Part 16

Knappt tillät det första dagsljuset de båda härarna att urskilja hvarandras ställning, innan de kejserlige möttes af en oväntad syn. Det var jagtens årstid; de hade tänkt sig en munter hetsjagt, piken i flyktingens rygg, svärdshugget öfver hans böjda nacke, rika byten prisgifna till sköfling. Men han kom dem till möte, den dumdristige nordbon, hvilken de trodde vara stadd på en brådstört reträtt. Han kom i den skönaste slagordning som ännu fägnat en krigares öga. Han vågade verkligen -- nåväl, det skulle kosta honom dyrt, när striden ej mer kunde undvikas. Piccolomini var öfverlistad och svor att hämnas.

Torstensons älsklingsvapen var artilleriet. Han lät sina lätta kanoner, »halfva kartauer», som de då kallades, börja striden. Det gick hurtigt, men obekvämt under ständiga svängningar i spetsen för den framryckande hären. Elden besvarades och insvepte snart fältet i rökmoln. Fältmarskalken red framför fronten i centern, omgifven af sin stab. Vid hans sida red pfalzgrefven Carl Gustaf, närmast bakom honom generalkommissarien Grubbe, ryttmästaren Rabenow och sekreteraren Luast.

-- De sikta icke illa, sade Torstenson. De Suys förstår välja artillerister, som urskilja en råtta på tusen stegs afstånd.

I samma sekund förnams det egendomliga hvinandet af en kedjekula. Hästar och ryttare kastades till marken i det stoftmoln, som kulan uppref ur åkermyllan. Närmaste ledet bakom gjorde halt. Man framdrog döde och sårade, öfverstänkte af blod och liggande under dödade hästar. Torstenson reste sig oskadad under sin fallna häst och besteg genast en annan. Hans pälsfodrade lifrock hade mist en flik af skörtet och därmed betalat hans tribut åt härjaren. Pfalzgrefven, framtidens Carl X Gustaf, reste sig likaledes utan en skråma och var snart åter i sadeln. Rabenow linkade; han hade ledvrickat en fot i fallet. Grubbe befanns söndersliten i två stycken, och Luast fördes hopplös med krossad höft till fältskären vid reserven.

Kulan hade utgått från samma låga kulle, som utsände den första svenska kulan 1631, hvilken tog hufvudet af en kejserlig öfverste vid Tillys sida.

Inom mindre än en halftimme voro härarnas båda flyglar i skarpt handgemäng. Ingen väntade, båda anföllo. Det var en syn, som kunnat komma ett modigt hjärta att klappa. Tjugutvåtusen ryttare genomkorsade fältet i alla riktningar, än i ordnade, än i spridda leder, än försvunna i röken, än åter framdykande med sina stormhufvor och pikar ur dammolnen. Det var omöjligt för en åskådare att följa stridens växlingar. I nästan alla trettioåra krigets fältslag afgjordes segern af kavalleriet, som ofta var dubbelt, stundom tredubbelt starkare, än infanteriet. Ryttaren på den röda hästen fick sitt lystmäte. Man såg skvadronerna rida in på hvarandra, nedhugga och nedtrampa hvarandra, men öfverallt, där ej motståndaren genast flydde, upplöste sig lederna i denna enskilda tvekamp på pistol och huggvärja, hvilken så pittoreskt afbildas på detta tidehvarfs målningar af den nederländska skolan. Det kraftiga, modiga, gratiösa i hästarnas anlopp, stegring och fall, ryttarnes böjningar, huggens parerande, förlänar ännu efter sekler åt dessa taflor ett lif, som ej åldras. Kriget hade ännu icke lärt att segra med massor. Allt ännu byggde fältherrarne sina bäst kombinerade planer på forntidens och medeltidens personliga tapperhet, som till sist fällde utslaget.

Generalmajoren Erik Klasson Slange till Karuna ryckte fram på sin stolte Breit i spetsen för vänstra svenska flygeln. Här skulle Breit visa sig värdig sitt namn. Närmast följde öfverste Kinnemund, två adjutanter och liftjenaren Urban Niemand. Hannibal Gonzaga, den tappraste italienare i kejsarens här, mötte Slange på halfva fältet. Urban Niemand såg icke mer; han befann sig inklämd mellan två rörliga, frustande, framträngande murar af hästar, som, delande sina ryttares raseri, stegrade sig mot hvarandra, beto hvarandra och träffade med bakhofvarna lika ofta vänner, som fiender. Alltför liten och svag att mäta sig med de järnklädda kämparne rundtomkring, hvilkas långa huggvärjor fällde till marken häst och karl, hukade sig ynglingen ned långs hästens hals för att undvika huggen, undvika pikarna, och styrde så skickligt sin häst, att han lyckades i denna hjälplösa, blodiga trängsel hålla sig tätt vid sin herres sida. Han bar ju ett svärd, och han bar det icke förgäfves. Han visste sin andel i striden, han var där för att skydda ett dyrbarare lif, än hans eget. Än riktades en pistol mot Slanges hufvud, slogs åt sidan och sände sin kula förbi. Än höjdes en järnklädd arm mot Neunburgs hjälte; hugget föll, men slant oskadligt mot sadelbommen, ty den anfallandes häst dignade ned för en svärdstöt i halsen. Breit blödde ur ett djupt sår i bringan, men Breit visste hvem han bar i sin sadel; fram skulle Breit, och fram bröt Slange genom fiendens tätaste leder.

Då mötte honom en jättelik ryttare i svart rustning, ridande, äfven han, en svart häst, som tycktes under sina hofvar nedtrampa allt. I ett nu hade jätten ridit omkull den sårade Breit. Slange föll till marken, och i samma ögonblick genomborrades hans bröst af en kula. Den svarte ryttaren red öfver honom och var försvunnen.

Urban Niemand såg detta, lät sin häst löpa och kastade sig öfver sin sårade herre. Förgäfves sökte han med örat vid den döendes läppar uppfånga dennes sista ord. De öfverröstades af det förfärliga larmet. Han trodde sig urskilja orden: _det var din fader!_ -- men törhända voro de blott ett återsvar från hans egna tankar.

En obeskriflig känsla af skräck förlamade ynglingens arm. Han kunde ej tänka, ej fly, ej resa sig upp. Han låg som död öfver sin döde herre. Stridens vilda tummel gick öfver honom som ett dånande vattenfall. Han hörde icke slamret af svärden mot harnesken, kanondundret, muskötelden, stridsropen. Han kände icke de tunga hästhofvar, som galopperade fram öfver hans hufvud, så att det gnistrade för hans ögon. Bredvid honom låg Breit, som vältrade sig döende öfver sin fallne herre, liksom för att tjena honom ännu i döden. Urban Niemand sökte sig ett skydd under det ädla djuret, förutan hvilket han skulle ha trampats ned till en formlös massa af blodiga trasor.

Snabbt, såsom alltid vid sådana tillfällen, spridde sig underrättelsen om Erik Slanges fall. Svenskarnes vänstra flygel råkade i oordning, led af karteschelden, sviktade och sprängdes af de kejserliges samtidigt förstärkta högra flygel. Några svenska kanoner togos och återtogos. Det liknade hardt när begynnelsen af ett nederlag. Kroaterne svärmade som flugor kring den splittrade flygeln och gjorde försök att plundra trossen.

Königsmark i andra linien såg faran och ryckte fram. Han lyckades förmå de flyende att stanna, de skingrade att åter sluta sig samman. Aldrig hade han blifvit besegrad, denne oöfverträfflige mästare i det lilla kriget, och nu, i det stora slaget, förstod han, om icke att segra, så dock att behålla fältet. Pfalzgrefven Carl Gustaf stred vid hans sida. Åter stod svenska vänstra flygeln som en mur mot Hannibal Gonzagas rasande angrepp. Sex gånger kastade sig Piccolomini förgäfves mot denna punkt med sina fyrkanter från centern. Många föllo, men ingen vek.

Högra svenska flygeln grep in med ett karlatag. Den som endast sett Arvid Wittenberg i hans bekvämliga hvila -- en Sandels vid Pardala -- kände icke denne fältherre i aktionen. Torstenson kallades blixten för den otroliga snabbhet, hvarmed han genomtågade vida landsträckor, när det gällde att öfverraska en fiende. Wittenberg täflade om samma äretitel genom den utomordentliga, örnlika hastighet, hvarmed han slog ned i det afgörande ögonblicket. Innan de kejserlige ännu hunnit ordna sin vänstra flygel under framryckandet, var Wittenberg öfver dem. Ungrarne och kroaterne togo genast till flykten. Kejserlige öfversten Nicola försvarade sig hjältemodigt med sex skvadroner och gaf Buchheim tid att ordna sitt folk. Då framryckte andra svenska linien med Stålhandske. Denne djärfve hakkapelit kunde stå som en klippa mot anfall på anfall, men hans rätta lust var att själf gå bröstgänges, och ingenting kunde förliknas vid den »furia», med hvilken han då föll öfver sin motståndare. Nicola stupade; några få af hans tappre höllo stånd, men om mindre än en timme var den slagna kejserliga vänstra flygeln med stora förluster drifven tillbaka till Linkelwald.

Nu gällde det infanteriet i centern. Här var i början en hård och förbittrad strid med eldvapen på knappt mer än hundrade steg. Mortaigne förlorade tålamodet, ryckte fram med sin linie och följdes af Wrangel. Nu korsades pik mot pik. När man afskjutit musköten på fyra steg midt i ansiktet på sin motståndare, slogs man med kolfven. Här stodo Tillys veteraner; här stredo ärkehertigen och Piccolomini själf som simple soldater. Ingen vann, ingen flydde. Lilliehöök såg de kejserliges vänstra flygel vika och blottställa sin center. Han tog centern i sidan, dref de yttersta fyrkanterna framför sig och angrep dem i en skogsdunge. Men här höllo de stånd. Här föll Lilliehöök, hvars anseende var så stort, att han ansågs designerad till Torstensons efterträdare. Gärna, sade han, ville han dö, när han visat de sina vägen till seger.

Slagen på vänstra flygeln, anfallen i sidan af Wittenberg, tagen i ryggen af Stålhandske, nedsopad af Torstensons kanoner, skingrade sig slutligen de kejserliges center i vild flykt öfver fältet. Öfver deras tappra högra flygel kastade sig nu hela den förenade svenska styrkan och sprängde allt i spillror.

Ett efterspel erinrade om 1631. Vid Linkelwald visade Tillys veteraner än en gång tänderna. Stålhandske var sårad, han nödgades lämna åt Mortaigne och Wrangel äran att rensa fältet. Steg för steg veko Tillys stolta fyrkanter i god ordning genom skogen. När de kommit ut på dess andra sida, väntade dem sju svenska skvadroner från sidan och svenskt infanteri i ryggen. De värjde sig än, de föllo i långa leder. Omringade på alla sidor, måste de kvarlefvande slutligen gifva sig fångne, och förbittrade att ha lämnats utan undsättning, gingo de fleste af dem i svensk tjenst.

Slaget hade börjat klockan åtta på morgonen och slutades klockan elfva på förmiddagen med de kejserliges fullständiga nederlag. De hade förlorat inemot 5,000 döde, 4,500 fångar, alltså halfva hären, utom de sårade, hela sitt artilleri, sin tross och etthundranittio fanor. Aldrig hade deras öfverlägsna kavalleri blifvit så i grund förstördt. Bland fångarne sågos De Suys och Fernamond. Ärkehertigen undgick med knapp nöd samma öde. Piccolomini räddade sig till Böhmen med 1,500 man. Icke en tredjedel af hans här återvände till fanorna. I Böhmen lät kejsar Ferdinand tillsätta en ståndrätt att döma dem som vållat nederlaget. Regementet Madlot, som tagit till flykten vid Wittenbergs första anfall, ansågs ha varit det mest brottsliga. Det upplöstes totalt, dess fana sönderslets, dess ryttmästare och löjtnanter dömdes till döden. Af manskapet uttogs genom lottning hvar tionde man och blef arkebuserad.

Svenska hären hade förlorat Lilliehöök, Slange och 5,000 man döde. De sårade plägade sällan räknas. Månget fältslag har varit blodigare och månget utkämpats med vida manstarkare härar, än det andra slaget vid Breitenfeld, men i få har segern vunnits med en mera glänsande tapperhet och nederlaget med lika rätt varit segern värdigt.

22. Stjärnan.

Mig är gifven hans kraft, men icke hans kärlek.

Innan svenska hären hunnit betrygga sin seger, förfölja den flyende fienden och själf unna sig nödig hvila, var den korta höstdagen redan till ända. Endast de närmast lägret liggande sårade hunno föras till fältskärerne. Några uppsöktes på kvällen och natten vid skenet af facklor; många blefvo kvarliggande till följande dag bland högarna af de döde.

Urban Niemand uppvaknade på natten ur sin dödlika dvala. Tiden stod stilla, världen fanns icke mer, lifvets svaga låga fladdrade upp, likasom på försök, i några knappt märkbara hjärtslag. Han var död och icke död. Han hade en aning om att han möjligen lefde, men icke den minsta föreställning om hvem han var eller hvar han låg. En obeskriflig känsla af tröstlös öfvergifvenhet var det enda han oklart fattade. Något låg tungt öfver honom, han visste ej hvad. Han bar det utan att veta hvarför. Han hade ej ens vilja nog att befria sig därifrån. Hans dvala var icke tillintetgörelse, icke dröm, men någonting mellan båda.

Han låg så en tid orörlig; men om det var en minut eller ett århundrade visste han icke. Då hände sig, att först hans ena, snart äfven hans andra, af blod fastklibbade öga öppnade sig. Han såg ingenting, det var mörk natt omkring honom, men han erfor ett obestämdt intryck af ljussken. Hvarifrån det kom, inom eller utom honom, visste han icke, kände icke heller någon önskan att veta det. Han stirrade likgiltig på skenet, emedan han ej kunde undvika det.

Småningom tycktes det sammanflyta, liksom ur luften, och samla sig i en ljus punkt. Det var ett mildt sken, det bländade icke, det gjorde ej ondt i de stackars trötta ögonen, som ej förmådde fasthålla något föremål. Det förekom honom, som flöte skenet in i hans själ och väckte till lif en dunkel hågkomst. Han föreställde sig otydligt, att ljuspunkten var en stjärna, men icke ens denna föreställning kunde han fasthålla. Skenet blef åter ett ljushaf, men det var dock tröstande att hafva ett intryck af lifvet kvar.

Åter gick en obestämd tid, och ljusströmmen hade så småningom åter flutit tillsamman till ett fixt föremål, en verklig stjärna, som icke mera flöt åtskils. Han förstod nu, att hon var något för sig och han något annat, men att där var ett samband emellan dem. Han såg på henne såsom en drunknad, om det vore möjligt, skulle se upp från bottnen af ett milsdjupt haf till den gröna strand, från hvilken han sjunkit.

Där rörde sig i honom en lycklig känsla af vaknande medvetande. Han kunde nu drömma med öppna ögon. Stjärnan steg ned till honom, kysste honom och sade: dig har jag sökt genom hela skapelsen, och nu har jag funnit dig! Förstår du icke, att jag är ett utflöde af den Allsmäktiges kraft och utsänd till att beskydda dig? Utan mig hade du drunknat i kärren, förgåtts i elden och tusende faror, begrafvats i Neunburg, stupat för röfvare, dött i elände, hängts i Lausigk, nedtrampats vid Breitenfeld. Men du lefver, och du skall lefva af Hans kraft, som utflödar i mig. Märk, att mig är gifven hans kraft, men icke hans kärlek. En skulle ha älskat dig, och hon såg dig icke. Jag skyddar de dödlige, men jag älskar ingen och skall icke slockna, när du dör i din tids fullbordan. Trängtar du efter kärlek, sök själf att vinna den! Jag går nu ifrån dig i morgongryningen; jag har två andra att beskydda, likasom dig. Vakna, lef, strid, och ingen skall öfvervinna dig, om du ej hämnas, ty hämnd är en dödssynd mot kärleken, och då kan jag ej skydda dig mer!

Vid dessa drömmar sjönko den sårades ögon af matthet åter tillhopa, och han föll i en sömn, som icke mer var den förlamande dvala, hvari han nyss låg försänkt. Han vaknade af en känsla, som vore hans kropp söndermalad mellan två kvarnstenar. Med besinningen återkom smärtan. Den obekanta tyngd, som låg öfver honom, hindrade honom att andas. Men nu kunde han utsträcka sin vänstra arm och kände den runda, släthåriga sidan af en död häst. Han grep åt ett annat håll och kände någonting, som skulle liknat ett människoansikte, om det ej varit så förunderligt kallt och så slipprigt vått. Hvar var han? Det började dagas, men han kunde ej vända sitt hufvud, ej röra en lem, utom armen. En olidlig värk plågade honom, förenad med törst. Han föll åter i slummer.

Icke långt därefter väcktes han af en röst, som sade: här är generalmajor Slange! En annan röst sade: här är hans liftjenare under den döda hästen!

Det var soldater af Österbottens regemente, som utskickats med bårar att uppsöka kvarblifne döde och sårade. Slange fördes till lägret för att begrafvas med militärisk honnör. Med de öfrige döde gjordes kort process. En lång bred graf tillreddes i sanden, och dit lades vänner och fiender broderligt om hvarandra, utan vårdtecken, utan annat eftermäle, än ett fadervår för dem alla. Deras morgondag myllade öfver dem glömskans sand; deras eftervärld visste knappt, att de lefvat.

Nu blef det klart för Urban Niemand, att han befann sig på Breitenfelds slagfält, att det kalla ansiktet tillhörde hans fallne herre och att den döda häst, under hvilken han legat, var Breit. Och nu fattade man honom i axlar och ben för att nedlägga honom i den långa grafven, till seklernas glömska, som tusende andra. Lyckligtvis kunde han röra sin vänstra arm. Famlande med handen, grep han sin bärare i det yfviga skägget.

-- Se pojken! Hvem har gifvit dig permission att lefva? utropade soldaten skrattande och släppte sitt tag.

Urban Niemand fördes till ett af dessa bristfälligt inredda tält, hvilka tjenstgjorde som förbindningsanstalter och där femton eller tjugu sårade lågo med de minsta möjliga bekvämligheter utsträckta på halmen. Någon vård om hans sår kom icke i fråga förrän på fjärde dagen. Mången fick vänta längre. Hvad skulle man göra? Fältskärerne voro få och arbetet mycket. Det var icke förbjudet att dö, om man ej hade tid att vänta. Ett lif mer eller mindre betydde så litet.

När fältskärn ändtligen visade sig på fjärde dagen därefter, räckte den sårade honom ett papper, som han burit vid barmen. Det var Slanges fullmakt att mottaga och till vederbörande framföra medaljongen och ringen.

-- Jag skall lämna papperet åt fältmarskalken, sade kirurgen, välvilligt stämd, när han läste Slanges namn.

-- Gör mig frisk, så att jag kan lyda generalens order! bad den sårade enträget.

-- Frisk? Kanske. Efter åtta veckor, om lyckan är dig bevågen. Det vill säga, så frisk du kan blifva, stackars gosse. Icke en knota är hel i dig. Du är så mörbultad, som hade artilleriet och trossen kört i kapp öfver dig. Nå ja, kan jag ej göra en hel karl af dig, skall jag försöka göra en half. I morgon kommer jag tillbaka för att afsåga din högra arm.

-- Min högra arm?

-- Ja visst. Där är en rätt vacker början till kallbrand, och värre blir det. Å, hvad skall du göra grimaser för sådana småsaker? Ha tjent Slange och vara rädd att mista en arm! Hästskomärket där på din vänstra tinning kan jag ej lika lätt såga bort. Tacka mig för att du får behålla det så länge du lefver; alla flickor skola tycka om dig för det.

Med dessa tröstande försäkringar gick den välmente benafsågaren vidare till nästa patient, som ingneds med Rigabalsam, ett universalmedel för alla vedermödor, hvilka ej påkallade knifven och sågen. -- Den sårade gossen brast i tårar. Han hade ingenting mot att dö, men att framsträcka för sågen sin högra arm, detta var värre än döden.

-- Hvad skall du råta? sade en hes röst på halmen bredvid honom. -- Rita hit rykken, jag känna armen. Pukken och Nikka tog penen mina, lut ten marsen för kamla Taavi. Mutta kutti, te inte vick hänterna med.[26]

[Fotnot 26: Hvad skall du gråta? Rid hit på ryggen, så att jag får känna på armen! Buchheim och Nicola togo mina ben, den marschen är slut för gamle Taavi. Men det var lagom åt dem, de fingo ej händerna med.]

Urban Niemand kastade en tröstlös blick på sin granne och igenkände Taavi, som engång på Lavilas äng hade undfägnat åhörarne med berättelsen om Wittstock och »Kräkken».

Gossen följde uppmaningen så godt han förmådde. Taavi, själf sårad i båda benen, öfverfor med sin hårda tumme den krossade armens muskler och ben. Det kändes som glödande järn hvar tummen for fram, men sedan han slutat sin undersökning, sade den gamle ryttaren:

-- Mitä hulluutta! Såga ten armen! Vå veckor han taga välskärn i ragen.[27]

Taavi var en af de många, dem kriget, nöden och bristen på läkare lärt att sköta egna och andras sår. Han tillkallade tjenstgörande soldaten, fick vatten och fältbindlar, tvättade armen omsorgsfullt och pålade nya förband med vattenomslag. Sömnen och ungdomen blefvo hans bundsförvanter. När dagen därpå en bloddrypande såg sträcktes ut mot en ung arm, var inflammationen nästan häfd och kallbranden försvunnen.

-- Han kommer igen, tröstade fältskärn. Räck fram tassen, gör pinan kort!

-- Några dagars anstånd! ... Patienten bad så bevekligt.

-- Får gå, några dagar. Ungt folk förstår ej sitt eget bästa. Kallbranden kommer igen.

Men han kom ej igen. Taavi fortfor med sin kur; intet ben var knäckt, endast muskler och brosk grundligt massakrerade. Efter omslagen följde ingnidning af björnister; det var Taavis universalmedicin. Armen helnade allt raskare; efter mindre än två veckor var han ännu svag, men helad och smärtfri. Fältskärn, en sörmlänning, stärktes i sin tro, att finnarne kunna trolla. Endast hästskons märke på tinningen blef kvar att besanna hans spådomar. Dess sår läktes, ärret förblef outplånligt.

[Fotnot 27: Hvilken dårskap! Såga den armen! Om två veckor tager han fältskärn i kragen.]

Den blodgiriga sågen blef härmed öfverflödig för en patient, men gjorde sin skyldighet med en annan. Taavis vänstra ben befanns krossadt af samma karteschkula, som dödat hans häst i Wittenbergs första anfall, och benet måste aftagas nedanom knäet. Kirurgen har aldrig råd att visa mycken finkänslighet, men i trettioåra kriget sågade han ben som man sågade ved. Ingen var bortklemad med kloroform; »hvit kalf och rö, vill han ej lefva, får han dö». Taavi bet hop tänderna, svor vid ena manövern och välsignade sig vid den andra. Ändtligen var allting väl beställdt. Han blef icke värre medfaren, än hundrade hans gelikar.

-- Och hvad skall det nu blifva af Taavi? frågade gossen Niemand, som med skäl tyckte det vara hårdt, att den trogne sidokamraten, som räddat hans arm, skulle själf göra så nära bekantskap med sågens hvassa tänder.

-- Hvad nu pli Taavi? upprepade den gamle ryttaren, sedan han styrkt sig med en klunk öl efter den senaste krångliga spärridten mot sågen. -- Marsa Eura gen. Rätta tem Lennarten, Langen, Hyökin. Purra tem palten riget. Hurra Ristina. Tacka Gud en pen. Komenderataan pois sista vintervarteren. Välta hästrykken, tö halmen. Eläköön isänmaamme![28]

[Fotnot 28: Hvad det nu skall blifva af Taavi? Marschera till Eura igen. Berätta för dem om Torstenson, Slange, Lilliehöök. Purra palt i dem om kriget. Hurra för Kristina. Tacka Gud på ett ben. Kommenderas bort till sista vinterkvarteret. Svultit på hästryggen, dör på halmen. Lefve fäderneslandet!]

Leipzig fortfor att tappert försvara sig med bistånd af 2,000 man, som räddat sig dit efter slaget. Torstenson nödgades företaga en regelbunden belägring med löpgrafvar, minor och stark artillerield. Man sköt äfven stenar. Förgäfves sökte det berömda universitetet utverka neutralitet. När ändtligen den stora slottsbastionen nedsköts, dess bröstvärn fyllde vallgrafven och en ny fruktansvärd mina stod färdig att antändas, kapitulerade Leipzig den 25 November. Staden fick betala 130,000 riksdaler i två gånger nedsatt brandskatt och underhålla svensk garnison, men behandlades i öfrigt mildt. Erik Slange begrofs med stora ärebetygelser i en af stadens förnämsta kyrkor, sannolikt Nikolaikyrkan.

När lugnet för tillfället återställts, kallades Urban Niemand, rapporterad frisk, till högkvarteret. Fältmarskalken behagade fråga honom som ögonvittne om generalmajor Slanges fall.

-- Antingen var det Götz eller Hannibal Gonzaga, anmärkte han tankfull vid berättelsen om den jättelike ryttaren, som nedtrampade allt och kastade Slange till marken.

-- Du har följt din tappre herre i döden, tillade Torstenson med den blida välvilja, som gjorde honom så älskad af hög och låg. -- Du är införd i rullorna som sergeant vid Nylands kavalleriregemente. Anmäl dig för din öfverste! Tillsvidare är du kommenderad till staben för min disposition. Tjena mig lika troget, som du tjenat generalmajor Slange!

Allt blod, som undgått sågen och ännu fanns kvar i Urban Niemands ådror, rusade upp till hans kinder. Han gjorde stum militärisk honnör.

-- Är du så återställd, att du kan företaga en vinterresa till Sverige och Finland? Kan du följa den kurir, som jag afsänder i morgon öfver Hamburg med utförlig rapport om slaget?