något i hågen. Ni blir kristen, min vän; tro som tro, kappa som kappa, katolik till exempel; det är den bekvämaste utvägen att få sina synder förlåtna. Lyd ett godt råd! Jag smickrar mig att stå väl hos hans allrakristligaste majestät konungen af Spanien och är nästan förvissad om att kunna göra eder till guvernör öfver Peru.

-- Jag tackar eders majestät underdånigst. För närvarande är den största nåd, som kan vederfaras Hamburg och mig, att eders majestät täckes med sin höga närvaro hedra stadens ringa afskedsfest i morgon vid Wandsbeck med anledning af eders majestäts afresa.

Kristina skrattade.

-- Tillstå, min käre bankir, att ni är lika hjälplöst förlorad, som ni är omättlig. Inte ens Perus grufvor kunna rädda er själ. Godt. Jag skall komma till festen. Och vill ni fortfarande vara min hofbankir, så uppodla eder talang att amusera det snåla rådet i Stockholm med mina underhållspenningar. Jag försäkrar er, att ni där skall finna värdige trosförvanter.

Afskedsfesten vid Wandsbeck utanför Hamburg den 16 Juli 1654 var den mest lysande, som den gamla hansestaden firat i mannaminne, och den första försmak drottning Kristina fick af europeisk herrlighet utom sitt snöland. Allt fursteligt, adligt, högborgerligt, lärdt, ansedt och lysande, som norra Tyskland då hade att framvisa, var där församladt till en praktfull bankett. Smickrande tal, symboler och äreportar omväxlade med dans, fyrverkeri och andra lustbarheter till klockan ett på natten. Drottningen var förtjusande, kvick, älskvärd, nedlåtande glad. Själfva majestätet syntes förgätet i denna talrika, festklädda människoskara, under dessa fria, lummiga löfgångar, i detta för ett nordiskt öga så ovana sommarmörker, som de brokiga lamporna ej lyckades fullt fördrifva från parkens skuggor. Men kungablicken fanns likväl alltid kvar i de stora, uttrycksfulla blå ögonen, alltid vaken, alltid sig själf midtunder läpparnas löjen och tungans skämt. Öfverallt hvar hon visade sig, gaf man henne vördnadsfullt plats. Nu tycktes hon icke göra anspråk därpå; hon hade föresatt sig att vinna sitt nya rike, världen, vid denna sin första debut på utländsk botten. Om henne fanns endast ett omdöme, och det sjöng hennes lof. Snillet kände man, det hade tillräckligt blifvit beprisadt förut; men personligheten var obekant intill nu för de flesta. Och om henne hade man sagt ... ja, hvad allt ondt och lastbart hade man ej ljugit om denna tjusande drottning, som tycktes i sin person förena de högsta kungliga dygder med den älskvärdaste borgerliga umgängeston! Kristina fann och förtjente månge beundrare i Wandsbeck. Vågade förtalet höja en hviskning, smög det förläget i skuggan och hukade sig ned bakom de täta löfven. Westfaliska fredens underhandlare voro tillstädes och prisade hennes fredskärlek; staden Bremen, hvilken hon nyss försvarat mot svenska rådet, tog sig talan å hela Tysklands vägnar och förklarade genom sina rådsherrar Kristina för den ädlaste telning af germanisk rot. Glömda voro krigets blod och utpressningar, alla halfläkta sår, all sköflad människolycka. _Hon_ var fredsstiftarinnan, som återgifvit hoppet åt dignande folk; _hon_ var tidehvarfvets fria tanke och lysande medelpunkt; _hon_ var den enda dödliga som nedstigit från en tron och dock förblef majestätet. Wandsbeck blef senare öfverglänst af större triumfer, men blef dock den första gästrollen och den första applåden under en lång kunglig förevisning på Europas skådebanor.

Bland de inbjudne gästerne var landtgrefven Fredrik af Hessen-Eschwege med sin gemål Eleonora Katarina, drottning Kristinas kusin och jämnåriga fostersyster, pfalziska husets sorgebarn. Denna furstinnas första ungdoms felsteg var nu förgätet och öfverskyldt genom förbindelsen med en likaså ostadig furstlig gemål, men äktenskapet var långtifrån lyckligt. Kristina hade gjort allt för att utplåna sin kusins vanrykte och gjorde det äfven nu. Hon gick den förlägna furstinnan till möte, tog henne förtroligt under armen och ledsagade henne till en berså, nog öppen för att låta dem ses, men nog afstängd för att tillåta ett ostördt samtal.

-- Min vackra Nore har blifvit en vingklippt dufva, sedan vi sprungo tillsammans i Stegeborgs backar, började drottningen, såsom när man vill uppresa en till hälften afbruten ros. -- Hvad säger din spegel? Tillåt honom ej inbilla dig, att du åldrats. Jag ber dig, haf inte för brådt; minns, att din ungdom äfven är min!

Furstinnan teg med nedslagna ögon och återhållna tårar.

-- Är du ej lycklig, Nore?

Samma tystnad. Utom det fladdrande lynnet hos båda, voro dessa två hvarandra så olika, som det var möjligt för två fostersystrar.

-- Är han dig otrogen, säg? Jag känner hustrur, som prisa sin man för att han inte slår dem.

Eleonora Katarina kände behofvet att försvara sig själf genom att försvara sitt val.

-- Min gemål är ridderlig, hviskade hon med ett försök att småle.

Kristina undertryckte ett elakt skämt; hon ville ej såra, hon ville upprätta.

-- Det gläder mig, fortfor hon. Man kan förlåta allt, utom låghet. Jag föredrager en lättsinnig ädling framför en dygdig skrymtare. Det är lyckligast att vara fri; men bär man en black om foten, skall man ställa så, att man har armarna fria. Minns du gamle Wolfenbüttel, stallmästaren, som lärde oss rida på Rönö, den tiden vi ännu buro pudrad hårpung, puffärmar och långa pärlband? ... »Styfva tyglar, lilla nåden, om han går durch; men klappa honom däremellan beskedligt på halsen!» ... Har du glömt ridkonsten, Nore?

-- Jag har glömt allt, utom din godhet, Kristine. Det var en tid, när jag nästan tyckte mig vara din jämlike. Och nu har du icke din like i hela den vida världen! Du är mer än stor ... du är makalös ...

-- Ja, utan gemål, utan min man Abraham, som Sara kallade herre! Däri är jag lyckligare än du. Men trösta dig, Nore; jag får ej, som du, en son eller dotter, hvilken engång skall blifva större än jag. Var nöjd med din lott att förädla ett litet tyskt furstehus med svenskt Vasablod. Det är bättre att lämna något stort efter sig, än att själf vara stor ... Makalös! Hvar fick du det ordet? Makalös i mitt jungfrustånd ... makalös i min frihet ... ja, hvarför icke makalös i hela världen? Det finns ju ej två skapade ting, som äro hvarandra fullkomligt lika. Min vackra ros med de slokande bladen, om det gör dig en förnöjelse, så minns, att du funnit mitt rätta ord! Det skall blifva mitt valspråk ... Makalös, _makelos_ ... man kan ju göra grekiska af'et. Jag skall låta prägla det på en medalj; det skall blifva min fenix ...

Och hon tog vid bästa lynne sin fränkas arm för att återvända till festens vimmel. Furstinnan Eleonora Katarina kände sig på samma gång upprättad och nedslagen. Makalös? Ja, så deltagande och så öfverlägsen; så upprättande andra och dock -- själf så ensam allt!

Följande morgon var Hamburg åter i rörelse för att säga sin höga gäst ett rätt praktfullt sista farväl. Men i Texeiras hus förnams endast rasslet af flitiga pennor, som vid alla kontorets pulpeter utfärdade order att inhösta millioner från Ruben Zevis ruiner. Drottningen hade försvunnit vid första daggryningen, själf i karldräkt och åtföljd endast af manlige ledsagare.

Längre kunna vi icke följa denna lysande stjärna på hennes bågformiga fall -- icke till Brüssel, där hon inför pater Guèmes afsvor sina fäders tro -- icke till Innsbruck, där hon inför renegaten Lukas Holstenius offentligt besvor sin tro på skärselden, helgonen, påfvens ställföreträdande makt och den allena saliggörande katolska kyrkan, hvilken förklarat hennes fader för Antikrist -- icke till intåget i Rom, där hon blef Kristina Alexandra -- icke till intåget i Paris, där hon förvånade allt och själf förvånades öfver intet -- icke till hennes berömda vetenskapsakademi i Rom -- icke till hennes olyckliga besök som gengångerska i Sverige eller hennes åtrå till dess och Polens kronor -- icke till hennes tvister med påfven, hennes svikna illusioner och ryktets trolöshet -- icke till den ensliga ålderdomen och bortvissnandet af all jordisk herrlighet -- icke ens till de sista årens uppriktiga själfbiografi, som hon tillegnade Gud, emedan på hela jorden ej fanns en dödlig, åt hvilken hon ville förtro sig helt eller som hon ansåg värdig att vara hennes jämlike, långt mindre hennes öfverman. Hon var nu, 1654, så helgjutet färdig, som en karakter kan vara i tjuguåttonde året af ett människolif, hvilket alltigenom kommer till möte med nya öfverraskningar, nya lärdomar. Grunden var lagd, öfverbyggnaden återstod. Hon var »den oförlikneliga» -- »den tionde sånggudinnan» -- »den svenska Minerva» -- »gudarnes hjältedotter» -- »nordens Sibylla» -- »konungarnes drottning» -- »den himmelska hjältinnan, den andra solen» -- »_Christina coelestis heroina, alter sol_». Hon var Fenix, som uppflög från bålet, och däröfver stod att läsa i grekisk inskrift [Grekisk: makelos], makalös.

Grekiska ordet [Grekisk: makelos] betyder en inhägnad, och romarne gjorde däraf _maceria_, en trädgårdsmur, _macellum_, ett hökaretorg. Hvilken betydelse än den lärda drottningen månde ha tillerkänt dessa närgångna härledningar, som ej kunde vara henne obekanta, visst är, att _inhägnaden_ minst motsvarade hennes obundna frihet. Men inhägnaden kunde få en vackrare betydelse, om den tolkades som _beskydd_, och där fann Kristina sin lösning af sfinxens gåta. Beskyddarinna af allt stort och upphöjdt i handling och tänkesätt, beskyddarinna af konster och vetenskaper, beskyddarinna af den fria tanken och samtidens högsta kultur; detta var hennes _makelos_, hennes mål och ära. Erkännes Thorilds sats som berättigad: ett styckes förtjenst är dess mening, ett lifs högsta mål är dess sanning; då skall historien, som mäter bristerna, hellre behandla dem som teckningens skuggor och låta det stå i ljus, som består för eftervärlden. Då skall Sverige minnas, att Gustaf Adolfs dotter satt kungligt hög på dess tron, själf krönt med en ny lager, i dess äras mest lysande tid. Då skall Finland icke förgäta, att det af henne, medan hon ännu var ett barn, men ett därtill värdigt barn, mottog sin första medborgarerätt i vetenskapernas världsrepublik. »Mig hänger hon vid hjärtat», sade om henne den alltid stortänkte Geijer. Och bättre än någon har denne häfdatecknare angifvit hennes ställning, när han säger: »Själf sväfvande mellan ytterligheter, var Kristina en bild af den farliga storhet, hvartill Sverige uppstigit.»

Höga, bländande hamn af mänsklig storhet och mänsklig svaghet, så hejdlöst beundrad, så skonslöst förtalad, du, på hvars graf två sekler snöat, utan att förmå utplåna dina spår eller återgifva fullt klart och fullt rättvist din bild -- vredgas ej, om en skattsökare i häfdens och hjärtats lönkamrar frågat ditt tidehvarfs stjärnor om tydningen af din gåta och där funnit en begåfning och en brist, som förklara allt! _Stellæ inclinant_ ... Kalla stjärnornas inflytande medfödda anlag, och vi stå på det nittonde seklets böljande grund.

Den Kristina, som världen beundrat och smädat, har tecknats så lekande lätt och så träffande likt af _Voltaire_, att ingen fotograf kunnat lyckligare fördela ljus och skugga:

À sa jupe courte et légère; à son pourpoint, à son collet; au chapeau, chargé d'une plume; au ruban ponceau qui pendoit et par-devant et par-derrière; à sa mine galante et fière d'amazone et d'avanturière; à ce nez de consul romain; à cette fierté d'héroïne; à ce grand oeil tendre et hautain soudain je reconnus Christine: Christine des arts le maintien, Christine qui céda pour rien et son royaume et son église, qui connut tout, et ne crut rien, que le Saint Père canonise, que damne le luthérien, mais que la gloire immortalise.

Det är:

På hennes korta och lätta kjol; på hennes lifrock och halskrage; på den plymprydda hatten; på hennes röda band, som hängde framåt och bakåt; på hennes behagfulla, högburna uppsyn af amazon och äfventyrerska; på denna näsa af en romersk konsul; på denna en halfgudinnas stolthet; på denna känslofulla och högdragna blick igenkände jag genast Kristina, de fria konsternas stöd, Kristina, som afstod för intet sitt rike och sin kyrka; henne, som kände allt och trodde intet; henne, som den helige fadern förklarar för helgon, som lutheranen fördömer, men som ryktet bär till odödlig ära.

27. Ett nytt lif.

Jag var död, och se, jag lefver!

Dagarna före michaeli 1655 uppträdde i Karis socken i Nyland fältpredikanten Petrus Luth. Han var en man om vidpass fyrtio år, lång, mager, blek, mycket lärd, men än mera brinnande i sin tro. Hans lärdom och stora gåfvor skulle tidigt ha fört honom till den finska kyrkans äreställen, om han ej föredragit att predika sin mästares bud för desse af hatet, hämnden och plundringen förvildade krigare, som bäst behöfde honom. Han, som tio år förut så modigt trotsat slagfältens faror för att förbinda de sårade och trösta de döende, hade nu blifvit en afsvuren fiende till ryttaren på den röda hästen. Hvar han kom, predikade han fredens och kärlekens evangelium så som hans tid ville höra det. Han var ej en af de gråtmilde, han hade styfnat i kampen om lif och död, men han bar en sötvattenskälla under ett kummel af klippblock. Hvarför skulle han lipa? Där var ingen brist på nöd och tårar honom förutan. Hårdhändt och oförfärad, såsom det släkte, till hvilket han talade, kastade han ned i stoftet allt som icke stod fast rotadt på eviga klippor.

Denne väldige predikant var på genomresa till Ekenäs för att afgå med finska trupper till Reval, men dröjde några dagar i Karis, medan rotarna samlade sig. Vid denna tid var det korta fredslugnet åter förbi; Carl X Gustaf hade ryckt i fält mot Polen; ryssen väntades, allt var åter vapenslammer och krigslarm. Mäster Petrus predikade michaelidagen i Karis kyrka om »den störste i himmelriket», men hade samtidigt att framställa Michaels strid med draken. Draken var kriget, draken var ryttaren på den röda hästen. »Ve dig, plundrare, som ännu ej blifvit plundrad! Ve dig, röfvare, som ännu ej blifvit röfvad! När du slutat att plundra, skall du själf blifva plundrad; när du upphört att röfva, skall man röfva dig. Si, hjältarne klaga därute, fredens sändebud gråta bitterligen. Stigarna stå öde, ingen fred är på vägarna. Landet sörjer och försmäktar. Libanon blyges och vissnar, Saron är likt en ljunghed, Basan och Karmel fälla löfven. Nu vill jag uppstå, säger Herren; nu vill jag uppresa mig, ja, nu vill jag uppresa mig. I gingen hafvande med hö; I skolen föda halm. Eder andedräkt skall blifva en eld, som förtär eder. Folken skola förbrännas som kalk; såsom afhuggna törnen skola de förbrinna i eld. Ho bland oss kan bo vid en evig brand? Herren skall döma hedningarne; han skall skipa rätt åt talrika folk, och de skola smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknifvar. Allt krig skall med storm och blodig klädnad i eld förbrändt varda.»

Icke nöjd med dessa Esaias' ljungeldar, kallade predikanten den talrikt församlade menigheten ännu till en bibelförklaring på eftermiddagen vid Nyby gård, som var den största i kustbygden. Folkskarorna strömmade dit och lägrade sig under bar himmel på den öppna sluttningen af en skogshöjd vid gården. Det var enkelt, som i de första kristnas tid. Ett klippblock på kullen var på samma gång predikstol och altare; där låg Gustaf II Adolfs stora bibel uppslagen. Den tidigt sjunkande höstsolen färgade med sitt röda sken de vissnande löfven, den groftimrade stugan och den ljudlöst lyssnande, spridda åhörarekretsen.

Aftonvinden fattade orden och bar dem ned utför sluttningen. Talaren grep Zofars ord i Jobs bok för att tukta tidens öfvermod. »Vet du ej, att det varit så från evig tid, från det människan sattes på jorden, att de ondas fröjd är ovaraktig och att den gudlöses glädje räcker endast för stunden? Om än hans höjd stege upp till himmelen och hans hufvud räckte upp till molnen, blifver han dock förstörd för evig tid. De, som sett honom, fråga: hvart gick han? Såsom en dröm förflyger han, man finner honom icke mer, och han jagas bort såsom nattens syn. Det öga, som sett honom, ser honom icke mer, och hans rum skådar honom ej mer. Om än hans ben fyllas med ungdomskraft, bäddas de dock med honom i mullen!»

Därefter öfvergick han med apostlarnes ord till kärleken såsom det första och yppersta budet -- detta bud, som själfviskheten förnekar och som kriget uppenbart hånar. Vet du icke, att »Gud är kärleken, och den som blifver i kärleken, han blifver i Gud och Gud i honom?» Förstår du icke, att »om jag visste alla hemligheter och all kunskap och hade all tro, så att jag försatte berg, och hade icke kärleken, så vore jag intet?» Om någon menar sig vara profet eller andeligen begåfvad, han besinne Herrens bud. Ty »profetiorna skola försvinna och tungomålen upphöra, och kunskapen skall försvinna, men kärleken vänder aldrig åter.» I himmelen och på jorden är han det största, det enda, det eviga, som aldrig förgås.

Predikanten slutade med att framställa det ödmjuka, älskande barnet såsom den störste i himmelriket. Hans ord nedslogo i den själfviska, hårdhjärtade tiden såsom hagelskurar öfver tistelbevuxna fält, men på samma gång som vårregn öfver smältande is. I dessa ord låg något af den allt upprättande, allt förenande kraft, som i tider af hårda pröfningar förklarar hvarför icke ett folk går under.

Skuggorna blefvo längre, kvällsolen sjönk, skymningen inbröt, folkskarorna runno bort som rännilar utför sluttningen. Nyby var en ofta anlitad rastplats för vägfarande, och en vagn, eskorterad af några ryttare, hade anländt under bibelförklaringen. När denna var slutad, framträdde till predikanten en yngre kvinna, hvars sidenfodrade reskappa, som enligt nordtyska bruket drogs upp öfver hufvudet i en »huike», lät förmoda en medlem af ortens adel.

-- Mäster Petrus Luth -- sade kvinnan till honom -- jag tackar eder för ord af ande och lif. Ni har engång frågat mig, om jag var ett Guds barn. Jag har aldrig varit det sedan min första barndom. Men nu kommer jag till eder som en förlorad spillra på världens haf och frågar eder, om ni vill visa mig vägen till den kärlek, som är förmer än all kunskap och som aldrig förgås.

Mäster Petrus var ej ovan vid sådana frågor.

-- Är du -- sade han med en själasörjares förtroliga tilltal -- är du den samaritiska kvinnan, som kommer att ösa vatten ur Jakobs brunn, så minns, att ej jag är din frälsare. Gå till honom, och du skall finna evigt lif.

-- Det är så långt till Gud, suckade kvinnan, och jag är så trött. Gif mig en droppe lefvande vatten!

-- Ingen kan gifva hvad _han_ gifver; men hvad jag har, vill jag gifva dig. Sätt dig här och förtro dig till mig!

De satte sig på stenar under en gulnande björk. Mörkret började inbryta och stjärnorna tindra på himmelen. Mäster Petrus kunde ej urskilja den okändas drag, men kände i hennes närhet ett underligt tryck af någonting öfverlägset. Hon var icke som andra. De ödmjuka orden hade en främmande klang och motsades af en bestämdhet i tonen, som röjde mera vana att befalla än bedja. Han väntade frågor, men hon teg länge. Det kostade henne en synbar ansträngning att blotta sitt innersta.

-- Nåväl -- sade han slutligen, bemannande sig med sin starka tro -- du säger mig, att du är en sökande ande. Hvad är du mer? Hvem söker du?

-- Hvad jag är? Hvem jag söker? upprepade kvinnan eftersinnande. Jag är en som förnekat allt, utom mig själf. Jag är en som sökt ett fäste, så långt jag minnes tillbaka, och aldrig funnit det. Denna björken har rot, och denna stenen har grund att hvila på, men jag är rotlös som hafvets skum, jag har intet fäste i himmelen eller på jorden. I långa år har jag sökt min själs grund inom mig och funnit böljande vågor; sökt fäste i världen och stått på samma gungande planka; sökt rot i alla den mänskliga vishetens verk och blifvit lika bedragen. Tusen frågor och aldrig ett svar. I dag hörde jag Johannes och Paulus tala genom eder till mig, och det liknade ett svar, men jag är ej säker därpå. Jag har ju känt dessa orden länge. För mig ha de varit döda ljud, men i dag ha de fått lif och slå mig till jorden. Kan ni upprätta mig?

-- Gud kan upprätta dig, han som är kärleken. Tror du på Gud?

-- Jag har trott på en stjärna, och hon har besvikit mig. Jag har trott på mig själf och höll icke profvet. Slutligen har jag lärt mig att tro på kärleken, men det är icke eder kärlek, mästare; det är ett skönt barn ... icke Marias barn, utan mitt barn ... och för detta barn har jag offrat allt, men icke fått frid.

-- Nej, detta är icke en kristens kärlek. Den, som älskar fader eller moder eller syster eller broder eller barn mer än mig, säger Herren, han är mig icke värd. Älskar du Jesus Kristus, din frälsare?

Hon teg.

Nu hade han henne fången. Han grep en örninna i stolta vingar. Hon reste sig till flygt, hon kämpade för lifvet, men hon kom icke undan. Han slog henne med bevisen att utan Guds kärlek är människors kärlek blott en naturdrift. Men Guds kärlek, som omfattar allt, betvingar på samma gång allt, så att i honom måste vi ock älska människorna. Denna kärlek allena gifver lifvet ett innehåll och ett mål. Denna kärlek allena är den som aldrig förgås.

Hon indrack hans ord såsom en, hvilken försmäktar af törst. Men hon gaf icke vika.

-- Är det ej nog -- sade hon -- att jag offrat allt för min kärlek?

-- Nej, det är icke nog att offra allt för en afgud. Icke om du gåfve ett konungarike.

-- Jag har gifvit ett konungarike.

-- Icke om du gåfve din lekamen att brännas.

-- Jag har gifvit min lekamen att brinna i invärtes eld.

-- Men apostelen säger: det är dig intet nyttigt. Har du icke fått allt af lefvande Gud?