Part 5

-- Sedan har han flera gånger ställt till mig samma fråga. Jag har svarat ibland ja, ibland nej. Jag är så obeständig och han än mer. Och ni vet, fader, huru styfsint jag stundom är. Jag har varit honom så vred ibland, att jag kunnat slå honom. Kammarpigorna ha förtäljt mig saker om honom, som jag blygs att omtala. Sådana äro de, fader Johannes! O, det är en ond tid vi lefva i; prinsar äro inte ett hår bättre än andre junkrar. Är det ej skamligt? Och nu i kriget därtill! Liksom vi inte visste huru där lefves i krig!

-- Ja, en ond tid är det visst; men på pigskvaller är icke mycket att tro, suckade skriftefadern. Man skall icke döma en ung man ohördan.

-- Jag var tio år då -- fortfor skriftebarnet, höjande rösten -- och jag har sedan fått bättre förstånd. Jag har tänkt ibland, att det vore så godt, om jag rådde mig själf. Hvarför skall en kvinna gifva sig helt i en mans våld? Det är människors lag, icke Guds, ty för Gud är hon en lika friboren, odödlig ande som han. Far och mor skall man lyda, råd skall man höra och inte tjuras i högfärd, men hvar står det skrifvet, att jag skall lyda en man? Därtill, när Gud har låtit mig födas till ett så högt ämbete, huru skall en regerande drottning lyda sin undersåte? Är det inte bättre, att hon förblifver i jungfrustånd hela sitt lif igenom?

Johannes Matthiæ vände om länstolen, utan att tänka därpå, såg sitt skriftebarn rätt in i de glänsande ögonen och svarade:

-- Var icke Sara en drottnings vederlike och stammoder för ett folk som sanden i hafvet? Dock är det skrifvet om henne, att hon kallade sin man Abraham herre ...

-- Det är ock skrifvet, att Abraham hade flera hustrur. Är det nu lag, att kvinnan skall vara sin man underdånig för att Sara kallade Abraham herre, så bör det ock vara lag, att en man skall få hafva flera hustrur.

-- Äktenskapet är af Gud instiftadt för inbördes hjälp, icke för den starkes förtryck mot den svaga. Och den lydnad, som frivilligt framgår af kärleken, är intet förtryck.

-- Men om nu kvinnan är lika stark eller starkare än mannen, hvem skall befalla, hvem skall lyda?

-- Enligt skapelsens ordning är kvinnan svagare till sin kropp, ändock i den skröpliga hyddan kan bo en stark själ. Hon är skapad till sin faders dotter, sin broders syster, sin mans hustru och sina barns moder. Det är allt en kärlekens lydnad, som icke förnedrar, fastmera upphöjer.

Kristina uppreste sig med af vrede darrande stämma.

-- Är jag svag, jag? O, att jag vore -- hon ville säga: o, att jag vore en man! men hon hejdade sig och fortsatte: -- o, att jag vore född i en annan tid, när den ena hälften af människosläktet aldrig mer förtrycker den andra! Jag har ingen far, ingen bror, och jag vill inte heller klafbinda mig under en man. Sina barns moder! Jag förstår; mitt rike behöfver en tronarfving. Om jag gifter mig, hvem säger, att jag föder en Augustus till världen? Hvem ansvarar för att jag inte lika lätt kan föda en Nero?

Johannes Matthiæ fattade hennes hand, där hon stod uppretad framför honom med blossande kinder, och förde handen ödmjukt till sina läppar.

-- Käraste fröken -- sade han med tårar i de milda ögonen -- när jag hör eder tala så hårda ord, tänker jag på eder salig herr fader, som var stor i kraft, men än större i mildhet, och på eder fru moder, som var honom med så mycken kärlek undergifven. Denna hennes kärlek har nu Sverige, enligt Guds skickelse, att tacka för en hugstor drottning, som endast behöfver blifva sin fader lik i mildhet för att efterlämna hans frejdade namn. Jag vill intet mera falla besvärlig med en gammal tjenares råd i detta vanskliga ärendet, eftersom min käraste fröken satt sig i hågen att aldrig gifva sig i äkta stånd, ändock det vore för rikets välfärd och ingen värdigare lärer stå till att finna, än hans furstliga nåde unge herr Carl Gustaf. Ty därutinnan skall min nådigaste fröken hafva sin fria konungsliga vilja oförkränkt, och lärer det vara bäst att intet mera därom orda.

Kristina lugnade sig och pekade skrattande på pudeln, som hotande rest sig på mattan och syntes beredd att försvara sin herskarinna mot hvarje förolämpning.

-- _Couche_, Fido! ... Ni ser, vördige fader, att själfva de oskäliga djuren försvara min frihet. Misstyck inte, om jag i hastighet sagt eder emot! Det finnes ingen lefvande själ, för hvilken jag yppat hvad jag för eder yppat, ej heller någon, till hvilken jag hyser en sådan tillit. Sätt eder än en gång och hör mig med tålamod! Jag har ju ännu inte sagt eder allt. Ni skall ännu råda mig i det som viktigast är.

Vid dessa ord omflyttade hon åter stolarna med deras ryggkarmar mot hvarandra, och båda satte sig.

-- Ni vet, sade hon, att jag föddes så mörkhyad som en pojke och att de som först sågo mig togo mig för en prins. Min blide fader förlät mig, att jag svikit hans förhoppningar, men min moder kunde aldrig rätt förlåta mig detta ... inte heller jag själf. Jag har alltid förekommit mig som en bortbyting. Vore jag vidskeplig, skulle jag tro, att en trollpacka stått vid min första vagga och kastat därin en flicka i stället för prinsen, som skulle ärfva sin faders bragder. Vare därmed huru det vill: jag har alltid aktat förstånd högre än sagor. Men ännu i denna stund är jag inte riktigt mig själf; jag är inte den jag synes, utan en annan, som skulle vara en prins och blifvit förklädd till kvinna. Ni kan tro mig, det är inte godt att vara klufven i två: en som är och en som skulle vara. Det föder af sig ett ojämnt sinnelag och mången otillbörlig hjärtats åstundan. Hvad ni mig sagt om kvinnorna, att de äro så svaga, det vill jag intet förneka; jag kan aldrig lida dem så, som jag lider starke män, och det kommer sig däraf, att jag känner inom mig den bortbytte prinsen. Säg mig, är detta synd? Är det uppror emot Guds skickelse?

-- Är det knot och otålighet, så är det visserligen synd, och då skall min käraste fröken bedja Gud om ödmjukhet att dämpa sådana sinnets affekter. Men är det allenast ett frimodigt hjältehjärta, såsom Deborahs, då skall det fastmera anses såsom en besynnerlig Guds gåfva, gifven en drottning för stora värf.

-- Det kommer mig ofta så för, men en annan gång är det högmod och afund. Tänker jag dock, att där jag engång kommer till regementet och regerar mer som en man, än som kvinna, skall detta blifva riket till båtnad. Men si, nu kommer jag tillbaka till löftet. Skall jag det stadigt hålla, eller skall jag det bryta af bättre förstånd? Om jag det håller, står vid min sida en konung, som är starkare än en drottning. Om jag det bryter, gäller det samvetet. Märk, att jag var tio år, när det aftalades oss emellan. Är det syndigt af en fullvuxen att bryta ett barns ord?

-- Gäller det samvetet, finnes ingen undskyllan, genmälde hofpredikanten eftersinnande, ty frågan var icke lätt att besvara. -- Gäller det kungsord, ställer sig svaret lika klart. Men frågan är, om ett barns känslor äro en samvetssak och ett barns ord ett kungsord. I förevarande ärende ville jag detta långt hellre bejaka än neka, men mitt samvete bjuder att svara nej.

-- Alltså bryta? Godt.

-- För Guds och för rikets skull, käraste fröken, haf ingen hast att besluta därom! Ni är så ung ännu, låt tiden råda! Fråga först Gud och därnäst edert eget hjärtelag! Törhända är där något, som svarar _ja_.

Kristina teg länge. Där gick våg på våg i de dolda djupen af hennes innersta och undanträngde den ena den andra. Det var nästan mörkt i rummet, när hon knappt hörbart hviskade:

-- Men om jag har honom kär?

-- Så i Guds namn _ja_! Då har den vuxna kvinnan beseglat barnets ord.

Hon teg åter. Om Johannes Matthiæ varit en slipad hofman, skulle han svarat _nej_, och då hade hans drottning sannolikt svarat _ja_. Men när han sade _ja_, reste sig motsägelsens ande i henne, och hon svarade:

-- _Nej_, det går inte, det kan inte ske.

Hofpredikanten kände, att äfven en ängels tålamod kunde brista.

-- Hvarför fråga en fattig tjenare? återtog han. Min nådiga fröken handlar dock i sin konungsliga frihet som henne för godt synes.

Kristina ringde.

-- Tänd lampan! sade hon till den inträdande hoftärnan.

Bikten var afslutad. Skriftebarnet var åter drottning, skriftefadern en undersåte. Hon hade blottat för honom en flik af sitt hjärta, som för alla andra var dold. Ångrade hon, att hon varit så sällsynt öppenhjärtig? Om hon ångrade det, ville hon godtgöra sitt fel.

-- Jag tackar ers vördighet -- yttrade hon i lätt ton, när kammartärnan åter försvunnit -- och jag skall följa edert råd. Kurprinsen skall i morgon få sitt höfliga afsked. Torstenson skall måhända få en fiende i sin rygg, men Sverige skall undgå en annan Sigismund. Farväl!

Johannes Matthiæ lämnade med en djup vördnadsbetygelse, men förnärmade känslor sin kungliga lärjunge. Hon skulle afskeda kurprinsen? Därtill behöfde hon icke hans råd, på sin höjd hans skäl; hon hade beslutit detta honom förutan. Hade hon en afsikt med bikten, så gällde den Carl Gustaf, den unge fursten af Pfalz-Zweibrücken, hennes barndoms trolofvade, och i denna hjärtefråga hade rådgifvaren kommit till korta. Lägg betsel på den svallande vågen! tänkte han, bekymrad och misslynt. Hon vet icke själf hvad hon vill och begär att andra skola veta det bättre. Gud styre! Flickan har ännu icke fyllt sitt sextonde år.

6. Lärdom mot lärdom.

Hvarför skall hon, som äger hela världen, gifva sig i en tiggares våld?

Man var nu i början af November. Brandenburgs sändebud hade afrest från Stockholm med sin höfliga korg, som gillades af riksförmyndarne -- en stor, tom korg, som innehöll tillintetgörelsen af vidsträckta politiska framtidsplaner, uppgångna i rök. De, som nu begrunda begynnelsen af det matfriska preussiska riket, kunna efter behag tänka sig de skickelsedigra möjligheterna af en förbindelse mellan Fredrik Wilhelm, »den store kurfursten», och Sveriges Kristina, en ny dynasti, ett nytt stort protestantiskt östersjörike, tryckande med hela sin tyngd på Tyskland och det öfriga Europa samt sålunda förverkligande Gustaf II Adolfs segerdrömmar vid den tid, när han stod på maktens höjder. Eller kunna de tänka sig två rivaliserande kronor på samma hufvud, nya tronstrider mellan Sverige och norra Tyskland, ett stort radergummi öfver tre väldiga Carlars tidehvarf och allt annorlunda, ända till våra dagars politiska råmärken och nuvarande maktförhållanden. Det är allt gagnlösa kombinationer, där man glömt att intaga i beräkningen bottenbjälkarna i historiens mausolé öfver förgångna tider: världsstyrelsen, folken och utvecklingens lagar. Utan världsplan finnes intet förnuft i tillvarons virrvarr; utan folk inga regenter; utan utveckling kaos.

Den unga drottning Kristinas hand var vid denna tid det mest lysande och mest eftersökta parti i världen. Den stora korgen gjorde på ryktets vingar sin rund kring Europas hof och emottogs öfverallt med tillfredsställelse, utom där, hvarest man kände sig förnärmad och sviken -- i Berlin. Danmark, som fått två korgar förut, missunnade ej sina grannar den tredje. Kejsaren likaledes: han hade ock fått två korgar, utan att räkna andra, som tillfallit tyska prinsar. Polen likaledes: det hade fått tre. Spanien, Portugal, England, Ungern, alla spekulerade på den nu lediga jungfruhand, som tycktes dem så passande att upphjälpa klena affärer och tillförsäkra deras prinsar hemgiften af en stormakt. Det vardt ett tassel i världen, såsom af hvad man i våra dagar skulle kalla en europeisk kaffekongress, och kurprinsen Fredrik Wilhelm var icke sen att strax därpå förmäla sig med en prinsessa af Oranien, såsom bevis att han ej var så illa anskrifven hos det täcka könet, som hans belackare påstodo.

I Stockholm var man vid denna tid orolig för hären i Tyskland, hvarom man endast visste, att Torstenson belägrade Leipzig och att ett fältslag väntades. Den unga drottningen och det likaså muntra hof, hvilket redan begynt samla sig kring hennes omyndiga person, lät dock icke hindra sig af krigsryktena att taga lifvet gladt. Man hade, en frostig novembermorgon, pröfvat sina skridskor på den första nattgamla Mälareisen, och drottningen hade varit en af de djärfvaste. Det hade gått illa; en kammarjunkare hade fallit in, sällskapet måste besluta sig för att invänta nästa nattfrost. Man var på återväg från denna misslyckade färd, när någon anmärkte, att gamle riksrådet Skytte, som för några dagar sedan ankommit från Jönköping, låtit anmäla sig till audiens i slottet.

Kristina befallde sin kusk att köra till Skyttes hus. Hon sökte ett stöd hos denne lärde, kloke och djärfve statsman, som varit hennes faders lärare och nu var Axel Oxenstjernas farligaste motståndare.

Huset var nästan tomt och obebodt, sedan dess ägare bortflyttat. Ingen tjenare mottog de ankommande. Drottningen steg oanmäld uppför en obekväm trappa till andra våningen, åtföljd af sin yngre kusin, furstinnan Eleonora Katarina. De funno en stor, tom sal, hörde muntra flickröster i rummet bredvid och stannade vid en halföppen dörr.

-- Här är lärdom i luften, anmärkte furstinnan. De tala latin därinne.

-- Bättre upp. De tala grekiska, skrattade drottningen och inträdde i rummet.

Två unga flickor, en svarthårig och en blond, båda vid samma ålder som drottningen, sutto framför en foliant vid ett långt omåladt ekbord, pratande och skrattande med munnen full, under det att hvardera bet på en ost. Om de studerade, var det åtminstone icke med lärdt allvar, ty de munhöggos med allehanda lustiga okväden, den ena på latin, den andra på grekiska.

-- _Claudite jam rivos![1]_ utropade Kristina i samma muntra ton. -- Är riksrådet hemma?

Det glada skämtet förstummades, flickorna sågo tigande på hvarandra. De behöfde tid för att klargöra sin språklåda till ett redigt svar.

[Fotnot 1: Stängen nu bäckarna!]

-- [Grekisk: Eipe alêtheian]! Säg sanningen! skrattade Kristina, framletande ur sitt knappa grekiska ordförråd det tarfliga uttryck hon i hast kunde påfinna. -- Är riksrådet Skytte hemma?

-- Det är drottningen! hviskade den svarthåriga den blonda i örat.

-- Ja ... nej, blef det brydda svaret, som ännu bar spår af sista ostbiten. -- Morfar har gått till slottet.

-- Så kunna vi vänta en stund.

Och Kristina såg sig om efter en stol, men där fanns endast en ledig bänk. Läserskorna erbjödo sina platser, som antogos. Drottningen kände sig klassisk till mods, det vill säga vid godt lynne.

-- Är du riksrådet Skyttes dotterdotter? frågade hon den blonda.

Den blonda neg och framstammade namnet Hillevi Kyle.

-- Ja, jag påminner mig ... Vendela Skytte, gift med landshöfdingen Kyle ... Du är af hög börd, du! Det finns ingen i Sverige, som haft en så oförliknelig moder. Hvilken förlust att mista henne så ung! Men hågen för studier ligger i blodet. Hvad är det I läsen?

-- Det är Xenofon. Hagar är snäll och vill lära mig grekiska. Men det går förskräckligt illa ännu ...

Hagar? Detta namn stod i någon förbindelse med Kolmårdens skog. Kristina betraktade närmare den svarthåriga flickan, hvilken hon glömt så lätt, som man glömmer en sten, öfver hvilken man snafvat i går.

-- Det var du, som skrämde min häst, sade drottningen, med en törntagg kvar af sin första förbittring vid detta tillfälle.

-- Nådig fröken befallde mig följa i slupen till Norrköping, inföll Hagar, som ej heller kunde förgäta den oförrätt hon lidit genom drottningens glömska.

-- Du läste Tacitus. Hvarför kom du ej till mig i Norrköping?

-- Nådig fröken var sjuk. Ingen fick veta hvarför. De stängde mig i en källare för att jag ej ville bekänna.

-- Jag hade ett par dagar ondt i hufvudet, var det lätta svaret. Hvad andra lidit var ju en småsak. -- Och hvad blef det sedan af dig?

-- Jag följde presidenten Kurck till Stockholm och har fått läsa naturvetenskap för riksantikvarien Bureus. Riksrådet Skytte bad mig läsa grekiska med Hillevi.

-- Så? Öfversätt för mig det där stycket ur Xenofon!

Hagar öfversatte stycket till flytande latin. Kristinas panna klarnade, ett smålöje krusade hennes öfverläpp, som bar en fin, knappt märkbar början till en mustasch.

-- Kom till mig i morgon bittida klockan fem, nickade hon.

Hagar rodnade starkt. Det var andra gången henne vederfors en så smickrande kunglig ynnest. Skulle denna kallelse sluta i slottskällaren?

Icke långt därefter inträdde riksrådet Skytte, andlös af brådska. Han hade i slottet förnummit den ära, som skedde hans toma hus.

Framför drottningen stod en lång, vacker gubbe om sextiofem år, hennes faders och farfaders trotjenare, adlad redan 1603, när han utbytte fädernenamnet Skräddare och sitt antagna namn Schroderus mot ett annat från mödernesläkten. Han hade blifvit friherre 1624 och förste president i Göta hofrätt 1634, bortskickad från hufvudstaden af Axel Oxenstjerna. Lika förgäten som han nu syntes i Stockholm, lika hågkommen var han i Upsala, där han som kansler upprättat akademin ur ett långvarigt förfall. För öfrigt var Skytte icke den man, som så lätt kunde skjutas åt sidan. Han låg fortfarande djupt invecklad i tidens politiska frågor, kallades tid efter annan att återtaga sin plats i riksrådet och förde en hemlig brefväxling med den unga drottningen, hos hvilken han understödde pfalziska huset mot riksförmyndarne.

Skytte ansågs tala den bästa latin i Sverige. Hans ursäkter framfördes nu på detta språk och besvarades på samma språk af drottningen, med den anmärkning, att försummelsen var hennes, då det ju först varit han, som sökt henne.

Därefter presenterades dotterdottern Hillevi Kyle. Man såg, att hon var det käraste den gamle morfadern ännu hade kvar på jorden. Tretton års mödor och strider hade ej förmått läka det sår, som moderns, hans dotters, tidiga bortgång efterlämnat.

-- Det är Vendelas ögon och mun, sade han, kyssande flickan på kinden. -- Näsan är faderns, _sanguine mixto_.[2] Se på barnet, nådig fröken! Just sådan var min Vendela den tid jag läste med henne Livius. Och när jag förundrade mig öfver en oklassisk konstruktion hos denne illustre häfdatecknare, sade hon skrattande: det är hans _patavinitas_, hans dialekt från Padua! Kan nådig fröken tänka: hon hade, mig ovetande, läst Qvintilianus, som omtalar detta, och jag hade ej honom i mitt bibliotek; hon hade lånat honom från Upsala!

-- Vendela Skytte har öfverträffat Alexander, svarade Kristina med en vacker blick. -- Hon var endast tjuguett år, när hon kallades bort, och hade, som han, eröfrat världen. Men detta bådar godt för Sveriges lärdom, hvars fader ni är. Ni har bevisat, att anlagen gå från far till dotter och från dotter till dotterdotter. Går det så framåt, skola vi om hundra år vara ett mångkunnigt folk, herr riksråd!

[Fotnot 2: Blandadt blod.]

Och Kristina tog en guldnål från sitt bröst, räckte nålen åt den förlägna Hillevi och sade med samma vackra ögonkast:

-- Bär detta minne af en, som anser nyttiga kunskaper vara en grundval för rikens lycka! Blif hvad din mor var, men lef längre än hon!

Hillevi kysste i tårar drottningens hand. Bakom henne stod Hagar med blandade känslor. O, att vara en drottning! Att kunna fritt rannsaka all världens visdom, att icke känna en annan gräns för forskningen, än sitt lif!

-- Det gläder mig, att Hillevi funnit en vän med samma sinnelag, tillade drottningen, likasom hade hon anat Hagars känslor.

-- Ja, ja, inföll presidenten, skyndande att godtgöra den förlåtliga glömskan att endast hafva tänkt på sitt eget blod. -- Detta är Hagar ... Hagar ...

-- Hagar Ring, inföll den omtalade skyggt.

-- Ja, Hagar Ring, så var det; en frände och fosterdotter till presidenten Kurck. Jag sökte en studiekamrat åt min Hillevi och hörde händelsevis Kurck omtala denna begåfvade unga person. Nå, barn, hur går eder Xenofon? Benig, kan jag tro med sina _ho, hä, to_; det är värre än _der_, _die_, _das_! Här gäller att sätta accenten på rätta pricken.

-- Xenofon är klar som källvatten för Hagar -- understod sig Hillevi att svara -- men för mig är han tjära.

-- Det tar sig, min pulla, det tar sig, smålog morfadern. Men gån nu till biblioteket, barn! Vi skola ej uppehålla hennes majestät med våra obetydliga läxor. Å, att mitt hus skulle vara så fast jämmerligt tillredt, när mig vederfares en så hög ära!

Han hade förblifvit stående, medan furstinnan Eleonora, som önskade all lärdom till Häxefjäll, tyst gäspande nöjt sig med en plats på bänken vid fönstret och sett utåt gatan.

-- Komme det mig vid -- sade Kristina, sedan den gamle tagit plats vid hennes sida -- skulle edert hus i Stockholm icke stå obebodt. Men den tid torde komma, när jag får se vid min sida kronans stöd.

-- Stöttor finnas här öfvernog, och det gamla virket murknar. Jag tackar hvar dag min Gud, att Sveriges krona är där hon skall vara och icke på herrehufvuden. Hvad säger Homerus:

Ej mångvälde är godt, blott en skall råda i riket.

Och därtill fördristar jag mig tillägga den uttydning, att salig konungen sörjt för rikets välfärd genom att efterlämna sin hug i afkomman. Men där som min nådigaste fröken finner kronan tung, äro nog de att finna, som utsträcka händerna till att hjälpa.

-- Och sveda naglarna? Ja, de finnas.

-- Jag fröjdar mig underdånigst, att en har i dessa dagar fått krokota fingrar. Men om jag törs säga, är ock den till finnande, som icke frågar efter kronan, utan efter den henne bär ...

-- Ställ palt för pojkar, och säg till dem: rör icke! ... Men hvad tänker riksrådet göra med Hillevi, när hon engång blir lika lärd som ni själf? -- Kristina tyckte ej om den evärdeliga friarefrågan i sin kusins närvaro.

-- Hvad jag tänker göra med Hillevi? Söka åt henne en bra man.

-- Är det därför hon skall blifva så bottenlärd? Kan hon ej steka rapphöns, knyppla sin mans spetskrage och tukta barnen med mindre?

-- Lärdom är en prydnad i hvarje hus, och kvinnan är mannens ära, säger Paulus.

-- Nej, undskyll, det är orätt öfversatt. Det heter hos Paulus 1 Cor. 11: 7: »kvinnan är mannens _doxa_», hans anseende hos andra, godt eller ondt. Men det kan också öfversättas: hans omdöme, hans inbillning, hans förväntan. Det står då att uttyda, om en lärd hustru svarar mot hans eller andras förväntan.

-- Aldrig hade jag det kunnat tro, att min nådigaste fröken kommit längre i grekiskan, än själfver Lutherus, genmälde Skytte med oförställd förvåning, men där låg en omedveten spets, som förtretade hans åhörarinna.

-- Å, jag har längre till hans och eder lärdom, än från Stockholm till Wittenberg, invände Kristina lifligt. Besynnerligen med grekiskan reder jag mig ännu slätt, förutom Nya testamentet, som jag dessa tider genomletat för att få skriftens språk mot de reformertes villfarelser. Summa: hvarför skall en lärd jungfru kastas i armarna på en olärd man? Är icke det att förmäla en hök och en näktergal? Stackars Hillevi! Fast hellre må hon gå makalös. Hvarför skall hon, som äger hela världen, gifva sig i en tiggares våld?

-- Jag understår mig intet att därom strida med min nådiga fröken, återtog Skytte undfallande. Det är nu engång fattiga jungfrurs lott och deras kvist att sitta uppå. För de höga och rika står det att välja, efter som deras hug är. Dock pläga ock de gemenligen gifva sig uti äkta stånd.

-- Drottning Elisabet gifte sig aldrig. Hvad skulle riksrådet säga, om jag gjorde som hon?

-- Jag skulle bedja Gud upplysa min nådiga fröken om hvad bäst är efter hans vilja.

-- Låt Hillevi blifva ogift! Gif henne icke i träldom under en man! Hon har fått därtill för högt förstånd. Och si, nu äro vi tre, om ej flera, af landsens döttrar, som kunna latin. Är det ej skam för ett så mäktigt rike som Sverige, att hafva så många lärde män och så okunniga kvinnor? När jag kommer till regementet, skolen I hjälpa mig att inrätta flickskolor i riket. Det skall blifva edert sista mästerstycke, såsom salig konungens uppfostran och Upsala akademi varit storverk tillförene.

-- Gud bevare! Om Sverige finge så många lärda jungfrur, som akta sig för goda att gifvas åt olärde män, skulle riket snart blifva öde.

-- Å, sörj inte för det! Nog hitta vi lingon i skogen skäppan full, men åkerbären plocka vi ett och ett ... Nej, se på henne därborta vid fönstret! Sådana äro de ... Hon skall ej akta lärdomen högre än prinsar ... Nore!