# Stjärnornas kungabarn 1: Nattens barn En tids- och karaktersstudie från drottning Kristinas dagar

## Part 2

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/stjarnornas-kungabarn-1-nattens-barn-en-tids-och-karaktersstudi-486c8f15/index.md

-- Jag var säker därpå, att det ej kunde vara någon annan än Åke Tott, som på detta sätt öfverfaller fredlige resande, genmälde ståthållaren i samma retade ton.

Han misstog sig icke. Det var verkligen Gustaf II Adolfs berömda »snöplog», som här for fram mellan vinterdrifvorna. Hans härvaro förklarades däraf att han hemskickats från vinterkvarteren i Polen för att värfva till hären ett nytt kompani af sina berömde finske ryttare.

-- Hade det varit någon annan än ni, sade herr Åke, skulle han nu stå på hufvudet i snön för att lära sig skillnaden mellan bönder och kavaljerer.

-- Och hade det varit någon annan än ni, svarade herr Jöns, skulle han i morgon fått lära sig i Åbo torn att hålla fred på landsvägen.

Herr Åke strök rimfrosten från sina morska mustascher, svor öfver mörkret och lät slutligen förstå, att trätan kunde förlikas vid ett godt bord på Gerknäs, dit man hade knappt mer än en mil och där hans stallmästare Lars Palikka kunde servera spanskt vin som preservativ mot vinterkylan.

Herr Jöns hade ock sina skäl att icke räkna så noga ett snedsprång af konungens gunstling och lät förstå, att det vore nu för sent på kvällen att resa till Gerknäs. Han hade beställt nattläger i Nyby gård ej långt härifrån, och om herr Åke ville hedra honom med sitt sällskap där öfver natten, kunde han försäkra, att hans hofmästare Antonius Pape skulle servera ett ungerskt vin, som ej gaf det spanska efter i värmande egenskaper.

Fred afslöts, och stryk var behållna gåfvor. Hästar och slädar vältrades till rätta med förenad armstyrka; på knuffar och skällsord var ingen brist. Flyktingarne återvände; hofmästaren Antonius Pape kröp skamflat ur tullnärens släde och fick befallning att tillreda ett gästabud efter tidens lägenhet. Snart befann sig det talrika sällskapet inlogeradt i Nyby gård, herrarne med sin adliga svit vid vinbägaren i stugan, ryttare och tjenare vid sina ölkrus i den rymliga, för tillfället eldade rian. Allt var på fältfot; fruar eller kvinnlig betjening sågos icke i karavanerna.

För tullnären och hans följeslagare återstod intet annat val än att söka sig nattkvarter i ett närbeläget torp, benämndt Kaskas. Äfven detta hade redan som nattgäst mottagit en kringvandrande tiggerska. Halmen på golfvet erbjöd åt alla ett gästfritt läger, medan enda sängen afstods åt den öfverallt kände och vördade pastorn från Ekenäs. Men icke ens trötthet och köld kunde för den gamle mästaren fördunkla hans kära stjärnor. Ännu länge satt han vid det fladdrande skenet af ett pärtbloss fördjupad i studium af den urblekta stjärnkarta, som han alltid bar hos sig och där han nu med ett cirkelmått utmärkte de planeters underbara lägen, hvilka han denna natt iakttagit på himmelen. I ljudet af de sofvandes andedräkt blandade sig ännu hans hviskande bön: _Advigila, Domine!_ Och nederst vid kartans rand hade han, sig till minne, antecknat datum: _Den 7-8 December 1626._

2. Nattens barn.

Så som du gått, hafva dina barn kommit.

Mäster Sigfrids hvila stördes af ett nytt pärtbloss, som upptändes i stugan. I hans drömmar förbytte sig detta till Jupiters glans, och han somnade åter vid den hänförande tanken på planeternas konung. När han vaknade före daggryningen, såg han till sin förvåning torparehustrun upptagen af vården om två nyfödda barn, hvilka hon badat, lindat och omsorgsfullt inbäddat i en gammal korg, uppfylld med ull.

Han betraktade henne en stund under tystnad. Den unga hustrun hade varit ett af hans skriftskolebarn och ett af de bästa. Hon kunde sin katekes som ingen annan, och vete himlen hvar hon lärt sig den då bland hennes gelikar så ytterst sällsynta konsten att skrifva. Hon stod så hurtig och rådig där i sin hemväfda grå tröja och sin randiga yllekjol; han såg henne, sedan hon skött om barnen, uppgöra eld i spiseln och ställa på elden en gryta med rofvor åt mannen, som redan var ute i skogen att köra hem ved.

Mäster Sigfrid läste sin morgonbön, uppstod och betraktade barnen i korgen, såsom en gubbe vid gränsen af lifvet betraktar lifvets början. Det var ett par vackra, välbildade barn, men så eländigt små, att de nästan kunnat få plats i torparens träskor, som stodo vid sängkanten.

-- Hvar har Dordej fått de rara gudsgåfvorna? frågade pastorn. Aldrig kunna de vara egna?

-- Har inte råd, lydde svaret. Jag har två förut. Tommu är nu på tredje året och Sigfrida sju veckor. Hon har ju fått namn efter eder, mästare, och får dela sin mat med dessa uslingarna. Hvad skulle jag göra med flera, och därtill två på en gång?

-- Är det tvillingar i korgen? Och huru har Dordej fått dem? Jag såg icke till dem i går.

-- Ja, stackare hon där borta, hvad skulle hon hit att dö i den kalla vinternatten? Men det var Guds vägar, kan jag förstå, och så får jag väl taga vård om ungarna, till dess att någon förbarmar sig öfver dem. Vördig mästaren kom nu som efterskickad att kristna barnen.

-- Hvad säger Dordej? Är deras mor död?

-- Gud tröste, ja. Här ligger hon.

Och därvid pekade Dordej, lysande med blosset, på ett undanskymdt hörn bakom väfstolen. Mäster Sigfrid trädde närmare och såg vid eldskenet gestalten af en kvinna, utsträckt på halmen. Det var tiggerskan, som fått härberge i torpet.

Den gamle pastorn var en lika anlitad läkare som själaherde och spåman. Han fattade kvinnans hand, undersökte pulsarna, lyfte något litet de slutna ögonlocken och öfvertygade sig, att detta lif hade flytt från jordens elände för att icke mer vända dit tillbaka. Så tyst, så ensligt hade det flytt, att af sju som sofvo i stugan hade värdinnan ensam förnummit dess sista suck.

Det måste hafva skett för knappt en timme sedan, ty den döda var ännu varm.

-- Men hvarför blef jag ej väckt, medan det ännu var tid? frågade nu den gamle läkaren, upprörd öfver en sådan likgiltighet.

Tårarna begynte tillra på Dordejs kinder.

-- Vördig mästaren förstår, att detta är kvinnfolks göra. Så fort gick det; jag måste ju taga vård om barnen, och när jag åter såg till henne, hade Gud fått sitt.

-- Hvem var hon? Hvarifrån kom hon?

-- Fråga den vind som blåser om natten på sveden, hvadan han kommer och hvart han går! Utsockne var hon, så mycket vet jag, och bröt på utrikes tungomål. Tiggare ha vi sett Gudi nog; nödigt går här en dag förbi utan en eller flera. Hon, stackare, var ej som de andra, utom att hon var eländigare än någon af dem. Hon klappade på vår dörr en stund förrän mästaren kom. Det var en rädd klappning; jag trodde det var ett barns. Så kom hon in som i drömmen, tog några stapplande steg på halmen och sjönk ned vid väfstolen. Icke åt hon, och icke var det vån om att fråga henne. Det enda jag förstod var att hon i mörkret blifvit kullriden af ryttare på landsvägen.

Tullnären Lydik Larsson, hvilken omsider vaknat, hörde de sista orden och anmärkte sömnigt, att detta var herr Åkes ryttare likt.

Torparen inträdde, stampande snön af sina tunga själskinnsstöflar. Som nästan alla vuxne män i Finland vid denna tid hade Thomas Kask tjenat i fält och därtill mist en arm under Evert Horns befäl emot moskoviten. Lyckligtvis var det den vänstra. Han kom med underrättelsen att herrarne i Nyby gård rustade sig till aftåg.

Rådplägning hölls, och mäster Sigfrid förklarade sig villig att döpa de nyfödda.

-- Detta, menade han, är min kristliga pligt, men något kommer ock herrarne vid. De hafva vållat den fattiga moderns ofärd, och hvad de ej mer kunna återgälda åt henne, det skola de återgälda åt hennes barn. Jag går till Nyby att bjuda dem hit till faddrar.

Sagdt. Och upprörd af våldsbragden begaf sig den gamle genast på väg.

Dagen grydde, men stugan var ännu mörk, af det enkla skäl, att dess enda lilla fönsterruta befanns söndrig och tillstoppad med blår.

Dordej hade med nöd hunnit undanstöka det mesta af halmen och putsa sin lille Tommus sotiga näsa, när herrarne inträdde med ett par af sina tjenare, som mottogo deras kappor och handskar. Tullnären och mäster Sigfrid kunde nu vid skenet från spiseln närmare betrakta desse myndige män, hvilka på sin tid räknades bland landets ypperste, den ene i fred, den andre i krig.

Båda voro i sin kraftigaste ålder, herr Jöns Kurck trettiosex, herr Åke Tott endast tjuguåtta år gammal. Båda voro resklädde, hvarför man af tidehvarfvets bekanta gustavianska dräkt nu knappt urskilde mer än de korta kragstöflarna och den bredbrättade hatten. Men äfven i resdräkt skilde sig hofmannen märkbart från krigaren. Kurck var snarare kort än högvuxen, en herre med fina, intelligenta drag och så förnäm, att när han sedan som ståthållare uppvaktades i Åbo slott, kallades detta att »gå till hofvet». Hans långa hår var omsorgsfullt benadt; hans lifrock af sämsk sågs vintertid fodrad med hermeliner och sammanhölls med knäppen af guld; i hans bälte glänste en venetiansk dolk med en stor safir i knoppen af fästet. Tott var nästan ett hufvud högre, kraftigt byggd, med ovanligt långa armar och ben, så enkom skapad för hästryggen, att han stående uppbar illa sin längd och syntes sjunka ihop. Han bar för tillfället kortklippt hår, som var bekvämare för en stålhufva, men finnes senare afbildad med en lång, brun, vårdslöst hängande lugg. På resor och i fält hade han lika litet vårdat sina långa mustascher och sitt raggiga pipskägg som sina fläckade stöflar och dito handskar. Den höga pannan och ansiktets regelbundna oval, hvilken hans moder ärft af sina vackra föräldrar, hade hos sonen antagit någonting kantigt bistert, som ökades af den smala hakan, de hopknipna läpparna, magerheten och vanan att göra grimaser i både skämt och vrede. Han var så litet kammarherre, hvilket en tid varit hans syssla, och så alltigenom en af desse barske finske ryttare, hvilka först konungen, sedan tyskarne kallade »hackapeliter», att själfva hans bredbenta gång förrådde mera bekantskap med sadeln än med hofvens gemak.

Herr Åke stöflade i sin otålighet in före ståthållaren, utan afseende på dennes högre rang, hvilken missaktning under andra förhållanden kunnat föranleda ett fredsbrott mellan två stormakter. Han sparkade undan Tommu, som trillat i vägen, och lät oförtydbart förstå, att han hade brådt; prästen kunde läsa sitt fadervår öfver bytingarna och därmed _punctum_.

-- När den högvördige mäster Sigfrid visat oss den hedern att inbjuda oss, vilja vi höra formuläret till slut, i hopp att han har undseende med vår brådska, tillfogade ståthållaren höfligt.

-- Förvisso, svarade mäster Sigfrid, hafva de ädle herrar icke visat oss nåden tillstädesvara för min ringa persons skull, utan af kristelig barmhärtighet för de elända på jorden. Intet vissnadt löf i en vinterdrifva är mera hjälplöst än dessa fattiga barn, hvilkas okända moder i går afton blef kullriden af ryttare på landsvägen och till följd däraf miste sitt lif, när hon gaf barnen deras.

-- Hvad är detta för käringprat? snäste herr Åke med rynkade ögonbryn.

-- De läppar som sagt det äro stumma för alltid, genmälde den gamle pastorn lugnt, men man visar dock aktning för en döendes ord. Behaga nu de ädle herrar närvara som vittnen, skall jag döpa barnen och vara så kort som min pligt tillåter. Det är tvillingar, en gosse och en flicka. Dordej, bär först fram gossen!

Mäster Sigfrid behöfde ingen handbok, han kände sin dopritual. Herrarne intogo sin plats bredvid torparefolket och tullnären. Barnen vattenöstes med få, men kraftiga ord.

-- Jag döper dig, _Ben-Oni_, smärtans son, under bön till Gud, att din fader engång må kalla dig _Ben-Jamin_, lyckosonen. Jag döper dig, _Hagar_, ty du äst en främling på jorden. I Guds, i Fadrens, Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Herrarne hade visat sig tålmodige. Anblicken af dessa vackra, späda barn, så skyddslöst utkastade i den oblida världen, hade ej lämnat världsmannens, ej ens krigarens hjärtan känslolösa. Aldrig hade herr Åke, ogift och barnlös som han då var, egnat den aflägsnaste tanke åt något så värdelöst som ungar i linda. Men hvarför skulle just hans hästar och ryttare, kanhända hans egen bruna klippare, beröfva dessa värnlösa deras enda stöd? Ja, hvem bad en landstrykerska springa i mörkret för hästfötterna? Men att det dock skulle vara just dessa barnens fattiga mor ...

Herr Åke lät förnimma något under mustascherna:

-- Jag tager pojken till min och skall göra en bra soldat af honom. Sköt om honom, tills han får ben att klifva i sadeln, och skicka honom sedan till mig! Här har ni kostpenningar!

Med dessa ord tryckte han en smutsig läderpung med silfverdalrar i den förvånade Dordejs händer.

-- Och jag -- sade herr Jöns, som icke ville vara mindre frikostig -- jag skall sörja för flickan. Tag detta förskott för första åren, och sedan, om jag lefver, skall jag se till hvad jag kan göra för henne.

Herr Jöns' gåfva var ingen läderpung, det var en silkesbörs, som han lade i Dordejs hand.

»Om jag lefver!» ... Fredens man, som med ytterlig omsorg vårdade sin dyrbara hälsa, tänkte på vanskligheten af ett människolif, men krigaren, hvilken hvarje dag var beredd att bortkasta sitt som en trasa, _han_ tänkte icke därpå. Kurck blef sextiotvå och Tott fyrtiotvå år gammal.

Mäster Sigfrid tackade å barnens vägnar med en djup vördnadsbetygelse.

-- Gud löne de ädle herrar för deras barmhärtighet och gifve dem hugnad af dessa barnen! Jag skall, dem till erinran, anteckna de ädle herrars nådiga löften på dopattesten.

Resan skyndade på. Herrarne återvände till sina slädar utan ens den kopp kaffe, som i våra dagar det fattigaste torp skulle bjudit till undfägnad vid ett sådant tillfälle.

Vid utgåendet sade stallmästaren Lars Palikka till sin herre, riddaren:

-- Såg eders nåd den döda?

-- Nej, svarade herr Åke likgiltigt.

-- Jag såg henne, och jag har engång sett henne lefvande i förnämligare skepnad, men jag kan icke minnas hvar.

-- Du drack för mycket öl i går afton, Palikka.

-- Tror icke, ers nåd.

När herrarne voro gångne, försporde tullnären Lydik Larsson i sin ordning en ansats af ädelmod.

-- Höge herrar, sade han, tänka på det som närmast för ögonen är. Hvad skulle de bry sig om huru den döda kommer i jorden! Se här, godt folk, två daler till en kristlig begrafning. Människan må nu hafva varit tatterska, det angår mig icke, hon skall få kristlig begrafning.

Tullnärens trumfige, hittills stumme körsven Simon Berg uppfattade ett ord, som skulle få långt eko, och lät förnimma, att en tatterska borde begrafvas i hästhagen.

-- Håll din trut! svarade husbonden. Hvad angår det oss, om hon varit svart eller rosenröd? Törhända har hon något hos sig, som kan vara af nytta för barnen?

Tullnären böjde sig ned öfver den unga kvinnan och utdrog ur hennes hår en fint arbetad nål af silfver i form af en lilja. Den bar ett främmande märke. Han fattade hennes vänstra hand och anmärkte, att hon bar på underarmen ett inbrändt blått märke, liknande en staf, omlindad med en orm. Därpå afdrog han från det afmagrade fingret med lätthet en ring.

-- Mäster Sigfrid! utropade han öfverraskad. Det är en juvelring! Sade jag icke, att hon var en tatterska? Hon har stulit ringen.

Mäster Sigfrid gick till den söndriga rutan, lät dagsljuset falla in och betraktade ringen.

-- Ja, sade han, det är en ring af besynnerlig form. Tre stora diamanter i infattningen. Jag skulle förlikna dem vid de tre stjärnor, som kallas Orions bälte.

-- De äro då mycket dyrbara?

-- Jag tror ej, att ni eller jag skulle kunna utlösa dem. Denna ring är en bikt. Jag skall försegla nålen och ringen för barnens räkning.

Än en gång stod den gamle siaren, försjunken i tankar, vid tiggerskans bleknade stofthydda. Han såg henne bättre nu, när en strimma af dagsljuset föll på hennes älskliga drag, där hon låg utsträckt på halmen. Hon måste ha varit mycket ung, nästan ett barn själf; hon såg icke ut att hafva fyllt sina tjugu år. Knappt ett spår af lidande kunde förmärkas, om ej i läpparna, som stelnat i ett halft bittert, halft vemodigt smålöje, liksom öfver ett sviket hopp, ett lif bedraget på dess renaste känslor. Hvem var hon? Hvarifrån kom hon? Onyttiga frågor! Döden hade bortkysst svaret från dessa slutna läppar.

Mäster Sigfrid lutade sig öfver den döda och strök det rika svarta håret från hennes hvita panna. Han märkte nu, att en fin spetslinning stack fram under kanten af hennes grofva ylletröja. Hon var icke den hon syntes vara.

-- Okända, olyckliga och måhända inför Gud oskyldiga, hvem du ock är, du har blifvit bedragen på lif och lycka! I ljus och fröjd är du kommen till världen, i mörker och sorg har du bortgått ur världen. Herren dömer. Gåtan af ditt lif skall engång varda uppenbar. Såsom du gått, hafva dina barn kommit; såsom du kommit, må de en dag gå bort!

Hästarna voro förspända. De resande sade farväl åt torpets gästfria inbyggare.

-- Se om de små, tills laglig förmyndare utses! förmanade mästaren. Jag bevarar till dess deras dopattest och tillhörigheter. Låt tacka för den döda i kyrkan och brådska ej med begrafningen, om tilläfventyrs någon efterfrågan hörs af. Jag skrifver till kyrkoherden; hon skall få vigd jord, hon är ingen tatterska.

-- Nå, mästare -- yttrade Lydik Larsson, när de åter sutto i släden -- ni sade i går, att detta var en märkelig natt. Hvad säger ni nu om nattens barn?

-- Jag säger, att Han, som styr de villa vågor i hafvet, styr lika förunderligt människors vägar. Stjärnorna anvisa början och stundom loppet, men änden är Herrens. Förvisso är vågsam den nattens rot, men Herren är den som växten gifver. Bed för dessa barnen, Lydik, ty de behöfva det! Min tid är räknad; jag skall icke upplefva nästa vinters snö.

Vid vägkrökningen, där Kaskas torp försvann ur de resandes åsyn, vände sig mäster Sigfrid ännu engång tillbaka och bad: _Advigila, Domine!_ Därefter tillade han med en blick på herrarnes medspår i snön: _Advigilate, domini!_

3. Ryttaren utan sadel.

Och en sådan krabbsaltare skickar man ut!

Tullnären Lydik Larsson hade tillvitat de höge herrar, som i December 1626 besökte Kaskas torp, att icke se mer än det som för ögonen var. Äfven en tullnär kan misstaga sig, enär han ju för mången tyckes enkom skapad att luras, men denna gång hade han gissat rätt. Herr Jöns Knutsson Kurck och herr Åke Henriksson Tott hade annat att tänka på än fattiga barn från landsvägen. Herr Jöns hade från Åbo slott flyttat som höfding till Viborgs slott och därifrån åter till Åbo som president för hofrätten. Därtill stod han som riksråd med ena foten i Stockholm och bar på sina skuldror ett europeiskt krig. Herr Åke hade blifvit general, riksråd och slutligen fältmarskalk. Han hade tröttnat att ploga väg för svenska hären genom Polen och Tyskland, lefde nu mest i furstlig prakt på Ekolsund nära Enköping i Sverige, men jagade däremellan björnar i Finland på Gerknäs och Lavila.

Nattens barn uppväxte obemärkta i torpet, delande sina fosterföräldrars tarfliga bröd. Dordej hade regelbundet hvartannat år skänkt sin man en blifvande dräng eller piga; hon hade ju icke råd att förse honom med två i gången. Oaktadt denna sparsamhet var torpet icke illa försedt, ty när vi nu återse dess låga torftak tio år efter föregående händelse, funnos där sju egna barn och med fosterbarnen summa nio. Detta talrika sällskap var begåfvadt med en förträfflig matlust och en lika beundransvärd flit att fort slita hål på sina små oumbärliga klädesplagg, hvilka sommartid inskränkte sig till det grofva, hemväfda linnet, men vintertid behöfde åtskilliga tillägg, för att gossarne skulle kunna utlägga harsnaror i skogen och flickorna biträda sin mor vid brunnen och ladugården.

Allt hade gått skäligen väl i lås, så länge herrarnes underhållspenningar ännu hördes skramla i läderpungen och silkesbörsen. Där hade till och med kunnat öfverst afläggas priset för Gustaf II Adolfs nya vackra bibel, som flitigt lästes morgon och kväll. Men nu skramlade sedan länge intet silfver mer i lädret, silket var tom grannlåt, herrarne voro långt borta och hade ej låtit höra af sig. Hvar var då mäster Sigfrid, barnens förste vän och gynnare? Han hade redan 1627 gått bort från denna mörka jord till sina lysande stjärnor, såsom han själf förutsagt. Ingen annan ville belasta sig med vården af två tattarebarn, om hvilkas härkomst eller anförvanter man icke lyckats få ringaste upplysning, och så hade torparen Thomas Kask blifvit vederbörligt förordnad till de främmande barnens förmyndare.

Torpet var bördigt, och Thomas Kask arbetade så flinkt med sin ena arm, att han de första åren betslade två hästar i sitt stall, medan hustrun mjölkade fyra kor i ladugården. Men så kom kriget, det stora kriget! De små krigen efter 1617 hade nöjt sig med halfva skörden, halfva manstyrkan. Det stora kriget begärde mer, det artade sig att begära allt, fastän det icke fick allt; det hängde sig som en blodigel vid arbetarens fot, det utsög hans märg och blef aldrig mätt. Ryttaren på den röda hästen red öfver världen i blodig härskrud och tömde torparens sädeslår, sedan han tömt bondens lada, frälsemannens stall, borgarens fickor och prästens tionde. Kaskas torp lydde under Nyby, och Nyby råkade vara ett af de få skattehemmanen i dessa trakter, där det mesta var frälse. Skattebonden var fri jordägare, men denna frihet fick han betala dyrt, ty på honom hvilade tyngsta bördan. Så hände sig en dag på sensommaren år 1636, när allt tillgreps för att godtgöra de lidna förlusterna i Tyskland, att kronans fogde med två rättare infann sig på Nyby gård för att utkräfva spannmål för de nya truppernas utrustning och hästar för trossen, hästar för kavalleriet.

Thomas Kask hade en ung hemfödd hingst på fjärde året, Pilen benämnd, ett ståtligt djur, som redan ansågs för ortens snabbaste trafvare och väckte grannarnes afund. Bonden på Nyby förplägade fogden, stack ett par dalrar i hans hand och visade honom till Kaskas torp. Där gjordes kort beslag. Pilen anammades mot ett kvitto, som i dessa tider betydde ingenting, och fördes till Nyby för att därifrån sändas med andra hästar till mönstringsplatsen i Lojo.

Men nu var Pilen, alltifrån sin första lyckliga barndom som föl, en förklarad gunstling till den tioårige Bennu, som mäster Sigfrid kallat Ben-Oni, smärtans son. Desse två voro oskiljaktige. Bennu hade fått förtroendet att ensam vattna och fodra Pilen; Bennu hade varit den förste ryttaren på Pilens rygg, så snart denne förmådde bära hans lilla lätta person, och Pilen lydde i blinken Bennus hvissling. Gossen råkade i förtviflan, när han vid återkomsten från sina snaror i skogen fann Pilen bortröfvad.

Fosterföräldrarna höllo råd om hästen och barnen. Dordej sade:

-- Jag vånne vi blefve af med Bennu, den olyckspojken. Thomas, du håller honom för mer än dina egna barn, du låter honom göra allt hvad honom lyster. Si så förträffligt arger han åter kan vara! Sanna mina ord, Bennu är ett tattarebarn, han skall bringa ofärd i torpet!

Thomas svarade:

-- Är han ett tattarebarn, så är Hagar det ock, men henne vill du inte mista för tjugu ungnöt.

-- Tala inte om Hagar! Hon är ett lyckobarn, maken får du söka i tre kyrksocknar. Läser hon inte redan i bok bättre än jag? Är hon inte den flinkaste i sömnad och alla husliga sysslor? Får hon inte makt med Sigfrida och alla de andra, bättre än du och jag? Hvart skulle jag taga vägen med de många barnen, om jag ej hade Hagar? Ha vi ej råd att föda dem alla, så låt oss skicka Bennu till Gerknäs, efter herr Åke lofvat oss det, men si Hagar behålla vi. Jag tänker herr Jöns minns icke mer af flickan, än hans jagthund minns det lingon han trampat i fjol på räfjagt i skogen.

-- Jaså, sade Thomas saktmodigt, är nu tiden kommen, att också vi skola kifvas? Behåll Hagar, jag håller Bennu! Får gå, han är oregerlig, får gå, han gör dumheter, men krut är i pojken, lita du på en krigsmans ord! Pilen? Ja, »ota hännestä kiinni», tag fast honom i svansen, bruka finnarne säga. Sörjer icke Bennu kräket, som hade det varit hans egen hundvalp? Det där förstår jag. Märk huru pojkbytingen piskar i argheten brunnshinken med sitt hasselspö, som hade han för sig fogdens breda rygg! Sådant fängkrut! Jag ville icke vara i fogdens ställe, om _han_ vore brunnshinken.