Part 14

Rikskanslern hade en stor, lurfvig, svart gårdshund, Stygger benämnd, som i sin hundkoja utanför den stängda, vapenprydda, massiva ekporten vanligen var sin herres enda nattvakt. Stygger var på sin tid lika allmänt känd, som i en nyare tid Bismarcks rikshund, och skötte sin vakttjenst till mera nytta för husbonden än just till nöje för de förbigående. Nu kände sig denne trogne väktare förolämpad af skriket på gatan och gaf sin onåd tillkänna med ett ljudeligt skall. Mera behöfdes icke. Stygger var adeln, som skällde på folket; Stygger skulle plikta för herrarnes öfvermod. Ett hagel af stenar, käppar, isbitar och hvad man i hast fick fatt i slog ned öfver den olycklige trotjenaren, som fann reträtten i porten stängd och ej hade annan utväg, än att tjutande och visande tänderna söka sin räddning i flykten. En del gatpojkar förföljde honom med höga rop, andra begynte måtta sina stenar mot husets fönster; men så inrotad var respekten för »konungen utan namnet», att ännu ingen ruta klingat, innan ett nytt uppträde tilldrog sig hopens uppmärksamhet.

Kristinas tidehvarf var Oliver Cromwells. Predikandet hade med trosnitet, trosträtorna utbredt sig från de brittiska öarna öfver alla protestantiska länder. Det var underligt upprörda tidsvågor; många hädare, många botpredikanter. Allt tog parti: för eller emot. I Sverige och Finland var icke ovanligt att se en soldat framträda ur ledet, en kvinna ur folkhopen, ett barn från skolbänken för att predika. Så skedde äfven nu midtunder gatans stoj. En yngre kvinna uppträdde, trasig, förvildad, med ovårdadt långt, mörkt hår, men ännu rörande ädla drag, spår af ett mera förfinadt umgänge och af förgången skönhet. Måhända hade hon varit kammarpiga vid hofvet, ingen kände henne; hon var en af de olyckliga, som, ännu lefvande, försvunnit ur världens åsyn och ett ögonblick åter visade sig för att ånyo försvinna i det hopplösa fängelse, hvilket då kallades Danviks dårhus. Hon klef upp på en afvisare vid rikskanslerns port och gaf tecken att hon ville tala. Sorlet tystnade, några betraktade med undran, några med häpnad denna profetissa, uppstånden ur de lefvandes graf. Anden kom öfver henne; hennes insjunkna ögon fingo en sällsam glans, hennes magra händer grepo i luften, såsom ville de afvärja eller fånga något osynligt ondt. Hon började tala, i början långsamt och lågmäldt, snart högre, kraftigare, slutligen med en hänförelse, som ryckte massorna med sig.

-- Gån bort! sade hon. Gån bort! Det är icke här som förbannelsen bor. Det är icke här som Guds vrede hemsöker Sveriges rike. Gån bort ... ett litet stycke väg ... ditåt, ditåt! Till slottet!

Och hon pekade med handen mot konungaborgen, otålig att icke genast förstås. Ingen rörde sig. Många hade knotat öfver drottningens styrelse, klandret var allmänt, men ännu låg öfver Kristinas nyss så högt uppburna person en kvarlefva af beundran, en aftonglans af det tjusande skimmer, som ungdomens fägring, snillets trollkraft och segrarnas återsken hade utbredt öfver denna lysande uppenbarelse på den svenska tronen. Ännu var man böjd att skylla allt på herrarne, på de utländske lycksökarne. Det pekande fingret väckte endast förvåning.

-- Där är det! fortfor kvinnan med sin utsträckta hand. -- Där är fördärfvet! Icke i guldet, icke i pärlorna, icke i lismarne, icke i lycksökarne, icke i komedianterne, icke i de fattiges hunger och de rikes öfverdåd, ingenstädes därute i synliga och jordiska ting -- innanför är det, djupt, djupt i bottnen af en människosjäl, som ingen ser, men som utflödar till allt. Där är det, där, i ormens gift, i högmodet, i lustan, i det själfkära, egenvilliga, från Gud bortvända hjärtat. Gån dit! Gån dit! Frågen henne hvem som där smyger i nattens mörker, hvem som natt och dag hviskar i hennes öra: det finns ingen Gud, det finns ingen frälsare, det finns endast människor, som föddes i går och dö i morgon! Han ljuger, hon lyssnar; han bedrager, hon tror. Nästa gång säger han till henne: nej, det finns här i Sveriges rike endast en människa som har rätt att lefva, och det är du. Tänk icke på alla de andra, de äro födda för din skull, hvarför skulle du icke utsuga dem? De äro din fotapall, hvarför skulle du icke trampa på dem? Ja, så säger han. Veten I hvem han är? Det var han, som talade i lustgården till de första människorna och sade till dem: här är kunskapens träd; I skolen vara som Gud! Men han har en klufven tunga, han säger icke nu, som han engång sade på berget: fall ned och tillbed mig, så skall jag gifva dig hela världen! Si, nu säger han: om du tjenar mitt rike, skall _jag_ tillbedja _dig_! Hvad vill du att jag skall gifva dig? Här äro lustarna: välj! Här är världens tillbedjan: lyss! Vill du något mer? Vill du hafva äran? Tag henne! Makten? Är du ej enväldig? Friheten? Äro ej alla ofria, utom du? Guld? Ös ut, ös ut, hvarför spara? Är det något mer? Begär du hämnd på dem som klandra och oroa dig? Befall öfver pinbänk, stegel och hjul! Är det mer? Vill du vara en man? Jag kan ej omgöra skapelsen, men jag kan fördärfva henne. Afsäg dig kärleken, låt hatet dia en jungfrus spenar! Prisa enviget, göd förtrycket; jag skall förvandla ditt kvinnohjärta. Begär du ännu något? Vill du förakta ditt land? Gör det, vänd ryggen åt alla dina pligter! Dåraktiga, du bevarar ännu ett arf af din fader, min fiende. Kasta det från dig, förneka honom, förneka allt som hittills varit en kvinnas prydnad, en dotters hörsamhet, en drottnings ära, och jag skall förkläda dig till dygdens gudinna; ingen, icke ens du själf, skall mera igenkänna dig ...

Hon tystnade, stödde sig mot muren och inandades i djupa andedrag den vederkvickande vårluften. Hennes ord begynte finna ett gensvar. Många stodo viljelösa, förlamade af skräck. Andra röster blefvo allt högljuddare: till slottet, till slottet! De afbrötos af nya utrop, än mera hotande, än mera våldsamma från den vansinnigas läppar.

-- Drottning Jesabel, drottning Jesabel, hvar fördöljer du dig? Göm dig bakom dina murar; jag ser genom murarna! Täpp dina öron; du undgår mig icke, du måste höra mig! Jag är rösten ur det fördolda, jag är ditt samvete; mig kan du icke undkomma. Och jag säger dig, drottning Jesabel: om du icke förjagar frestaren, om du icke skiljer Baals präster ifrån dig och vänder dig till Herren din Gud, som du förnekar och öfvergifver, skall domen gå öfver ditt hufvud, innan femton månader äro till ända. Herren skall förjaga dig från ditt land, och du skall ingenstädes i himmelen eller på jorden finna ett fäste. Du är den stjärnan, som uppgick i tidernas afton och lyste halfva natten igenom, men slocknade bort i svarta mörkret, förrän morgonen kom. Du är det gyllene löfvet på bergets högsta björk, och himmelens fåglar sjunga för dig; men hvar är du, löf, nästa höst, när stormen sopar dig bort i frysande snö? Si, han kommer, han kommer, den dag, när allt tomt sken förgås och alla lofkväden äro falnande aska. Då kommer rösten till dig och säger: hvar är din första kärlek? Drottning af Laodicea, märk, att jag förkunnar dig detta förut, på det du må tro, när det skedt är. Emedan du säger: jag är rik och hafver nog och behöfver intet, och vet icke, att du är eländig och jämmerlig, fattig, naken och blind, så råder jag dig att köpa guld, luttradt i eld, på det att du må blifva rik, och hvita kläder ...

Hon afbröts i halfva meningen. Rikskanslerns hus var omtänksamt försedt med en bakport åt den på andra sidan löpande gatan, och på denna väg hade ett ilbud afsändts till högvakten. En stark afdelning af lifgardet till häst under Totts befäl ryckte fram, skingrade, utan annat motstånd än skällsord, den stojande folkmassan, bemäktigade sig talarinnan och återförde henne till Danviken. Uppskakade, droppade skarorna bort på angränsande gator. Ännu länge genljödo i mångas öron de skräckfullt hotande orden: drottning Jesabel, drottning Jesabel! Kvinnans namn har ej blifvit kändt, hennes ord äro icke antecknade, men i tidens krönika omtalas hon som en Sibylla, hvilken för drottning Kristina förkunnade Ragnarök.

Samma kväll blefvo Pimentellis fönster inslagna. Ingen af de hatade utlänningarne vågade visa sig utan eskort på Stockholms gator.

18. Carl Gustaf på Öland.

Fångne titan, fastnaglad vid klippan, när skall du bryta din fjätter?

Ungefär på midten af den långa, smala kalkklippa, som kallas Öland, reste sig på drottning Kristinas tid en gammal borg, som blifvit ombyggd af Johan III och kallades Borgholm. Den som i våra dagar gör sig mödan att uppklättra öfver en i berget banad stig till de ännu storartade, fastän vanvårdade slottsruinerna, öfverraskas af det betydande utrymme, som gruset af en förgången herrlighet upptager. Borgen var på sin tid väl befäst, hade två stora och två mindre torn samt egnade sig med sitt ensliga läge vid stranden af Kalmar sund förträffligt till bostad åt en furste, som valt denna fristad långt från hufvudstadens faror för att i ostörd ro kunna uppgöra framtidsplaner, minnas, hoppas och -- vänta.

Sveriges tronföljare, pfalzgrefven Carl Gustaf, som icke fått drottningen, men förlofvats med kronan och därutöfver fått Öland till sårabot, hitflyttade vid skördetiden 1651 och regerade här ett litet fylkesrike, utan krigshärar och flottor, utan hof och komedier, men med goda jagtmarker, gamla krigskamrater, frihet att plantera och bygga, Sverige framför sig på andra sidan om sundet och kring sig ett folk, som älskade honom. Landtligare och mera idylliskt kunde ej en fältherre hvila ut efter trettioåra krigets mödor. Att plöja och så i den förvittrade kalkgrunden, att tåligt invänta skördens mognad och, som andre landtjunkare, fördrifva den ensliga vintern med jagthistorier, gästabud, tärning och schackspel, därtill var denna örn i sitt klippnäste icke skapad. Får man tro folksägnen, har han icke nekat sig försmådde friares ersättning för den kärlek, som han så länge förgäfves eftertraktat; i hans ungdoms historia finnas flera hårlockar än Hagar Rynings. A. A. Afzelius har upptecknat Ölandsvisan om Svanen och Svana-lilla:

Hvar har du varit så länge, Svana-lilla hvita? Jag har varit i främmande land, tvättat mig och mina barn. -- Svan, Svan sälle! För min nåd, för min ära, för min dans, för min kära drar jag mig åt Öland.

Men Carl Gustaf trängtade till handling. Där var beständigt en röst inom honom, som sade: verka, handla, din tid är kort! Och han nybyggde södra delen af borgen, han planterade träd och anlade Borgholms numera förvildade park med dess trädgård; han red till sina bönders gårdar, förhjälpte dem ur vanmakt till välstånd, upptog ödeshemman och nyodlade Skedmossen. Äfven detta var honom icke nog: han ville äfven som landtjunkare utföra ett storverk.

Midten af södra och mellersta Öland upptages af en ofruktbar, rödaktig kalkås, som kallas Allvaren. Norr om Borgholm, där ön smalnar i Norra Motet, lämnar Allvaren plats åt en allmänning af skog och rikare växtlighet. Här var jagtmarken, här betade rådjur och kronhjortar, bestämda för sin herskares kulor. Och då dessa djur ofta gjorde ohägn på de odlade ägorna längre i söder, företog sig Carl Gustaf ett motstycke, fastän i mindre omfång, till den ryktbara kinesiska muren. Dagligen red han ut att bese huru hans krigsbyte användes till ett fredens verk, som gaf odlaren skydd, fångne förbrytare arbete och den fattige dagspenning. Slutligen sträckte sig ett stengärde med två eller tre portar tvärsöfver hela ön från östra stranden allt till den västra.

-- Nu har jag gärdat mitt Öland, såsom jag engång skall gärda Sveriges rike, utropade pfalzgrefven hurtigt till krigskamraten öfverste Paul Würtz, som åtföljt honom på sista ridten till den färdiga muren.

-- Därtill lära allt gå några bördor sten, svarade Würtz. Men vi kunna ju flytta fjällen ett stycke längre söderut.

Något skulle ett kungsämne företaga i dådlös fred. Men det fanns långa, ensliga stunder, när den bragdtörstande anden förtärde sig själf i brinnande längtan. O, denna väntan, denna ovisshet, denna dödande overksamhet! Morgonen efter en sömnlös natt satt Carl Gustaf vid tornfönstret i norra slottsflygeln, där han valt sin bostad, och betraktade tankfull sundet i väster, med det hvittskimrande Kalmar slott längst borta vid horisonten. Afståndet var icke längre, än att Borgholm med nutidens spegeltelegraf lätt kunnat samtala med Kalmare-unionens åldriga vagga. Men hafvet låg däremellan, hafvet, som förenar så mycket och åtskiljer så mycket. Sveriges fastland var så litet mot världen, men mot Öland var det en värld, och Carl Gustaf ville med Sverige eröfra världen. När, när skulle denna dröm blifva en verklighet? Han var så genomtrött att bida och gäckas. Hellre ett eget torp, än ett furstendöme under en annans, en kvinnas, spira! Fångne titan, fastnaglad vid klippan, när skall du bryta din fjätter?

Framför honom låg Cesars historia om galliska kriget, men han läste icke, han stirrade ut mot hafvet. Vinden var ostlig, styf bris, nära half storm. En ensam kryssare arbetade sig ihärdigt fram mot vinden med kurs på Borgholm, nödgades göra långa lofvar, försvann, dök åter ur vågen och kom med hvarje slag knappt märkbart framåt. Detta segel skulle medföra post och budskap från Stockholm, men det skulle snart komma i lä för ön, det skulle ej uppnå Borgholm förrän mot kvällen. Åter väntan, beständigt väntan! Hvilka tidningar skulle det medföra? Kanske åter en ny gunstling, åter en balett, en ringränning, en sammansvärjning? Carl Gustaf hade haft nog af Messeniernes dåraktiga pojkstreck, som kunnat störta honom själf, om han ej i tid blifvit varnad och skickat det förrädiska brefvet till drottningen.

Klockan var åtta på morgonen. Det var timmen för slottsfogdens föredragning. Detta lilla örike hade ock sina regeringsbekymmer.

Fogden infann sig underdånigst med föregående veckans olikviderade byggnadsräkningar. De stego till ett belopp af niohundrasextio daler silfvermynt.

-- Gå till Mickelson! sade slottsherren förströdd, i det han påtecknade sitt godkännande.

-- Kamrer Mickelson har ännu inte betalt förra veckans räkningar, dristade fogden invända.

-- Så vänta!

Fredskassan på Öland var tomare än krigskassan i Tyskland. Ökonungen hvisslade en bondvisa och ringde på sin sekreterare Stefan Gambrotz, adlad Hirschenstjerna.

-- Skaffa mig pengar, Gambrotz!

Sekreteraren kände ställningen, strök flata högra handen öfver den flata vänstra och höjde på axlarna.

-- Hvad nu, din brödlöse parasit, afspisar du mig med flata handen? Hvarför har du lärt dig skrifva så fagert pränt, om ej för att krama guld ur gråstenar?

-- Eders kungliga höghet är icke fattigare än svenska kronan. Hennes majestät har sämre kredit än sin förste undersåte.

-- Men jag håller inga dansmästare, jag, Gambrotz. Jag har nog af rådlöse micklar. Skrif till judarne! Pantsätt Öland!

-- Hennes majestät har öppnat underhandlingar med Israels folk. Texeira visar henne till Ruben Zevi; Ruben Zevi insinuerar, att Texeira är den som har råd till allt.

-- Wurst und Wuth! Snylta oss till ett friherreskap någonstädes i Finland! Där är godt om land.

-- Lita inte på det, ers höghet! Kung Carl X tar det tillbaka.

-- Tror du? Möjligt. Han lärer få omak att sopa rent efter dansmästarne. Hole der Teufel Wind und Post. Där krabblar det degtråget ännu ute på sundet. Säg till om kopplet och hästarna! Här är fängelseluft. Borgholm duger lika godt som Örbyhus att förgifta Vasablod.

-- Vädret är stormigt, skallet hörs icke, hundarna tappa spåret.

-- Låt sadla, jag rider ut. Posten må gå till hafsbottnen. Hvad angår mig Stockholm? Skaffa mig pengar, Gambrotz; ställ till ett krig!

Åtföljd af en stallknekt, red ökonungen Carl Gustaf ut långs västra landborgen, där han under ridten kunde se hafvet, klippan Jungfrun och Kalmar. Hans håg stod ditåt, men västkusten låg nu i lä, han sökte stormen. Han red in mellan bergen, sprängde öfver halsbrytande klyftor och hala hällar, kom på höjden af landborgen och fick sitt lystmäte af luft. Den ena stormilen efter den andra fladdrade i hans svarta hår, rusade in genom klyftorna, dref upp skyar af grus och kalkdamm, piskade ljungen, luggade enrisbuskarna, kastade fiskmåsarna ur deras kurs och tog slutligen hatten af Sveriges blifvande konung. Den vackra gula baretten, prydd med en örnfjäder, trillade oåtkomlig från häll till häll, hasade utför sluttningen och försvann i hafvet.

Stallknekten fick äran afstå sin hatt och barhufvad följa sin herre till Köpings prästgård, där de båda landborgarna sammanlöpa. Hos vördige far i Köping dröjde prinsen ända till kvällen, icke försmående prästgårdens husmanskost. Det var sådana förtroliga besök som gjorde Carl Gustaf kär för hans örike. Han gaf sig god tid, lät sig det hembryggda ölet väl smaka, besåg vördige fars åkrar och stall, köpte på kredit det vackraste fölet, slog trissa och sköt till måls med pojkarne, lyckades jaga den ena purpurskyn efter den andra på äldsta dottern Valborgs kinder och tycktes platt hafva förgätit Stockholm, drottning Kristina, kronor och krigsbragder, när ett ilbud från Torslunda kom att förkunna Kalmare-postens ankomst. Posten var dock den hårfina tråd, som band ökonungen samman med världen. Två minuter därefter satt han åter till häst med Valborgs törnros i den lånade hatten och sprängde öfver hällarna i ett galopp, som kom gnistor att spraka under gångarens järnskor.

Carl Gustaf var en statsman från unga år, han behöll för sig själf hvad där ej var nyttigt att komma till andras öron; men han var för enslig på Öland för att ej behöfva en vän, i hvars tystlåtna vård han kunde låta ett öfvermått af tankar och känslor fritt strömma ut. Tidigare hade han öppnat sitt hjärta för fadern och för Lorentz von der Linde; nu var Paul Würtz hans förtrogne på Öland. Sekreteraren Gambrotz framräckte brefven och fick sina order om mindre viktiga angelägenheter. Andra rapporter återstodo, hvilka emottagaren läste med tyst uppmärksamhet. Han hade sörjt för kunskapare i Stockholm, hvilka meddelade honom dagens hofkrönika och kulissernas hemligheter. Sekreteraren bortskickades; läsningen fortsattes i enrum med Würtz.

Oförväntadt utbrast prinsen i en så uppsluppen munterhet, att Würtz fann sig föranlåten fråga hvad det var som så roade hans kungliga höghet.

-- Bourdelot, ännu alltid Bourdelot! utbrast Carl Gustaf. Brefvet är fyra veckor gammalt. Min käre Munthelius[8] har haft annat att tänka på, hans hustru har fått tvillingar. Märk hvad han skrifver! Jag skall för allt i världen ställa mig in hos Bourdelot för att Munthelius må blifva adlad, och efter tvillingarne äro matfriska, bör han få tre eller fyra bondgårdar i gratifikation. Jag bedes rekommendera Bourdelot hos min bror hertigen, som skall kännas på pulsen. Jag bör ej underlåta att skrifva till Bourdelot, huruledes jag mig nu comporterar, efter han med all gevalt vill hafva mig kranker och kurera mig; det går intet af för mindre. Skulle jag, olyckligtvis, vara sund som en Ölands hasselnöt, skall jag icke förty begära ett recept af Bourdelot, för att han må kunna uppvisa min begäran för hennes majestät. Hvartill Munthelius tillägger, att jag intet behöfver bruka receptet, allenast jag ställer mig som lifvet däruppå hängde. Och allt detta sedan vår berömde franske doktor numera är som en svanslös hund på rymden från Sverige! Hvad säges om en så flink postgång och så kuranta nyheter? Det synes på stockholmarne, att de tro Öland ligga i månen; därför är jag ju här.

[Fotnot 8: Doktor Johan Munthelius, adlad Lagercrona.]

-- En går och en kommer, genmälde Würtz. Eders höghet får samma besvär med doktor Bourdelots efterträdare.

-- Ja, hvarför inte med Chanut, Ulfeld och Radjeovski därtill? Men mot sådant folk kan man bruka värjan; det likar mig bättre än duellera med piller. Kläd ut en räf eller en markatta, häng dit en utländsk skylt, nog går öreslanten för guldmynt. Hör, för under skull, hvad Gilius[9] skrifver! Bankett i Jakobsdal och balett i slottet till ära för Don Pimentelli. Han bor, som Bourdelot, i Stockholms borg och håller privat konselj om rikets angelägenheter. Lyckliga Sverige, åt hvilket en spansk grand af tredje rangen stundom egnar hela sin dyrbara förmiddag, stundom halfva natten! Mazarin är slagen, inga fraser förmå trösta Chanut. Würtz, vi måste _à tout prix_ insinuera oss hos denne Pimentelli; han disponerar allt Perus guld.

-- Pank, ers höghet, pank! Det sägs, att alla Filip III:s domäner äro pantsatta hos Ruben Zevi i Regensburg.

-- Åter Zevi! Stå då desse judar i förbund med djäfvulen?

-- I allt fall med konungarne. Hvarför tror ers höghet att Sverige nu röstar för Ferdinand III:s son vid tronföljarevalet i Regensburg?

[Fotnot 9: Registratorn Gilius Giliusson, adlad Ehrenberg.]

-- Dumt prat! Har du detta af Nils Tungel? Den tvetungade ormen! Kristina säljer icke sin röst. Nej, Würtz; tala med respekt om din drottning! Så djupt nedlåter sig ej Gustaf Adolfs dotter.

Würtz teg, Carl Gustaf fortfor att genomögna sina rapporter. Ett omsorgsfullt försegladt bref med förvänd stil i utanskriften ådrog sig hans uppmärksamhet. Han bröt det och läste:

»Därsom eders kungliga höghet intet aktar sitt eget lif, så tänken på rikets välfärd! Kommen intet till Stockholm i denna tiden, förty de äro beställde, som edert lif under resan utsläcka skola. Begifven eder intet heller till sjöss; det järn är hvässt, som skall borra eder galeja i sank. De, som edert bord tillreda och eder dryck kredensa, äro intet att tro; tagen eder till vara! Herrarne löpa med sin åstundan till en hög person, den jag intet nämna tör, och intala densamma, att I stån efter riket till hennes skada. Och där så beklagelig sinnets ostadighet är, lära de intet försumma den att förgöra, som de rädas värre än pesten. Tagen eder i akt, nådig herre; önskar

en onämnder, som i denna tidsens farlighet eder och Sveriges rike trogen är.»

Carl Gustaf räckte brefvet åt Würtz. Denna anonyma varning var den sjunde eller åttonde som han mottagit sedan årets början.

-- Herman Fleming eller Bengt Skytte? gissade Würtz.

Prinsen skrattade.

-- Så manlig i svärdshugg och så barn i gissningar! Den tystlåtne hökungen Fleming? Och vindflöjeln Skytte, som kryper för grefvetiteln? Brefvet är från en ofrälse skrifvare, som ej ännu lyckats klifva in i riddarhuset. Dränka mig? Hvilket nöt!

-- Undskyll! Han låter förstå, att andra medel ... Där är en törntagg kvar af Messeniska vefvan. Ers höghet är inte riktigt snöhvit i vissa höga ögon.

-- Käre Würtz, säg mig hvad du behagar om herrarne; jag känner mina grisar, sa' mor om pojkarne. Säg mig ock hvad du behagar om en viss hög persons narraktiga upptåg, allenast du utlåter dig med tillbörlig respekt. Men inbilla icke dig eller mig, att hon skulle nedrifva sitt eget verk, så länge det prisar mästaren. Invänd ej, att hon nedrifvit grefve Magnus, att hon låtit Bourdelot fara! De voro kattungar. Hvarför blefvo de efterhängsne? Vill du veta hvarför hon ej nedrifver mig? Därför att hon behöfver mig, därför att Sverige ej är outtömligt; därför att hon ej vill och ej kan regera, när ingenting mer finns att skänka bort. Därför att jag prisar mästaren och därför att jag kan _vänta_.

-- Endast schakalerna, endast åsnorna kunna vänta. Stridshästen skrapar marken med sin hof, örnen spejar beständigt efter byte. Borgholm är en örnbur, gallret förlamar, riket går under, ers höghet _kan_ icke vänta ...

-- Jo, jag kan. Men jag måste _lofvera_ ...

19. Stjärnan och skyddslingarne.

Jag är Kristina.

Italienarne hade spelat komedi för drottning Kristina i Jakobsdal; därefter hade hon företagit en promenad i vagn och månsken genom det sofvande Stockholms tysta gator. Det ovana bullret af hästhofvar och vagnshjul vid denna tid på dygnet väckte än här, än där en fredlig borgare, som nyfiken tittade ut genom sitt smala fönster, skakade på hufvudet och kröp tillbaka under sin skinnfäll.

-- Hvad är det? frågade hans hustru i sömnen.

-- Ingenting, svarade borgaren. Det är endast vår nådiga öfverhet, som vakar för landsens bästa.