Part 11

-- Hvad? sade han. Redan trött och ännu så mycket ogjordt i världen! Din hof är sliten, dina länder betäckta med lefradt blod. Vet du icke, att mycket återstår och att vi ännu hafva långt till tidernas ände? Välan, rasta här ett ögonblick i askan af den förstörda staden och beta grafvarnas gräs, medan jag uppstiger till bergstoppen och öfverskådar mitt verk!

Han behöfde uträta sin långa kropp, som domnat vid sadelbommen. Med några steg stod han på höjden af Finsteraarhorn och skådade ut kring Europa. Midtens riken, de, som äro hvarken nord eller söder, hvarken ost eller väst, voro fruktansvärdt ödelagda. Två tredjedelar af deras befolkning hade fallit för svärdet, hungern och pesten; de kvarlefvande sågo sig för hvarje steg skyggt tillbaka, om icke tilläfventyrs härjaren åter stod bakom deras rygg. Bättre, men långtifrån lyckligt lottade, voro världsdelens öfriga riken. I öster uppstego mörka hotande moln, genom hvilka man såg bojarerne spjärna mot dynastin Romanov, de polske småfurstarne slamra med sina sablar mot en maktlös konung och ett hotande horn af halfmånen dunkelt framglimta ur skyn. I söder skälfde det solbelysta Neapel i raseri mot Spanien, som, själf angripet af Frankrike, ej ville släppa sitt byte. I väster bevakade britternes upproriska ö sin fångne konung, medan Nederländerna stolt utvecklade på hafven sin fria flagga. I norr hamrade vapensmedjorna utan hvila, hvarannan arm togs från plogen, men handeln blomstrade, segrarna aftorkade många tårar. Sverige och Finland kände ej själfva huru betänkligt de blödde; det besegrade Danmark kände det desto mer.

Freden kom. Freden, det var gamle kung Göstas tid, som hade upphört med klockljuden öfver hans graf. I Sverige och Finland fanns numera knappt den man eller kvinna, som kunde minnas en fredstid. Det ena släktet efter det andra hade födts, uppvuxit, lefvat och dött i ofred. Huru många fiender? Detta var frågan. En -- det var icke att tala om, det gällde mest gränsbygden. Två -- då gällde att hålla ryggen fri. Tre eller flera -- för dem fanns endast en bot: segern. Och nu, nu skulle man ej vänta någon fiende mer. Huru förunderligt! Att kunna förlikas med hela världen, att icke mer behöfva skicka sina söner till döden i fält, att icke behöfva gifva den ena brödkakan af två till härens underhåll, den enda hästen till trossen, den enda dalern till det omättliga kriget! Detta kändes ovant. De gamle trodde det icke, de hade så ofta blifvit svikne förr; de unge trodde det icke heller och skyndade att uttaga lysning till bröllop, innan en ny utskrifning kom att rycka fästmannen bort ur hans fästmös armar. Tacksägelse hölls i kyrkorna; en del städer, som ännu hade talgljus och själtran, illuminerade, andra hade det icke och förblefvo mörka i sena höstkvällen. Folket i bygderna förstod sig icke på sådan grannlåt. Visst funnos många som tackade Gud, men äfven de underläto icke att ännu, för säkerhets skull, läsa litanian och fredsbönen efter tacksägelsen.

Stockholms stad lefde i festjubel: där hade man sörjt för att rätt åskådligt upplysa menige man om fredens betydelse. Gudstjenster i alla kyrkor, skådepenningar, fyrverkerier vid slottet och strömmen, folkförlustelser af alla slag på torg och i trädgårdar. Nu hade drottning Kristina anledning att slösa. Det var höjdpunkten af hennes och rikets makt, men det var äfven höjdpunkten af hennes ära, ty alla visste, att det var hon som påskyndat den ärofulla freden, och utan hennes maktspråk hade denna sannolikt ännu hängt på udden af fältherrarnes svärd. Första ilbudet fick en guldkedja om sexhundra dukater, budbäraren adlades, belöningar utdelades med frikostig hand, och fredstraktaten inlades i en kupa af guld.

Var glädjen icke lika odelad vid kejsar Ferdinand III:s hof, så var man dock mån om att bevara glädjens sken. Äfven där sjöngs _tedeum_, folket förlustade sig, klockorna ringde, mässorna ljödo natt och dag, processioner af munkar genomtågade Wiens gator med fladdrande standar och helgonens ben i granna relikskrin. Jungfru Maria erkändes icke slagen: himlens drottning hade, mäktigare än den jordiska däruppe i snölandet, bedt för freden.

En af kejsarens undersåtar, en gammal jude i Regensburg, mottog fredsbudskapet en höstdag i sitt kontor. En lätt ryckning i öfverläppen under det hvita skägget liknade nästan ett melankoliskt smålöje. Han visste allt detta förut; det var ju han som gjort freden; där fattades hittills endast underskrifterna.

-- Israels borgarerätt ännu uppskjuten! mumlade han tyst vid sig själf. -- Tålamod! De må nu hvila en stund mellan Östersjön och Donau. Det är sörjdt för att bolagen Habsburg och Bourbon öfverbjuda hvarandra. Mitt konto ... hm ... Jerobeam!

Förste kontoristen inträdde.

-- Kejsaren får de begärda tre millionerna mot säkerhet af Frankrikes skadestånd åt ärkehertig Ferdinand Karl. Kurfursten af Bajern får en million mot säkerhet af öfre Pfalz. Nu är det icke värdt 100,000, men om tio år skall det gifva oss kapitalet i ränta. De öfrige tyske furstarne få betala åttio procent i förskott eller reda sig utan mig.

-- Prins Carl Stuart förnyar enträget sin begäran om penningar till en landstigning i England. Det är det enda och sista medlet att rädda konungens, hans faders, lif, rapporterade kontoristen.

-- Carl I må falla. Han har svikit mig, som han svikit sitt folk. Gå! Jag uppsätter Oliver Cromwell på Englands tron.

Tio minuter därefter återvände Jerobeam, medförande ett litet tunt, ytterst tätt skrifvet pappersblad, som nyss anländt med dufvopost från Konstantinopel. Ruben Zevi påtog sina glasögon och genomstafvade med orubbligt lugn papperets miniatyrskrift.

-- Jag vet, jag vet, sade han vid sig själf. -- Venedig har denna gång lyckats försvara Kandia. Gör ingenting, dess kredit är uttömd, konkurrensen motad ... Janitscharerne vunne ... Muhamed IV är befäst på tronen ... mina nya underhandlingar lyckligt afslutade, turkiska makten beredd att, på min vink, kasta sig öfver kejsaren ... Ännu vill jag hejda halfmånen ... O, min kloka Hagar, jag igenkänner din hand! Du förmår allt ... Israels Gud, du vet hvilken strid det kostade Abraham att offra sin Isak! Men jag måste ju offra henne för ditt stora verk; hon skall fullborda det! ... Hon omgifves af spioner i sultanens palats: hvarje slafvinna lyssnar, hvarje eunuk är beredd att förråda henne. Men hon har vunnit validé Tarchan, ryssinnan; agan för lifvakten är henne blindt tillgifven ... Det stackars barnet sultanen ser i henne sin enda beskyddarinna och anförtror henne allt. Kuprili själf har böjt sig för hennes inflytande ... han behåller skenet af makten, men det är hon som styr alla rådslag. Båda inse, att de förenade skola förmå allt, och detta bevarar vänskapen. O, min dotter, min dotter, du håller nu osmanernes hela makt i din hand! ... Benjamin återvänder öfver Smyrna och Medelhafvet ... Jerobeam!

-- Mästare!

-- Benjamin återförväntas endera dagen från Smyrna. Intet uppseende! Sextio man af våra knektar posteras spridda vid flodstranden, redo att skydda honom, om folksamlingar hota. I borgen utbredes en guldtygsmatta från porten och upp till trappan af öfra våningen. _Här_ skall han mottagas med kungliga ärebetygelser.

Ryttaren återvände till sin röda häst. Han hade sett allt och hört allt från toppen af Finsteraarhorn. När en osynlig vibrerande ljudvåg förde till hans öron den gamle judens ord vid Donaustranden, förvredos hans drag till ett hånande löje.

-- Sultaninnor och konungar! Och jag skulle skona dagsländorna!

14. Den triumferande Parnassus.

Den gyllene tiden skall återkomma.

I midten af det stora, stormiga sjuttonde seklet öfverglänste drottning Kristinas namn som en strålande stjärna alla medtäflare. Hon syntes kallad att vara seklets lysande medelpunkt. Så mycken blodig fejd skulle dock slutligen nedlägga vapnen för hennes fötter. Så mycken vaknande, ännu omornad forskning, så mycken oklar längtan efter ett nytt och bättre tidehvarf, så många märkeliga tecken till att detta okända nya redan stod framför porten och ville in, det samlade sig allt kring hennes tron och utropade henne till den kommande världsålderns ärekrönta Sibylla. Hon stod på höjden af makt och ära. Westfaliska freden hade lyft henne, som på ett hyende af hafvets lugnande vågor, till Europas skiljedomarinna. Allt knäböjde, allt tillbad. Sveriges folk gick i ett rus af triumfer och segrar, dess vänner tiggde smulor af segerns landvinningar, dess ovänner dolde inom smickrande smålöjen sina sammanbitna tänder. Alla lyror strängades till latinska lofkväden, alla talarestolar förkunnade Minervas återuppståndelse, alla hof- och rådskamrar sände budskap om sin beundran. Och denna så högt prisade drottning, seklets medelpunkt, stod nu i sitt tjugufjärde år, i ungdomens rikaste blomstring, med en lång sommar af tillväxt framför sig och bortom sommaren en aflägsen höst för att skörda dess frukt. Hvad begärde en dödlig mera af lyckan?

Alldeles oblandad var ej triumfen. I Oktober 1649 hade Kristina, efter enträgna underhandlingar, lyckats tillegna sig samtidens störste tänkare Cartesius (René Descartes) och förmått honom att flytta till Stockholm. Svenskarne gapade på denne lille magre gubbe, som beständigt frös i sin tunna svarta kamlottskappa, och kunde icke förstå huru en jättesjäl kunde få rum i en så liten, bofällig kroppshydda. Kristina förstod det bättre; hon ansåg den dag förlorad, när hon ej fick suga vishet ur denna skenbart så förtorkade Mimerskälla. Klockan fyra och fem på vintermorgnarna måste den lille gubben huttrande krypa in i drottningens väntande vagn och åka till slottet. Där utbenades alla de hemlighetsfulla vinklarna i en människosjäl, alla tänkarens tvifvel, alla dunkla gåtor om en Gud, som dock måste finnas, efter han skapat oändlighetstanken i ändliga väsenden, men var ofattlig och fjärran som tanken själf. Här fanns ingen plats mera för tron, allt var tvifvel, allt, utom den egna tillvaron, som icke kunde betviflas. Och när de två filosoferat fem timmar i drottningens kalla rum, där brasan i kaminen mera lyste än värmde, skickades den utfrusne, nästan vanmäktige fransmannen åter till sin bostad klockan tio på förmiddagen, när han ej mer förmådde ens tänka, för att inbädda sig i yllefiltar och hämta krafter till nästa morgonséance.

I tjugu år hade den ryktbare filosofen suttit instängd i sin varma holländska studerkammare och stod ej länge ut med det svenska klimatet. I slutet af Januari 1650 väntade drottningens vagn förgäfves vid porten; den 11 Februari gick Cartesii mäktiga ande att uppsöka den Gud, som varit för honom ett matematiskt problem. Kristina var i två veckor otröstlig. Hvem hade kunnat tänka sig en så usel kropp kring en så väldig själ? Hon själf aktade ju en liten förkylning knappt mer än ett myggbett. Grundläggaren af den nyare filosofin begrofs i Stockholm. Senare flyttades hans kvarlefvor till Paris, men Sergel prydde Adolf Fredriks kyrka med hans vingade ande, som, belysande världsrymden med sin fackla, aflyfter täckelset från det beslöjade jordklotet.

Kom så, på sommaren 1650, den märkeliga riksdag, när de tre ofrälse stånden uppreste sig mot den öfvermäktiga adeln och förde ett språk, som utan drottningens bemedling skulle hafva ledt till ett inbördes krig. Dyningarna efter denna svallvåg gingo så långt, att ännu tvåhundrade år därefter Sveriges störste häfdatecknare råkade därom i häftig fejd. Dess skiften må öfverlämnas åt historien att skildra. För Kristina innebar striden en vändpunkt. Hon begynte den som en drottning, hon slöt som en kvinna. Hon började med att stöda sig på de ofrälse stånden mot adelns växande öfvermakt, som hotade att binda konung och folk. »Nu, sade hon, är tiden inne att afskaffa missbruken.» Men desse präster, borgare och bönder blefvo henne för närgångne. När missbruken röjde sig i hennes egen förvaltning, följde ett annat kungsord: »Man bör så klappa det hvita barnet, att det svarta icke förgätes». Hon klappade båda, och båda kände sig svikna. Det var Richelieus och Mazarins statskonst: hvarken folkmakt eller adelsmakt skulle frånrycka henne den enväldiga kronan. Hon satte sig ned mellan två stolar och blef där sittande. Vid beundrans höjdpunkt började tadlet. Johannes Rudbeck hade drömt sant: stjärnan begynte falla, men det märktes icke ännu; hon föll i en båge.

Vid denna riksdag utverkade drottningen åt sin tronföljare Carl Gustaf arfsrätten till kronan för hans barn, de kommande Carlarne. Hvad betydde bubblan af ett rykte mot det kungliga arf hon med tronföljden efterlämnade åt sitt rike!

Nu skulle Kristina krönas, och ryktet om dessa kröningsfester, som varade fyra månader, uppfyllde världen. Gång efter gång framskjutet, hölls det högtidliga intåget från Jakobsdal till Stockholm torsdagen den 17 Oktober 1650 i ständernas närvaro. Långt och lysande, gick det fram under äreportar, medan fyrtio örlogsskepp flaggade och saluterade på strömmen nedanför slottet. Söndagen den 20 Oktober förrättade ärkebiskop Lenæus kröningen i Storkyrkan. Intet ofall bådade ondt. Allt var lyckadt och praktfullt: kröningshästarna silfverskodda, kröningsoxen ståtade med förgyllda horn, vin rann i strömmar för folkhoparna, fyrverkeriet varade till midnatt och efterföljdes af slagsmål bland den rusiga mängden. Så kommo i lång rad de storas gästabud. Och därunder inträffade en liten episod, som hör till denna berättelse.

Bland de många ambassader, som från alla makter och hof framburo lyckönskningar till kröningshögtiden, var äfven ett tatariskt-turkiskt gesandtskap om tio underligt utstyrde österlänningar, som förärade drottningen ett praktfullt guldstickadt schabrak från sultanen Muhamed IV. En samtida berättar om tatarerne, att de voro »ett folk utaf ringa complimenter, och när någon af drottningens folk kom dem att besöka, sprungo de strax på bänken; däruti bestod deras civilitet. De hade ock en tänkvärdig person med sig, hvilken tjenade för präst, speleman och kock tillika.»

Tatarerne fingo företräde, nedkastade sig med pannorna mot golfmattan och öfverlämnade därefter en lyckönskningsskrifvelse. Drottningen lät räcka sig det i ett juvelprydt silfverskrin inlagda pergamentet, hvars hieroglyfer ingen af de närvarande kunde läsa, och hviskade leende åt den bakom henne uppvaktande Ebba Sparre:

-- Hade jag nu min Doxa här, skulle hon uttyda för mig dessa kråkfötterna.

Med detsamma varseblef hon en liten, vid den officiella turkiska adressen fäst rulle af hvitt siden. Hon uppvecklade rullen och läste, till sin ytterliga förvåning, följande sex eller sju med sirlig latinsk handskrift tecknade rader på svenska språket:

»Hagar Sultan, Osmanernes Drottning, sänder Drottning Kristina af Sverige sin hälsning med Gud Allsmäktig. Måtte dina dagar blifva många och lyckosamma. Såsom Du beskyddat mina vägar, vill ock Jag beskydda dina undersåtars vägar uti mitt rike. Jag anbefaller Dig åt Allah och hans store Profet samt förblifver Dig med all konungslig vänskap välbevågen. Gifvet i Stambuls Seralj den 12 Moharrem året efter Hedschra det tusen och sextionde.

_Hagar._»

En hög rodnad uppsteg på drottning Kristinas kinder. Hon kramade det mjuka sidentyget till en boll i sin slutna hand och skulle måhända trampat det under sina fötter, om det ej varit fäst med en stark silkessnodd vid sultanens adress. På denna kunde hon icke trampa. Hon afskedade gesandtskapet, drog sig tillbaka till sina rum, lät tillkalla orientalisten professor Johan Terserus, som under riksdagen varit en af drottningens förtrogne i prästeståndet, och frågade honom, om han kunde uttyda turkiska.

Terserus läste syriska och arabiska, icke turkiska. Dock var mellan dessa språk så mycken frändskap, att den lärde teologen trodde sig kunna villfara drottningens önskan, som gällde en granskning af den turkiska adressens äkthet. Granskningen utföll så, att dokumentet var äkta.

-- Är ni säker därpå, att skriften inte är ett _falsarium_ af någre illfundige judar?

-- Träffeligen säker, ers majestät. Där är, utom den brukliga böneformeln och Allahs monogram, stormuftis underskrift och vesiren Kuprilis, hvars handstil jag sett.

Kristina visade honom den hvita, efter kramningen något skrynklade sidenrullen.

-- Hvad säger doktor Johannes om detta?

Terserus läste, smålog och svarade:

-- Ers majestät, om detta är samma judiska hittebarn, som för tio år sedan läste grekiska för mig i Åbo, tilltror jag henne hvad som helst.

-- Jag ock, sade drottningen. Ni ser, hon skrifver till mig som vore hon en jämlike, om ej något mer. Är det inte befängdt? Att vara så lärd och nedlåta sig till en barbars harem!

-- Jag har hört sägas, att den nu regerande sultanen är nio år gammal.

-- Hvad? Nio år? Men detta är ju ett mästerstycke af diplomati! Gif mig en gemål om nio år, och jag skall villfara ständernas önskan, jag skall förmäla mig i denna dag! ... Vänta, ni skall få höra hvad jag svarar min nådiga kusin på den ottomaniska purpurdivanen.

Drottningen satte sig vid sitt skrifbord, antecknande och uppläsande följande ord, hvilka sedan, prentade på siden, skulle som svar öfverlämnas åt de tatariska sändebuden:

»Drottning Kristina af Sverige hälsar Osmanernes Kalif, Muhamed, den fjärde af detta namn, med Gud Allsmäktig. Jag har med nöje mottagit din skrifvelse och önskar dig en lyckosam regering i fred med de kristne. Måtte ditt skägg en dag växa så långt, att det når öfver Bosporen från Pera till Galata» ...

-- Icke sant, doktor Johannes, detta är äkta österländskt?

-- Ja. Och pojkaktigt, ers majestät.

-- Riktigt. Det är så man skrifver till en nioårig sultan. Men hör vidare:

»Jag önskar dig äfven många sköna gemåler att bortfläkta flugorna från din paulun, hvilket bör vara deras andel i styrelsen af det ottomaniska riket, samt att du aldrig må få anledning tillsända dem ett sidensnöre till hot för en näsvis tunga. Gudi befallandes. Gifvet i Stockholms slott den 23 Oktober nådens år ett tusen sex hundra och femtio.

_Christina Regina._»

-- Nå, hvad säger ni härom, doktor Johannes? Har min nådiga kusin i seraljen fått ett passande svar?

-- Där som jag understår mig att säga min mening, vore törhända rådligt att underställa svaret rikskanslerns bepröfvande, genmälde den kloke Terserus betänkligt.

-- Hvad? Ni råder mig fråga rikskanslern? Ni, som vid riksdagen ... Skall jag som en skolflicka låta honom korrigera mina bref?

-- Jag fördristar mig endast tänka, att en person, som djärfves hänga sin skrifvelse fast vid sultanens officiela lyckönskan, måste vara en mäktig person. Ers majestät har själf medgifvit, att man i förevarande fall kan tilltro denna person allt ...

-- Än sedan? Hon må blifva gulgrön af harm; det är just hvad jag åsyftar.

-- Jag beder om undskyllan; eders majestät förstår detta ärendet bättre än jag. Min underdåniga mening är, att där som turken blifver oss gramse, kunna hans korsarer i Medelhafvet göra oss mycket förfång. Därtill är han oss besynnerligen nyttig att hålla så väl polacken som ryssen oss från lifvet, för att intet tala om kejsaren, där någon ny ofred påkommandes varder. Vi skulle intet i otid förarga honom.

Kristina brusade upp.

-- Och detta säger mig en prästman, en kristen teolog! Vi böra hålla oss väl med turken; han må taga så många döpta svenska jungfrur han finner för godt och göra dem till slafvinnor under den falske profeten; vi få inte förarga honom! Å, doktor Johannes, i hvilken katekes står det skrifvet? Och jag, som trodde om eder ... Men lika godt. Jag tackar er för att ni vidimerat kråkfötterna. Det tål att betänkas hvad nyttigast är, men blif mig från halsen med eder rikskansler. Faren väl!

Kristina betänkte sig och lät, nu som alltid när Vasablodet flöt i lugnare lopp, sin klokhet råda. Den försmädeliga skrifvelsen ströks, och en ny till sultanen uppsattes i skickligare ordalag. Tystnaden blef det enda svaret på Hagar Sultans näsvishet.

Hvad sidenduken ej fick mottaga, det anförtroddes åt vännen.

-- Ebba, hvad säger du om detta bref och om favoritsultaninnan?

-- Hvad jag säger? Hon var alltid kollrig af högfärd. Ett harem är en hönsgård; de kalkoner, som kackla högst, mista först hufvudet.

-- Men sultanen är ett nio års barn! Kan du tänka dig en lyckligare kombination ... alla rättigheter, inga skyldigheter! Vara förmäld och dock vara jungfru; vara en själfherskares gemål och dock beherska honom. Af allt hvad jag beundrat hos Hagar är detta schackspel det oförlikneligaste. Det är så beundransvärdt, att jag vore frestad förlåta henne allt för detta snilledrag ...

-- I dag, Kristina. Snille i dag, strypt i morgon.

-- Möjligt. Vet jag, eller vet du, om vi lefva i morgon? Hon behöfver inte, som jag, skygga för en krona i samma ögonblick den påsättes henne.

-- En slafvinna! ... I lifstidsfängelse!

-- Å, hon reder sig nog, hon kommer nog ut.

Kröningsfesterna öfverträffade allt hvad man dittills sett i Sverige och fortforo, med några dagars behöflig hvila emellan, till inemot slutet af Februari nästföljande år. Triumfbågar, djurfäktningar, ringränningar, vandrande berg, amazoner, skogsrån, sjötroll, morer, elefanter, framrullande skepp, baletter och förklädningar af alla slag omväxlade med dans, fyrverkerier, måltider som varade intill morgonen, helstekta oxar, springbrunnar af vin och annat mer för höga och låga. Bland de kostbaraste och märkeligaste var Stjernhjelms balett eller rättare divertissement: »Den triumferande Parnassus», till hvilken förberedelserna upptagit mer än ett halft år och som första gången uppfördes den 9 Januari 1651.

Det var icke lätt att finna ett rimligt sammanhang mellan detta styckes trettio lysande »inträden», hvilka en nyare tid skulle kalla tablåer, och där, utom kör och balett, åttio fantastiska gestalter uppträdde, hvar och en berättande hvilka de voro och hvad de hade att beställa för Kristinas ära. Olympens gudar och gudinnor, Trojas, Grekelands, Roms hjältar, sånggudinnor, gratier, dygder och laster uppträdde skiftevis med indianer och perser, krigsfolk, poeter, filosofer, urmakare, boktryckare. En praktfull ögonfägnad af dekoration och kostymer ersatte det tarfliga i kompositionen och höll i någon mån åskådarne varma i den oeldade rännarebanan, hvilken tjenstgjorde än som cirkus, än som teater under en köld, hvilken troligen skulle hafva visat tjugu grader, om termometern då varit uppfunnen.

Åskådareplatserna voro amfiteatraliskt uppförda i långa bänkrader bakom och ofvanom hvarandra. Nederst och närmast banan såg man det högre krigsbefälet och andre förnäme manlige åskådare. I midten af den med dyrbara mattor behängda andra raden sågos drottningen med sin hofstat, rikets råd, de utländske sändebuden och så många af adeln med fruar, som där fingo plats; bakom dem på tredje och fjärde raderna den öfriga adeln och de ofrälse stånden, en del med hustrur; på de bakom liggande raderna öfrige åskådare af ringare stånd i tätt packade leder. Belysningen var sådan den kunde vara med oljelampor; komforten därefter. Härolder och betjening gjorde sitt bästa att tysta det sorl, som icke ens drottningens närvaro kunde förekomma och som tidtals förvandlade talet på skådebanan till en ohörbar pantomim.

I drottningens omgifning saknades gunstlingen Magnus De la Gardie. Han var osynlig bakom kulisserna, i egenskap af drottningens andra jag, som arrangerade efter hennes föreskrift allt, där hennes värdighet ej tillät hennes höga person att synas. Bakom henne satt pfalzgrefven, tronföljaren, mulen och förströdd, knappt bevärdigad med ett ord. Än nådig, än missnöjd, gycklade Kristina med franske ambassadören öfver hvarje uppträde. Mercurius var henne för mager, Minerva för fet, muserna sågo ut som ladugårdspigor, filosofen som en stekvändare.

-- Huru likar det ers högvördighet? inföll hon, vändande sig till ärkebiskop Lenæus, som hon låtit kalla till sin sida, troligen därför att han som kyrkans renläriga öfverhufvud innerligen afskydde dessa hedniska upptåg. -- Hör ers högvördighet hvad karlen där understår sig att säga?

Den frommast är hundhufvud bär och är utaf det slaget, som måst betala laget ...