Part 15

Klockan var tre på morgonen, när drottningen gick till hvila; samma tid, när hon förr brukade uppstå. Sömnen flydde nu, som ofta förut, hennes ansträngda nerver; tankarnas smeder fortforo att hamra sitt städ i denna hjärna, som rymde så mycket och ville inrymma allt. Hon var trött, missnöjd och visste ej hvarför. Beaulieu, dansmästaren, hade ju denna afton uppfunnit något alldeles nytt. Italienarne hade spelat, sjungit och dansat så förtjusande väl; hon hade själf varit road; banketten på kvällen hade varit så lifvad. O, hvad man skrattat! Pimentelli hade varit så älskvärd; fransmännen, som afundades och hatade spanioren, hade uppbjudit hela sin kvickhet för att fördunkla honom. Louis XIV, barnkonungen, kunde ej uppvisa ett sådant hof. Hvarför var hon då missnöjd? Migränen, blodvallningen ... Hvarför befalla allt och ej kunna befalla lifvets pulsar? Skulle hon åter tvingas att låta öppna en åder? Men hon behöfde sitt blod, hon hade velat kasta alla läkare bakbundne i Norrström.

Det var i Maj och natten långt liden, det borde ju redan dagas? Hon stod upp, gick till fönstret och sköt undan gardinen. Ja, det började ljusna, men så svagt, att hon knappt kunde urskilja tornspetsarna. En stor, ensam stjärna lyste ännu; de små begynte redan drunkna i morgongryningen. Kristina kastade sig besviken på bädden. Halfdagern var ej det element, där hon trifdes. Hel dag eller hel natt, helt lif eller hel död.

Hon hade tillslutit ögonen och försökte tilltrotsa sig sömnen, då ett bländande sken genomträngde de slutna ögonlocken. Hon såg upp och varseblef stjärnan ... den samma stjärnan, som engång nedstigit till henne i Gripsholm. Likasom då, hade det glänsande fenomenet icke kvarstannat på natthimmelen, det hade nedstigit till henne på en bred stege af ljus, flutit in i henne och inväft henne i trådarna af sin strålkrans.

Denna gång ville Kristina ej låta sig dåras af bländverk. Hon uppstod ånyo och tillstängde gardinen. Fåfängt; gardinen förlorade sig som en dimma i ljushafvet. Hon lade sig för tredje gången, drog natthufvan öfver ögonen och därtill ännu sitt täcke. Lika förgäfves. Stjärnan var inom henne; ett berg skulle ej hafva förmått att undanskymma dess glans.

- Men detta är ju förryckt, sade Kristina till sig själf, hon, som visste allt och ej mera trodde på något öfvernaturligt. -- Jag måste vara sjuk eller galen af nattvak ... Rosette!

Hon ringde. Den franska kammartärnan, som efterträdt Fiken Lång, trädde in.

-- Hvad är det för ett ljus, som tränger in här i rummet?

Rosette bedyrade förundrad, att hon ej såg något ljus.

-- Se ut bakom gardinen! Det måste vara en eldsvåda.

Rosette såg ut, märkte ingen eldsvåda och bedyrade åter, att hon ej såg något annat än morgongryningen, strömmen, Saltsjön och den midtemot slottet liggande Kastellholmen, allt som det skulle och brukade vara.

-- Ser du ingen stjärna?

-- _Mais si, majesté_, där är en liten stjärna ofvanför Djurgården.

-- Gå din väg, jag vill sofva!

Åter samma försök att undkomma skenet och åter lika fruktlöst. Stjärnan begynte nu inflyta i tankevärlden. Hon antog bestämda former, som kunde förliknas vid de klangfigurer ljudet frambringar på en glasskifva, beströdd med fin sand -- ljudlösa ord, hvilka återgåfvo tanken så tydligt, så omedelbart, som hade de blifvit uttalade tätt vid ett lyssnande öra.

-- Känner du mig? sade stjärnan.

Kristina ville svara med det gäckande löje, som blifvit hennes andra natur: ja, jag känner dig ganska väl, du är _maran_. Men hon förmådde det icke. Hon kände sig upplöst, nästan tillintetgjord i detta sällsamma sken, som uppfyllde och beherskade henne.

-- Jag sade dig ju -- fortfor det hemlighetsfulla inom henne -- att jag skulle komma tillbaka om tio år. Du måste känna mig; jag är ditt väsens grund. Din yttre tillvaro är ett naturlif, din tankevärld är ett skenlif: _jag_ är Kristina. Du kan lika litet undkomma mig, som du kan undkomma dig själf. Minns hvad jag sagt dig: jag är ett utflöde af den Allsmäktiges kraft, men ej af hans kärlek. I mig är en brist; denna brist är i dig, och denna brist måste fyllas. Jag har fått befallning att utkora dig och bevara dig; jag har gifvit dig allt hvad jag kunnat gifva: hvem är som du i snille och kraft? Men kärleken har jag ej kunnat gifva dig; kärleken måste du själf söka och vinna. Utan kärleken är du half. Nu, märk hvad jag säger dig, ty jag kommer icke tillbaka förr än i ditt lifs afton, när du pröfvat min sanning. Hvarför är du uppfylld af dig, i stället att vara uppfylld af Gud, din krafts källa, och tjena honom med dina gåfvor i hans skapade verk? Jag vill säga dig hvem du är och hvad du är utan kärlek. Du är häfdernas måne, som lyser med lånad glans och vänder beständigt blott en sida åt jorden. Du är ditt tidehvarfs gåta, af hvilken man väntar allt, och se, där står intet åter. Du är kraft utan verkan, blomma utan frukt, ljus utan värme, stjärnljus och icke solljus. Din kraft skall förgå, din blomma förvissna, ditt ljus slockna i mörker. Välj! Vänd om! Sök! Finn! Förnyas! Än är din tid, än kan Kristina omskrifva tideböckerna. Ett solhvarf ännu, och det skall vara för sent. Farväl. Jag vänder åter till urkällans ljus. Du, som ännu har valet, vänd ej om till ditt eget stiglösa mörker! Gå, som jag, att fylla din brist i den eviga kärleken!

Vid dessa ord bleknade skenet för den gryende morgonen. Stjärnan flöt ut, som hon flutit in, i en bred, allt svagare strimma af ljus och steg tillbaka i de ändlösa rymder, från hvilka hon kommit.

Slumrerskan på bädden erfor en känsla, som hade hon sjunkit ned ända till bottnen af ett milsdjupt haf och arbetade med händer och fötter att åter uppkomma till hafsytan. Så bedöfvad, så förlorad i sig själf, som hon var, kände hon ännu en stark böjelse att protestera, tvifla, förneka, uppresa sig med återstoden af en kraftig vilja och ett mäktigt förstånd för att förvisa hela denna underbara företeelse till drömmarnas och bländverkens rike. Men hon förmådde icke fasthålla en klar och sammanhängande tanke; hon var så dödstrött, så öfvergifven, som hade tiden och rummet sjunkit bort undan hennes bädd och hon sväfvade rotlös i okända rymder. Äfven denna känsla flöt bort i fullkomlig medvetslöshet, och nu kom Lethes dödlika sömn, när man glömmer sig själf.

Rosette inträdde på tå klockan åtta på morgonen, då drottningen vanligen uppstod, äfven när hon vakat långt in på natten. Hon sof ännu; ett lyckligt, nästan barnsligt leende hvilade öfver dessa tidigt hårdnade drag, som stundom kunde vara så stränga, stundom så gäckande och en annan gång åter så intagande blida. Ännu var fönstret skymdt af gardinen. Kammartärnan tilldrog den omsorgsfullare för att skymma dagsljuset, öfvertygade sig, att allt var i ordning för morgontoiletten, och lämnade dörren på glänt, när hon gick.

Drömmarnas skuggspel hade efterträdt den första dödlika dvalan. Kristina var åter ett barn på fjärde året; det var det äldsta minne hon kunde erinra sig. Hon satt på sin faders arm; han drog ut till det stora kriget och anbefallde henne med tårar i ögonen åt de församlade ständernas kärlek och omvårdnad. Hon var förvånad, men icke rädd för denna stora folksamling; alla sågo på henne, alla ville bära henne på armarna. Några hade så långa grå skägg, andra så långa värjor; en hade mist sitt öga i kriget, och från det friska ögat droppade stora tårar. Hvarför grät den fule gamle soldaten?

Strax därefter var hon på åttonde året vid sin faders begrafning i Riddarholmskyrkan. Så många vackra fanor, men hvarför voro de alla trasiga? Och kanonerna smällde, så att det gjorde ondt i öronen ...

Åter, strax därpå, rymde hon från det mörka, otrefliga rummet i Nyköping, där hennes moder, änkedrottningen, höll henne fången. O, den låga salen, det tunga silfverskåpet, det svartklädda altaret, de beständiga tårarna, de långa bönerna, hvartill skulle de tjena? Hvarför fick hon ej vara fri och glad som en fågel i skogen? Hvarför älskade hon ej sin moder? Hvarför höll hon så mycket mer af sin faster? Hvarför kunde hon taga Johannes Matthiæ om halsen, när han tolkade för henne en lustig fabel af Esopus? Och Carl Gustaf ... var han ej vacker, var han ej hurtig, när han bar henne öfver den våta mossen vid Stegeborg eller drog henne upp ur dammen vid Rönö? Ja, hon höll af honom, hon lofvade ju honom ... Det kändes så varmt, så lyckligt kring hjärtat ... fader, faster, lärare, gossen med de blå ögonen ... själfva desse skäggige gubbar, Sveriges ständer och allmoge, som så trohjärtadt hälsat den lilla flickan vid konungens död, det var dock allt kärlek, kärlek! Hon hade dock engång älskat och varit älskad tillbaka. Hvilken solglans i dessa morgondrömmar! Hon vaknade, men dröjde ännu att ringa på kammartärnan. Hon ville fasthålla denna dröm om lycka. Den skulle blifva så kort.

Rosette visade sig försiktigt i dörren. Verkligheten kom åter, illusionen var borta. O, den grymma, obevekliga verkligheten, att ej mer få vara ett älskande barn, att nödgas vara en drottning och vara endast sig själf!

Nattens bländverk stod oförklaradt framför henne. Fråga kunde hon icke, men fortfarande tvifla, förneka, protestera och trotsa. Hvad var detta okända, förmätna väsen, som vågade innästla sig i hennes klara tankegång, gäcka hennes förnuft och diktera för henne en barnsaga som lag? Hon visste det icke, men kände, att hon åter var Kristina och ville förblifva Kristina.

Rosette var en af dessa mönstergilla franska kammartärnor, hvilka Molière så förträffligt skildrat, och förstod att vid påklädningen underhålla sin herskarinna med allt det hofskvaller hon uppsnappat under gårdagens förlopp. Där cirkulerade nu en pikant historia: en duell mellan öfverste kammarherren grefve Klas Tott och förste stallmästaren Anton Steinberg. Totts värjklinga hade sprungit af vid fästet, Steinberg hade tillropat honom att förklara sig öfvervunnen, men Tott hade sprungit Steinberg på lifvet och brottats med honom, intill dess att båda af trötthet måste uppskjuta striden ...

Skvallret agerade väckareklocka. Sådan var verkligheten. Hvem kunde lyssna därpå och fortfara att drömma?

Drottningen lät gifva sig de med senaste post och kurirer ankomna brefven. Ett bland dessa uppfyllde henne med förvåning och vrede. Hon stirrade ännu på detta sällsamma, prydligt präntade bref med den turkiska halfmånen i sigillet, när Pimentelli lät anmäla sig. Han blef ej mottagen. Kort därefter anmäldes grefve Tott och blef mottagen.

-- Hvad är det grefven har otaldt med Steinberg?

-- Eders majestät tillåter mig att icke besvära en hög dam med små ungkarlstvister.

-- Men om jag vill veta det?

-- Jag tror icke, att eders majestät vill veta allt lappri, men om det befalles mig, måste jag lyda.

-- Så förtig edra dumheter, jag vill inte veta dem. Men jag tillåter inte Sveriges förste ädling och en af mina tappraste krigare att utgjuta hvarandras blod som tuppkycklingar. Lägg detta på minnet, grefve. Det finnes för många bevis att ni kan slåss; det är onödigt att öka dem med nya. Jag vill, att ni försonar eder med Steinberg.

Tott bet sig i läppen.

-- Han är skyldig mig satisfaktion.

-- Eller ni honom. Hvad angå mig edra pojkstreck? Ni bär i edra ådror en droppe kungligt blod; det är ni, som först bör räcka eder motståndare handen. Är jag förstådd?

-- Jag skall åtlyda eders majestäts befallning.

-- Var engång förnuftig, Tott! Jag har något i sikte för er, om ni visar eder värdig min ynnest. Huru befinna sig edra bönder och småborgare i Nykarleby?

-- De spjärna emot. De säga sig aldrig hafva känt någon annan herre än rikets konung.

-- Däri göra de rätt. Far varligt med österbottningarne, de tåla ej herretjenst. När Klas Fleming ville skicka dem knektar på halsen, reste de sig, följde min farfar och fingo sin stad med Vasanamnet. Nykarleby är min faders verk. Far varligt med Vasahusets liftjenare! ... Har grefven något att anmäla i dag?

-- Ruben Zevis agent har anländt till Stockholm för underhandlingar om det nya lånet. Grefve Magnus och rikskanslern vilja ej godkänna hans villkor. Han vädjar till eders majestät.

-- Kalla hit honom! Vi behöfva penningar. Är det icke besynnerligt, att vår räknekammare ständigt är tom? Det är för att desse herrar och smulgråtar i styrelsen beständigt knoga på lånevillkoren.

-- Agenten afbidar i förrummet eders majestäts befallningar.

-- Godt. För in honom!

En högvuxen ung man i judisk dräkt inträdde och bugade djupt. Ett stort brunt ärr öfver högra tinningen vanställde hans annars vackra och regelbundna drag. Han var enögd, men det friska högra ögat blickade kring sig så klokt och bekant, som vore det icke första gången han befunne sig inför majestätet. Drottningen fäste sig vid ärret på tinningen.

-- Ditt namn?

-- Benjamin Zevi, till eders majestäts tjenst.

-- Det förekommer mig, som har jag sett dig någonstädes förut.

-- Jag hade för tio år sedan nåden framföra till eders majestät rapporten om andra segern vid Breitenfeld och hette då Urban Niemand.

-- Riktigt. Urban Niemand. Jag ser, att du vuxit ett par hufvuden högre i sadeln. Men då var du sergeant i min tjenst och hade utmärkt dig vid generalmajor Slanges sida. Du förhöll dig modigt vid slottsbranden, och jag ville befordra dig till officer, men du rymde som en narr från mig och Stockholm.

-- Jag var blind efter branden och nödgades uppsöka en ögonläkare i Spanien. Mitt afsked är undertecknadt af fältmarskalken Torstenson.

-- Jag vill minnas, att du tämligen lättfotad sprang öfver från lutherska läran till den katolska. Och nu är du förmodligen jude?

-- Min moder var judinna, min morfader, Ruben Zevi, är jude.

-- Jag säger ingenting därom; alla religioner äro lika goda, blott man följer sin öfvertygelse. Känner du nu din fader?

-- Min fader var fältmarskalken grefve Götz.

-- Så? Du vet det? ... Akta er, grefve Tott; ni ser, att också grefvar kunna blifva Mose lärjungar!

-- Eders majestät kan vara trygg för min omvändelse, genmälde grefven med tvunget löje. -- Jag kan i nödfall betala femtio procents ränta, men jag skall icke nedlåta mig att indrifva den enligt Mose lag.

-- Och jag -- inföll den unge juden häftigt -- jag har engång nedlåtit mig att icke besvara ett rapp af grefvens ridspö, den tiden grefven ännu var en högmodig pojke. Sedan grefven bär ett svärd, torde hända, att jag ihågkommer gamla skulder.

Drottningen utbrast i löje.

-- Hvad, grefve Tott, var ni så tidigt en oförbätterlig slagskämpe? Intet under, att ni ständigt råkar ut för dueller. Men jag förbehåller mig, ingen fjolgammal snö! Zevi minns hvar han är, och Tott påminner sig, att Zevi är en vederlike. Han räknar minst hundratusen döde bland ättens meriter. Herr Åke har knappt ridit ihjäl några tusen polacker.

-- Jag kan ej påminna mig, att jag lånat penningar af herr Zevi, anmärkte grefven högdraget.

-- Icke penningar, men väl en häst, som grefven ej kunde styra. Jag var herr Åkes ridsven, när lille grefven red käpphäst.

-- Nog, mina herrar, återtog drottningen med sin höghetsblick. -- Låt oss komma till saken. Bankiren Zevi lånar åt svenska kronan en million daler silfvermynt. Hvilken säkerhet begär han för detta lån?

-- Göteborgs tullar, svarade juden.

-- Och räntan?

-- Räntan beror på fred eller krig. Min principal inbetalar nittio för hundra och fordrar i fredstid tio procent, men från och med dagen af en krigsförklaring tjugu procent. Det är billiga villkor. Sverige och dess stora drottning betinga sig förmånligare kredit än något annat land i Europa, med undantag af Nederländerna.

Kristina smålog. Den forne lille ryttaren, som kunde rida i elden för henne, hade nu lärt sig profryttarekonster.

-- Lämna mig villkoren skriftliga, sade hon. Jag vill öfverlägga med riksskattmästaren.

Benjamin Zevi framräckte ett papper och bugade sig för att afträda, men fick befallning att dröja.

-- _Au revoir_, grefve Tott, sade drottningen; ni följer mig om en timme på min promenad.

Hon befann sig allena med denne jude, som engång kunnat blifva en förklarad gunstling, om han bättre förstått sin lycka. Framför henne låg det på morgonen anlända brefvet.

-- Zevi, du känner din far, och jag gratulerar dig inte till denna bekantskap. Hvarför blef du Zevi och icke Götz?

-- Götz tjenar. Zevi befaller.

-- Jag förstår. Zevi utsuger Sverige och andra byten. Du kände likväl ett bättre lefnadsmål, när du fick detta ärr.

Den unge agenten bugade stum.

-- Jag vill minnas, att du hade en syster.

-- Ja. Eders majestät bevisade Hagar mycken nåd.

-- Lefver hon än?

-- Hon lefver.

-- Hvar?

-- I Konstantinopel. Hon följde mig dit under en resa och blef mot sin vilja instängd i seraljen som den nu regerande sultanens första gemål.

-- Hvad? Sultan Muhamed? Men han kan nu ej vara mer än tolf år gammal.

-- Han var sju år, när min syster utkorades af storvesiren till hans blifvande gemål för att uttränga hans moder, validé, från styrelsen. Det var en statsintrig. Hagar öfvervakar sultanen och regerar i hans namn.

-- Men detta är ju en farlig roman! Palatsrevolutioner höra till ordningen i Konstantinopel, och hvarje gång strypes en sultan eller dränkes en sultaninna. Din systers lif hänger hvarje natt på ett silkessnöre.

-- Ers majestät har blott alltför rätt. Det är snart fem år Hagar lyckats kvarstå vid makten, emedan hon varit klok nog att dela sin makt med en ännu klokare storvesir. Sultanen och janitscharerne äro henne tillgifne.

-- En storvesir? Men det är ju som här; hon kopierar Sverige ... Regerar hon verkligen detta barbariska, blodtörstiga folk? Hon bekänner sig då till profetens lära?

-- Hon kan icke annat.

-- Det är sant, jag undrar inte därpå. Religion som religion. Men att vara så lärd och kunna styra barbarer!

-- Ers majestät har bevisat världen, att man kan vara lärd och regera vist.

-- Så? Svenskarne äro skäligen råa, men turkar äro de inte. Här kan man meddela sig med en eller annan; man kan importera det vett och den hyfsning, som ej närmare stå till buds. Men lefva i en seralj af dockor, bland ett folk af vargar!

-- Undskyll, ers majestät! Min syster samlar omkring sig österlandets vise, och de inviga henne i kunskaper, som äro okända för Europa.

-- Ja, jag vet. Att spå i händerna.

-- Mera än så. Magernes urgamla visdom har öfvergått till araberne. Min syster tillbringar mången natt i sin stjärnkammare med den visaste bland dödlige, dervischen Hussein Ben Ali. Han uttyder för henne af stjärnornas lopp det förflutna, närvarande och tillkommande. Framför honom ligger stjärnhimmelen som en öppen bok.

-- Brefväxlar du med din syster?

-- Ja. Med dufvopost.

-- Och hon skrifver till dig om stjärnorna?

-- Stundom. Sedan fyra månader är hon upptagen af en mödosam räkning, en hemlighet, som hon utrannsakar efter de gamle kaldeers anvisningar. Det är horoskopet för den 8 December 1626, timmarna omkring midnatt, efter de kristnes tideräkning.

-- Och hon har funnit dess nyckel?

-- När jag reste från Regensburg, hade hon ännu ej funnit nyckeln.

-- _Pardieu_, hon dyrkar upp alla lås. Det är som i bibeln. När man söker något, som man vill finna, finner man hvad man söker. Tror du på stjärnorna?

-- Törhända, jag vet ej. Hagar vet. Helst tror jag, att två gånger två är fyra.

-- Det är förståndigt. Farväl. Jag skall öfverlägga med riksskattmästaren.

Kristina blef ensam och fortfor att stafva igenom det gula sidentyg, på hvilket en latinsk text var sirligt utskrifven med förgyllda begynnelsebokstäver. Dess innehåll i svensk öfversättning enligt tidens stil var af följande lydelse:

»Hagar Sultan, Profetens utkorade, sänder Kristina, Sveriges, Göthes och Wendes drottning, sin hälsning med Gud Allsmäktig.

Du har icke aktat mig värdig ett svar på min skrifvelse af den 12 Moharrem år 1060. Jag tillskrifver detta icke någon din ovänskap, utan fastmer din okunnighet om Guds skickelser. Vet alltså, att det behagat Allah genom sin Profet upphöja mig, icke genom börd eller arfsrätt, men genom den eviga förutbestämmelsens lagar. Vet, att när kalifens gemål tillbjuder Sveriges drottning sin vänskap, gör hon detta för minnet af förgångna dagar och med kännedom af dina, en drottning värdiga högsinta tänkesätt.

Jag har utforskat himmelens tecken, i hvilka den Allsmäktige skrifvit dina och mina öden från vår födelsestund. Jag har funnit allt besannadt hvad hittills skett, men vill icke fördölja, att mot oss står den fursten Saturnus, som intet väl sämjas kan med planeternas konung. Alltså vill jag härmed hafva dig sagdt till hågkomst, att sagde furste, som står oss emot, skall från början af nästkommande år 1064 från Hedschra, hvilket af eder tideräkning är det ettusen sexhundra och femtiofjärde, komma till stor makt och väldighet, särdeles mot midten af året, då han icke lärer underlåta att anstifta farligheter för dem, som under den fursten Jupiters skydd stå. Och är till att märka, att där intet den fursten Mars, som gemenligen understöder Saturnus, vore vid denna tid fjärran på himmelen, och morgonstjärnan, som Jupiters vän är, stode oss närmare, skulle intet lif i den tiden bevaras tryggt för undergång. Nu är till förhoppandes, att, om ock stor förändring är att förvänta, intet timar, som är till döds. Detta vill jag hafva föresagt dig, på det att du ej må försumma de trognes böner tre gånger om dagen med ansiktet emot solens uppgång och vända dig till de kristnes Gud, som ju ock är Profetens Gud, att han må beskydda dig mer än stjärnor förmå. Gudi befallandes. Gifvet i vårt residens Stambul Sarai den 28:de i månaden Redscheb, år efter Hedschra det ettusen sextiotredje och af kalifens regering det femte.

_Hagar Sultan._»

Kristina eftersinnade. Åter var det kammarpigan, hvilken vågade tilltala en drottning som jämlike. Men bakom henne stod nattens hemlighetsfulla stjärna och kom den förolämpade herskarinnan att tveka. Antingen -- eller? Antingen böja sig för en okänd makt, som ville beherska en fri ande, eller ock förblifva sig själf. Valet hade icke varit svårt, om ej den okända makten funnit bundsförvanter i morgonens drömmar och i ett upproriskt hjärta. Underliga vågor höjdes och sänktes i drottningabarmen. Så klar i allt; hvarför oklar i detta? Så bottenlösa djup, så djärf simmerska och dock ett så plötsligt behof att känna ett fäste!

Där drifver så mycken rotlös tång i den blå oceanen. Fågeln, trött att genomskära en tom luft, ser denna tång och inbillar sig att där finna en hviloplats. Kristinas blick föll på ett dyrbart skrin af elfenben och silfver, tillsändt henne af en hand som icke fick nämnas. Hon öppnade skrinet, uttog därur ett radband af doftande ambrakulor, betraktade småleende radbandet och gömde det i en låda. Var icke detta skrin en kunglig vängåfva, värdig att sändas till Hagar Sultan? Utan tvifvel. Men det borde få ett passande innehåll. Kristina log: hon hade fått en idé. Hon tillkallade Rosette. Rosette kom.

-- Hämta mig mina aflagda skor från förra veckan!

Kammartärnan hämtade med förundran dessa halfslitna skor, begagnade af en drottning, som ej synnerligen vårdade sig om sin toilett. Skorna ombundos med ett starkt gult silkessnöre och inlades i det dyrbara skrinet utan vidare skriftlig förklaring. Adressen, Hagar Sultan, Stambul Sarai, tecknades på omslaget och skulle, för säker framkomst, bifogas äfven på turkiska för att afgå med sultanens tatar. I orientens bildspråk borde denna sändning ej vara svår att uttyda:

»Om du ej begagnar dessa skor för att ila till snar flykt, skall du ej undgå silkessnöret.»

20. Det stora budet.

Hon sökte ett fäste.

Där var en klyfta i Sveriges grundfästen, inre och yttre. Hon vidgades mer och mer; hon åtskilde folk och styrelse. Om »Sveriges historia är dess konungars», så visar denna historia många klyftor. Drottning Kristina hade blifvit en främling för det folk, med hvilket hon i början af sin regering tycktes vara en själ och en vilja.

Hon förstod detta mer än väl. En samtida skrifver från Maj 1653: »Hennes majestät synes mycket melankolisk och visar sig sällan offentligen, utan är allenast med någre få.»