Part 15

-- O, min Ruth! Mitt välsignade barn, Herrens offer för mina synder! snyftade den olycklige fadern och betäckte ansiktet med sina händer. -- Så ung och så bruten, så högt älskad och så tröstlöst öfvergifven! Si, Herren har gifvit din fader denna världens ägodelar till rof, hans hand utsträckes öfver den vida jordens krets, han befaller dess skatter, och de lyda honom, men han har ej förmått räcka sin enda kära dotter ett bröd, när hon hungrade, eller en dryck vatten, när hon törstade, eller en trasa af sin purpur, när hon skälfde af köld! Okänd och fattig! ... Du hör det, Israels Gud, som gifvit mig allt, hon har dött fattig, fattig, fattig ... Den ringaste af mina tjenare skall icke dö så fattig som hon!

Och den gamle slet sitt grå hår i sorgens öfvermått, intill dess att en ny tanke undanträngde den första. Han fattade åter gossens hand och tryckte den hårdt.

-- Du säger: samma stund _vi_ kommo till världen. _Vi?_

-- Ja, vi äro två. Min syster Hagar och jag.

-- Och hon lefver?

-- Ja. Vi skildes för två år sedan.

-- Hvar?

-- I Finland.

-- Jag skall uppsöka henne, om hon än gömde sig i den djupaste snö. Men du, min Ruths son, blod af mitt blod och själ af min själ, du skall från denna dagen vara _min_ son!

20. Före slaget.

Torstenson ensam behöll sitt ogenomträngliga lugn.

Två svenske fältherrar hafva segrat fotlöse i hängbår; en tredje, den tappraste, förlorade i hängbår slaget vid Pultava.

Fruktansvärdare i fält, större som människa, följde efter Johan Banér Gustaf Adolfs bäste lärjunge Lennart Torstenson, blixten benämnd. Huru man väntade honom i långa månader från våren 1641, när frukterna af Banérs fälttåg tycktes gifna till sköfling och den hufvudlösa svenska hären falla i spillror! Allt var förberedt: penningar, trupper, krigsplaner. Riket tycktes hafva uttömt sin sista sparpenning, sin sista arm, som kunde umbäras vid plogen, och Torstenson kom icke. En af dessa förgängelsens råttor, som gnaga hjältars lifstråd, hade krupit ut ur Ingolstadts fuktiga fängelsehvalf och bitit sig där för lifstiden fast i fältherrens fot. Det stora kriget kommenderade marsch; gikten kommenderade halt. Han, som skulle segra, var själf besegrad, innan han fattat fältmarskalksstafven. Afundsjuke generaler tvistade om företrädet i rang och befäl; tygellöse legoknektar tillställde myteri; uppviglare smögo sig in i fältlägren; diplomaterne begagnade tillfället att öfverlista hvarandra. Alla tänkte på sig, ingen på folkens välfärd och stridens världshistoriska mål. Trettioåra kriget upplöste sig i en fejd om byte; man slogs om besittningen af förödda länder.

Ett stort drag hade kvarstannat i tidens förvridna anlete, ett heroiskt, men upprörande drag af förvildning: -- likgiltigheten för människolif och människolycka. Huru hade man icke i början upprört himmel och jord, när Magdeburg förstördes, när Pasewalks invånare nedhöggos! Hvilka verop hade ej då uppstigit från en härjad by! Hvem var så afskydd, som människoslaktaren Götz, som mordbrännaren Holk och deras gelikar! Men vid detta var man nu van, och vanan förslöar. Svärdet, brandfacklan, utpressningen hade nu gått från land till land; hvem hör en klagan i ödemarker? Vid Lützen, säger Schiller, hade lifvet förlorat sitt värde, när den bäste och ädlaste icke mera fanns till. Tio år senare stod lifvet så i vanpris, att man tog och man miste det såsom man i våra dagar tager och bortkastar en cigarrett. Den onyttiga varan slösades bort, såsom sällan förr och sällan sedan. Icke så, att svärdets och kulans arbete skulle ha kostat mera blod, än i nyare tider. Tvärtom, en nyare tid har tiodubblat förstörelseredskapen och härarnas massor. I sextonhundratalets krig smalt lifvet bort, än genom utsväfningar, än genom små dråpslag, små olycksfall, än genom otaliga lidanden, om hvilka vår tid knappt har en aning. Farsoterna togo sin part, umbäranden togo mera. Wallenstein förde till lägret vid Alte Veste 60,000 man och begrof hälften som döda. Gallas lyckades gång efter gång, inom få månader och nästan utan strid, förstöra manstarka härar. Marschen genom ödelagda länder kostade Banér halfva hans styrka. En belägrad fästning var utom och inom murarna en öppen graf. Detta allt utan att räkna manfallet bland de obeväpnade.

Till slöseriet med människolif bidrog ett egendomligt bruk, som nutidens krigföring längesedan bortlagt, men som förklaras däraf, att trettioåra krigets soldat mest fick sörja för sig själf så godt han förmådde. Den tyske soldaten medförde i fält sin hustru och sina barn, som hade sin plats vid trossen till ett så stort antal, att de stundom voro tre eller fyra gånger så många som de stridande själfve. Dessa soldathustrur medförde kläder och husgeråd; de tvättade, kokade och hushållade för sina män, kunde ock deltaga i deras röfverier och svärma som korpar öfver slagfältet efter en strid för att plundra de döde. Lösa kvinnor, slödder af alla slag, förökade trängseln. När då hären led brist på det nödvändiga eller blef slagen och skingrad åt alla håll, skingrades äfven svärmen af kvinnor och barn; en del undkom i elände, andra blefvo segrarens byte, mesta delen förgicks. -- Den svenske och finske soldaten nödgades kvarlämna familjen hemma, men hans officer medförde ofta sin hustru, mera sällan ett barn.

Ändtligen kom Torstenson i November 1641 och med honom ny enhet, ny kraft, nya förstärkningar. Han var den ende som uppfattat sin store mästares tanke, den ende som kände sig mäktig att föra det stora kriget. Hans mål, som han aldrig lämnade ur sikte, var att marschera så rakt som möjligt på Wien och där tvinga kejsaren till fred.

Men Torstenson hade emot sig en lika tapper och därtill slugare motståndare. Elfva månader förgingo under marscher, belägringar, svält och mödor, innan han lyckades tvinga Piccolomini till ett allvarsamt fältslag.

Kom så en mörk oktobernatt 1642. Svenska hären belägrade det välbefästa Leipzig. Fältmarskalken hade sent på kvällen sammankallat ett krigsråd till högkvarteret i byn Straussenhäuser för att öfverlägga om belägringen och möjligheten af en stormning. Närvarande voro svenska härens främste och mest frejdade fältherrar: Torstensons närmaste man, den barske riksfälttygmästaren Johan Lilliehöök med sin fårade panna och sina stora skarpa grå ögon -- mästaren i det lilla kriget, den tappre och roflystne brandenburgaren Hans Kristofer von Königsmark -- den blåögde blifvande fältmarskalken Carl Gustaf Wrangel -- den blifvande konungen, pfalzgrefven Carl Gustaf, nu vid sina blomstrande tjugu år i sin första krigsskola -- den i strider grånade Axel Lillie, väl bepröfvad i Gustaf Adolfs leder -- den eldige, oförfärade fransmannen Mortaigne och slutligen tre i alla faror härdade finnar: den lille korpulente Arvid Wittenberg, som förliknats vid både lejonet och blixten; Breitenfelds och Lützens frejdade ryttarechef Torsten Stålhandske samt Neunburgs försvarare Erik Slange, utväxlad ur fångenskapen.

Fältmarskalken Lennart Torstenson beherskade med sin lugna klara blick desse krigare, hvilka redan så ofta anfört härar på eget ansvar. Efter Gustaf Adolf fanns ingen så älskad och fruktad man som Torstenson, ingen som så kunde vinna och kufva ett trotsigt krigarehjärta. Han frågade sitt befäl om detaljen, men behöll för sig krigsplanen och det beslut som blef afgörande.

Helst, sade han, ville han undvika en stormning. Leipzig var rikt och väl försedt med alla förråder, som kunde för hären blifva af största nytta. Dessa borde icke vid en stormning sköflas eller förstöras, fastmera borde staden tvingas att kapitulera. Dock trängde tiden hårdt på och tålde intet uppskof, emedan den kejserliga hären redan var i marsch att undsätta Leipzig. Krigsrådet skulle utlåta sig om bästa medlen att skyndsamt betvinga staden.

Mortaigne, den hetsigaste, hade dagen förut blifvit med förlust slagen tillbaka vid ett försök att storma Paulinerkollegiet och yrkade på en ny, allmän stormning dagen därpå. Med honom förenade sig Wrangel, Königsmark, pfalzgrefven och Stålhandske.

Lilliehöök, biträdd af Axel Lillie och Wittenberg, ansåg försvarsverken för starka och brescherna ännu ej praktikabla för stormlöpning. Man borde invänta artilleriets verkan två eller tre dagar framåt och därefter erbjuda kapitulation.

Slange anmälde, att han utsändt en kunskapare, som hvarje ögonblick kunde väntas åter med rapport om general Piccolominis marsch. Hade man ännu tre dagars tid, ville han förena sig med Lilliehöök om att vänta.

Fältmarskalken anmärkte, att öfverste Stenbock med tre framskjutna brigader vid Connewitz bevakade fiendens rörelser. General Piccolomini, tillade han, står fyra dagsmarscher härifrån i Lausigk.

-- Min kunskapare, sade Slange, inväntar icke fienden; han uppsöker honom.

Meningarna förblefvo delade. Fältmarskalken, med en redan uppgjord plan, som han ej fann för godt att meddela, var i begrepp att upplösa krigsrådet, när en ordonnans utkallade Slange. Kort därpå återkom denne med rapport, att Piccolomini stod icke i Lausigk, utan i Gaschwitz, en dagsmarsch från Leipzig.

Intrycket af denna rapport kunde läsas i fältherrarnes min och åtbörder. Lilliehööks panna lade sig i än djupare veck. Lillie tummade sina mustascher, Wittenberg lade föraktligt benet öfver armstödet af den stol, där han slagit sig ned. Pfalzgrefven förde handen till värjfästet, Stålhandske stampade i golfvet, så att sporrarna klingade. Wrangel bet sig harmsen i läppen, Königsmark hviskade leende några ord åt Mortaigne, och denne såg triumferande på fältmarskalken, likasom ville han säga: vi få likväl slåss! Torstenson ensam behöll sitt ogenomträngliga lugn, utan att ändra en min.

-- Kalla in budbäraren!

En spenslig yngling, klädd som böhmisk trumpetare med de kejserliga färgerna, infördes. Han tilläts muntligen afgifva sin rapport inför fältmarskalken.

-- Den kejserliga hären -- sade ynglingen, ännu andfådd efter en häftig ridt -- stod i går på morgonen i Lausigk, 19,000 man stark, 13,000 till häst och 6,000 till fots, under ärkehertigens och general Piccolominis befäl. Klockan sex satte sig förtruppen i marsch, och i går afton kom fotfolket till Kitschen, men kavalleriet till Eula. Efter fyra timmars rast blef åter uppbrott och ilmarsch genom natten. I dag klockan nio på förmiddagen rastades mellan Rötha och Magdeborn. Vid mörkningen för tre timmar sedan var förtruppen i Gaschwitz. Jag hörde dem säga, att ärkehertigens stjärntydare lofvat dem seger och att de i morgon före mörkrets inbrott skulle klappa på Leipzigs portar.

-- Du har varit i deras läger?

-- Jag har följt dem från Lausigk och bivuakerat två nätter med dem.

-- Invänta vidare order!

Ynglingen gick. Torstenson vände sig till Slange:

-- Stenbock har ännu ej rapporterat fiendens marsch. Kan generalmajoren lita på denne pojke?

Slange, numera generalmajor, svarade:

-- Han har bestått profvet i Neunburg.

-- Mina herrar, återtog fältmarskalken, det torde blifva nödvändigt att ändra _dessein_. Bekräftas denna rapport före midnatt af Stenbock, upphäfves belägringen. Det är icke lägligt för oss att stå instängda mellan de kejserlige och staden. Förbereden allt till aftåg; vaktposterna rundtomkring staden kvarblifva tillsvidare. Vi gå öfver Parthe vid Schönefeld och marschera till Breitenfeld. Ingen onödig brådska. Det är nog, att vi sätta oss i marsch, när Stenbock replierat på hufvudstyrkan och fiendens förtrupp kan bevittna vårt aftåg. Jag önskar, att aftåget må se ut som en oordnad flykt. Förstån I mig?

De i alla krigets konster invigde gamle fältherrarne förstodo sin chef, men den unge pfalzgrefven förstod honom icke. Hvilken skymf! En så segervan här skulle anses fly för en fiende!

Vid midnatt anlände ilbudet från Connewitz. Stenbocks adjutant förhördes jämte Slanges kunskapare. Bådas berättelser öfverensstämde i öfrigt, men den senare kände fiendens styrka så noggrant, att han räknat hvarje regemente, hvarje skvadron, hvarje kanon.

-- Ditt namn? frågade fältmarskalken.

-- Urban Niemand, korporal.

Torstenson log. I bredd med hans skäggige korporaler liknade denne pilt utan ett fjun på hakan en förklädd flicka.

Belägringen upphäfdes. Följande dag företog fältmarskalken en rekognoscering med kavalleriet. Dagen därpå, den 22 Oktober, när fienden ryckte närmare, marscherade hela svenska hären mot kvällen till Breitenfeld. Detta skedde med skenbar brådska, i låtsad oordning, så att fotfolket tycktes vid bryggan öfver Parthe tränga på artilleriet, och kavalleriet åter tycktes trampa ned fotfolket. Stenbock, hvilken på en omväg kring staden drog sig tillbaka till hufvudstyrkan, råkade i handgemäng med fiendens förtrupper och gaf, efter en kort strid, sina hästar sporrarna. Allt liknade hardt när en skyndsam flykt, och de kejserlige styrktes i denna förmodan, när de funno spadar och hackor kringkastade i approcherna, vapen och munderingspersedlar likasom i stor brådska kringströdda, till och med några förnaglade kanoner kvarlämnade i de svenska batterierna.

Denna oordnade flykt måste begagnas att i grund slå den retirerande svenska hären. Piccolomini ryckte efter och stod samma natt, äfven han, på den vida slätten vid Breitenfeld. Mörkret tillät ingen vidare marsch i en fiendes närhet. Man måste invänta följande morgon för att krossa den flyende fältherren, som troligen hindrades af sin hjälplösa gikt att här hålla stånd.

Medan den annars så sluge och försiktige Piccolomini invaggade sig i dessa segerdrömmar, intog svenska hären ännu samma kväll sina platser i god slagordning och tillbragte natten, fullt stridfärdig, dels vid bivuakeldarna, dels utan skydd på den af regnet uppblötta marken. Äfven eldarna voro med afsikt tända så oregelmässigt, att de ej kunde förråda härens uppställning, snarare läto förmoda en nödtvungen rast hvarhelst flyende truppafdelningar funnit det lägligast.

Öfverbefälhafvarne redo mönstrande förbi sina lägrade leder för att öfvertyga sig om att order blifvit noggrant utförda. Generalmajor Slange hade slutat sin mönstring och kastat sig ned vid en bivuak. Han var tankfull och nedstämd, något låg på hans hjärta. Eldskenet gaf hans uttrycksfulla blick en drömmande glans.

-- Niemand -- sade han till den bredvidstående ynglingen, hvilken afvaktade hans befallningar, likasom förut Gordons -- sätt dig, jag har något att säga dig. Hvarifrån kom du till mig i Olmütz?

-- Jag rymde från en jude i Regensburg.

-- Såsom du rymde från Finland, från nunnorna, från komedianterne, från Petrowitz' röfvare. Det där har du berättat mig. Du blef illa behandlad i Regensburg?

-- Nej, general. Den gamle juden var god mot mig, han gaf mig allt hvad jag önskade, utom friheten, och kallade mig sin son.

-- Likväl rymde du?

-- Köpmän! svarade ynglingen med en föraktlig axelryckning, som han lärt af herr Åke i tiden.

-- Du tjenade mig lika oförskräckt som du tjenade Gordon. Du gick för andra gången till en nästan säker död, när du erbjöd dig att utspeja fienden i hans eget läger. Huru undgick du hans misstankar vid Lausigk och på marschen till Gaschwitz?

-- Vi hade dagen förut tagit en liten böhmisk trumpetare. Jag tog hans dräkt, hans soldatbref, hans namn, kunde tala hans språk, blåsa hans trumpet och kände hans hembygd.

-- Jag förstår. Men det var icke därom jag ville tala. Är du verkligen född i Finland?

-- Så säga de.

-- Och du kände aldrig dina föräldrar?

-- Nej.

-- Sällsamt! Du liknar någon, som jag i min ungdom såg i Marienburg och aldrig kan glömma. Det var en ung kvinna ... en judinna.

-- Den gamle juden i Regensburg påstod, att jag liknade hans dotter. Han trodde mig vara hennes son.

-- En gammal jude? Väl icke Ruben Zevi, som de kalla förgyllda Ruben?

-- Så hette han.

Slange betraktade gossen vid en uppflammande låga i bivuaken.

-- Likheter kunna bedraga, yttrade han i djupa tankar, värjande sig mot sina egna känslor. -- Och likväl ... detta liknar icke en tillfällighet. Den person jag nämnde var Ruben Zevis dotter. Vet du alldeles ingenting om din far?

-- Ingenting. Vet generalen något om min fader?

-- Törhända. Var Ruben Zevis dotter din moder, så har jag sett henne sista natten i drömmen. Det betyder, att den kula, som är bestämd för mig, har funnit sin mynning och väntar i morgon sitt mål.

-- Vet generalen min fars namn? återtog Urban Niemand, darrande af rörelse.

Det var åter densamma brännande frågan, som icke lämnat honom någon ro, så långt han mindes tillbaka.

-- Det finns namn, som man önskar aldrig ha känt och, om man känt dem, aldrig vill uttala. Fråga mig icke! Hvartill behöfver en krigare andra namn, än sitt ryktes och sitt regementes? Skapa dig själf ett ärofullt namn, och var nöjd därmed! Din far var det höstmoln, som gick öfver Tyskland den tid du föddes. Tacka Gud, att det gått förbi, och bed, att det aldrig återvänder, ty det bär ofärd, hagel och vintersnö. Kalla svärdet din fader; begär ej en annan! Och din mor ... kalla henne den blidaste stjärna på aftonhimmelens hvalf! Jag var tjugu år och hon sexton, när jag såg henne sist, och jag ser henne ännu bortom så mycket blod och så många tårar, som sedan strömmat ... Hon var det skönaste och det renaste af Guds skapade verk, mycket för god för denna usla jord och dess oheliga lustar ...

På Urban Niemands läppar sökte en fråga sig väg: lefver min fader? Frågan förgicks i tystnad; Neunburgs hjälte, den tappraste bland de tappre, hade betäckt sina ögon med den enda hand han hade kvar och grät.

Ynglingen kastade en hand full torrt ris på lägerelden; den flammade upp och belyste rader af trötta, sofvande krigare, utsträckta i sina fältkappor på marken. Generalen uppreste sig för att gå till sitt tält. Han var åter lugn, men där var något sorgset vekt i hans röst, när han frågade:

-- Urban Niemand, kan jag lita på dig?

-- Begär mitt lif; jag skall lyda!

-- Jag begär ej ditt lif, det betyder för dig så litet. Du kastar det bort som ett barns leksak. Spara det hellre, där det kan sparas med ära. Du har rymt från land till land, från herre till herre; hvem kan lita på en fladdrande vind? Var lika trofast, som du är modig; var din moders son, icke din faders! Gör dig förtjent att af fältmarskalken nämnas _varaktig_, såsom en rättskaffens krigare! Jag begär mer än ditt lif, jag begär trohet. Kan jag lita på dig?

-- Ja, general!

Den fladdrande vinden ansåg sig själf för en klippa.

-- Jag vill tro dig. Vi få i morgon en het dag; jag skall ej upplefva dess afton. Lofva mig, när jag ej mera finns till, att framföra min sista hälsning till två för mig kära kvarlefvande, som begråta mitt fall. På Karuna gård i Finland lefver min gamla moder, fru Elin Boos. Rid till Karuna, när du kommer till Finland. Säg min moder, att jag välsignar henne för all hennes kärlek och återsänder till henne den medaljong med hennes hår, som hon gaf mig vid bortresan och som du skall finna på mitt bröst, när jag stupat. Denna ring, som jag bär på mitt finger, skall du afdraga efter min död och föra till min trolofvade, fröken Agneta von Waldeck. Jag vet ej hvar hon nu vistas, måhända i Danzig; du får veta det af general Stålhandske. Säg henne, att jag testamenterat henne all min kvarlåtenskap; dispositionen finnes i Åbo hofrätt. Och säg henne, att jag fallit med hennes namn i ett troget hjärta. Har du förstått?

-- Ja, general.

-- Följ vid min sida i morgon; krigslyckan är vansklig, de kunna plundra mig, där jag är död på fältet. Se här din fullmakt att framföra medaljongen och ringen! Godnatt; vi behöfva ett par timmars hvila.

Generalen lämnade sin tjenare ett sammanviket pappersblad.

Ingen stjärna lyste. Nattluften kändes svalare. Eldarna slocknade. Tystnaden, afbruten endast af vaktposternas anrop, utbredde sig öfver det mörka fältet, som redan sett så mången krigares fall och snart skulle åter se tusende falla. Blodiga skuggor jagade hvarandra med dämpadt härskri. Ryttaren på den röda hästen höll stilla under popplarna vid Linkelwald, beredd att vid första daggryningen spränga i frustande traf öfver slätten vid Breitenfeld.

21. Andra slaget vid Breitenfeld.

Ryttaren på den röda hästen fick sitt lystmäte.

Öfver den vida slätten norr om Leipzig, mellan köpingarna Schönefeld, Möckern och Breitenfeld, rasslar i våra dagar en järnväg, som vid Bitterfeld delar sig åt höger till Berlin, åt vänster till Hamburg. Landtgårdar, boskapshjordar, grönskande trädgårdar och åkertegar utbreda sig nu öfver detta samma af kulorna uppristade fält, som år 1631 såg Gustaf Adolf kämpa mot Tilly och den 23 Oktober (2 November) 1642 såg mästarnes lärjungar pröfva samma blodiga lek i kamp mot hvarandra.

Nattvinden bar till svenska lägret ett dämpadt sorl af de kejserliges marsch mellan kullarna vid Möckern. De hade brådt att i tid hinna anfalla och slå den flyende svenska hären. Ärkehertigen förde öfverbefälet, men Piccolomini var icke blott armen, utan ock den ledande tanken. Den underlägsne och öfverraskade Torstenson skulle tillintetgöras, innan Guébriant med de väntade weimarska trupperna hunnit honom till hjälp.

Den förenade kejserliga och sachsiska hären, 13,000 man kavalleri och 6,000 man infanteri, uppställdes före dagbräckningen framför den sedan 1631 välbekanta skogsdungen Linkelwald, nästan rätt i söder från Breitenfeld, -- samma i ryggen skyddade plats, som Gustaf Adolf valt åt sin här för elfva år sedan. Svenska hären utsträckte sig längre i norr öfver Tillys forna lägerplats, sydväst om Breitenfeld, men drog sig före slaget mera åt öster för att uppställa front mot front. De kejserliges fyrtiosex grofva kanoner placerades under De Suys på samma höjd som svenskarnes 1631, och desses sjuttio kanoner, mest lätt artilleri, intogo nu den höjd, där Tillys artilleri då stod och blef taget. Ställningen var således fullständigt ombytt, och växte segern som lejontänder ur marken, borde han växa upp där han vuxit förr.

I svenska lägret var allt tyst och orörligt, intill dess att man i den första dagstrimman kunde urskilja Breitenfelds kyrktorn. Reveljen slogs. Fältpredikanten stod redan, med trumman som altare, framför hvarje regementes front, anropande härarnas Gud om bistånd och seger. Fältropet utdelades. Det var en reflex af morgonbönen: Hjälp, Herre Jesu! Hilf, Jesus, der Herr! Dödsfaran är en god lärmästare i bön. Äfven de, som ofta glömt frälsarens heliga namn för en svordom, nämnde det nu med vördnad såsom en sköld, en talisman och ett segerns förebud. Äfven de kejserlige sökte samma tillflykt: Jesus Maria! Och väntande på signalen till strid, log ryttaren på den röda hästen sitt hånande löje, när han hörde två härar anropa den eviga kärlekens namn i det ögonblick de drogo svärden för att hugga hvarandra i stycken.

Båda härarna hade uppställt kavalleriet på flyglarna, infanteriet och artilleriet i centern. Svenska hären räknade 9,000 ryttare och 6,000 man fotfolk. Det var svenskar, finnar, tyskar och två skvadroner polackar. På högra flygelns första linie red Wittenberg i spetsen för Åbo läns ryttare och i andra linien Stålhandske med Nylands ryttare. Mot dem stodo generalfälttygmästaren Borneval och generalvaktmästaren Buchheim. -- I centern stodo Lilliehöök, Wrangel och Mortaigne; österbottningarne längst till höger i första linien och björneborgarne längst till höger i andra linien. Bakom dem generalmajor Lillie med reserven. Deras motståndare voro generalvaktmästarne Camillo Gonzaga, Webel, Fernamond och Enckeforth. -- Svenska vänstra flygeln anfördes i första linien af Slange, i andra linien af Königsmark mot Hannibal Gonzaga och De Bruay på de kejserliges högra flygel. Vid dessas utkanter svärmade krigets gräshoppor, de tappre, roflystne kroaterne.