Part 12

-- Min nådiga fröken -- återtog Kurck -- har täckts infordra mitt underdåniga råd som lagfaren. Men detta intrasslade ärendet har, som ofta timar, två sidor. En domare anställer laga rannsakning och är därtill förpligtad, antingen han lyckas eller misslyckas att utreda härfvan. En statsman frågar sig hvad där klokast och nyttigast är. Jag håller så för, att i bästa fall en missgärning kan bestraffas och barnen komma till sin rätt, men därtill är ringa utsikt. Fastmer är att förutse en långvarig process, där oväntade upptäckter kunna stöta förnäma släkter för hufvudet och brouillera riket med en så mäktig man som Ruben Zevi. Står så en annan utväg att pröfva, nämligen att lägga denna saken alldeles ned, så länge den ännu tyst är, och, om min nådiga fröken för godt finner, försörja barnen.

-- Sade ni inte, att juden vill erkänna dem för sina?

-- Visserligen. Men därunder förstås, att de blifva judar.

Kristina brusade upp på sitt häftiga sätt.

-- Blifva judar? Affalla från sin kristna tro? Inte om han bjöde ett konungarike!

-- Det är ock min underdåniga mening. Men som Ruben Zevi i denna frågan lärer befinnas nog halsstyf, skall man hålla där hårdt på i början och, där ingen annan utväg är, låta honom få pilten. Flickan förblifver i Sverige vid sin tro.

-- Hvad? Juden skulle köpa och vi skulle sälja Urban Niemand för hans systers hemgift! Sälja en själ för att bärga en annan! Och detta vågar en Sveriges kronas rådgifvare säga till mig, som är kristen och svenska kyrkans öfverhufvud! Vet ni väl, herr Jöns, att i min farfars och Upsala mötes tid hade ett sådant ord i rådkammaren kunnat kosta ett riksråd hufvudet?

-- Nådig fröken täckes bemärka, att jag säger detta för nödfall, fortsatte Kurck orädd. Vi kunna ej stänga Urban Niemand i en bur, om han själf vill fresta sin lycka, men vill han det inte, står han i skydd af Sveriges lag.

-- Jag står fast vid ting och rannsakning, genmälde Kristina i afgörande ton. -- Jag vill veta hvem som kastat en sjuk kvinna på landsvägen, om den karlen ock sutte i rikets råd. Brouillera oss med juden? Äro vi så platt vanmäktige, att vi inte töras taga en jude vid öronen? Han skall bekänna allt och förtiga intet. Har han pengar, så ha vi tumskrufvar. Jag har satt mig i sinnet, att Hagar skall få ett namn.

-- Vore det icke bättre, att nådig fröken gaf henne ett namn, än att där yppar sig något otillbörligt om hennes börd? Ett ärligt namn skulle trygga henne mot judens anslag.

-- Och detta säger ni mig, herr riksråd! Gör mig myndig till nyåret, och jag skall adla Jean Holm, om det gör er ett nöje. Vi ha för tjockt adeligt blod här i riket; det torde behöfva spädas ut.

-- Riket skulle med hugnad förnimma, om en drottning med så högt förstånd och så stora naturgåfvor täcktes snarligen öfvertaga dess styrelse, anmärkte försiktigt Kurck, som väl tillhörde det tjocka blodet och höll på dess företräden, men i hemlighet motarbetade Oxenstjernornas öfvermakt.

Kristina skrattade.

-- Riksrådet skall ock få nog af mig, hvad det lider. Men hvar dröjer juden?

Kammartjenaren återvände med budskapet att den vandrande juden lämnat Stockholm julmorgonen klockan fyra, åtföljd af sina tjenare och sergeant Niemand. Slutet af budskapet kom Kristina att glömma dess början.

-- Niemand? Och utan min tillåtelse? Skicka efter honom en kurir med befallning att återvända! Är pojken förryckt? Rymma i det ögonblick jag ville förskaffa honom en officersfullmakt! Nej ... skicka inte efter honom! Han är en landslöpare; han må bli jude.

-- Han har gått mitt underdåniga råd i förväg. Hvad är min nådiga frökens befallning om rannsakningen i Karis?

-- Urtima ting, herr riksråd. Urtima ting.

16. Furstinnan Radzivil.

Jag vill hellre bedragas, än förakta människor.

Början af året 1643 var en tid af ovisshet. Kriget fortfor, ingen blef slagen till marken, ingen vann. Svältande härar drogo fram och åter genom sköflade länder. Torstenson låg förlamad af gikt. Sveriges grannsämja med Danmark löpte fara att drunkna i Öresund. Öfverallt misstro, bakhåll, förställning, hemliga ränker. Vintern var ostadig, rik på naturfenomener, skrämskott och förebud. I Tyskland regnade blod, i Sverige och Finland jagade en eldkula den andra genom nattens öde luft och uppskrämde vidskepelsen. Härar stredo i luften; man hörde underliga ljud ur jordens innandöme. Öfverallt steg en suck ur tidens andfådda bröst: fred, fred! Men ingen ände syntes på kriget. Ryttaren på den röda hästen fortfor att rida med lösa tyglar. Framåt, beständigt framåt öfver brinnande städer och bloddrypande fält ... Ännu var långt till tidernas ände.

Ett rykte gick ut i början på året, att fredsunderhandlarne skulle sammanträda i Hamburg. År 1641 hade man börjat tala därom. I Juli 1643 kom kejsarens ombud, i November Venedigs och Sveriges ena, i Mars 1644 Frankrikes ombud och Sveriges andra, i November 1645 kejsarens andra ombud. Så god tid hade man. Det var som i sjukstugorna: ville ej folken lefva, där de lågo i sitt blod, så fingo de dö. Och när dessa sändebud ändtligen sammankommit, tvistade de i långa månader om fullmakter, rang och titlar. Hvem skulle sitta i högsätet? Hvem skulle kallas excellens?

Den ene kuriren efter den andre anlände till Stockholm nattetid och afsteg vid rikskanslerns massiva, med Oxenstjernska vapnet prunkande port. Något var i görningen, man visste ej hvad. En polsk ädling, en furst Radzivil, uppträdde i Stockholm med svit. Polske ädlingar voro nu lika rare i Sverige, som man under Sigismunds tider fått nog af dem. Konung Uladislaus, som höll på sin arfsrätt till svenska kronan, erkände ingen drottning Kristina. Furst Radzivil väckte i början uppseende. Hvarför kom han? Väl icke blott att betyga sin vördnad för den unga drottningen? Man antog honom vara en nära frände, måhända en son, till den mäktige lithauiske fursten af samma namn. Detta ärelystna furstehus ville törhända vid nästa konungaval utsträcka sin hand efter polska kronan?

Rikskanslern hade sina skäl att smickra lithauerne, men viktigare skäl att icke stöta den polske konungen. Fursten fick icke mottagas officielt: honom skulle bevisas all heder, men enskildt. Han skulle mottagas enskildt af drottningen, enskildt af rikskanslern. Riksrådet Gyllenhjelm skulle lika enskildt inbjuda honom till Karlberg.

Då kom en knut på tråden. Radzivil medförde sin furstinna: där han mottogs eller inbjöds, måste äfven hon mottagas och inbjudas. Hvilken ceremoni skulle därvid iakttagas? Hvilken rang skulle tillmätas furstinnan i bredd med riksfruarna? Hvem skulle gå förut, hvem efter? Hvem skulle sitta högre eller lägre vid bordet? Hvem skulle serveras förr och hvem senare? Icke kunde riksrådinnorna afstå sitt företräde. Sutto de icke officielt öfver alla andra furstinnor än drottningens syskonebarn? Och de skulle förnedra sig att sitta lägre än en liten polsk dussinfurstinna! Omöjligt. Detta var solklart, men skulle den polska gästen vara belåten med andra rangen?

Veckor förgingo under dessa bekymmersamma öfverläggningar. Aldrig hade sjuttonde seklet så god tid, som när det vände ut och in på en etikettsfråga. Det furstliga paret var tvunget att roa sig själf, än med ridter och utfärder, än med aftoncirklar hemma hos sig, där man snart såg det skum församlas, som ett hof och en hufvudstad öfverallt stänka omkring sig.

De furstliga aktierna begynte småningom falla. Underliga rykten kommo i omlopp. Man hviskade om en spelbank, om höga summor och tärningar. Furstinnan var vacker och ville vara ung. Ja, hvad blef man icke med smink och löshår? Var hon icke äldre än sin man? Hade hon ej öfverskridit sina fyrtio? Och hvarför bortlade hon aldrig sina mörkgröna handskar? Tvättade hon sig aldrig om händerna? Vänsterhändt var hon därtill, men liflig, glad och i synnerhet fri, mycket fri. Hon kunde dricka och svära i kapp med gamle öfverstar. Hon tog hvilken kavaljer som helst under armen, pratade tok och knäppte honom, när hon var i sitt bästa lynne, på näsan. Man hade sett henne med egen hand piska upp sina hejdukar. Portvakten försäkrade, att hennes durchlaucht en afton i trappgången egenhändigt undfägnat hans durchlaucht med en vänsterhändt kindpust. Två unge adelsmän, Nils Dufva och Jakob Lindtze, råkade i delo om denna frisinnade fru. Den ene hade kallat henne en gratie, den andre en furie: hvad behöfdes mer för att ränna värjorna genom hvarandra?

Tio år senare hade sådana upptåg sannolikt funnit mera undseende vid Kristinas hof, men nu voro de före sin tid. Drottningen vägrade mottaga furstinnan Radzivil, riksfruarna drogo den redan till hälften räckta handen tillbaka. Fursten beklagades som en man under toffeln, furstinnan tycktes blifva allt mindre nogräknad.

-- Bor inte den polska pigan någonstädes vid Danviken? frågade Kristina en dag, när hon återvände från en ridtur med svit af kavaljerer och hofjungfrur, bland hvilka nu äfven Hagar Ring medföljde.

-- Hon bor i Mörnerska huset, nådig fröken.

-- Nå, Wrangel, har ni också fått tryne och klöfvar af denna Circe? Har ni duellerat _med_ henne eller _för_ henne?

-- Hvarken med eller för henne, nådig fröken.

-- Men tömt ett halft dussin bägare spanskt vin till hennes ära, ej sant? Neka inte; ni rodnar ju som en Vingåkerstös. Ser du, Ebba, man kan ännu rodna i Sverige, det kan man inte i Polen. Wrangel, ni är en patriot, jag hade ej trott er därom. Ni måste lära mig er oskyldiga konst. Det är så rörande att se damer af börd dricka vin som suggor. Vi måste införa det bruket i Sverige. Ja, för herrarne är det öfverflödigt. Edra libationer åt Bacchus skulle på ett år fylla Mälaren intill bräddarna. Men för damerna ... Jag har alltid beundrat Hekate, Tisifone och Megära.

Likasom hade dessa illa beryktade damer från underjorden hört kallelsen, visade sig på den breda nya Norrtullsvägen en annan mötande ryttareskara. Det var den polska furstinnan i rikt med pärlor besatt riddräkt af röd sammet och fladdrande röd plym i baretten, en kammartärna, sex unga svenska herrar och sex hejdukar i de lithauiske ulanernes pittoreska uniform. De sex herrarne droppade skyndsamt bort på en sidogata, när de igenkände kungliga svenska kronan på de mötandes schabrak, men furstinnan med eskorten höll vördnadsfullt stilla vid sidan af vägen för att låta drottningen passera förbi.

-- Wrangel -- sade Kristina till sin uppvaktande kammarjunkare -- ni har så ofta skrutit öfver edra väl inridna hästar. Låt dem nu defilera ... nej, det skall misslyckas ... håll stilla i led med fronten mot mig och hästarnas svansar mot det polska packet!

Befallningen utfördes. Furstinnan Radzivil reste sig i stigbygeln, gjorde en ceremoniös bugning och förde handen till baretten med purpurplymen. Strax därpå räckte hon handen åt sin stallmästare och hoppade ur sadeln, påtagligen i afsikt att närma sig drottningen, måhända begära en audiens ...

Var detta afsikten, så blef den besvarad på ett sätt, som ej kunde missförstås och som icke lätt fann sitt motstycke ens i dessa tider, när den mest cirklade etikett så ofta kunde omväxla med grofheter. Drottningen med sin kvinnliga svit red förbi tätt invid den motsatta dikeskanten, utan att bevärdiga furstinnan med en blick eller en vändning af hufvudet, under det att Wrangel med sina ryttare, som upptogo midten af vägen, vände hästarna mot det polska sällskapet på det vanvördiga sätt, som blifvit honom anbefalldt. Fido fann sig förbunden att likaledes på sitt sätt tolka sin herskarinnas känslor.

-- Jag har öfverträffat Ulysses; jag har tuktat den vänsterhändta Circe med hennes mörkgröna handskar, skrattade drottningen, när hon lämnat de så groft förolämpade bakom sig. -- Medgif, Wrangel, att ni på ett lysande sätt tackat den sköna damen för sist! Rodnar ni inte nu, så förtviflar jag om er konst att imitera Vingåkerstöserna. Blygs ni inte att på detta sätt behandla en supsyster? Hvad skall hon tänka om de svenske kavaljererne?

-- Jag skall ha den äran att korsa en klinga för eders majestäts höga nöje, svarade Wrangel, hvars ridderlighet kände sig sårad af den roll han så motvilligt blifvit ålagd att spela. -- Är fursten en adelsman, skall han i morgon bittida sända mig en utmaning. Endera af oss torde blifva på platsen.

-- Tror ni? Bör inte en furste, som mottager kindpustar af sin gemål, vara tacksam för den lektion ni gifvit henne? Duell, säger ni? Jag förbjuder er det. Svara honom, att ni lydt mina befallningar. Han kan kasta sin handske för mina fötter.

-- Ja, det kan han, nådig fröken, och det skall han troligen göra på slagfältet.

-- Så, så, därom skola vi fråga vår frände Uladislaus ... Såg du henne, Ebba? Det är möjligt, att hon ännu var nykter klockan sex på eftermiddagen, ehuru hon sällan lärer vara det efter åtta. Och hennes kavaljerer, som så vigilant galopperade in på sidogatan! Du kände dem? Säg mig ej deras namn! Jag skall kanske se dem en dag vid hofvet, och jag vill inte förakta dem. Där jag kan undvika det, vill jag hellre bedragas, än förakta människor.

Ännu samma afton fick rikskanslern underrättelse om hvad som timat på Norrtullsvägen. Klockan mellan åtta och nio anmäldes han i slottet.

-- Ers majestät -- sade han, brukande titeln, såsom han alltid gjorde i riksangelägenheter -- det är en allvarsam sak. Fursten är en äfventyrare, som tjenat i alla Europas härar och hitkommit för att söka en anställning i svenska hären. Hans gemål är värd den behandling hon nyss fått erfara, men ovärdig hvarje uppmärksamhet af Sveriges drottning. Konung Uladislaus söker sak med oss. Han skall intet annat vilja veta, än att en hans undersåte blifvit förolämpad på Stockholms gator, och detta af eders majestät personligen. Vi stå till Danmark med handen på svärdfästet; ingenting kan vara oss olägligare, än att nu få oss polacken på halsen. Hur ha vi icke strukit denna jamande katt på ryggen och matat honom med franskt namnam för att vi må ostörda få slå juten i Öresund på hans breda tass. Nu kommer detta skarn till furstinna och förleder eders majestät till en dårskap, jag säger icke mot henne, men mot polackens högfärd. Mellan hans hand och klingan är aldrig långt. Vi måste soulagera Radzivil. Vi afskeda Wrangel från hans hoftjenst och skicka honom, för hans eget bästa, till Frankrike eller Tyskland.

-- Inte med min vilja, genmälde Kristina, och står till att hoppas, inte heller med rådets. Skulle Klas Wrangel, som lydt min befallning, stå för detta till svars? Ställ mig till ansvar; jag är därtill så villig som saker.

-- Och detta säger eders majestät till sin gamle tjenare, som bättre än någon vet hvad han är sin drottning skyldig! Jag säger eders majestät i enrum, att det ej är på landsvägen man tuktar ett lastbart lefverne och minst att en drottning må därtill låta sig ned. Men, myndig eller omyndig, är eders majestäts helgade person för mig och alla det samma som Sveriges rike. Att ställa eders majestät i denna saken fram, det är att ställa riket till ansvar.

-- Wrangel kan inte straffas. Föreslå något annat, om det nödigt skall vara.

-- Ännu har rådet makt att afskeda Wrangel, där så nödigt är för rikets bästa. Men alldenstund ärendet brådskar och jag ogärna vill företaga något, som är för min drottning misshageligt, föreslår jag, att eders majestät skickar Wrangel tidigt på morgonen till fursten och furstinnan Radzivil med beklagande af det skedda misstaget. Hästarna hade blifvit skrämda; man måste betrygga ers majestäts fria passage på landsvägen.

Kristina kunde ej undertrycka ett smålöje.

-- Blef också jag skrämd att rida vägen fram? Jag kan sannerligen inte påtaga mig rollen af ett oskäligt djur. Och därtill -- här återtog hon den höghetsmin, som aldrig förfelade sitt intryck på andra än Oxenstjerna -- därtill har jag ej förr af eder lärt mig att ljuga. Skulle jag säga åt en man eller kvinna, åt hvilken jag visat mitt förakt: förlåt mig, det var ett misstag, det var hästarnas fel; jag hyser för er all möjlig égard och beder om ursäkt för mina hästar!

-- Om så är, återtog rikskanslern kallt, återstår intet annat, än att jag sänder en kammarherre till fursten och låter säga honom hvad min pligt är att säga. Jag skall intet besvära med vidare frågor i detta ärendet och önskar eders majestät en rolig godnatt.

Kristina tog en bok och sökte förgäfves glömma detta förtretliga ämne. Vara drottning och icke få åtnjuta den simplaste undersåtes rätt att visa sitt förakt för hvad man anser föraktligt! Vara drottning och höra en tjenare säga: ni har begått en dårskap, ni måste förödmjuka er, ni måste straffa en oskyldig eller bedja den ni föraktar om ursäkt! Och när drottningen säger: det vill jag inte, svarar tjenaren: då gör jag det i ert namn. Nej ... absolut makt eller ingen. Engång med regeringens tyglar i mina händer, vill jag se den djärfve, som vågar säga till mig: du vill icke, men jag vill, och jag gör det.

I dessa tankar stördes hon af ett utrop från Hagar i rummet bredvid:

-- Nådig fröken! Hvad går åt Fido?

Drottningens favorit, den spanska pudeln från Ludvig XIII, numera en förtrogen äfven till Hagar, vred sig i dödsryckningar på golfvet. Ende djurläkaren, Anders Månsson Biever, efterskickades, men förmådde ingenting uträtta. Fido hade inom en kvart timme slutat sin hoftjenst i Sverige och sitt än icke sexåriga lif.

-- Hvad är detta? frågade drottningen. Fido följde mig på ridturen och var vid det bästa lynne.

Biever svarade:

-- Han måste hafva öfverkommit något hastigt dödande gift.

Gift? Och i de kungliga rummen? Detta måste förklaras. Betjeningen utvisades. Man fruktade fru Beatas mellankomst. Endast Biever, Ebba Sparre, Hagar och Jean Holm invigdes i förtroendet.

Hagar erinrade sig, att hon vid hemkomsten funnit på sitt bord en ask med franska bonbons i form af hasselnötter. Gustaf Kurck hade stundom sändt henne sådana; hon antog dem vara från honom och kastade en bonbon åt Fido, utan att själf smaka på askens innehåll, emedan hon satte föga värde på sötsaker.

Man granskade asken: den bar påskriften Hagar Ring, stilen förvänd. Några af de öfverst liggande, halfmjuka sockernötterna buro spår af nålstygn. Jean Holm sändes till Schmidts apotek Lejonet, det bäst ansedda i Stockholm, med sekret befallning att ofördröjligen undersöka askens innehåll. Man sade sig hafva prickat nötterna för att förvissa sig om där var något giftigt i en flaska, funnen i ett skåp sedan Carl IX:s tid.

Tidigt påföljande morgon anlände svaret. Det var skrämmande. De prickade sockernötterna befunnos alla förgiftade, resten oskadlig. Apoteket Lejonets katt hade matats med en och dött inom tjugu minuter. Giftets beskaffenhet kunde ej utrönas, men förmenades vara aqua tofana, som har hvarken lukt eller smak och mot hvilket intet motgift finnes.

Hvem gällde detta försåt, och af hvem var det anstiftadt? Allt berodde på att tillsvidare hålla saken hemlig. Hvem kunde bevaka hundars glupskhet? Fido hade olyckligtvis råkat öfverkomma råttkakor i någon af källrarna. Det var en ledsamhet, ingenting vidare. Betjeningens tassel nedtystades, likväl ej utan att obestämda rykten spridt sig i staden.

När man tycktes ha glömt den olycklige Fido, frågade Hagar likgiltigt hvem som burit till henne en ask, medan hon var borta på ridturen. Man svarade: en lärgosse från sockerbagaren Stundzli. Hagar gick obemärkt till Stundzli och köpte en ask af samma innehåll som gårdagens present.

-- Edra nötter äro förträffliga. Hvem sände mig asken i går?

-- En förnäm fru.

-- Förmodligen riksrådinnan Kurck?

-- Nej, en främmande, som talade tyska.

-- Beskrif hennes utseende, att jag må veta hvem jag skall tacka!

-- En lång förnäm fru i röd riddräkt, besatt med pärlor, och en röd plym i hatten.

-- Mörkgröna handskar?

-- Ja. Och vänsterhändt.

-- Det var öfverstinnan Berendz. Hon smakade på edra nötter?

-- Vet icke. Hon petade i dem med en nål och gaf gossen en silfverdaler, med befallning att föra asken till slottet.

-- Tack. Jag gissade strax, att det var fru Berendz.

Med detta signalement återkom Hagar. Det kunde ej misstydas. Drottningens vrede från i går upplågade. Hvilken nedrighet! Denna polska piga var mera Hekate, än man kunnat förmoda. Hvilket motiv hade hon att stå efter Hagars lif? Det kunde ej gälla en så obetydlig person; anslaget syftade högre upp. Men hvilken enfald i detta anslag, som ju strax måste återfalla på sitt upphof! Så oskickligt handlar endast en nybörjarinna i giftblandningskonsten eller en som redan i förväg betryggat sin säkerhet.

Innan Kristina ännu fattat ett beslut, anlände kammarherren Svante Sparre med budskap från rikskanslern. Sparre hade fått befallning att framföra drottningens ursäkt till fursten och furstinnan Radzivil, men funnit dem redan embarkerade på ett afgående skepp till Wismar, och hejdukarne hade brådt att föra deras bagage ombord. Det befarade politiska ovädret hade upplöst sig i en hastig flykt.

-- Hvad tror Sparre? frågade Kristina gäckande, med en blick på Ebba. -- Skola vi låta häkta de två rymmarne vid Vaxholmen eller vid Furusund?

-- Jag förstår ej ers majestät.

-- Å, Sparre förstår ganska väl. De bärga sin svenska spelvinst i godt förvar och lämna förmodligen sina räkningar obetalda. Skada på vinåtgången; kronan lider förlust på Stockholms tullar.

Samma dag på aftonen sade drottningen till Hagar:

-- Jag har något att tacka dig för; du har befriat mig från en misstanke. Tror du, såsom jag i början inbillade mig, att den polska furiens anslag var riktadt högre upp, än till en liten bokstäderska i ett visst bibliotek?

-- Ja, nådig fröken. Denna förskräckliga tanke har icke lämnat mig någon ro.

-- Var lugn, Hagarille! Det gäller inte mig; det gäller verkligen dig. Af en händelse erinrade jag mig Lilliehööks rapport och genomläste än en gång fiskarens berättelse från Snappertuna. Din mors förrädiska kammartärna var sannolikt då föga öfver tjugu år och bör, om hon lefver, nu vara fyrtio eller föga däröfver. Hon var vacker, säger rapporten, och bar ett klumpfinger på sin högra hand. En viss furstinna befinner sig nu vid denna ålder, afdrager aldrig sina mörkgröna handskar och är vänsterhändt. Skulle hon möjligen bära ett klumpfinger på sin högra hand?

-- En furstinna, nådig fröken? Det är omöjligt!

-- Hvem vet? Klumpfingrar äro en sällsynt naturens prydnad. En kammartärna, som röfvat en betydlig förmögenhet och törhända förgiftat sin medbrottsling, såsom hon velat förgifta en viss annan person, kan med en sådan hemgift lätt åtkomma en äfventyrare, som inte äger mer än sitt furstliga namn. Jag talar om möjligheter, ingenting mer. O, att jag hade här den behandskade högra handen i en stadig handklofve! Hvarför hon står efter ditt lif? Ja, hvarför gäller ditt lif ett stort arf? Har den vandrande juden vid sina sjuttio år kommit till Stockholm för din skull, hvarför kan ej ett yngre spöke komma i samma ärende?

17. Ridhuset och kyrkogården.

Det är väl, att jag ej är en man.