Part 4

Assessor Stjernhjelm, som år 1631 erhållit sitt klingande adliga namn i utbyte mot det tarfliga Göran Olofsson, hördes förmena, att om Sveriges rike underlade sig morianer och hedningar, vore icke heller judarne med deras penningepungar att förakta. Stjernhjelm var nu femtiofyra år, välbekant som en lärd, skarpsinnig och skarptungad domare, äfvensom författare i antikviteter, men hittills nästan okänd som skald. Han bar domarens vida långrock och, likasom De Geer, kalott på hjässan. Håret hängde yfvigt på sidorna; mustascherna och halfskägget gåfvo honom ett bistert utseende.

Presidenten Kurck förenade sig i en gensaga mot judarne. De voro rättslöse i romerska riket och annorstädes trångt omgärdade i sina borgerliga rättigheter. De Geer anmärkte, att judarne i Holland gjorde god tjenst som bankirer. Samtalet blef lifligt. Ingen märkte, att drottningen ofta skiftade färg och stundom afbröt sig själf, likasom för att draga andan.

Hon hade inlåtit sig i tal med Stjernhjelm om Stäket och dess historia, när hon plötsligt grep Ebba Sparre hårdt i armen och stannade midti en mening. Fru Beata, hvars skarpa ögon ständigt voro på vakt, märkte rörelsen, stod upp från bordet och närmade sig drottningens plats. Allas blickar vände sig ditåt, taffelns gäster sågo frågande på hvarandra.

Hvad var det? Mådde drottningen icke väl? ... Det varade endast några sekunder. Själfve rikskanslern, som satt närmast, hann icke yttra en bekymrad fråga, förrän Kristina, lika blek som hon nyss varit röd, återtog samtalet i sin förra skämtande ton.

-- Assessorn skall inte neka, att det spökar på Stäket. Är det Gustaf Trolle, som går igen? Det må assessorn veta, som själf håller en _spiritus familiaris_ och är, så till sägande, hemmastadd i alla lönliga ting. Neka inte, att assessorn har tändt eld på en bondes skägg med sitt trollglas och när som helst kan göra en loppa till en elefant!

-- När jag har den lyckan att rättfärdiga mig för en så lärd drottning, behöfver jag nödigt försvara mitt fattiga förstoringsglas, genmälde Stjernhjelm, som icke längesedan nödgats i ett offentligt tal rentvå sig gent emot liffländska prästerskapets beskyllning för häxeri och ateism.

-- Inbilla mig det! fortfor Kristina muntert. Har assessorn ett förstoringsglas, så låna det, käre, åt riksskattmästaren, att han engång må få en glad stund i vår skattkammare! Torde ock herr Lennart därute blifva storligen nöjder att se bataljonerna ökas mångdubbelt. Den nöjdaste blir herr De Geer: han gör järnstänger af en nålsudd.

Klockan närmade sig nio, som då var en mycket sen timme. Måltiden slutades med en lång aftonbön, och gästerne betygade sin skyldiga vördnad med att kyssa drottningens hand. Man åtskildes.

-- För mig till mina rum! hviskade drottningen till sin väninna. Hon hade endast med yttersta ansträngning förmått säga några förbindliga ord vid afskedsceremonin.

Ebba Sparre ledde henne till sofrummen. Där återstod ännu en pröfning och icke den som kräfde det minsta modet. Fru Beata följde pligtskyldigast med. Hon misstänkte förställning: hon ville veta allt hvad hon icke skulle få veta. Därtill så många omständliga föreskrifter för natten, bäddens tillredning, vaktgöringen, läkemedlen, nattlampan! Dessa tjugu minuter voro de mest olidliga. Hvarje ögonblick nära att falla i vanmakt, nödgades Kristina åhöra förmaningarna och besvara dem på ett sätt, som lugnade farhågorna. Hade ej detta lyckats, skulle fru Beata kvarstannat öfver natten i sofrummet.

Men det lyckades. Den nitiska vårdarinnan gick, öfvertygad att blott någon matthet återstod och skulle förgå med nattens hvila. Knappt hade dörren stängts efter henne, innan drottningen svimmade så oförväntadt, att hon skulle fallit handlöst till golfvet, om ej kammartärnan, som afklädde henne, stått därinvid.

Skulle läkaren tillkallas? Nej ... drottningen hade förbjudit det. Starka luktvatten återkallade slutligen medvetandet.

-- Ebba -- hviskade Kristina med svag röst, när hon samlat sina tankar -- afundas icke en drottning! Jag vet det nu ... Jag har debuterat i dag!

Natten blef orolig och stundom afbruten af yrsel. Kristina tyckte sig åter jaga i Kolmårdens skog ... Hon red andalusiern, han sprängde med henne öfver trädens toppar och in i molnen. Hon var omgifven af purpurröda skyar, som blixtsnabbt rusade henne förbi ... högre, högre ... till solen och bortom solen! ... Högre! Högre! Då låg hon åter hjälplös på jorden; en ung häxa med svart hår ryckte från henne ridspöet och sade ... ja, hvad hon sade, det kunde ingen uppfatta.

När fru Beata inträdde klockan tre på morgonen, hade drottningen nyss inslumrat. Febern minskades, andedräkten blef lugnare. Ungdomens lifskraft återtog småningom sin förnärmade rätt.

Utfärden till Finspång måste dock uppskjutas och företogs tre dagar senare, när drottningen var fullkomligt återställd.

4. I källaren.

Nej ... ingen feghet!

Omsorgen om ett hof i en landsortsstad och därtill en ung, allt annat än lättstyrd drottning, som behagade vara sjuk, hade så upptagit fru Beatas tankar, att hon följande dag först klockan tio på förmiddagen, när hon besökte köket för att befalla om middagsmåltiden, erinrade sig det uppträde, som där tilldragit sig dagen förut.

-- Nå -- sade hon till kökspigan Apollonia -- när bultade slynan därnere i taket?

-- Hon har icke bultat, ers nåd.

-- Hvad? Sitter hon kvar i källaren?

-- Jag väntade på ers nåds befallning.

-- Och har hon ej fått någon mat?

-- Nej si, hvad skulle hon få?

Fången hade blifvit inspärrad klockan fem på eftermiddagen, sjutton timmar hade förgått, och fru Beata var ingen hjärtlös tyrann. Hon begaf sig, åtföljd af Apollonia, att själf öppna fängelsedörren, medtagande paltbröd och svagdricka.

Den mörka, fuktiga källaren upplystes under sitt låga, hvälfda tak af en enda liten öppen glugg, genom hvilken den kyliga höstluften strömmade in. Silltunnor och rotfrukter, inlagda i lårar, spredo en föga angenäm lukt omkring sig. Kalk låg högtals i ett hörn, våt lera uti ett annat. Krukor stodo på långa, halfmurkna hyllor; tegelgrus och skärfvor af sönderslagna lerkärl betäckte jordgolfvet. Här och där sågs en tvättbalja, en så, en half nystfot, en ogarfvad kohud och obekanta, otrefliga föremål, som blifvit i hast undanskaffade vid städningen för hofvet och hvilkas beskaffenhet man ej kunde urskilja i halfdunklet.

Där var unket, fuktigt och kallt. Hagars första tanke, när hon instängdes, var tanken på flykt. Det var första gången hon beröfvats sin frihet. Hon undersökte dörren, murarna, golfvet, taket, gluggen: ingenstädes en utväg. Hon stjälpte en sillfjärding på sidan och fick så en sittplats. Hon var till mods som ville hon kullstörta huset öfver sig, om hon förmått, men hon förmådde det icke. Tårlös och förbittrad, tillbragte hon några timmar, tilldess att hon somnade af trötthet.

När hon vaknade, hade det svaga dagsljuset genom gluggen försvunnit, och det var nu stickmörkt omkring henne. Hon frös, hon var hungrig. Om hon dock ägt ett elddon, en pärtsticka, en lampa eller ett talgljus! Hvad är en mänsklig tillvaro utan ljus? Mörkret är det skrämmande obekanta, mörkret är mer än döden, det är det toma intet. Den lefvande ande, som bodde i Hagars bröst, utsträckte sina armar efter en stråle dager och fick ingen. Hon kände ett rastlöst behof att tillväxa, lära, strida och handla. Sysslolösheten plågade och förlamade henne.

Hon stod upp och begynte trefva i mörkret bland källarens förråder. Krukorna innehöllo inlagd lök, sallader och gurkor. Hon fann morötter, rofvor, kålrötter. Hon bet i dem, de smakade fadda, men hon åt några; de stillade hungern. Bröd stod icke att finna, ej ens mjöl eller spannmål. Om hon skulle försöka att uppbryta en sillfjärding? Hvarför icke? Det lyckades henne med mycket besvär, men sillen var salt ... hade hon något att dricka? Hon hörde vatten droppa från hvalfvet i ett af hörnen med långa mellantider. På golfvet fanns en vattengöl, men den var uppblandad med kalk. Hon vågade icke smaka på sillen och satte sig åter på fjärdingen.

Timmar förgingo, medan hon lyssnade på aflägsna, otydliga ljud af människor. När dessa upphört, gissade hon, att natten inbrutit. En hel lång höstnatt i ensamhet, tystnad, hunger, mörker och köld! Hon behöfde endast fatta en såstång, som låg bredvid henne, och bulta i taket, så skulle man höra henne ... så skulle man komma och befria henne ur detta grymma, brödlösa fängelse ...

Tanken därpå kom så naturlig och själffallen, som han ju måste komma i en sådan belägenhet. Åter kom han och ständigt åter tillbaka. Han var oundviklig, men han fann motstånd.

Hagar skrattade högt.

-- Ja, hvarför icke? Jag behöfver blott berätta, att drottningen fallit af hästen, att hon slagit mig och att jag nära nog slagit henne tillbaka ... Men då borde jag också tillägga, att hon förbjudit mig att säga något. Hvilken triumf för den elaka frun! Hvilken läxa för drottningen, som skickat mig hit och sedan icke det minsta bekymrar sig om att jag pinas ihjäl! En sådan dockdrottning! Är hon bättre än jag för att hennes far varit en konung? Hvem säger, att icke jag är af högre börd än hon? Det är något förunderligt med stjärnan däruppe. Jag känner henne inom mig. Jag ser henne lysa tvärtigenom stenmurarna. Hvad är hon? Och hvem är jag?

När Hagar inkommit på denna tankegång, fick hennes fantasi fria tyglar. Hon kände ingen tomhet, ingen ensamhet mer. Hon var hemma i dessa gåtfulla rymder af sökande utan mål och frågor utan svar. Om de gjorde henne lycklig eller olycklig, visste hon icke. Måhända stundom det ena, stundom det andra. Hennes själ var en kameleont, som beständigt ombytte färg. Hon var lika litet poetiskt som musikaliskt anlagd, och likväl antogo hennes tankar en form af båda dessa besläktade själsstämningar. Hon företog sig att sjunga. Om ej för annat, så för att fördrifva tiden.

Jag vet ej hvem jag är och vet ej hvart jag går, vet ej hvad jag begär, långt mindre hvad jag får. Min stjärna, du det vet, i himlens herrlighet, du outsägliga, oupphinneliga, tysta stjärna du!

Och i den djup'sta natt och i den tyngsta nöd så har jag dock en skatt, så minns jag dock ett stöd. Men du det ensam vet i himlens herrlighet, du outsägliga, oupphinneliga, tysta stjärna du!

Hon tystnade, förvånad öfver den ovana, nya form, som hennes tankar antagit. De efterlämnade en stämning, som hon ej förr erfarit: icke tankar mer, icke ens drömmar, icke ens toner, blott ett halft medvetslöst försjunkande i en oändlig harmoni, som uppfyllde henne, emedan den uppfyllde skapelsen. Hon hade kommit till den källa, ur hvilken diktkonst och tonkonst, vare sig skapande eller emottagande, utflöda i människohjärtan -- detta obeskrifliga något, förutan hvilket ingen konst finnes till.

Åter hade Hagar tillbragt en timme under makten af dessa intryck, när hon vaknade till besinning af en brännande törst. Törsten var värre än hungern. Hennes hufvud värkte, hon skälfde af köld. Skulle man här låta henne törsta och frysa till döds? Såstången låg så nära ... Nej, ingen feghet!

Hon trefvade efter kohuden, som hon varseblifvit någonstädes i hörnet, och bredde ut den på golfvet för att bereda ett nattläger. Huden var torr och styf, hon lyckades svepa en flik omkring sig och somnade.

Men i detta fängelse fanns ingen nattro. Om en stund sprang hon upp, ty någonting hade med kvicka, mjuka fjät krupit öfver hennes ansikte och tycktes vilja inkrypa i barmen. Det var en råtta, och Hagar afskydde råttor. Yrvaken trampade hon på såstången, grep den, höjde den mot taket, men kom till besinning, bortkastade åter stången och satte sig, hopkrupen och skälfvande, på sillfjärdingen för att afbida dagsljuset.

-- Ingen feghet! upprepade hon.

Ändtligen började en strimma af dagen gry genom den trånga källargluggen. Klockan borde nu närma sig sex på morgonen, och husfolket var i rörelse. Hon hörde röster, källarens dörr öppnades, en dräng och en piga inträdde. Drängen ställde sig att bevaka utgången, medan pigan försedde sig med dagens behof af förråden i källaren.

-- Släpp mig ut! ropade Hagar, i det att hon försökte tränga sig fram genom dörren.

Svaret blef en hård knuff tillbaka.

-- Så då, sade drängen med ett grin, mera af dumhet än elakhet. -- Är det du, som förhäxat vår nådiga fröken? Flyg ut genom stenmuren, om du är af den rätta sorten!

I detsamma ångrade han sin obetänksamma uppmaning, som ju en häxa så lätt kunnat efterkomma, och ropade till tjensteflickan, att hon skulle skynda sig: här vore hin lös.

Ingången stängdes ånyo, och fyra nya långa timmar förflöto, tilldess att fru Beata slutligen visade sig i dörren. Hon fann sin fånge orörligt inkrupen i ett hörn af källaren och insvept i kohuden, hennes enda, otillräckliga skydd mot det kalla luftdraget.

-- Sofver du? sade den stränga frun med en hemlig fruktan att hennes fånge kanhända frusit och hungrat ihjäl.

Hagar uppreste med möda sina styfnade leder och stod dödsblek, men trotsig framför sin domarinna.

-- Släpp mig ut! sade hon.

-- Nå, det fägnar mig, att du ändtligen har kommit till förnuft, genmälde fru Beata, låtsande taga flickans trotsiga begäran såsom ett samtycke att bekänna. -- Svara mig blott på hvad sätt drottningen skadat sig, och du får genast din frihet!

-- Släpp mig ut! Jag har ingenting att svara, återtog Hagar häftigt. Den oförrätt hon lidit bragte henne utom sig.

-- Du är hungrig. Se här, ät! Apollonia, gif den stackaren fatet och skeden; hon har ej ätit något sedan i går!

Fru Beata anslog en mildare ton, dels af medlidande, dels i hopp om en bättre verkan.

Hagar var i sitt vilda lynne. Hon stötte bort fatet, som föll till golfvet och krossades med sitt innehåll af rykande palt.

-- Behåll er usla matbit! Hvad vill ni mig? Jag har intet ondt gjort, och ni har instängt mig på andra dagen att frysa och svälta i detta eländiga råtthål! Ni är en förnäm fru, ni, men ni är icke förnämare än drottningen, som kallat mig hit. Jag skall klaga för henne, jag. Släpp mig ut, ut, ut! -- Och Hagar grep i sitt raseri såstången.

Det var öfverflödigt. Den stolta och manhaftiga fru Beata, som tuktat så mången uppstudsig tjenarinna, där det behöfdes, med egen hand, stod slagen af förvåning öfver denna vilda kattunge, som syntes i stånd att klösa ut hennes ögon. Törhända blandade sig i hennes känslor en viss förlägenhet öfver den möjliga redovisningen inför hennes lätt retade kungliga skyddsling. Hon lämnade utan motstånd utgången fri och såg fången försvinna öfver torget mot hamnen.

Hagar flydde, hon visste ej hvart. Landet, staden, människorna, allt var obekant. En mötande pojke begapade henne med oförställd undran. En västgöte med ränsel på ryggen, glömde att utbjuda sina knappar och band. En skällande hund förföljde henne, en kodrift syntes hugad att pröfva mot henne styrkan af sina horn. Hon ville till presidenten Kurck och visste ej om han fanns i staden eller hvar han bodde.

Då igenkände hon örlogsbriggen Andromeda, som ändtligen uppnått sin destinationsort och låg förtöjd vid hamnbryggan. Hagar flydde till briggen. Hon var räddad.

5. Bikten.

Jag har gifvit ett löfte ...

Drottning Kristinas korta sjukdom i Norrköping efterlämnade lyckligtvis inga andra spår, än de intryck hon behöll i det mjuka vaxet af ett ungt hjärta. Efter besöket på Finspång hade drottningen rest till Nyköping för att begrafva sin hofmästarinna, fru Kirstin Nilsdotter, och därifrån återvändt till Stockholm. Vidpass en månad därefter, i Oktober 1642, lät Kristina kalla till slottet sin skriftefader och lärare, hofpredikanten, teologie professorn vid _collegium illustre_ i Stockholm Johannes Matthiæ, som hon fortfor att rådfråga om sina studier, ehuru hans regelbundna undervisning redan för ett år sedan var afslutad.

Det var ett förtroligt samtal vid skymningsstunden på eftermiddagen i drottningens bibliotek. Dörrarna stängda, ingen lyssnare. En spansk pudel, Fido, present af Ludvig XIII, sträckte sig makligt på mattan under skrifbordet och småskällde i sömnen. En uppvaktande hofjungfru satt ensam i rummet utanför, stickande strumpa.

Johannes Matthiæ var en blek, mager, af studier böjd man, hvilken såg ut att vara sextio år, ehuru han ännu ej fyllt femtio. Hans långa, svarta, öfver pannan benade hår hade redan, likasom hakskägget och de tunna mustascherna, begynt märkbart gråna. Hans lugna, milda blick hvilade forskande på Kristina, där han satt orörlig i länstolen, medan hans unga elev än placerade sig tätt bredvid honom, än otåligt gick fram och åter på golfvet.

-- Jag håller för, sade han, att där som nådig fröken med all gewalt vill studera kyrkofäderne, är Gregorius Nazianzenus för ungdomen lägligast till att börja med för hans blomster i språket.

-- Står jag efter hans blomster! utropade den kungliga lärjungen föraktligt. -- Visa mig en, som kan vederlägga de reformertes villfarelser!

-- Därom veta kyrkofäderne intet; det skall man söka hos Philippus Melanchton, genmälde lärmästaren.

Kristina blef stående framför honom och sade med eftertryck:

-- Calvin och hans anhang fara dock vilse.

-- Visserligen, mycket vilse, dock icke i trons fundamenter. Jag hoppas till Gud, att hvad där skiljer dem från oss och oroar kyrkan i hennes nuvarande kamp för lifvet, skall kunna i godo biläggas.

-- Gud bevare för det, eders vördighet! Vi för oss och de för sig. Aldrig kan en luthersk jungfru äkta en reformert prins.

Johannes Matthiæ smålog. Det var då dit hans elev ville komma med kyrkofäderne.

-- Jag finner det föga troligt, med mindre än att den reformerte prinsen öfvergår till brudens lutherska tro.

-- Öfvergå, säger ers vördighet? -- Och Kristina stannade åter med en föraktlig åtbörd. -- Huru kan någon sätta lit till en människa, som förnekar sin tro?

-- Den människan kan varda bättre upplyst och gå till en bättre tro.

-- Och ers vördighet tänker så ringa om ståndaktighet i tron! Hvad aktar Gud det, som vi kalla bättre eller sämre, allenast vi stå faste i ett uppriktigt hjärtelag?

-- Men då kan ju ock en calvinist blifva salig i sin villfarande tro.

-- Törhända, efter ers vördighet säger det. Men kurprinsen af Brandenburg tager jag icke i lefvande lifve.

Det var en offentlig statshemlighet och ett föremål för skvallret vid alla Europas hof, att kurfursten af Brandenburg vid denna tid formligen anhållit om Kristinas hand för sin äldste son och tronarfvinge Fredrik Wilhelm, den sedan så ryktbare »store kurfursten». Denna förbindelse var planlagd redan i drottningens späda barndom, medan hennes fader lefde, och ansågs såväl af honom som af förmyndarestyrelsen vara af en ofantlig politisk vikt, emedan Sverige därmed skulle underlägga sig nästan hela Östersjöns kuster. Frågan hade uppskjutits, men stod nu för portarna, fordrande med hela sin tyngd ett afgörande svar. Ögonblicket var kritiskt; förmyndarne tvekade; på Kristinas eget ja eller nej berodde en förändrad maktställning i norden. Det var därför hon tillkallat den ende rådgifvare, för hvilken hon hyste ett fullt förtroende, icke för att lyssna till hans råd, ty beslutet var fattadt, men för att beväpna sig med de skäl, som hans lärdom, klokhet och tillgifvenhet kunde utfinna.

Johannes Matthiæ kände sin elev och misstänkte, att bakom svaret på kurprinsens af Brandenburg frieri dolde sig andra hjärtefrågor af mera ömtålig art. Han teg en stund stilla och frågade därpå försiktigt, om hans nådiga fröken tillkallat honom för någon samvetsbetänklighet.

-- Inte just det, svarade drottningen med en förlägenhet, som klädde väl hennes unga år, men hos henne var ytterst sällsynt. -- Ers vördighet förstår, att jag inte kan mottaga kurprinsens anbud, så fördelaktigt det möjligen kan synas för riket. Skulle jag taga en calvinist? Aldrig! Hvad skulle prästerskapet säga därom?

-- Prästerskapet skulle säga till prinsen: blif lutheran!

-- Jag har sagt min mening därom. För alla riken i världen vill jag ej förleda någon att ombyta tro. Men tror ej ers vördighet, att brandenburgarne hafva ett besynnerligt och själfrådigt sinnelag? Min stackars mor har många goda egenskaper och älskar mig ömt, men ers vördighet känner hennes olyckliga svårmod ...

-- Icke har det gått i arf till hennes höga afkomma. Prins Fredrik säges vara en förståndig ung man.

-- Dessutom -- fortfor Kristina envist -- är det ingen vån till, att en regerande kurfurste kan vara gemål åt Sveriges drottning. Hans hand skulle stå efter hennes krona och inte sluta förr än han den anammat. Konung Sigismunds tider vore då snarligen att förvänta.

-- Att det förebygga, är regerande drottningens och riksens råds sak. Jag fattige tjenare tillåter mig intet att i detta ärendet spå, men väl vet jag en annan betänklighet, som där står emellan min nådiga fröken och kurprinsen af Brandenburg.

-- Hvad är det? Jag beder eders vördighet, förtig det inte, mycket hänger därpå!

-- Nådig fröken och kurprinsen äro syskonebarn.

Kristina skiftade färg. _Detta_ skäl ingick icke i motiven för hennes tillämnade afslag.

-- Jag vet, jag vet, sade hon och gick åter häftigt fram och tillbaka. -- I dag säga prästerne så, i morgon säga de annat. Aldrig hade jag trott, att ers vördighet skulle åberopa sådana skäl.

-- Det är mångas mening, genmälde teologen lugnt.

-- Äro vi katoliker? Är detta förbjuden led, huru kan då kyrkan gång efter gång gifva dispens därifrån? Och är det inte förbjuden led, hvarför skola människor förbjuda hvad Gud har tillåtit?

-- Täckes min nådiga drottning förunna en gammal Herrens tjenare att tala så, som han skulle tala till ett af sina skriftebarn?

-- Käre fader, jag begär ju ingenting annat, genmälde Kristina och satte sig vid hans sida, under ett berömvärdt försök att visa sig lugn.

-- Nåväl, jag håller för, änskönt månge äro af annan mening, att vår lutherska kyrka icke bör, såsom katoliker och greker, förhindra ett kristeligt äktenskap genom tvifvelaktiga stadgar, som fresta de svage till synd. Efter mitt ringa förstånd är Sveriges drottning oförhindrad att räcka handen åt ett sitt syskonebarn, men eftersom två finnas, de där kunde till en sådan hög ära i fråga komma, är jag af den mening, att det vore för hennes majestät hugneligare och för riket nyttigare att utvälja den af de två, som icke allenast genom förnämliga egenskaper, utan ock genom inländsk börd och trosbekännelse därtill är värdigast.

Kristina reste sig, men satte sig åter. Hon försökte att skratta, men det lyckades illa. Rodnaden på hennes kinder förtröt henne. Hon flyttade sin stol med ryggen mot sin lärares länstol, satte sig i denna ställning och sade:

-- Hvad tror ers vördighet om katolikernes lära, att man skall säga allt för sin biktfader?

-- Vår lutherska kyrka erkänner ej öronbikten som ett sakrament; hon uppmanar de troende att bekänna sina synder för Gud. Det är dock kristligt att ock för sin skriftefader bekänna hvad där på samvetet är.

-- Om ers vördighet inte ser hit, vill jag bekänna en synd, som jag har på mitt samvete.

Johannes Matthiæ tvekade. Han såg icke den talande, men hennes röst förekom honom halft skrattande, halft gråtande.

-- Hvad än ett skriftebarn vill anförtro sin själasörjare -- sade han slutligen allvarsamt -- skall det förvaras i obrottslig tystnad under biktens insegel.

-- Jag har gifvit ett löfte, fortfor Kristina med låg röst, likasom hon fruktat, att pudeln på mattan kunde förråda henne. -- Det var på Rönö i Östergötland. Jag var tio år, han fjorton. Vi lekte med skepp i bäcken vid slottsvägen. Jag föll i bäcken, han drog mig därur och bar mig, så våt jag var, uppför den höga trappan till slottet. Han blef lika våt som jag själf. »Lofva mig nu att blifva min fästemö», sade han, medan han bar mig där upp. Jag lofvade ... hvad visste jag bättre? Vi hade ju ofta lekt brud och brudgum ... »Men det skall vara för alla tider», lade han till. Ja, sade jag, för alla tider ... »Och du skall aldrig i världen hålla någon annan kär?» Nej, sade jag ...

Hon tystnade; det var mot hennes natur att bikta. När skriftefadern ej svarade, fortfor hon: