Part 7

[Fotnot 18: Stålhandske och skotten King.]

[Fotnot 19: Reserven.]

-- Nå ja -- fortsatte talaren, sedan han nedsköljt krutröken -- Hatzen stod där vid berget, han och vursten med tjugutre tusen man, och vi hade sextontusen. Där är Kräkken, förstå ni: kanoner, oj, oj, som veden sprakar i bakugnen och lågan slår öfver muren ut! Vi svängde åt rian, fotfolket klef på Kräkken. Ena handen geväret, andra handen buskarna, rötterna, hala såpan var det, än kuperkeikka på magen, än upp med karlen på fötter igen. Huj, så föll hela kråkboet öfver oss, tre mot en; där kom en bra karl fortare ned, än kan kommit upp. Hugg in! sa' Panéren; vi höggo in. Hugg än en gång! sa' han; ja, general! Tredje gången; Panéren red med oss. Fjärde gången; Lennarten red med oss. Femte gången; Panéren och Lennarten redo med oss, hitåt, ditåt, yxan på sveden, lian gick öfver hårdvalls äng. Eld kom i skogen rätt bakom oss ... där bakom hafrelandet! I och hi, pikar framför, kulor bakom. Lessle red in med senten till hjälp. Puh, ja, nu fingo vi andas jämt så länge en häst dricker ur brunnen. Sjette gången hugg in! Ja, general. Sjunde gången ... tuhat tulimmaista; hästarna löddrade hvita skummet! Åttonde gången ... ryttarne kipade luft som smedens blåsbälg. Alla blödde, jag blödde, pik genom axeln, hästarna blödde ... Brita, där föll han, Heikki, pojken din, raska gossen, bra karl, ärlig dragon, föll som en brudgum i dansen för bruden ... Hör hit, sa' Panéren: hvem vill dö med mig för drottning Kristina och gamla Sveriget? Ja, general, eläköön Sveriget och gamla Finland! Nionde gången ... hästarna snafvade öfver döda och döda och döda ... ryttarne segnade ned ur sadeln ... Tionde gången ... icke voro vi hundra af tusen kvar ... Slut med Taavi, svart för ögonen, föll som järpen från granens topp. Antero, har du legat under en död häst?

... De redo öfver oss, där vi lågo fallna i blod. De ropade: toria! toria![20] Och det började skymma på kvällen, blodet rann, regnet föll, natten kom: toria! toria! ... Men på Kräkken blef anskri. Ha ni sett vargarna rusa in i en fårskock på trädesåkern? Sveden kommen! Sveden kommen! Sveden kommen![21] Tålhansen var där med Kingen ... allt öfverända, allt fötter, fötter, fötter, slut med torian! Serven kom ... så vi upp i sadeln igen, söndertrampade, ledbrutna, blodiga ... Ja, gossar, vi voro ännu några, som kunde lyfta ett ben i stigbygeln! Så ut i mörkret efter Hatzen och fårskocken ... Gud med oss! Sveden kommen! Piken i ryggen ... där en, där två, där fyra ... När det var så mörkt, att vi höggo i träden, vände vi om. Men när dagen grydde, redo vi alla, som hade en häst, med Tålhansen och togo fångar, fanor, byte. Vursten red undan, purr, purr, så det skrek i hans runda mage! Aldrig den vursten ridit så kvickt, sedan han rymde från Reitele[22]. Vi togo silfverkannorna, nammade allt hans skummande öl ... si det var öl, gossar! ... Alla deras kanoner, trossen, maten, penningarna, hundra fanor ... tjugu gula dukater fick Taavi för en ... och så kommo goda dagar, fläsk, öl, vin, och Panéren drack, och Tålhansen drack, och Taavi drack, men regnvattnet läto vi rinna. Si det var toria, gossar! Det var lustigt. Vi skrattade påfven, skrattade Hatzen, skrattade vursten ... Lefve drottningen! Nå, hvem vill blifva en käck karl och förtjena tjugu guldpenningar för en sliten silkestrasa?

[Fotnot 20: Victoria!]

[Fotnot 21: Die Schweden kommen, svenskarne komma!]

[Fotnot 22: Breitenfeld. Taavis berättelse gällde Johan Banérs blodiga och glänsande seger vid _Wittstock_ den 24 September (4 Oktober) 1636, där svenska hären förlorade i döde och sårade inemot 5,000 man, medan de kejserlige och sachsarne förlorade 11,000.]

Ja, lefve drottningen! Talaren nedsteg, under åhörarnes jubel, som en segerherre från stenen, halft lustig, halft gråtögd, något mjuknad af öl, men mera af slagfältets blodiga minnen, viss om att vara förstådd och kanske äfven att fylla en eller annan lucka i de glesnade lederna af sin skvadron, som nu stod i Pommern. Åhörarne, liksom han under inflytande af dagens välfägnad, hade förlorat sitt trumpna finska lugn; man såg dem ömsom skrattande, ömsom gråtande öfverhopa ryttaren med vänskapsbetygelser och nya ölkrus. Han var dock en af deras egna; alla hade sett honom gå för plogen, förrän han ikläddes kronans mundering och fick upplefva så märkvärdiga ting. Ja väl, af de tjugu, som utgått med honom från Euraåminne, var han den ende som återvände; några hade han sett falla vid sin sida i striden, andra hade han förlorat ur sikte i fältlasarettet eller i fångenskapen. Men han var dock en kvar, och hvilken ära, hvilka rikedomar hade ej _han_ vunnit! Hvarför kunde icke en annan blifva hvad han blifvit? Skada blott, att så få unga män funnos kvar att klifva i kronans sadel! Piltarne under aderton år beslöto ofördröjligen göra det.

De två herrarne återvände till gården med blandade känslor. Båda för detta krigare, förstodo de uppskatta intrycket af en seger, men båda numera riksråd och statsmän, visste de äfven hvad krigen kosta.

-- Det är annan touche i trumpeten nu, än här var efter Nördlingen, anmärkte Brahe betänksamt. Krigslyckan är en snöfästning i Mars; garanterar ni frost eller tö? Såg ni modern, för hvilken karlen omtalade hennes sons fall? Var det ej så ni tolkade det för mig? Hon såg ut som ett fattighjon, men jag kunde ej upptäcka en tår på hennes vissnade kind. Var kvinnan förslöad af sorg och elände? Kanske, kanske icke. Segern aftorkar många tårar. Räknade ni de unga karlarne där, som återstodo för plogen? Jag räknade dem: de voro bland de två hundra människorna tolf eller femton. Det är landets ruin, Kurck. Skaffa oss fred!

-- Rikskanslern sköter utrikesärendena i Tyskland efter sitt _bon plaisir_, svarade presidenten med en axelryckning. Kurck var, likasom Åke Tott, en af Axel Oxenstjernas motståndare i rådet.

Brahe teg. Han skickades ju till Finland för att ej blifva det Oxenstjernska partiet i Stockholm för öfvermäktig.

Herr Åke hade piskat bort gikten med porsris. Han visade sig åter bland sina gäster som den uppmärksammaste värd. En friare måste uppträda ung och galant.

Aftonmåltiden serverades klockan sju med konstfärdigt anrättad elgstek af dagens byte. Större delen af gästerne skingrade sig för att genom den ljusa sommarnatten återvända till fränder och vänner. Hvar skiljes ungdom utan varmare känslor? Henrik Lindelöf sade till Sara Skytte: ett minne af eder till kriget, och jag skall vara osårbar! Lorentz Creutz sade till Elsa Duvall: en slagruta af eder, och jag skall finna guld i alla Finlands berg! Skickelsen, hvilken så sällan trycker sitt imprimatur på ungdomens drömmar, lät båda desse unge män med en missräkning köpa lifvets lycka. Henrik Lindelöf stupade sju år därefter i kriget som ryttmästare, men icke förr än Sara Skytte blifvit hans maka. Lorentz Creutz fann intet guld i Finlands berg, men han hemförde redan år 1639 Elsa Duvall som sin lyckliga maka.

Grefve Brahe och presidenten Kurck med sina familjer kvarstannade öfver natten på Lavila. De sutto efter aftonmåltiden i tältet med herr Åke och lille Klas, som, sjuk af förargelse och konfekt, hade blygts att visa sig förr än nu. Stallmästaren Lars Palikka inträdde och framräckte åt grefvinnan med militärisk honnör hennes förlorade bukett med vidhängande guldkedja och silfvernål.

Grefvinnan, angenämt öfverraskad, frågade hvem som funnit buketten.

-- En gosse i unge herr Klas' tjenst fann blommorna vid bäcken, där ers nåd red öfver till jagten.

-- Kalla hit honom!

Bennu framfördes. Han bar ännu märken af de brinnande pilarna på handen och hakan.

-- Du är i tjenst hos unge herr Klas?

-- Jag har fått afsked.

-- Redan? Det var bittida. Hvarför har du afskedat honom, Klas?

-- För att han är dum. För att han icke lyder, när jag befaller, svarade det hoppfulla ämnet till en blifvande kavaljer af första rangen.

-- Hvad säger du? inföll fadern, fältmarskalken.

-- Jag har afskedat honom, för att han är dum, upprepade sonen trotsigt.

-- Hvad nu, Klas? Ni ha ju varit de bästa vänner. Han har lärt dig rida, karl, och dessutom är han min gudson. Hur var det, Palikka? Var det icke någonstädes i Tavastland? Och stod icke hans nåd presidenten fadder vid samma tillfälle?

Stallmästaren bekräftade detta någonstädes hvar som helst. Presidenten kunde icke påminna sig någon gudson i Tavastland.

-- Jag skulle också ha glömt det -- smålog herr Åke med en af sina bistra grimaser -- om jag ej haft det missödet att rida omkull min ärade frände i snödrifvan och sedan druckit förlikning med honom i ett pörte i Satakunta.

-- Nu minns jag det, återtog presidenten, samlande sina tankar. -- Det var i Nyland, i Sjundeå, tror jag, eller i Lojo. Medgif, min älskvärde frände, att ni red som en kroat. Jag var icke litet förvånad att hafva armar och ben i behåll, och min hofmästare kan intyga i dag, att er son Klas brås på sin tappre far ... Ja, så var det. Den berömde mäster Sigfrid inbjöd oss till ett torp. Han kristnade ett par tvillingar, tror jag. Skulle gossen vara en af dem?

-- Ja, sade herr Åke. Klas, förlik dig med pojken, han är en bra ryttare!

Lille Klas besinnade sig. Fadern var svag för honom, såsom en sjuklig ädling är för ende ättlingen af ett lysande namn, det visste gossen mycket väl, men fadern var icke heller att leka med, när han vardt vred. Klas skulle låtit blidka sig, om här ej funnits åskådare, för hvilka en ung adelsman om åtta år ej kunde förödmjuka sig. Alltså lät han förstå, att om Bennu ville kyssa hans hand och bedja om förlåtelse, ville han låta nåd gå för rätt.

-- Kyss hans stöfvel! Icke blir du sämre för det, skrattade fältmarskalken.

Den som icke kysste hvarken hand eller stöfvel, det var Bennu. Han förklarade, att han intet ondt gjort, och berättade tilldragelsen.

-- Är det så, Palikka?

Stallmästaren svarade försiktigt, att Pilen skenat och blifvit hejdad af Bennu. Herr Klas hade hållits i sadeln som en hel dragon, men han skulle ej längre förmått styra den skrämda hästen.

-- Marsch till din sofkammare! befallde herr Åke sin unge ättling. Gossen lydde vresigt, efter en sirlig, i Stockholm inlärd bugning för gästerne i tältet.

-- Hvad heter du? frågade grefvinnan den orädde tolfåringen, som behagade henne.

-- Bennu.

-- Hvad är din far?

-- Torpare. -- Bennu hade ofta hört, att hans far varit tattare, men alltid svarat på detta tillmäle med knytnäfvarna.

-- Du har bränt dig på hakan? Och på handen? utropade grefvinnan.

-- Vi lekte på ängen med brinnande pilar.

-- Och detta kalla de barnlek! Ers nåd -- och grefvinnan såg bönfallande på herr Åke -- gossen får ju stanna kvar i er tjenst?

-- Efter ni önskar det, ja. En vildbasare är han, och mina ryttare ha icke gjort honom tamare. Jag skall skicka honom till Gerknäs. Pojkarne äro styfve, det är bäst att de skiljas. Såg ers nåd Klas till häst? Han rider ej illa för sina år. Hvad tycker ers nåd?

-- Å ja, han lyckades verkligen få hästen att skena.

-- Men han hölls i sadeln! Pilen hade kunnat afkasta en gammal ryttare. Sådan _verve_, sådan eld! Fäste ers nåd sig vid Pilens bogar?

Grefvinnan, som icke fäst sig vid Pilens bogar, tillkallade än en gång Bennu, hvilken pligtskyldigt inväntade vidare order utanför tältet.

-- Du har hittat en guldkedja. Hvarför behöll du ej henne? En guldkedja är dyr.

-- Jag visste, att ers nåd tappat kedjan, svarade gossen okonstladt.

-- Och du begär ingen hittarelön?

Bennu rodnade, det hade han icke tänkt på.

-- Med fältmarskalkens tillåtelse kan du behålla denna silfvernål som hittarelön och som minne af mig. Råkar du engång i nöd och jag kan hjälpa dig, så framvisa denna nål; han är ensam i sitt slag, jag skall igenkänna honom.

Bennu mottog nålen med högröda kinder. Sedan han skildes från torpet, var detta första gången en kvinna -- och en så vacker, så förnäm dam -- hade sagt honom ett vänligt ord. Han böjde sig ned, som han sett andra göra, och kysste grefvinnans klädningsfåll.

-- Förblif redlig och trofast! sade den högborna damen och strök med sin fina hand den tårögde gossens långa svarta hår.

* * * * *

Lavilas förnämste gäster sade följande morgon farväl, grefven och grefvinnan för att fortsätta resan till Björneborg, presidenten Kurck med döttrar på återresa till Åbo. Det är icke sannolikt, att det gästfria mottagandet på Lavila inverkat synnerligen på grefvens svar i friarefrågan; troligare är, att gamle Jacob De la Gardies förord afgjort svaret och att förbindelsen med fältmarskalken Tott dock slutligen befunnits nyttig för Brahesläktens politiska ändamål. Ty redan söndagen den sjunde därpå följande Oktober 1638 firades Åke Henriksson Totts bröllop med högborna och dygdesamma fröken Kerstin Abrahamsdotter Brahe, grefvinna till Visingsborg, friherrinna till Rydboholm och Lindholm, med stor ståt på Riddarholmen i Stockholm. Äktenskapet blef kort och barnlöst. Bruden fick en morgongåfva motsvarande hennes höga rang; brudgummen sökte en värdinna för lysande fester och fick en sjukvakterska, som höll stigbygeln i hans hjältemodiga ryttarekamp mot den sista fienden, döden. Kerstin Brahe, själf glömd, men högt aktad för husliga dygder, öfverlefde i många år sin berömde make.

10. Flytande spån.

Så mycket hjärta hade de.

Det var ensligt där borta vid bergets sluttning. Björkar, aspar, sälgar, rönnar, här och där en ung gran eller en gammal lind, lågo fällda på sveden för att torka i solen. O, de vackra, hvita, högstammiga björkarna, i hvilka vårens första gök så ofta galat, de skulle snart med sin aska göda den steniga marken. Deras löfrika kvistar hade blifvit inbärgade till vinterföda åt fåren. Mellan deras stympade grenar reste sig ännu stundom ett strå epilobium eller ett knippe blåbärsris. Spindeln spann sina trådar mellan dessa bekväma fästen från gren till gren; myran fann här byggnadsämnen för stacken; guldflugan, nyss krupen ur puppan, pröfvade sina första florslika vingar; ollonborren kröp öfver stammen och gjorde misslyckade försök att flyga. Allt lefde och gladdes åt lifvet, allt utom denna härjade unga skog, som stupat för yxan och skulle gifva sin märg åt sädeskornet.

Det var tidigt på morgonen i början af Juni -- så tidigt, att skyn i nordost ännu var fållad med guld -- två år efter herr Åke Totts gästabud för grefve Brahe på Lavila. Sveden tillhörde Kaskas torp. Två magra kor och en kviga afbetade här och där på höjdsluttningen några tarfliga grässtrån. Fyra får, begåfvade med ett bättre födgeni, företogo vågsamma språng på skogens slagfält och funno mellan stammarna orörda grästufvor. En flicka om tretton eller fjorton år satt på berget ofvanför sveden, vallande hjorden. Hennes morgontoilett var så enkel och fattig, som den ju kunde vara: ett groft linne, en snäf kjol. Inga skor, ingen duk. Ovårdadt långt svart hår, solbrynta kinder, bara armar och fötter, så bruna som de mattor, hvilka Dordej i sina välmaktsdagar färgat med stenmossa. Det var Hagar, som _icke_ blifvit den rike Lydik Larssons fosterdotter.

Hvad skulle Dordej, fostermodern, hafva råd att kläda Hagar i tyskull! Hon hade nu åtta egna slitvargar, och tiderna blefvo allt sämre. Missväxt och foderbrist kommo att öka krigets utpressningar. Tredje och fjärde kon hade gått i mät åt fogden. Blacken stampade, gammal och utsliten, ensam i stallet. Trosshästen, som ficks i utbyte mot Pilen, befanns redan följande året värdig en klubba. Liksom herr Åke, begynte Thomas känna fältlifvets efterdyningar. Lyckligt, att de två äldsta barnen, Tommu och Sigfrida, nu voro föräldrarnas högra och vänstra arm, ty på Hagar var ej mycket att räkna mer; hon hade sin värld för sig.

Hon satt på berget och läste. Hvad läste hon? Torpet ägde tre böcker: bibeln, psalmboken och katekesen. Det var ingen af dessa, det var biskop Erik Erikssons finska postilla, tryckt i Stockholm 1621; hon hade med lock och trug fått låna denna digra bok i två volymer af en ny ung adjunkt i prästgården. Hagar förstod endast svenska, som största delen af folket i Karis, men finsk befolkning var kringströdd i socknen; hon hade hört språket talas. Hvad mer? Hagar lärde sig finska ur postillan, ty ingen grammatika, ingen ordbok, endast några få tryckta andliga böcker hade ännu vidrört de outvecklade vingarna af den finska nordens jungfruliga språk. År efter år sade mon till sin fura: förstår du mig? Ja, sade furan, du talar ju ur mitt hjärta. Dag efter dag sade insjöns vågor till strandklippan: förstår du oss? Huru skulle jag ej förstå eder? svarade klippan; jag förstår ingen annan. Tungan, som gaf en själ åt naturljuden, frågade örat: förstår du mig? Ja, sade örat, men hvad säger ögat? Ögat svarade: tälj mig stafvar, att jag må se de ovana ljuden! Detta var bristen. Stafvarna voro ännu mycket sällsynta och ovant tillskurna; i hela Finland fanns ju icke ett boktryckeri. Äfven svenska språket var ännu ett outveckladt, stapplande barn i skolåldern. Krig fanns ej då mellan hjärtats och tankens två uttryck i detta land; förstodo de icke mer, så förstodo de att älska hvarandra.

Hagar hade vuxit, men icke så, som trädet växer i skogen, stam, grenar och märg i harmonisk utveckling. Medan hennes kropp tilltagit tre tum i längd, hade hennes själ vuxit tio eller tolf tum. Hon var den omogna, gröna karten, som utvecklar sig till en frukt, men hvars smak är bitter. Hon var den gängliga, hållningslösa flickan på fjortonde året, hvilken hvarken kan uppbära sin längd eller styra de fladdrande fjärilstankar, som rysta sina växande vingar för att utflyga i världen. Tålmodig väntan tillhör endast de fromma, de godsinta, de saktmodiga i denna kartens tjusande vår; de lifliga och energiska uppresa sig mot äfven de ömmaste, äfven de mest berättigade band, hvilka kännas som fjättrar. Hagar var upprorisk mot sig själf och mot hela den trånga värld, som omgaf henne. Denna törstande, stormande, brinnande själ, som slöts i ett äggskal, hur skulle ej hon flaxa som fågeln mot fönsterrutan! Hvad betydde det okända, omätliga djup af gåfvor och frågor, som böljade inom hennes unga hufvud? Och denna starka, bevingade ande, som sträckte sin famn mot oändliga höjder, medan tillvarons former hängde som bly vid dess fattiga barfot, hvar fann han en kvist att sätta sig på?

Intet svar!

Borta var _Cannabis_, som hon ej fått återse, borta voro dessa frestande böcker på lärdomens språk, åt hvilka hon en kort tid så hungrande hängifvit sig. Icke för något pris skulle Dordej ha tillåtit en så papistisk villfarelse i sitt hus, äfven om det otroliga händt, att Hagar fått låna latin från prästgården. Men sträng skyddstull uppfostrar alltid smugglare. Hagar hade öfverkommit på Nyby några af dessa litteraturens vindfällen, som sluta sin bana på väggspringorna -- rifna tryckta blad af Olof Bures _arithmetica instrumentalis_, tryckt 1609, och Marcus Helsingii _compendium astronomicum_, tryckt 1597. Det var fynd utan början och slut, men det var räknekonst, det var stjärnkunskap, det var latin! Tyska böcker hade här och där kvarlämnats af hemkomne krigare. Hagar förstod icke ett ord tyska, men hvartill funnos böcker, om ej för att läsas? Hon stafvade sig fram, hon fann ett ord som liknade svenskan, gissade, jämförde, gissade åter meningen af enstaka ord och enstaka ord af meningen, till dess att hon här, som i finskan, lärt sig hjälpligt förstå sina böckers innehåll. Det var icke barnsagor hon sålunda öfverkom, det var lärda kommentarier af skriften och vidlyftiga utläggningar af augsburgiska bekännelsen, troligen tagna vid någon plundring i Tyskland och sedan bortkastade af plundrarne som onyttigt skrymmande gods.

Hagar hade af dessa lärda verk på sitt sätt inhämtat »skriftens rätta förstånd», som hon för två år sedan så ifrigt efterlängtat. Det var påtagligen redan för mycket för hennes år och erfarenhet, men det hon inhämtade var endast bokstafvens lärdom, som dödar, det var icke andens lärdom, som gifver lif. I hennes lilla hufvud samlade sig en oordnad massa af bokstafslärdom, utan samband, utan öfversikt, utan metod. Den barnatro, med hvilken hon förr läst sin bibel från perm till perm, söndersmulades till stoft af teologernes utläggningar. Hvad visste detta med all sin beläsenhet så okunniga barn om troslärornas kamp, om otrons drakslingringar alltifrån apostlarnes tidehvarf eller om dess mäktiga bundsförvandter i ett förrädiskt människohjärta? Hon stafvade med förvånade barnögon de invecklade stridsfrågorna om Kristi personliga eller symboliska närvaro i nattvarden, om den helige Andes utgång af Fadren allena eller af Fadren och Sonen. Hon hade icke något begrepp om Andens gång genom världshistorien eller om dess allt pånyttfödande kraft i en troendes själ. Hon gick som i drömmen fram mot hopplösa tvifvel, men äfven för tviflet var hon ännu alldeles för mycket barn; hon kunde endast känna sig fridlös, olycklig, dödande tom ...

Nu satt hon vid biskop Erikssons postilla och vände blad efter blad, utan att rätt veta hvad hon läste. I denna bok återljöd ännu reformationstidens lifsvarma tro, som så snart skulle förblöda i det kropps- och själsmördande kriget för att efterträdas af den dödfrusna ortodoxin. Erikssons postilla var icke fritagen från sin tids pedantiska utläggningslusta, men där fanns så mycken sann fromhet, en så hjärtevarm kärlek till Gud och människor, att Hagar kände sig besviken i sitt hopp om utredning af de svårfattliga stridsfrågorna. Hvad betydde kärleken till Gud och människor mot lösningen af ett teologiskt problem? Hagar tröttnade.

Solen steg högre, uppsög daggen och vidrörde med brännande kyssar berget, sveden, ljungen, det svartlockiga hufvudet, de bruna armarna, de bara fötterna. Morgonsvalkan gick öfver i sommardag. Bromsarna surrade, sommargyllingen galade i skogen, Silfverblommas koskälla och fårens bjällror klingade enformigt i dalen. Biskopens postilla gled omärkligt ned i mossan, jungfru Marias nyckelpiga kröp öfver dess blad, och Hagar, som tillbragt en halfvaken natt vid fållan med korna, nedsjönk i sömn mot den hårda hällen.

Hon hade sofvit en kvart eller två, när ett prassel i lingonriset väckte henne ur hennes lätta slummer. Hagar sprang upp och såg en främmande pojke, svartlockig som hon, solbrynt som hon, barfota som hon, men vild, smutsig, med blodiga fötter och sönderrifna kläder, stirra på henne. Innan hon ännu hann hämta sig från sin första öfverraskning, hörde hon från gossens läppar en tvekande fråga:

-- Hagar?

-- Bennu! svarade hon. Hon hade igenkänt rösten.

De båda syskonen hade icke sett hvarandra sedan fyra år, när Bennu flydde med Pilen från Nyby gård. De fortforo att vara hvarandra så lika som två blåbär på samma kvist, men Hagar hade nu skjutit upp nära ett halft hufvud högre än brodern.

Och nu föllo de gråtande i hvarandras armar. Så mycket hjärta hade de dock, och hade de icke haft det, skulle de icke ha varit nattens barn, de skulle ha varit dess missfoster.

De satte sig bredvid hvarandra på berget. Systern tog först till ordet.

-- Hvad är det, Bennu? frågade hon, i det hon med oförställd häpnad betraktade hans blodiga fötter och förvildade utseende. -- Hvarifrån kommer du?

-- Från Gerknäs.

-- Så du ser ut! Hvarför kommer du hit?

-- Jag har skjutit ihjäl Greger Andersson.

-- Å så! Tokprat!

-- Jag har skjutit ihjäl honom. Icke visste jag, att musköten var laddad.

-- Hvad du säger! Greger Andersson?

-- Han var en stygg karl! Lars Palikka var alltid beskedlig mot mig. Så fick jag afsked af lille herr Klas. Så kom jag till Gerknäs. Greger Andersson var stallmästare där. Han var förr en af rättarne som redo efter mig, när jag rymde med Pilen.

-- Det är så länge sedan vi hört af dig. Så? Greger var stygg mot dig?