Part 16

Denna högtänkta, klarsynta, rikt begåfvade ande, som tycktes kallad att upplysa och värma sitt tidehvarf, hade begrafvit sig i en klostercell, instängt sig inom sina egna trånga murar och förlorat sitt fäste. Hvarje ande, som tär på sig själf, är förlorad för mänskligheten. Ju ensligare det blef inom drottning Kristina, desto mer sökte hon hos andra fyllnaden i sin tomhet, sökte, som förr, med villkor att själf vara allt, och sökte förgäfves. Då kom något annat.

Mot hösten 1653 flyttade drottningen med sitt hof och de främmande sändebuden till Upsala. Pesten var i Stockholm, hade börjat på Södermalm och därifrån spridt sig ut öfver staden. I början utställdes vakt vid de smittade husen. Snart blefvo dessa för många; man skref nu ett stort rödt kors på portarna. Ärkebiskop Lenæus satt inspärrad i ett sådant banntecknadt hus, där en piga insjuknat, och drottningen lät förbjuda honom att återvända till Upsala.

På adventssöndagen predikade en högt aktad gäst, biskopen i Strengnäs Johannes Matthiæ, i Upsala domkyrka. Drottningen med hofvet bevistade gudstjensten. Det var länge sedan hon visat sig offentligt vid andaktsöfningar. Skvallret visste berätta om föga andäktiga gudstjenster i Stockholms slottskapell, där drottningens psalmbok låg upp- och nedvänd framför henne, medan hon läste under predikan en hednisk latinsk bok. Måhända ville hon nu desto mera uppenbart visa sitt nit för den sanna evangeliska läran. Hon gick offentligt till nattvarden, ensam och först vid altarkransen. Efter henne följde vid andra duken hofpersonalen och efter denna församlingens öfriga medlemmar. Där fanns intet att klandra i drottningens andakt; hon iakttog en värdig hållning och åhörde predikan med mycken uppmärksamhet. Alla fromma kristna kände sig uppbyggda, och själfve den stränge pastor primarius i Stockholm Emporagrius, som förrättade altartjensten, lät förnimma sin tillfredsställelse däröfver, att hans trägna förmaningar, som ådragit honom så mångas misshag, tycktes hafva, med Guds bistånd, återfört den vilseledda drottningens hjärta till en prisvärd omtanke för själens salighet.

Dagen därefter var biskopen inbjuden till middagsmåltid i slottet. Han fick sin förra förtroliga plats vid drottningens högra sida. Hofceremonielet, hvilket blifvit så strängt fransyskt de senare åren, tycktes denna gång vara till för att hedra en prelat, som hade lyckan åtnjuta majestätets synnerliga förtroende sedan många år tillbaka. Redan vid slottstrappan hade introduktören Lind mottagit biskopen och ledsagat honom genom en rad af fyrtio galonerade kammartjenare. Öfverste kammarherren grefve Jakob Kasimir De la Gardie hade varit honom till möte. Öfverkammarherren Gustaf Adam Banér hade ledsagat honom till drottningen och öfverkammarherren Gustaf Oxenstjerna anvisat honom hans plats. Hofmarskalken Taube behagade i egen person öfvervaka hans, likasom drottningens, tillbörliga servering med alla åtta anrättningarna, hvartill hörde kanariesekt och claret för alla andra än drottningen själf. Hofkapellets utmärkta, äfven af utlänningar beundrade musik, som räknade åtta fioler med basfioler, flöjter och cittror, spelade under hela måltiden.

Den gode biskopen var i sitt hjärtas fromhet rörd öfver så mycken uppmärksamhet. Han kunde ej förstå annat, än att majestätet velat i hans person hedra kyrkan. Han visste icke det, som skulle hafva stört hans målro, och lika litet visste det någon annan, att Kristina valt detta tillfälle att för sista gången hedra sin gamle lärare.

Måltiden begynte klockan tolf och varade till klockan inemot fyra eftermiddagen. Den enklare gamla hofseden med de bastanta måltiderna hade sedan fyra eller fem år begynt, i anrättningar som i kruserlighet, kopiera det franska hofvet. Musiken vid taffeln var uteslutande modsak och ambitionsfråga. Den lifliga, föga musikaliska Kristina tålde icke ett oljud, som föll henne i talet, och drog sig strax efter måltiden tillbaka i sidorummet för att ostörd få språka. Med henne följde biskopen, pastor Emporagrius, spanske ambassadören Pimentelli och grefve Tott, som numera var öfverallt, där han skulle och ej skulle vara. Hvar fanns då grefve Magnus? Hans lysande stjärna, som någon tid varit i sjunkande, hade få dagar förut totalt förmörkats i kunglig onåd. Nu gömde han på Ekolsund sin fallna storhet för det förvånade Sverige och den triumferande afunden.

-- Här, vördige fäder -- sade Kristina, pekande på Pimentelli och med en munterhet, som icke rätt anstod kyrkans allvar -- här är det bästa tillfälle att omvända ett vilsefarande får och därmed en stor hjord till vår rätta evangeliska lära. Jag har försökt allt för att förmå vår spanske gäst att afsvärja påfven, men han är förstockad; han tager ingen reson. Det behöfs två så grundlärde och nitiske kyrkans fäder som deras vördigheter för att frälsa en så förtappad tillbedjare af jungfru Maria.

De två prästerne sågo på hvarandra; skämtet syntes dem otillständigt, och, hvad värre var, de befarade en snara, ty den styft ortodoxe Emporagrius låg i delo med den alltför evangeliske biskopen i Strengnäs, en strid, som senare blef så våldsam, att Johannes Matthiæ blef afsatt från ämbetet och Emporagrius utnämnd till biskop i hans ställe. Doktor Johannes utslätade förlägen vecken på sin kaftan; Emporagrius tog frimodigt till ordet och genmälde:

-- Där eders majestät befaller oss, ovärdige tjenare i Guds rike, att vittna om vår tro, skole vi det intet underlåta; men öfver en främlings och en gästs samvete hafve vi ingen domsrätt.

-- I eders majestäts höga närvaro -- tillade doktor Johannes -- är det nog för oss, att en främling bekänner den samme Herren, som eders majestät i går har bekänt i allt folkets åsyn.

-- Nej, misstycken intet, vördige fäder -- återtog drottningen, ändrande ton -- att jag gärna velat höra vår kyrka segra med eder vältalighet! Sennor Pimentelli torde komma till korta mot eder lärdom, men om jag får döma af hans världsliga klokhet, är han intet ovärdig att upplysas om de läror, där han härtills svurit på sin biktfaders ord. Eller hvad är eder mening, sennor?

-- Om eders majestät täckes fråga mig, är min underdåniga mening, att dessa mina landsmän skola finna nåd för alla trosläror, svarade Pimentelli fyndigt, hänvisande på en dessert af syltade spanska fikon, som kringbars efter måltiden.

-- Jag är af samma mening -- inföll den lika slagfärdige Emporagrius -- änskönt jag icke vet, om hans herrlighet känner skriftens andeliga liknelse om fikonaträdet. När det löfvas, veta vi, att sommaren är när. Då skola alla villoläror vara som smultna drifvor af de förgångna vintrar, och Guds ord, som nu gömmes i skäppan, skall vara världens ljus.

-- Det skall vara ett fårahus och en herde, tillfogade drottningen. Ni bör veta, sennor Pimentelli, ni som tror på påfven, att jag är den svenska kyrkans påfve, _cum grano salis_ förstås, och desse vördige fäder äro mina kardinaler. Jag öfverlämnar eder nu till hans eminens pastor primarii andeliga omvårdnad, och vill något litet bikta mig för vår kardinal från Strengnäs.

Hon drog sig tillbaka i kabinettet, åtföljd af biskop Johannes. Där var någonting, som flödade öfver inom henne, ville fram och fann icke ord. Hennes lätta ton hade blifvit allvarlig, hennes uttrycksfulla, nyss så gycklande blick hade blifvit så tankfull, att man bakom den kunde misstänka en ofödd tår. Hon var vacker i detta ögonblick; hon var det bästa af sig själf, hon var den Kristina, som världen så sällan såg och som hon själf icke förstod.

-- Minns ni -- sade hon -- en gång för elfva år sedan, när jag frågade eder till råds om en hjärtesak? Jag var sexton år då; det tyckes mig som hade hundrade år gått sedan förbi. Jag bekände för eder ett löfte ...

-- Ja, jag minnes det väl, svarade biskopen med en suck.

-- Ni rådde mig till att besegla ett barns ord med en jungfrus ja. Kanske hade jag gjort rätt att följa edert råd.

-- Käraste fröken, ännu är det icke för sent.

-- Mycket, mycket för sent! Engång säga och därvid blifva, det var kung Göstas valspråk. Men låt oss inte mera tala därom. Det jag nu ville fråga eder är någonting annat. Om ni stode allena på toppen af ett högt berg och såge under eder hela jorden med alla dess skatter och det vore allt edert, men ni stode där ensam, utan en enda verklig vän, utan någon, emot hvars bröst ni kunde luta edert värkande hufvud med så fullt förtroende, att ni kunde säga till den vännen: _du är min!_ -- hvad skulle ni då göra? Alldeles ensam kunde ni ej stå där i höjden; men skulle ni störta eder utför berget, eller skulle ni nedstiga helbrägda?

-- Gud bevare, käraste fröken! Jag skulle hvarken störta mig utför eller stiga ned af berget, om jag engång är ställd att stå däruppe. Jag skulle utsträcka min famn mot människorna där nere i dalen och säga till dem: Kommen hit till mig, alle I som arbeten och ären betungade; jag vill vederkvicka eder! Och när jag fått en, till hvilken jag kan säga: _du är min!_ skulle jag lägga därtill det, som rätteligen dit hör, nämligen: _jag är din!_

-- Ja, så säger den gamla visan: du är min, och jag är din; men hon tillägger visligen: »så länge leken varar». Det är ingen lek att stå där på berget, vördige fader. Man kan inte bortgifva sig åt den toma luften. Gif mig ett fäste, där jag kan behålla mig själf!

-- Det finns intet sådant fäste, nådiga fröken. _Själf_ är ett rotlöst träd. _Själf_ är en förnekelse af sig själf. Huru skulle ett skapadt väsen, som med oräkneliga fina trådar är bundet vid Skaparen och sin medskapelse, kunna vara sig själf nog? Slit sönder trådarna, den som förmår; ingen förmår det, och Själf skall antingen förblöda, om han är en människa, eller förtvifla, om han är en djäfvul. Det finns intet annat Själf, än Han, som är allt i alla. Men efter vi äro bundna vid skapelsen, måste vi stå med den i en lifsgemenskap. Utan kärlek äro vi döda grenar af lifvets träd.

-- Jag har drömt, att en stjärna sade mig detta. Ja, vördige fader, jag förstår, att vi måste älska det stora och upphöjda, det som adlar vår tanke, upplyser vårt förstånd och manar oss ständigt till dygden. Detta är _min_ kärlek, och han omfattar allt. Hvarför skulle jag utminutera honom droppvis? Om kärleken uppslukas af personligheten, förlorar han därmed mänskligheten. Om han pysslar med små ting, om han är nöjd med att koka en varm soppa åt tiggaren eller svepa kappan kring en bortklemad smekunge, huru kan han då bevara sin stora blick öfver världen? Ja, jag vet väl, att de små sysslorna hafva sin betydelse och sin förtjenst för mängden af människor, som äro där i sitt element; men en vis och en drottning få ej slösa bort sig i öreslantar; de måste beherska millionerna, om de ej vilja begrafvas under deras tyngd.

-- Tänkte jag intet, att min nådiga fröken skulle taga allt så eftertänkeligt stort? Och detta är sannerligen prisvärdt af en som blifvit kallad till ett så högt ämbete. Men där är en hake. Vare sig hög eller låg, äro vi inga kropplösa tankar, utan fastmer skröpliga människor, fogade samman af små affekter i hjärtats ostadighet. Efter vår kärlek intet är Guds kärlek, som omfattar allt, måste vi tjena Gud i både små och stora ting, hvar i sitt kall, ty göra vi intet detta, är vår kärlek lika död, som vår tro är död utan gärningar. Jag behöfver intet omsäga vår Mästares ord om summan af lagen, men värdigas komma ihåg, att han tvådde sina lärjungars fötter!

-- Symboler! Det göra ock påfven, konungen i Frankrike och konungen i Spanien. Vill ni, att jag skall två mina pigors fötter?

-- Det båtar alls intet, om påfvar och konungar tjena sin nästa med ett högfärdigt hjärtelag för att prisas af människor. Gud ser till hjärtat. Hållen eder hårdt vid ödmjukheten, nådiga fröken, och tjenen i Jesu Kristi kärlek! För oss skall hvar människa vara mänskligheten. Vi kunna intet tjena det hela utan att tjena det i dess delar. Drottningens bild och namn stå på alla småmynt.

-- Nog härom, vördige fader. Jag ser väl, att jag står ensam på berget; därför stiger jag ned. Jag har tjenare nog; jag vill engång hafva uppriktiga vänner. Jag har pligter nog; jag vill engång vara fri. Min gamle lärare har varit min förste vän; han skall ock blifva min siste. Men han är en kyrkans man. Jag begär af honom _ett stort bud_, och han gifver mig tusen små. Hvad skall jag tro om en kyrka, som skickar mig ut till pigsysslor?

-- Käraste fröken ...

-- Säg intet mer! Kyrkan är en slaf af bokstafven och en tyrann för tanken. Kyrkan och jag rymmas ej under samma tak. Men ni, käre fader, rymmes i mitt hjärta, så länge jag lefver. Si, så har jag dock en på berget; kom ihåg mig i dalen! Det är sent, kvällen faller på, lefven väl! Och om ni någonsin skulle förnimma, att jag afvikit från edra lärdomar, så minns, att jag aldrig med dem förblandat läraren själf!

Det var någonting hotande i de sista orden, som kvarlämnade en törntagg i den fromme biskopens själ. Hvad ville hon? Hvad menade hon? Nej, hon förstod ej det stora budet om kärleken; hon betraktade det som en tankefråga, ej som en lifsmakt. Och doktor Johannes föresatte sig att vid första lägliga tillfälle åter upptaga detta grundämne för ett helt lifs åskådningssätt.

Gästerne skingrades, drottningen blef ensam med Pimentelli i den gamla Upsala-borgen. När han aflägsnade sig, öfverskred visaren midnatt. Två sömniga kammartärnor fördrefvo tiden med dominospel i rummet utanför drottningens sängkammare. Den ena af dem uppstod och lade sitt öra till nyckelhålet.

-- Där är åter någon inne hos fröken, hviskade hon.

-- Det är Rosette, som afkläder fröken, sade den andra.

-- Nej, det är en karlröst. Han talar fort och ifrigt. Tyst ... nej, jag kan ej höra ett ord.

-- Rosette har fört någon in genom baktrappan. Det är som i Stockholm ... Okände tasslare, som ingen ser, gå in och ut hos fröken om natten. Jean Holm, som de nu kalla Lejoncrona, brukade smussla in dem i slottet. För fröken går allting an. Hvad skulle folk säga, om _vi_ toge mot sådana besök? Stå ej vid nyckelhålet! Det kan kosta din hals.

-- Jag ser något svart ...

-- Stå inte där, Lise! Det är ju förskräckligt ... det kan ju vara den onde själf!

-- Nu ställdes en stol framför nyckelhålet. Jag ser ingenting mer ...

Medan de hemlighetsfulla nattliga besöken, som nu fortfarit på tredje året, ställde tärnornas nyfikenhet på ett svårt prof, hade drottningen mottagit i sitt fridlysta sofrum sennor Pimentellis biktfader, pater Guèmes, en redan äldre jesuit, hvars grå hår kring tonsuren i någon mån borde tysta förtalet öfver en så opassande tid och ett ännu mindre passande mottagningsrum.

Han talade vacker latin med låg röst, men lifligt och vältaligt. Hans ärelystnad var att sätta kronan på sina företrädares omvändelseverk, desse jesuiter -- Macedo, Malines, Cassati, von Franken -- som insmugit sig i Sverige under allehanda förklädnader och af hvilka några blifvit inkallade af drottningen själf. Guèmes utlade med brinnande nit den romersk-katolska kyrkans företräden framför alla kätterska villomeningar; huru hon var den enda som, med sin fasta organisation, sin fortlöpande tusenåriga tradition och sin obevekliga makt öfver samveten, kunde bringa reda och enhet i tidernas förvirrade meningar. Hon ensam var Petri klippa, som dödsrikets portar ej skulle blifva öfvermäktiga. Utom henne fanns ingen lycka för jorden och ingen salighet för himmelen. Protestantismen var endast meningen för i dag, som skulle vara en annan i morgon. Katolska kyrkan omfattade alla tider och alla samveten.

Åhörarinnan visade tecken till otålighet. Hon knöt öglor och knutar på ett rödt sidenband, lindade bandet om fingret och lät det åter löpa, utan att tänka därpå. Hon kände dessa läror; det var ej dem hon efterfrågade. Hon afbröt talaren och frågade:

-- Hvad vill det säga: makt öfver samveten?

Pater Guèmes utlade med nödig försiktighet kyrkans ofelbarhet, som icke tillät ett afsteg från dess engång formulerade lära.

-- Rannsakar ni hjärtan? Klafbinder ni den fria tanken? utbrast drottningen häftigt.

-- Bikten föregår alltid aflösningen, svarade patern, förvånad öfver detta oväntade myteri.

-- Ja, jag vet. Ni har bränt Huss, Savonarola, Giordano Bruno, ni har marterat Galilei, ni skulle en dag få lust att bränna mig, om jag ej vore oförbrännelig. Lämnom det där, pater; vi förstå hvarandra. Det är inte eder makt öfver tanken som skrämmer mig, den är ett nonsens; men säg mig: huru uppfattar eder kyrka den kristliga kärleken?

Guèmes utlade vältaligt de goda gärningarnas ofantliga vigt såsom förtjenst för saligheten. Protestanterne nöja sig med att uppställa läran; katolikerne tillämpa henne. Åter förspordes tecken till otålighet.

-- Jag känner edra goda gärningar, fortfor Kristina. Eder påfve Alexander VI:s gärningar ha varit ett föredöme för prelater och furstar. Jag förstår också, att edra rike, som bygga kyrkor och kloster eller utströ med fulla händer guld till allmosor, äro synnerligen förtjente af den eviga saligheten. Men antag, att någon föraktar en skrymtande välgörenhet, att någon vill utöfva kärlekens verk i stort, att till exempel någon vill gynna vetenskaper och konster, såsom de störste af edra påfvar gynnat dem, och lämnar resten af goda gärningar åt småfolket; godkänner eder kyrka en kärlek af denna art? Blir man salig med den?

-- Ja, visserligen, såframt en så upphöjd kärlek framgår ur ett kristeligt sinnelag och i öfrigt iakttager kyrkans föreskrifter.

-- Jag tackar er. Det är dock något; ni torde ej räkna så noga med förbehållen. I nödfall finnes ju absolution?

-- Kyrkan har aldrig vägrat en botfärdig syndare absolution.

-- Botfärdig? Å, ja; hvem är ej botfärdig, när man behöfver öfverskyla ett snedsprång? Kort sagdt, vördige pater, det jag ville veta är, om romerska kyrkan godkänner kärlekens bud, såsom jag uppställer det: att älska det stora, det upphöjda, det dygdiga, det nyttiga, äfven om man ej hinner befatta sig med goda gärningar i smått.

-- Eders majestät uppfattar kärlekens högsta bud som en vis och en drottning bör uppfatta det. Under skuggan af detta höga beskärm framspira alla kärlekens ringare frukter af sig själfva.

-- Således, om jag besluter mig för att öfvergå till den romerska kyrkan, räknar jag på fullständig frihet i alla mina personliga åsikter och handlingar, under villkor att i yttre måtto underkasta mig kyrkans föreskrifter.

-- Eders majestäts höga dygder äro nogsamt kända af vår helige fader i Rom. Han skall i ett frivilligt beslut att omfatta den allena saliggörande kyrkan finna den säkraste borgen för eders majestäts uppriktiga omvändelse och lämna eders majestät fullkomlig frihet att tillämpa såväl kärleksbudet som andra sedebud enligt eders majestäts egen upplysta och sant kristliga öfvertygelse.

Kristina log.

-- Och detta kalla _vi_ samvetstvång! Att iakttaga ceremonier och tro hvad man vill, göra hvad man vill! Min Gud, hvarför föra då protestanterne krig? Min fader var en för stor konung för att strida för prästläror. Han drog svärdet för att bryta österrikiska husets öfvermakt, och när detta skett, var målet vunnet. Undskyll, käre pater, att jag måste le, när jag tänker på hela detta trassel om dogmerna! Lefva dygdigt och skona fördomarna, där man ej kan utrota dem; se där den enda troslära, som förnuftet kan godkänna.

-- Den heliga jungfrun skall förläna eders majestät en fullkomligare insikt om vår kyrkas sanningar, svarade pater Guèmes, som ej kunde helt undertrycka sin bittert svikna förväntan om en så hög proselyts nit för den allena saliggörande kyrkan.

-- Jag hoppas det, återtog drottningen med samma föga andäktiga munterhet. -- Den heliga jungfrun skall upplysa en så ohelig jungfru som jag om det ogifta ståndets företräden och mycket annat, som behagar mig i eder kyrka. Jag kommer till eder, icke för att underkasta mig nya bojor, utan för att afkasta de gamla. Skrif till Macedo, att mitt beslut är fattadt. Kan ni lita på budbäraren?

-- Jag skall sända min brorson, hvilken är anställd vid spanska ambassaden.

-- För edert lif, ingen indiskretion! Gå nu till hvila. Ni har lugnat mina farhågor för romerska kyrkans efterhängsenhet; det var detta jag ville veta. Minns, att om jag visar påfven och edra prelater tillbörlig vördnad, fordrar jag i utbyte en fullständig tankefrihet. Jag önskar eder en rolig godnatt.

Pater Guèmes försvann lika tyst som han kommit, med det intryck, att hans seger liknade hardt när ett nederlag. Detta skulle likväl förtigas i Rom.

-- Hvad skola vi göra med en rebell? ... Tålamod! Ha vi engång denna _rara avis_ i bur, skall hon ej flaxa mer ...

Drottning Kristina hade länge tvekande öfverlagt detta steg. Det var nu taget. Hon kände sig lugnare. Men ett ovisst något inom henne, en efterglans från stjärnan, jagade sömnen från hennes ögonlock. Hon behöfde en lättare, en gladare motvikt mot rebelliska tankar. Hon uppslog en bok, hvars innehåll var så litet teologiskt som det gärna var möjligt. Och detta medel lyckades förträffligt. När Rosette inträdde på tå, hade affällingen från sina fäders tro somnat vid Ovidii Metamorfoser.

21. Stambul Sarai.

Vara så själftillräcklig och nödgas så plötsligt gifva sig helt åt en annan!

Östanvinden kom från Persiens lustgårdar, öfversteg med slokande vingar Armeniens berg, tog det korta steget öfver Bosporen och andades ännu rosendoft, när han med sakta sus sänkte sig öfver Stambuls palatser. Här tycktes han, trött af färden, gå till hvila i den milda oktoberkvällen. Hvarför skulle han möda sig med en längre resa mot den töckniga västern? Han sökte någon som han icke fann; han hade ett uppdrag från österlandets stjärnor och förmådde ej utföra det. Vid mörkningen företog han ännu ett ströftåg kring den förtrollade staden, förälskade sig i månskenet på Gyllene hornets små krusvågor, famlade kring Aja Sofias grå murar, kysste trapporna af seraljen, fann en mjuk matta vid Lycksalighetsporten, ringlade sig som en hund och somnade bort.

Hon, som han sökte, satt i den nya seraljens innersta, mest förborgade rum. I den gamla seraljen bodde en brokig skara af de förre sultanernes många gemåler, de som man icke dränkt, icke strypt, icke bortgift hit eller dit för att blifva af med dem. Där återstodo ännu mer än hundrade fordom sköna, fordom mäktiga änkor med deras barn att underhålla; det var de, som födt söner eller döttrar åt sultanerne Osman IV, Mustafa, Murad IV och Ibrahim. Dem, och i synnerhet Ibrahims nyss så mäktiga änkor, hvilka doftat af ambra och badat i rosenvatten, kunde man af statsskäl ej blifva kvitt.

I den praktfulla nya seraljen, som bildade en flygel till sultanens palats, var däremot godt utrymme, medan den elfvaårige padischan ännu ej behöfde underhålla ett harem. Han hade dock en gemål, en enda, en sultaninna till rang och rättigheter, utkorad af honom själf, signad af mufti och erkänd af rikets store, men ännu icke _chasseki_, ännu icke allt hvad en gemål borde vara. Och det besynnerliga i detta palats, som så ständigt genomväfdes af alla kvinnolistens intriger och all hersklystnadens afund, var, att den enda och förtidiga gemålen, Hagar Sultan, delat i endräkt den nya seraljens praktfulla våningar med sultaninnan-modern, Ibrahims änka, en född ryssinna vid namn Tarchan, som gifvit lifvet åt tronarfvingen, den nuvarande padischan, och därigenom uppstigit öfver alla sultaninnor till värdigheten af kalifmoder, _validé_. En så förtrolig endräkt mellan två så naturliga rivaler var för de vidskeplige osmanerne ofattlig utan häxeri. Öfver Hagar Sultan låg det hemlighetsfulla af en okänd härkomst och mycket guld. Hon var ej, som de andra, en köpt slafvinna, hon kom, man visste ej huru, ej hvarifrån, och beherskade från sitt första uppträdande allt. Det var så som Ginnistans féer nedstego till de dödlige. Storvesiren Kuprili var den ende som visste mer, men han behöll det för sig.