Part 19

Nu var det Marie Eufrosynes tur att rodna. Hon höll den unge, vackre grefven så kär, som man kan hålla en balflamma vid aderton år, och utropade i sitt hjärtas förtrytelse:

-- Hvad angår det honom? Min far är där intet emot, och när du samtycker ...

-- Jag står på din sida. Men kan du förlita dig på grefven? Unga karlar ... morgonrodnad slask i hatt, säger ordspråket. Din bror är inte bättre än andra, Marie.

-- Carl Gustaf kan vara platt utan reson mot oss andra, men mot dig är han vax.

-- När han ser mig. Och vax, när han ser en annan. Skada, Marie, att en sådan kronslipad ädelsten, som kan skära glas och pryda en spira, skall flyta till vatten för en uppnäst tysk kammarpiga.

-- Hvad skall jag svara? Ack, Kristine, tro mig, det är nedrigt förtal! Carl Gustaf har dig så hjärtans kär, att intet i vida världen kan bryta hans tro.

-- Så säger han, och så skrifver han. Vill du bära min krona, Marie? Tag henne, jag är led vid henne! Så länge jag bär henne, måste jag ju tänka, att det är till henne hans hjärta står. Hvarför är jag inte en liten fattig pfalzgrefvinna, som du? När jag läser huru de krökte sig som ormar för drottning Elisabet, huru de sade till henne, när hon var gammal och ful: ni är den skönaste kvinna som jorden bär, ni är så fager som lilja i rosengård! ... Nej, Marie, nej, nej, nej, jag kan inte tro honom, jag kan inte, så gärna jag ville.

-- Är du gammal och ful, Kristine? Är han en hofman, som var ingenting i går, som skall vara ingenting i morgon och begär att du skall göra allt af honom? Å, han är stolt, Kristine, han är så stolt som du själf! Han begär af dig sin hjärtelycka, ingenting annat. Han skall vara en man förutan dig, men han skall vara en olycklig man. Gif honom din hand, och han skall blifva en hjälte! Han skall slå dina fiender, han skall blifva stor och berömd, men han skall vara din tjenare, och du skall vara hans ära.

-- Doxa! Doxa! Gå från mig, Sara! Min Gud, hvarför är jag ej en man? Hvarför måste jag köpas och säljas? Hvarför får jag ej gifva mig helt utan pris, utan hemgift? ... Förlåt mig, Marie! Jag är så olycklig, jag är så ensam. Den fattigaste flicka i Sverige är rikare än jag. När han kommer, som hon har kär, svarar hon: tag mig, jag har intet annat än mig själf, och du begär intet annat än mig. Hon vet det, hon. Huru skall jag veta det? Jag misstänker allt och alla. Har jag ej skäl att göra det? Måste jag ej misstänka rådet att vilja regera utan mig? Måste jag ej misstänka honom, du vet, att älska min krona? Hvad är en man utan ärelystnad? Hvad är den ärelystnad, som ej utsträcker sin arm efter en krona? Och dig själf, Marie, måste jag ej misstänka dig att gå hans ärenden? ... Jag ville så gärna tro dig; någon måste jag tro. Du kan vara ett redskap; kanske är du det, men du har ej hufvud nog för politisk intrig. Ebba har bättre hufvud, men brukar det i min tjenst. Jag hade en tredje, en förläst toka, det bästa hufvudet af eder alla, men på ett barns skuldror: hon förstod ju ej ens hvad kärleken är. Du förstår det på ditt sätt, Marie; du är på ditt sätt ett barn; du begär namnam af kärleken. Jag begär något mer: jag begär att vara mig själf i en annan, och se, det får jag ju inte! Hvilken olycka, att jag ej är du! Vore jag du, skulle jag hafva hundrade likar och inte vara så inmurad, som jag är, i en klostercell med mig själf. O, jag är så ensam, ensam, ensam ...

Hon lutade sin panna mot ekens stam och förblef några ögonblick stum. Grät hon? Marie Eufrosyne trodde det och vågade en tröstande hviskning:

-- Du är inte ensam. Han har dig så kär. Han begär intet annat än dig.

Hon såg upp, hon grät icke, hon hade icke gråtit sedan hon var ett barn, om icke af vrede. Men där var ett annat ovant uttryck i hennes lifliga, alltid rörliga drag. Där var någonting djupt sorgset, som Marie Eufrosyne aldrig sett förr. Kristina tog en lätt sidenduk, som hon hittills sammanrullat mellan händerna, utan att tänka därpå, och svepte den kring sina skuldror mot aftonkylan.

-- Låt oss gå till stranden, sade hon. Här är så instängdt, jag behöfver luft.

De gingo till stranden och funno en mossbänk tätt invid sjön. Solen hade gått ned och kvarlämnat vid horisonten ett blekrödt skimmer, som färgade fjärdarna. Det var lugnt, daggen föll, gräset var vått, luften fuktig. Slottets fyra torn, af hvilket det högsta bar en slappt nedhängande kunglig flagga, speglade sig i en lätt gungande blank dyning på sjön. Endast två stora stjärnor kunde, bland otydliga små ljusprickar, klart urskiljas på aftonhimmelen. I nordväst stod Vega, i sydväst, öfver skogstopparna, Jupiter.

Kristina satt en stund tankfull, betraktande dessa två lysande klot, det ena planeternas konung, det andra en sol af oerhörd storlek, hvars ljusstyrka -- om man får tro en nyare tids beräkningar -- trehundra gånger öfverträffar ljuset af vår sol.

-- Se där -- sade Kristina, pekande på planeten -- där är min stjärna. Jag är född under Jupiter, när han ingick i lejonets hjärta. Det är en tung gåfva, Marie, att vara född till makten. Var nöjd med kärleken, du, som är född under eviga solar, hvilka aldrig förändra sitt läge på himmelen! Planeterna äro ostadiga som ett människolif ... Under hvilka stjärnor föddes Carl Gustaf?

-- Jag känner ej hans stjärnor, svarade furstinnan, men prästen, som döpte honom, såg en bindel af glänsande ljus kring gossens panna.

-- Det vore inte lyckligt, om vi två förenade skulle styra Sverige. Under kriget i Tyskland prisades min faders hjältemod såsom allmaktens gåfva. Konungen svarade: Gud går från sin medelväg endast när han vill straffa någon. Det är ett nådebevis, när han gifver åt folken en konung med medelmåttiga gåfvor, emedan denne ej frestas att eftersträfva för mycket. Honom lämnar ärelystnaden i lugn. Intet värre kan honom hända, än att han riktar sig med sitt folks skatter, hvilket är ett ringa ondt mot ärelystnaden, som själf ej har, ej heller unnar åt andra någon ro.

-- Salig kungen var en vis man, men vet du hvad en gumma i Nyköping sade mig förra hösten, när det var tal om brandenburgaren? Hvarför skall våran fröken gå öfver ån efter tyskt äppelmos? sa' hon. Lägg svenskt järn i hjulskenan, sa' hon, så går kärran fram öfver berg och knapperstenar.

Kristinas ostyriga lynne återvände för en hastig minut.

-- Äro vi ej kråkskramlor, jag och du, som filosofera öfver kärleken, i stället att njuta af lifvet? Ha vi råkat förblanda siffrorna? Äro vi 17 eller 71 år? Ha vi ej framför oss de många åren, lysande eröfringar, långa löjen, korta sorger och dårskaper utan tal? Uh ... det är kallt under stjärnorna, de äro för höga för oss, låt oss vara små, Marie, små, som de lyckliga äro; det är så ensligt att vara ensam stor. Skrif till din riddare af den sorgliga skepnaden, att han flitigt betraktar månen och försöker att likna honom i oföränderlig tro. Jag skall skrifva detsamma till min, där han suckar i Böhmens eller Mährens bergsklyftor: strid, min riddare, strid för eder käresta, hvad hon sedan må heta, strid för segern och segerns lön! Den väntar aldrig för länge, som väntar på något godt ...

-- Var blid mot honom, Kristine, var som du fordom var på Rönö, den tiden du var liten och lycklig! Och bed honom till återgäld inte förtrampa sin systers hjärta!

Åter flög ett skimmer af nästan fuktig glans öfver de stora, uttrycksfulla blå ögonen, när Kristina fattade sin väns hand och sade med så låg röst, som fruktade hon, att kiselstenarna på stranden skulle höra henne och berätta hennes ord för den skvallrande aftondyningen:

-- Svär, att han har mig kär, mig och ingen annan, mig och ingen krona!

-- Vid hvad skall jag svära, om du ej tror mig? Skall jag svära vid himmelen öfver oss eller vid jorden under våra fötter? Ack, Kristine ...

-- Svär vid dig själf! För oss finns ingenting så omisteligt som vi själfva. Att mista sig själf, det är mer än döden, det är tillintetgörelsen.

-- Nej, så svär jag inte. Det är emot Guds bud.

-- Tror du? Kanhända. Svär då: så sant jag är din vän!

-- Så sant jag är din vän, har han dig och ingen annan, dig och ingen krona kär!

-- Ja, jag tror dig och skall skrifva det till honom. Inte för att din ed är tillfyllest: hur kan du känna hans innersta hjärtelag? Men för att där finnes ett gensvar i mig, som gifver dig rätt. Är här någon, som lyssnar på oss?

-- Hvem skulle lyssna? Gripsholm sofver, Mariefred sofver, Mälaren sofver. Stjärnorna allena vaka på himmelen. Det är så långt till stjärnorna; de skola ej höra oss.

-- Då skall jag säga dig något.

Hon lutade sina läppar tätt mot sin väninnas öra, stängde ljudet med båda händerna och hviskade:

-- _Jag har honom kär_, jag har lofvat att blifva hans; jag skall hålla mitt löfte.

-- Tack! Nu tror du mig.

-- Ja, är det inte förunderligt, att jag tror dig ändå? ... Godnatt, Marie!

-- Godnatt, Kristine!

Hon hade vikit åt sidan den tunga gardinen framför ett fönster i sofrummet och låg länge sömnlös, betraktande stjärnorna, som tindrade i augustinatten öfver Gripsholm. Ett återsvall af de frågor, som upprört henne några timmar förut, slog mot själens osynliga stränder, som Mälarevågen mot kiselstenarna.

-- Du därborta -- sade hon halft trotsigt, halft vemodigt -- har du gifvit mig ett lås, så gif mig en nyckel! Hvarför gaf du mig kraften, om ej för att blifva lycklig och göra andra lyckliga? Hvarför är där en tomhet i mig, som ingen kraft fyller? Hvarför är jag så ensam, när jag dock har mig själf? Hvarför trängtar min själ till en annan, som kan fylla min brist, och hvarför finner jag ingen, i hvilken jag kan uppgå helt, utan att förlora mig själf? Är han med ljusglansen om pannan den rätte? Jag vet ingen annan kraft, besläktad med min kraft, men skall han kufva mig? Skola vi söndras, kraft mot kraft, eller skola vi sammansmälta och förenade eröfra världen?

Hon fick intet svar. Ett stycke af den omätliga rymden, begränsadt af fönsterramen, skådade tigande ned på Gripsholms torn, på den trånga rutan och det oroligt klappande sjuttonåriga hjärtat bakom bäddens till hälften frånskjutna förhängen. Trötta att söka, längta och fråga, flöto den hvilandes tankar småningom in i hvarandra, förlorade sin begränsning och upplöste sig i en oklar, drömmande känsla af någonting famlande ovisst, som begärde ett fäste ...

Då tycktes äfven stjärnan upplösa sig i ett obestämdt ljushaf och sänka sig nedåt på bryggan af sina strålar. Hon kom närmare tornen, fönstret, bädden ... Nu var hon där och flöt in i den halfsofvande unga frågerskan, som vågat utmana henne. Hon bemäktigade sig hennes halft medvetslösa, halft ännu frågande tankar, fick ord och sade till henne:

-- Har jag ej sagt dig, att jag är ett utflöde af den Allsmäktiges kraft, ej af hans kärlek, och att jag är ditt innersta? Hvarför söker du dig i dig själf? Hvarför söker du dig icke i Honom, som är allt i dig, allt i mig och allt i alla? Han har gifvit dig kraften i mig, men kraft utan kärlek kan endast förstöra. Hvarför söker du icke hvad jag ej kan gifva dig? Hvarför söker du icke kraftens blomma och frukt, som endast är kärleken? Se, jag har gifvit dig börd och krona, håg för allt stort och vett för all visdom; jag har bevarat dig för elementernas makt, din kropps bräcklighet och människors anslag; jag har gifvit dig vishetens ord och fromhetens lärdomar, vapnens seger och rikets välmakt: hvarför söker du där din egen ära? Hvarför prisar du icke Gud med att göra många lyckliga? Gå, gör hans verk och icke ditt verk! Förlora dig själf, och du skall återfinna dig själf! Sök ej din kraft i arm som förlamas, i tanke som famlar, i håg som förvillas; sök din kraft i kärleken, tjena i ödmjukhet, bed om fullkomningen, och du skall vara den starkaste bland de starke ... Dagen gryr, jag döljer mig åter i fållarna af Guds mantel ... Om tio år skall jag fråga dig hvad du gjort af min gåfva.

Den sjuttonåriga drottningen uppreste sig halfvaken i bädden och kastade en blick mot fönstret, där ljusströmmen åter flöt bort.

-- Drömde jag? ... Förlora dig själf, och du skall återfinna dig själf! ... Hvad man drömmer vidunderligt!

Slut på andra delen.

Andra delens innehåll:

1. Vågornas lekboll 3 2. I Kolmårdens skog 18 3. Spartanskor 34 4. I källaren 51 5. Bikten 58 6. Lärdom mot lärdom 70 7. Doxa 81 8. Segerbudskap 89 9. De tre skyddslingarne 100 10. Den vandrande juden 115 11. Slottsbranden 124 12. Juden och statsmannen 135 13. Finska bibeln 146 14. Julgåfvor 159 15. Köpare och säljare 170 16. Furstinnan Radzivil 180 17. Ridhuset och kyrkogården 192 18. Minor och kontraminor 202 19. Höjderna och djupen 215 20. Askungen 229 21. Hvem är landsförrädaren? 239 22. Riseberga 254 23. Regensburg 267 24. Spörsmål för lifvet 280

Noteringar:

Betoning är kännetecknat med _understreck_.

Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):

[p. 46]: ... Holländaren Louis de Geer, nu femtiotre år och ... ... Holländaren Louis De Geer, nu femtiotre år och ...

[p. 95]: ... Verkan var ögonblicklig. Den sofvade lutade sig ... ... Verkan var ögonblicklig. Den sofvande lutade sig ...