Part 17

Den bakom slöjan och harems förhängen dolda kvinnan ingriper i orientens historia vida mer, än västerlänningen anar. Slafvinnan, som uppstiger till sultaninna, padischans systrar och döttrar, pascharnes ärelystna gemåler, alla utspinna sina trådar kring rikets synlige ledare. Den _validé_, som regerat före Tarchan, var den statsklokaste och mest energiska kvinna, som dittills framträdt ibland osmanerne. Hon hade varit sultan Achmeds gemål, var Murad IV:s och Ibrahims moder, Muhamed IV:s farmoder -- en född grekinna vid namn Mahpeiker, som för sin sagolika skönhet i unga år fått binamnet _Kösem_, mångestalten. Högsint och modig, klok och välgörande, endast alltför hersklysten, hade hon i trettiotre år, under fyra sultaner, varit rikets verkliga herskarinna, när hon slutligen störtades genom ett uppror af spahis och stryptes med ett gardinsnöre. Hennes efterträdarinna, Tarchan, var svag och eftergifvande; hon skulle blifva alla gunstlingars lätta byte; därför ställde Kuprili vid hennes sida en sultaninna, som i begåfning och energi kunde mäta sig med den berömda Kösem. Han hade icke missräknat sig. Hagar Sultan hade fått en underbar makt att vinna och tjusa människor. Hon hade icke varit två månader i seraljen, innan hon blef oumbärlig för den unge sultanen, innan Tarchan såg i henne sitt säkraste stöd, innan rikets store i divanen lyssnade till hennes råd och janitscharerne, som till- och afsatte sultaner, voro henne blindt tillgifne. Kuprili såg sitt verk växa honom själf öfver axlarna; men han behöll makten, han märkte ej själf huru den nya sultaninnan ledde hans rådslag, utan att synas göra minsta anspråk därpå. Under maktens höjder jäste, som vanligt, stormännens, hofvets, kasernernas afund och ränker. Hagar Sultan visste detta ganska väl; hennes regeringskonst var en dans mellan ägg, en jonglörkonst med skarpslipade knifvar; men hittills hade allt lyckats henne, och för hvarje fara beslöt hon fördubbla sin vaksamhet. En dag skulle hon dock blifva först chasseki, sedan validé; hon skulle uppnå sitt ihärdiga mål att blifva allt, men för att uppnå detta allt, måste hon först synas vara intet.

Då kom ett omslag, som hon minst af alla hade förutsett: en ny makt trädde oförväntad och oemotståndelig in i den blifvande validés kloka beräkningar.

Seraljens östra flygel var uppförd i tre våningar. Den nedersta upptogs af vakt och betjening; den andra beboddes af validé Tarchan; den tredje af Hagar Sultan. Båda dessa öfra våningar stodo i omedelbar förbindelse med den unge sultanens dagliga boningsrum, till hvilka modern och gemålen, allena i hela riket, hade fritt tillträde. För alla andra var kalifen en halfgud, profetens skugga, inför hvilken vanlige dödlige endast sällan, under många ceremonier och mellan skaror af vakt, fingo den nåden att slå sina pannor mot golfmattan.

Tarchan, som skydde bekymmer och omak, älskade att ostörd få följa sin smak för en utsökt toilett, dyrbara smycken, välluktande bad, danserskor och musik. Inseendet öfver den unge kalifens uppfostran tillföll odeladt gemålen och storvesiren; men hvarje morgon klockan nio infann sig sultanen hos sin moder för att göra sig underrättad om hennes hälsa, och hvarje kväll klockan sex infann sig validé hos sin son för att med honom höra imamen förrätta _ezan_, aftonbönen. Hagar Sultan begagnade mera fritt sina företräden. Hon behöll morgontimmarna för egna studier under ledning af österlandets berömdaste vise: juderabbinen Samuel Adorbi, hofastronomen Hussein Effendi, häfdatecknarne Asif, Weschidi, Hadschi Khafa, Minarfade och samtidens snillrikaste resebeskrifvare Ewlia. Dagens öfriga timmar delades mellan statsärenden, ordnandet af seraljen och närvaron vid den unge kalifens undervisning.

Klockan sex infann sig äfven Hagar vid aftonbönen, alltid omsorgsfullt lämnande företräde åt validé, alltid försiktigt afväpnande hvarje moderlig svartsjuka. Muezzin hade slutat sitt entoniga rop från minareten: »Allah bismillah! Gud är stor. Det finns endast en Gud, och Muhamed är hans profet.» Hagar Sultan hade efter bönen för sed att tillbringa ett par timmar i enrum med sin herre och gemål, den nu elfvaårige sultanen. Dessa förtrogna aftonstunder hade blifvit för gossen en vederkvickelse efter dagens läxor och mödor. Han låg utsträckt på en divan af gult siden med hufvudet lutadt mot Hagars sköte. Hon hade aflagt slöjan och bar en sultaninnas dyrbara dräkt, den korta ljusröda tuniquen (_verredsch_), sammanhållen af en persisk schal, vida blå benkläder, guldsydda hvita sidenskor, guldarmband, ringar, örhängen. Hon var som född för österlandet. Den, som sett henne förr i hennes snäfva västerländska dräkt, skulle ha sagt, att hon nu antagit sin naturliga gestalt.

Sultan Muhamed IV var icke mer den gosse om sju år, som engång räckte Ruben Zevis dotterdotter den betydelsefulla narcissen. Han hade vuxit fort, var gänglig i växten, dragen hade blifvit mera obestämda och röjde något af detta pojkaktiga, halffärdiga, som utmärker den första ynglingaåldern. Men han var dock en bildskön ättling af Osmans stam, han förenade med sin rena orientaliska typ sin moders ryska och sin farmoders grekiska drag. Det melankoliska, drömmande allvaret i hans vackra, djupa ögon röjde snarare femton års förtidiga mognad än de sorglösa elfva åren. En kalif är aldrig ett barn. Denne gosse hade tidigt invuxit i sin höga värdighet. Han hade vid sju år stadfäst dödsdomar och landsförvist otrogne tjenare; han hade vid tio år sagt till en af sina paschar: »gå din väg, du utsuger mitt folk!» och till en annan: »lyd, eller lägger jag ditt hufvud för dina fötter!» Och när en öfverdomare, till hvilken han sade: »tager du mutor, du?», vågade svara: »nej, hör, kära barn, hvem har satt i dig det där?» -- kostade dessa ord både domaren och hans gynnare hufvudet.

Skaran af uppvaktande pager, eunuker och slafvinnor under kislar-agas befäl hade dragit sig tillbaka till förrummen. En enda hög, praktfull lampa, mättad med ambradoft, kastade sitt sken på divaner, sidentapeter, tunga dörrförhängen och i spegelramar infattade små fönster. Sultaninnans blick hvilade med tyst välbehag på den sköne gossen, hennes herre, hennes hjälte, hennes skötebarn, som en dag skulle blifva i verkligheten hvad han nu var endast i drömmen, hennes gemål. Där rörde sig inom henne något underligt, okändt varmt. Hon förstod icke sig själf; hon kände sig så upplöst i anblicken af detta barn, som hade hon förlorat all den själfbeherskning, hvilken härintills varit hennes kraft och hennes väsens grund. Hon hade i detta ögonblick så totalt glömt all maktens åtrå, alla själfviskhetens beräkningar, att hon behöll endast en tanke klar: för denne gosse kunde hon gifva sitt lif!

Hon strök med moderlig ömhet det mörka håret från hans solbrynta panna och sade till honom:

-- Är min själs öga trött?

-- Nej, svarade gossen. Jag har fäktat med sabel. Mustafa aga lät mig hugga hufvudet af en hyena.

-- Det skulle han ej hafva gjort. En kalifs händer böra aldrig befläckas med vilddjurs eller med oskyldigas blod. Dessa helgade händer skola sparas för rättvisan och för striden mot rikets fiender.

-- Mot de otrogne!

Och en plötslig blick, upptänd af dervischernes fanatism, flammade upp i gossens drömmande ögon.

-- Mot alla som kränka rikets makt och kalifens värdighet. Mitt lifs herre skall icke blifva en blodhund, som hans farbroder Murad, eller en vekling, som hans fader Ibrahim. Min kalif skall blifva en af de store kaliferne, ja den störste af alla. Han skall blifva mer än kalifen Muhamed, som tog Stambul, mer än Sulejman, som vidgade rikets gränser till Tigris i öster och Wiens portar i väster. Han skall blifva mer än Alp Arslan, mer än Dschingis Khan, mer än Timur Lenk.

-- Ja -- sade gossen, gripande om det gyllene fästet af sin lilla damascerade sabelklinga -- jag skall underlägga mig hela österlandet, som den store Iskander, och hela västerlandet ända till britternes öar. Jag skall straffa de otrogne i England för att de dräpt sin sultan.

-- Min kalif -- fortfor Hagar -- skall blifva stor i välde och makt, men han skall blifva störst i vishet och mildhet. Han skall blifva som Bagdads store kalif af Abbassidernes stam, Harun al Raschid, profetens utvalde, som älskade rättvisan och gynnade vetenskaperna. Han skall blifva som Cordovas frejdade kalif Abdurrahman; han skall, själf den visaste, regera ett folk af vise och furstar.

-- Ja -- upprepade gossen envist -- det skall icke finnas mer än en Gud och en profet. Jag skall utrota alla hedningar, judar och kristne.

-- Hvarför utrota judar och kristne? Vet icke min kalif, att moslim af dem lärt dyrka den ende Guden? Vår ärorike profet var af Abrahams säd, och alla rätttrogne hålla den store mästaren af Nazaret i ära nästefter profeten själf. Min kalif skall vara världens herre, men han är kallad att vara världens välgörare. Min kalif skall återgifva det heliga landet åt judarne, ty det är Guds rådslut af evighet; men äfven judarne skola erkänna min kalif som sin öfverherre.

Den elfvaårige kalifen såg forskande in i dessa outgrundliga mörka ögon, som betraktade honom, och frågade:

-- Hvarför beder du, att jag skall återgifva det heliga landet åt judarne?

Hon rodnade; hon blygdes för detta barn, som ertappat henne på andras ärenden.

-- Skrifterna -- svarade hon -- säga, att när judarne återfått sitt land, stundar världens ände, när de trogne få ingå i Guds paradis.

-- Men jag vill ej se världens ände, jag vill blifva stor för att eröfra världen! utropade gossen.

-- Allah skall därtill gifva min kalif tillräcklig tid, allenast han nu i sin ungdom växer stark i gudsfruktan, nyttig lärdom, rent hjärta, stora tankar och rättvisa mot alla.

Gossen teg en stund, halft drömmande, halft eftersinnande. Därefter slog han armarna om sin gemåls hals, nedböjde hennes hufvud till sig, kysste henne och sade:

-- Hvarifrån är du? Din fader har varit en vis man, din moder har varit en god validé.

-- Du min själs hjärta -- svarade sultaninnan, återgifvande hans kyss med en ömhet, som hon aldrig förut känt strömma genom sitt slutna inre -- hvarför frågar du så? Fråga vinden hvarifrån han kommer och hafvets vågor hvarthän de gå! Allah har varit min fader och vida världen min stränga moder. Jag är skickad till dig, såsom Allah stundom skickar en skyddsängel från paradiset till sina utkorade på jorden. Jag skall lefva för dig, jag vill dö för dig, men jag kan icke dö före stjärnornas stund. Du kan stöta mig från dig, du kan låta mig försvinna, men du kan ej tillintetgöra mig. Du är profetens skugga; jag är din skugga.

-- Reis effendi Schamisade säger, att du förhäxat mig, inföll gossen med ett blekt smålöje. -- Han säger, att du vill göra mig till en dervisch och uppsätta min broder Sulejman på kalifernes tron. Jag vill lägga Schamisades hufvud för dina fötter, när du begär det; men hvad skall jag göra med min broder Sulejman?

-- Min kalif skall icke lyssna på löst tal. Låt Kuprili bevaka Schamisade och landsförvisa honom, om han beträdes med stämplingar. Min kalif har fyra bröder: Sulejman, Achmed, Murad och Selim; därtill sex systrar: Fatima, Gehver, Bibt, Kia, Alsche och Atika, af hvilka de tre äldsta äro bortgifta vid tre års ålder. De äro alla barn och kunna ej vara brottsliga. Min kalif skall ej rasa mot sitt eget hus, som tyrannen Murad och de blodige sultanerne. Min kalif skall vinna bröder och systrar med ädelmod.

-- Jag vill låta dem lefva. Men den, som vågar peka ett finger åt din skugga, honom skall ske som det skett Hefarpara[10], att huggas i tusen stycken. Kuprili säger, att drottningen af Sverige förolämpat dig. Jag skall skicka mina janitscharer att ödelägga hennes land och göra henne till din slafvinna.

[Fotnot 10: Hefarpara, tusenstyckad, kallades den år 1648 afrättade storvesiren Achmed, hvars kropp sönderskars af pöbeln i bitar att begagnas som botemedel mot gikt.]

-- Mitt lifs sol, det är långt till Sverige. Drottningen har icke förolämpat mig, hon har skickat mig sina skor till bevis på sin vänskap. Men nu utropar muezzin nattens timmar från minareten. Minns du Scheheradzades sköna saga, som jag berättat för dig, när kalifens fot ännu fick plats i gasellens fotspår? När aftonrodnaden slocknar och solen går ned bakom de blå bergen i Ginnistan, då tänder Allah sina stjärnor att vaka öfver de rättfärdiges sömn på jorden. Vid hvarje bädd står en fé med ett spjut af stjärneld; dess skaft tränger ned till jordens innandöme, dess spets uppstiger till stjärnans medelpunkt, och mellan himmel och jord finnes intet som då kan stå den rättfärdige mot eller göra honom en skada. Sof väl! Jag känner din stjärna; hon är tvillingssyster till min.

Hagar Sultan uppstod, räckte sin arm åt den sömnige gossen och ledde honom till sofkammaren, där han mottogs och afkläddes af sin forna amma, en arabisk slafvinna vid namn Sindar, Hagars förtrogna. Därefter öfvertygade hon sig, att nattlampan icke led brist på olja, att alla ingångar voro besatta med pålitlig vakt, ringde på sina svarta slafvinnor och försvann i trappgången till den öfversta våningen.

Slafvinnorna kvarstannade på vakt i de yttre rummen, Hagar blef ensam med sin trogna Sabina. Ett bref från Ruben Zevi hade anländt med dufvoposten.

»Min dotter -- skref juden -- Israels hopp nalkas sin fullbordan, på samma gång mina dagar nalkas sitt slut. Jag har indragit allt guld jag förmått för att köpa af sultanen det heliga landet. En välrustad här af 11,000 man, hälften judar och hälften araber, står i Alexandria, beredd att under din broder Benjamins befäl inskeppa sig till Aleppo. Nu behöfves endast sultanens ferman, för att Israel skall återvinna sina fäders arfvejord. Köpesumman har afgått under säker eskort till huset Argyropulos i Konstantinopel, att utväxlas emot fermanen, hvilket bör ske inom den 14 Veadar, purimshögtiden, lagens år 5,413 och efter Hedschra det 1,063:dje. Detta skall vara ett jubel- och klangår för all Abrahams säd. Israels Gud beskydde sin tjenare och hans barn, att våra ögon må se hans herrlighet!»

Den otacksamma! Hon lade brefvet förströdd i det dyrbara elfenbensskrin, som tillsändts henne af drottning Kristina. När hon mottog detta skrin, hade hennes första vredgade tanke varit att återsända drottningens halfslitna skor genom en fången svensk med afskurna öron. Nästa tanke blef att kasta gåfvan i elden. Nu var Kristina glömd. Allt som hittills upptagit och fängslat denna ständigt så själfmedvetna, ständigt så vida kringblickande, så oaflåtligt efter makt och kunskaper törstande ande, var nu med ens bortsopadt som ett töcken för morgonsolen. Så helt var hon uppslukad af en alldeles ny, aldrig anad känsla, att allt som ej låg inom dess trollkrets föreföll henne likgiltigt. Hon förstod, att morfaderns, Ruben Zevis, högsta och innerligaste älsklingstanke, hans lifs djupast fördolda och ihärdigt eftersträfvade mål -- det mål, för hvilket han ett långt lif igenom samlat, grundat och planlagt -- nu hade mognat till en afgörande handling. Judarne skulle återvinna Zion och det förlofvade landet, Israel skulle rotfästa sig där och grunda det världsherravälde, hvarpå detta folk, i all sin förskingring, all sin förnedring, aldrig upphört att hoppas. Hon, Hagar, skulle därtill vara det kraftigaste redskapet genom sitt inflytande öfver sultanen och hans maktägande råd. Därför var hon ju Ruths dotter; därför hade hon blifvit hitsänd, därför skulle hon blifva sultaninna och validé. Hon skulle beherska österlandet för att återupprätta Israels folk, för att lyfta världshistorien ur dess hakar och där införa ett nytt messiasrike.

Men hvad angick henne allt detta nu? Hvad betydde för henne en gubbes drömmar? Hvad rörde det henne, om judar eller osmaner herskade i Jerusalem? Endast ur en synpunkt rörde det henne. Osmanerne voro svartsjuka om sitt välde och ännu svartsjukare om sin tro. Abraham var deras patriark, knappt mindre än judarnes. Skulle de förlåta en kalif, att han sålde Abrahams graf? Detta måste betänkas, innan hon utsatte _sin_ kalif för en fara. Men nu voro hennes tankes vingar sammanvecklade som en fjärils vingar i det gyllene skalet, ur hvilket de en dag skola flyga till frihet. Hon förmådde ej tänka, ej räkna ... gossen, gossen uppfyllde allt! Hon hade nedsjunkit i divanen, dolde sitt ansikte i en kudde och grät af okänd lycka ...

-- Skall jag ej afkläda ers höghet? frågade Sabina varsamt, undrande öfver detta drömmeri, som var så olikt hennes alltid vakna, alltid klartänkta forna jungfru från Riseberga.

Intet svar.

-- Skall jag läsa en psalm ur psaltaren?

Intet svar.

Sabina var en praktisk afkomling af det förståndiga Nerike. Hon hade vid sina fyrtio år nödtvungen fogat sig i sin underliga nya ställning, med den ärelystna förhoppningen att kunna tjena ihop ett bördigt hemman vid Hjälmarens stränder. Hon rådbråkade litet turkiska, bar slafvinnornas huckle, var foglig mot dessa stackare och så väl liden, som en afundad gunstling kunde hoppas att vara. Men nu brast hennes tålamod.

-- Se så, nu ha de kollrat bort henne med sitt Illah och Illah! utbrast hon harmsen. Hvad skall en kristen människa annat än förtorka i hjärtrötterna utan präster och sakrament på fem långa år!

Plötsligt uppreste sig Hagar, strök det svarta håret från pannan och frågade:

-- Sabina, har du haft någon kär, den tiden du själf var ung?

-- Så hon frågar! Gud Fader i himmelen, släkt och vänner på jorden måste ju en fattig människa hålla kära.

-- Jag menar någon, för hvilken du velat lefva och dö. En ung karl ... eller ett barn?

-- Sicken fråga! Nog ha de flaxat kring mig som kring andra unghöns, men älskog och väderlek komma på ett ut. Hvem skulle ej vara blider emot beskedliga barn? Syster mins Petter, som jag en tid hade i tukt, si för honom var intet annat råd, än riset vid dörrposten, byxorna spända och mästarn bad hälsa på rätta stället.

-- Gaf sig din gifta syster med kropp och själ åt sin herre och man?

-- Det må den veta, som gifvit sig under träldom. Jag tänker, att fattiga själen gifver en ärlig hustru inte till spillo. Valborgs gubbe hade en annan käresta, skam att bekänna, och det var ölkruset. Så nog fick hon se om'en, när stackarn var fotfallen.

-- Jag menar: kunde hon hoppa i strömmen, om det gällde att bärga sin mans lif?

-- Hur skall jag veta det? Han söp ihjäl sig på torra landet.

Nej, här var ingen vån till att söka ett svar på hjärtats djupaste gåtor. Ensam, som hon varit i hela sitt lifs tankevärld, förblef hafvets irrande spån lika ensam i den nya värld, som nu uppstått inom henne ur det toma mörkret af hennes själfviska tillvaro. Hon bortsände Sabina, satte sig halfklädd vid det förgallrade fönstret emot Bosporens svarta vattenspeglar och sökte sin stjärna. Planeten var osynlig; intet ljus från höjden sände en stråle ned öfver lifvets olösta frågor. Hafva tänkt så mycket, lärt så mycket, hoppats så mycket och vara så hjälplöst okunnig i det första af alla spörsmål, som vakna i en ung kvinnas innersta! Vara så själftillräcklig och nödgas så plötsligt gifva sig helt åt en annan! Beherska allt, vara så medveten om sin öfverlägsenhet och så oväntadt förlora sitt säkra fäste! Vara beredd på hvarje öfverraskning och dock stå så handlös inför ett vågsvall ur okända djup! Vara tjugusju år, älska för första gången och älska ett elfva års barn!

22. På tredje trappsteget.

Hon, som var allt, skulle nu blifva intet. Han, som var intet, skulle nu blifva allt.

Små och stora tilldragelser kedja sig stundom tätt vid hvarandra, utan att man kan upptäcka ett samband emellan dem. Det finnes där, men det synes icke.

Maj månad 1654 begynte därmed att drottning Kristina, efter engelsk sed, gästade i Upsala protektorn Oliver Cromwells sändebud lord Bulstrode Whitelocke såsom hans _Valentine_, hans för denna dag i all ärbarhet utkorade käresta.

-- Nu skola vi utropa republiken! yttrade Kristina i sitt glada lynne till _la belle comtesse_, Ebba Sparre, samt Tott och Ulfeld, som åtföljde dem.

Om därtill endast behöfdes puddingar, äggkakor, syltadt villebråd, claret, frukter och andra läckerheter ända till bakelserna _bons chrétiens_, hade den svenska högadeln visserligen denna dag uppnått sitt drömda mål, republiken Sverige. Drottning Kristina glömde, att republiken England uppstått på en konungs schavott. Hon sade sig denna dag hafva ätit tre eller fyra gånger så mycket som vanligt. Hon nedlät sig ända till att fråga huru man kunnat förvara engelskt smör så friskt i fem månader, hvartill svarades, att man låtit det ligga i mjölk öfver natten. Och Cromwells sändebud kunde ej nog berömma hennes majestäts stora insikt i hushållningen.

Den 10 Maj gamla stilen bortdansade en brud sin krona i Upsala slott aftonen förrän en drottning bortdansade sin. »Äfven kronan är en vacker flicka,» sade drottning Kristina, när hon gaf korgen åt sin kusin pfalzgrefven, som skulle efterträda henne på tronen.

Denna frejdade drottning knöt gärna för andra de ömma band, som hon hade förnekat sig själf. Nu firade hon ett bröllop i slottet för sin hofjungfru Gjörvel Sparre med generalmajoren och nyss utnämnde guvernören i Riga friherre Krister Horn till Åminne. Dagen och timmen hade sin märkeliga betydelse. Härolden hade på förmiddagen under trumpetskall förkunnat riksdagens öppnande följande dag, och alla visste hvad denna riksdag innebar. Upsala var bräddfullt af resande, som från alla delar af riket tillströmmat för att öka den redan förut ansenliga trängseln, hvilken hofvets och riksdagens därvaro föranledt. Hövindar, loft och närmaste byar voro öfverbefolkade. Främmande hofs kunskapare och nyfikne utlänningar armbågade sig fram på de trånga gatorna.

Tillredelserna för morgondagen upptogo så mycken tid, att bröllopsgästerna anlände till slottet först klockan half elfva på aftonen. Där var hofceremoni redan vid ditfärden. Främst åkte hofstaten, därefter grefvarne, sedan riksråden, sedan riksamiralen, därefter brudens giftoman, riksrådet Bonde, sedan ambassadörerne och sist brudgummen i drottningens vagn. Vid trappan mottogos de af ceremonimästaren von der Linde och fördes till audiensrummet, där drottningen befann sig med bruden och hofdamerna. Brudgummen kysste först drottningens, sedan brudens hand, hvarefter alla öfrige följde exemplet. Bruden och brudgummen voro båda klädda i hvitt taft, han med rika guldbroderier, hon öfversållad med diamanter i kronan, halsbandet, gördeln och med en stor juvel i bröstnålen, hvilka dyrbara smycken sades vara lånade af drottningen för dagens högtidlighet.

Samma rangordning iakttogs vid intåget i stora salen, där drottningen tog plats mellan brudparet. Riksrådet Bonde intygade i ett tal familjerna Horns och Sparres berömliga anor, anhållande om hennes majestäts samtycke till föreningen, och när detta gifvits med en nådig nick, skedde vigseln. Därefter framträdde två grefvar med facklor -- det var numera ingen brist på grefvar i Sverige -- och förde brudparet under musik kring salen i hvad en nyare tid kallat polonäs. Fackeldansen blef därpå allmän, brudgummen bjöd drottningen sin arm, bruden fördes af Whitelocke, hvilken eftervärlden har att tacka för denna bröllopsskildring; alla kavaljerer med berömvärd skicklighet undvikande att fläcka damernas klädningar med facklornas vaxdroppar, men själfve desto mera utsatte för märken af denna lysande polonäs.