Part 7

-- En hästsko? Och Slange red öfver dig?

-- Generalmajoren föll, och fienden red öfver oss.

-- Hvad? Vår svenske Leonidas fallen?

-- Hären och riket ha att beklaga en större förlust, inföll rikskanslern, syftande på Lilliehöök.

Den unga drottningens blick mulnade. Hon förstod en nationalförlust, och hon kunde, när det behöfdes, gifva en sådan passande uttryck, men nu var en segerdag, nu ville hon njuta en ogrumlad fröjd.

-- Nej, upprepade hon, förlusterna sedan! Torstenson lefver. Niemand, hvem har gjort dig till sergeant? Bure du inte märke af hästskon, skulle du se mig ut att ännu kunna rida på käpphäst.

-- Fältmarskalken har efter slaget befordrat mig till sergeant vid Nylands dragoner och befallt mig tjenstgöra vid staben, svarade Niemand med ny honnör, ej utan en sporre i svaret. Det syntes, att han, som alla pojkar, var ömtålig om sin manliga värdighet.

-- Liten, men morsk! skrattade åter Kristina, i det hon med synbart välbehag mönstrade den käcke ynglingen i hans allt annat än hofmässiga skick. -- Har fältmarskalken gifvit dig ett befäl vid så unga år, torde han därtill haft goda skäl. Du red oskadd i halkan hit, när Duvalls häst störtade två gånger? Duvall är känd som en skicklig ryttare.

-- Kapten Duvalls häst var slöskodd; jag hade broddat min.

-- Godt. I morgon, när du riktigt vaknat, skall du rida ut i mitt följe. Men förtälj mig nu om slaget!

Niemand berättade hvad han visste, mer af kamraters sägner, än hvad han själf upplefvat, där han låg bedöfvad på fältet. Han berättade så som en pojke omtalar ett lifvadt slagsmål. Tilldragelsens vikt och de svenska vapnens framgång fyllde berättelsens luckor. Det var en barnsaga, men hon gällde en hjältebragd. Åhörarne uppfångade hvarje ord med andlös spänning, ofta med rörelse. Nyheten om segern hade hastigt spridt sig i slottet, man visste ej huru. Snart trängdes i förrummet en ständigt växande lyssnande skara, begärlig att uppsnappa någonting af den stora nyheten. På en vink af drottningen öppnades dörrarna, och den fridlysta studerkammaren fylldes af konungaborgens nyfikne invånare.

Hagar följde de andra. Hon betraktade med klappande hjärta den unge ryttaren i hans illa medfarna och ändock så hurtiga skepnad. Niemand? Det var en öfversättning af Ingen, och Bennu hade förklarat sig vilja heta Ingen. Var det han, eller var det icke han? Nej, det var icke den förskrämde, af alla samvetets furier jagade gosse, åt hvilken systern för två år sedan sagt farväl på bryggan vid Skuru. Och likväl ... det kunde ej vara någon annan än Bennu! Och hon fick icke flyga honom om halsen, hon fick icke säga till honom så som blott en syster kan säga: Det är du! Det är jag! Känner du mig?

Niemand hade talat om allt och alla, utom sig själf, när drottningen slutligen ville veta mera om Slanges fall. Och berättaren förtäljde om den jättelike fientlige ryttaren, som krossade allt -- om sina fruktlösa försök att återkalla Slange till lifvet ... huru han, Niemand, blef kullriden och låg sanslös under Breits tunga kropp ... huru han såg en stjärna sänka sig ned öfver honom och tala obegripliga ord ...

Klockan var mellan sju och åtta på morgonen; genom slottsfönstren syntes en svag strimma af det första gryende dagsljuset i den mörka novemberskyn. En plötslig ingifvelse fick makt öfver Hagar. Stjärnan? Hans stjärna, hennes stjärna, drottningens stjärna? Fru Beata samtalade med rikskanslern, förmodligen om det opassande att låta så många intränga i de kungliga rummen. Vore det ej möjligt att obemärkt närma sig drottningen och hviska till henne: »Nådig fröken, ännu har solen icke gått upp, och det är skedt, som stjärnan förutsagt!»

Hagar trängde sig närmare, orden brände på hennes läppar: »Det är min bror, som kallar sig Niemand. Han har sett stjärnan, han är den tredje!» Då vände sig Kristina flyktigt om med detta majestät, som hon kunde antaga redan i unga år. Där stod drottningen, där fanns ingen plats mer för en undersåtes förtroende. Hagar drog sig tillbaka.

Niemand hade slutat, och fru Beata skyndade sig att låta utrymma studerkammaren. Befallning gafs att låta sjunga _tedeum_ i kyrkorna och uppläsa en kunglig kungörelse om segern. Kammarherre Klas Wrangel skickades att efterfråga huru kapten Duvall befann sig.

-- Holm -- sade drottningen till sin kammartjenare -- för sergeant Niemand till slottsvakten, låt anrätta åt honom en god frukost och en bekväm säng! Niemand, du bor i slottet under din vistelse i Stockholm. Låt se, att jag i morgon finner dig fullsöfd och säker i sadeln. Här, tag detta till ny ekipering! -- Och hon räckte honom en rulle guldmynt.

Niemand trodde sig ännu drömma, när två armar i förrummet knöto sig kring hans hals och en röst bakom honom sade i hans öra: hvem är jag?

Han vände sig om. Han hade sett idel obekanta omkring sig, men denna smärta, vackra flicka, halfva hufvudet högre än han själf, såg på honom med så kända, förtroliga, mörka ögon, att han genast utropade: Hagar! -- De gräto icke, de glömde sig icke i ömma utrop, men de hade likväl ett hjärta, dessa två, åtminstone nu, åtminstone för hvarandra.

Mötet blef denna gång kort; de öfverenskommo att snart återse hvarandra, när Hagars blifvande anställning i slottet var afgjord. Hon satte sig ånyo att vänta. Tålamod tillhörde ej hennes dygder. När hon väntat en ny, lång timme och redan föreställde sig, att drottningen glömt henne, nu som i Norrköping, inkallades hon af ringklockan.

-- Jag har i dag ingen tid öfrig för dig, sade drottningen. De svenska vapnens seger kallar mig till tedeum i Storkyrkan. Kom tillbaka i morgon bittida klockan sju, och gör dig beredd att börja din tjenstgöring.

9. De tre skyddslingarne.

Det finns tre kronor i Sveriges vapen, men det svenska lejonet är blott ett.

Stockholm var i glad rörelse; andra segern vid Breitenfeld firades med gudstjenst, uppvaktningar hos drottningen och förlustelser för menige man. Torstensons namn var på allas läppar; man tyckte sig åter upplefva den store Gustaf Adolfs dagar.

Nästföljande morgon, medan det ännu var mörkt, anträdde Hagar sin andra vandring till slottet, sedan hon erhållit sin beskyddares, riksrådet Kurcks, samtycke att träda i tjenst hos drottningen.

Hon kom, vid sitt inträde i mottagningsrummet, icke oväntad för den hon minst önskade möta. Två skarpa ögon hade i går igenkänt henne bland skaran af Niemands åhörare och mottogo henne nu med en blick, som ungefär kunde öfversättas: Hvad gör du här, trollpacka?

Drottning Kristina öfversatte många främmande språk, äfven ögonspråk; hon uttydde snart fru Beatas.

-- Jungfru Hagar Ring -- lät hon förnimma -- har åtagit sig att förteckna en katalog öfver mitt bibliotek. Jag beder eders kärlighet logera henne i blå kammaren närmast biblioteket för att hon må vara nära sin syssla.

-- Känner ers majestät denna unga person? frågade fru Beata snäft.

-- Mycket väl. En frände till riksrådet Kurck.

-- Jag känner inga fränder till denna familj med namnet Ring. Törs jag fråga om släkten?

-- Fadern, höfvitsman på Himmelsborg i Tyskland; torde vara bekant. Modern född Stjerneld. God familj, eders kärlighet.

Gycklet i detta släktregister undgick ej fru Beatas skarpsynthet. Hon anmärkte, att hennes majestäts betjening alltid borde inlämna prästbevis för att inskrifvas i borgen och åtnjuta dess privilegier.

-- Må vara, genmälde Kristina. Jag gifver jungfru Hagar prästbevis. Jag är den svenska kyrkans öfverhufvud.

-- Ännu icke, ers majestät. Där skall ock vara betyg öfver god frejd och kristelig lefnadsvandel. Jag såg denna lättfärdiga tösen falla en dragon om halsen ute i förrummet.

-- Hvad? sade Kristina med en drottningablick på den anklagade.

-- Men det var ju min bror Bennu, som de kalla Urban Niemand, genmälde Hagar häpen.

-- Ers kärlighet hör det, återtog Kristina med en högdragenhet, som bevisade, att örnungen fått vingar och ej ämnade låta klippa dem. -- När jag intygar min betjenings goda frejd och kristeliga lefnadsvandel, förmodar jag detta vara betyg nog.

-- Jag fördristar mig att tillsvidare det annorledes jugera, och där som eders majestät består i sitt uppsåt att taga denna misstänkeliga unga person i sin tjenst, är _min_ tjenst öfverflödig. Jag skall underdånigst anhålla om mitt afsked hos dem som vederbör.

Kristina tvekade. Så långt hade hon icke velat drifva sitt uppror. Men förödmjuka sig inför dessa hersklystna Oxenstjernor -- aldrig!

-- Eders kärlighet, sade hon, torde icke undandraga mig och riket sin tjenst för misstankar utan rimmelig grund: Jungfru Hagar Ring inskrifves bland min betjening och inflyttar i blå rummet, som sagdt är. Det tillkommer eders kärlighet, som väckt _soupçonen_, att den bevisa, och där det skulle finnas vara något otillbörligt, som eders kärlighet tror, vill jag underställa det riksförmyndarnes pröfning.

Fru Beata betygade med stel ceremoni sin underdåniga vördnad och aflägsnade sig, utan att bevärdiga föremålet för sin vrede med en blick. Tjensten som öfverhofmästarinna blef henne mer och mer olidlig. Men bevisen för hennes misstankar mot den nya favoriten voro ej lätta att framlägga. Därmed sammanhängde en viss källare och en trolldomshistoria, grundad på pigskvaller. Snarare kunde en misshagelig person skaffas ur vägen på grund af en tvetydig börd. I denna tid och bland denna stolta adel fanns ingen så sårbar punkt, som börd och familj.

Det oskyldiga föremålet för en så skarp träta på maktens höjder kände sig olyckligt och besviket. Hagar förstod ganska väl, att öfver henne, och i husliga frågor öfver drottningen, stod numera en mäktig, en oförsonlig fiende, en Oxenstjerna, och att mellan dessa två stormakter skulle hon krossas lättare än ett rö. Borde hon icke förödmjuka sig för den mäktiga frun och tigga om hennes gunst? Nej, de, som Gud adlat, få ej förnedra sig. Hellre fly bort till sin förre beskyddare eller till Finlands skogar och valla korna i Kaskas torp! Fly, svälta, försaka, dö i mörker, men icke förnedra sig!

Den unga drottningen anade dessa tankar, som voro ett återljud af hennes egna.

-- Var vid godt mod, sade hon, jag skall beskydda dig. Förstår du inte, du lilla skalmask från ett finskt svedjeland, att denna trätan går högt öfver ditt hufvud? Du kan komma och gå, utan att ett löf röres i Sveriges rike. Det är mig de behandla som ett barn och glömma, att jag vuxit dem öfver axlarna. Ännu två år, och de skola böja sina stolta nackar; du skall få se, du skall få se! De känna mig ännu inte, men de känna mig nog för att redan frukta mig. För hvarje sol, som går ned, droppar en dag bort af den korta tiden för deras makt och min vanmakt. För hvem skulle du frukta? Du skall redan i dag börja din syssla.

-- Låt mig gå! Nådigaste fröken, låt mig gå! Jag är ej rädd; jag kan gå i elden, om ni befaller det, men jag kan ej hvar dag hyckla ödmjukhet för den elaka frun, som har inseendet öfver borgens hoffolk. Om nådig fröken visste hur hon behandlat mig i Norrköping för att jag ej ville yppa frökens hemlighet! När jag var ett litet barn, vågade ingen gifva mig ris, och _hon_ hotade mig med riset, ja med skampålen. Ännu aldrig har jag varit en fånge, och _hon_ stängde mig sjutton timmar utan mat i en kall och mörk källare. Nu vill hon göra mig vanfrejdad, kanske som trollpacka ...

-- Nej -- sade Kristina eftersinnande -- ej som trollpacka, det kan hon inte bevisa, men som en person af oäkta eller neslig börd. Hagar ... det är af nöden, att du säger mig allt hvad du vet om din börd.

Hagar berättade allt hvad hon visste om denna sin tillvaros dunkla gåta. Hvarje ord genomborrade hennes slutna inre såsom ett pikstygn, men hon måste tala, det gällde lifvet.

Kristina visste något om världen; hon kombinerade fakta lugnt och beräknande.

-- Du är alltså endast guddotter till Kurck? Din mor var af utländsk börd, en utblottad flykting, men af rik härkomst. Din far ... låt se, 1626? Datum?

-- Natten mot den 8 December.

-- Hvad? Det var samma natt jag föddes i Stockholms slott.

-- Man har sagt mig det.

-- Under samma stjärnor?

-- Samma stjärna, som talade till nådig fröken i drömmen, har äfven talat till mig och min bror ... han, som kallar sig Niemand ... han, som var här i går. Han var här före solens uppgång, som stjärnan förutsagt. Si, det skedde ändå, som skulle ske! Vi voro här alla tre!

-- Tre, säger du? Vet du väl, Hagar Ring, att om jag vore konung Herodes, skulle jag låta döda dig och din bror, så lärd du är och så morsker han! Det är farligt att leka med stjärnor: det får inte finnas mer än en Jupiters skyddsling i Sveriges rike. Å, var trygg: jag är inte Herodes, inte heller Herodias; du och din bror skola få lefva, med villkor att ej konspirera. Drömmar, det där om stjärnor, som droppa ned och befrukta människolif! Men konspirationer mot troner och dynastier, det är ingen dröm, det är världshistoria. Om du kommer att stå mig nära -- det är möjligt, jag vet det inte ännu -- så finnas de, som skola begagna dig till ett redskap. Var då uppriktig och säg mig allt, _allt_, du förstår! Förhäf dig inte, om du vill lefva! Tänk ej, att vi äro tre! Jag säger dig, myra, att det finnes tre kronor i Sveriges vapen, men det svenska lejonet är blott ett ... Ett sådant litet krypdjur, som du, och inbilla sig stå under Jupiters beskydd! ... Godt, du vet nu hvem _jag_ är och hvem _du_ är, likasom fru Beata skall veta det. Rätta dig därefter, så står jag dig bi. Du är den enda kvinna, som jag kan lida, förutom Ebba Sparre ... Men vi skulle utgrunda din härkomst ... 1626? Det var under salig konungens polska krig i Liffland. Din moder måste ha varit därifrån, men din fader svensk eller finne, eftersom denna liffländskan kommit öfver till Finland. Vidare: din fader måste ha varit en krigare, ty det är endast i krig man lär sig en sådan grymhet mot kvinnor. Och sedan: din fader måste ha varit en man af hög börd, ty det finns intet skäl för en person af låg härkomst att hålla sig dold efter en så alarmerande tilldragelse som den med din mor. Han måste ju fått kunskap därom, såframt han lefde.

-- Jag är viss, att han var död, inföll Hagar, som upprörd, men tårlös följde gången af dessa gissningar.

Drottningens första, häftigt yttrade anspråk att vara Jupiters enda rättmätiga skyddsling väckte i Hagars bröst en hemlig protest. Hvad fråga stjärnorna efter kojor eller konungaborgar?

-- Det är inte troligt, att din fader var död, fortfor Kristina i sin kalla beräkning af möjligheterna. -- Han skulle då varit nyligen död; din mor skulle ha burit sorgdräkt och inte begifvit sig vintertid ensam ut i ett främmande land. Det är troligare, att hon varit förskjuten, nesligt förrådd af den, som bort vara hennes beskyddare, men som haft sina skäl att öfvergifva henne. Det faller mig för, som skulle allt tyda på, att din fader varit en officer, som bedragit sin hustru ... eller sin älskarinna. Därpå hänger till sistone allt.

-- Nådig fröken ... jag beder ... ej mer!

-- Jo, här är fråga om heder och namn. Du säger, att inga efterforskningar blifvit anställda, förutom tacksägelsen i kyrkan efter den döda. Slik uraktlåtenhet kommer mig mäkta underlig för. Där måste dock finnas i grannskapet de, som sett din mor vandra på landsvägen och som härbergerat henne nästföregående natt. Hvarför hafva dessa så platt förtegat hvarifrån hon kommit och hvad hon tilläfventyrs sagt? Hafva de varit medskyldige i ett brott och mutade att det förtiga? Eller ha de allenast gapat i vädret, såsom dessa finska tjurskallar pläga, innan något i dem finner väg från ögonen till tungan? Jag skall låta skrifva till landshöfdingen öfver Nyland Knut Lilliehöök, att han granneligen efterspanar allt hvad denna saken rör i Karlshamn, eller hvad heter socknen?

-- Karis.

-- Nåväl, i Karis och långs hela kusten af Finska viken. Fru Beata skall dig intet anamma. Är du af adel och äkta börd, skall dig ske den heder dig tillkommer. Är du en fiskmås, den intet näste hafver, måste du i två år bida och, där som du är mig trogen, skall jag dig intet glömma hvarken med namn eller heder. Gå nu till din anvisade bostad, och kom sams med pigorna; de begära intet bättre, än att göra fru Beata förtret. Jag rider ut med furstinnorna; jag vill ock se Niemand rida, efter han kommit helskinnad, där Duvall ridit omkull.

Klockan nio red drottningen ut på sin Caballero med talrik svit och hälsades, hvar hon visade sig, af jublande folkskaror, som ännu gingo i segerrus. Niemand red bland eskorten i ny mundering och kallades tidtals fram till drottningens sida. Han såg mindre och klenare ut än i går; han var blek och sjuk: denna vinterresa hade kunnat knäcka en osårad man. Hans lilla figur väckte i början de långe lifgardisternes löje, hans gunst afund. Men knektarne hade förnummit, att pilten lärt rida hos Åke Tott. Detta var ett namn, som behöll sin klang hos alla Sveriges och Finlands ryttare. Att ha varit herr Åkes lärjunge, det var som ett silfverremtyg, det kastade glans öfver häst och karl. Niemand hade fått välja en häst i hofstallet; han hade förstått att välja den bästa, och han förstod att rida honom. Ingen onödig bravur, allt lugnt, säkert, sadelfast och behagfullt. Huru denna häst lydde tygeln! Lifgardisternes första löje förbyttes i undran; drottningen, själf så säker i sadeln, betraktade gossen med oförställdt välbehag. Han kunde rida, han.

Ridturen gick ut öfver bron till Norrmalm, Artillerigården och de då öde och obebyggda nejderna af Ladugårdslandet. Voro Stockholms bebyggda gator allt annat än lätt farbara, så mötte i dessa obanade, än sumpiga, än bergiga utkanter mera brydsamma hinder. Det roade Kristina att afvika från landsvägen, spränga uppför en bergklack eller sätta öfver en göl för att bry sitt kvinnliga följe, hvilket ej aflopp utan små missöden. Furstinnan Kristina Magdalena, som snart skulle stå brud, sjönk ned i en sumpmark och bärgades af fästmannen, markgrefven Fredrik af Baden-Durlach. Furstinnan Eleonora Katarina vrickade sin fot; hofjungfrurna togo omvägar kring oländiga ställen, blefvo efter och utskrattades. Vid Nybroviken stodo lämningar efter en gammal befästning. Kristina stannade vid en mur, som syntes omöjlig att öfverrida, och frågade sina kavaljerer, om någon vågade satsen. Unge Gustaf Bonde försökte; hans häst vägrade. Kapten Lorentz von der Linde, hemrest från kriget, företog en halsbrytande sats. Det gällde endast en tum lägre, men denna tum hade så när för alltid afbrutit den tappre kaptenens krigarebana och blifvande friherreskap. När han lyckligen framdrogs med en skråma i pannan under sin störtade häst, tvekade äfven de modigaste att förnya vågstycket. Lille Niemand red fram, sporrade sin häst i skarpt traf vid ruinens ytterkant, hoppade stående upp i sadeln och därifrån med ett saltomortale öfver muren. Ingen akrobat skulle ha gjort det bättre.

-- Detta är danskonst, icke ridkonst, knotade kavaljererne.

-- Gören det efter, gode herrar! skrattade drottningen.

Vid stranden af viken låg tunn is, och Kristina var i sitt öfverdådiga lynne. Hon red till iskanten, afdrog en ring från sitt finger och kastade honom utåt isen, så långt hon förmådde. Ringen rullade framåt, fördes af blåsten och blef liggande vidpass tjugu famnar från stranden.

-- Hvem återhämtar min ring? frågade drottningen.

Några bland herrarne stego af och profvade isen med störar. Den befanns kunna möjligen bära ett sex års barn.

-- Niemand är den lättaste; Niemand ut!

Men Niemand behagade icke; han satt orörlig i sadeln. Ifrig att vinna drottningens ynnest, framdrog en lättfotad fransk lutspelare vid namn Beschon bräder från stranden och begynte utlägga en gångbro. Han hade kommit så nära ringen, att han nästan kunde räcka den med sin utsträckta arm, lutade sig framåt, sträckte sig, töjde ut sig ... slutligen fattades blott en handsbredd. Då hade Beschon öfverskridit jämviktslagarna och låg sprattlande insjunken mellan den krossade isen.

Två motsatta rop hördes bland åskådarne; det ena högljudt: till hjälp! det andra anständigtvis dämpadt: till botten med musikanten! Beschon var icke väl tåld för sin inställsamhet och för sin gunst hos furstinnan Eleonora Katarina, som sedan fick ångra denna bevågenhet.

Några af sviten sprungo ut på bräderna och lyckades, ej utan fara, rädda fransmannen. Våt och frysande befann sig Beschon ej förr på det torra, innan han i denna sorgliga skepnad gjorde sin underdåniga reverens för drottningen.

-- _De votre majesté le très humble serviteur!_

-- Ja, jag ser nog, att Beschon är _våter_ -- svarade Kristina med ohejdad munterhet -- men hvar är min ring?

Den olycklige, han hade glömt ringen, såsom man i farans stund glömmer allt utom räddningen. Han var förekommen: den lille sergeanten hade slingrat sig mellan hans räddare, uppfångat den kungliga underpanten från ett flytande isstycke och framräckte den nu på sin värjspets med en honnör för drottningen.

-- Ja, hvad vill ni jag skall göra, min käre Beschon? sade drottningen, allt i sitt muntra lynne. -- Äran är den tappres, men vinsten den klokes. Ni täckes mottaga min beundran och sergeant Niemand min ring.

Efter detta lilla äfventyr återvände ridsällskapet i sporrstreck till slottet, där middag för alla serverades vid den kungliga taffeln. Det säges, att aptiten vid denna måltid varit en sådan, som man endast erfar efter en forcerad ridt i novemberkyla och sträng blåst, med en ung drottning och ett förlofvadt par i spetsen för kavalkaden.

Efter måltiden lät drottningen inkalla sergeant Niemand och Hagar Ring. Sergeanten öfverraskades af frågan:

-- Ditt namn?

-- Urban Niemand, sergeant ...

-- Ja, jag vet. Jag vet också din ålder och din födelseort. Men hvarifrån fick du namnet Urban? Det är icke brukligt hos oss.

-- De sade, att det var efter påfven.

-- De? Hvilka de?

-- Nunnorna, som döpte om mig i Ingolstadt.

-- Hvad? Är du omdöpt till katolik?

-- De sade så. Jag vet ingenting.

Kristina brusade upp.

-- Du eländige affälling! Vara sexton år, ha fått en kristelig uppfostran, tjena med utmärkelse i _min_ tappra här och låta omdöpa sig till katolik! Vet du då inte, att den, som sviker sin tro, han sviker sitt samvete, sin ära, sitt fädernesland och är icke värdig att tros af en hederlig man! Min Gud, vara lutheran och bli katolik! Det är ju att gå från dagsljus till blinda natten. Huru kom du till en så ömkansvärd villfarelse?

-- Jag var sårad och sjuk. Jag lät dem göra med mig, som de ville.

-- Hans uppfostran bland herr Åke Totts ryttare var allt annat än kristelig, vågade Hagar tillägga.

-- Nå -- fortfor Kristina lugnare -- har du inte känt någon längtan att återvända till den sanna evangeliska läran? Vet du inte, att vi strida för vår lutherska tro mot påfven och djäfvulen? Blygs du inte att öfvergifva den tro, för hvilken salig konungen gick att i marken dö?

-- Jag skall gärna vara lutheran, om ers majestät befaller.

-- Befaller? Kan man befalla tron? Jag kan befalla dig att gå i döden som ärlig knekt, men jag kan inte befalla dig att tro en prick i katekesen, om inte Gud och din själs frälsning befalla dig det ... Han anser mig för en påfve, den där! Jag vakar om nätterna för att vederlägga de reformertes villfarelser, och så låta mina egna knektar döpa om sig till papister! ... Hur var det stället, Hagar, som du citerade från _Petri Ravennelii Bibliotheca sacra?_

Hagar uppläste ur minnet ett latinskt citat mot katolikerne ur denne då berömde teologs stridsskrifter.

-- Ja, är det inte så? _Cæcos cæci curant, insanos insani[4]_ ... Men han förstår inte latin, den stackaren, din broder ... Niemand, jag skall tala vid hans vördighet Johannes Matthiæ, att han upplyser ditt mörka förstånd ... Hvem var din fader?

Ynglingen teg.

-- Vet du det inte? Jag skall säga dig det. Din fader var en officer, som öfvergifvit sin hustru. Öfvergif aldrig en kvinna, Niemand, åt hvilken du gifvit ord och löfte! Det är en dödssynd; det hämnar sig på dig och dina barn. Vet du ingenting om dina föräldrar?

-- Han sade, att jag var hans dotterson.

-- Hvilken han?