Part 17

Den skandinaviska nordens historia vänder sig kring Kristian II och Gustaf Vasa såsom kring hakarna af en rörlig port. Dittills handlingskraft, öfvermakt söderom Sundet, svaghet och sjunkande norrom, därefter omvändt: bragder och framsteg norrom, sjunkande stjärnor söderom. Därtill tvedräkt på båda sidor, kufvad i Danmark, ändtligen kufvad äfven i Sverige. Norge låg skjutet i sank.

Den folkkäre Kristian IV uppsteg med stormaktstankar på Danmarks tron, men bunden af adeln till händer och fötter. Lyckan har förliknats vid en kvinna: hon småler mot sina unge älskare och vänder de gamle ryggen. Kristian IV började som segrare och slöt som besegrad. Likasom Polens Uladislaus, var hans lott att släpa efter sig en massa bly och hejdas af den vid hvarje steg framåt. Konungen och hans rådgifvare voro slagne med en förunderlig blindhet. De hade ingenting lärt af sitt nederlag och svenskarnes segrar i tyska kriget. De fortforo att behandla Sverige såsom besegradt vid freden i Knäröd och väntade blott på ett nytt Nördlingen för att fullfölja sin seger. Varnande vinkar kommo om svenska rustningar; ingen trodde dem. Peder Vibe föraktade Tungels rapporter som en spejares försök att göra sig viktig och utpressa penningar. Svenskarne, skref Vibe, vilja nog angripa, men våga det icke. Och så upplöste sig faran af den förrådda rikshemligheten efter hand i några diplomatiska noter, ett låtsadt vanmäktigt hot från svenska rådet och ett snäft afvisande svar från kung Kristians gunstlingar.

Nils Tungel hade icke utan meriter blifvit upphöjd i adeligt stånd. Han var icke den simple landstjuf, som Peder Vibe föraktade, han var ett geni i sin tids ränksmidarekonst. Så väl förstod han igensopa spåren efter sina nattliga besök hos det danska sändebudet, att han förblef oantastad, och den kanal, genom hvilken hemligheten rann ut, oupptäckt. Luften i rikskanslerns förmak kändes ej mer rätt ren, men Tungel var icke rådlös; han begynte från denna tid ställa sig in hos drottning Kristina med hemliga rapporter om det Oxenstjernska partiet.

Hagar Rings oväntade återkomst hade påskyndat presidentens plan att förse henne med ett namn af gammal adel, som skulle underlätta förbindelsen med det förnäma Kurckska huset. En månad därefter var hon jungfru Ryning, adopterad af barnlöse riksrådet Erik Eriksson Ryning och hans maka Maria Elisabet Kurtzell. Det stod hårdt att i detta gamla stamträd, som räknade nära frändskap med Trollar, Lilliehöökar och andra högättade släkter, inympa en sådan vildstam, och föga lättare var det att därtill vinna riddarhusets samtycke. Alla presidenten Kurcks antydningar om en hemlighetsfull släktskap med adoptivdottern skulle varit förgäfves, därest icke drottningens växande inflytande kommit emellan. Kristina hade engång satt sig i sinnet att göra hafvets irrande spån till adelig vederlike. Därtill hade Hagar Ring en upprättelse att fordra, drottningen inlade sitt kungliga förord för adoptionen; allt gick igenom.

Hagar tillbragte senare delen af sommaren 1643 på Ryningska herresätet Riseberga i västra Nerike, där fordom cistercienser-nunnornas kloster reste sig på den bördiga Edsbergaslätten. Drottningens kända ynnest, familjen Kurcks protektion och hennes uppfostran vid hofvet banade väg för nykomlingen. Det var ett enkelt, gudfruktigt, gammaldags hus, »långa böner och korta komedier», som Sofia Magdalena i en senare tid beskref hofvet i Köpenhamn. Seder och dagordning fortforo här, utan inverkan af Ludvig XIII:s tidehvarf, sådana de varit i århundraden tillförene. De förnämligare tjenarne fortforo att äta vid husbondens bord, husandakt förrättades morgon och afton, förutom bordsbönerna; ingen gudstjenst fick försummas i kyrkan. För hvarje syssla och hvarje ledighet var dagens timme noggrant bestämd; allt gick i en kretsgång, i hvilken blott årets tider gjorde en ändring. Lika enkla, lika regelbundna voro husbonde och matmoder i detta förmögna och ansedda hus. Riksrådet Ryning var en rättfram fältöfverste och sjöman, som tjenat sitt land med ära till lands och till sjöss och som äfven vid rådsbordet, äfven som lagman i Sörmland, sade sin mening på en sjömans okonstlade språk. Hans sorg i lifvet var, att han ej kunde efterlämna sitt gamla sköldemärke, med dess silfverbjälke tvärt öfver ett blått och ett rödt fält, i arf åt en son. Hvartill dugde en dotter, om ej till att gifta bort åt en hurtig sjöman? Henne, som Kurck nu så oväntadt påtrugat honom, tyckte han sig ganska väl kunna umbära, men hon kunde ju blifva till någon nytta; hon kunde hålla mor sällskap de långa tider, när far var borta.

-- Maja Lisa -- sade han med det gamla förtroliga tilltalet till sin gemål, hvilken dock var en ståthållaredotter från Nerike, en af rikets fruar och af alla andra kallades hennes nåd -- gör folk af flickan; hon är hurtig och stark, hon kan blifva till gagn. Din gamla Lena seglar i marvatten, du själfver sackar af med åren för vinden. Här behöfvas nya toppsegel på denna galejan, en frisk bris, Maja Lisa. Gör folk af'na du! Jag slapp ju inte Kurcken, förrän jag tog'na.

Hans Maja Lisa drog en suck af bekymmer: hon hade hört talas om fröken Kerstins hushållning och misstänkte, att äpplet ej fallit långt från trädet. Men det stod nu ej till att hjälpa; hennes mans ord var kungsord. Därpå tog riksrådet sin nya dotter under hakan, förmanade henne att vara lydig, tryckte på hennes läppar en smällande sjömanskyss och steg så till häst för att rida till Stockholm.

Hagar behöfde icke länge undra hvilka nya stjärnor nu skulle tindra fram öfver de gamla lindarna på Riseberga gård, ty redan samma kväll förestod ett moderligt husförhör. Hon satt på den öfverbyggda trappan till herresätet och betraktade tankfull en myggdans i solskenet, när hon såg sin nya fostermoder återvända från slåtterfolket på ängen. Denna fru, som var riksrådinna, syntes Hagar snarare född till en gårdsvärdinna på bondlandet. Var det möjligt, att denna knubbiga lilla gumma med sina grofva händer, sin tarfliga grå yllekjol och sitt huckle af oblekt lärft blifvit presenterad vid hofvet och åtnjutit där ett visst anseende? Det sades så, och de kloka grå ögonen, som ena gången kunde blicka så skarpt, andra gången så hjärtegodt, motsade icke detta rykte. Efter matmodern följde gårdshunden Vakt med hängande tunga i sommarvärmen och efter honom favoritpigan Sabina, bärande en korg på armen. En vink med handen lät Hagar förstå, att hon skulle följa.

Det vardt en presentation af bakgårdens invånare. Först hönsgården, hvars kacklande konvent undfägnades med korn från Sabinas korg. Därnäst fårhuset, så svinstian, så stallet, så ladugården, hvars tjurar, kor och ungnöt alla nämndes vid namn. De bästa mjölkkorna fingo mention honorable och till undfägnad en nypa salt.

-- Har du sett fagrare kritter än Solros och Nyponblomma? frågade riksrådinnan sin nya dotter.

Hagar tänkte på den tid hon vallade tre magra kor vid Kaskas torp och bekände, att hon aldrig sett något jämförligt med Solros och Nyponblomma.

-- Du skall få mjölka dem i morgon, om du åstundar det, fortfor den goda frun trohjärtadt. -- Solros mjölkar på fjärde veckan fem kannor i målet, men Nyponblomma har minskat till fyra. Akta dig, när du mjölkar Solros: hon har den oseden att sparka stäfvan omkull: hon lider ingen annan än gamla Renata. Det finns intet annat medel för sådant, än att lägga en våt duk öfver korsryggen. Och sedan, gå aldrig i ladugården med rödt band i håret! Märk, huru Turk ser på dig! Han är klafvad nu, men hvad skulle en ungtjur tåla rödt? ...

Efter aftonbönen och måltiden presenterades tjenstefolket: sex drängar, förutom gårdsfogden Wik, och sex pigor, förutom hushållerskan Lena. De nämndes alla vid namn, skulle alla tagas i handen och framsade alla sin välkomsthälsning: signe Gud nådig jungfrun! Där kom icke alla dagar en ny dotter i huset, och Nerkebon är känd för att tänka mer än han säger. Bakom hälsningen låg en tyst kritik, som, att döma af hvad Sabina anförtrodde sin matmor, ej utföll onådig:

-- Hon är blider under ögonen och dryger, så det förslår för en grindastolp. För hon är lärder i fröknatjenst.

Hagar ledsagades af sin nya fostermoder till en förtjusande liten kammare i öfra våningen med utsikt öfver en del af parken, klosterruinerna, den gröna slätten och en liten sjö. Här fick hon ställa och styra som hon själf behagade. Och här begynte i aftonskymningen ett förtroligt förhör.

-- Du är född i Finland?

-- Ja, nådig fru.

-- Kalla mig ej nådig fru, kalla mig i enrum mor, det lider jag bäst, men i andras närvaro kan du säga: min fru mor. Jag vet, att du är ett hittebarn; vi skola ej tala därom. Men huru kom du till fröken Kerstin? Och hvarför begärde du orlof från hennes tjenst?

Hagar berättade hvad hon trodde sig kunna yppa och huru hon ledsnat vid hoftjensten.

-- Ungt folk brukar inte så snart ledsna vid hofvet. Du har således läst latin och många böcker?

-- Ja, min fru mor.

-- Har du också läst gudeliga böcker?

-- Ja, bibeln, några postillor och något teologi.

-- Tror du på Gud allsmäktig och hans enfödde son Jesus Kristus, vår frälsare?

Hagar bleknade. Denna fråga hade hon icke gjort sig själf, och hvad skulle hon svara? Hon var för stolt att ljuga. Efter något betänkande svarade hon:

-- Jag tror på eviga makter, som styra människors öden.

Fostermodern betraktade henne med en så sorgsen och genomträngande blick, att hon nedslog ögonen. Hon var väpnad till motstånd mot hvarje teologisk dogm, hvarje kyrkans fordran på en renlärig luthersk bekännelse, men denna sorgsna och kärleksfulla blick kunde hon icke emotstå.

-- Har du läst katekesen och gått i skriftskolan? lydde den nästa frågan.

-- Jag har läst katekesen och gått i skriftskolan med jungfrurna Kurck, när jag var fjorton år gammal.

Fru Maria fattade hennes hand med den samma oemotståndliga blicken och sade:

-- Så ung, så begåfvad och redan fallen för jägarens pil! Vet du väl, att tron på flera gudar är hednatro? Men jag vill icke strida med dig; jag vill bedja för dig. Har du någonsin erfarit en sorg?

-- Ingen sorg, men mycken förödmjukelse.

-- Detta är _en_ väg, men icke den raka. Har du älskat någon människa mer än dig själf?

Åter en fråga, svår att besvara. Hagar fann en undflykt. Hon svarade:

-- Jag har läst, att man skall älska sin nästa _såsom_ sig själf.

-- Och huru älskade Han, som blödde för oss på korset? Barn, du förstår lika litet kärleken, som du förstår sorgen. Märk nu, att jag inte vill vara din skriftefader; jag vill vara din mor. Din tro eller otro lämnar jag åt Guds helige Ande, som allena kan böja ett trotsigt hjärta, och går hvarken nu eller framgent till rätta med dig. Vårt hus är ett kristeligt hus, och jag förväntar af dig, att du i yttre måtto ej gifver anstöt. Men hyckla skall du inte. Min Erik har stridt vid sin store konungs sida för samvetsfrihet i världen, och ditt samvete skall inte vara en nunnas på Riseberga, det skall vara en dotters. Förstår du mig, barn?

-- Jag skall bjuda till att förstå det, svarade fosterdottern.

Hon kände rebellen uppresa sig, men han stod på ett glasberg, han fann intet fotfäste.

-- Gör så! -- Och fru Maria var åter den praktiska husmodern, om hvilken Hagars första intryck varit, att denna frus rätta plats vore i ladugården. -- Hvad kan du annat än läsa, skrifva och räkna?

-- Jag har varit ett fattigt barn, som vallade kor i skogen. Jag hjälpte den tiden en torparehustru i alla sysslor.

-- Således spinna, väfva, sy, sticka, baka, brygga, stöpa ljus ...

-- Vi hade ej råd att lysa med annat än torrvedsstickor.

-- Nå ja, men hvad har du kvar af dessa nyttiga sysslor? Det sägs, att fröken Kerstin aldrig har hållit en strumpsticka i sin hand.

-- Hon är drottning. Det finns så många andra, som sticka strumpor.

-- Säg det! Men huru kan den sköta ett rike, som ej kan sköta sig själf? Du, som ej är en drottning, lär ej komma långt i världen med andras strumpor. Märk nu hvad jag säger dig, och håll det i kärligt minne, såsom det kärligt dig sagdt är. Låt hofglittret och frökenkonsterna fara! Jag förväntar af dig, att du skall göra ditt nya namn heder med ett ärbart, gudfruktigt och husesamt sinnelag. Lärdom aktar jag inte stort, där den ej står till att förena med Guds ord, som är den sanna visheten, men du skall hafva morgnar, kvällar och söndagseftermiddagar lediga att läsa dina böcker, som dig synes för godt, allenast du inte somnar från ljuset. Resten af veckan går du i alla sysslor, såsom jag gjort i mina unga dagar och gör mestadels än. Lena skall inte topprida dig, allenast du umgås beskedligt med henne och visar dig läraktig, där du ännu intet bättre förstår. Var inte för flat mot pigorna; de behöfva nog eftersyn. Ställ dig väl med landböndernes hustrur och gif dem sirapsdricka, när de komma till herrgården med smör eller ägg. Nästa vecka blir rågskörden: då skall folket trakteras med ost, spisöl och pannkaka. Där nu främmande kommer till Riseberga, vet du hofseder bättre än jag, men du skall se till, att alla fat äro väl diskade och rena lakan läggas i sängarna efter nummer och hvar persons stånd, för Lena blir gammal och skumögd, hon kan snart inte skilja fyrskäft från dräll. Jag törs inte mera ge henne nyckeln till silfverskåpet; den skall du få, barnet mitt, och nyckeln till ölkällaren med, för Wik listar sig gärna därin. Och nu är det tid att krypa hvar under sitt täcke. Må tro det ställer sig till regn på vårt torrhö? Godnatt, min flicka, glöm ej din aftonsignelse! Gör mig hugnad, och Gud skall gifva dig dubbelt igen!

Hagar blef ensam och satt vid sitt öppna fönster mot parken. Julimånen stred med ett skimmer af den flyende sommardagen, och vid horisonten skuggades sjöns vattenyta af ett stigande moln med lätta kornblixtar. Det var lugnt, tyst och varmt. Fågelsången hade dött bort i lindarnas kronor; endast den outtröttliga rödstjärten lät ännu höra ett ensligt kvitter från vårens dagar. Det måste ha varit en sömnlös hane; honan vakade öfver ungarnas nattro.

Det ensliga kvittret gaf en melodi åt ensliga tankar. Hagar stod utom sig själf och talade till sig själf:

-- På hvilken strand har du åter hamnat, irrande spån? Ensam var du i Kaskas skog, ensam i din förste rike beskyddares hus, ensam i Kristinas glänsande hof och nu åter ensam på Edsberga slätt vid klostrets ruiner. Så mycken godhet, så mycken kärlek hafva kommit dig till möte, hvar du i världen gått, och dina förödmjukelser ha varit öfvergående skuggor, men ensam kände du dig öfverallt, till och med när en yngling sade sig vilja för dig eröfra kronor. Ingen förstod dig, och du förstod ingen. Alla andra hade en hjärtevän, åt hvilken de kunde säga allt; du hade ingen. Hvarför var du så olik alla andra, så ständigt instängd i hjärtekammaren? Frihet var din lust, men läpparna voro bundna. Var det din eller människornas skuld? Var det stålet som saknades för att slå gnistor ur flintan? Eller var du Kristinas kiselsten, som lyste med guldets glans, och se, det var kattguld! Ett främmande väsen var du, likasom din afundade, din beundrade, din stundom nästan hatade drottning: till hälften genomströmmad af människors varma blod, till hälften af kall stjärnglans. Fru Sofi De la Gardie har kallat ditt väsens brist högmod, fru Maria Ryning har kallat det hednatro. Hvem har rätt? Eller finns här en tredje fackla, som lyser långt in i själens okända grund: -- »du förstår icke kärleken!»

När Hagars ensliga tankar hunnit till denna återvändsgränd, ihågkom hon stjärnans ljustöcken och de underliga orden: »mitt väsen är kraft, icke kärlek» ... Hvad betydde dessa ord? Och: »spegla dig i din motbild!» ... Har ej fröken Kerstin allt, utom kärlek? Är hon ej högt begåfvad i tankens kraft, viljans kraft, handlingens kraft, och när har Sveriges rike någonsin varit så starkt, som under Kristina? Men hvad är hon mer än stark? Kan hon älska någonting annat i världen, än sig själf? Ja, hon kan älska mycket och många, hon kan måhända älska dem _såsom_ sig själf, men älskar hon sig själf? Om hon älskar sig själf, måste hon ju alltid vara tillfreds med sig själf, icke jaga, såsom hon gör, från oro till oro, från böcker till människor, från människor åter till böcker, till nya forskningar, nya planer, nya förströelser för att komma lös från sig själf. Sök! sade stjärnan. Och fröken Kerstin söker beständigt något. Hvad söker hon? Söker hon den bortbytte prinsen? Dårskap! Hvad kan hon söka annat än sig själf, sin innersta lifsgrund, det enda hon kan i sann mening älska, det enda, där hon kan engång med kärlek hvila? Men hon finner icke sin grund, likasom jag, Hagar, ej finner min. Det betyder så litet att älska andra såsom sig själf, innan man funnit i sig det enda, som är värdt att älska och bygga uppå. Innan man funnit sin egen grund, måste man öfverbjuda sig själf, man måste älska en annan högre än sig själf; man måste kunna försaka, uppoffra sig, lefva och dö för någon annan eller någonting annat och lefva eller dö obelönad, otackad, okänd, glömd. Ty _det_ kan ju icke vara kärlek att älska något för lön, för tack, för ära ... Hvilken lifsgåta! Hvilket hisnande djup!

Hagar kände en rysning genomila sina leder, såsom när hon en vinterkväll stod under den tindrande stjärnhimmelen och såg en omätlig glans, men frös ... Midtunder sin första beundran för Kristinas glänsande snille hade hon frusit ...

Hon sökte förgäfves sin stjärna; hon kände sig så ensam som aldrig förr, ty nu hade hon icke ens sig själf. Hon gick i en cirkel utan medelpunkt. Söka måste hon, söka sin lifsgrund, söka, söka ... Och när hon ansträngde sig att sammanfatta allt i en grundtanke, stannade hon vid upptäckten att _detta_ var hennes brist: att icke finna sig själf.

Hon kastade sig på bädden och försökte utan framgång att sofva. Hennes tankar liknade aspens flygande fjun om våren, hvilka jagas af vinden och söka ett fäste. Hon ströfvade genom de skuggiga dalarna af det förflutna och hakade sig fast vid en ny punkt: hennes tvillingsbror Bennu, som nu hette Urban Niemand. Besannades stjärnans varning på honom? Kunde han älska? Nej, det kunde han icke. Allt som i lifvet mött honom med omvårdnad, med godhet, med kärlek, det tog han lika flyktigt, det glömde han lika lätt, som fröken Kerstin, som Hagar själf. Han var en drifvande spån, och hvad voro de annat, dessa två? Kraft hade han fått, liksom de. Han var oförstörbar, liksom de; jord, eld, vatten och luft hade ingen makt öfver honom, ingenting kunde släcka hans lifsgnista, förrän stjärnornas stund var kommen. De två kvinnliga skyddslingarna hade ej pröfvat samma lifsfaror, men de måste vara lika oförstörbara som han: ingen dödlig sjukdom hade fått makt med Kristina, intet gift hade kommit vid Hagar. Men söka måste de alla, söka, söka ...

Under dessa sömnlösa tankar rann det Hagar i hågen, att hon ju före afresan från Stockholm fått ett bref, det första och enda från sin bror. Hon uppstod och framletade brefvet. Natten hade framskridit; en svag, gryende morgonstrimma tillät henne att åter omläsa denna barnsliga skrifvelse, hvars adress på kuvertet var tecknad af annan hand, förmodligen judens. Brefvets illa stafvade tyska språk, dess sneda handstil och brist på sammanhang voro till alla delar en skolpojkes. Ingen ort, intet datum; man kunde antaga, att dessa rader afgått från Regensburg för en månad sedan i Juni. Innehållet lydde:

»Till Hagar. Morfar säger, att jag skall skrifva till dig. Jag har lärt skrifva för rakkel. Hon är så fager. Jag har fått en fux, heter Jehu. Han är tre år, arab, gick durch, jag kujonerade honom, trafvar förbi levys sultan. Här är lichtenstens kyrasserer som gå till gallas. Tortenson står vid olmys. Tänkte ryma dit, de fick fatt mig, tog värjan, satte mig tre dag högvakt. Huru mår Caballer? Lebewol, vergis mei nit.

_Urban._

P. S. rake säger kom hit Hagar.»

Ingenting mer. Ingenting om hans nuvarande ställning eller huru han återfått sin syn, hvilket man kunde hoppas af hans egenhändiga bref. Hvem är rake? Är hon en Rachel eller en drake? Hon och fuxen synas ha gjort det mesta intrycket. Han efterfrågar Caballero, men icke sin syster, till hvilken han skrifvit på befallning.

-- Dumma pojke! utropade Hagar förtretad. Men -- tillade hon suckande -- han är en af oss tre.

Tankarna flögo med flyttfågelns vingar långt åt söder till okända nejder. När Hagar ändtligen slöt sina ögon, spelade en purpurglans af den uppgående solen öfver lindarnas kronor. Hennes sista tanke, som bortflöt i drömmen, var åter rebellens:

-- Blir jag en fånge på Riseberga, skrifver jag till Texeira och flyr till Regensburg. Mig skall ingen binda. Jag vill återfinna mig själf.

23. Regensburg.

Blif min son, och du skall upprätta Jerusalems portar!

Ruben Zevi hade afrest från Stockholm julmorgonen i täckt släde till Göteborg och medfört sin blinde dotterson Urban Niemand. Från Göteborg gick resan öfver Nordsjön till London och därifrån, efter en veckas rast för affärer, till Amsterdam. Den gamle mannen tycktes glömma alla mödor och sina sjuttio år för omsorgen om den blinde, som icke blef känslolös för hans omvårdnad. Mellan dem uppstod en förtrolighet, som från gossens sida skulle ha blifvit tillgifvenhet, om han kunnat glömma sitt aftvungna löfte att aldrig mer draga ett svärd. Hvarje morgon frågade Urban: när får jag se solen? Och lika regelbundet svarade Ruben Zevi: i Madrid.

-- Då får jag rida till Torstenson, tänkte den unge rebellen.

Efter ett längre uppehåll för nya affärer i Amsterdam ställdes kosan öfver Paris till Madrid. För hvarje annan jude skulle det ha varit lifsfara att våga sig inom inkvisitionens fruktade område, men Ruben Zevi besatt en nyckel, som öppnade alla portar. Filip IV behöfde hans guld mot Frankrike, mot Nederländerna, mot det upproriska Catalonien och mot det nyss från spanska oket befriade Portugal. Med konungens lejdebref mottogs juden under titel af holländsk bankir med alla ärebetygelser och återgäldade denna ära med lån mot fyrtio procents ränta och säkerhet i Almerias grufvor, för den händelse att silfverflottan från Peru skulle tagas af portugiserne.

Ruben Zevi kände alla vrår i Madrid, såsom han kände alla Europas hufvudstäder. En dag återkom han från det moriska kvarteret med en nittioårig arab vid namn Damiri, till yrket mulåsnedrifvare och en af de många, som med läpparna bekände Kristus och jungfru Maria, men hvar morgon och afton vände sig mot Mekka för att anropa Muhamed. Denne Damiri vände ut och in på Urbans ögon, pålade en salfva af örter och föreskref tre veckors fasta under tystnad i mörkt rum. Efter de tre veckorna borttog Damiri förbandet, föreskref andra tre veckors skymning med gradvis ökadt ljus och utropade, efter denna tids förlopp: Allah akbar! Gud är stor! Han belönades rikligen. Urban Niemand hade återfått sina ögons bruk.

Från Madrid gick resan till det i fullt uppror stadda Barcelona, därifrån till det jäsande Neapel, som snart skulle resa sig, och därifrån till det allrakristligaste Rom. Hvar behöfdes ej guld? Ruben Zevi fann vänner och beskyddare öfverallt. Hans yrkes triumf var att låna åt konungarne för att kufva upproriske undersåtar och åt de upproriske för att strida mot konungarne. Gaf nederlaget förlust, måste segern ersätta förlusten dubbelt. Han var lika hemma i kardinalernes förmak, som i sultanens moské. Det påstods, att påfven Urban VIII erbjudit honom titeln af protektor öfver Jerusalem, om han ville blifva katolik. Därtill hade Ruben Zevi svarat med sitt egendomliga tysta smålöje profetens ord, Es. 62: 6: »O, Jerusalem, jag vill beställa väktare på dina murar, de som ej tiga skola hvarken dag eller natt.» Han delade påfvens peterspenning, såsom han delade sultanens tribut från det heliga landet, och när trosförvanterne förebrådde honom att vara så litet nogräknad, upprepade han: »Vi skola dia hedningarnes mjölk.»