# Stjärnornas kungabarn 2: De tre En tids- och karaktersstudie från drottning Kristinas dagar

## Part 11

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/stjarnornas-kungabarn-2-de-tre-en-tids-och-karaktersstudie-fran-3823c293/index.md

Klockan var sex, man väntade på aftonvarden, när en omsorgsfullt inpackad låda öfverlämnades till presidenten Kurck. Han läste sin adress under Åbo hofrätts sigill, bröt omslaget och framdrog ett likaledes försegladt skrin med brokiga sirater af halm på lock och sidor.

-- Redan! utropade han. Den vandrande juden har lycka med sjumilsstöflarna. Hans kurir är tillbaka från Åbo på mindre än tre veckor.

Familjen trängde sig kring husfadern. Hvad innehöll detta skrin? Det såg så oansenligt, så bondgrant ut, och likväl hade en kurir skickats öfver ett fruset haf att afhämta det. Men det kunde ej öppnas nu, det gällde tredje mans rätt.

Likasom framtrollad af nyfikenheten, inträdde Jöns Qvast, stammande fram en anmälan, att någon stod därute och begärde företräde hos hans nåd.

-- Säg, att han kommer tillbaka i öfvermorgon!

-- Jag sa-sa-sa' honom det -- stammade tjenaren -- men hva-hva-hvad skulle Ska-Skam låta visa bort sig på-på själfva julkvällen!

-- Det är juden. För honom in i mitt mottagningsrum!

-- Ka-ka-kan han inte nö-nöja sig med en själ mi-mindre? mumlade Jöns motvilligt.

Juden fick företräde. Han förklarade, med många ursäkter för den olägliga tiden, att han nyss förnummit vid Skeppsbron kurirens återkomst och vore så hårdt ansatt af sina affärer på andra håll, att han omöjligt kunde dröja i Stockholm en dag längre.

-- Jag beklagar -- svarade presidenten artigt -- att er härvaro hvarken varit så lång eller så angenäm, som vi önskat. Jag hade hoppats få strax efter jul föreställa eder för rikskanslern, som varit hindrad af göromål, och för hennes majestät, som varit bortrest. Men eder tid är dyrbar; här är skrinet. Önskar ni vittnen?

-- Ja, ers nåd, det är nödigt för domstol. Och, om ni tillåter, Hagar.

Presidenten ringde.

-- Kalla hit Thomson, Pape och Hagar.

De inkallade kommo.

Skrinet öppnades; innehållet befanns orubbadt. Ruben Zevi fattade med darrande hand nålen med silfverliljan, därefter ringen och granskade båda sorgfälligt vid skenet af lampan.

-- Mera ljus, om ers nåd tillåter! Mina gamla ögon ha lidit af sjöresorna.

Fyra vaxljus ställdes på bordet. Juden fortfor under djup tystnad att granska de två klenoderna. Man hörde honom uttala namnet _Claude Ballin_.

-- Det är de rätta, sade han slutligen. Behagar ers nåd låta dessa vittnen bestyrka, att skrinets försegling blifvit bruten i deras närvaro och att innehållet befunnits vara det samma som hofrätten intygat?

Hans önskan uppfylldes. Nu vände han sig till Hagar, som motvilligt och fruktande lydde hans uppmaning.

-- Barn, sade han, betrakta dessa smycken; de ha varit din moders! Denna nål är, på min beställning, smidd af Frankrikes berömdaste mästersmed i två fullkomligt lika exemplar; i hela världen finnas icke flera än dessa två. Den ena nålen gafs åt din mor, den andra åt hennes bror, som blef dödad i Holland, och äges nu af Urban Niemand. Ringen är lika ensam i sitt slag och igenkännes af tre diamanter, som fordom varit tre af de sju ädelstenarna i konung Salomos krona. Deras tretal betecknar Jakobs staf, hvilken gojim, hedningarne, kalla Orions bälte. Din mor fick ringen, när hon fyllde sitt femtonde år. Blif henne värdig, och hennes klenoder skola vara dina, när du vill komma till mig! Skrif då till mig genom bankiren Texeira i Hamburg, och jag skall sända en ledsagare att möta dig där eller i Stockholm.

Ruben Zevi kysste Hagar på pannan, aftorkade med den rutiga näsduken en svettpärla från sin tinning och fortfor, vänd till presidenten, med lugn, vördnadsbjudande stämma:

-- Ers nåd, jag är en gammal man, och mina dagar äro räknade. Är ock sinnad att nu företaga en farlig sjöresa vintertid, hvarför mig lätt kunde något dödeligt tillstöta. Fördenskull och för att betrygga barnens arfsrätt, som torde bestridas, förklarar jag härmed i eder och dessa vittnens närvaro, att dessa två barn, Ben-Oni, som kallar sig Urban Niemand, och Hagar, som kallar sig Hagar Ring, äro rätta barn och arfvingar till min dotter Ruth samt alltså mina dotterbarn. Hvad angår deras arf efter mig, förbehåller jag mig att därom själf råda, men ingen skall kunna åberopa skyldskap med mig framför dessa barnen, som äro de närmaste och enda arftagarne i rätt nedstigande led. Såsom en sista gunst beder jag eders nåd att låta uppsätta och bevittna denna min otvungna förklaring i laglig form, dels för dödsfall och dels för att barnen här lyda under Sveriges rikes lag.

-- Herr Zevi, svarade presidenten, jag skall med nöje efterkomma eder önskan, helst när det sker för barnens bästa, men jag bör icke förtiga två hinder, som stå i vägen för laglig arfsrätt. Jag har icke minsta skäl att betvifla eder förklaring, men lagen fordrar två bevis: det ena, att ni verkligen är den döda moderns fader och dessa barnens morfader, det andra, att barnen äro födda af lagligt äktenskap.

Juden eftersinnade.

-- Hvad angår det första, genmälde han, är det tillfyllest bevisadt, att dessa smycken tillhört barnens aflidna moder. Om jag nu kan bevisa, att samma smycken tillförene varit mina, är icke detta tillräckligt att styrka min förklaring om skyldskapen?

-- Strängt taget icke, var svaret. Men detta bevis kan efteråt förstärkas med andra och tydligare.

-- Nåväl, täckes ers nåd öppna denna ring!

Presidenten försökte öppna ringen; det lyckades icke. Hagar, Thomson och Pape förnyade utan framgång samma försök. Juden tryckte på en omärkbar fjäder, och ringen sprang upp, visande i sitt inre en ytterst fint emaljerad inskrift på hebreiska språket. Det var de rörande orden i Salomos höga visa: »Min älskling, du är i allting dägelig, och på dig finnes ingen fläck.»

Judens ögon fylldes af tårar. Han hade ej sett dessa ord sedan de gåfvos åt henne, den fläckfria, som han älskat så högt. Men åter beherskade han sig. En annan fördold fjäder sprang upp i nålen och visade innanför liljan en ros af rubiner, knappt större än en ärt. Beviset var tillfredsställande. Endast den ömtåligare frågan kvarstod om barnens äkta börd.

-- Ers nåd torde erinra sig -- återtog juden i bestämd ton -- att arfvet af min förmögenhet icke underlyder Sveriges lag. Frågan om arf med bördsrätt kan således ej gälla annat än dessa smycken, och det enklaste är, att jag köper dem för den redan erlagda kautionen af 12,000 daler. Kan denna summa ej, enligt svensk lag, tillfalla barnen, så tillfaller hon mig såsom den dödas fader, när jag tillfullo bevisat min skyldskap, och skall då anslås åt Stockholms fattiga. Är ers nåd ense därom?

-- Jag kan icke bättre bevaka barnens fördel.

-- Då torde vi utbyta kvitton. För öfrigt utbeder jag mig att få deponera hos ers nåd en ränta af tvåhundra daler i månaden för Hagars behof. Och nu har jag alltför länge stört ers nåds helgfrid ...

-- Var förvissad, herr Zevi, om min beredvillighet att tjena en så utmärkt man i hvad jag förmår. Jag fruktar blott, att er trosbekännelse blir ett hinder för barnens öfverlämnande i eder omvårdnad. De äro döpta till vår religion.

Ett hastigt öfvergående uttryck af vrede och smärta röjde i judens inre någonting, som kunde öfversättas med: de hafva dödat mina barn, och nu vilja de röfva ifrån mig mina barnabarn! Men han återtog kallt:

-- Jag reklamerar icke barnen förrän de själfva önska det.

-- Och när de önska det -- fortfor den beräknande statsmannen, inom sig förtjust att äga ett sådant band på penningefursten -- när de önska det, skola utan tvifvel de tjenster ni redan bevisat och än vidare torde bevisa svenska regeringen göra denna beredd till alla återtjenster.

-- Skillnaden är den, ers nåd, genmälde juden, att mina tjenster kosta penningar, då ni däremot icke begär något för edra. Ni skall ej hafva slösat dem på en otacksam. Ni själf står upphöjd öfver allt hvad jag kan erbjuda, men hennes nåd, er gemål, har med edert samtycke upptagit ett fattigt barn nästan från landsvägen i sitt hus och varit för Hagar den huldaste beskyddarinna. Förunna mig som en gunst att få till hennes nåd öfverlämna ett obetydligt minne af hennes godhet mot min dotterdotter!

Och han framdrog under sin långa, vida kaftan ett etui af röd sammet med guldknäppen. En börs åt hvardera af de två vittnena, en välsignande hand på Hagars hufvud, och den vandrande juden var försvunnen i gatornas mörker, förande med sig halmskrinet och dess smycken, som gifvit anledning till detta oväntade besök på julaftonen.

-- Thomson och Pape! sade presidenten till vittnena i den kända ton, som ej tålde en motsägelse. -- Här är bibeln. Tu finger på bok, att ingen af eder må utan min tillåtelse yppa hvad här i denna kväll blifvit eder anförtrodt. Efter min död gäller eden i tio år.

De två tjenarne svuro. Hagar förmanades strängt att bevara sin hemlighet.

Pape vägde börsen i sin hand, såg på handsekreteraren Thomson och frågade, när deras herre gått, hvad Thomson ämnade göra med sin sportel.

-- En glad jul, en ny värja och en ny käresta, hviskade Thomson, rädd att väggarna hade öron.

-- Förr i världen måtte skomakarne haft godt om pengar. Och denne långbente karlen skall Hagar ärfva! Strunt, bara kattguld. Det lönar visst mödan att svära på sådant. Men det ringer till aftonvarden.

Familjen Kurck satt återförenad vid bordet en timme efter det annars så strängt iakttagna rätta klockslaget. Juden blef ett rikt ämne för samtal med låg röst inom familjen. Hagar en judes dotterdotter! Och intet spår af hennes far! Hvad skulle man tänka om en sådan förbindelse? Hvilken börd, stackars barn! Men arfvet, arfvet? Var denne jude så rik? Huru mycket antog man att han ägde?

-- Rikskanslern förmodar, att juden utan betänkande kan köpa hela Sveriges rike med städer, hamnar, egendomar och slott, hviskade presidenten åt sina närmaste, ty han ville icke, att Hagar, som satt vid motsatta ändan af bordet, skulle förvridas i hufvudet af sådana utsikter.

Förvåning och häpnad. Allas blickar sökte den oförmodade arftagerskan, som af uppträdet med juden endast erfor känslor af fruktan och nedslagenhet. Hvad var en drottnings present mot en sådan julgåfva! Unge herr Knut kände sin forna vänskap vakna, och herr Gustaf fann ingen anledning att låta sin bortsomna.

Presidenten Kurck bar i sin bröstficka någonting, som han ej kunnat vägra emottaga, men som sårade hans stolthet. -- Desse penningejudar tro sig kunna behandla oss som jämlikar! -- Han sparade judens gåfva, tilldess att han senare på kvällen befann sig i enrum med sin gemål.

-- Sofi -- sade han, framräckande etuiet -- här är en julgåfva från den vandrande juden äfven åt dig.

Fru Sofi De la Gardie kunde icke undertrycka ett utrop af öfverraskning. Det var en _collier_, ett halsband i guld af det utsöktaste arbete, rikt besatt med ädelstenar af olika storlek och i midten en stor, glänsande smaragd af sällsynt skönhet. Få furstliga personer kunde berömma sig af att äga ett sådant smycke. Presidentens erfarna öga uppskattade smaragden ensam till ett värde af 30,000 daler.

-- Men detta kan jag ej bära, det är ju för en drottning! utropade mottagarinnan, i det hon lät smycket i hennes hand kasta blixtar i ljusskenet.

-- Ja -- skämtade hennes gemål -- vore du icke en furstlig persons vederlike, skulle jag förstå dina betänkligheter, ty rådet är betänkt på att utfärda en ny förordning mot skadeligt öfverflöd. Men hvad kan man ej tilltro Hagar? Hon är född under ett gökträd och guddotter till en fé. Jag önskar, att våra töser hade en sådan gudmor.

-- Jag förstår icke ... colliern ...

-- Medgif, att det är en fésaga. En okänd tiggerska dör någonstädes i ödemarken och efterlämnar två de konstrikaste klenoder jag någonsin sett. Två öfvergifna barn komma till världen i det uslaste kyffe och befinnas vara arftagare till den rikaste man i Europa och alla de fem världsdelarna. Riksrådet Kurck med gemål upptaga en trasunge i sitt hus, och trasungen betalar deras omvårdnad med juveler. Du kan bära smycket, Sofi, det är rättfånget gods, men det är öfverflödigt att man känner dess ursprung. Har du märkt, att Gustaf gör Hagar sin kur?

-- Tyvärr. Gustaf blir ingen statsman; han kan ej dölja en flik af sitt hjärtelag. Hans böjelse är så ärligt pojkaktig, att han kan kompromettera sig för betjeningen.

-- Du lugnar mig. Jag befarade, att det var en af dessa flyktiga ungdomsdårskaper, som sätta en lika dåraktig flickas välfärd på spel, och jag tål intet gyckel med Hagar. En allvarsam böjelse är något annat. Vi skola tänka därpå, Sofi. Den dag torde komma, när furstar täfla om denna nu så ringaktade flickas hand.

-- Hennes börd! Hennes namn!

-- _Découverte d'Amérique!_ Hennes far är okänd och sannolikt död för längesedan. Man tillverkar en far, såsom man uppritar ett stamträd och adlar ett namn. Det kostar icke en hundradedel af flickans arf. Skada, att drottningen har två år till myndig ålder. Hagar står för ögonblicket i gunst, men huru länge, det är en annan fråga.

-- En jude!

-- Jag kan bevittna, att flickan är döpt. Det svåraste blir att besegra den gamle ockrarens halsstarrighet i denna punkt. Hjälper ej annat, må han få pojken, och vi behålla flickan. Det är sant, att han i sådant fall gifver pojken brorslotten, och Hagar får nöja sig med en furstlig hemgift. Men jag är ense med dig, att trosbekännelsen är det första villkoret för en förbindelse med vårt hus.

-- Hvilket hasardspel! suckade Sofi De la Gardie.

-- Det är kärleken som spelar hasard; man skall låta klokheten blanda tärningarna, svarade statsmannen.

15. Köpare och säljare.

Du skall aldrig draga ett svärd mer.

Två långa veckor efter slottsbranden låg Urban Niemand, sväfvande mellan lif och död, i sjukstugan på Norrmalm. Brännskadorna läktes, men en lunginflammation hotade att sluta hans unga dagar. Han låg öfvergifven och glömd: drottningen, nyss så nådig mot honom, var upptagen af det furstliga bilägret och resan till Upsala. Hagar besökte ett par gånger sin bror och tröstade sig, på sin ålders lätta sätt, med hoppet att han snart skulle blifva frisk. Fältläkaren kom en gång om dagen, rynkade ögonbrynen och befallde åderlåtning, tilldess att de blodlösa pulsarna icke hade något mer att gifva. Vaktkarlen trampade ut och in med klampande träskor, tre eller fyra sjuka hostade i samma rum, medan två andra lågo utsträckta på magen och rafflade med tärningar. Hundar slogos på gården, vindsluckorna knarrade för blåsten, ett kallt drag banade sig väg genom de otäta fönsterspringorna. En sjukstuga på drottning Kristinas tid liknade våra dagars fint fernissade, välskurade, luftiga sjukhus ungefär som en bondes stallspilta liknar en marmorkrubba. Allt var tillkommet likasom på försök och var dock ett framsteg i jämförelse med intet; bekvämligheterna ytterst primitiva, luften beräknad för lungor och stillheten för nerver, hvilka kunna fördraga allt. »Hvit kalf och rö, vill han ej lefva, får han dö.» Breitenfelds tält var ett lusthus mot denna sjukstuga. Hellre hade Urban Niemand än en gång velat utsätta sin arm för sågen.

Det var dock en seg lifskraft i denne skenbart så klene pilt. Efter hand började lungorna återtaga sin normala verksamhet, brandsåren voro alla läkta, ingenting tycktes hindra ett snart återställande. Men fyra veckor efter branden kom oförväntadt en ny fara. Ögonen hade tagit skada af elden, och lunglidandet kastade sig på dessa angripna nerver, såsom dess nyckfulla art ej sällan är.

-- Hvad? Ser sergeanten mig icke? frågade en morgon fältskärn, som nu i läkarens ställe skötte konvalescenterne.

-- Nej, sade gossen.

Läkaren tillkallades, undersökte ögonen och förklarade, att allt skulle blifva bra med blyvatten. När detta ej hjälpte, pålades kospillning, därefter svingalla. Därefter inhälldes brännvin i ögonen, och när de endast förvärrades, ingneds alun. Nu hade ögonläkarekonsten uppnått den tidens yttersta gräns. Domen lydde: synen förlorad, intet att göra.

Vara sexton år, uppfylld af lefnadsmod, törstande efter bragder, i gunst hos en fältmarskalk, i gunst hos en drottning, viss om segrar, framgång, ära, och vara blind! Det var icke möjligt.

Den gudfruktige gamle fältskärn klappade patienten medlidsamt på axeln och upprepade:

-- Kan icke hjälpa't, det är en slät julklapp. Sergeanten är blind. Bed till vår herre och frälsare, som föddes i denna natten, att han öppnar förlåten, han som kan det!

Urban Niemand reste sig upp i vredesmod för att slå den eländige, som vågade döma honom till lifstids mörker. Han slog i den toma luften, sprang några steg, snafvade mot en säng och hörde en vresig röst fråga: »Hvad har du här att beställa?»

Det var slut med Urban Niemands kurage. Han trefvade tillbaka till sin säng, kastade sig på halmen och snyftade högt.

Röster hördes, steg bullrade. Ville någon tala till honom, kanske beklaga honom? Han vände sig bort för att icke svara. Hvad angingo honom människorna? Ingen kunde hjälpa honom, alla hade öfvergifvit honom. Och Gud, som han hört omtalas, hvem var Gud? Han trodde sig förstå det en gång, när öfverste Gordon läste bibeln för honom, men det var så längesedan; han mindes så litet. Kamraterne i fältlägret brukade säga, att Gud var nog bra, när han gaf seger och godt byte, men icke var han alltid att lita på. Hvad skulle denne Gud bekymra sig om en stackars blind? Snarare då den underliga stjärnan, som Urban ej kunde förgäta. Men henne skulle han aldrig mera se, och hon skulle aldrig mera se honom ...

Dagen gick. På kvällen inbars en julgran. Nya steg närmade sig den blinde, men denna gång varsamt; inga stampande klackar; tysta, mjuka skosulor. Någon satt på kanten af sängen. En sval hand med många rynkor fattade hans.

-- Urban Niemand -- sade en röst högt öfver hans hufvud på böhmisk tyska -- har du läst om Tobias?

Intet svar.

-- Tobie fader var blind i åtta år och fick af Herren sin syn tillbaka. Menar du, att Herrens arm sedan dess är förkortad? Tro på Hans makt, och du skall återfå synen!

Urban tyckte sig hafva hört denna röst, som talade ord af förhoppning. Han vände sig mot den talande.

-- Känner du mig? Jag är Ruben Zevi, din morfader, som har dig kär och från hvilken du rymde till kriget. Min son, hvarför svek du mig?

-- Joas gaf mig en häst; jag trodde, att ni befallt honom det. Förlåt mig, om det var mot eder vilja! snyftade gossen. -- Han var nu i sitt veka lynne och kände ett oemotståndligt behof af kärlek, af tröst.

-- Joas gaf dig en häst? Jag förstår ... Ben af mina ben och blod af mitt blod, jag förlåter dig allt, till och med otack, endast du åter vill vara min son. Hör mig nu, Urban Niemand, ty det är en faders ord till en lättsinnig son, och betänk hvad jag säger dig. Min Gud och din Gud har skickat dig en olycka, som ingen i detta landet kan bota. Och vet, han har skickat dig henne för att rycka dig bort från gojims styggelser och återföra dig till ditt folk. Jag är gammal vorden, och se, jag har kommit så långa vägar i mörker och köld, öfver haf och land, för att uppsöka dig och din syster. Hon är än till en tid fången i Moabs snaror. Herren förlosse henne från jägarens pil! Men dig, min son, vill jag återföra till ditt folk. I dig skall Rubens släkte återupplefva, och du skall vara min högra hand, såsom din syster skall blifva mitt vänstra hjärta. Vill du följa mig?

-- Jag är soldat, fader Ruben, jag är dragon. Jag kan intet annat, jag vill intet annat. Fältmarskalken har utnämnt mig till sergeant ...

-- En blind soldat! Hvad gör fältmarskalken med blinda dragoner?

-- Ingenting, ingenting, suckade gossen. Sitta till häst och vara blind! Höra kommandot: hugg in! ... Höra trumpeterna smattra, hästarna gnägga, lansarna knaka, huggvärjorna korsa hvarandra och vara blind, blind! -- Nya snyftningar kväfde hans röst.

-- Och om du får din syn tillbaka, vill du då afsvärja kriget och blifva min Ben-Jamin, såsom du härintills varit min son Ben-Oni?

-- Om jag återfår synen, sadlar jag i blinken min häst, rider till fältmarskalken och rapporterar: Excellens, Urban Niemand är tillbaka i tjensten!

-- Ligg då där som en onyttig krympling, jag kan ej hjälpa dig! utbrast juden med en vrede, som var uppriktig endast till hälften.

-- Nej, hjälp mig, hjälp mig, käre fader Ruben! Jag skall göra allt hvad ni vill. Jag skall taga afsked, när vi få fred; jag skall rykta edra hästar, jag skall vara er sämste stalldräng, men låt mig tjena, medan vi ännu ha krig!

-- Om jag tror dig och hjälper dig till din syn, skall du åter svika mig, såsom du svek mig i Regensburg. Hvad skall jag göra med en sådan vindflöjel? Men ... det finns ett medel. Du skall få din syn, du skall få rida, när du behagar, men du skall aldrig draga ett svärd mer, ty den stund du det gör, skall Herren förlama din högra arm.

-- Min högra arm? -- Och Urban tänkte på den fruktansvärda sågen vid Breitenfeld.

-- Herren hjälper ingen, som ej vill hjälpas. Vill du följa mig, med villkor att aldrig mer draga ett svärd i hedningarnes krig?

-- Ja, sade den olycklige blinde, efter en hård strid med sig själf. Hans hemliga tanke var: kommer dag, kommer råd.

-- Är du ock stark nog att i denna årstid företaga en resa till Göteborg och därifrån öfver hafvet till Holland?

-- Ja, fader. Men först måste jag uträtta generalmajor Slanges order i Finland.

-- Det kan du icke. Berätta mig allt, och jag skall besörja en annan budbärare.

Urban redogjorde för uppdraget.

-- Godt. Du reser med mig. Läkaren ser en obotlig patient med nöje resa. Vet du väl, att det i kväll är de kristnes julafton?

-- I fältlägret vet man så litet om jul.

-- Jag kommer från Hagar. Känner du denna nål?

Den blinde öfverfor med fingrarna silfverliljan, som juden räckte honom. Det var hans nål, och likväl bar han sin nål instucken under liftröjan. Juden jämförde noggrant de båda liljorna och syntes tillfredsställd.

-- Urban Niemand, gör dig beredd att följa mig i morgon bittida klockan fyra!

* * * * *

Andra dag jul efter gudstjenstens slut lät drottningen kalla till sig presidenten Kurck och meddelade honom Knut Lilliehööks rapport. Presidenten fann saken påkalla ett urtima ting i Karis, där alla vittnen skulle förhöras på ed och till protokoll inför häradsrätten. Stränga efterspaningar borde anställas efter de två förrädiske tjenarne, såframt desse ännu lefde och befunne sig inom riket. Drottningens förmodan vore sannolik, att den sjuka kvinnan blifvit utkastad ur släden på landsvägen, hvarefter tjenarne med det röfvade godset flytt till Ryssland. Det återstod att förklara hvarför kvinnan, som troddes vara rik och förnäm, hade kommit till torpet i fattiga kläder. Detta, äfvensom tjenarnes signalement och ett senare hågkommet märke på den dödas arm, borde utredas af vittnesmålen.

-- Och är till att märka -- fortfor Kurck -- att jag i denna saken förnummit ett beaktansvärdt item af bankiren Ruben Zevi, som folket tror vara den vandrande juden. Zevi har låtit, mot kaution, hitföra från Åbo de kostbara klenoder, som den döda kvinnan bar hos sig, och inför vittnen betygat, att dessa klenoder tillhört hans dotter Ruth. Han har, likaledes för vittnen, förklarat Urban Niemand och Hagar Ring vara hans rätta dotterbarn, de där vore närmast att honom ärfva. Men om barnens fader, eller om dessa varit af äkta börd, har han ingenting velat bekänna.

-- Han _måste_ bekänna, herr riksråd, han _måste_.

-- Det faller sig något betänkeligt att därtill nödga en man som Zevi. Fast bättre vore att därtill förmå honom med fog och lämpa. Om min nådiga fröken täcktes förunna honom en audiens ... Men det torde ske snart, ty han lämnar i dagarna Stockholm. Hans bostad är vagnmakaren Lundins gård på Söder.

Drottningen ringde och gaf befallning att genast afhämta juden till slottet.

Medan man väntade, fortfor rådplägningen.