# Stjärnornas kungabarn 3: Makalös En tids- och karaktersstudie från drottning Kristinas dagar

## Part 13

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/stjarnornas-kungabarn-3-makalos-en-tids-och-karaktersstudie-fra-5493db2d/index.md

Och likväl föraktade hon denne man. Hur skulle icke _hon_ förakta och genomskåda något så simpelt, sniket och ytligt som denne lycksriddare! Historien har icke nog lagt märke till att Kristina föraktade sina gunstlingar, Cartesius undantagen och måhända Chanut. Som barn hade hon aldrig lekt med dockor; nu kände hon sig ensam, nu behöfde hon dem. Hon, som ingen vän hade, behöfde skapa sig vänner; men dessa vänner skulle hafva henne att tacka för allt. Hon ville skapa omkring sig någonting, som var hennes verk och utan henne intet. Så länge dockan nöjde sig att vara en nolla bredvid millionen, smektes och bortklemades hon; ville hon vara någonting själf, kastades hon bort som en onyttig leksak. Man kan ju också ledsna vid leksaker. Ju mera viljelösa de röra armar och ben, desto förr ledsnar en högboren ande vid slaftjenst. Alla Kristinas beryktade gunstlingar voro misslyckade försök att tillskapa vänner, misslyckade därför, att vänskapen, likasom kärleken, fordrar ömsesidig försakelse. Och Kristina begärde en försakelse som hon ej ville gifva.

Allt bittert hat, alla anklagelser mot Bourdelot voro vanmäktiga, så länge drottningen ansåg sin värdighet fordra att taga en gäst och en främling i försvar. Den förnärmade svenska högadeln tillgrep en sista utväg. Grefve Magnus uppträdde å egna och ämbetsbröders vägnar med förklaring, att om ej den förhatlige gunstlingen afskedades, såge sig de höge riksämbetsmännen nödsakade att begära sitt afsked.

Måhända skulle också denna ytterlighet varit fruktlös, om ej Klas Tott gifvit Bourdelot ett käpprapp. Detta slog an; det var just hvad Kristina själf hade velat göra, om hon varit en man. Och detta rapp fällde gunstlingen.

-- Herrarne begära afsked, yttrade drottningen likgiltigt till Pimentelli.

Om Pimentelli svarat: »_Vi främlingar_ hafva intet annat skydd mot den svenska afunden, än eders majestät», hade drottningen genmält: så vill jag ock försvara eder mot alla. -- Men Pimentelli, som uppstigit på Bourdelots axlar, fann stegen numera obehöflig och svarade:

-- Om eders majestät behagar, skall jag rådgöra med doktor Bourdelot.

Rådplägningen är icke bekant, men desto bättre dess följder. Lika uppskrämd, som han nyss varit öfvermodig, beslöt doktorn att vika, men sälja sin ställning så dyrt som möjligt. Allt hvad räknekammaren lyckades sammanskrapa var fattiga 10,000 riksdaler, men han fick förskrifning på 20,000, därtill nödtvungna dyrbara presenter af hofvets närmaste, och reste från Sverige »lika tungt lastad med guld som förbannelser». Engång ur sikte, återtog han i Kristinas senare omdömen sin rätta gestalt: en skojare, hvars besök hon afvisade och hvars bref hon bortkastade olästa. Men med Bourdelot slocknade en långvarigare och mera lysande meteor i hofvets solglans. Grefve Magnus hade lyckats uttrötta sin välgörarinna och med sin efterhängsenhet mot Bourdelot undertecknat sitt eget afsked.

16. Mor och dotter.

Mitt stora, mitt höga, mitt ärorika barn, hör din moders röst!

I hvarje lif finns något föregående, som ej kan helt utplånas eller förklaras af ett efterföljande. I hvarje personlighet återstår någonting af en annan; ett ursprungligt band, som kan slitas, förnekas, glömmas, men icke tillintetgöras, emedan det tillhör väsendets rot. En varelse utgår från en annan, börjar sitt lif i beroende vanmakt, afsöndrar sig efter hand till en existens för sig, blir ett själfständigt jag, blir ett äpple, som stundom faller långt från trädet; men sambandet med dess ursprung kvarlämnar, som den afklippta nafvelsträngen, alltid ett ärr. Moder och barn äro icke två ljus, af hvilka det ena tänds vid det andra, hvarefter båda brinna sin tid ut, det ena förr, det andra senare. Det finns alltid något af plantan i fröet och af fröet i plantan.

Drottning Kristinas moder, Maria Eleonora af Brandenburg, står i historien bortskymd först af sin gemål, sedan af sin dotter. Hon, som endast kvarlämnat minnet af sin skönhet, sin kärlek, sin svaghet och sitt vankelmod, står mellan två kolosser på Sveriges tron så hjälplöst liten, att man endast för hennes plats som drottning egnat ett flyktigt medlidande åt hennes känslor som kvinna. Och dock har hon icke gått så spårlös förbi, som mången trott. Hon har kvarlämnat ett historiskt arf, ty motsägelserna hos hennes dotter äro reflexer af motsägelserna mellan fader och moder. Fadern kunde uppoffra allt för en stor idé, modern allt för ett litet hugskott. Något hänsynslöst fanns hos alla tre, men hos fadern gentemot sig själf, hos modern gentemot sin omgifning, hos dottern gentemot allt som icke var hon.

Maria Eleonora var hela sitt lif igenom ett vackert, lifligt, nyckfullt barn. Född att älska, tjusa och le, kastades hon vid ett och tjugu år in i en järnhård tids nordiska allvar, som en blomma i snön. Hon ditfördes af en hjälte, en afgud, vid hvars sida hon glömde allt, och när hon ej såg honom en månad eller längre, frös hon i Sverige. När han slocknade, blef det natt kring barnet. Hon hade en dotter, _hans_ dotter, som skulle ersätta honom, men som var för liffull att behandlas som en relik. Kristina blef _själf_ från den stund hennes moder behandlade henne som ett opersonligt minne af fadern. Hon uppreste sig, fick medhåll och togs bort från sin moder. Klyftan mellan dem båda uppstod tidigt och vidgades sedan allt mera. Där funnos i båda samma själfviskhet och samma vankelmod; men den enas tråd hade spunnits af skört sefirgarn, den andras af segt silke.

År 1640, en sommarnatt, när Mälaren sof vid Gripsholms stränder, hade Maria Eleonora med ljudlösa årtag flytt från Sverige och riksförmyndarne för att, först i Danmark, sedan i Preussen, få gråta ut. När hon ledsnat vid tårar -- man ledsnar fort vid en ohörd klagan -- återvände hon till Stockholm 1647 och mottogs vid Dalarön af Kristina samt utanför staden af rådet med kungliga ärebetygelser. Hon inflyttade i slottet och bebodde med sin uppvaktning en del af västra flygeln, men fortfor att lefva instängd med sina minnen. I början sökte man förmå henne att visa sig vid högtidliga tillfällen: hon var drottningens moder och en stor konungs änka. Hon vägrade, och man upprepade icke dessa försök. Man skulle ha glömt att hon fanns, om man ej stundom sett en flik af hennes svarta änkeslöja bakom gardinen af den kungliga logen i Stockholms Storkyrka, där man numera så sällan såg hennes dotter, drottning Kristina.

Det var vid höjdpunkten af Kristinas triumfer och början af hennes fall. Dotterns dagar ilade bort med fjärilflykt, moderns med snäckans långsamma enahanda. Maria Eleonora afskydde dessa lustbarheter, som hånade hennes tårar och af hvilka hon ej kunde undgå att höra ett återljud i sin afstängda cell. Men man kan icke alltid gråta, man måste, för att hvila de stackars ögonen, stundom tänka på något annat. Och Maria Eleonora hade, som dottern, en böjelse att förströ sig med pigskvaller. Hon var i all sin enslighet invigd i dagens hofkrönika, dess skandaler nådde, förstorade och färglagda, ända till henne. Hon kände gunstlingarne och hatade dem, kanske mer af moderlig svartsjuka, än af ömhet för rikets välfärd.

Vid denna tid hade hon i Storkyrkan hört Emporagrius slunga sina bannstrålar mot hofvets flärd, och detta anslog henne. Hon kallade till sig den stränge botpredikanten och anförtrodde honom sina moderliga bekymmer.

-- Nåväl, ers majestät, sade han; hvem är närmare än en moder att varna ett vilsefördt barn?

Maria Eleonora beslöt, ej utan bäfvan, att uppfylla denna svåra pligt. Hennes känslor för dottern voro delade mellan fruktan, sorg, harm och en kvarlefva af den forna afgudiska kärleken för _hans_ barn, reliken. Kristina hade hvarje dag låtit genom en kammarfru efterfråga hennes majestäts hälsa, men icke besökt henne sedan mer än en månad. Nu lät änkedrottningen, ceremoniöst som alltid anmäla sitt besök hos regerande drottningen.

Hon klädde sig omsorgsfullt och, som alltid numera, svart. Hon bar icke mer det i en halfcirkel från pannan uppstrukna håret med de åtta stora diamantnålarna, diademet och den yfvigt ringlade hvita plymen däröfver; icke den vida, höga, i nacken uppstående spetskragen; icke halsbandet af äkta pärlor eller det stora, stjärnformiga bröstsmycket af juveler, såsom man ser henne afbildad i yngre år. Nu nedföll öfver nacken och ryggen den svarta änkeslöjan, uppfäst vid pannan, medan hennes grånande bruna lockar kantade som en välvårdad ram de magra, gulbleka kinderna, tårarnas spårväg. Spetskragen var utbytt emot en liten och ytterst enkel lärftslinning, nedviken öfver den svarta klädningens axelfållar. Men sorgen hade icke förmått alldeles utplåna de unga årens kända kärlek för sköna smycken. Hon bar ännu diamantörhängen, en glänsande hårnål, en dyrbar agraff af smaragder på bröstet och under denna en ordenskedja af guld och silfver. I dessa vackra och fint bildade drag hade alltid funnits en disproportion mellan en skarpt markerad romersk näsa och en svagt utbildad haka, nästan ett barns. Men åren och sorgen hade mycket förädlat nyckernas forna glada drottning. Allt det ojämna, trotsiga, regellösa i hennes person hade nu fått lugn och värdighet. De varma blå ögonen strålade nu af en fuktig glans, som där icke sågs förr under de fint penslade ögonbrynen och som tycktes bedja om tillgift för den hyllning de fordom utkräft som en skyldig tribut.

En eftermiddag i Mars 1653 infördes änkedrottningen af två kammarfruar i drottningens mottagningsrum och lämnades allena med Kristina, som uppstod vid hennes inträde. Mötet var vördnadsfullt, men nog afmätt för att vara ett möte mellan mor och dotter. De togo plats i fåtöljerna. Man kunde nu upptäcka mellan båda en likhet, som sällan framträdde, emedan alla dotterns bestämdare drag liknade faderns. Arfvet af modern låg i de drag, som antydde rörlighet och ostadighet, i ögonvinklarna, i mungiporna, kanske något i ansiktets hela oval, men mer i en fågellik, om otålighet vittnande kastning af nacken.

Ett litet fint ciseleradt bord stod mellan dem; det var nog att skilja dem åt. Kristina yttrade sin fägnad öfver besöket och hoppades, att hennes majestäts hälsa nu skulle förunna dottern den glädjen att oftare se sin höga moder. Båda tilltalade hvarandra med majestätstiteln; det var endast modern som vid utbrotten af sina känslor kunde förgäta detta styfva tilltalsord. Samtalet fördes på tyska.

-- Jag har kommit för att fråga huru eders majestäts dyrbara hälsa uthärdar hofvets lustbarheter, började änkedrottningen, rädd att ej få sitt ärende framfördt, om hon ej genast gick rakt på sak.

-- Med mig är det ingen fara, svarade Kristina muntert. Jag mår aldrig så väl, som när jag dansat en natt. Men kanhända störes ers majestät af musiken? Jag skall låta tillmura de fönster i balettsalen, som vetta mot eders majestäts våning.

-- Eders majestät skulle hellre tillmura sina öron för smickrare och sin dörr för lycksökare, inföll Maria Eleonora, ögonblickligen glömmande all försiktighet. Hon var allt annat än diplomat, hon kunde aldrig lägga band på en känsla.

Kristina rodnade starkt. Snabb vrede var ett fädernearf, otyglad häftighet möderne.

-- Behagar ers majestät förklara sig tydligare? Jag förstår ej Salomos ordspråk utan uttolkningar.

-- Ers majestät ... Kristine ... jag är din mor, jag nödgas med bedröfvelse säga dig den sanning, som ingen annan vågar frambära till en mäktig drottning. Hela riket är upprördt öfver ditt nuvarande lefnadssätt ... öfver ovärdiga gunstlingar, som trängt sig fram till din ynnest, medan du stänger ditt öra för dina trognaste rådgifvare. Några steg från mig, i din egen borg, har du inhyst usle uppkomlingar, ränksmidare, gudsförnekare, som hvar dag intala dig sina djäflaläror. Din fader har offrat lif och blod för den rena evangeliska läran, och hans dotter blygs icke att slösa sin gunst på hans tros dödsfiender. Kristine, min sistfödda, min enda återstående pant af hans kärlek, om du upphört att vara min dotter, så har du dock aldrig upphört att vara hans. Du kan icke, du vill icke förneka hans ädla föredöme, du vill icke befläcka hans stora minne, du kan icke gifva ditt konungsliga namn, dina ärfda dygder och din trons ära till spillo för samtid och eftervärld. Du är för högboren för att sänka dig så lågt, du är för stor för att blifva lycksökares lekboll, du är för skarpsynt för att icke själf uppfatta det ovärdiga i ditt handlingssätt. Mitt barn, som varit allt för mig och nu är allt för ditt rike, mitt stora, mitt höga, mitt ärorika barn, hör din moders röst! Jag besvär dig att börja ett nytt lif för din Gud, ett lif för ditt rike, ett lif för din sanna ära ... jag vågar ej säga ett lif för din moder! ...

Hon måste afbryta; tårarna kväfde hennes röst. Hon var vacker i detta ögonblick, vackrare än i sin ungdoms fägring. Det stora minnet af en hädangången hade lyft henne, den svaga, nästan till höjden af hans storhet, bevingat hennes ord och ställt henne öfver den kraftfulla dottern, som i allt var så mycket större än hon. Kristina kände förvåningen kämpa med den uppstigande vreden. Hon igenkände för första gången sig själf i modern, beherskade sig och svarade med oväntadt lugn:

-- Jag tackar ers majestät för ett välment råd och skall betänka hvad däri eftertänkeligt vara kan. Men om trosfrågorna lärer intet vara rådeligt att nu disputera. Det är prästernes sak.

Om Maria Eleonora låtit sig nöja med denna halfva seger, hade hennes ord kanske efterlämnat ett spår, och hon hade vunnit mer än hon kunnat vänta. Men olyckligtvis var hon ej klarsynt nog att veta sin tid och hänfördes af sitt brinnande nit för den evangeliska läran till ett nytt utbrott, som blef ödedigert.

Hon uppstod, fattade drottningens hand och sade:

-- Hvarför ej tala om tron? Är icke själarnas välfärd det enda nödvändiga? Ers majestät, min dotter, det är ju därför jag kommit till dig, det är bekymret för din själ, som icke lämnar mig ro hvarken natt eller dag. Det sägs, att du mottager hemliga anhängare af den påfviska läran. Å, denne doktor Bourdelot, som förnekar Gud, hvad är han emot påfven! Vet du icke, att påfven är Antikrist, att det är han som dödat din fader och nu traktar efter att dräpa din själ? Du, du, du kan emottaga hans utskickade, och jorden öppnar sig icke under din fot, och din faders dotter förgås ej af blygsel, när hon småler emot hans mördare!

Detta var för mycket. Kristina drog häftigt sin hand tillbaka.

-- Det är nog! utropade hon. Ers majestät kan säga mycket, som jag af skyldig vördnad kan åhöra af en moder; men ers majestät kan ej gå andras ärenden och begära för dem samma undseende. Jag vet ganska väl hvilka de äro, som tubbat ers majestät till detta besöket; men jag skall lära dem att också veta hvem jag är. Säg dem, att öfver mig skola inga präster råda eller mig förevita hvem jag bevärdigar framför dem med en kunglig ynnest. Jag tänker, att eders majestät nu har uträttat deras ärende och har intet vidare att där lägga till, än att jag önskar eders majestät all högönskelig välmåga och säger härmed _valet_.

Vid dessa ord lämnade Kristina med en kall bugning sin moder allena. Maria Eleonora återfanns af kammarfruarna badande i tårar under konvulsiviska snyftningar, som liknade en hysterisk kramp. Hon kunde ej ens, förrän senare på kvällen, återföras till sina rum. När detta berättades för Kristina, blef hennes svar:

-- Hon har sig själf att tacka för allt!

Senare på natten, när änkedrottningen ännu var ett rof för samma förtviflan, besökte Kristina henne och sökte lugna henne med tröstande ord. Det lyckades henne för ögonblicket; Maria Eleonora var alltid ett barn af stundens intryck. Men från denna dag var klyftan mellan mor och dotter oöfverstiglig.

Änkedrottningen hade fått nog af hofvet i Stockholm och flyttade snart med sin lilla hofstat till Nyköping. Där besöktes hon två gånger af sin dotter, sista gången till afsked vid bortresan från Sverige. Dotterns tronafsägelse, bortresa och öfvergång till katolska läran kommo ett svagt, men älskande modershjärta att brista för alltid.

17. Hotande förebud.

Jag säger dig, drottning Jesabel, att om du icke skiljer Baals präster ifrån dig ...

Underliga motsatser rörde sig i Sveriges rike och hufvudstad denna vår 1653. Nattliga lysande lustbarheter i slottet alltfrån den 10 Januari, Ebba Sparres bröllopsdag; dagliga oordningar, upplopp, slagsmål och blodviten på Stockholms gator; uppror i Nerike, vapenslammer och afrättningar; öfverflöd och silke, pärlor, ädelstenar, nya moder och nya komedier; ebb i räknekammaren, missväxt, nöd och betryck i landsorterna. Efter hvarje fest vid hofvet en ljungande predikan mot tidens flärd af hofpredikanten Emporagrius. Liknande, aldrig yppade, men lätt skönjbara motsägelser röjdes i drottningens lynne och lefnadsvanor. Än uppsluppet glad, än sorgsen ända till svårmod, än själfsvåldigt fri i tal, dräkt och seder ända till gränsen af hvad hennes tid ansåg för höfviskt skick, än åter fin och snillrik med en konungslig värdighet, som ingen ostraffad vågade träda för nära, tycktes hon, oense med sig själf, beständigt undfly någonting inom sig, beständigt söka, och söka förgäfves, något utom sig, som skulle uppfylla, ändra, åter förlyckliga allt. En enda gång, vid afskedet sent på morgonen efter en lustbarhet, undföll henne till den numera bortflyttade ungdomsvännen Ebba Sparre ett af dessa halfva, gåtlika förtroenden, hvilka någon gång, nästan ofrivilligt, banade sig en väg till de slutna läpparna: _jag måste ju lefva!_ ... Hon _måste_ lefva, hon, som lyckan bland alla dödliga rikast begåfvat, hon, för hvilken det mest storartade verksamhetsfält öppnade sig att uppfylla lifvet!

Tomheten, oron i detta lefnadssätt undföll icke de skarpsynte, men förklarades olika. En morgon hade rikskanslern till sig inbjudit grefve Magnus De la Gardie för att med honom, riksskattmästaren, öfverlägga om den stat för rikets inkomster och utgifter, hvilken han nu för andra gången utarbetat och ville framlägga för drottningen. Det hade varit ett tungt och tacklöst arbete; Danaidernas såll kunde icke läka mera ohjälpligt än Kristinas hushållning. Och dock måste däri bringas någon reda och någon öfversikt, ty utan en sådan gick allt öfver ända.

-- Här ser grefven, sade Oxenstjerna, pekande på sin slutsumma. -- Den 1 Januari 1645 uppgick statsbristen till 980,000 daler; nu uppgår den till tre millioner; om ett år skola vi hafva fyra millioner. Hvad är grefvens mening om detta?

-- Hennes majestät måste med all skyldig hörsamhet göras underkunnig därom, att tillgångarna ej äro outtömliga, genmälde grefve Magnus, synbart generad. Han hade själf fått en lejonpart af bytet och var ganska naturligt föga road af närgångna slutsummor.

-- Jag har försökt ställa mitt tal i siffror; med hvad lycka är nogsamt bekant. Intet törs jag falla hennes majestät besvärlig, och skickar jag mina söner, blifva de tillbörligen afsnäste. Kanske grefven vill åtaga sig ett ord uti detta ärendet? Jag skall assistera med räknekammarens bokföring. Gods och räntor bortskänkta till ett värde af två millioner ...

Grefve Magnus rodnade.

-- Det torde ej tillkomma _oss_ att nagelfara med hennes majestäts belöningar för tjenster åt riket.

-- Ja visst, det faller sig något olägligt för _oss_, som blifvit belönade. Men är det bättre att låta de ofrälse stånden revidera räkenskaperna? Jag skall säga grefven en sak i örat: om icke vi nu hålla emot, om icke vi nu äro mätte, kommer den dag, när man tager ifrån oss _allt_.

-- De skulle försöka! Här statueras just nu en varnagel på Norrmalm.

-- I dag törhända. Men hvem borgar för kommande tider, när här sitter en man på Vasarnes tron? Min vilja var det intet att sätta hans furstliga nåde där vi mera gagn haft att först uppställa _conditiones_. Som det nu är, få vi draga in tyglarna. Hvad är det jag förnimmer om den nya hofhållningen? För två år sedan drogo där några snyltande latmaskar bort, och nu komma där hela flockar af nya. En rikskammarherre, en vice riksmarskalk, hvad vill det säga?

-- Det är hennes majestäts _bon plaisir_, det rör intet mig, genmälde grefve Magnus.

-- Nej, hvad skulle det röra riksskattmästaren, om hofvet kostar lika mycket som krigshären i fredstid? Men jag har hört sägas, att drängar och pigor intet fått ut sin lön på ett helt år, att där lånas vid hofvet hvar man kommer åt, men efter det intet mera är bruk att betala skulder, är krediten därefter, så att hennes majestät pantsätter Stockholms tullar för att kunna betala franska skräddare. Är det sant, att köksmästaren nyligen måste låna sex daler af vedhuggaren för att köpa ärter och fläsk på torget dagen efter en balett, som kostat 20,000 daler?

Den i nådens solsken fördunklade gunstlingen höjde föraktligt på axlarna.

-- Jag har ingen orsak att försvara det nu rådande regementet. Hennes majestät är ung, hon behöfver förlustelse och saknar ej dem, som hvar dag påfinna något nytt. Spaniorer, polackar, danskar, tyskar ...

Rikskanslerns blick mörknade.

-- Grefven glömmer att tillägga svenskar. Det är de som gjort början. Tag intet illa upp ett uppriktigt ord, om det ock gäller en hög frände. Den store kung Gustafs stora dotter har förlorat jämvikten därför, att _hon fruktar sin efterträdare_.

-- Men, ers nåd ... Honom, som hon själf har upphöjt mot rådets vilja!

-- Hon har upphöjt hans furstliga nåde, emedan hon var skyldig honom ett skadestånd för svikna löften. Nu fruktar hon honom, därför att han skall blifva hvad hon icke kan vara, en man på tronen. En man, som fruktar, är dyster och skuggrädd. En kvinna döljer sin fruktan under masken af fester och lustbarheter. Hans furstliga nåde gör väl i att hafva dragit sig undan till Öland ... Men hvad är å färde på gatan? Stygger skäller ... Så mycket folk!

De höge riksämbetsmännens förtroliga samtal afbröts af ett döfvande larm. Hela gatan var uppfylld af två hvarandra mötande, stojande folkmassor, den ena kommande från Norrmalm, den andra från Södermalm. På båda malmarnas afrättsplatser hade anförarne för bondeupproret i Nerike nyss blifvit rådbråkade och deras hufvudmans spira släpad i smutsen. Stockholms skriande pöbel och gatpojkar, som fått sitt lystmäte af blod, hade dragit med sig skaror af nyfikne från alla samhällsklasser och sökte nu något föremål att skymfa och nedgöra, lika godt hvem, endast han kunde få namn af folkfiende. De hade skrikit sitt bifall i kapp med knektar och adelstjenare vid Nerike-böndernes blodiga stegel; nu vände sig deras vrede, med massornas vanliga logik, mot samma adel, som bönderne velat ihjälslå. Sedan 1650 var intet så populärt bland de lägre folkklasserna som detta ord: slå ihjäl adeln! -- adeln, som ägde allt, styrde allt och, i mångas tanke, förtryckte allt.

Här var intet öfverlagdt uppror, ingen plan, ingen anförare. Folkmassorna visste icke hvad de ville, men skrika ville de. De hade mötts vid Norrbro, rikskanslerns hus låg närmast, men det var icke heller långt till De la Gardies palats på Riddarholmen. Om det fanns någon afundad, någon hatad man i Sverige vid denna tid, så var det grefve Magnus De la Gardie. Några ville låta honom umgälla åtta års öfvermod; andra förmenade, att den gamle riksräfven, kanslern, stod i spetsen för adelsligan; åter andra ville jaga bort spanioren, som nu innästlat sig i drottningens gunst. Alla skreko om hvarandra och kunde ej komma till något beslut, då en tillfällighet erbjöd skrikarne ett föremål, på hvilket de fingo låta sin vrede utbryta.