Part 4

På Lydik Larssons tid var denna del af Degerö för det mesta en vildmark. Hafvet gick två och en half aln högre än nu, en lummig ekskog betäckte stränderna, medan barrskogen i sitt nordiska allvar rotade sig i bergsskrefvorna och här eller där en äng, ett åkerfält rödjat mark i de bördiga dalgångarna. En smal körväg ledde till Degerö gård; en stor, väl underhållen båtbrygga betjenade samfärdseln till sjöss och tjenstgjorde som tullstation för Helsingfors, emedan segelleden till gamla staden gick här förbi. Åbyggnaderna voro af enklaste byggnadsstil, men vittnade om vård och välstånd. Boningshuset af furu, beläget på den kulle i öster, som nu intages af drifhus och ladugård, inrymde stuga och två kamrar samt en folkstuga, som tillika var kök. Huset bestod sig icke allenast sex prydliga glasfönster, två rutor i höjden och två i bredden, utan äfven den sällsynta lyxen af ett tak belagdt med röda holländska tegel, som lyste långt ut på fjärden. En rödmålad förstugukvist, en grön gårdsplan, prydd af en väldig hundraårig ek, fruktträd och en liten kryddgård för odling af kål, timjam, persilja och lök gåfvo stället ett inbjudande utseende.

Lydik Larsson bodde i gamla Helsingfors, men tillbragte den vackra årstiden på sitt landtställe Turholm. Tullstationen vid hans egen brygga tillät honom sköta sin tjenst på samma gång som sitt sommarnöje.

Det var en stormig eftermiddag i början af Augusti, kort före mörkningen, då tullnären, uttråkad af sina kunder vid bryggan, återvände till gården. Han kände sig ensam, den rike änklingen. Dag efter dag trillade silfverdalrarna ned i hans kassakista för att en annan dag åter vandra ut på förtjenst och återvända i fördubbladt sällskap. Deras klang hade länge varit hans enda musik, men det gafs stunder, då de förlorat sin tjusning och droppade ned i kistan med ett skrällande ljud, som tycktes begabba deras lycklige ägare. Han behöfde välljudet af en mänsklig stämma som icke mäklade med siffror och tullinlagor, en stämma som kunde värma hans hjärta, hvilket började att förtorka. Hvar finna en sådan hjärtelisa? Icke var det hushållerskan, beskedliga Lisbet Wolle, hvars hela varelse uppgick i matos och strumpstickor. Icke var det f. d. kusken, numera gårdsfogden Simon Berg, eller den snedögde tullskrifvaren Sjöholm, eller Turholms f. d. ryttare, Anders Hackspet, som numera botade gårdens hästar för kvarka i stället att bota moskoviten för snufva. Eller var det kanhända den fattige djäknen Petrus Luth, som gick på rote i bygderna och hedrades för sin lärdom med en plats vid husbondens sida öfverallt hvar han satt vid ett gästfritt bord? Nej, den rike Lydik Larsson behöfde någonting annat, han behöfde en värdinna i gården.

Det var kulet i stugan, vinden blåste in genom de otäta fönsterposterna. Tullnären frös. Han lät tända en brasa och satte sig i en grof, tung karmstol vid elden.

Skulle han gifta om sig? Han var ju en kry änkling om femtio år och kunde försörja en hustru. Lisbet styrde huset, och Lisbet var ärlig som rågmjölsgröt, men bakom Lisbet stod gårdsfogdens hustru, Priska, och tullnären misstänkte, att det var i Priskas hand som den husliga styrelsens hemliga trådar sammanlöpte. Således ... hvar finna en passande hustru?

Rike Kedinghs dotter Agneta förde penningar med sig i boet. Hm ... penningar kunde aldrig regna för tätt, men det var icke dem han behöfde. Fattiga jungfrur funnos många ... Maria Bruse? ... Betty Luth, syster till djäknen? ... Han skulle icke få korgen. Men om de gifte sig med hans kassakista? Om de toge sig för att snegla på arfvet? Nej, hellre frysa ensam, ensam långleds och ensam dö.

Det började skymma. Dagern från fönstren stred allt mattare med eldskenet från den stora, halfrunda, öppna spishällen. Snart hade björkvedens fladdrande låga eröfrat salen och belyste med flämtande sken de massiva ekbänkarna, skänkskåpet, matbordet, tenntallrikarna på hyllan och det stora, af en holländare inköpta vägguret, som var så konstfärdigt inrättadt, att göken framträdde vid hvarje timslag och galade tiden. När göken galade åtta, inträdde jungfru Lisbet att duka aftonmåltiden.

-- Hvar är Hagar? frågade tullnären.

Hagar hade nu bott två veckor på Turholm, ätit och sofvit med tjenstefolket, blifvit husvarm och uppklädd af Lisbet Wolle. Flickan hade varit så föga välkommen i huset, som ett fattigt påhänge vanligen är, men hon hade öfverträffat förväntan. Hon befanns flitig, lydig, läraktig och begåfvad med en förunderlig talang att göra sig omtyckt. Icke många dagar hade förgått, innan Lisbet Wolle skickade henne att plocka äpplen i trädgården; huspigan fann henne skicklig att mjölka korna; Anders Hackspet tog henne med sig att rykta hästarna. Endast fogdens hustru Priska misstänkte med afundens skarpa blick en blifvande gunstling och därmed en farlig medtäflarinna.

När sysslorna voro undangjorda, flög Hagar ut kring berg och backar, ingen visste hvart. Hon hade ingen jämnårig lekkamrat, och ensamma barn få underliga infall.

-- Hvar är Hagar? upprepade tullnären med högre röst, ty jungfru Lisbet var lomhörd.

Svaret lydde:

-- Ute i backarna. Jag har ej sett henne, sedan hon var med Ulla i ladugården.

Lydik Larsson hade hittills haft föga tid att tänka på guddottern. Nu stod han upp, tog sin käpp och gick ut att uppsöka henne.

Det var redan halfmörkt. Han letade vid det stora djupa kalkbrottet, där ett barn kan falla och slå ihjäl sig i mörkret. Ingen Hagar. Han gick utåt körvägen och ropade flickan. Förgäfves. Slutligen, när han befann sig vid gränsen af sina utmarker, hörde han hennes röst och fann henne sjungande på det höga berg, som i sydväst reser sig på Turholmens mark mot Hållviken. Han igenkände en välbekant psalm:

I himmelen, i himmelen, där är klarhet fin, så att den klara solen hon ej så klara skin, som den klarhet i himmelen är, som den klarhet i himmelen är, när Herran Zebaot!

Utaf den klarhet i himmelen, människan skina skall, allt som den klara solen vidt öfver stjärnor all, änglomen fast mycket lik, änglomen fast mycket lik, för Herran Zebaot.

Af Turholmens nu med stor kostnad anlagda promenadvägar sågs vid denna tid och länge därefter intet spår. Tullnären klef pustande uppför en oländig gångstig till toppen af berget och fann Hagar på dess högsta klint, betraktande stjärnhimmelen, som skådade i det första höstmörkret ned öfver det oroliga hafvet. Kvällen var klar, men stormig. By efter by från den mörka Finska viken i söder kastade sig öfver de grå klippor, som sedan skulle bära det stolta namnet Sveaborg, fann dem vara oböjliga, öfverstänkte dem med skum, hvirflade öfver Kronbergs fjärd och trasslade in sig vid stränderna i furornas tofviga hår. Flickans gestalt aftecknade sig tydligt mot himmelen. Hennes kjol fladdrade för vinden; hennes långa svarta flätor hade befriat sig från sina band och blifvit en lek för stormen; sitt högra pekfinger hade hon utsträckt mot en stor okänd stjärna, som tycktes betrakta henne och kvarlämna i hennes ögon en sällsam återglans. Barngestalten på berget hade i mörkret, stjärnljuset, vindens hvinande och vågornas brus något så ensligt sorgset och så underligt trolskt, att tullnären tänkte på mäster Sigfrids planeter och nattens barn.

-- Hvad gör du så sent i mörkret på bergen?

-- Jag räknar stjärnorna.

-- Räknar stjärnorna? Hvad är detta för dårskaper?

-- Esaias säger, att Gud för höjdens här fram efter tal och kallar dem alla vid namn.

-- Stackare, vill du göra hvad Gud gör?

-- Å nej då. Men Amos säger, att Gud bygger sina trappor i himmelen. Får jag ej räkna himmelens trappor?

-- Kom ned! Här blåser själen ut som ett ljus.

Och tullnären tänkte vid sig själf, att flickan var bara barnet. Endast ett okunnigt barn eller en stor kännare af himlakartan företager sig att räkna stjärnorna.

De åtföljdes på ojämna stigar till boningshuset. Den vanlige gästen, djäknen Petrus Luth, hade anländt -- en af desse trådslitne, halfsvultne, alltid hungrige ynglingar, som för ett brödstycke kringvankade i bygderna, stundom så talrike och efterhängsne, att de blefvo en landsplåga. Man måste för hvarje skola anvisa hela socknar, där djäknarne hade rättighet att kringvandra; för Helsingfors sträckte sig distriktet ända till Hauho i höga Tavastland. Stormodige djäknar betraktade detta område som sitt hertigdöme, dem gifvet till plundring; andre inträdde med en psalm genom bondens olästa dörr och hade ett ben i beredskap att muta herrgårdens hund. Folket gaf hvad det förmådde. Hvarifrån skulle det annars få en präst på sin predikstol?

Ett vackert drag i folklynnet var, att ingen djäkne anmälde sig eller mottogs som tiggare. Unge Petrus Luth, en af de frimodige, men icke stormodige, satte sig obesvärad att dela aftonmåltiden.

Något rann Lydik Larsson plötsligt i hågen.

-- Petrus, sade han, är du redobogen att göra mig en tjenst?

-- Allt hvad i min makt står, svarade djäknen.

-- Här är en fattig flicka i elfte året. Hon har godt minne och en besynnerlig lust att lära. Vill du läsa med flickan? Jag tänker, att du kunde behöfva en ny jacka.

Petrus kastade en blick på sin nötta vadmalsjacka, där högra armbågen snart skulle skåda dagens ljus, och svarade, att han ville pröfva på.

Hagar inkallades.

-- Barn, sade hennes beskyddare, vill du lära dig räkna himmelens trappor?

Svaret blef en stum, glänsande blick, som ännu hade någonting kvar af stjärnan.

-- Hvad vill du lära?

-- Först himmelen, sedan jorden, svarade flickan med hela tvärsäkerheten hos den ålder, då man tror sig i stånd till allt, äfven att räkna stjärnorna.

Tullnären skrattade.

-- Så, så, ingenting mer? Läsa och skrifva kan du, men hvad säger Petrus om räknekonsten?

Djäknen förmenade, att räknekonsten vore en stor lärdom för mången man, än mer för en flicka. Hagar skulle få börja med två gånger två.

-- Får jag gå i skolan med gossarne? frågade flickan.

Tullnären upprepade Dordejs åtbörd med flata högra handen emot den vänstra. Djäknen svarade, att detta icke lät sig göra. I skolan lästes latin.

-- Låt mig läsa latin!

-- Du?

Och äfven ynglingens bleka, allvarsamma drag upplystes af ett godt smålöje, när han svarade:

-- Det fanns verkligen en flicka, som läste latin, och icke allenast latin, utan äfven grekiska och mycket annat därtill. Hon var den enda i Sveriges rike, men hon var ock ett riksråds dotter. Hon hette Vendela Skytte.

-- Blef hon mycket berömd?

-- Öfver hela riket. Hon dog ung för åtta år sedan.

-- Å så! Men hon blef ändå mycket berömd?

-- Jag har hört sägas, anmärkte tullnären, att vår nådiga unga drottning äfven läser latin.

-- _Hon_ är drottning! svarade djäknen.

-- Du hör det, Hagar! Hvarför är du icke en drottning eller till det minsta ett riksråds dotter? Men eftersom ingen vet hvad din far var, kan man ju tänka om honom hvad som helst. Antag, Petrus, att denna fattiga flickas far varit en kejsare, och lär henne läsa latin!

-- Det kan jag icke, svarade djäknen rodnande.

-- Hvarför kan du icke? Är du för högmodig öfver din lärdom för att nedlåta dig till en så ringa lärjunge?

-- Nej, fader Lydik. Hvem är ringa, om icke jag? Hvem är fattig, och jag skulle anse mig vara för mer? Jag skall lära flickan räkna och hvad jag annat vet, men begär ej, att jag skall lära henne latin!

-- Hvarför icke latin?

-- För att -- ynglingen tvekade på ordet, han nästan blygdes att utsäga det -- för att hon är flicka.

-- Det var en annan sak; se det hade jag åter glömt! Nej, barn, slå bort sådana griller; icke kläcker man örnar ur hönsägg! Det är platt oresonligt, att du vill läsa latin.

Djäknen var icke fullt ense med sig själf; han kände behof att gifva skäl för sitt afslag.

-- Det är så, fader Lydik, utlät han sig, att änskönt en kvinna icke anses skapad för lärdom, kan ju hända, att Gud understundom gifver henne Vendela Skyttes förstånd, vare sig att hon födes i gemaket eller torpstugan. Om sådan stor hug till gagn leder, lämnar jag fuller osagdt. Där Gud gifver god jord, må såningsmannen icke säga: där är ett stenröse! Men latinska språket är kommet till sådant högt äreställe som lärdomens modersmål och konungakrona, att det näppeligen får kastas på landsvägen för himmelens fåglar. Det är med det som med prästkragen: lag säger, att honom kommer icke en kvinna vid. Och där någon af oss djäknar skulle få rykte om sig, att han lärt en flicka latin, där skulle all hans egen latin inte kunna förhindra, att han aktas såsom den där oskärat visdomens privilegium, ovärdig själf att bekläda ett lärdt ämbete. En vet jag, som törs och kan, men han har sina hakar.

-- Väl icke _Cannabis_?

-- Nå ja. Han bor på Hertonäs, några stenkast från Turholm. Han kan slå ihjäl en biskop med Ciceros långhandskar.

-- En tokig skolmästare! Skäms du icke?

-- Undskyll! Man måste ju vara galen för att lära en flicka latin. Låt mig veta när jag skall börja räkna med Hagar. Och tack för i dag! Jag önskar eder en rolig god natt, fader Lydik!

Djäknen begaf sig till en afplankad skrubb på vinden, där han var van att finna en dyna med rötofs och en kruka med vatten, som tillfredsställde hans måttliga anspråk på ett sofrum för natten. Hagar bortskickades, andra gången afvisad från lärdomens förgårdar. Hon skulle få räkna två gånger två. Det var för en flicka mycket nog. Hvad behöfde _hon_ veta?

Tullnären måste le åt sig själf. En sådan lismerska! Hade ej denna trasunge från landsvägen redan två gånger förledt en praktisk man att inlåta sig på dåraktiga lärdomsgriller? En flicka gå i skola! Och kanske blifva präst!

Han tände sin lykta och företog den vanliga nattronden. Gården var tyst, all eld släckt, allt sof, allt var så som det skulle vara. Endast det sömnlösa hafvet fortfor att i vanmäktig vrede nagga strändernas klippor. Endast den okända, stora stjärnan, som lämnat någonting kvar i flickans ögon, fortfor att skåda ned på de ensliga bergen. Lydik Larsson undrade, om detta himmelens tindrande ljus var Hagars stjärna, som mäster Sigfrid förutsagt. Ja, hvad allt utgrunda icke de lärde? Men hvad uträtta de därmed? Bärga de ens sitt dagliga bröd? Svälta, som djäknen, det är deras lott, när de ej därtill frysa, som mäster Sigfrid. Hvartill tjenar böckernas visdom? Det kan ingen så noga säga; något vördnadsvärdt är det. Och likväl! Hellre en brygga med grundliga tullintrader, än all världens lärdom med skrikande mage.

6. Cannabis.

_Animus_ har äfven en feminin form, som heter _anima_.

Hagar hade börjat räkna för Petrus Luth och borrat sig genom _quatuor species_, förrän en annan ännu lärt tabulan. Läraren hade ämnat göra halt vid divisionen af hela tal såsom det högsta tänkbara mått för kvinnlig räknekonst, men om få dagar var gränsen öfversprungen och marschen fortsatt in på bråkens område. Här gick det framåt med samma hejdlösa fart. Oförväntadt befann man sig midt inne i _regula de tribus_, och så fortgick det vidare, vidare, till dess att den andfådde läraren slutligen måste bekänna sig hafva uppnått gränsen för sina aritmetiska kunskaper. Men hade Petrus Luth gifvit ett finger, så tog hans lärjunge hela handen. Steg för steg såg han sig inledd på nya kunskapsfält. Han uppritade kartor i sanden och invigde sin åhörarinna i elementerna af geografin. Nästa steg ledde till det lilla man då visste om naturens riken. Ett steg vidare, och man var inne i bibliska historien. Därifrån kom man till kejsar Augustus och Rom, därifrån till ytterkanten af metafysiken. Det gick som ett trolleri. Gåtans enkla lösning var den, att en djäkne i högsta klassen af 1600-talets skola ej skulle fylla måttet för andra klassen i nittonde seklet, med undantag dock af latin och grekiska, där han kunde prata kull en nutidens professor. När den brydde unge läraren såg sitt eget kunskapsförråd taga ett hastigt slut och kände sig stå allt mera svarslös gent emot närgångna frågor, förklarade han sina lektioner afslutade.

Mellan ett begåfvadt barn och dess intresserade lärare uppstår snart en förtrolig vänskap. Djäknen och hans elev sutto under den gamla eken på Turholms gårdsplan. Hagar bröt kvistar från eken, ifyllde gåsört och lejontand, som växte på gården, band hop en krans, lade kransen kring djäknens bruna hatt, såg honom smilande i ögonen och sade honom med sin mest bevekande röst, som icke var alldeles fri från koketteri:

-- Lär mig latin!

Petrus Luth tog till flykten med hastiga steg. Han litade ej på sin ståndaktighet. Denna efterhängsna snärta, ännu i den ålder när barn få ris, var oemotståndlig. Hvar hade hon lärt sig detta? Icke i Kaskas torp, än mindre i Turholms ladugård.

Tidigt på morgonen dagen efter hade Hagar fått lof att gå med Anders Hackspet att vittja fågelsnaror i skogen. Fångsten var lycklig, den gamle knekten råkade vara vid bästa lynne. Han bar, utom järparna, äfven en ståtlig tjäder, fallen med ära för hans säkra lod.

De satte sig att hvila på en kullfallen fura vid stranden och framtogo sitt medhafda matförråd, torrt bröd, jämte en träflaska fylld med mjölk. Den första septembersolen glittrade i det våta gräset och försilfrade ett sakta strömdrag i Hertonäs sund. Tusen brokiga svampar, årstidens barn, betäckte i yppig färgprakt skogsfruns mossgröna klädningsfållar.

-- Anders, sade Hagar, hur har du fått ett så besynnerligt namn? Hackspet!

-- Det skall vara _spett_, icke _spet_, svarade knekten med det lustiga grin, som stundom upplyste hans barkade fysionomi.

-- Hvarför skall det vara _spett_?

-- Det var nu där vid Moskva under herr Jakob. Nej, vid Troitska var det. Vi stodo fyra man till häst på utpost vid floden. Två skulle vakta, två rasta. Det var kallt, vi gjorde upp eld. Hade metat laxöringar. Ville steka dem. Brukade svärden som stekspett. Hack, sade korporal Bjugg, när har du sist tvättat din skjorta? I julas, sa' jag. Och nu är det snart Marie, sa' Bjugg. Vi tvätta våra skjortor, Hack, sa' han, så länge vi rasta. Godt, sa' jag, de torka vid elden ... Vi stodo som Gud skapat oss, när två af Sapiehas kosacker kommo rännande emot oss. Bjugg till att varsko posten, jag fick de etterormarna öfver mig. Ryckte spettet ur elden, så hett det var, där satt en bränd fisk kvar på det. Ryggen fri mot en lind. Parerade spjuten med rödheta spettet. Svedde kosackernes skägg, så det fräste i dem ... Si, till den dagen hette jag Hack, men sedan kallade skvadronen mig Hackspett.

Hagar skrattade. Hon hade velat se kosackernes svedda skägg!

-- Men, sade hon, det finns andra underliga namn än Hackspett. _Cannabis_ ... hvad är han för en?

-- Cambis? Han är en tassig karl på Hertonäs. Bor här vid sundet.

-- Anders, här är en ekstock, låt oss ro öfver! Jag vill se _Cannabis_. Det sägs, att han slår ihjäl biskopar med latin.

-- Nej, är han så grym? Det har någon ljugit på honom. De säga, att ibland är han klok, men så kommer det öfver honom, att han slår stenarna.

Det gick Anders Hackspet liksom alla, hvilka råkade inom Hagars trollkrets. Han stod ej emot. Han erinrade sig, att på Hertonäs bodde en utmärkt sadelmakare, och fuxen behöfde ny grimma. De rodde öfver det smala sundet med dess lilla klippö.

Hertonäs, en variant af det gamla namnet Hertugnäs, var ett af de många gods, som under Gustaf Vasa öfvergått från kyrkan till kronan. Vid tiden för denna berättelse ägdes gården af två bröder, Henrik och Thomas Lydikssöner Jägerhorn, som allodialsäteri om 1-1/8 mantal.

På stranden vid sundet låg ett fiskartorp, där man byggt en ny sjöbod för fiskredskapen. Den gamla förfallna boden stod ledig och uppläts till sommarbostad åt en utfattig, afsigkommen och sinnessjuk skolmästare, hvilken socknen inackorderat i kost och underhåll hos fiskarefolket. Hvad namn denne usling i tiden burit visste knappt någon mer, om icke prästen och kyrkoboken, men det spenamn, som skolpiltarne fordom gifvit honom, trotsade tiden. _Cannabis_, eller förkortadt Cambis, hette han numera i folkets mun -- _Cannabis_, hampa, detta var inseglet på ett lif som hemfallit åt glömskans stora inkognito. Hvaraf han fått namnet var likaså obekant, ty af hampans sega trådar fanns intet kvar i denna trådslitna, söndersmulade tillvaro, om icke möjligen en seg lifstråd. Troligen hade skolmästaren engång trakasserat en pojke med deklinerandet af detta alldeles icke svårlösta latinska ord, och så hade det klibbat vid hans person för hela hans återstående lif.

Dörren till gamla sjöboden stod öppen och tillät en blick i eländets bostad. Ingen eldstad, intet husgeråd, intet fönster, endast en öppen glugg. Väggarna likasom öfverlimmade med fiskfjäll, golfvet betäckt med torkadt sjögräs. Gräset var ej från i går och tjenstgjorde som sänghalm. Här och där sågs en afrifven bokperm eller ett fläckadt enstaka blad af en bok fläkta för luftdraget, som strömmade in genom gluggen.

Vid stranden satt skolmästaren på en sten -- ruinen af en lärd man, nedsjunken under nivån af den okunnigaste. Hans magra gestalt skyldes knapphändigt af trasor, hans långa, tofviga grå hår var en lekboll för vinden, hans bara fötter buro märken af hvassa stenar och törnbuskar. Likväl fanns någonting mänskligt kvar i denna aplika hamn. Han var en af desse stilla grubblare, hvilkas ande tär på sig själf, i brist på bränsle från världen därute. Nu begrundade han något som tycktes uppfylla honom med glädje och segervisshet.

-- Ja, sade han vid sig själf, jag har funnit det. _Eureka!_ Samma _paradigma_! Samma _syntaxis_! Samma _prosodia_! Det finnes icke mer än en deklination och en konjugation, men två _numeri_, förstår du, det komma vi icke ifrån. Du för dig och jag för mig, men båda tillsamman äro vi flera. Latin som grekiska, det är intet annat än munarter. Latinet från grekiskan, grekiskan från koptiskan, koptiskan från hebreiskan och så vidare, du förstår? Det finnes icke mer än ett språk -- urspråket, det som var före Babels torn, och det har _jag_ funnit!

Han lade tonvikt på detta _jag_, uppreste sig från stenen och stod där stridsfärdig mot alla vedersakare, i sin egen tanke ett föremål för världens beundran. Hemligheten af hans fall låg förborgad i detta _jag_, som brutit så många starka andar i förgudningen af sig själfva. Ingen är så lärd, så stor, så upphöjd öfver människors vanliga mått, att icke en afgrund öppnar sig under hans fot i detta samma försåtliga, allt förtrampande, allt förnekande, gudatrotsande _jag_.

-- Men -- tillade _Cannabis_, i det han uppmärksamt betraktade en nätstolpe, som troligen skulle föreställa en solvisare -- det är tid att vi börja skolan. Klassen intager sina platser. Ostiarie, huru många _absentes_?

Och han beväpnade sig hotande med en färla af rötofs, kastande en sträng blick på stenarna, alarna, enrisbuskarna, nätstolparna, hvilka stodo där talrika nog att föreställa en manstark klass.

I detsamma fick han sikte på Hagar, som förvånad betraktade honom, medan hennes följeslagare gått att uppsöka sadelmakaren. Fantomen försvunno, anblicken af en lefvande varelse, ett barn i skolåldern, återförde honom till besinning. Han for med handen öfver pannan, antog uppsynen af en välvillig lärare och frågade om Kajsa ville gå i skola hos honom.

Hagar var rädd, hon vågade icke svara.

-- Så, så, sade _Cannabis_ uppmuntrande, äst du ett flickebarn? _Taceat mulier_ ... Vi måste räkna två _genera_: _masculinum_, _femininum_ och därtill _neutrum_. Men det hindrar oss ej att ha ett _commune_. _Scholaris_ och _studens_ äro _communis generis_. _Animus_, själen, har äfven en feminin form, som heter _anima_, lifvet. _Morte carent animæ_, lifsgnistorna kunna icke dö. Och om någon säger dig, Kajsa, att du ej får gå i skola för att du är en flicka, så svara dem, att icke allenast alla dygder, utan äfven så lärda ting som _scientia_, _eruditio_, _doctrina_, _facultas_, _humanitas_, _litteræ_ och många andra äro _feminini generis_. Skola vi börja nu genast?

Den ur sin rot uppryckta anden, som förtärde sig själf, hade nu fått ett stycke bränsle utifrån. Detta nya skolbarn skrattade icke åt honom, som alla de öfriga, åt hvilka han erbjudit sin föraktade skola. Hon ingick på hans fixa idé, hon tog den för allvar, och detta gjorde honom lycklig.