Part 1

SAMLADE SKRIFTER

AF ZACHARIAS TOPELIUS

FEMTONDE DELEN

STJÄRNORNAS KUNGABARN

ANDRA DELEN

G. W. EDLUND. HELSINGFORS.

STJÄRNORNAS KUNGABARN

EN TIDS- OCH KARAKTERSSTUDIE FRÅN DROTTNING KRISTINAS DAGAR

AF ZACHARIAS TOPELIUS

ANDRA DELEN

G. W. EDLUND. HELSINGFORS.

STOCKHOLM. Alb. Bonniers boktryckeri 1899.

ANDRA DELEN. DE TRE.

1. Vågornas lekboll.

Spegla dig i din motbild!

Den 16 September 1642 gick hennes majestäts örlogsbrigg Andromeda till segel från Åbo med destination till Norrköping, för att där utbyta sina sexton malmkanoner mot lika många järnkanoner af billigare metall och den förbättrade konstruktion, hvilken kronans kommissarie herr Louis De Geer nyligen begynt tillverka efter modeller från holländska flottan. Andromeda hade rykte om sig att vara en af kronans styfvaste sjöbåtar och fick nu tillfälle att visa sin öfverlägsenhet. Hon befann sig på höjden af Gotska Sandön, midti Östersjön, när hon öfverraskades af dagjämningsstormarna och nödgades ligga hårdt upp i vinden för att hålla kurs på det gentemot liggande Norrköping. Östersjön är, som bekant, ett lättsinnigt haf: det uppröres lätt och kan lika hastigt åter lugna, men efter ett utbrott af vresigt lynne äro dess kuster betäckta med spillror.

Det var middagstid, regnbyar, och sydvästvinden, som hade fritt spelrum öfver den vida flackan af öppet haf i söder, tillväxte i raseri, när han pressats tillsamman i Kalmar sund, slekt Ölands kalkdamm och tagit ett bocksprång öfver nordvästra kusten af Gotland. Det gick hög sjö, Andromeda låg för styrbordshalsar och sökte förgäfves komma under skydd af svenska vallen. Hon krängde starkt, doppande sina rår i den hvita vågen. Däcket låg snedt; där behöfdes balanserkonst att röra sig och att lyda en order. Allt hvad löst låg ombord rullade öfver åt läsidan; den ena sjön efter den andra slog fräsande öfver babords bog. Men fram skulle Andromeda; hon var af finskt virke, byggd på Räfsö varf utanför Björneborg. Och likasom detta icke hade varit nog att intyga hennes nationela halsstarrighet, fördes hon af unge Herman Fleming, hvars hela släkt var känd som den envisaste af alla envisa finnar.

Herman Fleming var son till den berömde riksamiralen Klas Fleming och från barndomen uppfostrad till sjömansyrket. Stadd på utrikes resor för att utbilda sig till sin faders efterträdare, hade han, tjugutre år gammal, denna höst tillfälligtvis besökt Villnäs gård i hemlandet, när Andromeda kommenderades till sjöss, och utbedt sig att få föra briggen öfver till Norrköping. Det var hans första lärospån som befälhafvare; fram skulle båten, och fram skulle han, om det ock blåste stickor.

Den unge sjömannen liknade icke sin älskvärde fader; han var tvär och frånstötande, sådan han sedan gjorde sig hatad af sitt stånd som reduktionsman och en af de mest inflytelserike stormännen under Carl Gustafs regering. Men han var klok, förslagen och djärf, han kunde trotsa ett tidehvarf, såsom han nu brottades mot Östersjöns vågor. Han hade nyss öfvertygat sig, att kanonportarna i lä voro tätt tillslutna. Nu satt han med ett tåg om lifvet på akterdäck, med den stadiga, trumpna blicken riktad än på rorkarlen, än på den i en masurbytta likaledes fastsurrade kompassen.

-- Hvad nu, Parainen? utfor han häftigt mot rorgängaren. -- Fäller du af? ... Fäll i Helsingland icke, karl! Lofva!

-- Focken lefver, var det lakoniska svaret.

Parainen var en gammal väderbiten för detta strömmingsfiskare från Pargas och hade smakat saltvatten alltsedan han förmådde lyfta en åra.

-- Skot an där borta! ... Och du, becktröja, håll strecket! Västsydväst till västen! Han friskar i.

-- Han går mera på syd, när vi preja vallen, djärfdes rorgängaren anmärka, i det han med ett fnurrigt grepp lydde kommandot och lofvade upp.

Briggen reste sig stampande med en våldsam ryck mot vågsvallet och krängde strax därpå för en ny vindstöt. Seglen backade, en störtsjö, högre än sina föregångare, slog öfver bogen och öfverstänkte en kvinnlig varelse, hvilken satt längst fram vid bogsprötet och skyddades af den sammanrullade ankartrossen.

I detsamma hördes ett brak. Däckskanonen i lovart ytterst mot fören hade lossnat i sina surrningar och rullade med lavetten tungt mot läsidans reling. Ett ögonblick ännu, och han skulle med sin ofantliga tyngd hafva krossat bordläggningen, lösryckt en spant ur briggens sida, tagit öfverhalning och störtat i hafvet. Men i rätta sekunden kastades i hans väg ett ekblock, som legat i närheten, och detta lyckades hejda kolossens lopp.

-- Fäll! ljöd kommandot.

Briggen föll af två streck för vinden och reste, likasom dragande andan, sina rår ur vågsvallet.

Befälhafvaren skyndade med några matroser till fören och lyckades häkta förrädaren, som så när hade vållat briggens undergång. Det var ett snabbt, men tungt arbete. För hvarje ny krängning gjorde den upproriska kanonen försök att slita sig lös. Han stegrade sig, han stångades som en sårad buffel, han krossade båtsmannens lår och klämde blod ur styckjunkarens naglar. Ändtligen var han fången. Man såg till, att de öfrige bufflarne ej fingo göra leken om, och Andromeda var räddad.

Herman Fleming betraktade ekblocket och den kvinnliga skepnaden, som stod darrande bredvid honom, höljd i en våt läderkappa.

-- Det var ett raskt tag, det där med ekblocket! anmärkte han med blidare ton, än han vanligen brukade. -- Hvad gör du här?

-- Jag läser, svarade skepnaden, kastade tillbaka en flik af kappan och lät se ett ungt, vackert flickansikte, som skrattade för att dölja ett par förstulna tårar af skrämsel.

-- Läser? Midti störtsjöarna? frågade den unge befälhafvaren med oförställd förvåning.

-- Det var för mörkt där nere, och tiden blef lång, sade flickan.

-- Det kallar jag att vara läshungrig. Hvad är det du läser? Förmodligen Sankt Britas underverk?

Och Fleming tog småleende en genomblött bok, som flickan ej hann nog hastigt dölja under sin kappa.

-- Latin! _Tacitus!_ utropade han vid en blick på titelbladet. -- Läser _du_ latin? Men hvem är du då? Är du -- och han antog en aktningsfullare ton -- är ni en af jungfrurna Kurck?

Hon svarade icke. Hon slank lätt som en ekorre in i den trånga kajuttrappan akterut och var försvunnen. Andromedas förvånade unge befälhafvare hade ingen tid att följa henne; briggen tog i anspråk hela hans uppmärksamhet. Han beslöt att vid första tillfälle göra sig närmare underrättad om de passagerare han tagit ombord i Åbo.

Andromedas befälhafvare kände den förnämste bland dem, presidenten i Åbo hofrätt, riksrådet Jöns Knutsson Kurck, hvilken nyligen blifvit utnämnd till lagman i Västergötland och Dal samt begagnat tillfället att öfverresa till Sverige med kronans fartyg, som erbjöd mera bekvämlighet. Fleming hade äfven betygat sin vördnad för presidentskan, den förnäma och fint bildade Sofi De la Gardie, och för äldsta dottern jungfru Barbro, som sades vara förlofvad med herr Gustaf Evertsson Horn. Men Herman Fleming var ingen damernas riddare och vårdade sig föga om en bekantskap med presidentens öfriga talrika följe. Han hade åt familjen Kurck och dess tjenare afstått sin egen kajuta och allt disponibelt rum på akterdäck, medan han själf nöjde sig med en styrmanshytt midskepps, tyckande sig därmed hafva bevisat passagerarne all den höflighet, som tillkom deras höga samhällsställning. Fartygets akterdel var, enligt dåtidens bruk, upphöjd, såsom i våra dagar en holländsk koff, och lämnade utrymme för två kajutor öfver hvarandra. I den öfra, som var försedd med ljusa, men nu mot vågsvallet tillbommade fönster, bodde familjen Kurck i fyra sidoafdelningar, mellan hvilka låg en liten salong, den så kallade kajutkampagnen. I den undra kajutan, som upptog några trånga och mörka sofplatser mellan förrådsrummen, logerade tjenarne. Andromedas passagerare hade nu lefvat instängda under hårdt väder på sjette dagen i denna sjömansbostad, försedde från Åbo med alla förnödenheter, som den rike presidenten ej ville umbära ens under en sjöresa.

All förtänksamhet å passagerarnes sida för deras välbefinnande kunde likväl ej hindra, att ju deras nödtvungna arrest var allt annat än angenäm. »Fängelse med möjlighet att drunkna» -- lydde den korta beskrifning, som C. A. Ehrensvärd ett århundrade senare gaf om en sjöresa. Familjen Kurck fick erfara alla obehagligheterna af en sådan tillvaro. Det är icke nöjsamt att se golfvet i sin bostad uppresa sig nästan vinkelrätt, medan väggen antager skepnaden af ett golf och öfverplaggen på motsatta väggens knaggar resa sig spöklikt ut i vinkel mot väggen. Det är lika litet behagligt att vid en måltid få fat och tallrikar med deras innehåll i sin famn eller att väckas ur en orolig sömn af motsatta sidans bord, stolar och tvättkommoder, hvilka företaga sig utflygter på egen hand mot den sofvandes bädd. Där kunde ju icke allt fastläsas, spikas eller surras med rep. Presidenten Kurck hade nöjet att se sina mårdfodrade kragstöflar, dem han medtagit för höstkylan, företaga en promenad, utan innehåll af fötter, från hans säng till den motstående vägglisten och därefter, genom ödets underbara skickelser, lika fotlösa vandra tillbaka till hans säng igen. Utan tvifvel var det rådligast att vid en så ostadig tillvaro blifva liggande där man engång låg, hvilken försiktighet familjens medlemmar också tålmodigt underkastade sig, med de få variationerna af en dryck vatten eller en bit sill i stället för de medförda läckra anrättningarna, utan att dock lyckas förekomma allt inre uppror. Men de olyckliga tjenarne och kammarpigorna, hvilka, själfva redlösa, måste våga sig ut på dessa golf som voro väggar och väggar som voro golf, för att betjena sitt redlösa herrskap, sågos ofta stupa under bördan af sitt nit och krumbukta sig utan all skyldig respekt i de mest vidunderliga ställningar.

Under all denna bedröfliga vedermöda på Östersjön hade endast en bland passagerarne fötter, händer och hufvud nog i sin makt för att icke blott reda sig själf, utan ock vara en försyn för sina illa medfarne reskamrater. Det var samma unga flicka, som nyss visat så mycken rådighet vid Andromedas bog och som stundom fick den vederkvickelsen att smyga sig upp på däck för att där, midt under störtsjöarna, fördjupa sig i en kär bok. Hennes smärta, behagfulla gestalt var som byggd på stålfjädrar. Ingen krängning, intet sluttande plan bragte henne ur jämnvikten: hon tycktes skapad att gå i taket, såsom en fluga. Och hon var öfverallt, där hon behöfdes bäst -- än hos herre, fru och barn, än hos de fotfallne tjenarne, än med en bägare vin eller vatten, än med en styrkande matbit, än med en handräckning, där ingen annan förmådde det, än åter med ett muntrande ord, en förhoppning om snart slut på vedermödorna. Tjenade hon sina nödställda likar af ömhet, af deltagande, af ett tjenstvilligt hjärtelag? Kanske, kanske icke. Människohjärtat innesluter många fördolda djup. Var det deltagande, så var det måhända blandadt med andra känslor. Det smickrar ungdomens stolthet att ensam stå rak, där alla andra stappla och falla. Det är också en öfverlägsenhet att ensam förmå tänka och handla med hufvud, hand och fot till sitt fria bruk, när alla öfriga ligga ofria, bundna i vanmakt. Utred denna psykologiska gåta den som förmår! Fullkomlig själfförsakelse är den högsta, men också den sällsyntaste af alla dygder. Det finnes blott _En_, som kunnat det helt. »Jag såg lifvets träd, och dess löf voro alla förvissnade, blott _ett_ var grönt.»

Skymningen inbröt. Flickan trädde in i den öfra kajutan, hvilken belystes endast af en dinglande taklampa, och förnam genast en häftig ringning, som påkallade hennes bistånd. Det var presidentskans ringklocka. Den nådiga frun låg där hjälplös och gråtande, nervöst otålig i den öfvergifna belägenhet, som för henne var så ovanlig.

-- Finnes här ingen lefvande varelse? Jag har ringt en half timme, och ingen hör mig. O, jag dör, vi förgås, och de stackars barnen, lefva de än? Gå, Hagar, se åt, om de äro vid lif, och hjälp dem, du, som ensam kan röra dig! Min Gud, hvarför skulle vi gifva oss ut på detta förskräckliga haf? Fartyget går i stycken, det kan ej uthärda, vi skola aldrig se Sverige mer, det är ute med oss!

Hagar -- ty det var hon, det var hafvets vilsna spån, lekbollen för lifvets vågor, den fader- och moderlösa från Kaskas torp -- Hagar sprang till barnens hytt, fann dem sofvande, fann guvernanten i det bedröfligaste läge på golfvet, men utan fara för lifvet, och återvände till presidentskan med denna lugnande underrättelse.

-- Unga jungfrurna sofva, mademoiselle de Meran är sjösjuk, det är ingen fara alls, nådig fru. Vi närma oss svenska kusten; före dagningen ha vi lugn sjö, och i morgon äro vi lyckligt i Norrköping. Hvad befaller ers nåd? Några droppar _essentia dulcis_? Eller kanske en bit stekt sill? Ers nåd har ej spisat något sedan i förgår.

-- Hagar -- sade den hjälplösa frun, midt under gråt och suckar bemödande sig att lägga band på sin otålighet -- jag har ej alltid varit god mot dig, och du har fel, barn, stygga fel ... Men jag har låtit dig känna din ställning mer än jag bort. Ser du, det är för att presidenten varit för svag för dig, och det har ej varit nyttigt för dig ... Du är ett underligt barn, Hagar ... Jag inbillar mig ibland, att du har ett hjärta ... som nu ... Jag är stundom nära att hålla af dig ... som nu, när du ensam tjenar och uppmuntrar oss alla. Kom hit, jag vill kyssa dig ... så! Hör åt, om presidenten behöfver något ... och gå sedan till barnen, lämna dem icke! Jag fruktar, att om vi än en gång upplefva en så fruktansvärd stöt, som för en stund sedan, skola de små kastas ur bäddarna och slå ihjäl sig.

Hagar gick med en undrande, ovan känsla. Hon hade för två år sedan upptagits som ett värnlöst barn i presidentens hus. Den nådiga frun hade icke varit elak emot henne, men alltid lika kall, lika fordrande, lika tillrättavisande, som presidenten varit eftergifven och nästan faderligt öm mot sin guddotter. Presidenten Kurck var lika lärd, som han var mäktig och rik; han kunde ej dölja sin svaghet för detta begåfvade barn; han gjorde allt för att bereda henne den undervisning hon så högt efterlängtade och som stod att få hos den nya akademins professorer i Åbo. Men under allt detta hade Hagar i det förnäma huset varit ett mellanting mellan fosterdotter och tjensteflicka, i studerkammaren en prinsessa, i familjen mindre än guvernanten, mindre än kammarjungfrun, afundad, klandrad, misstänkt af tjenarinnorna, som rättade sig efter den nådiga frun, smickrad af tjenarne, som följde sin herres föredöme. Barnen stodo på Hagars sida; de äldre sönerne för, döttrarna mot. Hennes öde var att misshaga sitt eget kön och behaga det andra.

Hon följde familjen Kurck till Sverige i samma ovissa mellanställning af hälften fosterdotter, hälften domestik, klädd som döttrarna och delande familjens måltider, men i öfrigt skickad i alla sysslor med tjenarne. Nu glömde hon allt för glädjen att få se något nytt och storartadt, att få se detta Sverige och dess hufvudstad, hvilka icke blott för det aflägsna, underordnade Finland, utan ock för månget mäktigare europeiskt land vid denna tid hägrade på afstånd som en vagga för hjältar, en strömmande källa af kraft och snille.

När Hagar trädde från hytten ut i kajutkampagnen, mötte henne en löjlig syn af mänskligt elände. Pressad af vinden, hade briggen fortfarit att kränga betydligt, sopande hafvet med sina rånockar i lä. På kajutans lutande golf kraflade en mänsklig varelse, badande i en rödaktig vätska, som luktade starkt krusmynta, ett då vanligt preservativ mot sjösjuka. Hagar igenkände hofmästaren Antonius Pape, nu som alltid väl friserad, i krås, livré, knäbyxor, silkesstrumpor och skor med silfverspännen, såsom etiketten fordrade vid presidenten Kurcks hof, men i en allt annat än hofmässig belägenhet. Bredvid honom låg en sönderslagen karaff, hvars skärfvor sårat hans högra hand och som troligen innehållit rosenvatten, prepareradt med mynta. Den olycklige hade, i ett öfvermått af nit, fördristat sig ut på det hala för att bereda sin husbonde en vederkvickelse och låg nu där som en halshuggen tupp, hvilken fläktar med vingarna, ur stånd att resa sig.

-- Hvad är det? hördes presidentens röst från hytten.

-- Ack, nådig herre, förlåt, jag är dödens man; jag blöder ihjäl!

-- Det är icke farligt, det är en rispa i handen, försäkrade Hagar, under fåfänga försök att uppresa den fallne.

-- Ack, du söta lilla ängel, hjälp mig nu i min sista stund; du ser ju mitt blod rinna i bäckar på golfvet! kved den olycklige hofmästaren, i det han grep flickans hand och för hvarje rullning af fartyget åter tumlade kull med hufvudet ned i läsidans grop. -- Hjälp mig på fötter, kära kattunge, eller låt mig åtminstone dö med hufvudet uppåt, jag har redan fått slag! Du är ju så godt som mitt eget gudbarn; jag har varit med på din kristning, du lilla välsignade tatterska!

I detsamma erinrade han sig, att hans herre med mera skäl kunde göra anspråk på titeln af gudfar, och tillade:

-- Ja, jag menar hans nåds guddotter, och si därför måste du hjälpa mig, när jag låter mitt lif för min husbonde ...

-- Pape skulle krypa långs väggen till trappan, så skall jag hjälpa honom till hans säng; icke dör han af den rispan, tröstade Hagar med illa dold munterhet.

Hofmästaren följde rådet och lyckades slutligen uppnå den säkra hamn, som han aldrig bort öfvergifva.

Hagar knackade på presidentens dörr.

-- Stig in!

Den mäktige magnaten låg där lika hjälplös som hans ringaste tjenare, men han behöll sitt klara hufvud och var klok nog att i stillhet invänta bättre tider.

-- Befaller ers nåd något? Hennes nåd är orolig för ers nåds hälsa.

-- Säg henne, att jag mår väl och beder henne gifva sig tålamod. Huru befinna sig barnen?

-- De hafva ätit en smörgås och sofva redan.

-- Godt, vi böra snart få sikte på svenska vallen. Fartyget tog en törn för en timme sedan?

-- Briggen lofvade för tvärt, seglen backade, en kanon tog öfverhalning. Det är öfver och ingen fara.

-- Huru gammal är du? frågade presidenten, som nu hade god tid att tänka på allt.

-- Jag var tretton år och ett halft, när ers nåd sade till mig: Du får läsa!

-- Således snart sexton år. Hagar, det är tid att du får ett tillnamn. Hvad vill du heta?

Hagar teg. Det var samma fråga hon engång ställt till sin bror; det var lifvets adresskort, namnstämpeln, som engång skulle tryckas på framtidens hvita blad. Och hon hade velat svara, som brodern svarade: kalla mig _Ingen_! Men hon svarade efter en stunds tvekan:

-- Ers nåd vet det bättre. Jag är hemma från stjärnorna.

-- Du har ett mödernearf, återtog presidenten. Låt se ... om du skulle kalla dig Ring ... Hagar Ring? Jag vill tänka därpå. Godnatt.

Sedan Hagar framfört budskapet att hans nåd befann sig väl, tog hon sitt nattläger på golfvet utanför barnens dörr med den våta läderkappan under sitt hufvud. Briggen fortfor att kränga, och taklampan, som följde dess rörelser, spred ett flämtande, oroligt sken i den mörka kajutan. Den trötta flickans tankar domnade bort, och snart låg hon försänkt i ungdomens lyckliga sömn, Lethes glömska, där alla sorger försvinna.

Fram mot morgonen begynte gycklande drömmar sin vanliga lek. Hagar var åter ett spån, som flöt i det vida hafvet. Våg jagade våg i ändlösa rader och öfversköljde henne med skum. Än steg hon högt mot himlen, än låg hon åter begrafven i djupa dalar, värnlös, viljelös, maktlös, vågornas byte. Om hon dock kunde gripa fatt i en klippa, när hafsfloden gick förbi, en klippa, en köl, ett flytande vrak! Hon behöfde ett fäste. O, hvar fick hon ett fäste i vida världen?

Hagar var ett barn, sjön hennes vagga; hvarför upphörde vaggan att gunga? Hon hörde i sömnen ett rasslande dån från briggens förstäf och vaknade strax därpå af en förunderlig stillhet. Hon vidrörde med handen kajutans golf; det låg nu i vågrät plan; det lutade icke mer. Hon satte sig upp och öfvertygade sig vid lampans matta sken, att hennes hand icke bedragit henne. Allt var tyst, allt sof. Icke ett ljud af gnisslande tåg, icke ett brus af böljor och storm.

Nyfiken stod hon upp och gick ut till kajutans trappa för att erfara hvad detta betydde. Det var ännu mörkt, men himlen var stjärnklar. Hon kunde på något afstånd urskilja en dunkel rand, som höjde sig öfver hafvet. Dess betydelse kunde ej missförstås; det var svenska vallen, det var kusten af Östergötland. Briggen Andromeda hade ankrat, sannolikt för att invänta dager vid inloppet till Norrköping, och red nu för sitt ankare i en lätt bris, som knappt krusade vattenytan. Parainens förutsägelse hade gått i fullbordan: sydvästen hade i kustens närhet gått öfver på syd och tillåtit briggen att hastigt närma sig målet för sida-vind.

Nattluften var sval. Hagar gick in för att kasta sin kappa öfver sig och återvände till trappan. Briggens däck syntes öde; endast benet af en halfsofvande utkik stack fram öfver märskorgen. Masterna reste sig med sin spöklika tackling i okända höjder och skuggade däcket. Kanonerna sofvo som lydiga barn: de behöfde ej mer sina starka surrningar. Utsikten öfver den stjärnklara himlen och det mörka hafvet var praktfull. Hvarje tindrande stjärna tycktes droppa ned i vågsvallet, försilfra dyningens glittrande rygg och därpå åter försvinna i skuggan.

Hagar hade älskat stjärnorna så långt hon mindes tillbaka. Stod hon icke i en hemlighetsfull släktskap till dessa nattens strålande lyktor? Hade de ej varit hennes förtrogna allt från Turholmens ensliga berg, när hon ville lära sig känna himmelens trappor? Ja, hon förstod dem, och de förstodo henne bättre än människor, bättre än hon själf. De rannsakade hennes outgrundliga inre, de kände den oroliga, törstande, sökande, längtande, forskande, fridlösa ande, som bodde i henne, och de visste dess mål, som hon själf icke visste. Hon hade vuxit bort från sin första fostermoders fromma barnatro; hon sökte icke, eller trodde sig icke mera söka den Gud, som utstrött på fästet dessa skinande världsklot. Hon sökte med vetandets hela törst det oändliga utom henne och inom henne, men det antog icke mera för henne en personlig gestalt; det förlorade sig i tillvarons dunkla djup, i företeelsernas oöfverskådliga mångfald. Hvarifrån kom hon? Hvart gick hon? Var hon hemma från stjärnorna, hvarför var hon då här? Och gick hon till dem tillbaka, hvem gaf henne vingar? Intet svar, intet fäste. Hvem var hon? Hvarför fanns hon i världen? Hon sökte i det förgångna och i det närvarande. Öfverallt fann hon endast den flytande spånen, vågornas lekboll, stjärnornas hittebarn.

Så underligt det kan tyckas, tänker man sådana tankar mera vid femton år, än vid femtio. Men Hagar hade icke varit ett barn på ungdomens gräns, om hon länge förmått irra i dessa öde tankerymder. Hon stirrade på den stora, klara stjärnan, hennes lifs stjärna, med hvilken hon varit förtrogen allt sedan augustikvällen på berget vid Hållviken. Svara mig du, ty du måste veta det! ... Stjärnan såg tillbaka på henne och likasom flöt in i henne. Hon tyckte sig simma i ljus; hennes tankar förlorade sig åter i halfvakna drömmar ...

Stjärnan -- icke hon på himmelen, utan hon, som flutit in i den drömmande flickans själ -- fick ord och sade till henne: