Part 12

-- Han förtäljer oss världens sed, och han torde ej hafva så orätt, genmälde ärkebiskopen.

Bland riksrådets närvarande ledamöter saknades rikskanslern, som föreburit opasslighet. Presidenten Kurck och amiral Ryning delade sin uppmärksamhet mellan baletten och politiken. Det hängde nu på ett hår, om Mazarin skulle hålla stånd mot fronden i Frankrike. Ryning lät undfalla sig skarpa ord om drottningens egenmäktiga försök att ställa svenska trupper och skepp till kardinalens förfogande. Kurck log ett af sina diplomatiska löjen.

-- En svensk patriot kan vara lugn, han har en stor drottning, men denna drottning är kvinna.

-- Tyvärr! mumlade Ryning med sin ärliga sjömansgrimas.

-- Säg lyckligtvis. Näst Alexander och Cesar, beundrar vår nådiga drottning ingen högre än den store prinsen af Condé, och Condé har numera öfvergått till kardinalens fiender. Var lugn för vår flotta!

Kurck hade förlorat sin, i början af denna berättelse omtalade första gemål, den älskvärda Sofi De la Gardie, och var sedan halftannat år omgift med Kristina Horn. Denna nya regentinna i det furstliga Kurckska huset hade bland åskådarinnorna fått sin plats bredvid riksrådinnan Ryning och undfägnade under mellanakterna sin granne, som nyss kommit från landet, med dagens löpande hofskvaller.

-- Ers nåd kan tänka sig huru vi blifvit till mods, om vi oförmodadt fått ett blodbad här i Stockholm midtunder kröningsfesterna.

-- Gud bevare! inföll trohjärtadt den fromma gamla frun från Riseberga. -- Sådana hedniska spektakler och ännu därtill ett blodbad! Har det varit uppror mot hennes majestäts helgade person?

-- Nej, men ers nåd kan föreställa sig en sådan insolens! Här komma turkiske människoätare i turbaner och vidbyxor och öfverlämna åt hennes majestät en lyckönskan på mesopotamiska från en för detta kammarpiga vid namn Hagar, som nu lärer vara sultaninna åt stora Mogul och understår sig att kalla drottningen du. Hennes majestät skall ha varit så upptänder af vrede, att hon gaf befallning på ögonblicket låta afhugga turkarnes hufvuden. Men ärkebiskopen bad om nåd för dem, så att de fingo behålla lifvet, med villkor att strax blifva kristne.

-- Hagar? genmälde frun från Riseberga, som i detta hofskvaller råkade hänga sig fast vid ett kärt namn. -- Hvem kan den Hagar vara, som förut varit kammarpiga?

-- Hon skall hafva varit här i Stockholm förut och heta Rydin eller Rönning, jag minns ej så granneligt. Hon har varit fröken Kerstins bokstäderska. Och nu har hon gifvit sig åt turken för att försmäda drottningen och allt hvad kristeligt är.

-- Undskyll, ers nåd ... jag mår icke väl ... jag måste tala med drottningen! utbrast den olyckliga fromma frun och uppstod, darrande i alla leder.

I detsamma gick förhänget upp öfver Grekelands sju vise, allas ögon riktades ditåt, ingen vågade röra sig af fruktan att störa drottningens nöje. Ännu en kvart timme måste den bästa bland fostermödrar lida alla ovisshetens kval. O, denna ståt, dessa utstyrda masker, som kunna så tjusa de glada, de lyckliga, de lättsinniga, huru kunna de ej martera ett ångestfullt modershjärta; huru antaga de ej för hennes ögon gestalten af ett demoniskt hån, som gäckar och söndersliter hennes innersta!

Ändtligen föll åter förhänget. Riksrådinnan Ryning uppstod och hviskade sin man, riksrådet, något i örat. Han förde henne till presidenten Kurck, som kände Hagars öden bättre än han funnit för godt att anförtro sin nya gemål. Kurck dolde icke den omkastning i dessa öden, som så nära och så smärtsamt berört honom själf.

-- Ers nåd, sade han, vi hafva funnit ett örnägg och sett därur framgå en stackars liten kyckling, hvilken vi trodde oss kunna uppfostra till en dufva. Vi sågo vingarna växa och skarpa ögon skåda ut öfver världen, men vi trodde oss kunna hålla denna ovanliga fågel i bur och klippa dess vingar. Vi hafva bedragit oss, ers nåd. Örnungen i dufvohamn har brutit sig ut genom gallret och flugit mot solen. Dit når hon ej, arma barn; förr eller senare skall hon träffas af jägarens pil. Men sådan var hennes medfödda art; vi kunna ej ändra, endast beklaga hennes öde. Gifve Gud, att ej detta afspeglar en annans, som står högre än hon!

Åter gick förhänget upp öfver de nio muserna och de tre gratierna, dragna i en försilfrad vagn, förspänd med lejon, som kördes af Amor. Ännu en kvart måste frun från Riseberga stänga inom sig suckar och hjärtesorg. Därefter frågade hon, om den tatariska beskickningen ännu var kvar, och fick veta, att vildarne ändtligen skulle resa i morgon. Rädd att bemärkas, smög hon sig bort för att tillbringa hela den följande natten i bön och mot morgonen skrifva ett bref, så uppfylldt af tårar och kärlek, som endast en ängel kan hviska till sin fallande skyddsling, eller en moder skrifva till sitt förlorade barn.

Men den triumferande Parnassen fortfor att förherrliga drottning Kristina under åskådarnes jubel. Världens fyra hörn öppnade sig, ur fyra hufvuden framsprungo fyra konungar, som bekrönte Dygden, hvilken, dagen till ära, hette Kristina.

Dygden vörde alle världens änder, kungar, riken, folk och alle ständer.

Och så följde »den stora baletten», där de fyra konungarne och deras högansenliga sällskap dansade kring den bekrönta Dygden. Men jorden var för trång för denna storståtliga Dygd; där kom till sist »ett herrligt och sällsynt, därtill enkannerligen uppfunnet konstverk». Aurora och muserna sågos oförmodadt nedstiga från himmelen och till sig upptaga Dygden midt ur hopen af dem som krönt och dyrkat henne. »Därmed hela Parnassen blef glänsande och upplyst i prakt och herrlighet.»

En purpur-liflig, fin Aurora dig stiger upp, o, Svea kär! Lycksalighetens horn hon bär i följe med den blomstrand' Flora.

Nu skall den första världens gyllene tid återkomma och allting blomstra genom Kristina, Gustavi arftagarinna. Hvarje stånd får sitt lystmäte af allt som önskeligt är.

Den regn och solsken har i händer och råder öfver Jupiter, den Phoebi klarhets mästar' är, vår brist i ymnighet han vänder.

Den samme Gud, han låte skina sin' blida ögons nådesol på Svea drottnings rikes stol och fröjd' oss länge med _Kristina_.

15. Gunstlingarne.

Hon föraktade sina gunstlingar.

De funnos verkligen, som trodde, att den gyllene tiden skulle återvända. Så många segrar, så mycken ära, så lysande snille, så lärda loftal, så frikostiga löften till de knotande stånden vid drottningens kröning! Riksdagsbönderne hemreste till julen 1650, väl med svikna förhoppningar, men med en fast tillit att drottningen skulle ställa allt till rätta, blott hon fick makt öfver herrarnes olåt. Det var desse som anstiftade krig, desse som förtryckte folket, desse som förslösade rikets tillgångar. Gud signe fröken Kerstin; har hon ej gifvit riket fred; har hon ej afskedat sina trumpetare och pukslagare, sina kammarherrar och hofjunkare? Och borgaren sade till sina kunder på marknaden, bonden bad med sina präster i kyrkorna vid den tid, när räknekammaren tömdes för den triumferande Parnassen: Gud signe fröken Kerstin och gifve henne ett långt regemente!

Två år därefter, när långväga kunder frågade köpmannen vid hans borgarelucka: »Hvad höres från Stockholm?», fingo de intet svar, eller såg sig borgaren försiktigt omkring och hviskade: »Det säges, att fröken blifvit förhäxad». -- »Af hvem?» -- »Ja, det vet ingen, men några gissa på gamla fru Ebba Brahe, som i sin ungdom förhäxade salig konungen, frökens fader.»

I kyrkorna samlades folket på tre konungars dag, när texten gaf särskild anledning att bedja för öfverheten, och sporde prästen efter predikan hvad där hördes från Stockholm. Käre far skrufvade på kalotten och var icke bråd till att svara, men när han trugades, lät han förnimma en suck öfver så många ulfvar, som nu smugit sig in i fårahuset. »Där är så fullt af utländske lärde i Stockholm, sade han, att ingen mera törs spotta på gatan. Alle förneka de Gud Fader och tro på djäfvulen, som skrifver böcker åt dem. Och för hvar sådan bok, som de lämna präntad åt fröken Kerstin, få de tusen daler, om icke mer, och därtill en guldkedja med drakslingor i knäppet.»

Den gamle riddersmannen, som återvändt från kriget, lastad med byte, och byggt sig ett slott i landsorten, frågade sin hemkommande son: »Hvad höres från Stockholm?» -- Sonen, en kavaljer efter nyaste franska modet, höjde på axlarna och svarade i den obesvärade ton, som ungdomen numera vant sig att antaga: »Fröken är galen.» -- »Hvad? Hon, som förökat våra privilegier, hon, som förlänat åt oss två tredjedelar af rikets jord!» -- »Ja,» svarade åter den unge ädlingen med en ny axelryckning, »hvad skall jag kalla den, hvilken nybakar grefvar, friherrar och adelsmän, alldeles som bagaren gräddar skorpor, och är så frikostig med förläningar, att ingen mera vet, om ej en annan före honom fått samma gods?» -- »Du har rätt, sade fadern. När intet mera finnes att bortskänka, skall man fråntaga oss allt.»

Så gick talet. Men drottning Kristina var icke galen, icke förhäxad; hon var endast för hög att räkna. Hon var så drottning i hvarje fingerled, att hon trodde sig äga allt och därför kunna unna sig nöjet att gifva allt. Guld, det flöt åter någonstädes in, men en krona är öppen, hon har hvarken lock eller botten; där kan ingenting sparas, där måste allt rinna ut, annars är hon ej krona. Rikets behof? Är ej drottningen riket? Folkets fattigdom? Talesätt! Hon kände de gamla klagovisorna. Kunna de ej vara tillfreds med bröd och sill? Är icke äran rikedom nog, och när har Sveriges rike varit så mäktigt som nu? Gif mig en dalkullas fattiga kjortel, en finnes barkbröd, en lapps usla näste, och jag skall vara drottning ändå -- så länge det behagar mig att vara en drottning!

Detta storartade grunddrag i en gåtfull personlighet, att vilja vara allt, känna allt, förmå allt, är Kristinas nyckel. Från 1650 var hon rike och folk; hon skulle snart blifva mer: hon skulle blifva sin tids och världens medelpunkt.

Själftillräcklig och sluten inom sig själf, hade hon likväl kunnat tidtals öppna en del af sitt hjärta; hon hade dock sett vid sin sida _en_ förtrogen vän, åt hvilken hon kunde meddela ett stycke af sig själf. Nu blef hennes lott att mista äfven denna enda vän. Midt under kröningsfesterna yppade Ebba Sparre en kväll, att Jakob Kasimir De la Gardie, yngre broder till grefve Magnus, begärt hennes hand och bad om drottningens samtycke. Kristina log; hon hade själf banat den unge friarens väg, hon hade den kvinnliga svagheten att gifta bort sina kusiner och hofjungfrur. Men hon erinrade Ebba, att där ännu fattades några månader i deras öfverenskommelse från Maj 1648.

-- De tre åren skola fyllas, innan jag mister min drottnings dagliga nåd, som ingen kan ersätta, svarade Ebba.

-- Godt. Mig likar grefve Jakob inte illa. Han har sämre hufvud, men bättre vett än sin bror. Skada, att han är tre år yngre än du.

-- Jag förblir alltid ung, så länge jag är årsbarn med en oförmäld drottning.

-- Då skall du vara ung med grå hår, Ebba. Min drake väntar förgäfves de tre årens förlopp. Med någonting måste man mata ett odjur, om det ock vore med en kattunge. Får draken ej sluka en prinsessa, skall han få sluka en krona. Jag hoppas han blifver mätt. I morgon fira vi din förlofning i slottet.

Ett år efter förlofningen firades det unga parets bröllop med stor ståt i Stockholms slott. Drottningen gaf bruden en silfverservis om 6,000 riksdalers värde och uppträdde själf i ett värdskap, där herdar och herdinnor mottogo besök af gudarne. Förbindelsen, knuten i lyckans solsken, varade endast fem år och slöts med Jakob Kasimir De la Gardies tappra krigaredöd på Köpenhamns vallar 1657.

Öfver de lysande, dansande, slösande, knotande åren 1651 och 1652, öfver den första, ihärdigt motsagda och slutligen återtagna tronafsägelsen, öfver Messeniernes blodiga schavott, öfver nya grefskaper, friherreskaper, adelsdiplomer, lärda lofkväden, baletter, värdskaper, trassliga härfvor af politiska intriger, krigsrustningar och smygande jesuitfjät i hoftrapporna slingrar sig berättelsens tråd vidare fram till gunstlingarnes år 1653. Ingen sol utan planeter. Den bortbytte prinsen föraktade sin kjol, men kunde ej lösgöra sig från dess broderier och fållar, en kvinnas tycken.

Från år 1647 var stark omsättning af lärde vid drottning Kristinas hof. De kommo, visade sina konststycken, applåderades, förbrukades, behängdes med guldkedjor, afskedades i nåd eller onåd, med eller utan lifstidspension, och försvunno. Berömdare bokvårdare efterträdde Kristinas Doxa: Vossius, Freinshemius, Salmasius ... Vossius råkade i träta med Salmasius, föll i onåd, men lyckades bärga sig på en spillra af gunst. Boeclerus trugades på Upsala, fick stut af studenterne och förbannade Sverige. Salmasius sände Bourdelot, Bourdelot lyste sin tid och störtades af Pimentelli. Magnus De la Gardie hade i åtta år stått i lyckans zenit, när en ung man uppträdde vid namn Klas Tott ... Stjärnor af andra och tredje ordningen lyste många.

-- Tungel -- sade drottningen till sin smidige hofkansler, som lyckats så väl sopa spåren bakom sig, att han nu brukades som springpojke i hemliga ärenden -- huru mår min doktor i dag?

-- Så träffeligt, som hans nit tillåter. Han är otröstlig att ej ha kunnat på fyra dagar personligen öfvertyga sig om eders majestäts välbefinnande. I kväll skall han ha den nåden att uppvakta.

-- Har han betalt Tungel för att berätta mig detta, eller har Tungel betalt honom för att öfverskyla sina egna snedsprång?

-- Bevare oss, hvem har så illa förtalat en trogen tjenare? Det är icke jag, fattige man, som understått sig beveka en så lärd herre med presenter, men väl såg jag i morse två nya silfverkannor i doktor Bourdelots bostad och en präktigt sadlad ny häst i hans stall. Sex kareter väntade utanför porten. Skall jag underdånigst förmäla hvilka höga herrar voro därinne på uppvaktning?

-- Tig; jag vill ingenting höra. Så? De traktera honom med hästar och silfverkannor? Och finge de visa sitt rätta kynne, skulle de undfägna honom med stegel och hjul. I afton således? Han skall finna vetenskapen församlad. Säg till, att jag mottager de lärde och hofvet.

Hofkanslern bugade underdånigst. Han hade på morgonen insmugit i Bourdelots kök en beundransvärd elgstek, då ju inga anatomiska studier hade ett mera lockande behag för den mäktige doktorn, än studiet af en läcker stek.

-- Hvem skall jag först ha den nåden att invitera? frågade Tungel.

-- Grefve Tott.

-- Jag skyndar ...

-- Bryt ej af edra gamla spindelben i grefvarnes trappor! Ni kommer tids nog att göra en kullerbytta[7].

På slaget fyra eftermiddagen infann sig doktor Bourdelot, en timme före de öfrige inbjudne. Han var en elegant, liflig, något korpulent herre om fyrtiotre år och skulle kunnat tagas för en fulländad hofman, om ej någonting simpelt och påfluget, som Kristina nu började genomskåda, förrådt parvenyn. Samtalet fördes på fransyska.

-- Ni har varit sjuk, käre doktor. Huru kan en läkare så misshandla sina patienter, att han blir sin egen patient?

-- Ja, säg det, ers majestät! Det är följden af att ej själf vara ung, när man har den afundsvärda lyckan att kurera unga älskvärda drottningar. Hur står till? Ingen matthet? Sömnlöshet? Dåningar? Var så nådig och räck ut tungan! ... Så där ja. Litet belagd. Kunde tro, att ers majestät åter spisat skinka. Jag är tvungen att underkasta köksmästaren pinligt förhör. En gudinna måste lefva af ambrosia. Ingen åderlåtning, sedan jag sist hade den äran?

[Fotnot 7: Ännu åtta år lyckades denne skicklige ränkmakare innästla sig i Kristinas och Carl Gustafs ynnest, men afsattes från alla sina ämbeten 1661 och dog lika maktlös som glömd.]

-- Blif mig från halsen med edra åderlåtningar, doktor! Ni är en vampyr. Vill ni göra mig till en idiot?

-- Förlåt min uppriktighet; ers majestät är besvärad af för mycket snille. Om dagen skrifver ers majestät lagar för Europa, om natten för vetenskapen. Man kan icke på samma gång vara Jupiter och Apollo, Minerva och Diana. Också gudarne måste spara sig för att lefva.

-- Skrif åt mig ett recept på Hesperidernas äpplen!

-- Jag gör ju mitt bästa. Jag fördristar mig hvar dag att säga till ers majestät: kasta bort regeringsomsorgerna; det finns lastdjur nog, som skapats att bära oket! Låt de lärde utbena Kabbala och prästerne sin katekes; ers majestät plockar de frukter, som äro angenäma, och skrattar åt resten. Min Gud, hvarför äro vi till, om ej för att lefva och njuta lifvet? Och den, som därtill fått alla nödiga förutsättningar: ungdom, skönhet, snille, makt, rikedom, världens beundran och egna dygder, hvilken dårskap att bortkasta allt detta för att söka de vises sten eller måhända bekymra sig om ett tillkommande lif! Fabler och prästlist! Slå bort alla bekymmer, lefva ett angenämt lif, njuta med måtta för att kunna njuta dess mer, se där, ers majestät, Hesperidernas äpplen!

-- Doktor, ni är värdig att vara en fransman, ni förstår att tillreda essenser. Ni har utdragit bouqueten af eder store landsmans, Cartesii, läror: tvifla på allt, utom på sig själf, och därför behandla allt, utom sig själf, som oberättigadt att finnas till. Vet ni väl, att jag kunde anse eder för tidehvarfvets störste man, om jag ej stundom, i en svag stund, vore böjd att ... förakta er!

Doktorn betraktade henne, ett ögonblick förbryllad och oviss huru han borde uttyda denna första hotande vink om en möjlig onåd. Men han fann sig och fortfor i den lediga, vårdslösa ton, som i början anslagit hans höga patient:

-- Jag vill hellre vara ers majestäts trogne bulldogg, än en markatta, som Vossius, eller en räf, som ... förlåt mig, jag har glömt namnet. Man har sagt mig, att ers majestät behagar mottaga en aftoncirkel ... Tillåt mig undersöka pulsen! ... Icke alldeles lugn. Jag besvär ers majestät, inga lärda, djupsinniga afhandlingar! Hellre något lätt, något muntert ... Vågar jag fråga hvilka lärde, som i kväll få den nåden ...

-- Vossius, Ravius, Bochart, Naudé, Meibom ...

-- Ah, Bochart, som roade ers majestät med sin skicklighet att blåsa flöjt! Naudé har skrifvit om de gamle grekernes danskonst, Meibom om deras musik. Med ers majestäts tillåtelse skola de få visa sin skicklighet.

Den trängre hofkretsen, mest ungdom och nykomlingar, jämte ambassadörer och lärde, var församlad, när drottningen inträdde klockan en kvart till sex. Ceremonierna voro bannlysta från dessa förtroliga samkväm. Vanligen uppläste en af de lärde en afhandling, som sedan kritiserades af de öfrige och af drottningen själf. I afton var detta förbjudet af läkaren. Han var medelpunkten, näst majestätet. Själfve den nyss allrådande grefve Magnus nedlät sig att efterfråga den nye gunstlingens hälsa och beklaga den opasslighet, som beröfvat så många hans nyttiga råd. Bourdelot svarade vårdslöst, att han nu hämtat krafter och trodde sig kunna kurera alla sjukdomar, utom spelsjuka och högfärd. Vid de sista orden sände han en sidoblick till den nyaste grefven, unge Klas Tott, som just nu hade nåden samtala med drottningen.

Den ryktbare herr Åkes ende son Klas var vid denna tid tjugutre år och hade vid så unga år redan hunnit blifva grefve, öfverste kammarherre, riksråd och kapten för lifgardet. Han kunde ej mäta sig med grefve Magnus i skönhet, smidighet eller fina hofseder, men han var en högvuxen, blomstrande, kraftfull ung man, som kände i sina ådror kungligt blod och tycktes i stånd att utmana hela världen. Utom hans ärfda egenskap af en slagskämpe, redan ryktbar för många dueller, visste skvallret förtälja om hans höga spel och obändiga lefnadssätt, men anade icke förty i honom en stigande gunstling. Det var en enkel naturlag, att Tott och Bourdelot ej kunde tåla hvarandra.

En nykomling, såsom Tott, men tio år äldre, var spanske ambassadören Don Antonio Pimentelli, en vacker, smidig hofman med det svartaste hår och de vältaligaste moriska ögon man sett i Sverige. Han delade sin uppmärksamhet mellan drottningen, hos hvilken han tycktes stå väl anskrifven, och sin beskyddare Bourdelot, som bevakade hvarje hans steg.

Denna kväll, när man ej hade en afhandling, roade man sig med lärda eller klyftiga gåtor. Hvari bestod cirkelns kvadratur? I tärningen, som lät guldmynt rulla. -- Hvem har uppfunnit _perpetuum mobile_? Forsen och pratsjukan. -- Hvem har då uppfunnit krutet? Djäfvulens biktfader. -- Har han ej lyckliggjort världen med andra nyttiga uppfinningar? Jo, med spelkorten. -- Hvad är de vises sten? En kristalliserad dröm. -- Hvem har uppfunnit greker och romare? En skolmästare, som fått en bunt ris till namnsdagsgåfva och befann sig i förlägenhet hvar han skulle finna passande anledningar. Och vidare så i samma stil. De bästa svaren belönades med ringar, örhängen, bröstnålar, böcker och andra presenter af 100, 200 till 500 dalers värde. Pimentelli, som uppfunnit den märkvärdige biktfadern, och den nye friherren, förste stallmästaren Steinberg, som hittat tärningen, medan drottningens spefulla ögon sökte Tott, fingo hvardera höga belöningar, den förre gyllene sporrar, den senare en omgång hästskor af silfver.

Doktor Bourdelot önskade höra något om grekernes dans -- deras »orkestik» -- hvilket professor Naudé strax var beredvillig att framställa. Denna framställning borde förtydligas med att uppvisa rörelserna. Hvarför icke? Doktor Meibom var lika beredvillig att utföra musiken på cittra, hvarpå följde en så tafatt dans af Naudé och ett så erbarmligt klinkande af Meibom, att hofvet nära kiknade af undertryckt skratt bakom näsdukarna. Olyckligtvis blefvo alla bemödanden att dölja munterheten slutligen fåfänga. Dans och musik upphörde; båda de lärde herrarne lämnade förgrymmade ett hof, som så vågat gyckla med den vördnadsvärda klassiciteten.

Drottningen hade skrattat som alla andra, men fann nu för godt att visa sig indignerad.

-- Bourdelot skall bedja Naudé och Meibom om förlåtelse, sade hon till Bochart.

Bourdelot måste lyda, infann sig andra dagen hos de förolämpade lärde och tackade dem, med sitt kända grin, för det oförlikneliga nöje de beredt honom och hofvet. Naudé vände honom ryggen, Meiboms svar blef en eftertryckelig örfil. När detta inrapporterades, vände sig drottningens vrede mot Meibom.

-- Hvarför kastade ni ej honom ut genom fönstret? snäste hon Bourdelot.

Detta upptåg i hofkretsen ökade, i stället att minska, gunstlingens makt. Han inbjöds nu att taga sin bostad i slottet under gemaken på västra sidan. Grefve Magnus förlorade tålamodet och klagade hos drottningen.

-- Hvad? Är min förträfflige grefve svartsjuk?

-- Jag har vittnen, att doktorn velat afvända eders majestäts gunst från mig och andre svenske herrar.

Kristina skrattade.

-- Det bästa råd jag kan gifva är, att grefven så snart som möjligt rekvirerar cremor tartari för att försona sig med en så utmärkt vetenskapsman som doktor Bourdelot.

Grefve Magnus förärade sin medtäflare ett dyrbart diamantsmycke, med den uppriktiga önskan inom sig, att ädelstenarna måtte flyga doktorn i halsen och förgöra honom.

Snart fanns icke en så hatad man i Sveriges rike, som denne franske doktor. Läkarne förklarade honom för en charlatan. Adeln anklagade honom som vådlig för statens säkerhet, prästerne angåfvo honom som gudsförnekare, menige man ansåg honom som giftblandare. Bourdelot måste omgifva sig med vakt och vågade icke visa sig ensam på gatan. Men huru litet kände hans fiender sin enväldiga drottning! Bourdelot var _hennes_ gäst, _hennes_ läkare; om det ej redan därför varit hennes pligt att försvara en man, som ansågs ha räddat hennes lif, måste hon göra det för sin egen värdighet. På henne återföll hvarje klander mot honom. Därför skulle hans gunst rättfärdigas. Det var Bourdelot, som ensam förstod att vårda hennes hälsa, han, som var sitt tidehvarfs störste vetenskapsman, hvilken det var en ära att fästa vid Sverige.