Part 8

-- Han tog Grebben, som herr Åke gaf mig att rida, när Klas fick Pilen. I stället fick jag ett halt sto. Det blef i mossen. Greger sa': nu skall du köra oxarna. Svarta tjuren var ilsken, ja, han stångades så, så! Jag hade yxan, jag slog benet af honom. De satte mig i hundstallet ... Fyra dagar satt jag i hundstallet och fick intet annat än hundarnas mat. Så bröt jag mig ut och låg gömd på hövinden. De skulle skicka sex ryttare till Lavila. Matts Lång sa' till mig: kom ut, Bennu, gör musköterna rena! Ja, jag kom ut, jag satt på bakgården med musköterna, när Greger kom med piskan emot mig. Är du där, din tattarehund? sa' han; jag skall lära dig rymma! ... Kom icke hit! sa' jag och höll musköten emot honom. Han kom ... jag sköt ... han föll ... jag sprang. Göm mig, Hagar, göm mig! De äro efter mig; jag sprang hela natten.

-- Du skulle ha klagat för herr Åke ... skrifvit!

-- Skrifvit?

-- Jaså, du kan icke skrifva. Kan du läsa?

-- Mor lärde mig stafvarna förr, men dem har jag glömt.

-- Hvad kan du, Bennu?

-- Rida, fäkta, skjuta, jaga, dressera hundar, kasta kronvägg, tärningar ...

-- Å, sådant där! Hvart tänker du rymma?

-- Vet inte. Kanske till Åbo. Jag har fått en nål af grefvinnan ...

Hagar eftersinnade. Hennes lärdom dunstade bort som en dimma för den öfverhängande faran. Hon var beslutsam och djärf som brodern, men mycket mera utvecklad till sitt förstånd.

-- Ja, de skola förfölja dig, de skola söka dig här. Du kan ej rymma till Åbo, det är lång väg, de skola hinna fatt dig på vägen. Men till herr Åke ...

-- Herr Åke ligger svårt sjuk på Lavila. Klas är där.

-- Då finns det ej annan råd, än att rymma till Tyskland. Vid Skuru i Pojo ligger Henderssons transportskepp, som endera dagen skall segla till Tyskland. Dit måste du för brinnkära lifvet. Har du penningar?

-- Jag har sex daler insydda i min jacka. Herr Åke gaf mig dem, när jag skickades bort från Lavila.

-- Det är bra, mycket bra; jag har icke en kopparslant.

-- Men om de komma nu ... nu? -- Och gossen betraktade skogen med skrämda blickar.

-- Gå, tvätta dig först vid bäcken, dina fötter blöda af språnget. Lämna där din jacka och dina byxor. Jag kläder mig i dem och lämnar åt dig min kjol. Komma de, skola de taga _mig_.

-- Men de slå dig, Hagar, de binda dig, de bortföra dig.

-- Sicken, hvad skola de göra med mig? Sinka ej nu, fort! Sigfrida kommer att hämta mjölken. Jag har legat med korna vid fållan i natt.

Gossen följde rådet. Om en stund voro båda barnen förvandlade, han till flicka, hon till gosse. Flickans kjol släpade långt ned till fötterna; gossens spinkiga benkläder räckte ej långt nedom knäet. För att fullborda toiletten kammade och benade Hagar sin brors hår med en tallkvist. Man kan hjälpa sig utan kam.

Medan hon var upptagen därmed, erinrade sig Bennu något i hans tanke högst betänkligt.

-- Icke kan jag rymma i flickkläder till Tyskland! Icke taga de emot en flicka på skeppet!

-- Å så! Jag springer hem efter min helgdagskjol ... Nej, jag går hem i linnet. Du skall få dina gosskläder i ett knyte.

I detsamma hördes bakom dem en klingande röst:

Och kejsarens döttrar, de kommo från Rom, de hade en påse med läkedom, de hade lavendel och rosmarin, guldkäraste min!

Sigfrida stod där med stäfvan och betraktade förvånad de främmande barnen. Det var Hagar och icke Hagar, Bennu och icke Bennu.

De voro upptäckta; det stod ej att hjälpa. Hagar fattade raskt sitt beslut.

-- Känner du icke igen oss? Tyst, tala icke om för någon kristen själ, att du sett oss här! Jag har lånat min kjol åt Bennu för att elaka människor söka honom, och nu måste han bort, långt bort! Spring fort hem, tag min helgdagskjol eller låna mig den sämsta du har; Bennu måste få sina kläder tillbaka. Vänta ... han är hungrig. Gif honom brödet, som är för min morgonvard! Jag möter dig på skogsvägen. Fort, säg åt ingen; jag skall sedan tala om det för mor!

Sigfrida var fjorton år, äfven hon, men hur olik dessa två! Ljushårig, from, god, blomstrande frisk, oskyldig, vek, hjärteglad, utan lärdom, utan sorger, vuxen i skog och mark som en bofink i fredadt bo. Hon visste ej huru kär hon haft Bennu, förrän hon saknade honom. Nu såg hon honom så underlig åter. Men hon frågade icke, hon räckte honom ej sin hand, hon fällde stäfvan, där brödet låg instucket, hon föll honom om halsen, kysste honom, rodnade med detsamma starkt och sprang utan ett ord sin väg för att uträtta Hagars ärende.

Gossen i flickkläder såg förundrad efter henne. Han förstod icke kyssen, han förstod blott, att de förr varit goda vänner. Sedan han flydde från Kaskas torp, hade han glömt hvad kvinnlig ömhet var, till dess att han på Lavila kände någonting varmt kring sitt hjärta, och värmen kom den gången nästan så högt som från solen.

-- Ät och drick mjölk! sade Hagar. Vi ha två mil till Skuru.

Bennu intog sin systers plats som vallflicka, medan hon gick att möta Sigfrida. Han åt, men det smakade icke. Det rasslade i skogen; han vände sig darrande ditåt. Tramp hördes af hofvar ... nej, det var en fåle, som i sin glada ungdomsyra tog sig för att galoppera i beteshagen. Intet ljud af förföljarne. Den annars så oförfärade gossen var rädd för ett fallande löf. Han hade för första gången gjort bekantskap med den fruktansvärda makt, som beherskar äfven den modigaste, äfven den mest förhärdade -- samvetets makt.

Hagar återvände, ånyo förvandlad till flicka, med broderns kläder i ett knyte, och nu var det två systrar, som vågade sig öfver genvägar ut på den farliga landsvägen till Pojo. Vandringen lyckades utan äfventyr. Man erfor sedan, att förföljarne från Gerknäs tagit vägen åt Lavila.

Hagar hade öfverlämnat åt Sigfrida omsorgen om korna och följde flyktingen ända till Skuru. Där återtog Bennu sin manliga dräkt. Syskonen uppsökte fartyget, som låg segelfärdigt till Stralsund. Hagar förde underhandlingen med skepparen Hendersson. Gossen skulle öfver till Tyskland.

-- Hvarför icke? svarade Hendersson. Sex daler för frakt och kost.

-- Sex daler för en så flink skeppsgosse, som gör nytta för en matros? Ni skulle fråga hvad han begär i månadspenning!

Skepparen skrattade.

-- Pysen går ju så bredbent, som ville han rida på bogsprötet. Men får gå för fem daler. Vill han icke? Nå, fyra daler, det är mitt sista pris.

Underhandlingen slöts med tre daler i passagerareafgift. Bennu hade således tre daler kvar att söka sin lycka i den okända världen. Ingen huld eller skyld, icke ens en bekant, skulle räcka den fader- och moderlöse sin stödande hand. Han var hafvets flytande spån, utan strand eller fäste, prisgifven åt alla vindar och böljor i den stormiga tiden, när svallvågen bortsköljde länder och riken, klippfasta borgar och de tryggast rotade existenser i den mänskliga tillvaron.

-- Gå till Stålhandske eller Wittenberg! förmanade systern. Jag har hört sägas, att de äro hemma från våra trakter; de skola mottaga dig.

-- Men om de fråga mitt namn ... min faders namn? Om de kalla mig tattare? invände Bennu, och hela hans kropp skälfde af blygsel vid hågkomsten af det misstänkta dunkel, som låg öfver hans namnlösa härkomst.

Hagar bleknade. Där var den stora frågan vid fjorton år, denna fråga, som redan länge kastat sin mörka skugga öfver de båda syskonens unga lif, fastän ingen af dem ännu vågat vidröra henne. Nu kom hon och fordrade svar.

Ännu i nittonde seklet, när den egna förtjensten mer och mer träder fram som den ende rätte mätaren af personligt värde, fortfar ett aktadt namn att vara det rikaste arf en man eller kvinna efterlämnar åt sina barn. Sextonhundratalet var så genomträngdt af bördstraditionen, att äfven den högsta adeln, som numera bar släktnamn, fortfor att tillägga faderns dopnamn till sonens eller dotterns. Namnlös var mer än vanbörding, hvarmed adeln ville beteckna en ofrälse; namnlös var ärelös. De oäkta barnen, hvilka hela sitt lif igenom buro sin moders namn som en skymf, hade dock något att stödja sitt dopnamn vid. Men hvad voro de, som icke ens buro sin moders namn, som, likt hundar och kattor, ej buro något tillnamn alls?

Man mognar brådt, när man bär något sådant på hjärtat. Hagar var icke ett barn mer, när hon hårdt tryckte sin broders hand och sade till honom:

-- Du skall göra dig ett namn! Tag dig ett! Välj dig ett namn, hvar du finner ett, från dagen eller natten, från stjärnorna eller från kriget! Lydiken har berättat mig, att vi äro stjärnornas barn. Har du sett stjärnorna falla? Vi ha fallit ned med någon af dem.

-- Jag vill heta _Ingen_, svarade gossen sorgset, under det förkrossande intrycket af sin öfvergifna belägenhet.

-- Nej, välj något annat! Du skall ej vara ingen, du skall vara allt. Men hvad namn du än tager dig, Bennu, så minns, att du gör det stort och berömdt! Det finns intet förmer, än att vara stor och berömd. Du skall icke vara Ben-Oni, du skall vara mer än Ben-Jamin, du skall vara Josef, för hvilken solen, månen och elfva stjärnor bugade sig. Si, då skall ingen fråga din faders namn. _Ditt_ namn, som du själf gjort, skall vara mer än faders och moders; det skall gå genom världen såsom ett stjärnfall. Och då, Bennu, skall du minnas en, som aldrig kan blifva stor och berömd för annat än att hon är _din_ syster ... Farväl!

Hon räckte brodern sin hand till afsked.

En underlig, främmande man, en lång, skäggig krigare, stod lutad mot balustraden på landningsbryggan. Han sade till Bennu:

-- Hvad heter du?

-- Ingen.

-- Jag menar, hvems barn ären I?

-- Ingens.

Mannen vände sig till Hagar:

-- Hvad säger gossen? Äro edra föräldrar döda?

-- Vet icke. Vi ha inga föräldrar.

-- Skall gossen till Tyskland?

-- Ja.

-- Till hvem?

-- Det veta vi icke.

Den främmande betraktade Hagar med forskande blickar.

-- Kan du läsa?

-- Ja.

-- Har du läst om Tobias' ledsagare?

-- Ja. En ängel.

-- Jag skall blifva för gossen hvad ängeln var för Tobias.

Nu var det Hagar, som forskande och förvånad betraktade den främmande mannen. Aftonsolen sken i hans underligt djupa ögon. Han ingaf förtroende. Hagar fick mod att fråga om han var skickad från stjärnorna.

-- Kanske, sade främlingen. Jag skall ledsaga gossen. Kom, Ingen!

Och han ledde den halft motsträfvige unge flyktingen öfver landgången ombord på skeppet.

Nu fick Hagar ej dröja längre. Sorgsen vände hon åter på väg till torpet. Hafvets våg, som ryckt med sig den ena flytande spånen, kastade den andra tillbaka mot stranden. Skulle de någonsin mötas mer i tidernas strömdrag?

11. Halmskrinet.

Den dromedaren ryms inte i mitt bo.

Hagars stjärna hade gått ned öfver Turholm. När vintern kom, sedan Lydik Larsson bortskickat flickan, i afsikt att ännu ett år betänka sig, innan han tog en fosterdotter, kände tullnären sig åter ensam under de långa kvällarna. Han bodde nu i staden. Det föreföll honom, som blefve mörkret med hvarje år svartare, huset tomare, han själf knarrigare och de vackra silfverdalrarna i hans kassakista allt mera spöklikt pockande. Han ledsnade att beständigt höra dem skramla: mera! mera! Att de ej blygdes! De voro ju redan många nog för en ensam man. Inträdde han i stugan, hade Lisbet Wolle glömt att tända brasan. Gick han i mörka förstugan, misstänkte han en tjuf bakom dörren. Sökte han tjenarne, funnos de icke där de skulle finnas, och deras arbete befanns försummadt eller slarfvigt uträttadt. Spinnrocken stod med nedhasadt snörband, lintotten frågade: hvar är värdinnan? Väfstolens ränning skrek efter inslag, spolen hittades under skåpet som leksak för katten. Lisbets gröt var vidbränd, fisken halfkokt och mjölken surnad. Husbondens toilett befann sig i ett allt annat än vårdadt skick; knapparna bortfallna, strumporna söndriga, tullnärens skjortor i skrifvarens kista, skrifvarens skjortor i tullnärens draglåda. Själfva tullens dyrbara långa kolumner lågo ej där de skulle ligga; det hemgjorda bläcket, kokt på galläpplen, blef allt brunare och obeskrifligare; gåspennan tycktes doppad i talg. Det gick icke. Hela huset förenade sig med den föregående talaren, lintotten. Alla dammiga vrår, alla odiskade fat, alla sopor och sysslor instämde i samma förtviflade fråga: hvar är värdinnan?

Tullnären stod icke längre ut. En solskensdag på vårsidan 1638 klädde sig Lydik Larsson i sin bästa blå rock med de gula mässingsknapparna och anmälde sig som friare hos Betty Luth. Fick han korgen? Visst icke. Ingen holländare hade snabbare klarerats vid Turholms tullbrygga. Samma dag visste hela staden, att fattiga Betty, som väfde hemspunnet lärft för sex öre alnen, numera kunde kläda sig i finaste kammarduk. Lika hastigt följde bröllopet tre veckor därefter. Petrus Luth utpinade af alla de nio muserna ett latinskt fröjdekväde, och Sara kallade sin man Abraham herre. Allt aflopp lyckligt; fattig blef rik, och rik blef rikare. Lärftsväfverskan fick en knarrig, men godsint änkling; änklingen fick en husesam hustru.

Två år därefter, i början af sommaren 1640, förnams på Turholm den späda rösten af en nykomling, en dotter. Lydik Larsson fröjdade sig åt en arftagerska och tänkte vid sig själf: hvilken bondtur, att jag icke drog tattareflickan till huset!

Snart skulle han dock påminnas om tillvaron af ett barn lika rotlöst som snöflingan, där hon sväfvar mellan himmel och jord. Han stod på sin tullbrygga, mönstrande in- och utseglande fartyg, när en fiskare från Snappertuna räckte honom ett bref. Det var skrifvet på ett groft, skrynkligt papper, som luktade starkt ingefära och lät förmoda, att det i sig förvarat denna omtyckta krydda, hvilken användes som ofelbart hälsomedel mot många slags krämpor. Utanskriften lydde:

»Til Wälachtade Lydikhen i Helsingeland thetta.»

Handstilen var prentadt prydlig och brefvets korta innehåll, när man korrigerat några snedsprång i stafningen, följande:

»Lydikhen skulle nu taga flickan; intet får jag händer med henne.

Dordej.»

Taga flickan? Det var så dags! Tullnären stoppade vresigt brefvet i rockfickan och beslöt att icke göra sig därmed vidare omak. Han hade engång begärt barnet, och Dordej hade svarat: »Taga _henne_ ifrån mig! Vet ni, att Thomas är hennes laglige förmyndare?»

Några dagar förgingo, men Lydik Larsson lyckades ej slå ur hågen Dordejs prent. Var han ej flickans gudfar? Hade han ej beundrat hennes sällsynta naturgåfvor? Skulle hon ej göra honom heder, om han gåfve henne uppfostran? Nej. Hvad skulle Betty säga därom? Och hans eget barn? Platt ingen reson att numera upptaga en fosterdotter.

Händelsevis kom en trasslig rättegång att öka tullnärens bekymmer. Till adelns privilegier hörde nämligen rättigheten att tullfritt utskeppa sina landtbruksalster och införa vissa varor för eget behof. Denna rättighet gaf anledning till grofva underslef. Helsingfors' borgare klagade hos generalguvernören, att kringboende adelsmän i sitt namn utskeppade och införde andras varor, hvarmed de gjorde lika förfång åt stadens handel som åt kronans tull. Generalguvernören grefve Per Brahe var icke den man, som ville göra intrång i adelns rättigheter, men han höll strängt på ordning i landet. Han upptog klagomålet, lät anställa räfst och befallde rättegång inför Åbo hofrätt, efter ju adelsmän ej kunde dömas af lägre domstol.

I denna trassliga sak invecklades Lydik Larsson som tulltjensteman och var tvungen se till huru han själf kunde två sina händer rena. En vecka sedan han mottagit Dordejs bref såg han sig nödsakad att resa till Åbo, landvägen för att ej fördröjas af motvind på sjön.

När han närmade sig Karis, fick han anledning att ihågkomma sin guddotter.

-- Jag vill se till, hvad jag kan göra för henne, tänkte han vid sig själf. Hon blir fjorton år, hon kan få tjenst som barnflicka, men icke hos mig!

Torpet fanns på sin plats. Det såg bofälligare ut, tiderna hade blifvit sämre. Barnen voro ute i arbete. Dordej spann, Thomas murade bakugnen, som hotade instörta.

-- Guds fred!

-- Goder dag, Lydiken! Det var hederligt; jag visste han skulle komma. Sitt ned!

Och Dordej afröjde tegelstensgruset från bänken, medan Thomas, utan att afbryta arbetet, bortlade stillatigande mössan från sitt hufvud, som började gråna.

-- Nå, hur är det? Dåliga tider, prack och bekymmer hvart man vänder sig! Hagar gör eder omak, Dordej?

-- Gör hon? Jo men. Inte kunde jag tro det, Lydiken, den tiden ni var beskedlig mot barnet. Men si, man skall inte mena sig vara visare än Gud. Han vet hvar det fåfängliga hjärtat sitter; dit siktar han, och där träffar han bättre än skyttens pil. Fröjdebarn kan bli sorgebarn. Var hon inte mitt pärlegull och mitt silkesbarn, förmer än de egna matvargarna? Gud signe dem, de folka sig hvad de hinna. Var inte Hagar den trägnaste förr i alla sysslor, så träffeligt kloker och händig i allting? Det var förr, det, ser Lydiken. Från den dagen hon kom från Helsingeland, var hon, Gud tröste, ett bortbytt barn. Hvad ha ni för bergstroll på Turholmen eder? Af hela flickan fanns stort intet annat än stafvarna kvar, de latinska stafvarna, Lydiken! Inte har hon håg mera för karda och spinna, härfva och refva, baka och byka, det går allt som i drömmen. Jag säger: gå efter vatten till brunnen, Hagar! Ja, så står hon där och ser huru solen skiner på istapparna ... Fålla din kjol, barn, ... den där tyskullskjolen, ni vet! Ja, så sitter hon och låtsar sömma, men har glömt att träda tråden på nålen .... Hagar, läs aftonbönen med barnen! Läser hon inte? Visst läser hon, men det är bordsbönen. Så har det nu varit i tre vintrar och två somrar. Det enda hon hugfälles är att lära fågelspråk och valla kräken, som hon nu mest har för händer, för där får hon stafva i mossan på bergen.

-- Har hon fått böcker att läsa?

-- Hvad för böcker? Hon har de tre, som äro lärdom nog för en fattig stackare. Från prästgården har jag lånat en finsk postilla, och kan ni tro, Lydiken, barnet predikar nu finska rätt som en präst från Tavastland! När hon hittat andra böcker i byn, har jag eldat ugnen med dem. Vet jag hvad prent hon smusslat i sänghalmen? Inte med min vilja skall hon läsa mer än godt gör för människans salighet. Det finns lika många fåfängliga böcker som löst tal här i världen.

-- Och hvad ämnar ni nu företaga med Hagar? Icke kan hon komma till mig; jag är nu gift och har egna barn. Det var annat för tre år sedan.

-- Så, ja, lycka till! Jag trodde ni var gudfar hennes.

-- Kan jag annars göra något för flickan? Hon är snart i den ålder, när fattigt ungt folk söker tjenst. Jag vill bekosta åt henne en omgång nya kläder och lägga till några hårda daler för underhållet, tills hon blir femton år eller sexton.

-- Tackar för gunstig god vilja. Med oss och de många barnen är det så, att vi råkat i skuld och ha inte bröd för dem, som inte arbeta. Jag tänkte ni skulle taga henne, inte för vår, men för barnets skull. Inte vånnar jag om att jag själfver äter agnar till middagen och tegelstenar till kvällen, om den stackaren ej får svälta, för hon ligger mig som ett kyrktorn på hjärtat, ser Lydiken. Men si, den dromedaren ryms inte i mitt bo, sa' sädesärlan, när hon kläckte ut gökungen. Hagar ryms ej i vårt bo, ser Lydiken; det likar sig inte för henne att tjena heller. Antingen är hon ett tattarebarn, eller är hon af herrefolk, korp eller örn, Gud vet, det ligger i blodet; det visar sig nu, när hon snart blir fullvuxen.

-- Dordej -- sade Lydik Larsson eftersinnande -- mäster Sigfrid var fuller af den mening, att modern, som dog här i torpet, ej var en tatterska. Hon bar hos sig två kostbara smycken, som ju höra barnen till och kunna försäljas för deras utkomst. Finnas de kvar?

-- Hvad skulle ej de finnas? När mäster Sigfrid var döder och Thomas blef förmyndare, fick Thomas skrinet med barnens egendom att förvara. Det är försegladt med mästarens eget signet. Hvad skulle vi töras bryta det, vi?

-- Däri ha ni gjort rätt, men blott för en tid. Förstår ni ej, Dordej, att barnens egendom ligger där utan ränta, nu när de bäst tarfva ett underhåll. Hvar är gossen?

-- Han, tuppkyckling? Ja, det veta svalorna bättre än jag. Såsom utsädet är, blir skörden. Bennu har vuxit upp bland herr Åkes gudlöse ryttare; nu har han skjutit en karl på Gerknäs och måst rymma till Tyskland. De voro här på jagt efter gossen, men folk trodde, att det var bara för syns skull. Alla tyckte om Bennu, ingen själ ömkade Greger Andersson. Greger fick en opasslig kula genom kindbenet, och snedmundt blir han, så länge han lefver, men det tros, att han repar sig.

-- Nåväl, är det ej bäst, att Thomas som förmyndare upplåter skrinet och jag betygar som vittne hvad däri finnes?

-- Hvad säger du, Thomas?

Thomas nedlade murslefven, strök sig med afviga handen om näsan och lät förnimma, att han ej skulle öppna skrinet förrän i barnens egen närvaro, när gossen blef myndig.

-- Det vill säga om sju år, genmälde tullnären misslynt. Vi två äro ej gula om näbben mer, och gossen är ute på farliga stigar. Ung eller gammal, ingen af oss bär signet på lefnadens tid i sju år. Nu lida barnen nöd, och vi lefva. Hvarför töfva med det, som hör en förmyndare till?

Thomas förblef obeveklig. Skulle han taga skäl och vansläktas från sitt folks kardinaldygd?

-- Nåväl, sade Lydik Larsson, då står ett förslag åter. Jag reser till Åbo och skall i aller ödmjukhet uppvakta presidenten i hofrätten, herr Jöns Kurck. Vill ni, mot vederbörligt kvitto, öfverantvarda skrinet till mig, så skall jag låta öppna det i presidentens och vittnens närvarelse. Sedan jag förvisso vet värdet af barnens egendom och, där presidenten det tillråder, tagit en part ut för barnen, skall jag åter låta försegla skrinet med hofrättens signet, och det beror då af förmyndaren, om han vill förvara skrinet hos sig eller lämna det mot kvitto i hofrättens förvar. Detta senare vore säkrast. Ert torp kan brinna eller plundras af tjufvar.

Ny rådplägning. Hvad allt de lagfarne hitta på! Den okunnige torparen hade en vidskeplig vördnad för alla signeter, men det han höll i sin hand tycktes honom vara säkrare än det han lämnade ifrån sig. Thomas svarade nej.

Hans klokare hälft var af annan mening.

-- I fars tid, sade Dordej, sköflade krigsmännen allt hvad de öfverkommo. I vår tid göra fogdens tjenare mångenstädes detsamma. Minns du i vintras, när Mannu var ensam i stugan och drog en eldbrand ur spiseln i halmen på golfvet? Du var med barnen vid läsförhöret, jag klappade byke vid vaken på isen. Hade Gud ej skickat mig in efter dina skjortor, hvad hade det blifvit af stugan, af Mannu, af Hagars och Bennus arf? Skicka skrinet till hofrätten! Det är ett sextipunds-lass att ansvara för andras egendom.

Lydik Larsson anmärkte, att presidenten Kurck stått fadder för barnen.

-- Ja, ser du? instämde Dordej. Passar inte Gud den saken som hake till märla? Slå fast haken, Thomas, så är barnens egendom bakom lås. Han, som är hofrättens öfverman, måste vara den lagfarnaste här i landet.

Sara kallade sin man Abraham herre, men Abraham fann sig oftast väl af att lyssna till Saras råd. Thomas framtog ur den lästa ekkistan under sängen ett litet skrin, knappt större än en vår tids cigarrlåda. Det var konstrikt inlagdt med färgad halm, utan lås, men väl ombundet med starkt garn och försegladt med mäster Sigfrids sigill, Helsingfors', hans födelsestads vapen, båten, med en stjärna däröfver.

Skrinet öfverlämnades åt Lydik Larsson mot kvitto med sigill öfver mottagandet. Medan kvittot skrefs, upprann i tullnärens förslagna hufvud en plan att göra guddottern en tjenst, som på samma gång befriade honom själf och fosterföräldrarna från bekymret om flickans framtid.

-- Hvad sägen I, föreslog han, om jag tager Hagar med mig till Åbo? Presidenten är hennes gudfar; han torde låta sig henne föreställas och kanske göra något för henne.

Detta förslag mötte intet motstånd. Hvar var Hagar? Hon var med de yngre barnen i rian. De hade åter för sig något slags fågelspråk.

Dordej gick till rian, men mötte barnskaran på vägen. De voro utom sig af jublande fröjd, de skreko om hvarandra:

-- Han kan tala!

-- Hvem kan tala?

-- Trastungen.