Part 15

-- Och känner ej tullnären mera igen mig? återtog Hagar, själf knappt mindre förlägen, när hon ihågkom deras afsked för tre år sedan, då Larsson presenterade henne i den snäfva nya hastverksklädningen för presidenten Kurck i Åbo.

-- Jag skulle ej fördristat mig igenkänna jungfru Hagar, om jag ej fått höra af hans nåd presidenten, att ... att ...

-- Ja, att tiderna förändrats, inföll den unga hofjungfrun. Det var något brydsamt att nu erinras om Åbo-klädningen, som fordom var helgdagsdräkt för en barfota, men i silke och sammet tager man sådant lätt. -- Jag kände genast igen tullnären och ser, att hälsan har varit god. Tack för sist; det var tullnären, som förde mig ut i världen. Kan jag vara till någon tjenst? Jag kan ej bjuda tullnären upp till mitt rum, det är ej tillåtet, och jag måste nu kläda om mig; fröken har ett litet värdskap i kväll för sin hofpredikant, som skall flytta till Strengnäs.

-- Jag skulle underdånigst ha en liten begäran, men det tör vara olägligt ...

Hagar eftersinnade. Hon tänkte på fru Beata och skulle icke för hela Stockholms slott ha vågat införa en främling i den kungliga våningen. Men där fanns på nedra botten ett mottagningsrum för supplikanter af lägre stånd. Hon anvisade honom detta rum och lofvade snart vara tillbaka.

Tullnären satt där i sällskap med en bryggare och en fiskmånglerska, som väntade på audiens hos köksmästaren. Hans tankar gjorde en rundresa från Stockholm till Turholm, veko i förbifarten in i Kaskas torp och voro strax åter i Stockholms slott.

-- Begriper du något, min gubbe? sade han till sig själf. -- Nästa gång du ser ett pyre ligga i en näfversko någonstädes i ödemarken, så inbilla dig icke, att det alltid skall ligga där! Det tör hända, att du hittar det om några år i sammet och guld i en drottnings följe. Hvarför tog jag inte lyckobarnet till mitt, när det bjöds? Arten satt i henne: fram skulle hon, och fram kom hon. Undrar, om hon är högfärdig ...

Fiskmånglerskan hade sett Hagar på trappan och hviskade till bryggaren:

-- Såg käre far frökens troll?

-- Hvem skulle det vara? frågade bryggaren.

-- Frökens finntroll. Hvar människa vet ju, att otyget flög hitöfver i korpahamn och blef förvandladt till jungfru, när det satte sig på Tre kronor. Det är nu hon där, som vet allting och kan allting. När fröken behöfver veta någonting, säger hon pull pull, så kommer finntrollet och lär henne att läsa bakfram i Guds ord. Intet under, att fröken är så skräckeligen lärd. Men si, korpvingarna växa beständigt ut i ryggen på'na; då säger trollet: mutta tutta, så krypa de in igen under klädningslifvet ... Så länge det nu räcker; inte lär det räcka länge, innan sömmarna spricka ... Bevare oss, när man talar om trollet, är det inte långt borta!

Hagar inträdde i hofdräkt, skygg och motvillig; hon kunde icke vägra att höra sin gamle beskyddare. När hon varseblef sällskapet, grep hon till sitt nyligen återupplifvade förråd af finska. Tullnären talade finska som sitt andra modersmål, och samtalet fördes på detta språk, likasom för att bekräfta alla onda rykten om korpvingarna under klädningslifvet.

-- Undskyll -- sade den så illa beryktade flickan -- jag har ej mer än några minuter lediga; klockan sju är min tjenstgöring. Kan jag vara tullnären till något gagn i Stockholm?

-- Det är så -- anförde Lydik Larsson ödmjukeligen med en beundrande blick på lyckobarnet -- att Betty är nog en husesam hustru, men år och barn, ser nådiga jungfrun, och plikt till kronan, snäfva sportler, dåliga tider ... Jag söker lediga tullnärssysslan i Åbo ...

-- Lycka till!

-- Ja, där som jungfru Hagar ville gunstbenäget gifva en aldrig så liten puff åt lyckans hjul för en gammal tjenares bästa, kunde väl meriterna komma i nådig frökens höga åminnelse.

-- Nu tala de trollspråket, hviskade fiskmånglerskan åt sin granne. -- Ser käre far bucklan på klädningslifvet under högra skulderbladet?

-- Begär tullnären, att jag skall tala med fröken om sysslan i Åbo?

-- Det vore min allerödmjukaste åstundan för Bettys och barnens skull.

-- Det går icke. Begär så gärna, att jag skall flytta Turholm till Riddarholmen! Fröken har intet att skaffa med sysslorna, och jag har intet att skaffa med frökens gunstbevis.

-- Jag trodde -- genmälde Larsson, förnärmad af hvad han ansåg för ogunst och otack -- jag trodde, att en fattig kronans tjenare skulle vara gunstigt ihågkommen från förra tider ...

Hagar blygdes. Hennes svar hade varit så kallt afvisande.

-- Jag glömmer ej, käre Larsson -- tillade hon i blidare ton -- att ni engång varit mycket god mot mig. Det var ni, som gaf mig böcker och lät mig läsa för Petrus Luth. Hvar finnes han nu? Och lefver Cannabis?

-- Min svåger Luth är nu prästvigd och tänker sig ut i kriget som fältpredikant. Cannabis, eller Cambis, som folket säger, fortfar att hålla skola för stenarna på Hertonäs.

-- Har ni hört något från Kaskas torp?

-- Intet annat, än att där finnas många hungriga munnar och bark i grytan. Det sägs, att Jerusalems skomakare varit där i höstas. Jag skall på återvägen hvila min häst vid torpet och berätta för Dordej ... att tiderna ändrats.

-- Ja, ja, säg, att den fattiga flickan, med hvilken hon delat sin sista brödkaka, mången gång hellre ville valla korna i Kaskas torp, än ...

Hagar utsade icke sin mening. Hon framsökte en börs ur sin kjolsäck och skakade ut dess innehåll i tullnärens hand. Det var endast ett litet guldmynt och något småsilfver. Allt det öfriga hade hon slösat bort, utan att minnas hvart.

-- Jag skall skicka mer, sade hon, förlägen öfver den obetydliga gåfvan. -- Hvarför är tullnären i Stockholm? Är det för sysslan? Var ej vred på mig! Jag vågar ej tala med fröken därom, men jag skall tala med presidenten.

Hon hade ännu kvar den förunderliga gåfvan att vinna hjärtan, hvilken Lydik Larsson så ofta erfarit.

-- Jungfru Hagar skall ej göra sig omak -- svarade han, till hälften blidkad -- fastän jag, skam att säga, gjort mig omak med denna resan för hennes skull. Där har ju varit urtima ting i Karis om händelsen i torpet för mer än sexton år sedan, och jag är här för att ytterligare uppsätta mitt vittnesmål för hans nåd presidenten. Jag har ju sett den döda, och jag tänkte strax, att hon var af bättre folk.

-- Och hvad har där yppats vid tinget? Har man hört något namn?

-- Intet namn, som jag vet, men väl andra förunderliga ting.

Klockan slog sju i slottstornet. Det gällde minuten och fru Beata. Hagar hann endast räcka sin hand till afsked och försvann så snabbt, som hade verkligen korpvingarna vuxit ut ur klädningslifvet.

-- Nära var det, att sömmen sprack, hviskade fiskmånglerskan. Hörde ej käre far, huru hon gång efter gång sade: mutta tutta? Bort måste hon, förstås, för att fröken ropade pull pull. Det är väl återigen påfvens katkes hon skall läsa till aftonbön ...

Johannes Matthiæ hade afböjt de ärebetygelser, hvarmed drottningen velat bevisa honom sin erkänsla. Endast ett litet utvaldt sällskap af lärde och andlige var inbjudet till aftonmåltiden i slottet, där man täflade att betyga den nye biskopen sin tillgifvenhet.

-- Eders högvördighets varning i dag skall icke falla på hälleberget, sade Kristina med en vacker blick till sin forne lärare, där de efter måltiden sutto i ett förtroligt samtal. -- Torde hända, att vi, stackars högtuppsatte, mången gång skulle önska oss en ringare lott, än andra föreställa sig. Jag förstår, det är intet berg så högt och ingen dal så låg, som höjderna och djupen i en människosjäl. Men skall ock småfolket, som afundas oss, uppfatta eders högvördighets ord efter deras inre betydelse? Skall man ej tillämpa dem på kronan och adeln?

-- Undskyll min dristighet, svarade biskopen. Inför denna dagens text stå hög och låg lika. Hvad är stort? Hvad är smått? Efter Guds rikes lag är det de i anden fattige, som höra himmelriket till, och de i Gud saktmodige, som skola besitta jorden. Man skall intet förglömma, att det var till fattige fiskare, som Mästaren sade: eder är gifvet att veta Guds rikes hemlighet. Jordisk höghet står fast hårdare mot försakelsen af sig själfvan. Har ock tornspiran längre väg att falla till marken, än löfvet af videbusken. Nådigaste fröken, tag intet illa upp ett afskedsord af eder gamle lärare, som nogsamt vet, hvilka höga gåfvor äro eder förlänade med ett konungsligt sinnelag, för hvilket jag hvar dag prisar Gud. Men de höga gåfvor äro att förlikna vid höga master och segel på skepp, som skjuta starker fart och mycket kränga. Där skall vara mera barlast i dem, än i lågt byggda galejor, och menar jag, att under det skrymmande gods, som regementet med sig för, skall där vara en stark bottenlast af ödmjukhet och hjärtats försakelse. De skola nog finnas, som ropa till eder: fri och myndig, fri och myndig! Men si, fri och myndig är allenast den, som icke trälar under hjärtats vankelmodiga begärelser, utan står frigjord i Guds sanning på eviga fästen.

Kristina åhörde läxan tålmodigt och lugnt. Nu tryckte hon varmt den gamle lärarens hand och sade:

-- Jag tackar ers högvördighet. Vid min tron skall sanningen alltid vara välkommen, helst när hon kommer med så öppen panna som eder. Ni känner mig ... törhända bättre, än jag känner mig själf. När de stora djupen upplåta sig för min fot, skall jag minnas edra ord och ödmjuka mig för att stiga ...

Hon hycklade icke. Hon ville verkligen vara ödmjuk, den sjuttonåriga Kristina ... ödmjuk för att stiga.

20. Askungen.

Hon blef ingen riktig prinsessa.

En ung mans beslut under drufvornas inflytande likna daggmaskarna, som krypa upp i dagsljuset vid regnväder, men krypa vid klar luft tillbaka i jorden. Gustaf Kurck hade rest till kriget i Tyskland med sin faders tillåtelse, utan försök att medföra Hagar. Hon vågade åter visa sig i sin forne beskyddares hus.

Det var en eftermiddag; presidenten Kurck var utgången. Hagar inträdde i den nådiga fruns arbetsrum och fann henne upptagen af det kära arbetet att med egen hand tillklippa vissa små plagg för en väntad ny arftagare. Styfsonen Gabriel, tretton år och student i Åbo redan vid elfva års ålder, tvättade rosten af ett par gamla romerska mynt i sin lärda myntsamling. Egna döttrarna Karin och Märta hängde modern i kjolarna och hindrade arbetet.

-- Mademoiselle -- sade den nådiga frun till guvernanten -- tag vård om barnen; de kunna skada sig på saxen!

-- Nej, nej, Hagar skall berätta en saga för oss! bad enträget den fyraåriga Karin.

-- Berätta något för dem, så lämna de mig i ro! instämde modern.

Och Hagar berättade för barnen om skogen vid Kaskas torp, huru den höga, mörka furan såg ned på myrstacken vid sin rot och huru kungsörnen kretsade högt i luften öfver skogsdufvornas bon. Där var ett stort, mossklädt berg, där trollen hade sin bostad i klyftorna, och när man knackade med en sten på berget, klang det som silfver därinne. Vid foten af berget satt en fattig, barfota flicka i sin tunna kjol och vaktade korna. Hon kallades askungen för att där var en stuga vid skogsbrynet, och där brukade askungen sitta i spiseln och värma sig, när hon frös. När hon gick ut med korna, fick hon ett stycke hårdt bröd; vatten fick hon i källan. En dag, när hon öste vatten i näfverrifvan, såg hon i källans spegel en liten trollflicka, som sade till henne: »Vill du blifva prinsessa, du?» -- »Visst vill jag det,» sade askungen, för hon frös och var hungrig. -- »Gå då till berget,» sade källflickan, »och knacka sju gånger hårdt med stenen. När du knackat sju gånger, skola trollen fråga hvad du vill, och då skall du svara: jag vill gifva eder min frihet.»

Modern smålog åt barnens häpna uppmärksamhet. Unge Gabriel vände sig om från mynten och lät förnimma, att detta var alltför trolskt. Aldrig må askungen varit så tokig att gifva sin frihet?

-- Ja, säg, fortfor Hagar, var det ej trolskt? Men så gjorde askungen. Hon gick till berget, knackade sju gånger, och när trollen frågade hvad hon ville, svarade hon som källflickan rådt henne svara. Då sade trollen: här växer en liten årsgammal rönn. Skär först en springa i rönnen. Skär dig sedan i vänstra lillfingret, så att där kommer en droppe blod. Lägg sedan den blodsdroppen in i springan på rönnen, foga springan tillsamman, och knyt ett starkt band däromkring. Då skall din frihet vara där, så länge den rönnen står, och då skall du blifva en prinsessa.

-- Gjorde askungen det?

-- Ja, det gjorde hon. Och när hon sade till trollen: nu har jag bundit min frihet i rönnen, hörde hon i luften ett starkt susande såsom ett stormväder. Då slog den stora kungsörnen ned på henne och tog henne i sina klor och bar henne öfver hafvet till kungens gård, och så blef askungen nästan en prinsessa. Men riktigt blef hon det icke ändå som andra prinsessor, för att springan i rönnen var icke så hårdt tillbunden, som den skulle vara. Där hade sipprat ett pikku litet korn ut af friheten, och det var stort nog att icke göra henne alldeles till prinsessa, men ändå icke stort nog att frigöra henne från trollen. Och nu går askungen, som är till hälften prinsessa, till hälften barfota, och väntar och väntar. Den årsgamla rönnen har nu vuxit till ett stort träd och bär så vackra, hvita, doftande blommor och så röda bär, men hvad hjälper det askungen? Hennes frihet är ju bunden, så länge rönnen står. Hon väntar i dag och väntar i morgon och väntar i år och i månader, att rönnen skall blifva gammal och murken, tilldess att slutligen den barmhärtiga stormen kommer och blåser honom omkull. Men det dröjer länge, å, det dröjer så länge, länge! Rönnen är nu i sin första ungdomsblomma, och den stackars askungen, som skulle blifva prinsessa, men icke blef en riktig prinsessa, skall kanske blifva gammal och grå, förrän rönnen blir gammal. Hvarför skulle hon binda sin frihet?

-- Men hon skulle gå dit och knyta upp bandet, menade Karin Kurck.

-- Nej, hon skulle gå dit och hugga omkull rönnen, tillrådde unge Gabriel.

-- Jag vet inte. Kanske gör hon det ena eller det andra, svarade Hagar.

Fru Sofi De la Gardie hade efter hand blifvit intresserad af sagan.

-- Mademoiselle -- sade hon åter till guvernanten, som begrundade sagans moraliska tillämpning -- gif barnen deras aftonvard; det är tid att de gå till hvila. Och du, Gabriel, bär den skräpiga myntlådan till din kammare, hon ligger i vägen. Godnatt, mina små!

Förgäfves bad Karin få höra sagan om igen. Modern var öm och god, men ordningen sträng i det Kurckska huset. Barnen kysste sin mor på handen och lydde.

När de gått, betraktade fru Sofi De la Gardie berättarinnan med en moderligt forskande blick och frågade:

-- Är du askungen?

-- Jag tycker ibland så, svarade Hagar.

-- Hvad fattas dig, barn? Har du icke fått allt? Slösar ej fröken Kerstin sin godhet på dig? Har du icke fått lärdom efter ditt sinnes åtrå? Har du ej tillgifna vänner och allt hvad du kunnat önska i dina djärfvaste drömmar? Hvad begär du då mer?

-- Friheten, var det skygga svaret.

-- Barn, barn, det finns ingen sådan frihet, som du begär. Allt måste böja sig, drottningar icke mindre än andra dödliga, ja, mycket mer. Friheten måste vi söka inom oss, icke utom oss. Böja sig frivilligt för Guds och människors lag, vara sig själf och dock kunna försaka sig själf för sin pligt, se där den sanna friheten; det finns ingen annan.

-- Ja, ers nåd ... Vara sig själf.

-- Vara det bästa af sig själf, vara god och kärleksfull, lydig och tålmodig, ständigt sökande nå en högre fullkomning. Du tjenar en lärd och högt begåfvad prinsessa, mitt barn; hon står i allt öfver dig, utom i ett, som _hon_ icke lärt, men som _du_ fått lära. Fröken Kerstin har varit tvungen att böja sig under sin fader, sin moder, sin faster, under riksförmyndarne, under lärare och hofmästarinnor, men icke nog länge och nog strängt för att kunna med sitt själfrådiga lynne böja sig under kronan. Hon är ofriare än du. Du har böjts ända till jorden af fattigdom och värnlöshet allt från din späda barndom: därför kan du nu, under yttre tvång, vara rättsligen fri, om du förstår att bevara det bästa af dig själf. Hagar, jag fruktar, att du är askungen, som ville blifva prinsessa. I dig finnes någonting både medfödt och inlärdt af fröken Kerstin.

-- Stjärnorna säga så.

-- Ja, det klingar ju mycket vackert. Men jag skall säga dig hvad det i grunden är: det är _högmod_.

Hagar kufvade rebellen inom sig och teg.

-- Du har hufvud nog att förstå mig. Har du också hjärta att tro mig? Jag säger icke, att du alltid bort förblifva i en fattig och tjenande ställning, men det var icke lyckligt för dig att komma till hofvet. En prinsessa, som icke är en riktig prinsessa, är någonting mindre än hennes kammarpiga. Hvad man är, skall man vara helt. En half människa är ett oting. Stackars barn, förstår du dig själf? Du är hvarken falk eller dufva, du är en gökunge, lagd i en annans bo, och vill flyga med örnvingar. Fröken Kerstin duger till intet annat än drottning: tag bort drottningen, och hon kan icke sticka en strumpa. Om nu du, som ej är en drottning, vill likna henne, är du ju ingenting.

-- Vendela Skytte var icke heller en drottning.

-- Så gift dig som hon, och blif en förståndig husmor! Askungen gör väl, om hon följer Karins råd och upplöser bandet, icke Gabriels råd att hugga kull rönnen. Vill du flytta till oss, eller vill du blifva judinna?

-- Ers nåd har varit mig huld ... ers nåd har varit mer än en mor för mig ... men här är jag alltid half.

-- Ja, ja, jag vet, men den tid tör komma, mitt barn, när det halfva blir helt, återtog fru Sofi De la Gardie med en rörelse, som intygade, att hon efter hand försonat sig med sin gemåls planer för sonen Gustaf. Med undantag af börden kunde det förnäma Kurckska huset ej önska ett rikare parti eller en presentablare svärdotter.

Presidenten återvände och anförtrodde sin gemål något i enrum. Han var uppskakad af en nyhet, som han nyss förnummit i rådet. En politisk hemlighet af den högsta vikt hade blifvit förrådd, man visste ej huru eller af hvem. Ett rådets beslut, förhandladt för slutna dörrar och utan något annat vittne än rådsherrarne och drottningen, hade samma dag blifvit meddeladt åt ett främmande sändebud, som mindre än någon bort känna dess innehåll. Vissheten därom, att man ej ens vid riksstyrelsens förtrognaste rådplägningar befann sig säker för lejde kunskapare, hade slagit alla med häpnad. Man ville nu uppbjuda hvarje medel att komma förrädaren på spåren och få honom fatt. Lyckades icke detta, var ej allenast rikets säkerhet komprometterad: den ene af rådet skulle misstänka den andre, och sålunda vore den enighet förspilld, på hvilken rikets välfärd hängde.

Mera kunde nu icke yppas, och äfven detta skulle med största omsorg förtigas. En läsare i vår tid torde ana sammanhanget. Peder Vibes kurir, som medförde till kung Kristian IV rapporten om Nils Tungels förmenta upptäckter, hade under någon förevändning blifvit uppehållen vid gränsen och så väl förplägad, att man lyckats åtkomma hans bref, som skickligt öppnades och åter förseglades, sedan man hunnit taga en afskrift. Vibes rapport var försiktig, intet namn nämndes. Visserligen, hade Vibe tillagt, vore hans spejare icke att lita på; han gjorde sig viktig och ville förtjena en god sportel. Men där lästes likväl spejarens utsago, att rådet den 12 Maj beslutit krig mot Danmark. Skulle kung Kristian och hans ministrar tro Vibe eller tro spejaren?

Presidenten mottog i utbyte ett förtroende om Hagar. Flickan hade alltid varit storsint: nu hade hennes oförväntade lycka gjort henne så högmodig, att hon icke mera fördrog att tjena ens drottningen. Hvad skulle man göra? Aflägsna henne från hofvet? Trolofvad med Gösta, kunde Hagar upptagas som eget barn. Hon vore nu i allt öfrigt så adelig vederlike som någon, men börden, börden!

-- Oroa dig icke, genmälde presidenten, jag har funnit en utväg. Fröken Kerstin bråkar med en rannsakning i Finland om Hagars börd. Jag har sörjt för att saken bedrifvits lamt. Man hade kunnat komma till oangenäma upptäckter. Man har uppdagat nya spår af ett brott, men intet om flickans fader. Detta är hufvudsak. Jag har vidtalat riksrådet Erik Ryning, lagman i Sörmland, en ärans man och gift, som du vet, med en Maria Kurtzell, men barnlös. Han är villig att adoptera Hagar mot en liten väntjenst, som jag är i tillfälle att bevisa honom i processen om hans liffländska gods. Man uppfinner ett motiv, en släktskap på vänster hand, och allt är förklarligt. Familjen är gammal adel, namnet ansedt och icke ovärdigt en förbindelse med vårt hus. Kort sagdt, det går af sig själf, men behöfver tid, och dittills bör Hagar ej lämna sin hoftjenst. Hemma hos oss skulle hon möta Barbro och Ingeborg: det går icke. Jag börjar tro, att Hagar lyckas behålla vind i seglen intill drottningens myndighet, och då kan hon själf välja namn. Men Ryning är säkrare: hon må blifva en Ryning.

-- Och juden?

Presidenten höjde på axlarna.

-- Jag gör hvad jag kan för att tillvinna vår blifvande svärdotter hans bevågenhet. Han får det lagligt uppsatta, fullständiga vittnesmål, som han begärt ... Hagar!

Föremålet för presidentens omsorger inträdde, okunnigt om de planer, som smiddes för hennes framtid.

-- Gösta sänder dig en fast hjärtetrogen hälsning, sade presidenten, kyssande henne med faderlig ömhet på pannan. -- Han reste i förgår. När han återvänder från kriget, värdig den han har kär, har han törhända något mera att säga dig.

Hagars kinder öfvergötos af en glödande rodnad. Det var första gången hon erfor, att föräldrarna gillade sonens lidelsefulla böjelse. Det var mer: det var nära nog en förlofning. Hvad skulle hon svara? Ingen hade frågat henne. Hafvets irrande spån måste ju anse en sådan förbindelse för höjden af lycka och ära. Hagar böjde sig och kysste tigande sin beskyddares hand.

Fostermodern slöt henne i sina armar. Fru Sofi De la Gardie älskade denna trotsiga flicka med allt hennes öfvermod, all hennes onyttiga lärdom, alla hennes fel, dem hon nyss så strängt tillrättavisat. Där fanns något hos detta barn från landsvägen, hvilket höjde henne öfver en vanbörding och anslog en fostermoder, som förlät stoltheten, emedan hon själf var så stolt. Ord behöfdes ej nu: mor och dotter förstodo hvarandra. Allt var så klart som en dunkel framtidsfråga kan vara, och så afgjordt som det är möjligt, när den ena hufvudpersonen tiger och den andra väntas tillbaka om några år från ett blodigt krig.

-- Vet du väl -- fortfor presidenten i den förtroliga ton, som var beräknad att upphöja ett nådebarn till en dotter i huset -- vet du väl, att Lydik Larsson från Helsingfors är i Stockholm för att egenhändigt uppsätta och bestyrka vittnesmålen om din födelse?

-- Han har sagt mig, att han söker en syssla i Åbo. Jag beder ers nåd hafva honom i gunstig åtanke.

-- För din skull, för den omvårdnad han visat dig, vill jag göra hvad i min makt står. Det dependerar af kammarkollegium och lärer nog sitta hårdt, efter den gode mannen förut blifvit bötfälld i tjensten. Han har ock medfört protokollerna från tinget i Karis. Där äro tre nya item tillkomna vid rättens rannsakning. Hustru Dorothea Johansdotter erinrar sig, att hon på den dödas linne sett ett märke med främmande stafvar, som liknat det hebreiska Jahveh eller Jehovah på titelbladet i hennes bibel, hvilket bestyrker judens utsago. En gammal knekt har bekänt på sin sotesäng, att när han den natten skjutsat en tung släde från Grabbacka i Karis till Bengsnora gård i Svartå, ha där vid afresan suttit två kvinnor med kusken i andra släden, men vid framkomsten allenast en kvinna, och när knekten däröfver visat förundran, har han fått fyra polska guldmynt med konung Sigismunds bild för att tiga. Yttermera har en af herr Åke Totts ryttare bekänt, att hans herre den natten ridit omkull en ensam kvinna på landsvägen, ej långt från Nyby gård, men som de ridit i skarpt traf för köldens skull, har ryttaren ej hunnit se sig tillbaka, om hon där blifvit liggande eller stått upp. Detta samt öfriga vittnens intyg sändes i bestyrkt afskrift till Ruben Zevi.

-- Har ers nåd förnummit tidningar om min bror?